Burma, Flickors historier

När Dangulé Rasalaite var 16 år gammal anlände hon till Sverige i tron om att hon skulle få arbeta som bärplockare. Hennes mamma hade lämnat henne två år innan det, för att flytta till Usa med en man som hon träffat, och fadern satt i fängelse på livstid. Mamman hade även avsagt sig all kontakt och ansvar för henne i ett brev till kommunen.

Så den 17 september 1999 anlände Dangulé till Kristianstads tågstation med hopp och pirr i hela kroppen. Hon var redo att lämna sitt tuffa liv bakom sig och påbörja ett nytt. Påbörja ett bättre. Men riktigt så blev det inte. Istället såldes hon som sexslav i Arlöv.

Hon blev fråntagen sitt pass och kördes till en trång lägenhet där hon hölls fången i flera månader. Det var en gammal man som höll henne inlåst och det var fritt fram för både han och hans vänner att ta för sig av flickans kropp, och när de inte ville ha henne så körde han runt henne till andra män. Allt från tonåringar till pensionärer, ensamvargar till tvåbarnspappor och högt uppsatta chefer till taxichaufförer. Alla som ville ta en del av flickans kropp var välkomna så länge de kunde betala - till honom.

Efter ett tag lyckades hon rymma från lägenheten där hon hölls fången, men då var det redan för sent. Då hade all ondska och sorg redan tagit över hennes kropp och hon såg ingen annan utväg förutom döden. Inom några timmar hittades hon död nedanför en bro i centrala Malmö.

När hon hittades hade hon inget pass eller andra identifikationshandlingar på sig, men polisen fann två telefonnummer nedskrivna på papper i hennes vänstra byxficka. Med hjälp av detta spårade Malmö-polisen lägenheten i Arlöv där hon hade hållits inspärrad. I lägenheten fann man även Danguolės ägodelar och tre avskedsbrev till hennes gamla vänner i Litauen, där hon berättar om hur hon blev såld till olika män och hur hon kände sig. I ett av breven står det att hon gråter och är rädd för att ''Ryssen’’ letar och är ute efter henne.

Flickans öde blev inspirationen till den berömda filmen Lilya 4-ever och var även starten till att den så kallade sexköpslagen infördes i Sverige. Den innebär att det är lagligt att sälja sex, men inte att köpa och finns till för att skydda de som tvingats in till prostitution.

Det är en väldigt stark scen i slutet av filmen där man får se männen ur flickans perspektiv. Man ser dem ligga över henne och man ser deras ansiktsuttryck medan de tar för sig av hennes kropp. Men de ser inte henne, de tittar inte ens på henne. Nej, för dem är hon bara ett hål och hennes tankar om att ta sitt liv där och då är helt obetydliga för dem. Som hon beskriver det i ett av sina brev “jag är bara ett hål som de onanerar i.”

Se filmen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Burma

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant att få se den andra sidan av det hela, nämligen sexköparnas sida. Jag har därför spenderat denna eftermiddag på nätet, för att försöka förstå hur de tänker, och hittat vissa trådar och forum där några sexköpare diskuterar prostitution. Så jag låter dem få stå för en del av inlägget. En av de här grabbarna är tom så schysst att han ger oss en lösning till problemet.

“Kvinnor säger gärna att männen utnyttjar kvinnorna, och att kvinnorna faktiskt inte har något val, men det är klart de har. Om vi tar och tittar på de U-länder där "kvinnorna inte har något val" - vad gör innevånarnas MÄN då? De hittar helt enkelt andra jobb, för de har ju inte samma privilegium som tjejer har, att de kan sälja sina kroppar och få enormt mycket pengar för. Ja, stackars kvinnor va.”

“Om tjejer var villigare skulle nästan hela sexmarknaden försvinna. Få se nu... jag kan ligga med den här tjejen för 2500 kr... eller ringa en tjej jag känner och få ligget gratis... hmm... svår fråga. Men det pratar feministerna såklart aldrig om. Om de skulle släppa till lite mer så skulle efterfrågan på prostituerade förmodligen minska på sikt, istället lägger de ansvaret på oss.”

Nej, jag orkar knappt komma med ett svar på tal för jag hoppas att ni redan ser var det brister. Det handlar liksom inte om att ha sex eller inte. Det är egentligen inte själva sexet det handlar om oftast, för då hade inte gifta män eller liknande köpt prostituerade. Nej, det handlar om makt. Att få ha makten över en annan människa och det, Mr smart guy over there, kommer inte ändras bara för att vi tjejer “släpper till lite”.

Och juste. Glöm inte att vi ska vara tacksamma för att vi kan bli sålda, köpta och våldtagna. Det är ju trots allt ett privilegium vi har.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

Jag står och tar skydd under bordellens tak. Gatorna i the Red Light District är just nu täckta av regn, men det stoppar inte tjejerna från att jobba. Eller rättare sagt, det stoppar inte kunderna från att komma. Tjejerna tvingas att jobba dag in och dag ut, i alla olika väder men alltid i samma kläder. Just nu står de i sina korta kjolar och hackar tänder medan de fortfarande försöker hålla en inbjudande fasad.

En i vårt team står och har en dialog med en hallick. Jag förstår inte vad han säger, men det är tydligt att han är upprörd och att vår närvaro stör honom. Det enda jag lyckas snappa upp av samtalet är att han tycker vi distraherar hans tjejer och skrämmer iväg deras kunder. Men det är inte det som tar min uppmärksamhet, utan det är det jag ser bakom honom. Där bakom honom, på den blöta och kalla trottoaren, sitter det en liten liten tjej. En tjej som jag sen får veta är hans treåriga dotter.

Där sitter hon mitt i regnet klockan två på natten och ser på medan drogpåverkade och trasiga tjejer hoppar in i bilar med äldre män. Där sitter hon mitt i natten bland våld och misär, ensammast i världen och härmar sin pappa genom att ropa “tjejer till salu!!” till varje bil som passerar. Hon ser på medan en tjej blir slagen till marken, men utan att röra en min.

“Det är min syster”, säger en röst bakom mig. Jag vänder mig och möts av en tanig, blek liten tjej. Hon måste ha sett min förtvivlan. “Om du tycker att det där är tragiskt så vill du inte titta in i hennes framtid, för det blir värre.” Flickan vet vad hon pratar om, för hon har själv varit där.

Hon har själv varit den lilla flickan som står och ropar till alla bilar som passerar, som hjälper sin pappa att göra affärer. Under hela hennes uppväxt fick hon se honom lura och sälja små tjejer. Hon sov på dagen och var sin pappas skugga på natten. Han såg alltid efter henne och hon kände sig trygg. Hon kände sig trygg fram till den dagen hon såg sig själv i spegeln och upptäckte två knölar på brösten. Det var då hon insåg att det var kört. Hon hade sett vad de gör med sånna.

Hon gjorde allt i sin makt för att hennes pappa inte skulle se henne som en tjej, som en av dem. Hon tejpade sina bröst, eller de bröst en 9årig liten flicka kan ha, och klippte av sig håret för att vara så lik en kille som möjligt. Men det hjälpte inte. För en dag kom den dagen hon alltid hade fruktat. Den dagen där hon ropade “flickor till salu” men hennes pappa gav bort henne istället.

Jag står och lyssnar på denna flickas fruktansvärda historia och ska precis börja berätta att jag kan erbjuda henne ett bättre liv, att jag kan ge henne en framtid. Men precis då blir vi avbrutna av en tjock man i skinnjacka som kommer fram och viftar med lite pengar. Han stinker sprit och ler mot oss samtidigt som han tar sig mellan benen. Det är första gången jag ser ett leende utstråla så mycket ondska. Ett leende som säger allt annat än vad ett leende annars brukar säga. Flickan ser på honom. “Nej, hon är inte till salu”, säger hon. “Bara jag.”

Hon ber mannen att gå i förväg, tar ett steg närmre mig och viskar så tyst att knappt jag hör. “Lova att du kommer tillbaka och tar mig och min syster härifrån.” Sen vänder hon om och jag ser henne försvinna, ovetandes om vi någonsin kommer att se varandra igen.

Jag kom tillbaka två veckor senare, men hon var borta. Hon hade blivit såld till Thailand och ingen vet om hon fortfarande lever. Jag tänker på henne ofta och än idag kan jag höra hennes viskning och smärtan som fanns i den. Det gör ont att veta att jag inte kunde rädda henne, men jag kunde iallafall uppfylla en av hennes önskningar. Den kvällen räddade vi hennes syster.

Hennes syster är med oss nu. Hon är trygg och hon har en framtid. Hon kommer få det livet hon själv aldrig fick.
-Berättelse baserad på min kollegas upplevelse.

Likes

Comments

Burma

Varje fredag åker papper, pennor, penslar och färger fram och vi låter tjejerna få skapa. Vi låter dem få en möjlighet att uttrycka och bearbeta deras trauman och sorg genom konst, för när orden ibland inte räcker till eller är ett hinder kan bildterapi ge unika möjligheter till kommunikation. Känslor, tankar, minnen och upplevelser får via färg och form ett symboliskt ordlöst uttryck.

Bilderna kan lyfta fram både medvetna och omedvetna känslor. Målningens färg, form och symbolik gör känslorna konkreta och lyfter fram det som behöver bearbetas. Det ger oss en möjlighet att se vad som egentligen försiggår bakom fasaden som många av dem ofta sätter upp.

Det som är så häftigt med det här är att man, genom att titta på deras målningar, kan följa deras resa på ett sånt konkret sätt. Man ser var de börjar och var de är på väg, när de går igenom en svacka och när de sakta reser sig igen. Man ser när mörkret tar över och när de försiktigt öppnar för ljus igen, när deras inre röster blir för starka och när de börjar våga ta till sig vad vi säger till dem.

När en tjej precis kommit till oss brukar hennes papper tex vara väldigt mörkt och innehålla väldigt skarpa och vassa linjer. Det kan föreställa mörker, blod, trasiga hjärtan eller bara svarta sträck över hela pappret som inte symboliserar något annat än inre kaos. Kortslutning, ångest, panik, stress. Men efter ett tag kan man se hur pappret långsamt mjukas upp och fylls av allt mer färger och mönster. Mardrömmar byts ut till framtidsdrömmar och ilska byts ut mot hopp. Självhat byts ut mot självförtroende och hämnd byts ut till förlåtelse. För vissa tar det längre tid, men de tar sig dit tillslut.

Jag tror absolut att bildterapi är ett bra redskap för att bearbeta jobbiga känslor och upplevelser. Det som är svårt att beskriva i ord är ibland lättare att måla och när det väl finns på plats i bilden är det lättare att tala om. Jag tror därför att konst är en stor del av deras läkningsprocess. En stor del av deras resa mot att bli hel igen.

Likes

Comments

De tjejer jag jobbar med är så duktiga på att ge komplimanger, se det fina hos andra människor och belysa det. De brukar överösa mig med fina ord, ta hand om mig och få mig att känna mig viktig, sedd och uppskattad.

Jag kommer aldrig glömma dagen jag kom hit och vi gick runt på stan tillsammans. Det var sent på kvällen och då är inte downtown det säkraste stället att vara på, men de tog hand om mig och skyddade mig som om jag var allt de hade. De omringade mig och såg till att jag alltid gick i mitten för att vara så säker som möjligt och råkade jag hamna lite för långt bak så tog de mig i handen och såg till att jag blev säker igen. Allt för att ingen skulle kunna ta mina grejer, göra mig illa eller ens titta på mig på fel sätt. Och jag har tänkt på det där, den dagen och hur fina de var mot mig. Hur de tog hand om mig och ville skydda mig från att råka illa ut, och när jag tänker på det så fortsätter samma tanke att komma till mig: tänk om de skulle vara lika snälla mot sig själva. Men det är de inte.

När det kommer till att ta emot komplimanger är de tex inte alls lika bra som de är på att ge. De blir nästan ledsna, som om de tar för givet att jag ljuger. De bara skakar på huvudet, tittar ner i marken eller säger emot. De tror inte på det jag säger, för de har intalat sig själva något helt annat. De tillåter sig att skada sig själva och även andra att skada dem åt dem, då de inte tycker att de är värda mer än så. De säger inte ens ifrån längre utan låter människor trampa på dem, eller nej, krossa dem tills de knappt finns mer. Men om någon skulle så mycket som att ens tänka tanken på att göra mig illa skulle de inte tveka en sekund på att kliva in, försvara mig eller på att säga ifrån. Varför är det så? Varför är det så lätt att se andras värde men så svårt att se sitt egna?

Jag lyssnade på Hanna och Amandas podcast häromdagen där de pratade om hur viktigt det är att man är snäll mot sig själv när man väljer partner, varav Hanna sa: “Det var inte förrän efter jag fick barn som jag verkligen letade efter en man med moral. Jag kände att jag var skyldig min dotter det, men det tyckte jag tydligen inte att jag var skyldig mig själv innan.” Och den meningen slog så hårt i mig. Om man ändå såg sitt egna värde så som man ser andras, prioriterar sitt egna välmående så som man prioriterar sina vänners eller följer de där himla råden man alltid ger andra men aldrig följer själv.

Jag skulle säga att jag är väldigt bra på att visa kärlek och uppskattning till de jag älskar. Jag är bra på att se det fina hos mina vänner, höja och uppmuntra dem. Jag älskar att iaktta och studera andra människor och fylls ofta av förtjusning över just den personens minspel, uttryck, tankar eller kroppsspråk. Hur den formulerar sig, skrattar eller väljer att använda just det ordet. Hur fina och egna alla är.

Men så elak som jag varit mot mig själv så många gånger, dag ut och dag in, så elak skulle jag aldrig vara mot någon annan. Aldrig. Så hårda, hänsynslösa saker vi lär oss att säga till oss själva, helt normaliserat. Tänk om någon sa sådana saker till min vän eller någon i min familj. Vad arg jag skulle bli. Och när någon av mina nära och kära är taskiga mot sig själva blir jag nästan irriterad. Jag vill bara ruska om dem och skrika på dem. Liksom, ser du inte hur älskvärd du är?

Varför är det så fruktansvärt lätt att säga så elaka saker om och till oss själva? Varför är det så lätt att medvetet ta beslut som man vet kommer skada en? Varför finns det ingen inre spärr? Ingen moralisk betänklighet mot självhat? Varför är det inte lika enkelt att älska sig själv så som man älskar andra?

Likes

Comments

Burma

Idag följde jag med ut till slummen för att jobba med barnen där. Syftet med arbetet som vi har där är att förebygga rekryteringen av human trafficking. Detta gör vi genom att utbilda barnen, ge dem ett tryggt ställe att vara på under dagarna och göra dem medvetna om de faror som lurar där ute.

Att kliva in i slumområdet var som att kliva in i ett enda stort mörker. Jag trodde att jag redan hade sett fattigdom med tanke på att hela Burma är väldigt fattigt, men det här var på en helt annan nivå. Överallt låg det sjuka människor och djur med revben utstickande från deras små, tunna kroppar. Det låg hundvalpar, lika stora som min handflata, på marken med stora, öppna infekterade sår över och grisar och getter fastbundna i rep som inte var längre än två decimeter. Det kändes som att alla ögon som tittade på mig ropade på hjälp och jag ville bara släppa alla djur fria och ta med mig barnen därifrån.

Den största orsaken till human trafficking är fattigdom och maktlöshet, och just därför är de här barnen väldigt utsatta. De har ingenting. De vaknar upp och vet inte om de kommer lyckas få mat för dagen, deras kläder har inte blivit tvättade på flera flera månader och består nästan av mer hål än tyg. Många barn har inga kläder alls och springer därför runt nakna med infekterade könsorgan. De dricker samma vatten som deras avföring är i, de bor bland ormar och blodiglar och vissa barn har inga tänder kvar för att de tagit så mycket droger. De är desperata och hallickarna vet det, och de vet exakt var de ska leta och vilka knappar de ska trycka på för att få dem precis dit de vill.

De är också nästan alltid ensamma, vilket gör dem till väldig enkla byten. Deras föräldrar jobbar hela dagarna och vet därför inte var de är, och ingen bryr sig om eller ser efter dem. De springer runt och leker helt oskyldigt, precis som barn gör, men rätt som det är blir de tagna, försvinner och inser att just den gången blev den sista gången de fick leka.

Killen ni ser på bilderna släppte inte tagit om sin syster en enda gång under den tiden jag var där. Ingen fick ens testa att hålla i henne. Han pussade på henne hela tiden och visade stolt upp henne för alla han passerade. Det han inte vet är att hans älskade lillasyster med stor sannolikhet kommer att bli såld om bara några år. Hallickarna lurar överallt och har ögonen på alla. Hon måste bara kunna lära sig att gå och prata först, sen är även hon ett potentiellt byte.

Men det gäller inte bara henne. Jag blir förkrossad av att se på den sista bilden och tänka att många av dem, de här underbara barnen med sprudlande energi och glädje, kommer att växa upp och tvingas bli något de inte vill. Tvingas sälja andra eller bli sålda. Att tänka att det hoppet de nu har i deras ögon sakta kommer att släckas, för medan vi får drömma och höra “du kan bli vad du vill” kommer de snart bli tvungna att inse att deras öde redan är bestämt. Och det är inte vackert.

De är bara barn, precis som vi var. De leker, ritar i sanden, klättrar, brottas, målar och skrattar. De fäktas, busar, ställer tusen frågor och plaskar i vattnet. De längtar efter kärlek, bekräftelse och att bli sedda. Ja, precis som vi. De har bara råkat få andra förutsättningar än vi, och de förutsättningarna kommer sakta ta deras liv.

Likes

Comments

Burma

Idag när jag gick hem från jobbet utsattes jag för livets chock. Jag går och pratar i telefon medan jag får syn på några små pojkar i kanske 9-10 årsåldern. De står i en klunga bakom en grind och stirrar på mig, varav jag ler lite mot dem för att jag tyckte de var söta. Men det som hände sen gav mig nog trauman för livet. De pekar på mig, gör tummen upp, börjar jucka i luften och stöna. 

Haha alltså jag visste inte var jag skulle ta vägen. Om jag skulle skratta för att de står och låtsas ha sex med mig när de förmodligen inte ens fått ett enda litet hårstrå på snoppen, eller gråta för att de är 8 år yngre än jag är men ändå tror att de kan sätta sig över mig för att jag är tjej. Nej, det var en otrevlig syn. 

Annars så har vi inte haft elektricitet på hela dagen, men det börjar nästan bli en vana vid det här laget. Det är även världens storm ute just nu och mina trosor flög precis ner från tolfte våningen till första, så jag borde nog springa ner och hämta dem innan någon hittar dem och får en chock med tanke på att kvinnor inte ens får hänga av sig sina jackor på offentliga platser här borta. 

Men imorgon kommer ni få följa med ut till slummen för att se hur vi jobbar med att förebygga rekryteringen av human trafficking. Som det ser ut nu finns det knappt några tjejer kvar i slummen, då 50% av dem blir sålda som sexslavar. Så himla sjukt.

Likes

Comments

Burma

Burma är känt för två saker: heroin och aids. Ja, det är faktiskt så att spridningen av aids är värre här än någon annanstans i världen.

Orsaken till det är bland annat brist på kunskap. Det är fortfarande knappt några som vet hur viruset sprider sig och det är allt för få som tar sjukdomen på allvar. Mammor med aids ammar sina barn utan en enda tanke på att det skulle kunna vara farligt och sexköpare med HIV fullständigt skiter i att skydda sig. Det tillhör även kulturen att man tror att man kan bli botad från HIV eller andra könssjukdomar genom att ha samlag med en oskuld, vilket leder till att det ofta drabbar små barn. Små flickor.

Sen är vården här åt skogen. Man måste ha burit på viruset i minst ett år innan man får bromsmedicin och de vill bara behandla om det är riktigt illa. Man måste alltså ha en viss virusnivå för att få rätten till att bli behandlad, vilket leder till att man då har ett helt år, om inte mer, på sig då man kan gå runt och föra viruset vidare.

Och jag blir så arg och ledsen av tanken på att flickan på bilden inte hade behövt ta den här kampen mot aids, eller behövt leva med vetskapen om att hon kan dö när som helst, om det inte vore för att människor tagit sig friheten till hennes kropp utan att bry sig ett dugg om konsekvenserna. Det är aldrig upp till tjejen om mannen i fråga ska använda kondom eller inte. För när det kommer till deras perspektiv handlar det inte om hennes säkerhet, utan mer om mannens njutning.

Mitt hjärta går sönder. Det är så orättvist.

Likes

Comments

Burma

Hörni!!
På bara några veckor har vi tillsammans här på bloggen, genom försäljning av tjejernas smycken, lyckats få ihop över 25 000kr till de barn som är fast i slaveriet. Hur grymt är inte det?! Blir helt lycklig.

Det är en bra grej det här, för alla tjänar på det - vi får smycken och flickorna får chans till ett nytt liv. Chans att få komma bort från verkligheten där de blir sålda mellan 10-30 gånger per dag för bara några ynka kronor, som inte ens de får behålla. Och genom att bära smyckena får vi också chansen att prata om det med andra människor. Få vara en del av att uppmärksamma problemet och få fler att vakna, att se.

Så nu kommer jag med några nya smycken här. Så om du vill beställa till dig själv, din syster, kompis eller kanske i julklapp så kör på.

Och som sagt så går pengarna rätt in i verksamheten igen och gör det möjligt för oss att rädda fler tjejer. Win win situation för oss alla helt enkelt.

Ni är grymma.

Speak up armband guld 215kr

Threads of joy pendant blå/rosa sten 180kr

Speak up halsband guld 215kr

Om du är intresserad av att köpa något av dessa smycken kan du maila din beställning samt adress till friendofeden@gmail.com

Om du har några andra frågor, funderingar eller idéer kan du maila mig på luven@live.se

Återigen tack, ni räddar liv.

Likes

Comments