Jag vet att jag har lagt bloggen åt sidan de senaste dagarna, men jag har helt enkelt inte mått så bra. Jag trodde att allt skulle vara underbart och att jag skulle gå som på rosa moln när jag kom hem och att allt inte skulle komma ikapp mig förrän efter ett tag. Men det slog visst till hårdare och fortare än väntat.

Jag har varit så himla känslig och skör sen jag kom hem. Jag har en slags ångestkänsla i hela kroppen och försöker skjuta bort den genom att vara hyperaktiv och hålla igång. Ja, mer hyperaktiv än vanligt kanske jag borde tillägga. Jag går runt och bara känner att livet är meningslöst, mörkt och orättvist och det är så svårt för mig att se hur priviligierade vi verkligen är här hemma. Det är liksom två helt olika världar som krockar mitt framför mig och det är så förvirrande att försöka pussla ihop de två olika liv jag nu levt.

Jag kommer hem till en stor och trygg villa med en familj som nästan började gråta av lycka när de såg mig. Som ger mig kramar och som skulle kunna sitta i timmar och bara lyssna på när jag berättar vad jag sett och varit med om. Jag träffar vänner som har varit så uppmuntrande som det bara går under den tiden jag varit borta och som verkligen ser och känner mig. Som uppskattar mig. Och jag går på stan och ser ett barn som har fyra vuxna människor som står och gullar med honom. Allt det här samtidigt som jag ser det där lilla lilla barnet med smal kropp och stora ögon som inte har någon. Som har blivit lämnad för att dö eller som för hans föräldrar bara är ett verktyg till att få pengar till droger. Och jag ser den där tjejen med livrädd blick kliva in på kontoret med mörklila strypmärken som sträcker sig runt hela halsen, och jag ser tjejen som är så uppäten av aids att hon knappt finns längre. Och det gör så ont. Det är så fruktansvärt orättvist.

Jag var och pratade om det här i Stockholm Vineyard igår och precis när jag skulle börja berätta en av tjejernas historia så bara brast det. Jag började gråta och mamma fick komma fram och hålla om mig medan jag fortsatte berätta. Och det där har suttit i. Jag kan sitta på bussen och bara börja gråta och jag kan stå i duschen och tänka på något kul för att sen helt plötsligt nästan börja skaka. Ja, jag är helt enkelt ett känslomässigt vrak just nu.

Så nu ska jag bara ta några dagar till att återhämta mig, reflektera och försöka acceptera. Och sen kör vi igång. För det var helt enkelt därför jag bestämde mig för att komma hem ett par veckor tidigare. Syftet med bloggen var från början att skapa en medvetenhet och få människor att öppna ögonen för vad som händer där borta på andra sidan jorden, och här hemma i vårt kära Sverige också för den delen. Men nu när jag gjort det känner jag att jag nästan kan göra större skillnad för tjejerna härifrån än vad jag kunde göra där. Så därför är jag är här nu och jag ser fram emot att komma igång.

Jag måste bara ta sats först.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments