Burma

Vill du ge bort en julklapp som både är fin men som också har en alldeles extra mening? En julklapp som är fin men som också är med räddar liv på barn och kvinnor som tvingas till att vara sexslavar?

Isåfall, maila din beställning samt adress till luven@live.se och glöm inte heller att skriva vilken färg du vill ha på ditt smycke! Smyckena är nu i Sverige och kommer därför gå mycket fortare att få nu än tidigare.

Tack för att ni är med och gör skillnad.💗

Threads of joy bracelet blå/rosa sten 125kr

Threads of joy earrings blå/rosa sten 110kr

Threads of joy necklace blå/rosa sten 180kr

Speak up armband guld / speak up halsband guld 215kr

Och sen min personliga favorit - the committed necklace 230kr.

Syftet med detta halsband är att det ska fungera som ett slags vänskapshalsband mellan dig och en tjej som just nu är fast i ett av bordellområdena i Asien. Du får en del av halsbandet medan en tjej får den andra - ett hjärta som har blivit utskuret ur ditt hjärta (se bilden till höger, en tjej från bordellen i Kina). När vi ger det till henne berättar vi att det är någon där ute som har den andra delen och som tänker på henne. Någon som inte har glömt henne och någon som bryr sig om henne.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är dagen före midsommar och vi står där och tittar in mot skogen som vi nu ska gå igenom för att komma till Elsas landställe. Jag med två väskor + Ikea kasse, Ellen med lika mycket och Elsa med en himla rullväska. Alltså den där väskan. Jag undrar än idag hur den människan tänkte när hon vaknade upp och valde att ta med sin rullväska när hon visste att vi skulle hajka en rätt så lång bit i skogen. Aldrig har jag känt mig mer som en Stockholmare än när jag stod där och såg på Elsa när hon slet, klagade högt och drog den där väskan över stenar och kullar. Det värsta var att hon även lagt ner vår gemensamma mat där i så på något sätt drogs jag också in i den skiten och jag ville ingenting hellre än att bara bränna upp den. Men efter ett tag visade sig att den där väskan inte var vårt största problem.

Vi går och går och är uppe i livliga diskussioner när vi plötsligt inser att något inte riktigt står rätt till. Den promenaden som enligt Elsa skulle ta max 15 minuter har nu tagit tre timmar. Vi misstänkte att något var fel redan efter två timmar men tryckte bort den känslan då vi antog att det bara tog lite längre tid för oss pga vår packning, men SÅ långsamt går vi inte. Vi stannar och ser oss omkring och jag och Ellen tittar på Elsa som vi tycker borde veta var vi är eftersom hon gått den här vägen hela sin uppväxt, men nej. Hon har ingen aning om var vi är eller vilket håll vi ska åt och där står vi med två urladdade mobiler och med en som endast har 3% på sig.

Jag vågade ju inte ringa min mamma heller och säga att vi var vilse då hon bara några timmar innan hade erbjudit sig att följa med oss, varav jag hade skrattat åt henne och ba “men snälla mamma. Vi ska liksom gå 15 minuter, inte bestiga Mount Everest.” Så vi börjar ta till alla knep vi kan och försöker gå tillbaka i hjärnan och minnas iallafall något från de där himla orienteringslektionerna i skolan. Men det är blankt. Det enda jag kommer ihåg är att man ska krama ett träd när man är vilse och det känns inte så himla aktuellt just nu.
Så jag sätter mig ner för att försöka förstå mig på en kompass, Elsa klättrar upp i olika träd i hopp om att se något och Ellen springer runt och letar efter myrstackar som på något sätt kunna hjälpa henne att avgöra vilket håll vi ska åt. Men mitt i allt det här kommer vi på att vi ändå inte vet hur myrstackstricket fungerar och vi vet heller inte vilket håll huset ligger åt så kompassen var ju inte till någon hjälp precis. Så nu börjar paniken sakta knacka på och vi bestämmer oss för att riskera våra sista procent för att ringa Elsas mamma. Och här kommer det roligaste.

Elsas mamma säger att vi förmodligen måste förbereda oss på att övernatta i skogen då räddningstjänsten inte rycker ut förrän man har varit borta i 24 timmar. Ellen ställer sig bakom ett träd och börjar gråta (hon förnekar det här men Ellen I saw you), Elsa använder sin sista procent för att skrika på sin mamma och jag får för mig att jag är någon himla Skogsmulle och ba “okej tjejer, jag tror vi måste dumpa all mat vi har för att lätta vår packning. Vi har en lång hajk framför oss.” (Haha, hur dramatisk får man bli). Så vi sätter oss på marken i en ring och trycker i oss det vi har. Pannkakor, mjölk och flingor. Dumpar allt i skogen och fortsätter att gå.

Vid det här laget har Elsas mamma ringt polisen och fått hela grannområdet att engagera sig. Alla människor i byn är på jakt efter “tre försvunna flickor”. Vi sätter oss på ett berg och bara väntar i tystnad. Ovänner. Vi alla har beskyllt allt på varandra. Luven varför var du tvungen att få oss att ta en genväg istället för att bara ta den vanliga vägen? Elsa det här är ditt ansvar, det är ditt landställe du borde veta var det är? Ellen varför har inte du också hjälpt till att dra den här äckliga väskan? Men tillslut, när vi nästan börjat acceptera att vi måste sova i skogen, så hör vi några röster bland träden och vi kollar på varandra, flyger upp och börjar nästa gråta av lycka. MÄNNISKOR.

Vi springer åt olika håll då vi inte vet var rösterna kommer ifrån och ropar “gå inte!! vi är här!!”. Jag har nog aldrig sett Elsa springa så fort innan, och med sin rullväska efter haha. Och tillslut, efter många minuters letande, så finner vi ett par som gått ut med sin hund för att leta efter oss och de vet precis vilket hus vi menar när vi förklarar var vi ska. Men då kommer det pinsammaste.

Vi har gått runt i cirklar. Promenaden som skulle ta oss 15 minuter har nu tagit oss nu 5 timmar för att vi, ja, har gått runt i cirklar. Så under hela den här tiden som vi har klättrat upp i träd, gråtit, kramat träd, dumpat all vår mat, blivit ovänner och ringt polisen så har vi alltså varit 70 meter från huset. Nej alltså jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Så där sitter vi sen på kvällen, tittar på tv och ba “ja, det hade ju varit gott med lite mat nu…”

Likes

Comments

Burma

Många barn i slummen kan snart stå inför döden.  

Varje år när regnperioden inträffar passar familjerna i slummen på att samla regnvatten i stora containers som de sen kan gå och hämta vatten ur även när regnperioden är över. Men när torkan kommer över landet och det är det enda stället de kan få vatten ifrån så tar även det slut efter ett tag och då har familjerna inget annat val än att dricka vattnet som finns i de olika dammarna i området, vilket även är samma vatten som deras avföring ligger i. Detta innebär att barnen blir allvarligt sjuka och många dör av diarréer. Denna period då det brukar inträffa ligger ungefär två månader framför oss just nu och vi har länge försökt lista ut hur vi kan göra för att hjälpa dessa familjer, men har varken haft pengar eller kapacitet till att ge 2000 människor tillgång till rent vatten.

Men nu däremot så hade vi precis ett möte med en amerikansk organisation som min kompis Henrik arbetar för. De arbetar bland annat med att investera och starta upp olika projekt i U-länder och verkar nu vara intresserade av att hjälpa oss med att bygga en vattenanläggning i slummen. Vi vet inte om det är möjligt än, men om det skulle gå igenom hade det verkligen varit helt fantastiskt då det kan rädda många liv både i år men också i många många år framöver. Vi talade också om möjligheterna kring hur de skulle kunna stödja Eden, men börjar med vattnet då det börjar bli bråttom nu.

Vet som sagt inte hur det blir än, men vi håller tummarna. Dessa barn förtjänar inte att dö på grund av bristen på något så självklart som rent vatten.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

Prostituerade anses vara så lågt rankade i samhället att det händer att tom polisen våldtar dem när de ber om hjälp. Jag hörde om en polis en gång som sa till en flicka att "jag lovar att hjälpa dig om du har sex med mig först." Så det här är en fiktiv historia som illustrerar samhällets syn på prostituerade. 

"Jaha, och vad ska du göra sen då? Din familj kommer inte vilja kopplas till dig när de får veta vad du har gjort. Hur snuskig du är. Och kom igen, vilken man tror du kommer vilja ha dig när han får veta hur många andra du har varit med och hur många andra som har tagit i din smutsiga kropp? Ingen. För ingen vill ha en begagnad hora. Ingen.” 

Orden har ekat i mig ända sen de talades till mig. Dag in och dag ut har de skrikit i mitt öra så fort jag tänkt tanken på att komma hem, och inte ens i mina drömmar har de lämnat mig ifred. Men den dagen då jag kom på mig själv att be till Gud att nästa man skulle skjuta mig efter han var klar bestämde jag mig för att försöka fly, för att bara springa. Springa och lämna helvetet bakom mig. Och om jag av någon anledning inte skulle nå ända fram skulle jag iallafall ha fått en liten liten glimt av friheten innan jag dog. Fått andas in en liten del av det som jag glömt hur det smakar. Det var det jag tänkte, men nu står jag här. Nu står jag här och tittar ut över byn jag växte upp i, med människor som jag en gång kallat för familj och vänner. Och ni kanske tror att det är en lättnad. Men det är det inte. 

Jag ville ju bara hem. Jag ville springa tills jag fick krypa upp i mammas famn igen och bara gråta. Jag längtade efter att få kärleksfulla klappar på huvudet och smekningar på kinden istället för hårda slag och vassa föremål. Jag ville höra att jag är pappas flicka och att han aldrig mer skulle låta någon skada mig igen. Jag ville för en gång skull bara få känna mig trygg. Men det var inte det som hände. Och det är det som gör så ont, att han hade rätt. De alla hade rätt. 

Jag var bara dum och naiv som ens trodde att de kanske skulle förstå när de såg mig. Att de skulle förstå att jag aldrig ville det här, att jag blivit lurad. Att jag blivit torterad, drogad och tvingad. Men ingen ser. Ingen ser mina öppna sår som just nu brinner i min själ och ingen ser att sorgen jag bär på kan liknas vid tusen knivar som långsamt skär upp varenda del som finns kvar av mig samtidigt som den skrattar åt mig och njuter av att se blodet spruta. 

För ryktena hade redan nått byn innan jag kom hit. Ryktena om att deras enda dotter och föredetta vän bara blivit en hora som låtit tusentals män stjäla hennes värde. Och då spelar det ingen roll hur mycket skada kriget inom mig gör, för det är för sent. I deras ögon är jag redan förlorad. Jag är död. Jag är smuts. Jag är ingenting. 

Och den natten, min första natt i den by som en gång varit min trygghet, blir jag våldtagen igen. Och den här gången gör jag inte ens motstånd, jag bara accepterar. Jag sväljer mina tårar, blundar och tar emot.

För jag är ju bara en hora, och det kommer de aldrig låta mig glömma.

Likes

Comments

Burma

Jag är nästan ohälsosamt sentimental.

Mamma och pappa lämnade mig i morse för att åka tillbaka till Sverige och jag vaknade upp och kände mig verkligen tom. Jag gick förbi hotellet vi bott på och platserna vi gått på och kom på mig själv att tänka tankar som “tänk, här gick vi igår. Här skrattade vi, här köpte vi mat och här ramlade mamma.” Haha nu låter det som vi är värsta kärleksparet, men ni fattar vad jag menar. Det värsta är att de åkte för bara någon timme sen och här går jag och tänker tillbaka som om det vore hundra år sen de var här.

Jag och min kompis Fanny pratade om det för ett tag sen, att båda vi är sånna som inte alls tycker det är ångestfyllt att prata om framtiden men som hatar att prata om och tänka tillbaka på det som varit. Jag hatar känslan av att veta att jag aldrig kommer få uppleva vissa ögonblick igen och tycker att det finns något så sorgligt med det. Jag liksom hatar tanken av att allt bara passerar och blir minnen, och att tiden har makten att sudda ut det som en gång var hela ens värld till en enda svag dimma. Och att man nästan alltid ser tillbaka och ångrar att man inte njöt mer. Förstår ni vad jag menar?

Jag har alltid trott att jag älskar förändringar och att jag är en sån som tröttnar om allt bara rullar på som vanligt, vilket stämmer till viss del, men jag har också förstått nu på senare tid att jag faktiskt har väldigt svårt att släppa taget om saker och ting och hatar när något i min omgivning rubbas. När det inte är som det brukar, när människor eller relationer förändras, när någon flyttar eller liknande. När mina brorsor flyttade ut när jag var 13 tex tappade jag det helt. Att gå från att ha tre syskon hemma, som man alltid kunde ta ut sin överskottsenergi på eller reta när man hade tråkigt, till att helt plötsligt bo ensam med sina föräldrar. Nej usch. Jag blev så instabil, färgade håret svart och visste knappt vad jag hette längre haha. Samma sak när vi tog studenten. Jag tyckte det var jättejobbigt att lämna klassen, rutinerna och allt man byggt upp där.

