View tracker

Precis kommit hem från att ha pratat för en grupp bestående av ledare som arbetar med att hjälpa dem som är fast i olika typer av missbruk som tex porr, spel och alkohol. Fick dela mina erfarenheter från Burma och Eden och även prata lite generellt om prostitution och trafficking. Stannade även kvar en stund och lyssnade på de andra som också pratade och det var så intressant, men också skrämmande. Att porrmissbruk och sexköp ofta går hand i hand är ju kanske ingen nyhet, men att folk börjar kolla när de är 10 år gamla och att den största gruppen porrkonsumenter är mellan 12-17 år är ändå lite oroväckande.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kom precis till stan och sitter nu och väntar på att utbildningen jag ska på ska börja. Ska på en slags säljarutbildning så jag kan ha ett litet jobb vid sidan av mitt och Fellans projekt tills vi kommer igång på riktigt. Det är nog första gången jag är tidig, eller ens kommer i tid för den delen. Fy, vilken tidsoptimist jag är. Blir nästan irriterad på mig själv. Och även fast det bara är några minuter kvar tills jag ska vara någonstans och jag är typ 20 minuter bort tänker jag alltid "det är lugnt, jag är ju inte sen än." Haha någon som känner igen sig?

Jaja. Sen ska jag också lämna in min kompis klackskor som jag hade sönder när vi var i Marbella i somras. Jag har nämligen så sjukt feta fötter att jag först spräckte mina egna klackskor och sen hennes. Ääe hörni, inte visste väl jag att mina himla fötter skulle kosta mig såhär mycket. Har tom så feta och breda fötter att jag aldrig kunde ha ballerina skor när jag var yngre, var alltid så avundsjuk på de som kunde ha det. Jaja, tur att jag hatar klackar och endast använder mig utav sneakers nu för tiden då. Eller tur för min pappa snarare, det är ju hans gener som orsakat detta. Och där kom jag på ett argument till varför han borde betala de spruckna skorna.

Likes

Comments

View tracker

Imorse när jag satt och åt frukost fick jag ett mail från Lisa, grundaren av Eden ministry, där hon berättade att de har väldigt mycket att stå i just nu då de har fått in massvis av nya tjejer till programmet!!! Blev så glad när jag hörde det. Tänk att nu kan de lägga sig om kvällarna och veta att ingen kommer göra dem illa. Ingen kommer slå dem och ingen kommer vilja våldta dem. De är nu bland människor som vill deras bästa och som kommer göra allt för att se de lyckas. Ääe, så himla bra.

Är nu på väg in till stan för att gå på möte med ett produktionsbolag som kanske är sugna på att göra något tillsammans. Vi ska mest bolla idéer och tänka vad man skulle kunna göra, men om det blir något tror jag det kan bli riktigt fett.

Vi hörs!

Likes

Comments

Min nominering till "klassens...". 

Jag tänkte på en grej häromdagen och det är hur mycket bättre jag har lärt känna mig själv under bara det senaste året. Jag skrattar nästan när jag tänker tillbaka på hur jag brukade prata om mig själv och hur jag ville framställa mig själv inför andra. Hur jag nästan lurade mig själv att tro på det jag sa. 

Jag brukade alltså säga att jag var okomplicerad. Det var nämligen viktigt för mig att få fram varje gång jag började prata med en kille. Att jag inte alls var sådär “som alla andra tjejer”, vad nu det betyder. Nej, jag var absolut inte en sån där jobbig tjej som killarna gärna ville kalla för överkänslig och dramaqueen. Nej nej, jag var simpel, okomplicerad och enkel att ha och göra med. Jag var inte sån som skulle tjafsa i onödan eller som inte kan ta skämt och humörsvängningar var inte någonting jag var bekant med. Jag var bara en sån där enkel person som är skön att hänga med och som inte ställer några krav. Och nu är jag säker på att mina vänner och inte minst min familj sitter och skakar på huvudet då jag är humörsvävningarnas mamma som kan sitta och skratta tills jag gråter för att sen helt plötsligt börja gråta på riktigt för att jag inte hittar min vattenflaska. Men på riktigt nu. Visst är en sån person lätt att ha och göra med och det är nog inte lika många toppar och dalar, men hur tråkigt och platt låter inte det?

