Burma, Fiktiva berättelser

Prostituerade anses vara så lågt rankade i samhället att det händer att tom polisen våldtar dem när de ber om hjälp. Jag hörde om en polis en gång som sa till en flicka att "jag lovar att hjälpa dig om du har sex med mig först." Så det här är en fiktiv historia som illustrerar samhällets syn på prostituerade. 

"Jaha, och vad ska du göra sen då? Din familj kommer inte vilja kopplas till dig när de får veta vad du har gjort. Hur snuskig du är. Och kom igen, vilken man tror du kommer vilja ha dig när han får veta hur många andra du har varit med och hur många andra som har tagit i din smutsiga kropp? Ingen. För ingen vill ha en begagnad hora. Ingen.” 

Orden har ekat i mig ända sen de talades till mig. Dag in och dag ut har de skrikit i mitt öra så fort jag tänkt tanken på att komma hem, och inte ens i mina drömmar har de lämnat mig ifred. Men den dagen då jag kom på mig själv att be till Gud att nästa man skulle skjuta mig efter han var klar bestämde jag mig för att försöka fly, för att bara springa. Springa och lämna helvetet bakom mig. Och om jag av någon anledning inte skulle nå ända fram skulle jag iallafall ha fått en liten liten glimt av friheten innan jag dog. Fått andas in en liten del av det som jag glömt hur det smakar. Det var det jag tänkte, men nu står jag här. Nu står jag här och tittar ut över byn jag växte upp i, med människor som jag en gång kallat för familj och vänner. Och ni kanske tror att det är en lättnad. Men det är det inte. 

Jag ville ju bara hem. Jag ville springa tills jag fick krypa upp i mammas famn igen och bara gråta. Jag längtade efter att få kärleksfulla klappar på huvudet och smekningar på kinden istället för hårda slag och vassa föremål. Jag ville höra att jag är pappas flicka och att han aldrig mer skulle låta någon skada mig igen. Jag ville för en gång skull bara få känna mig trygg. Men det var inte det som hände. Och det är det som gör så ont, att han hade rätt. De alla hade rätt. 

Jag var bara dum och naiv som ens trodde att de kanske skulle förstå när de såg mig. Att de skulle förstå att jag aldrig ville det här, att jag blivit lurad. Att jag blivit torterad, drogad och tvingad. Men ingen ser. Ingen ser mina öppna sår som just nu brinner i min själ och ingen ser att sorgen jag bär på kan liknas vid tusen knivar som långsamt skär upp varenda del som finns kvar av mig samtidigt som den skrattar åt mig och njuter av att se blodet spruta. 

För ryktena hade redan nått byn innan jag kom hit. Ryktena om att deras enda dotter och föredetta vän bara blivit en hora som låtit tusentals män stjäla hennes värde. Och då spelar det ingen roll hur mycket skada kriget inom mig gör, för det är för sent. I deras ögon är jag redan förlorad. Jag är död. Jag är smuts. Jag är ingenting. 

Och den natten, min första natt i den by som en gång varit min trygghet, blir jag våldtagen igen. Och den här gången gör jag inte ens motstånd, jag bara accepterar. Jag sväljer mina tårar, blundar och tar emot.

För jag är ju bara en hora, och det kommer de aldrig låta mig glömma.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

En fiktiv berättelse.

Kära syster. Jag vill att du ska veta att jag gjorde allt för att skydda dig, allt för att det här inte skulle hända. Jag visste att många flickor i byn försvann spårlöst, men inte du. Du skulle inte bli en av dem. Men det blev du. Så förlåt för att jag inte var där och kunde skydda dig. Förlåt för att de tog dig och förlåt för att din kropp bara blev  ett hål för de att tömma sig i.

Kära syster. Jag blundar när jag ser de andra flickorna gå till skolan och jag håller för öronen när jag hör dem skratta, för det dödar mig att veta att du aldrig fick uppleva din första skoldag och det dödar mig ännu mer att deras skratt inte är ditt skratt. Får du skratta där du är? Vet de om att du älskade att dansa och att du älskade att springa? Får du skratta sådär som bara du kunde?

Kära syster. Jag minns allting, varenda detalj. Jag minns hur du nöp mig i armen när du ville retas, hur dina mungipor ryckte när du försökte vara sur men egentligen ville skratta och hur du kom in till mig om kvällarna och sökte tröst när mamma och pappa bråkade. Och även fast jag vet att du aldrig kommer öppna min dörr igen och krypa ner i min säng så tittar jag alltid dit innan jag släcker lampan. Alltid.

Kära syster. Pappa finns inte längre. Ditt försvinnande och tanken av vad andra män gör med dig gjorde för ont i honom. Sorgen tog över, han såg svart och han försvann han med. Men mamma, hon sitter fortfarande och väntar på dig. Hon lägger sig sist av alla och vaknar innan solen går upp för att kunna ta emot dig ifall att du skulle hitta hem igen. Men du kommer inte. Du kommer aldrig komma. Ditt ansikte dyker inte upp och mamma dör på nytt varje gång hon inser det.

Kära syster. Jag vet inte var du är, vilka du är med eller vad de gör med dig. Jag vet inte om någon är där och torkar dina tårar, svarar på dina skrik eller säger att allt kommer bli bra även om det är en lögn. Jag vet inte ens om du lever längre. Men en sak vet jag. Du kommer alltid att vara min lilla syster.

Kära syster. Jag saknar dig.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

Jag står och tar skydd under bordellens tak. Gatorna i the Red Light District är just nu täckta av regn, men det stoppar inte tjejerna från att jobba. Eller rättare sagt, det stoppar inte kunderna från att komma. Tjejerna tvingas att jobba dag in och dag ut, i alla olika väder men alltid i samma kläder. Just nu står de i sina korta kjolar och hackar tänder medan de fortfarande försöker hålla en inbjudande fasad.

En i vårt team står och har en dialog med en hallick. Jag förstår inte vad han säger, men det är tydligt att han är upprörd och att vår närvaro stör honom. Det enda jag lyckas snappa upp av samtalet är att han tycker vi distraherar hans tjejer och skrämmer iväg deras kunder. Men det är inte det som tar min uppmärksamhet, utan det är det jag ser bakom honom. Där bakom honom, på den blöta och kalla trottoaren, sitter det en liten liten tjej. En tjej som jag sen får veta är hans treåriga dotter.

Där sitter hon mitt i regnet klockan två på natten och ser på medan drogpåverkade och trasiga tjejer hoppar in i bilar med äldre män. Där sitter hon mitt i natten bland våld och misär, ensammast i världen och härmar sin pappa genom att ropa “tjejer till salu!!” till varje bil som passerar. Hon ser på medan en tjej blir slagen till marken, men utan att röra en min.

“Det är min syster”, säger en röst bakom mig. Jag vänder mig och möts av en tanig, blek liten tjej. Hon måste ha sett min förtvivlan. “Om du tycker att det där är tragiskt så vill du inte titta in i hennes framtid, för det blir värre.” Flickan vet vad hon pratar om, för hon har själv varit där.

Hon har själv varit den lilla flickan som står och ropar till alla bilar som passerar, som hjälper sin pappa att göra affärer. Under hela hennes uppväxt fick hon se honom lura och sälja små tjejer. Hon sov på dagen och var sin pappas skugga på natten. Han såg alltid efter henne och hon kände sig trygg. Hon kände sig trygg fram till den dagen hon såg sig själv i spegeln och upptäckte två knölar på brösten. Det var då hon insåg att det var kört. Hon hade sett vad de gör med sånna.

Hon gjorde allt i sin makt för att hennes pappa inte skulle se henne som en tjej, som en av dem. Hon tejpade sina bröst, eller de bröst en 9årig liten flicka kan ha, och klippte av sig håret för att vara så lik en kille som möjligt. Men det hjälpte inte. För en dag kom den dagen hon alltid hade fruktat. Den dagen där hon ropade “flickor till salu” men hennes pappa gav bort henne istället.

Jag står och lyssnar på denna flickas fruktansvärda historia och ska precis börja berätta att jag kan erbjuda henne ett bättre liv, att jag kan ge henne en framtid. Men precis då blir vi avbrutna av en tjock man i skinnjacka som kommer fram och viftar med lite pengar. Han stinker sprit och ler mot oss samtidigt som han tar sig mellan benen. Det är första gången jag ser ett leende utstråla så mycket ondska. Ett leende som säger allt annat än vad ett leende annars brukar säga. Flickan ser på honom. “Nej, hon är inte till salu”, säger hon. “Bara jag.”

Hon ber mannen att gå i förväg, tar ett steg närmre mig och viskar så tyst att knappt jag hör. “Lova att du kommer tillbaka och tar mig och min syster härifrån.” Sen vänder hon om och jag ser henne försvinna, ovetandes om vi någonsin kommer att se varandra igen.

Jag kom tillbaka två veckor senare, men hon var borta. Hon hade blivit såld till Thailand och ingen vet om hon fortfarande lever. Jag tänker på henne ofta och än idag kan jag höra hennes viskning och smärtan som fanns i den. Det gör ont att veta att jag inte kunde rädda henne, men jag kunde iallafall uppfylla en av hennes önskningar. Den kvällen räddade vi hennes syster.

Hennes syster är med oss nu. Hon är trygg och hon har en framtid. Hon kommer få det livet hon själv aldrig fick.
-Berättelse baserad på min kollegas upplevelse.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

En text baserad på en händelse jag fått återberättad för mig.

Qing Qing ställer sig på rad med de sju andra tjejerna. Det är dags nu. Hon tittar på männen och biter sig i läppen samtidigt som hon drar upp kjolen, precis sådär som hon lärt sig att göra. Det händer av bara vana nu för tiden.

Tjejen bredvid henne vinglar till och grabbar tag i hennes arm för att rädda sig själv från att falla. Hon tittar upp på Qing Qing med en flackande blick innan hon försöker ta sats för att ställa sig upprätt igen, men hon är knappt vid medvetande. Hon har låtit drogerna ta kontrollen över hennes kropp ännu en gång, för det är det enda sättet för henne att orka, men snart kommer hon att falla ihop och Qing Qing vet vad som kommer att hända henne då. Hon tar därför hennes hand för att hjälpa henne att hålla balansen.

Och så börjar det. Männen går fram och tillbaka och granskar dem alla från topp till tå. Går fram och smeker dem på kinden medan de tittar ner i deras u-ringning, viskar till varandra, pekar och skrattar. En av männen går bakom ledet och slår till en tjej allt han har på rumpan. Det är den nya tjejen han rör vid, hon som kom hit igår. Alla skrattar medan tårar rinner ner från hennes kinder och man ser hur hon biter sig hårt i läppen för att inte brista helt när hennes ägare, som står i ett hörn längre bort, ger henne en sträng blick som säger att hon måste låtsas gilla det. Han tjänar ju pengar på henne.

Qing Qing nästan fnyser åt den nya tjejens tårar medan hennes hjärta börjar bulta allt hårdare. Det här är den värsta delen, för även om hon ber till alla gudar att hon inte ska bli vald vet hon att en del av henne ändå vill ha den bekräftelsen. För om de väljer henne måste hon ju göra något rätt, eller hur? Då betyder väl det att hon är vacker, att hon är en fin flicka? Och fina flickor får belöningar, medan de andra flickorna blir straffade.

En av männen pekar på henne och hon nästan ler i en sekund. Han tycker alltså hon är vacker, att hon duger. Men i samma stund som han tar hennes hand, drar henne med sig och hon ser hans djuriska blick stiger paniken i henne och hon vill vända om. Vända om och springa för livet. Vara tjejen som inte blir vald istället, men det går inte. Hon har inget val, det här är inte upp till henne. Så hon sväljer klumpen i halsen, tittar ner i marken och följer med honom.

“Snälla, skada mig inte”, viskar hon medan han stänger dörren och hon försvinner ur sikte.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

En fiktiv berättelse för att illustrera den mörka värld som finns runt om mig.

Jag går runt i bordellområdet och gör mitt bästa för att kämpa emot mina egna spyreflexer. Mina känslor har alla samlats i en enda stor klump i magen och är nu på väg upp. Min kropp klarar inte av att hantera alla de intryck och känslor som cirkulerar i mig just nu.

Mellan husen, i små gränder, ligger ett par undernärda spädbarn i små korgar och väntar på att deras mammor ska bli klara med sina kunder. Där ligger de stackars barnen även under nätterna - i små korgar, mitt i mörka gränder helt oskyddade från all fara som finns runtomkring de. De lite äldre barnen springer runt och knuffar på varandra, helt ovetandes om att det finns en värld utanför allt det här. En värld som faktiskt inte bara innehåller mörker och hjälplöshet.

Jag får berättat för mig att 40% av de prostituerade någon gång kommer bli gravida och har inte något annat val än att behålla barnen. De har inte heller råd att offra kunder för att ta hand om barnet och gömmer det därför under sängen, eller utomhus i korgar, medan män utför sina fetischer på de. Många matar de även med livsfarliga droger för att inte riskera att de ska vakna och störa - droger som ofta leder till hjärnskador och förlamningar.

Andra barn tvingas till att från tidig ålder se på när deras egna mamma blir våldtagen, mitt framför deras ögon. Meningen är att det för alltid ska sitta långt in i deras hjärnor att det är det som är deras öde. När första kunden sedan står vid dörren, med begär i blicken, vet barnet exakt vad som väntar.

Jag hör en dörr öppnas bakom mig, vänder mig och möts av en liten, smal tjej som kommer ut ur mörket. Hon håller fram sitt nästan nyfödda barn och tittar på mig med en tom och utmattad blick. Jag skulle gissa på att hon är runt 11 år och jag kan se hennes amningssvullna bröst genom hennes tröja och hennes bara mage som är en liten flickas mage. Återigen får jag kämpa för att kontrollera klumpen av känslorna i min mage, men jag försöker att dölja min smärta och pressar fram ett leende.

Jag står i skuggan under ett tak och tittar ut över området. Aldrig har jag sett så många levande kroppar som är så döda. De andas, blinkar och rör på sig - men de lever inte. De känner inte. Lite längre bort ser jag två storvuxna män på över 100 kilo gå runt och hålla späda 9-10-åriga flickor i handen. Jag känner hur hela min kropp fryser till is trots att det är närmare 40 grader ute och jag ser mig om för att se om någon är lika förskräckt och chockad av den synen som jag är, men ingen reagerar. Ingen har en endaste tanke på att räcka ut sin hand till dessa små flickor och fria de från de tunga män som snart kommer att lägga hela sin kroppsvikt över deras tunnar och sköra kroppar.

Jag reser mig upp och ser mig om en sista gång innan jag lämnar området. Jag tittar på barnen och hoppas att de passar på att andas in en stor dos frihet som klarar av att fylla de i flera år framåt. En dos frihet som kan fortsätta fylla de med hopp när det sen blir deras tur, när de sen blir slavar precis som deras mammor. För det här kan vara sista gången som de får springa fria och det här kan vara sista gången som de blir behandlade som människor. Snart byts deras skratt ut mot tårar och deras glädje mot smärta. Snart tas deras liv och vilja ifrån de och byts ut till hopplöshet och mörker. De blir handelsvaror istället för bara barn.

De kommer aldrig att få smaka på frid och när de dör får de inte begravas i jorden utan kommer att kastas i floden. För mer värda än så är de inte. De här barnen föds på bordellen och de kommer att dö på bordellen. De är födda för att bli slavar.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

Jag ser inte vem det är. Vill inte se och jag vill inte höra. Jag vill inte veta nånting som jag skulle kunna minnas.

Jag sluter mina ögon och försvinner iväg för en stund. Jag har lärt mig det nu. Jag har lärt mig att paketera min själ och åka iväg nånstans. Bara lämna min kropp, mitt skal och försvinna. De har fått rätten till min kropp, men de ska aldrig få rätten till min själ.

Jag drömmer om mitt gamla hus och den stora gräsmattan jag brukade leka på. Jag ser en liten version av mig själv springa runt och hjula och dansa samtidigt som jag skriker efter mamma och pappas uppmärksamhet. Jag ville synas, men nu vill jag bara vara osynlig.

Jag är trött. Jag känner hur knäna sviker och hur jag hänger som en säck mot honom. “Men upp med dig din hora. Lite entusiasm. Jag är nära nu.” Och kort där efter kommer det förnedrande skrattet. Det där äckliga skrattet som får en att känna sig mindre än vad alla slag i världen kan få en att känna.

Entusiasm. Vad tror du. Jag vill döda dig. Döda er alla. Döda er och sedan dö själv. Jag går sönder snart, ser ni inte det? Jag lever endast på hoppet att mitt lidande inte kan vara för evigt. Någon gång måste det ta slut. Förr eller senare, på ett eller annat sätt.  

Jag kastas på sängen och i samma veva försvinner drömmarna. Jag vill bara lägga mig och sova. Låta det bli svart och slippa känna. Men så fort jag sjunker ner i sängen spänner sig hela min kropp och jag känner lukten av sperma, svett och mitt egna blod. Verkligheten.

Det får väl bli ännu en natt på golvet.

Likes

Comments

Burma, Fiktiva berättelser

En fiktiv berättelse för att illustrera den hemska världen omkring mig.

Det är varmt ute, riktigt varmt. Svalkan jag fick av ölen jag köpte för en stund sen varade inte länge. Jag går sakta runt i Svay pak, ett av Kambodjas största bordellområden. Hela luften är tung och jag har svårt att andas. Inte för att luften på något sätt är smutsig eller har mindre syre i sig, men för att den ondska och sorg som finns här är så påtaglig att det blir fysiskt. Aldrig har jag varit på ett ställe som är täckt av ett sånt mörker.


Det är mitt på ljusa dagen så det är inte så många här och de smutsiga betongbyggnaderna står tomma. Eller tomma är de ju inte. De små flickor som hålls inlåsta finns ju där inne. Eller så mycket som finns kvar av de.

Jag fortsätter gå och lite längre fram på gatan står en man som håller upp en skylt där det står “€1 Normal girl, €2 Beautiful girl”. Och där bakom, där uppe i fönstret får jag syn på dig. Jag har aldrig sett en sån liten människa vara fylld av så mycket rädsla och ångest förut. Din lilla kropp har samlat på sig sorg och trauma för ett helt jordklot. Dina bruna, enorma ögon skriker på hjälp och det gör ont att jag inte når dig härifrån. Du är två meter upp och det är ett galler emellan oss.

Helt plötsligt försvinner ditt huvud från gallret och jag kan inte förstå vad som fick dig att försvinna så snabbt. Men det tar inte lång tid innan svaret når mig. “Condom or not, its your choice!”. Det är mannen med skyltens röst jag hör och bredvid honom står det en tjock man, med en alldeles för liten tröja, redo med pengar i handen. De pratar och gestikulerar och det sista jag hör är “Just tell me if she refuse do to anything and I will come help you.” Den tjocka mannen flinar och nickar lite lätt, gnussar sig om händerna och går sedan in i betonghuset. In till dig. Han har mord i blicken.

Jag kan inte släppa dig. Jag kan inte släppa dina ögon eller dina små händer mot gallret. Jag måste få se dig en gång till, bara veta att du lever. Eller att din kropp lever borde jag kanske säga. Du dog ju för länge sen.

Efter ett tag kommer mannen ut ur byggnaden igen. Han drar upp gylfen, torkar sig nöjt om munnen, slänger kvittot på marken och går därifrån. Han går mot friheten, men han lämnar dig bakom sig. Jag ser dina händer kommer fram mot gallret igen. Den här gången skriker inte dina ögon på hjälp. De är bara tomma, precis som du. Du kommer inte därifrån. Och du har gett upp.

Jag tar tre steg fram till där kvittot landade och böjer mig ner för att ta upp det vita, skrynkliga pappret. Normal girl €1 står det. Jag studerar kvittot en stund och stoppar sedan min högra hand i bakfickan av mina shorts och greppar tag om kvittot jag fick när jag köpte ölen. Singha €3.

Lilla flicka, vad gör världen mot dig? Världen har satt ett pris på dig. Världen har bestämt ditt värde, och enligt världen är du mindre värd än min öl.

Likes

Comments