Men så romantiserar man ju alltid det som varit. Jag menar, det var ju inte så att jag gick och stornjöt när jag mamma och pappa gick runt där på en smutsig trottoar och svettades. Vi hade säkert bråkat också, men sånt minns man ju inte. Och när jag gick i skolan ville jag ju inget annat än att bara sluta. Iallafall bli av med alla himla analyser och skit som skulle lämnas in. Så jag antar att man bara ska försöka vara glad och tacksam över det som varit och försöka låta bli att låta det förflutna ta upp så mycket av nuet. Då kommer man väl säkert bara ångra det sen istället.

Är det någon som känner igen sig?

Likes

Comments

Burma, Intervjuer

Det här är en intervju med Lisa Samuelsen, grundaren till Eden Ministry. Hon är kanske den starkaste, mest godhjärtade och genuina kvinnan jag träffat och har bokstavligen gett hela sitt liv till att rädda tjejer från trafficking och prostitution. Det är också tack vare henne som jag fått chansen att vara här.

Jag ville inte översätta intervjun då jag vill att det ska vara 100% hennes ord, men jag antar att det inte är några problem då ni alla förhoppningsvis kan engelska.

Can you tell us what it’s like and how it looks like in the red light district areas?

For the last 14 years of my life I have been weekly reaching out in some red light area in South East Asia.  Each country looks different. Thailand is very open and in your face while other areas in Myanmar, where people are very poor, its like busy truck stops and bus stops where the girls and the pimps hide between the trucks and cars. In Hong Kong there are whole buildings given over to one women brothels that are run by the triads. There are in every nation prostitution on every level. From street prostitution to high end 5-star hotel prostitution

In each place I see the exploitation of vulnerability.  Girls from poor backgrounds who because of debt or family problems with sickness-have no other way than to fall prey to traffickers and those who want to exploit them.

For me this is a lifetime commitment and in fact I recently had a pimp tell me that he noticed we were different. He saw many people come and go with clipboards and questionnaires for them, but we came faithfully every week for years, building relationships, sharing life and praying for family issues.

What are the biggest obstacles you are facing to actually get the girls from the street?

The biggest obstacles to get the girls out of the street is the trauma. There are such things called trauma bonds that keep girls in exploitive situations.  Its kind of like the “Stockholm syndrome”. They stay with exploitive bosses and exploitive pimps and even the shared trauma keeps the girls together in a strange way that bonds them. For many the life of control that they know is easier than the freedom that they don’t know.  

The other difficulty is the “lover boy” situation where the girls are forced into sexual exploitation by boyfriends who do not love them but use them for income.  The girls are convinced these men love them and sacrifice themselves for this love.  These girls are the most difficult to reach with the truth, because they have deceived themselves.

I understand that you have seen and experienced a lot through these years. Can you share a situation that was extra scary?

Working with the mafia is of course challenging but I have to say though, in 14 years I have never felt afraid or worried.  These people have become my friends. I know them, their family issues and difficulties. I know their background and this breaks the fear. But they fight with each other and that can be scary if a fight begins when you are on outreach and they get out their knives. Then we need to move away quickly.  

I remember once when the police raided the area and our team and a brothel owner were hiding. We had been meeting with him when the police arrived so we hid in the darkness of his brothel for a long time and I was thinking about the situations this work takes me to.  Hiding out in brothels from the police in order to build relationships. 

Everyone is trapped in this darkness; pimp, girl, mafia boss and customer. Each one carries their darkness and longs for a time of freedom.

The Eden Mission is Reach, Rescue and Restore. Can you tell us what some of the girls that’s been through the whole Eden program are doing right now?

This is my favourite part, to see the girls having gone through the program to be empowered as leaders and skilled women. 

One girl who was trafficked to China and horrifically beaten by her traffickers is now managing the Eden shop, dealing with customers and daily stock.  Another girl is a professional make up artist working in TV and Theatre while another girl is a qualified accountant. 

