Burma

Ett par kvinnliga munkar.

Trafficking är idag den näst största organiserade brottsligheten i världen efter droghandeln och omsätter ca 32 miljarder dollar per år. Många droghandlare börjar nu upptäcka att det är "smartare" att sälja barn än droger eftersom att de kan sälja flickorna flera gånger och på så sätt tjäna mer pengar.

Hallickarna säljer dem till familjer vars enda intresse är att få ett barn och när flickan fött dem ett barn skickas hon vidare till nästa familj som förväntar sig få exakt samma sak av henne. Hon blir med andra ord en leksak som skickas runt och bara finns där för sex och förökning. Oftast blir hon inte bara våldtagen utav pappan i huset, utan av alla. Alla som vill får ta för sig när, var och hur de vill och när de känner sig färdiga med henne skickar de henne bara vidare till nästa man och familj som tar över. Vissa värre än andra.

En flicka beräknas i genomsnitt föda fem barn till fem olika familjer och för hallicken betyder det en vinst på ca 500 000 kronor innan han kastar bort henne (i vissa fall dödar) och går på nästa. Medan det för flickan betyder att hon blir våldtagen, föder ett barn som hon aldrig mer kommer få se igen, gör om den processen fem gånger för att sen i värsta fall bli dödad (om hon inte dör tidigare pga den fysiska påfrestningen). Och blir hon inte dödad så har hon förlorat sitt liv ändå.

Vi lever i en värld där pengar anses vara viktigare än liv. När var och hur blev det så fel?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Burma

För ett tag sen fick jag en fråga om hur jag känner inför att komma hem och hur jag tror att jag kommer hantera den omställningen. Hur jag kommer hantera att gå från Burma till Sverige. Fattigdom till rikedom. Gå från att se små flickor bli sålda och små pojkar svälta till att se människor spendera tusentals kronor på alkohol och klaga över vädret. Och jag vet inte. Att åka hem har alltid känts så långt borta men nu när det faktiskt börjar närma sig så har jag tänkt på det mer och mer och hur svårt jag tror att det faktiskt kommer vara.

Förra året bodde jag i Usa i tre månader, men att komma tillbaka och ställa om från det var inte alls svårt då Sverige och Usas kultur ändå har väldigt många likheter. Men att gå från att bo i ett av världens minst utvecklade länder till att sen komma hem till ett av världens mest privilegierade länder är en enorm förändring och jag är medveten om att det absolut kommer bli en utmaning. Jag tror nästan det kommer vara svårare att ställa om till mitt liv i Sverige än vad det var att anpassa sig till livet här borta.

Mina föräldrar kom ju hit för några dagar sen och jag har bott med dem sen dess, vilket konstigt nog bara det har varit lite utav en utmaning. Jag har ju levt utan föräldrar ett bra tag nu och har i princip inte haft några regler att förhålla mig till vilket har lett till att jag verkligen tagit ut på svängarna och gjort precis vad jag vill när jag vill. Har jag velat äta pizza klockan tre på natten en vardag så har jag gjort det. Har jag velat ligga instängd i ett mörkt rum hela lördagen för att sen vara borta hela söndagen så har jag gjort det. Och vill jag ha stökigt och kaos i mitt rum, ja då har jag haft det. Och det här blev ju världens krock när jag nu flyttade ihop med mina föräldrar igen. Herregud vad vi har argumenterat och tjafsat om det här. Och de är ju minst lika förvirrade som jag är för de gör ju bara det de är vana att göra, det de har gjort i alla år medan jag helt plötsligt får panik och känner mig kvävd och instängd.

