​Hej allesammans!

Nu är jag hemma och har varit det i cirka 2 veckor. Det känns helt sjukt att vara hemma och känns så overkligt men ändå så kul. Innan jag lämnade USA så visste jag att det skulle vara helt sjukt svårt att lämna men ville liksom inte tänka på det men när dagen väl kom så var et fortfarande så overkligt. Jag vill inte skrämma andra människor som åker hem och så nu men alltså det var typ något av det värsta jag har gjort. Dagen började med att jag fick åka bil själv med min kära vän Thomas, det var kul och insåg hur mycket jag skulle sakna honom. Vi åkte sedan till värdföräldrarnas jobb och sen begav vi oss mot flygplatsen i Fargo. 1 timme som var så jobbig, alla var tysta till och med min värdpappa Gary som är så pratglad annars. Jag och Nienke som inte riktigt förstått något än var jätte pratglada och gjorde skämt som bara vi skulle skratta åt för vi ville liva upp stämningen lite men det gick inte jättebra. När vi väl kom till flygplatsen så hade vi tid för att sitta ner vid ett bord för att prata en sista gång. Men snart kom stunden vi inte ville skulle komma, avskedet.. Jag började med att krama min värdpappa Gary och då började tårarna bara rinna, det blev inte bättre av att krama min värdmamma Lori heller. Vi kramades ett tag, min bästakompis (även Nienkes pojkvän) kramade jag länge och det enda han sa var att vi ses snart men vem vet när det är. Till sist kramade jag Thomas och vi båda stod där och både grät och log. Detta är en stund jag tror att jag alltid kommer komma ihåg i mitt liv, är verkligen så fruktansvärt tacksam att jag kunde få träffa dessa underbara människor och dela detta året med dem, speciellt Nienke. Jag och Nienke gick på flyget, tårarna slutade inte rinna men samtidigt tänkte man på hur kul det skulle bli att komma hem. I Chicago var det dock värre för där behövde jag säga hejdå till inte bara vad jag kallade min värdsyster längre utan hon var nu också min bästavän. Vi tog avsked och jag grät så sjukt mycket men sen var det dags för det långa flyget som jag var tacksam över att det gick fort men man kände sig ändå tom. 

Jag landade på Landvetter och kände mig nästan som en helt annan person, det var som i en dröm att jag var hemma igen, jag tog mina väskor och utanför dörrarna stod min mamma, syster och mina bästa kompisar. Kan man mötas bättre?! direkt efter detta åkte vi till min skolas studentutspring och alla var jätte överraskade att jag var där och det var så kul att se så många människor igen.

Efter att nu ha varit hemma i två veckor så har jag varit med kompisar hela tiden och verkligen spenderat tid med de och tagit ikapp allt vi missat. Det är väldigt många frågor som ställs om en utbytesår och det är väldigt kul att svara och dela med sig men jag tror ingen egentligen riktigt förstår vad man själv har varit med om. Jag säger detta igen, jag är så sjukt tacksam för allt som hänt i mitt liv och ja jag har förändrats och blivit förhoppningsvis mognare men även mer självständig och kan förstå mer än ett perspektiv i vissa saker. Jag har även lärt mig om en helt ny kultur som man kanske inte trodde var så långt borta från våran men ändå så annorlunda när man ser den från insidan.

Detta året har verkligen har varit det bästa året i mitt liv och jag tror att det kommer vara det även när jag blir äldre. Jag har många andra gånger varit i USAs storstäder och sett det livet som man tror att USA är men det är det verkligen inte. Alla stater har sin egna charm och Minnesota är nu mitt andra hem och jag kommer definitivt komma tillbaka och hälsa på alla människor. Jag har gått från att bo utanför den jättestora staden Göteborg till att bo mitt ute i ingenstans, nära Perham i Minnesota. Skillnaden var sjukt stor men när man bestämmer sig för att anmäla sig till att vara utbytesstudent så får man verkligen vara beredd på att man kan komma VAR SOM HELST i stora USA och jag tror att det är fler utbytesstudenter som hamnar i småstäder än i storstäder men vad spelar det för roll? Jag klarade mig och visst det är jobbigt i början men det blir bättre och människorna är så underbara när man väl lär känna dem.


Tack allesammans för att ni har följt mitt underbara år här på denna blogg, nu är det över men jag kommer definitivt åka tillbaka och träffa alla människor igen, planerar redan en resa till Holland för att träffa min älskade Nienke. Året är över men jag kommer alltid ha kvar alla crazy minnen.

Om ni har frågor feel free att kontakta mig på Facebook: Lydia Brunegård eller instagram: @lydiabrunegard

/Lydia Brunegård

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments