Header
View tracker

Att säga saker till en annan människa som man egentligen inte menar är det fulaste jag vet. Det är det fulaste, äckligaste och mest respektlösa jag vet. Vet inte hur många gånger det har hänt mig och framförallt mina kompisar.

Ni vet när ni träffar den där killen som verkar så snäll och underbar? Ni träffas, har det hur bra som helst tillsammans! Han beter sig som om ni vore det, tillsammans alltså. Han säger fina saker till dig, han får dig att tro på något som aldrig kommer hända. Han ger dig ett visst hopp. Tänder den där lågan inom dig som personen innan släckte. 

Så för ett ögonblick tillåter du dig själv att känna dig lycklig igen. Du tänker att han verkligen menar det så du lättar på dörren till ditt hjärta. Du låter honom sakta men säkert komma närmare. Varför? Jo han har ju sagt alla de där fina sakerna till dig! Alla de där löftena, alla de där orden som gör att du oavsett vad stannar kvar hos honom.

Men när du för ett ögonblick tillåter dig själv att känna något för någon annan, ja då krossar han det. Han sviker dig. Han menade aldrig det han sa. Det var bara en lek så att du inte skulle tröttna på honom. Det var för honom bara en lek så att du skulle stanna kvar, så att du skulle stanna kvar och alltid finnas där när han väl vill. Han var tvungen att säga sådana saker till dig så att du blir villig att fortsätta vilja träffa honom och ligga med honom.

Men allt han sagt till dig har varit en lögn. Och det hatar jag. När man säger saker till någon man egentligen inte menar. När man ger någon ett hopp om någonting som man själv vet aldrig kommer inträffa.

Till alla er killar som tjejer som säger sådana saker, som leker med någons känslor bara för att den personen ska stanna kvar så ni får ytterligare lite ligg, fyfan vad jag inte har någon som helst respekt för er.

​​ Att säga något man egentligen inte menar kan såra så jävla mycket. Det kan få en människa att aldrig mer våga öppna upp sitt hjärta för någon annan. För man har redan blivit sviken för många gånger och trott på lögner.







Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Kära, allra bästa fina lilla flicka. Du är 17 år nu. Snart 18. Du har gått igenom helvetet på jorden. Du har förlorat släkt, vänner, familj, du har fått ditt hjärta krossat gång på gång. Men du klarade dig. För nu står du här. Snart 18 år och stark.

Men jag skriver till ditt 10 åriga jag. Ditt 10 åriga lilla oskyldiga jag. Kommer du ihåg när man frågade chans på varandra via lappar? Kommer du ihåg när känslor inte var på riktigt? Kommer du ihåg när man blev ihop över en dag? Fan vad jag önskar att det var så idag. Fan vad jag hatar känslor. Fan vad jag vill vara liten igen.

Men du, som är 10 år och som kommer gå igenom ditt första krossade hjärta, jag vill bara säga att det kommer gå bra. Du kommer klara det. Du kommer inte dö även om det kommer kännas så. För kommer du ihåg när du var jätteliten? Du cyklade för snabbt upp på en kant, cykeln välte och du skrapade upp knäet. Det blev ett stort sår. Det gjorde ont och du började gråta. Men tiden gick, såret läkte och dina tårar upphörde. Så småningom upphörde även smärtan i ditt knä. Precis så kommer det vara med ditt hjärta.

Så, ditt 10åriga jag. Allt blir bra. Tillslut. Du behöver inte oroa dig. Kom bara ihåg vad jag säger till dig. För innan du vet ordet av kommer du sitta där. 18 år och livserfaren. 
Kommer du ihåg? Tiden när man var liten och allt var en lek? Kommer du ihåg när man var glad exakt hela tiden? Kommer du ihåg den tiden? Den tiden kommer igen. Vänta bara och se. 





Likes

Comments

View tracker

​Ni är värda ALLT. Ni är värda killen eller tjejen som behandlar er som guld. Glöm aldrig det. Man ska aldrig aldrig aldrig bara nöja sig. Tycka att det är helt okej så som det är. NEJ. Du kan få bättre och du SKA få bättre. Lämna killen som skiter i dig, lämna killen som trycker ner dig istället för att lyfta dig, lämna killen som utnyttjar dig. Det finns alltid bättre. Jag vet, det är svårt, man tror inte att det finns en prince charming för just dig där ute men det är sant! 

Ge inte upp hoppet. Man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins. That's a fact. 

Likes

Comments

Får panik. Får allvarligt talat PANIK!!!! HUR svårt ska det vara att säga till någon vad man egentligen vill? Efter tre månader borde man väl ändå veta? Okej, jag tar det från början.

Jag har pratat med en kille nu i snart tre månader. Vi har träffats med jämna mellanrum men vi har aldrig liksom träffats och "bara varit" och verkligen pratat, utan det har bara känts som att vi har varit kks. Men i början när vi pratade, asså han kunde höra av sig tre gånger på en dag och vara hur gullig som helst, men nu, nu snapar vi bara för att hålla uppe dagarna och vissa gånger när jag hör av mig (vilket jag inte gör ofta) så är han jättedryg med sina svar och ibland svarar han inte ens. Han fuckar med min hjärna så mycket för vissa dagar är han urgullig, skriver godnatt sovgott osv och vissa dagar känns det som att han ignorerar mig?

Men jag har frågat honom vid olika tillfällen vad han vill. Om han bara vill ligga eller ha något mer. Hans svar är alltid: Vill inte bara ligga med dig, men vet inte om jag vill ha ett förhållande heller.. men vill inte sluta prata med dig" och jag känner bara att jag har tappat all lust. Orkar inte höra av mig när han är så upp och ner men samtidigt vill man ju inte släppa taget... det vill man aldrig.

Jag kommer ihåg en gång när vi var hemma hos honom. Vi låg i hans soffa jag låg på hans bröst. Han kysste mig på huvudet och i min värld gör man inte så om man bara är kks. I min värld träffas man, ligger, drar. Inget snack, inga komplimanger, inge mys, inte visa något. Nada. Men för killar är det antagligen annorlunda. Dom leker med en, säger hur fin man är osv tills man öppnar sig för dom. Sedan tar de tillfället i akt, får sex och hör aldrig av sig igen.

Vill att det ska hända nu. Vill hitta min drömprins nu. Vill bara att du ska pussa mig på huvudet och säga att jag är din.


Likes

Comments

Jag har tänkt på en sak ganska mycket nu när jag blivit lite "äldre" och det är vad jag vill bli när jag blir ännu lite äldre. Jag går fortfarande i gymnasiet och ganska ofta får man frågan "men vet du vad du vill bli sen eller?" eller "men vad ska du plugga vidare till då?" och asså jag vet inte. Jag har ingen aning!

Men. Det jag vet nu är att jag vill i alla fall vara lycklig när jag blir "stor". Jag vill ha en stor kärlek i mitt liv och jag vill må bra och jag vill vara glad och jag vill ha ett jobb som jag gillar där jag känner att jag gör något bra och viktigt för andra människor. Det låter fett cheesy nu när jag tänker på det men jag har tänkt i dessa banor ganska länge nu.

När jag var mindre ville jag bli veterinär, sen journalist, sen ville jag bli extremt duktig på gitarr och bli känd och kanske lyckas göra någon hyfsat känd låt (vilket jag fortfarande vill till viss del) men allra mest av allt vill jag bara vara lycklig och må bra. Just för att jag kanske inte är så lycklig och glad hela tiden just nu.

Men jag kommer ihåg när mina kompisar diskuterade att dom ville bli rika när dom blev äldre. Som att det var de enda målet de hade i sina liv. Då tänkte jag bara på hur oviktigt det är egentligen. Eller i alla fall för mig. För mig finns det viktigare saker i livet än bara pengar. MEN för att inte låta allt för cheesy ska jag avsluta mitt inlägg nu med en passande bild som jag hittade. Bilden är på vad de olika stjärntecknen vill bli när de bli äldre och mitt stjärntecken vattuman/aquarius vill bara vara happy :)



Likes

Comments

Jag är ledsen över att min blogg är så himla deppig. Men jag känner att det är tusen gånger lättare att skriva om saker som tynger ens hjärta för det lättar lite på mitt. Jag vill också att ni kanske ska kunna känna igen er i det jag skriver och inte känna er så ensamma.

Men jag ska jobba på att göra den här bloggen lite mer peppande och glad, den heter ju trots allt lyckliga endings. Men inget i mitt liv känns så speciellt kul nu. Känns som att allt bara går åt helvete i alla fall. Aja, tur att jag har otur i kärlek för då måste jag fan ha tur i spel!! POSITIVE VIBES



Likes

Comments

​Men. Alltid det där men som på något sätt fuckar upp allting eller hur?? 

Så sa en kille till mig efter att jag hade konfronterat honom om vår "KK" relation. Jag ville ha mer, men jag märkte tydligt på honom att han inte ville det. Så jag frågade honom. Och vet ni vad jag fick för svar? "Vill inte bara ligga med dig, men vet inte om jag vill ha ett förhållande men vill inte sluta prata med dig." Ja, jag var feg och självklart ställde jag denna fråga till honom under de omständigheterna att jag var full så jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag svarade.. Så jävla typiskt. Men jag vet att jag började gråta i alla fall. För allt känns tio gånger tyngre när man är full vet inte varför. Allt är så mycket närmare när man full. Man har så nära till att börja gråta över minsta lilla grej och man är så nära på att kunna bli sådär cp-lycklig som när man är med sina allra bästa vänner eller när man precis gått från singel till inte längre singel men tack som frågar. 

​​Kommer i alla fall ihåg att vår konversation avslutades med "Vi kan prata om det sen." När vi väl träffades hade jag glömt bort allt detta så vi pratade aldrig om det sen. Men vi fortsatte prata. Bestämde nästa gång vi skulle träffas. Jag fortsatte hoppas på att han kanske var en bra kille djup inne nånstans och att han så småningom skulle ändra sig om förhållande biten och kanske bli en förhållandekille. Men vi bestämde en dag vi skulle träffas. Han skulle komma till mig och för honom tar det ungefär 40 minuter med tåg. Han kom inte. Han kom med sämsta bortförklaringen istället. Och vid den punkten kände jag mig så klar med honom. Orkar han inte ens ta tåget 4o min för att träffa mig skulle han aldrig orka träffa mig ännu oftare om vi blev tillsammans.

Så nu sitter jag här. Ännu en gång där jag känner att mitt hjärta har blivit ytterligare lite krossat. ​​Om det fortsätter såhär kommer jag snart inte ha något hjärta kvar.​​














Likes

Comments


Känslan när du får det där smset. Eller det där samtalet. Hans lite skakiga röst på andra sidan telefonen. Orden som aldrig riktigt kommer fram, men ändå förstår du precis vad han menar och precis vad han vill få sagt. Det där samtalet där hans röst säger att allt är över. Det där samtalet som gör att ditt lilla oskyldiga hjärta går sönder i miljontals små bitar.

Men du förstår inte. Hur kan du? Hur kan man förstå att den personen som man trodde älskade en mest i hela världen nu inte vill ha något med en att göra. Det går bara inte. Det är inte möjligt.

Du är på en fest när du får samtalet. Musiken tynar sakta bort. Människorna försvinner långsamt i bakgrunden och smälter in i väggarna. Allt du kan fokusera på är han. Hans röst som säger till dig att det är över. Hans röst som får dig att tappa all uppfattning. Du brister ut i gråt och börjar hyperventilera. Vad fan ska du göra nu när den du älskade inte längre finns kvar vid din sida?

Drinkarna blir lite för många. Cigaretterna två paket för mycket. Men du gör precis allt i din makt för att bedöva känslorna. För att bedöva minnet av honom.

Du skiter i precis allt. Det är vinter. 10 minus en februarinatt. Alla är kvar på festen men du måste därifrån.
I hallen famlar du dig fram. Ramlar på ett par trettiotals skor. Blicken är suddig för tårarna gör att du inte ser. Du hör några fråga hur är det, vad har hänt. Men du måste därifrån. Du tänker att du skiter i skorna.

Jag måste ut.

Första steget i snön med endast nylonstrumpbyxor om fötterna gör ont. Men det gör ingenting. För det gör inte i närheten lika ont som ditt hjärta gör. Som hela din kropp gör.

Du snubblar över något i snön och ramlar. Skrapar upp knäet så det börjar blöda. Men du är snart hemma så det gör inte så mycket. Allt är ändå redan förstört. Vad gör ett par trasiga strumpbyxor och ett skrapsår om ett år? Men du kommer tillslut hem. Hem till den varma lägenheten som andas sömn. De tysta rummen där din familj ligger och sover. Du låser in dig på toaletten och tar en ordentlig titt i spegeln. Men du ser inte så mycket för allt snurrar. Tårarna har förstört sminket och din mascara har klibbat ihop sig och hamnat på kinderna. Du skiter i sminket skiter i allt så du går och lägger dig istället.

Tänder en cigarett i mörkret och drar bloss efter bloss som du blåser ut i ditt flickrum. Alkoholen börjar försvinna ur din kropp och smärtan kommer tillbaka. Men du tänker inte på ditt skrapsår. Du tänker inte på dina trasiga strumpbyxor. Du tänker på ditt brustna hjärta och dina frusna tår.

Likes

Comments

Förr när ingen såg brukade jag ligga i min säng. Jag brukade ligga i min säng och kanske titta på en film eller så.

