Klockan 03.25 (via iPhone)

Nu har jag ledsnat på den här graviditeten. Fy jävla fan. Jag har inte fått sovit en hel natt på månader och kommer väl aldrig någonsin att få göra det igen heller. Det är typ tusen grader varmt, jag har en fruktansvärd halsbränna och kroppen är så rastlös medan tankarna flyger åt alla möjliga håll. Till råga på allt så har jag börjat fått huvudvärk, igen, och bebis ligger konstigt i magen så allt gör bara ont.

Till dom som säger att det är så underbart att vara gravid och allt är så sockersött och gulligt och glitter överallt och regnbågar med hoppandes enhörningar och "det är en gåva att få vara gravid", jag vill slå er i ansiktet med en stol. Det är inte ett dugg jävla kul och absolut inte glamouröst. Jag tycker att den här ungen kan ta och komma ut nu för jag vill ha tillbaka min kropp! Jag orkar inte mer, det får vara nog nu...

Och såhär får jag ju egentligen inte tänka heller, nej, för då är jag ju en dålig mamma. Och en dålig människa. Ja-a då. Tack för den!

Likes

Comments

Klockan 09.51

Efter att dom där 12 veckorna i början hade gått så började jag sakta acceptera vad som skulle komma att ske. Det började sjunka in mer och mer, vi ska bli föräldrar. Nu hade jag ju verkligen inget val längre, det fanns ingen återvändo. Jag blev nonchalant. Jag sköt ifrån mig alla tankar på bebisen och allt som hade med bebisar att göra ett tag. Jag körde på som vanligt, orkade inte tänka. Men trots allt så kan man inte vara helt oberörd och dum i huvudet heller så jag slutade röka iallafall samma dag som vi fick beskedet om graviditeten så tog jag min sista cigarett och har inte tagit ett bloss sen dess. Samma sak där, jag har ju inget val helt enkelt. Man kan INTE ha ett sådant beroende som förstör ens kropp och samtidigt bära på ett liv där inne.
En kollega till mig blev gravid ca två månader efter mig och hon har inte kunnat sluta med cigaretterna. Hemma så kan hon hålla sig från dom men på jobbet så faller hon för grupptrycket eller något och följer med dom andra rökarna ut varje rast trots att hon vet om riskerna. Så hennes sambo och pappa till barnet vet inte om att hon förgiftar deras barn varje dag hon är på jobbet. Det är hans barn också, han har rätt att få veta! Det gör mig förbannad. Som sagt, även om man inte är överlycklig över en graviditet så kan man inte vara helt dum i huvudet...

Vi skrev in oss hos barnmorskan och gick på besök ca en gång i månaden, mest för att prata kändes det som. När jag tog upp frågan kring fosterdiagnostik och fostervattensprov så blev barnmorskan nästan lite stött tror jag. Hon ska ju ändå finnas där för oss och kunna ge oss råd och diskutera alla alternativ som finns. Men när hon förstår att jag inte vill bära ett barn med downs syndrom eller liknande hjärnskada så blir hon nästan arg på mig. Det är väl ändå mitt val? Finns det en chans att få ta reda på om mitt barn är sjukt eller inte så ska jag väl ändå få ta den chansen att bli undersökt? Inte enligt henne.. Jag som inte riktigt vet hur jag känner ens kring den här bebisen, ska jag då behöva föda fram ett barn som är sjukt? Jag känner mig själv och jag vet att jag inte skulle klara av att uppfostra ett barn som är annorlunda. Alltså missförstå mig rätt nu, all cred till dom föräldrar som orkar och som kämpar på varje dag med sitt/sina barn med en diagnos men jag skulle inte klara av det. Såklart att man hellre väljer ett friskt barn än ett sjukt om man skulle få chansen att kunna välja. Jag är väl inte en sämre människa för det?
Det blev ingen fosterdiagnostik iallafall, inget mer än ett vanligt rutinultraljud i vecka 18. Allt såg bra ut och bebis hade perfekta hjärnhalvor sa barnmorskan så nu får vi hoppas att resten av utvecklingen har gått bra sen dess. Har försökt få fler ultraljud/undersökningar än den vanliga "klämma och känna lite på magen" hos vår barnmorska men icke då, det behövs inte säger alla jag pratat med. Nähäpp, skit i det då. Att det ska vara så svårt att få till ett extra ultraljud liksom...

