Min nominering till "klassens...". 

Jag tänkte på en grej häromdagen och det är hur mycket bättre jag har lärt känna mig själv under bara det senaste året. Jag skrattar nästan när jag tänker tillbaka på hur jag brukade prata om mig själv och hur jag ville framställa mig själv inför andra. Hur jag nästan lurade mig själv att tro på det jag sa. 

Jag brukade alltså säga att jag var okomplicerad. Det var nämligen viktigt för mig att få fram varje gång jag började prata med en kille. Att jag inte alls var sådär “som alla andra tjejer”, vad nu det betyder. Nej, jag var absolut inte en sån där jobbig tjej som killarna gärna ville kalla för överkänslig och dramaqueen. Nej nej, jag var simpel, okomplicerad och enkel att ha och göra med. Jag var inte sån som skulle tjafsa i onödan eller som inte kan ta skämt och humörsvängningar var inte någonting jag var bekant med. Jag var bara en sån där enkel person som är skön att hänga med och som inte ställer några krav. Och nu är jag säker på att mina vänner och inte minst min familj sitter och skakar på huvudet då jag är humörsvävningarnas mamma som kan sitta och skratta tills jag gråter för att sen helt plötsligt börja gråta på riktigt för att jag inte hittar min vattenflaska. Men på riktigt nu. Visst är en sån person lätt att ha och göra med och det är nog inte lika många toppar och dalar, men hur tråkigt och platt låter inte det?

Nej, jag är en väldigt komplex person. Jag är ostrukturerad, rörig och till viss del komplicerad. Jag känner mycket och väldigt starkt och har många åsikter som jag vägrar hålla tyst om. Jag har svårt att sitta still, är högljudd och intensiv. Och som min mamma alltid säger, det händer väldigt mycket kring mig. Jag är helt enkelt en kaosmacka, men det är jag och det är ingenting jag tänker försöker släta över längre. Speciellt inte för att underlätta eller passa in i en speciell ram för någon himla kille.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments