Känner att det bara är bilder på den här himla solnedgången nu haha.

Det här var sista kvällen här på västkusten och imorgon bär det av mot Yangon igen för att återgå till jobbet. Känns nästan skönt att komma tillbaka. Behövde verkligen de här dagarna men den tiden var alldeles lagom, blir så lätt rastlös när ingenting händer.

Ikväll åkte vi iallafall fyrhjuling längs stranden och bara observerade alla människor som bor här. Det är något jag gillar med att inte resa som turist, att man faktiskt får ta del av kulturen på riktigt. Att man får se det nakna och riktiga och inte bara det som är anpassat för turister. Men hur som helst så märkte jag när vi körde att jag blivit mycket mer försiktig när det kommer till att gasa och sånt än vad jag varit innan och det är inte helt obefogat.

Vi har snöskotrar i vår stuga i fjällen och jag har alltid trott att de har varit omöjliga att välta och därför kört som att jag vore odödlig. Men för två år sen kraschade jag med vår snöskoter och höll inte bara på att döda mig själv utan även min dåvarande pojkvän.

Vi körde runt i skogen uppe på fjällen och allt gick jättebra. Allt gick jättebra tills jag får för mig att vi ska hoppa, siktar in mig på ett gupp längre fram och börjar gasa. Problemet är bara att jag inte upptäcker att det kommer en stor sväng precis efter guppet förrän det är för sent.

Vi flyger flera meter och landar, efter vad som kändes som en evighet, tillslut i en bäck. Jag flyger, kraschar rutan med mitt huvud och landar bara några centimeter ifrån en stor sten medan min dåvarande pojkvän flyger och landar tvärs över skotern. Men det är inte själva kraschen som är det värsta utan att denna människa slutar att svara på tilltal. Jag trodde ju att jag hade dödat honom. Haha, jag kan ju skratta åt det såhär i efterhand för hela situationen är ju så absurd, men förstår ni min panik eller?

Men men, jag lever iallafall. Och han också för den delen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Burma

Alltså solnedgången här borta är sjuk.

Som ni kanske märkt har jag lämnat Yangon för några dagar på Burmas västkust för att få lite egentid, men också få chansen att sortera alla tankar och idéer jag har. Bestämma vilken ände jag ska börja i och hur jag ska gå till väga med allt. Jag har nämligen så himla många idéer och projekt som jag är så ivrig att komma igång med. Projekt som gynnar tjejerna här nere och som förhoppningsvis kommer få fler att öppna ögonen för det fruktansvärda som dessa barn och kvinnor utsätts för. Mitt problem är bara att jag är så himla tankspridd och har därför svårt att avsluta saker och ting innan nästa idé kommer och ta över, men nu verkar faktiskt saker och ting komma framåt.

Det jag vet iallafall är att jag vill involvera er i det här. Jag har ju märkt att det är väldigt många av er som är så himla drivna, medvetna och som verkligen vill göra något för dessa tjejer och därför tror jag stenhårt på att vi tillsammans kan göra något stort. 

Men jag berättar mer när allting är klart. Nu ska jag knäppa upp gylfen och trycka i mig glass. 

Likes

Comments

Burma

Ibland händer det att tjejer lämnar vårt program. Vi erbjuder vår hjälp och är redo att göra allt för att de ska överkomma deras trauman och få en ljus framtid, men för att det ska gå måste de vara samarbetsvilliga. De måste vilja ha förändring och de måste vara redo att lämna delar av deras tidigare destruktiva liv för att kunna välkomna deras nya, annars fungerar det inte. Men det är svårt och det kräver mod, och vissa lämnar programmet och går tillbaka till prostitution för att det blir en alldeles för stor utmaning för dem. Och det är något jag vet många undrar - hur och varför kan man frivilligt välja att gå tillbaka till något som gjort en så illa?

Jag vet, det är svårt att förstå. Speciellt när man ser på det utifrån och kan tänka rationellt, men när det kommer till personer som genom trauman har blivit så känslomässigt förstörda så är det allt annat än rationellt. För som jag skrivit tidigare så blir de inte fria bara för att de blir borttagna från bordellområdet eller gatan, utan de är  fortfarande slavar i sina egna hjärnor och kommer därför fortsätta bli kontrollerade av rösterna som talat till dem i så många år. Som sagt att de är värdelösa, att sex är det enda de duger till, att de behöver bli slagna för att förstå och att de inte har något värde utan en man vid deras sida. Så även om de tagit ett stort steg framåt har de fortfarande den svåraste biten kvar.

De måste lära om men också konfrontera sina tuffa upplevelser och djupa sår istället för att göra det som är enklast, att springa. Men det är jobbigt. Man vill inte förstå, man vill inte behöva möta mardrömmarna ännu en gång och man vill inte inse vad det verkligen gjort med en. Istället förminskar och romantiserar de det de varit med om och väljer därför att ta den på sätt och vis enkla vägen och gå tillbaka till den värld de känner till.

Den stora kampen är alltså förändring och att tillåta förändring. Jag menar, det är alltid svårt att möta en förändring då det innebär att man måste uppoffra och släppa taget om något som blivit en stor del av ens liv. Men ofta tvingar man sig själv att genomgå denna förändring för att man vet att det är värt det, det blir bättre sen. Men hur ska dessa tjejer veta att det blir bättre när deras värld är den enda de känner till? I deras fall innebär det istället att de måste lämna det enda de vet för något helt okänt. För något som fortfarande är så långt borta, deffust och omöjligt att greppa tag om. När man sätter det i det perspektivet kan man nästan förstå att det är läskigt och kan anses vara enklare att bara gå tillbaka och fortsätta som vanligt. För även om det förstörde de dag för dag och gång för gång så visste de ändå hur det fungerade. Det blev deras identitet.

Men även om en tjej väljer att lämna betyder inte det att vi ger upp på henne. Nej, vi kommer fortsätta jaga och kämpa för att hon en dag ska ta ett stadigt tag om vår hand som vi sträcker ut och låta sig själv bli fri. Men lyckligtvis blir de absolut flesta kvar och fullföljer programmet som tar de mot det nya livet. Ett liv i frihet och med det människovärde de förtjänar. Från att ha varit berövade sitt liv kan de nu börja bygga ett liv som de själva vill ha det. Men det kräver styrka.

Och därför är de här tjejerna min största inspiration.

Likes

Comments

Kärlek.

Tänk vad den känslan kan göra med en människa. Vad den har gjort med mig själv, mina vänner men också tjejerna här borta. Hur den känslan kan vara så stark och förblindande att den tom kan få personer att bli manipulerade till att sälja sina egna kroppar för personens skull eller att gå tillbaka till personen som förstört ens liv. Hur man är villig att bryta ner varenda liten del av sig själv och sitt liv för någon man klarat sig perfekt utan hela sitt liv. Är inte det konstigt?

Man brukar beskriva kärlek som en hormonell drog och det ligger verkligen något i det. Man hamnar i en slags psykos där man är villig att kompromissa och överskrida gränser man vanligtvis inte skulle göra. Känslan och relationen blir viktigare än allt annat och den andra personens välmående och intressen blir viktigare än sina egna. Gränsen mellan två personer suddas ut. Två blir en. Men det farligaste är nästan inte att vara kär, utan att bli besatt. För när ren kärlek övergår till besatthet, det är då man är förlorad på riktigt.

Man blir så rädd att förlora en annan människa att man förlorar sig själv. Och många gånger klamrar man sig fast och vägrar släppa taget av något som bara gjort en illa. Som förstört en. Men egentligen är det inte personen man vägrar släppa taget av, utan den bekräftelse och stimulans den personen en gång gav en. Man vägrar helt enkelt acceptera att personen i fråga inte ser på en på samma sätt längre, att personen i fråga inte ger en samma bekräftelse som förut och inte heller fyller det tomrum den en gång brukade göra. Och den känslan, känslan av att längre inte ha kontroll eller att inte räcka till, den kan förgöra och vrida huvudet av den mest stillsamma och rationella människa.

Det är många gånger jag har blivit så arg på mig själv för att jag fullständigt förminskat mig själv för en annan människa. Så många gånger som jag satt mitt egna välmående och värde åt sidan utan att ens förstå varför. För man är ju varken lycklig när man är med personen eller när man är ifrån den, men ändå är det den som spelar roll. Och fastän man vaknar upp med en klump i magen varje morgon så vill man ändå inte släppa taget. Istället sväljer man klumpen och ignorerar den för att sen fortsätta med sitt destruktiva beteende.

Man förlorar helt enkelt sig själv i kampen mot att inte förlora någon annan. Man har sitt fulla fokus på den där personen, som är långt ifrån det man egentligen förtjänar, att man tappar sig själv. Att man glömmer bort sina gränser, vem man är, vem man vill vara och vad man är värd. Och det, det är livsfarligt.

Likes

Comments

Antar att ingen har missat att Donal Trump numera är Usas president. Helt sjukt. Kände mig så liten och tappade nästan allt mitt hopp när jag fick den nyheten. Alltså på riktigt? Är amerikaner så dumma? Har de alltså gett ett sexistiskt och rasistiskt svin titeln som världens mäktigaste man? Mannen som vill förbjuda muslimer från att komma in i landet och som anser att kvinnor borde straffas för abort? Mannen som på twitter öppet betygsätter kvinnors utseende? Som säger att en kvinna med små bröst inte kan vara “en tia” och som tom har betygsatt sin egna dotters kropp? Nej. Inatt tog vi ett stort steg bakåt och jag är inte bara besviken, utan också rädd.



För övrigt så kan jag knappt kolla sociala medier längre utan att bli så upprörd . Har så många amerikanska “vänner” på min Facebook som just nu sitter och hyllar Trump och bokstavligen skrattar åt alla som är ledsna över att han har vunnit. Alla dessa är också självklart vita, heterosexuella och oftast män. Dvs personer som aldrig upplevt eller kommer att uppleva strukturella förtryck. Dessa människor sitter alltså och skrattar åt homosexuella, transpersoner, rasifierade, handikappade,kvinnor, muslimer och andra grupper som är ledsna över att de i princip fått sina rättigheter borttagna från sig. För att deras land återigen har vänt dem ryggen och nekar dem rätten till att bli behandlade som likvärdiga individer. Helt sjukt. Sjukt och oförståeligt.

Det är även en tjej som upprört säger att Trump faktiskt inte alls är sexist och inte heller hans supporters och sen avslutar hon även med “Hillary is a cunt". Så härlig dubbelmoral. Och inte förstår hon heller att hon indirekt säger emot sina egna rättigheter när hon skriver att usa inte behöver feminism.

Men nu är det som det är och Donald Trump är ett levande bevis på att en man som blivit anmäld för x antal våldtäkter, uttalar sig sexistiskt samt säger att man ska “grab them by the pussy” när han talar om kvinnor fortfarande kan få en lysande karriär. Ja, tom bli Usas president. Bra jobbat världen.

Likes

Comments

Burma

“Hur tror du att du kommer reagera i situationer där folk skämtar om tex horunge? Kommer du ta diskussionen även om det innebär att stämningen går från elaka skämt till seriöst?”

Självklart.

Det är inte alltid man orkar ta diskussionen eller som det ens är lägligt att öppna till en diskussion, men oavsett så kommer jag aldrig vara den som skrattar med eller som bara sitter tyst i rädsla av att göra någon annan obekväm. För varför tycker man att det är viktigare att behaga och passa upp på någon som förtrycker än att försvara de som blir förtryckta?

Man behöver liksom inte hålla ett helt föredrag eller vara otrevlig för att folk ska förstå, utan det räcker med att bara säga något så simpelt som att nej men det där var faktiskt inte roligt eller nej använd inte det ordet. Då har man iallafall satt ner sin fot istället för att indirekt bidra till normaliseringen av sexism, rasism eller vad skämtet nu berörde, och även förhoppningsvis fått den som drog skämtet att tänka till. Reflektera. För oftast inser inte de som drar skämten att det de säger faktiskt är problematiskt, vilket är ett resultat av normaliseringen av sexism eller vad det nu är.

Så oftast menar de kanske inget illa med sina skämt, men att tillåta dem känna sig bekväma med att uttrycka sig tex sexistiskt utan att deras kompisar misstycker gör att de bara kommer fortsätta. För acceptansen av sexistiska skämt får folk att tro att det beteendet är socialt accepterat, vilket det just nu tyvärr är. Men det kommer aldrig ändras om vi inte sätter ner foten och säger ifrån i även de små sakerna, då det är de som sen bygger upp till de stora. Och om det innebär att det är på bekostnad av att vissa blir obekväma eller att stämningen i vissa fall dödas så fine.

För som jag sagt tidigare: våldtäktsskämt, andra sexistiska skämt eller skämt där man skämtar på bekostnad av andras förtryck är aldrig någonsin okej, för det är vid skämten det börjar. Det är där gränserna för vad som är okej och inte suddas ut och det är just precis där det normaliseras och avdramatiseras och därmed blir socialt accepterat.

Och om det värsta någon kan komma med är att jag dödar stämningen så visst. Jag tar det. För jag vet att det inte har och göra med att jag är tråkig. För ärligt, hur kul är det egentligen att skämta om horor, våldtäkt eller hur man skrattandes sprutar en tjej i ansiktet medan man drar henne i håret? Men om det är humor, ja då är jag mycket hellre tråkig.

Jag har hela tiden sagt att jag vill vara en röst för dem som inte har möjligheten att tala för sig själva, och om det innebär att jag måste döda stämningen i en minut eller fler så gör jag det med nöje.

Likes

Comments

Burma

Glädjande nog tog svenska ambassaden kontakt med mig via bloggen och ville höra lite hur vi jobbar, vad vi gör, vilka resultat vi får och vad vi möter i vardagen. Vi fick äran att träffa Johan Hallenberg som är platschef på den svenska ambassaden i Myanmar och fick även höra lite hur och inom vilka områden de jobbar.  

De har en liten personalstyrka men är så aktiva de kan och det är så kul att se att de visar ett sånt starkt intresse för framför allt kvinnors rättigheter. Är så tacksam för att han tog sig tid att lyssna och att han även tog mig på allvar vilket jag var rädd att han inte skulle göra pga min ålder. Tycker det är starkt att de gör det.

Vi kommer fortsätta ha kontakt och sannolikt kunna vara med på en del utav ambassadens evenemang och på så sätt få en chans att nätverka och sälja tjejernas smycken. Som sagt, väldigt kul att de var intresserade och ville ta tid till att lyssna. Vi får se vad som kommer utav det här i slutändan.

Likes

Comments

Burma, Flickors historier

När Waing Waing var bara en liten bebis blev hon såld till ett barnlöst par borta i ett annat land. Allt var bra och de tog väl hand om henne, fram till den dagen frun i familjen blev gravid. Det som hade kunnat bli en saga med ett lyckligt slut blev istället en mardröm, för när de fick sitt nya barn gick Waing Waing från att vara deras enda skatt till att bli familjens slav. De fryste ut henne från familjen helt och hållet, segregerade henne från deras biologiska barn och utsatte henne för både svält och misshandel.

Efter att ha fått utstå både fysisk och psykisk misshandel under en längre tid, från de som tidigare varit hennes trygghet, fick hon nog. Hon klarade det inte längre. Det var för smärtsamt. De kramar hon tidigare fått hade bytts ut till slag och sparkar och hon såg bara en utväg: att rymma iväg med sin enda vän, en kille från skolan. Men efter ett tag visade sig denna kille vara allt annat än hon trodde att han var. Han var droghandlare men också drogberoende själv och efter bara några månader tillsammans lämnade han Waing Waing på en smutsig toalett på en tågstation långt ifrån deras hem.

Där satt hon. Helt övergiven. Helt ensam. Hennes biologiska familj sålde henne för att kunna betala hyran och hennes nya familj ersatte henne med ett annat barn. Och nu hennes enda vän. Vem vänder man sig till då? Vem och vad lever man för?

När hon satt där på tågstationen helt övergiven kom en kvinna fram till henne. Denna kvinna visade omsorg och sa att hon ville hjälpa henne, och på grund av hennes sårbarhet och desperata jakt på kärlek accepterade Waing Waing kvinnans erbjudande. Men efter en stund skulle hon få reda på att kvinnan inte var personen som skulle rädda hennes liv, utan tvärtom. Hon skulle släcka det. Men vid det laget var det redan försent, då fanns det ingen återvändo. Kvinnan visade sig vara en bordellmamma och såg till att Waing Waing snabbt blev inskolad genom misshandel och våldtäkter. Strax därefter såldes hon till en bordell där hon tvingades till att bli männens sexslav.

I tre dagar jobbade hon i bordellen. Tre dagar fyllda av slag, förnedring, män efter män och våldtäkter efter våldtäkter. Hennes tårar, skrik och rop på hjälp blev totalt ignorerat och de lät henne knappt vila innan det var dags igen. Ingen hörde henne och ingen ville höra henne heller.

Men tillslut lyckades hon lura männen, få tag på en mobiltelefon och ringa polisen som kom och räddade henne. De visste inte vad de skulle göra med henne så de ringde runt till olika organisationer i stan och tillslut nådde de fram till oss.

Edens team kom till tågstationen den kvällen och där hittade de henne. En liten liten men modig flicka, ståendes barfota med en vettskrämd blick. I handen höll hon en liten svart plastpåse som innehöll allt hon ägde. De tog henne till Edens hus där hon fick duscha och sätta på sig nya, rena kläder och det krävdes inte mycket tid med flickan för att förstå att hon hade djupa emotionella sår i själen som skulle ta lång tid att läka.

Den här flickan hade “tur”. Hon lyckades bli fri efter bara tre dagar, dagar som var tillräckliga för att förstöra hennes liv. Men det finns de som tvingas vara kvar i slaveriet i år. Och sen finns det dem som aldrig får hjälp, som aldrig får smaka på frihet igen. De som dör där, långt ifrån hemma och långt ifrån sin mamma.

Som en liten flicka en gång sa: “när de slog mig saknade jag mamma.”

Dessa tjejer kan bli räddade. De kan få liv igen och de kan få uppleva kärlek igen. Men det är inte upp till dem, det är upp till oss.

Likes

Comments

Burma

Nu börjar jag förstå vad folk menar med att dygnets timmar inte räcker till. Jag fattar inte hur folk hinner med saker. Det kanske har med min brist på planering och disciplin att göra, men jag får verkligen inte ihop det. Jag vet inte hur många nätter jag har legat uppe till 3/halv 4 för att skriva eller göra något annat jag inte hunnit göra under dagen. Nej, för att vara ärlig har jag inte somnat innan 3 en enda natt sen jag kom hit, men jag har ändå konstigt nog fungerat. Jag har tagit mig upp varje morgon för att gå till jobbet och möta allt vad dagen har att erbjuda och fortfarande känt mig hyfsat vaken och fokuserad.

Men när mamma och pappa kom hit var det som att jag släppte alla mina spärrar och blev både sjuk, trött och grinig. Jag antar att jag undermedvetet har känt att jag måste prestera och hålla uppe en slags fasad hela tiden, dels för att jag är ny men också för att jag är så mycket yngre än alla andra, och därför spänt mig på något sätt. Men nu när en del av min trygghet kom hit så kunde jag äntligen andas ut, och stackars mamma och pappa fick bli de som fick ta smällen. Men men, alla känslor och intryck som jag tagit in behövde ju komma ut någon gång.

På tal om det så har jag pratat med flera som vill göra en liknande resa men som är rädda att de inte kommer klara det mentalt. Till er vill jag bara säga en sak: åk!

Tro mig, jag var orolig över samma sak. Jag är en väldigt känslig person som är extra mottaglig för min emotionella och fysiska miljö. Jag snappar upp stämningen så fort jag kommer in i ett rum, reagerar direkt på om någons tonläge ändras och lägger märke och tar åt mig av saker som andra kanske inte gör. Därför visste jag att det skulle bli en utmaning här borta, men man hittar sina sätt att bearbeta saker och ting på och för mig har det blivit genom att skriva om det. 

Så om du har möjlighet och längtan efter att åka, så tänk inte så mycket utan bara åk. Det kommer bli livsförändrande för både dig och de personer du  träffar under resans gång, det kan jag garantera. Det värsta som kan hända är att du väljer att åka hem, men det är inget misslyckande utan tvärtom. Då har du iallafall försökt och det är mer än vad de som är hemma har gjort.

Jag menar, jag åkte till Usa för att vara där i ett år men åkte hem efter drygt tre månader för att jag kände att det inte var något för mig. (Hamnade dock hos en familj som hade uppstoppade kalkoner på väggarna, dödade kaniner i trädgården, låste in sina hundar i garderoben och tvingade mig ha på mig baddräkt istället för bikini). Det blev med andra ord inte alls som jag tänkt mig, men jag är ändå sjukt glad att jag åkte dit och upptäckte att det inte var något för mig istället för att alltid gå och undra hur det hade kunnat bli.

Så åk och ta det som det kommer. Oavsett så kommer det komma någonting positivt ur det och du kommer inte ångra dig.

Och om ni vill bolla tankar eller liknande så kan ni alltid höra av er på luven@live.se

Likes

Comments

Burma

Det är kul att ha mamma och pappa här och se deras första reaktion till allting. De reagerar ju likadant som jag gjorde i början, bara att jag inte ser det på samma sätt längre. Jag tänker inte på att det är smutsigt, fattigt eller luktar illa, och det är så konstigt att det kan bli så när jag i början ringde dem och grät efter tre dagar och sa mellan tårarna att jag aldrig kommer klara av att bo här i tre månader. Men det verkade ju gå bra ändå.

Jag visade dem bland annat lägenheten jag bott i och det första som hände när jag öppnade porten var att en stor råtta sprang ut från trapphuset och att gatuhundarna börjar bråka. Elektriciteten hade även gått så trappuppgången var helt kolsvart medan vi kämpade oss upp till tolfte våningen. De mumlade några gånger att det var mycket värre än de trott att det skulle vara och efter en rundtur i mitt område sa de att det nog var tur att de inte visste exakt hur det var då de förmodligen inte hade vågat skicka hit mig isåfall.  

Men de verkar trivas även om de jämt klagar över lukten och tar handsprit var tredje sekund. Jag kan även skratta för mig själv när de går runt där på gatorna och ser ut som världens största turister med sina hattar, ryggsäckar och kameran i högsta hugg. Pappa är just nu en av de som man hatar med sina 500 sekunder långa Mystories. Men det ger jag dem.

Imorgon väntar ett väldigt intressant möte. Men jag berättar mer om det sen.

Likes

Comments