There was a wedding for one of the Eden staff recently and hundreds of the Eden girls that had graduated from the program came. Some of them married now, some with young children, smiling and happy.  The trauma had faded to a distant memory and they stood together as a testimony that it is possible to overcome such great abuse and not just to survive but to thrive.

Likes

Comments

Burma

Hej allihopa!

Vet att bloggen har stått lite tom idag, men har helt enkelt inte haft tid. Har fixat och trixat med boken (som för övrigt blev hur fin som helst,stort tack för alla hälsningar verkligen) och åkt runt på stan i jakt på en stor nalle att ge till tjejerna i samband med boken. Som ni säkert redan listat ut så hittade jag, efter många vänder in och ut ur butiker, äntligen en. Tänker att den är perfekt att ha i lägenheten. En stor famn som tjejerna kan gå till när de är ledsna, behöver tröst eller bara närhet.

Imorgon kommer Lisa, grundaren till Eden Ministry, dela med sig av sina erfarenheter från de år hon jobbat för att hjälpa tjejer ur trafficking. Hon har så många häftiga historier på lager - allt från middag med den kinesiska maffian till tjejer som blivit räddade.

Nu ska jag äntligen sätta mig ner och svara på era mail. Förlåt till alla er som har fått vänta, men har bara varit så himla mycket på senaste. Men nu så.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

En fiktiv berättelse.

Kära syster. Jag vill att du ska veta att jag gjorde allt för att skydda dig, allt för att det här inte skulle hända. Jag visste att många flickor i byn försvann spårlöst, men inte du. Du skulle inte bli en av dem. Men det blev du. Så förlåt för att jag inte var där och kunde skydda dig. Förlåt för att de tog dig och förlåt för att din kropp bara blev  ett hål för de att tömma sig i.

Kära syster. Jag blundar när jag ser de andra flickorna gå till skolan och jag håller för öronen när jag hör dem skratta, för det dödar mig att veta att du aldrig fick uppleva din första skoldag och det dödar mig ännu mer att deras skratt inte är ditt skratt. Får du skratta där du är? Vet de om att du älskade att dansa och att du älskade att springa? Får du skratta sådär som bara du kunde?

Kära syster. Jag minns allting, varenda detalj. Jag minns hur du nöp mig i armen när du ville retas, hur dina mungipor ryckte när du försökte vara sur men egentligen ville skratta och hur du kom in till mig om kvällarna och sökte tröst när mamma och pappa bråkade. Och även fast jag vet att du aldrig kommer öppna min dörr igen och krypa ner i min säng så tittar jag alltid dit innan jag släcker lampan. Alltid.

Kära syster. Pappa finns inte längre. Ditt försvinnande och tanken av vad andra män gör med dig gjorde för ont i honom. Sorgen tog över, han såg svart och han försvann han med. Men mamma, hon sitter fortfarande och väntar på dig. Hon lägger sig sist av alla och vaknar innan solen går upp för att kunna ta emot dig ifall att du skulle hitta hem igen. Men du kommer inte. Du kommer aldrig komma. Ditt ansikte dyker inte upp och mamma dör på nytt varje gång hon inser det.

Kära syster. Jag vet inte var du är, vilka du är med eller vad de gör med dig. Jag vet inte om någon är där och torkar dina tårar, svarar på dina skrik eller säger att allt kommer bli bra även om det är en lögn. Jag vet inte ens om du lever längre. Men en sak vet jag. Du kommer alltid att vara min lilla syster.

Kära syster. Jag saknar dig.

Likes

Comments

Burma

Sådär.

Nu sitter jag här med alla era hälsningar som ni har skrivit till tjejerna och tänkte nu börja fixa med den där boken som jag sa att jag ville ge dem. Min plan är att de ska få den inom de närmsta dagarna, så om du inte har hälsat något än eller har något mer du vill säga till de tjejer som blivit räddade från human trafficking så är det bara att kommentera här nedan så tar jag med det i boken. Kommer visa er resultatet sen.

Ser verkligen fram emot att få sätta mig ner och visa de vad ni har skrivit. Att få se deras miner när jag berättar att "det här är hälsningar från människor på andra sidan jorden. Hälsningar som folk har tagit sig tid att skriva bara för er skull." Ääe, det är så fint.

Tack allihopa.

Likes

Comments