Jag har nu varit hemma i snart en vecka och jag går fortfarande runt som i en dimma, men börjar sakta men säkert komma upp på benen igen. Inatt sov jag tex första natten utan att vakna flera gånger med ångest som trycker över bröstet och jag har börjat känna mig allt mer närvarande i vardagen.

Det känns bara så konstigt att jag förväntas kastas tillbaka in i mitt gamla liv som om ingenting har hänt och det känns ännu konstigare att de hemma, som jag tidigare har upplevt och delat allt med, helt plötsligt inte har någon aning om vad jag har sett eller varit med om. Jag kan ju försöka förklara, men oavsett vilka ord jag väljer eller vad jag väljer att berätta så gör det ändå inte rättvisa. Det går bara inte att förklara. Men jag är så tacksam över att jag har vänner och familj som ändå försöker, som vill veta och som vill förstå. Som har tålamod med mig och som tillåter mig vara nere.

Men det som nästan har varit jobbigast för mig är att jag inte har haft någon inspiration. Det har varit så frustrerande då jag har så mycket vilja och så stora visioner, men så fort jag har suttit mig ner för att försöka skriva eller komma igång med allt har det bara känts så krystat och påtvingat. Jag vill ju att texterna och allt gör jag ska vara genuint, men det har bara inte gått när jag knappt vet vad jag själv känner. Men idag var första dagen som jag äntligen kände att kreativiteten började komma tillbaka och jag kunde sätta mig ner och skriva utan att känna stress, press eller frustration.

Och sen vill jag också tacka er för er förståelse och era uppmuntrande kommentarer. Blir så rörd när jag ser att ni tar er tid att skriva till mig, ge mig råd eller berätta om era egna upplevelser. Jag har ju inte träffat de flesta av er, men det känns ändå som att jag har en relation till er och det tycker jag är så fint.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments