Från i lördags...

Idag har jag tillsammans med några ungdomar i kyrkan åkt ut till la Matanza, den by utanför Chulucanas jag besöker varje lördag för att ibland evangelisera, ibland besöka gamla eller sjuka, ibland för att delta på en liten hemma-gudstjänst hos några hermanas (systrar). Vanligtvis åker jag inte ut på söndagar utan bara lördagar. Men igår fick jag leda en person till frälsning (första gången i mitt liv! Var SÅ inte förbered haha, men jag tror frälsningsbönen blev okej även om det var lite extra svårt eftersom det var på spanska jag skulle leda). Så därför följde jag med idag också för att besöka personen och berätta mer om tron. Hela dagen var jag typ så deppig och nere och det kändes allmänt tungt. Jag tror att det kanske var något andligt med det men jag är inte helt säker för dels hade jag sovit lite och dels har jag varit lite nere senaste tiden så jag det kan också ha varit det. Jag förberedde i alla fall något att säga även om det kändes tungt. Och så åkte vi. Väl där så satt folk och drack utanför personens hus så vi kunde inte gå in och det blev inget med det besöket. Lite besviken var jag men jag får fortsätta be för personen och förhoppningsvis har vi större lycka nästa vecka. Istället gick vi till några kvinnor som satt utanför ett hus med sina barn. Ingen av oss tre som gick är särskilt erfarna evangelister och ur mänskligt synligt perspektiv gick det väl sådär. Jag försökte fråga de lite om Gud och vad de hade för tro och så men de satt bara där tysta och svarade ingenting. Det blev lite tysta awkward moments då vi bara stod där och varken vi eller de sa någonting. Sen tog jag upp ett nya testamente och läste Joh. 3:16-18 och försökte berätta lite om Jesus och att Gud är den saknade pusselbiten i våra liv och hur han kan fylla oss så att vi kan känna glädje oavsett om vi är rika eller fattiga, sjuka eller friska. Typ något sånt sa jag. Sen tackade vi och gick. De tittade också på varandra och skrattade någon gång, sådär man gör med sina kompisar när någon pratar och man tycker personen är helt tappad. Well, det skapade i alla fall en längtan i mig att få en sån kärlek till människor att oavsett om de skrattar åt en, förödmjukar en etc. så bryr man sig inte för man älskar dem så mycket och vill så mycket att det ska lära känna Jesus att det inte spelar någon roll. Även om det kanske känns lite halvt misslyckat så gör ju Gud saker som vi inte ser, både i dem vi pratar till och i oss som delar. Så jag får bara fatta nytt mod och fortsätta framåt, tro fast jag inte ser eller känner någonting. Gud är god i alla fall, så det är bara att fortsätta hålla fast och lite på att han har allt under kontroll!

Gillar

Kommentarer

Och jag har börjat med en 21-dagars fasta. Ska under de här dagarna hoppa över middagen och bara äta lunch och frukost och eventuellt mellanmål, och istället ta tid med Gud. Jag har aldrig fastat många dagar på det här sättet tidigare. Innan har jag bara fastat hel- eller halvdagar och vid ett tillfälle två dagar. Det är nog jobbigt på olika sätt. När jag har fastat tidigare har jag tyckt det varit väldigt tufft. Innan känner man sån längtan efter Gud och man känner sig taggad på att bara ta massa tid med honom. Men när man väl fastar känns det tvärtom. Ingen lust alls att hänga med Gud, inte ens innan man hunnit bli hungrig. Och när man väl blivit hungrig är det väldigt svårt att inte börja tänka på och få fokus på mat. Jag tror att det är ett andligt motstånd som uppstår. Det finns kraft i att fasta och det händer mycket i andevärlden därför är det så svårt tror jag. Nu när jag fastar såhär är det typ likadant fast just under middagstiden då, eller ja lite hela dagen har jag inte världens lust att umgås med Gud, men det är ju just under middagen som jag speciellt avsätter tid. Så nu blir det mer som att kampen är just den där en och en halv timman per dag men samtidigt kommer jag hålla på i tre veckor. Så det är kämpigt på ett annat sätt. Någon av er som läser som fastat? Hur upplever ni det?

I brist på bilder då det är för riskfyllt att åka runt med en iPhone i Via Maria och vissa andra delar av Lima så får ni en bild från mormors bakgård haha

Gillar

Kommentarer

Så nu är jag i Lima. Kändes så sad när jag skulle åka, utan att jag hade sagt något så frågade chauffören som körde mig till flygplatsen varför jag var ledsen haha och när jag sa att det var för att jag skulle åka sa han ba du kommer ju tillbaka. Han har jobbat i militären btw och det är inte första gången han håller ett pepp-tal. Det är bra att få höra lite sånt ibland, inte ta saker så hårt. Men det kändes verkligen som att jag skulle åka hem till Sverige och inte träffa folk mer. Nu känns det bättre. Kämpar lite mot lovdepression men det går bra hittills. Det blev verkligen en sån omställning att åka från att vara i kyrkan 24/7 typ till att komma hit till Lima. Fast det är bra ändå. För Jesus ska man ju kunna leva med vart man än är, vem man än är med. Gud är god i alla fall och det är just när allt verkar så tomt och man inte har lust att varken be eller lovsjunga eller läsa Bibeln, när man inte tycker att bönerna gör skillnad och när Gud känns så långt borta det är ju just då som vi verkligen får tro. Tro fast vi inte ser eller känner någonting. Då är Guds Ord (aka Bibeln) så sjukt viktig att hålla fast vid. Tro på det som står där och inte på det vi i upplever, ser eller känner.

Gillar

Kommentarer