Ju längre tiden gick så började jag glädja mig mer och mer över bebis. Vi skulle snart bli en liten familj och jag skulle få ge min älskade T det som han velat ha så länge men aldrig fått, ett litet barn. Jag skulle vara den som gav honom den bästa gåvan någonsin i hans ögon. Och det skulle vara vi föralltid. Så jo, den här graviditeten blir nog lyckad ändå.
Jag läste på så mycket jag bara kunde på nätet om bebisar, förlossningen och såklart alla graviditetens stadier. Vad som händer i vilken vecka och vad man ska tänka på och förbereda sig för och köpa. Det där med "köpa" har nog varit den allra roligaste biten. Jag älskar verkligen att shoppa och nu skulle det snart komma ett nytt litet liv som inte har något alls, som börjar helt från noll och man måste köpa in allt åt den. Vilken shopaholics dröm! Så sakta men säkert började vi köpa in lite kläder åt bebis. Dom hade på ultraljudet sagt att det förmodligen skulle bli en flicka men då både jag och min sambo är anti rosa så har vi köpt mest neutrala kläder, typ svart och grått och en gul pyjamas med elefanter på som min sambo valde ut helt själv. Jättemallig kom han fram till mig med den där pyjamasen och la den i shoppingvagnen.
Sen har vi börjat köpa på oss mer och mer 'saker' till bebisen. Barnvagn har vi fått ärva då vi ändå kände att det är helt meningslöst att lägga ut flera, flera tusen kronor på en helt ny vagn när man kan få en gratis från släkt och familj istället.
Nu står allt klart inne i barnrummet och med bara några få veckor kvar så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta. Skittråkigt. Magen är stor och i vägen hela tiden. Bebis trycker upp lungorna och revbenen på mig så jag har svårt att andas ibland och jag kan knappt sova alls på nätterna längre. Nu är jag bara less på allt igen...




Likes

Comments

Klockan 05.27

Låt oss börja med att backa bandet till i våras, i slutet på april. Mensen var försenad två dagar och jag hade graviditetstest hemma så tänkte att jag lika gärna kunde testa för att vara på säkra sidan. Kissade på stickan, väntade ett par minuter och sen... "VA?! Positivt. Jag är gravid.."
Springer in till en sovandes sambo och viftar med gravtestet och skriker att han ska vakna för han ska bli pappa, sen brister jag ut i gråt och faller till golvet. Play it cool? Verkligen inte. Glad, chockad, förskräckt, panikslagen, hjälplös, förvirrad, bubblig, nyfiken, rädd. Allt på samma gång.

Vi fick ungefär en timme på oss att försöka smälta beskedet innan jag skulle åka till jobbet. Allt kändes så overkligt. Jag var i en dimma. T var glad, han hade velat det här länge. Jag visste inte vad jag ville. Jag hade så mycket som snurrade i huvudet. En miljard frågor men inga direkta svar. Hur fan skulle vi göra? Skulle vi verkligen klara av ett barn? Skulle JAG klara av ett barn? Vi hade varit tillsammans i lite mer än ett år bara och jag var inte redo att dela med mig av T till någon annan än.
Vi diskuterade aldrig några alternativ egentligen, det var redan underförstått att vi skulle behålla barnet. Men jag var ändå tveksam, det måste jag erkänna. Jag våndades med hjärnspöken i flera veckor och velade fram och tillbaka mellan abort och att behålla. Tillslut hade det gått mer än 12 veckor och jag hade helt enkelt inget val längre så då fick det bara bli som det blev. Samtidigt så kände jag att jag aldrig skulle kunna göra så mot T, jag skulle aldrig kunna ta ifrån honom ett barn som han längtat efter i så många år. Jag älskar honom för mycket för det. Så jag gör det här för honom till största del men det är helt okej för mig. Jag visste ju att jag skulle skaffa barn någon gång så varför inte nu då när det ändå blev såhär. Tajmingen hade kunnat varit bättre, jag hade helst sett mig själv vara ett par år äldre och mera förberedd på en graviditet och att det skulle ha varit mer planerat men nu är det såhär. Är man någonsin 100% redo, egentligen?