Jag tror även att jag kommer upptäcka värderingar och attityder hos vissa av mina vänner och bekanta som jag innan inte ens tänkt på eller ifrågasätt, och jag vet att jag kommer vara mindre tolerant mot vissa saker så som sexistiska skämt. Det märkte jag redan andra veckan jag var här och var på stand up comedian. Nästan alla skämta handlade om happy endings, blowjobs, våldtäkter och om att asiatiska tjejer är lätta, och jag ville bara gå upp, ta mikrofonen från honom och hålla ett föredrag om vad de går igenom och hur hans skämt indirekt skadar dessa tjejer. Samma sak när folk använder sig utav ordet “horunge” som ingenting. Innan hade jag inte ens reagerat på det ordet men nu när jag läser eller hör det får jag nästan ont i magen då det för mig faktiskt har en betydelse och nästan är något personligt. Jag ser ju alla dessa barns ansikten framför mig som är fast på bordellen, som blir sålda om och om igen och vars ögon är fyllda av rädsla och smärta. Jag ser den där lilla flickan som faktiskt är en “horunge” och det gör att det ordet tillsammans med andra ord och skämt inte längre bara kan passera oberört.

Sen kommer vi ju till det här med materialism och att slösa, och även fast jag vet att jag mer eller mindre kommer att bli en del av det igen så tror jag att det kommer vara svårare att njuta lika mycket av att tex lägga 500kr på en utekväll när jag vet att de pengarna bokstavligen hade kunnat rädda ett barns liv. Det kommer sticka i mig på ett annat sätt än det gjort tidigare och jag tror att jag kommer ifrågasätta mitt sätt att leva på ett helt annat sätt. Jag har helt enkelt fått ett utifrånperspektiv och ser därför Sverige på ett annat sätt än innan. Även fast jag är så tacksam över att jag kommer från Sverige och aldrig skulle byta ut det mot något så har jag också börjat se Sveriges brister. Plötsligt känns vår kultur inte lika självklar och oproblematisk som innan och jag har börjat ifrågasätta mer istället för att bara acceptera det Sverige serverat och lärt mig och istället börjat se det positiva i andra kulturer. Jag har insett att Sverige eller västvärlden rent generellt faktiskt inte alltid har rätt eller är bäst i allt. Iallafall att det finns flera sätt att tänka och göra saker på som funkar precis lika bra.

Samtidigt har den här resan fått mig att älska Sverige mer än någonsin innan. Jag uppskattar det jag fått under min uppväxt på ett helt annat sätt, saker som jag tidigare tagit för givet. Jag är stolt över vårt land och hur långt vi faktiskt har kommit inom vissa aspekter, även fast vi har en lång bit kvar när det kommer till annat. Jag blir helt lycklig av att titta på sociala medier tex och se hur tjejer stöttar och höjer varandra istället för tvärtom. Och jag älskar att se hur det långsamt börjar bli allt mer socialt accepterat att älska sig själv. Hur det snarare har blivit något coolt att praktisera självkärlek och att visa upp sig. Jag blir så glad av att se att vår generation är så medvetna och orkar ta alla diskussioner som berör allas lika rättigheter. Att grupper som genom alla tider utsatts för strukturella förtryck helt plötsligt börjar ställa krav och vägra acceptera allt annat än rättvisa.

Allt det, det finns inte här. Inte för fem öre. Att en kvinna skulle ställa sig upp och säga nej det finns inte. Och det, det ser jag fram emot att komma hem till.

Likes

Comments

Burma

Texten handlar inte om flickan på bilden.

Igår när vi satt på kontoret knackade det på dörren och in kom en tjej som på grund av flera anledningar varit tvungen att, tillsammans med flera andra tjejer, lämna programmet. Vi hade inte sett henne på flera veckor men nu stod hon där i vår hall med ett barn i famnen, och bortsett från att vi visste att det inte var hennes barn så förstod vi direkt på hennes ansiktsuttryck att något var fel. Riktigt fel.  

Vi bad henne ta av sig skorna och komma in och sätta sig, men det tog bara några sekunder efter att vi stängt dörren till vårt rum tills hon brast ut i panik och började berätta vad som hänt sen de lämnade. Det som jag tidigare fruktat fick jag nu bekräftat: flera av tjejerna som tvingades lämna programmet har gått tillbaka till gatan. Tillbaka till prostitution och tillbaka till hallickarna som förstörde deras liv, och barnet som satt i hennes knä var hennes kompis barn - en ett år gammal flicka som de senaste nätterna blivit lämnad helt ensam på Yangons gator medan hennes mamma sålt sin kropp till hundratals män.

