Vi syskon fick för oss att köpa en selfiestick under påskhelgen - den användes flitig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag och min kärlek midsommar 2013. 

Vid den tiden bodde Han i Sundsvall och jag i Stockholm. Några månader senare flyttade vi äntligen ihop, i en nyrenoverad och jättefin lägenhet i Stockholm. Jag arbetade på en skola och Han skadade sig på första provträningen, korsband och menisk gick sönder och Han påbörjade en lång skadeperiod, min stjärna.. En sommar efter bilderna är tagna flyttade vi hem till Hälsingland igen, jag hade kommit in på förskollärarprogrammet i Härnösand och Han började resan mot comebacken. Idag har Han spelat sina första matcher efter skadan och Han spås av tränaren vara den spelaren som man ska hålla koll på under säsongen. Jag är lycklig lottad med Honom, världens bästa!

Likes

Comments


För ett halvt år sedan skulle mitt svar på frågan om jag är nöjd med mig själv var helt annorlunda mot för vad den är idag. Mitt liv har förändrats mycket på detta halvår. Jag hade en tid när jag inte visste vem jag var eller vilka vänner som jag kunde lita på. Vilket gjorde mig väldigt osäker i mig själv, jag vågade inte stå för vem jag var. Idag kan jag däremot säga att jag är nöjd med hur jag lever, jag har en underbar familj som alltid stöttar. Familjen har verkligen hjälp mig att förstå att jag är så mycket bättre värd än att ha “vänner” som gör allt för att trycka ner någon. Jag har underbara vänner som jag vet precis vart jag har. Men det viktigaste för mig det här året är att jag har haft idrotten. Jag har haft möjligheten att gått undan och göra något som jag verkligen älskar att göra. För mig är idrott den bästa terapin. Det spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, fundersam eller stressad, idrott fungerar alltid som rehab och det är jag otroligt glad över! Men det som får mig mest nöjd över mitt liv just nu måste vara just mig själv. Att jag har klarat det här halvåret så pass bra som jag har. Jag har stått rakryggad och inte låtit någon bryta ner mig. Jag valde utan tvekan den tuffaste vägen. Visst, det medförde att jag miste några av mina äldsta och då bästa vänner men jag måste se till mig själv. Jag mådde inte bra och blev inte behandlad på ett bra sätt, då måste jag säga ifrån. Det är just det som gör mig så stolt över mig själv, jag har insett att jag behöver inte ha vänner som trycker ner mig, de är inte värda att lägga ner tid eller energi på. Och nu tar vi snart studenten, så det är inte mycket som kan få mig missnöjd med livet just nu!

Likes

Comments

Livet är så oförutsägbart. Man vet inte vad som väntar på andra sidan knuten. Man kan aldrig vara beredd på vad som komma skall. Livet kan ändra riktnings så fort. Det kan gå på bara en sekund. Det har snart gått tre månader sen farfar gick bort. Han försvann på bara en sekund. Det gick så fort. Jag hann inte umgås tillräckligt med honom. Jag hann inte säga hejdå. Jag hann inte ta farväl av min enda, fina, farfar. Livet visade hela våran familj baksidan och lät oss lida. Det lät oss bita och gråta åt det förjävligaste som kan inträffa, att mista någon. Det har gått snart tre månader, tre månader av sorg. Tårar som runnit tills de inte kommit några fler. Tårar som kommer på natten när ingen annan ser. Vissa dagar har jag bara villa lagt mig ner och gråta och bara vänta tills jag fick se honom igen. Andra dagar har jag kämpat på och sett hur mycket fint det finns kvar i livet. Men det är svårt att se ljusa saker när mörkret finns så nära. “Tiden läker alla sår”, borde inte jag då vara läkt efter tre månader? Jag tror inte ett snyft på att tiden kan läka några inre sår. Däremot kan tiden lära en att handskas med sorgen. Nu kan det gå flera dagar, veckor utan att jag gråter. Men rätt som det är, kommer det igen. Det kan slå hårdare än vad det gjorde första gången och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tårarna rinner och jag ligger och skakar. Rädslan av att farmor faktiskt kommer gå samma väg. Jag måste gå igenom samma smärta igen. Inte nu men jag har ingen aning när det kommer hända. Jag drömmer om att hon ska få vara med på så mycket. Student, Bal, Bröllop osv. men jag vet att jag inte ska förvänta mig för mycket. Det är just det som är svårt.

Sekunderna, dagarna, veckorna och månaderna har gått sen den dagen. Den hemskaste dagen i mitt 17åriga liv. Du kan tycka att då har jag inte varit med om mycket. Och det kanske jag inte har. Men för mig är det här det hemskaste som hänt. Att vara så oförberedd på att någon i min närmsta närhet ska försvinna. Jag gråter av tanken. Jag vill aldrig behöva uppleva det igen. Men huvudet berättar att det kommer hända igen, och igen.

Jag försöker att tänka bort det, flinar och skrattar. På utsidan är jag alltid glad. Ingen får någonsin se vad jag egentligen bär på insidan. Bara ett ord eller en tanke kan få mig att brista. Det gäller att tänka på annat. Vänner och familj gör så mycket utan att tänka på det, de bara finns där och är som de alltid varit. Man ska inte låtsas som något inte har hänt men man ska inte heller tjata om det. Saker händer hela tiden utan att vi kan göra något åt det.

Det kanske låter nu som om jag alltid är ledsen och att jag går och bär på för mycket sorg för att kroppen ska orka. Så är det inte. Jag har varit som i en bubbla, jag visste inte om jag fick skratta och jag visste inte om jag fick gråta. Jag kan nu äntligen säga att jag befinner mig utanför bubblan. Jag står på egna ben och lever varje dag till fullo. Jag upplever nya saker med de människor som gör mig glada, några andra är inte värd min tid. Jag spenderar tid, dock för lite, med min farmor och gör det bästa av tiden vi har tillsammans. För man vet aldrig när den tar slut. tyvärr

- Maja Westberg, 26/1- 2011​

Likes

Comments

Testar att starta en ny blogg, börjar med att lägga upp några favoriter från min tumblr.

Likes

Comments