Burma

Okej ska vi ta och diskutera toalettrutinerna här eller? Vad i hela fridens namn är det här? Vem får ens för sig att stå sådär på toaletten och varför finns det en vattenslang istället för toalettpapper på varje offentlig toalett? Jag och pappa skämta om att jag skulle få bajsa i ett hål i marken, men hörni det här är ju nästan värre haha. Nästan så att jag får ta med mig en egen toalettrulle var jag än går, för aldrig att jag ställer mig och sprutar upp vatten i röven med en slang som dessutom tusentals andra människor har använt. Nej så kul ska vi inte ha det

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Burma

Första dagen har gått och min hjärna samarbetar knappt längre efter alla intryck. Jag har fått packa upp alla mina grejer i den lägenhet som nu kommer att vara mitt hem i tre månader framöver, träffat tjejerna jag ska bo med, gått på bio och blivit introducerad för Yangon som stad.

Det här är verkligen så långt utanför min comfort zone jag kan komma. Jag har ställt mig frågan "vad gör jag här" minst 15 gånger idag, och jag kommer förmodligen fortsätta ställa den frågan. Jag bor i en liten våning allra högst upp i ett höghus som ser ut att falla ihop vilken sekund helst. Jag delar bostad med fyra andra tjejer, varav två av de kan engelska, och jag sover på en madrass på golvet bland massa myror. Varmvatten har vi inte heller och vi måste tvätta våra kläder i en liten, rostig balja. Att jag bor på 12e våningen i ett höghus utan hiss kanske också är värt att nämna.

Som jag nämnde var jag även på bio idag och bara det var en upplevelse i sig. Precis innan filmen skulle börja ställer sig alla upp med all världens hast samtidigt som ett högt ljud går på. Eftersom jag är jet leged hade jag precis lyckats somna där i biostolen, så när jag blir väckt av den händelsen är ju min första tanke att det brinner och att jag borde göra mig redo för flykt. Men efter några sekunder ser jag att folk står rakryggade med handen på hjärtat samtidigt som Myanmars flagga visas över hela bioskärmen och då faller poletten ner - man måste tydligen stå och sjunga nationalsången innan filmen får börja. Och sen måste jag säga att alla här har sjukt dålig humor. Alltså jättedålig verkligen. Hela biografen skrattade åt saker som inte ens var i närheten av roliga. Kunde vara att en kille grät, fick sitt huvud avhugget eller att en tjej bet på en pinne och då bara brast alla ut i skratt. Jag var alldeles för trött för att spela med så istället satt i ren chock och undrade om alla var dumma i huvudet.

Sen är det fattigdom och droger precis överallt. Tittar man ut genom fönstret från lägenheten kan man inte undgå att se sopor, hundar med revben utstickande eller små barn som går runt bland bilarna och tigger med en pappersmugg i ena handen och sitt småsyskon i den andra. Det är svårt att veta hur man ska hantera allt det där. Speciellt med barnen då ingenting blir rätt. Ger man de pengar går de direkt till föräldrarnas drogmissbruk, men om de kommer hem utan pengar blir de straffade genom att tex föräldrarna bryter benen på de eller misshandlar de med en pinne. Jag vill bara ta barnen i deras händer, ta med mig de och åka nånstans långt härifrån. Ge de mat, kläder, omsorg och säga att de aldrig ska behöva tigga mer. Aldrig behöva utsätta sig själva för fara mer. Men det funkar ju inte så och det får mig att känna mig så hjälplös. Jag ser dig, jag hör ditt rop på hjälp och jag kommer att berätta om dig - men sen då?

Det är så mycket tankar och känslor som går runt just nu. Det är en helt annan kultur och nya människor men också en helt ny levnadsstandard som jag måste vänja mig vid. Vi får helt enkelt se hur lång tid det tar och om jag någonsin kommer känna mig någorlunda hemma här. Men nu, nu ska jag iallafall sova. Det är ju en dag imorgon också som mamma Lena hade sagt

Likes

Comments

Burma

Då var det dags för mig att ge mig ut i världen. Den här gången på egen hand.

För er som inte vet vad det är jag ska göra så ska jag flytta till Burma, nu kallat Myanmar, i tre månader för att jobba med att hjälpa tjejer inom trafficking och prostitution. Detta är något som har legat mig väldigt nära om hjärtat i flera år nu, så det kändes dumt, eller snarare omöjligt, att ignorera det nu när jag är fri från skola och jobb och egentligen inte har några rimliga ursäkter för att inte åka.

Den här bloggen kommer vara min plattform där jag får sprida kunskap om tjejernas situation i Myanmar, men även där jag får chansen att få ur mig mina tankar, åsikter och känslor. Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta och hantera känslor och saker jag är med om, och det delar jag mer än gärna med er.

Jag har ingen aning om vad jag har att förvänta mig. Jag vet inte hur jag ska bo, med vem jag ska bo med, hur det ser ut eller någonting. Men en sak vet jag och det är att jag kommer se och vara med om saker jag aldrig varit med om förut. Och de här tre månaderna kommer förändra både mig, men framförallt och förhoppningsvis förändra livssituationen för andra familjer och individer. Och det, det räcker gott och väl.

Trots obeskrivlig nervositet och blandade känslor vet jag att det här har varit min dröm sen jag var 12 år. Och nu äntligen, nu äntligen är det dags. Jag vet att jag låter lugn och sansad men jag skiter på mig just nu. 

Likes

Comments