Eftersom jag upplevde en sådan ångest med allt velande i början av graviditeten så känns det som att jag inte riktigt har tagit barnet till mig än. Jag intalar mig själv dock att det blir en förändring senare när bebisen är ute. Men jag är så trött på hur samhället vill att det ska vara och hur andra blivande mammor beter sig. Allt ska vara så fruktansvärt underbart och sockersött och mysigt. "Det är en gåva att få vara gravid. Njut så länge du kan." Jo tjena! Visst är det synd om dom som inte kan bli gravida trots flera år av försök, men det är ändå inte så underbart som alla vill få det till. Inte enligt mig iallafall. Att vara gravid är fan jobbigt. ALLT gör ont, inget är bekvämt och man känner sig bara äcklig och stor (särskilt nu i slutet). Man känner inte igen sin kropp längre, den lever sitt egna liv och man har ingen kontroll över den. Hormoner far omkring där inne som om det vore krig och jag blir lidande på kuppen. Jag kan vara helt normal (hur fan nu det är) ena stunden till att få panikångest eller bli fruktansvärt arg eller ledsen eller pirrigt glad en sekund senare. Helskumt, och jag kan inte kontrollera det.

Vissa dagar har jag ändå glimtar då det känns som att det ska bli mysigt med en bebis. Jag kan t.ex. kolla på dom kläder som vi köpt in och bli nästan gråtfärdig över hur små och söta dom är. Drömma om dom små fossingarna som ska stoppas in i dom minimala sockorna. Längta efter långa morgonar som spenderas med en massa gos i sängen som en enda liten familj.
Dom finns där, dom glimtarna, men dom är mycket färre än all annan skit som kommer över en. Tankar om allt det där jobbiga. Barnskrik, både natt och dag. Att ibland så kommer inget att hjälpa. Känslan av att man kommer vara helt maktlös. Såriga bröstvårtor, om ens amningen kommer igång alls. Sömnbrist. Tjaffs med sin partner på grund av sömnbristen. Risken för att vi ska falla isär. Risken att det här blir för mycket för oss. Tankar om hur mycket jag ska behöva kompromissa och vika mig för honom så att han är nöjd samtidigt som bebis är nöjd men jag mår skit, men han lämnar mig iallafall inte för någon ny med en icke söndertrasad fiffi.
Jag är orolig för allt som komma skall. Jag är rädd för plötslig spädbarnsdöd. Jag är rädd för att inte räcka till. Jag är rädd för att inte älska mitt barn så mycket som jag borde. Jag är rädd att T ska lämna mig. Jag är rädd för vad samhället ska tycka, och då samtidigt blir jag förbannad på mig själv för jag gör väl fan som jag vill och ingen ska komma här med någon jävla pekpinne och försöka rätta in mig i ledet heller. Jag är rädd för att jag aldrig ska kunna släppa den synen att det måste se så jävla bra ut utifrån, och hur ska jag då kunna uppfostra ett barn som inte ser ner på sig själv eller jämför sig med andra i minsta lilla sammanhang?
Hur kan man ens sätta ett litet oskyldigt barn till denna hemska, elaka värld? En liten oförstörd krabat som inte anar något ont ändå tills verkligheten klappar en på axeln och delar ut en rak höger när man vänder sig om för att se vem det är. Stackars lilla pyret.

Hjälp.. Vad har vi gjort?!

Likes

Comments