Men det tog inte slut där. Flickans mamma hade fått en ny pojkvän och orkade därför inte med sin dotter och hennes behov, så hennes lösning på situationen blev att mata flickan med alkohol och droger för att tysta henne. Vi undersökte barnets kropp och kunde se tydliga spår från det hon varit med om, så som flera utslag och uppblåst mage. Ett år gammal och har redan en skadad lever samt byggt upp ett beroende för alkohol. Utifrån vissa märken på hennes kropp misstänkte vi att hon också blivit utsatt för våld och efter ett tag fick vi även det bekräftat. Tjejen som kom in med barnet hade hört flickans mamma en gång säga “han är min pojkvän, så om han vill våldta barnet är det okej” när en annan kvinna ifrågasätt hennes ansvar över barnet.

Vi visste även sen innan att den tjejen, medan hon varit gravid med barnet, tagit ett antal droger och andra farliga medel i hopp om att barnet skulle dö. Men trots hennes desperata försök lyckades hon inte. Trots hennes försök att hindra barnet från att leva så kom hon till livet ändå. Helt frisk dessutom.

Jag satt och tittade på denna flicka som satt där och inte förstod någonting, och jag ville bara säga förlåt. Förlåt för att världen ser ut som den gör och för att hon inte ens fick en ärlig chans. Förlåt för att livet direkt knuffade henne i fel riktning på grund av val som hennes mamma tagit och som andra människor tagit åt henne. Och förlåt för att jag fick alla chanser och förutsättningar i världen för att göra det rätt när hon inte fick en enda.

Man brukar säga att livet är ett vitt papper och att det är du som skriver manuset, att det är du som har pennan och bestämmer hur din historia ska se ut. Men den här lilla flickan föddes inte med ett vitt papper. Hon föddes med ett svart papper fyllt med hål och massa hinder. Hon fick ett liv som försöktes tas ifrån henne redan innan hon fick uppleva det, och allt som hänt efter det har gjort att hon i sitt ett års långa liv har fått möta fler motgångar än vad många av oss någonsin kommer att behöva möta.

Men medan dessa tankar flög runt i mitt huvud så sträckte hon fram sin knubbiga lilla hand och greppade tag om mitt lillfinger. Det var som om hon visste precis vad jag tänkte och att det var hennes sätt att säga till mig att det är lugnt, att hon kommer klara det ändå. Och på något sätt fylldes jag med hopp och kände mig nästan lugn för ett tag. För om den här lilla flickan fortfarande lever trots att så många har velat se henne död så är hon långt ifrån klar på den här planeten. Det finns en plan för henne och hon är menat för något stort, för om hon redan har besegrat döden så kan hon bannemej besegra livet också.

Överlevare.

Likes

Comments

Burma

“Jag läste på flashback (väldigt dumt) om trafficking på malmskillnadsgatan. Ville spy. Samtidigt finns det även prostituerade (iallafall vad de säger) som sitter och argumenterar för att de väljer det här själva och att just de inte har något med trafficking att göra och är lyckliga över sina val. Jag är starkt emot prostitution i all form då jag inte tycker att man ska kunna köpa en annan människas kropp. Samtidigt undrar jag om du tror att det finns några enstaka människor som kan vara nöjda med den livsstilen?”

"Vad tycker du om att vissa vill legalisera sexköp för att underlätta för de som vill sälja sig?"

Två jättebra och intressanta frågor, men som också är väldigt svåra att svara på och jag ber om ursäkt redan nu för att svaret kommer bli lite luddigt och kanske osammanhängande. Det du beskriver är fenomenet “den lyckliga horan” som speciellt media är väldigt bra på att måla upp. En bild som pekar på att prostituerade är självständiga kvinnor som bara råkar älska sex och att det alltså inte ligger någon motsättning mellan att prostituera sig en längre tid och ändå vara vid god hälsa och må bra - dvs "vara lycklig".

Såklart jag inte har rätten att sitta och säga att alla prostituerade är olyckliga. Det finns säkert några där ute som trivs med att sälja sina kroppar och som varken tar skada kroppsligt eller själsligt av det. Jag tänker därför inte säga att den lyckliga horan inte existerar, men däremot kan jag bara tala utifrån det jag har sett och hört från dem som själva varit involverade i den världen, och utifrån det har jag väldigt svårt att se hur det går ihop.

När man lever i utsatthet så är också en av våra grundläggande försvarsmekanismer att försvara det vi utsätts för. Förminska, försvara och intala oss själva att det inte är farligt eller destruktivt och att vi själva valt det för att på så sätt få kontroll över situationen. Jag menar, hur många av er känner inte igen det beteendet i antingen er själva eller hos någon av era vänner? Det är framförallt vanligt hos de som är fast i destruktiva förhållanden att undermedvetet dölja det för andra samt försvara sin partner för både sig själv och sina vänner. “Nej, vi har det jättebra”, för att sen se tillbaka och inse att man var fullständigt trasig och förstörd. Men återigen kan jag inte säga att det är så för alla.

Jag är väl medveten om att det är många tjejer som “frivilligt" går in i prostitution och som inte behöver bli lurade eller kidnappade för att hamna där. Men jag säger “frivilligt” då det oftast bygger på omständigheter som de själva inte har valt, för jag har svårt att se att det finns någon där ute som verkligen drömmer om att bli prostituerad. Oftast handlar det om kampen för tillvaron och desperata försök att resa sig ur fattigdom, men man kan också se att hela 90% av dem som går in i prostitution har våld, trauman och övergrepp i sitt förflutna. Många har blivit utsatta för sexuella övergrepp redan som barn, och ofta av människor de litat på. De har alltså redan en osund relation till sex och tänker att de lika gärna kan tjäna pengar på det isåfall. Det blir deras sätt att ta kontroll och makt över situationen och det de blivit utsatta för. Och ja, den personen skulle säkert säga att hon valt det frivilligt, men när man ser den hela bilden kan man också diskutera hur frivilligt det egentligen är.

Det är flera jag pratat med som sagt att “jag valde att gå in, men jag kunde inte gå ut.” Det är många som tänker “jag ska bara göra det här i några månader” och som i början kanske inte tar så mycket skada av det, dvs är “lyckliga och nöjda”, men som desto djupare in i träsket de kommer inser att de får djupare sår och att det blir svårare att ta sig ut än de trodde att det skulle vara.Näst intill omöjligt utan hjälp. För så fort man börjar sälja sig blir man automatiskt involverad i en mörk industri som innehåller hallickar vars jobb är att bryta ner, kontrollera och manipulera dig tills du inte längre har något val. Tills det längre inte är frivilligt.

Hallickarna manipulerar dessa tjejer för att hålla kvar dem i sexhandeln och få dem att fastna där, då de tjänar pengar på dem. De tar till så fula knep och går tom så långt att de i vissa fall spelar på deras känslor. Jag tror inte ni förstår hur många tjejer jag har pratat med som trots sår, trauman och mardrömmar fortfarande försvarar sin hallick. De kallar honom för sin pojkvän och säger att han älskar henne. Det var tom en tjej som förklarade för mig att “han bara sålde henne för att han ville dela med sig av hennes skönhet”. Han fick henne med andra ord att sälja sig själv för hans skull och fick henne att tro att det var hennes val, att det var det hon ville. Det var även det hon sa till oss när vi pratade med henne första gången att “nej jag vill det här”. Förstår ni. Därför är begreppet “frivilligt” så komplext när det kommer till det här.

Sen vet jag också att många män som köper sex använder sig av “den lyckliga horan” för att försvara det de gör. Man gör ju henne en tjänst. Det är många som säger att de aldrig skulle köpa sex av någon som tvingats till det eller som inte verkar trivas. Men det håller inte, för det är omöjligt att veta. Jag menar, hur vet de att tjejen i fråga är där för att hon genuint vill det? För att de frågat henne? Klart hon inte säger sanningen då hon antingen blir brutalt misshandlad eller dödad om hon gör det. Hon har blivit tränad till att övertyga kunderna om att hon älskar det hon gör, för hur många hade köpt sex om de visste vad som egentligen hände med dessa tjejer? Om de skulle se det faktiska lidandet som ligger bakom fasaden de sätter upp?

Om vi tar Red Light District i Amsterdam som exempel. Majoriteten av tjejerna som jobbar där är tjejer som blivit ofrivilligt sålda från andra länder, men bilden av det stället är att det är så härligt liberalt och kryllar av just “lyckliga horor” som hamnat där för att de älskar sex. Denna bild gör det också mer okej för turister och “vanliga” killar att åka dit. Men det de flesta inte vet är att när en tjej kommer dit blir hon inlåst i ett rum av hallickar vars enda syfte är att bryta ner henne tills hon inte säger ifrån längre. Bryta ner henne och forma henne till en person som gör och beter sig precis som hon blir tillsagd att bete sig. De bokstavligen raderar hela hennes identitet för att sen skapa en ny. De börjar tilltala henne med ett nytt namn och gör så att hon långsamt glömmer vem hon egentligen är. “Nej du är inte Lovisa, du är Sara och Sara vill det här. Sara älskar att vara en sexleksak. Lovisa finns inte längre.” Tillslut tror hon mer eller mindre på allt och blir hon tillsagd att sitta ner så sätter hon sig ner, ber de henne att ställa sig upp så ställer hon sig upp och det är inte förrän de lyckats bryta ner henne till den punkten som de släpper ut henne bland kunder och vid det laget är hon världens bästa skådespelare som vet precis hur hon ska agera för att göra sina ägare nöjda. Dvs låtsas som att hon älskar det hon gör.

Men för att återgå till era frågor. Det finns säkert några enstaka som valt det helt själva och som är nöjda med sitt yrkesval. Som fortfarande har hälsan i behåll och som även mår bra psykiskt. Isåfall, go you. Men det är en sådan minoritet att det argumentet inte håller när det kommer till att legalisera sexköp, då det inte är någonting i förhållande till det lidande som den här industrin orsakar. De flesta börjar inte sälja sin kropp för att finansiera drogmissbruk, utan börjar missbruka för att klara av att fortsätta, och bara det säger rätt så mycket om vad industrin har för påverkan på människor. Rätten till att köpa och sälja sex kan alltså aldrig vara viktigare än rätten till frihet och människovärde för de människor som direkt eller indirekt tvingas in i prostitution.

Men jag vill understryka en sak. Att vara emot sexköp är inte lika med att hata eller se ner på prostituerade. Jag dömmer inte på något sätt eller försöker sätta ord i deras mun genom att säga “nej du är inte alls lycklig”. Det är inte det det handlar om. Jag är emot sexköp för att skydda dem som blivit tvingade till det, de som inte valt det och de som skriker på hjälp. För som jag tidigare sagt; så länge det finns en enda som är ofrivilligt prostituerad så ska det vara olagligt att köpa sex.

Men som sagt så kan jag bara tala utifrån det jag har sett och vet, men om det är någon som har andra erfarenheter av det hela så är du mer än välkommen att komma med en input. Jag lyssnar jättegärna.

Här är trailern till “Merchant of Souls” - en dokumentär som handlar om just “den lyckliga horan.” Jag tror dessvärre man måste betala 40kr för att se den, men det kanske det är värt om man är intresserad.

Likes

Comments

Burma

Idag stannade jag kvar på kontoret ända fram till klockan halv åtta men blev ändå inte klar med allt jag behöver göra. Mina föräldrar kommer imorgon och det är massor av saker jag behöver ha klart tills dess men som jag som vanligt bara har skjutit på. Fy, jag måste ändra på det där beteendet genast. 

Jag hatar att tänkta framåt och att planera gör mig snurrig. På riktigt. Min mamma har försökt jaga mig med den där himla almanackan och allt vad det är i hela mitt liv, men jag vill inte ens titta på den. Att tänka så mycket som en dag framåt gör mig stressad. Jag vill ju bara göra det jag känner för i stunden och hur sketan ska jag veta vilket humör och vilka känslor jag vaknar med nästa vecka eller tom nästa dag. Men så hamnar man där igen och inser att man visst inte kommer undan med allt denna gång heller och allt blir helt plötsligt tusen gånger jobbigare. Ändå så lär man sig aldrig. Någon som känner igen sig?

Men jag är hur som helst så glad och exalterad över att jag kommer få träffa mamma och pappa imorgon. Jag har ju trots allt inte sett gamlingarna på över två månader snart och det känns skönt att de kommer hit och får se allt på riktigt. Liksom får en chans att förstå hur det faktiskt ser ut, är och känns här då det är så svårt att ge en exakt rättvis bild av allting genom bara text och bilder.

Jag ska dock inte sticka under stolen med att det kommer kännas lite konstigt att se de här också. De hör ju inte hemma i den här miljön, i mitt liv här borta. För mig är ju de mamma och pappa på Ica Maxi i Sollentuna eller på typ XXL med en ful fiskehatt på haha, inte bredvid ett tempel i Yangon eller i slummen i Dala.

Nej. Fina mamma och pappa. Det ska bli jättekul verkligen.

Jag har förövrigt så mycket att berätta för er. Så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Det har hänt så många grejer både på och utanför kontoret de senaste dagarna och alla händelser väcker lika många tankar och känslor inom mig. Men jag får väl helt enkelt sprida ut allt. 

Så vi hörs mer om det senare!

Likes

Comments

Burma

Vill du vara en del av kampen mot human trafficking men varken har möjlighet till att skänka pengar eller vara på plats? Isåfall har du chansen till att göra skillnad nu.

Det har lanserats en ny app vars syfte är att rädda dem som tvingas till att vara sexslavar samt sätta ditt förövarna. Appen heter TraffickCam och gör det möjligt för dig, mig och alla andra som vill hjälpa till att rädda liv genom att bara ta några bilder. 


Tanken med TraffickCam är att skapa en databas med bilder från olika hotellrum som utredare sedan effektivt kan söka i för att matcha med andra bilder som tagits på samma plats. Det du kan göra är att, varje gång du besöker ett hotell, ta bilder på ditt rum samt lägga in var du är någonstans, hotellets namn och ditt rumsnummer.

Hallickarna brukar vanligtvis marknadsföra “sina” tjejer på internet genom att lägga upp bilder på när de poserar nakna i olika hotellrum. Dessa fotografier kan senare användas som bevis för att hitta och åtala förövarna, men för att använda dessa bilder måste utredarna kunna avgöra var bilderna togs - vilket dina foton och information kan hjälpa dem att ta reda på.

Hittills har appen samlat över en miljon foton från olika hotellrum och har ökat utredarnas framgång med hela 85%.  Appen är gratis och sparar inte någon personlig information om din hotellvistelse. Bara några klick och det kan rädda någons liv - skitbra idé med andra ord.

Var en del av kampen mot human trafficking.

Likes

Comments

Nu är det ju Halloween och allt och om jag ska vara ärlig är jag lite bitter över att jag missar det då jag annars brukar ta varje chans jag får till att klä ut mig. Men även fast jag inte får klä ut mig i år så kan jag ju ändå dela med mig av mina bästa tips till er:
prova era kostymer innan ni köper dem och lita inte på Buttericks storlekar. Det blir nämligen inte alltid som man tänkt sig.
/ en tjej med dåliga erfarenheter som ni ser på bilden ovan

Tänkte även dela med mig av ett härligt Halloween-minne som speciellt mina föräldrar är extra stolta över.

Jag och mina kompisar sitter hemma en kväll och undrar vad vi ska hitta på varav någon kommer med idén att vi ska klä ut oss och pranka folk. Sagt och gjort så klär vi på oss det konstigaste vi hittar längst in i familjen Ströms förråd. Jag sätter bland annat på mig en gul sparkdräkt, låtsasbröst från Buttericks och svart peruk (fråga inte varför vi har det där hemma). Och sen ger vi oss ut.

Vi kastar varmkorvar på folk fönster, hänger toalettpapper i alla växter vi ser och tar oss in på människors tomter. Vi smyger fram till folks fönster och bara stirrar in i deras vardagsrum tills de märker oss. (Såhär i efterhand tycker jag så synd om en kvinna vi var extra på. Hon satt och sydde när vi kom där från ingenstans och stirrade på henne. Hon drog för gardinen till ett fönster men då gick vi bara vidare till nästa. Hon kom dit och drog för gardinen där också, men även då gick vi vidare till nästa och så höll vi på tills hon dragit för nästan hela huset. Usch, riktiga skitungar. Hade ju skitit på mig om jag var hon.)

Precis när kvällen är på väg att avrundas får jag syn på en hög med grenar och blir påmind om ett prank jag minns att min brorsa hade berättat om. Jag presenterar idén för mina vänner som är svinpå och vi börjar hetsa varandra. Jag tar dessa grenar, plingar på dörren till ett random hus och trycker grenarna mot dörren så att han som öppnar får alla grenar över sig. Meningen var dock att jag skulle släppa grenarna och springa så fort dörren öppnades, men det fattar ju inte jag så istället står jag kvar och fortsätter trycka grenarna mot honom medan jag ropar till mina kompisar “hur länge ska jag stå här?!”. Till slut släpper jag och vi springer.

“HAN KOMMER EFTER OSS.” Jag vänder mig om och mycket riktigt, där kommer mannen som jag precis sett kämpa för sitt liv bland alla grenar mot oss i rusande fart och han ser inte så glad ut. Vi får panik och springer för livet. Min ena kompis hoppar in i sin mammas bil, som av någon sjuk anledning råkade dyka upp precis då, medan resten av oss springer hem till mig och låser in oss i garaget. Jag hinner precis låsa dörren innan han rycker i handtaget. Mitt hjärta sitter i halsgropen vid det här laget.

Han står och sparkar och slår på vår dörr tills mamma ser från köket att något inte riktigt står rätt till. Hon stormar ut och frågar chockerat mannen vad det är som står på varav han snabbt svarar “fråga din dotter” och pekar på dörren. Attans tänker jag. Mamma ber mig öppna dörren och där står jag och mina kompisar och ser lagom skyldiga ut. Jag i mina låtsasbröst och peruk och mina kompisar i Batman pyjamas och andra saker jag inte ens vet vad det föreställer. Jag ler ett  litet “förlåt” till mamma medan mannen står och babblar om att han “vet var jag bor nu och ska hämnas”. Den kvällen sitter jag och mina kompisar uppe och bara väntar på att ett helt träd eller något ska komma inflygandes genom fönstret.

Juste, nämnde jag att vi gick i gymnasiet när det här hände?

Glad halloween allihopa.

Likes

Comments

Burma

Något som jag tycker är så intressant är hur två personer kan associera en och samma sak till två helt olika saker, uppfatta en och samma situation på olika sätt eller se olika saker på en och samma plats.

När jag jobbade med Elise Lindqvist på Malmskillnadsgatan blev detta så påtagligt. Jag stod och fascinerat tittade ut över alla människor som passerade eller gick in och ut från Hötorgets tunnelbanestations dörrar. Här var vi på samma plats, men såg och tänkte på helt olika saker. Jag såg tjejer stå i olika hörn och tända en cigg i väntan på nästa kund och tjejer som skakandes av rädsla stod och berättade för varandra vilka kunder man borde akta sig för, medan andra bara såg kebabkiosken som skulle mätta en fylletom mage. Det var som två parallella världar.

Jag såg ett nyförälskad par som var så uppslukade av varandra att de skulle kunna kliva på ett lik utan att märka det, och jag såg alla unga vuxna som onyktert snubblade fram helt ovetandes om vad som försiggick runt omkring dem. Ovetandes om att det i bilen framför dem kanske satt en tjej som var livrädd och undrade om hon någonsin skulle komma tillbaka igen eller att det någonstans i närheten satt en liten tjej som blivit såld från Rumänien och som just då bara ville hem till sina föräldrar.

Jag tänkte även på mig själv och hur min syn på platsen så drastiskt hade förändrats. Från att tidigare bara se det som ett ställe man passerar på väg till klubben till ett ställe fyllt med trasiga människor som tyst skriker på hjälp. Från att tidigare ha gått förbi där och sjungit lite för högt, planerat kvällen och undrat om läppstiftet fortfarande sitter på plats, till att hålla reda på vilken bil som åkt förbi lite för många gånger eller vilken bil som stannat lite för länge.

Det är skrämmande men samtidigt så fascinerade hur människor rent fysiskt kan vara på ett och samma ställe men ändå vara i helt olika världar. Hur någon kanske springer förbi mig på väg att ta livet av sig medan jag strosar omkring och funderar på vad jag ska äta till middag. Eller hur någon kopplar Malmskillnadsgatan till kärlek, vänner och förväntan medan någon annan ser det som livets mardröm och mörkaste håla - stället som genomsyras av våldtäkt, tortyr och smärta.

Likes

Comments

Burma

Jag och min rumskompis är påväg hem från mataffären när vi helt plötsligt hör skrik. Vi vänder oss om och ser en man i kanske 25 årsåldern misshandla sin flickvän mitt på gatan, mitt bland alla människor. Jag stannar upp och ser mig omkring för att se om någon tänker ingripa, men ingen reagerar. Inte en enda människa. Det är ju kulturellt accepterat att männen slår "sina" kvinnor här, då “de inte förstår annars” som vissa själva har förklarat. Medan den här killen drar henne i håret, skriker åt henne, slår henne i ansiktet ett flertal gånger och försöker dra ner henne på marken går folk förbi som om ingenting. De skrattar, tittar ner i marken eller läser tidningen och jag står undrar hur långt de tänker låta honom gå innan någon gör någonting.

Min kompis ser att jag börjar ta några snabba steg åt deras håll och tar mig snabbt i armen, säger att vi inte kan göra något och drar mig med sig. Vi börjar sakta gå hemåt men kommer bara några meter innan jag hör ett hårt slag träffa hennes ansikte och vänder mig om. Vad som händer sen minns jag inte riktigt för jag är fylld av så mycket adrenalin och ilska, men helt plötsligt står jag och min kompis mittemellan de här två, puttar på mannen och skriker alla burmesiska ord vi kommer på. Fortfarande ingen som ingriper.

Mannen går inte till attack mot oss, vilket jag tror endast beror på att vi är européer och han vet att han kan få problem med regeringen om han rör oss. Istället viftar han med armarna, mumlar något på burmesiska och försvinner därifrån, och där står vi med en tjej som nu sitter på trottoarkanten, skakar och gråter av både rädsla och smärta.

Här blir jag så frustrerad över språkbarriären som finns mellan oss då det är så mycket jag vill säga till henne. Jag vill ju säga att hon är värd mer, att hon aldrig ska acceptera att en man höjer handen mot henne och att hon inte ska värdera sig själv utifrån hur han behandlar henne. Men inget av det här når fram.

Tillslut lyckas vi få tag i en kille som kan någorlunda bra engelska och som hjälper oss att säga allt det här till henne. Min kompis byter sen nummer med henne och ber henne ringa om hon behöver hjälp. Vi hittar en taxi åt henne, kramas länge och säger hejdå.

Jag skriver inte det här för att ni ska bli imponerande av vår insats eller liknande, utan enbart för att trycka på hur normaliserat våld mot kvinnor är här borta. Att det är så vanligt och accepterat att människor inte ens så mycket som lyfter på huvudet för att se vad som händer eller för att se om de inblandade är okej. Jag menar, folk tyckte snarare det var mer förskräckligt att vi lade oss i än vad som faktiskt försiggick. Och om det där händer mitt framför folks ögon, utan att killen i fråga ens skäms, tänk då vad som händer bakom stängda dörrar.

Som en av mina vänner här borta sa “vi behandlas värre än gatuhundarna.”

Likes

Comments