Nu när ingen ser slår jag min knytnäve i väggen. Slår den så hårt så jag börjar blöda. Går ner i källaren för att slå på boxningssäcken så hårt jag förmår utan handskar. Jag fortsätter slå på väggen istället. Den orsakade mest smärta. Jag gör allt för att känna något annat än det jag känner i min kropp. Men grejen är den att jag inte vet vad jag känner i min kropp.

Känner jag mig ensam? Tom? Tom på lycka? Arg? Deprimerad?
Jag vet inte.

När folk såg mina röda knogar sa jag att jag boxades. Som träning. För vad skulle jag egentligen säga? Jag kände mig arg, ledsen, förtvivlad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag slog. Slog och slog tills den här känslan av vilsenhet försvann och jag bara kände känslan av smärtan som dunkade i min hand.

​När kom det till den här punkten? Hur jävla svårt kan det vara att bara må bra och känna sig lycklig?




Likes

Comments

Hej mina vänner! Jag vet, det är oktober och det är höst. Men jag hittade ett gammalt inlägg jag skrev i somras, och tyckte att det kändes värt att publicera. Det handlar lite ytligt om den där första förälskelsen och att vara deprimerad trots att det är sommar och den bästa tiden i ditt liv borde vara då när det är sommar. Hoppas det inte blir för långt för er! Kram /Cc

Vad som ligger till grunden för ens välmående vet jag inte. Men jag vet att det börjar med en själv.

​För ett år sedan var jag så kär i en pojke. Det höll i någon månad. Och det värsta var inte att man förlorade just honom. Det värsta var saknaden. Eller tanken på att man inte dög för honom. Tanken på att man inte var bra nog. Men det värsta av allt var nog ändå att veta att jag var så mycket mer kär i honom än vad han var i mig. För honom skulle jag kunna göra allt. Kände jag då. Men på nåt sätt kände jag att han inte orkade göra någonting för mig. Han var inte prinsen jag sökte efter. Han var en av de fula grodorna man kysser innan man 
hittar prinsen, men hur jävla många grodor ska man behöva kyssa egentligen? 


Han var en av anledningarna till mitt dåliga välmående. Men jag kan nog inte skylla allt på honom. Men det värsta är nog ändå att jag idag ett år sedan fortfarande tänker på honom dagligen. Kanske för att vi aldrig fick något riktigt bra avslut, eller kanske för att han efter 8 månader hörde av sig igen som om ingenting hade hänt och gav mig något sorts hopp om att han hade förändrats och blivit mer mogen, eller ville ge vårat förhållande en till ärlig chans. Men once again brände han alla sina chanser. Fan vad man känner sig dum när man fortfarande vill ha någon som sårat en så jävla mycket. Det är helt sjukt hur blind man kan bli av kärleken, och framförallt förtrollad. Som bunden av en jävla trolldom. 

Som vanligt när hösten kryper sig på blir det alltid lite tyngre i livet. Skolan, jobbet börjar igen. Det blir kallare och dystrare ute. Men det blir tio gånger så mycket jobbigare om man precis blivit nydumpad. En del av mig vill skriva att det var just det här halvåret som allt började gå lite utför, men så kan jag ändå inte säga. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan och det visade sig tydligt på betygen. Men trots att jag gick till skolan med ett leende på läpparna varje dag så grät jag mig till sömns på nätterna. Eller det hände faktiskt bara två nätter. Sedan gick det över.  
 
Någon vecka efter break-upet kändes det bra. En månad var jag sjukt ledsen och saknade honom. Sen mådde jag bra. Sen dåligt. Och så har det fortsatt i ett år. Det går i vågor. I en berg och dalbana. Ibland tänker jag inte ens på honom och ibland gör det ont att tänka tanken på att han inte ens tänker på mig. Att jag bara var en av hans "tjejer". Jag vet inte om det bara räknas som en period i tonårslivet eller om jag på riktigt inte mådde bra, men börjar alla tonåringar gå ut och dricker sig fulla nästan varje helg? Jag vet inte. Det är så mycket jag inte vet. Men jag kämpade på med mitt krossade hjärta och kände bara att livet skulle bli så mycket bättre när sommaren väl kommer. Men nu sitter jag här.  Nyss fått sommarlov. Nyss gått ut ettan på gymnasiet. Med världens jävla depression. Eller en depression kanske jag inte skulle kalla det, men jag känner mig bara inte glad på livet. Jag känner mig inte exalterad över sommaren. För jag vet att den här sommaren, precis som alla andra, kommer sluta i en besvikelse. För snart sitter jag där i skolbänken igen och slösade ännu ett sommarlov på att bara vara inne på mitt rum och titta på film.  





Likes

Comments