Nej, jag är en väldigt komplex person. Jag är ostrukturerad, rörig och till viss del komplicerad. Jag känner mycket och väldigt starkt och har många åsikter som jag vägrar hålla tyst om. Jag har svårt att sitta still, är högljudd och intensiv. Och som min mamma alltid säger, det händer väldigt mycket kring mig. Jag är helt enkelt en kaosmacka, men det är jag och det är ingenting jag tänker försöker släta över längre. Speciellt inte för att underlätta eller passa in i en speciell ram för någon himla kille.

Likes

Comments

Alltså herregud. Uppdateringen här har ju varit katastrofal de senaste dagarna och jag har egentligen ingen annan ursäkt än att jag har haft fullt upp och är väldigt förvirrad. Jag har hängt väldigt mycket med vänner, har nog flängt runt i hela Stockholm och haft skitkul verkligen. Men det är nånting som fortfarande inte känns rätt. Trots att jag är i miljöer, situationer och bland människor som jag känt i flera år känner jag mig ändå inte hemma. Och det har såklart ingenting med dem att göra, alla är underbara, men att ställa om var bara så mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara.

Men jag måste skärpa till mig och stanna upp ett tag. Bara vara själv, reflektera och tillåta mig att vara uttråkad. För det är där mitt problem ligger. Jag är en väldigt rastlös själ som älskar att hitta på grejer och som får energi av att vara runt andra människor, men det resulterar ofta i att jag har ett tempo som sen slår tillbaka på mig. Och jag har märkt att det är så himla lätt att falla in gamla vanor igen och jag måste därför bromsa mig själv för att förhindra det. Jag vill inte gå tillbaka till den personen jag var förut och absolut inte till den livsstil jag hade då jag bara kopplar det till ångest och stress. Jag mådde helt enkelt inte bra, var väldigt vilsen och ganska trasig, och nu när jag äntligen känner att allt börjar falla på plats så är jag livrädd att falla tillbaka till det igen.

För de här månaderna i Burma må ha varit jobbiga på vissa sätt, men har också gett mig så mycket på andra. I o med att jag inte kunde hålla samma tempo där borta som hemma så hittade jag ett slags lugn jag inte känt på flera år. Jag menar, bara det att jag gick från att vara livrädd för ensamheten till att istället börja längta till att bara sitta ensam på ett fik och att sen också njuta av det säger väl rätt så mycket. Och jag vill hålla fast vid den känslan, det lugnet och den tillfredsställelsen. Så därför behöver jag stanna upp nu, se till vad och vilka jag vill ha och inte ha i mitt liv och sortera allt därefter. Kasta bort delar som inte gör mig gott och ta chansen att forma mitt liv till det jag vill ha.

För det har jag sagt till mig själv hela tiden. Den här resan skulle bli en början på ett nytt kapitel och där hör inte gamla ovanor och ångest hemma.

Likes

Comments

Igår var jag på Mys spelning på söder vilket var riktigt fett. My är då min brorsas flickvän och jag blir lika imponerad varje gång jag ser henne köra live. Det är så coolt att se hur hon kan vara så mjuk och lugn till vardags för att sen få världens himla attityd på scen. Äääe. Kolla upp My på Spotify! Säker på att hon slår igenom snart.

Likes

Comments

Jag och Nora sitter i bilen när den här låten kommer på och hon tittar på mig och säger "den här skulle ju kunna vara skriven till tjejerna i Burma." Jag lyssnar och blir nästan helt gråtfärdig, och någon dag senare skriver hon "jag har en överraskning till dig." Så fint.

Likes

Comments

Man möter människor i livet och förundras över hur alla kan ha blivit så olika. Man studerar dem och ser hur de hanterar sorg, ilska och kärlek. Hur vissa alltid förväntar sig det värsta för att de blivit svikna så många gånger tidigare att de inte orkar bli det en gång till, och hur vissa drömmer drömmar som sträcker sig högre än månen och alltid föreställer sig det bästa. Hur vissa längtar efter att binda sig, medan vissa springer snabbare än blixten så fort de märker att någon börjar bry sig om en. För personen kommer ju ändå lämna. Och man kommer ju ändå bli ensam.

Det finns både något vackert, men också något så sorgligt över det här. Över livet och vad dess motgångar kan göra med människor. Över hur det kan forma det mest oskyldiga lilla barn som har hopp och alla världens drömmar i sina ögonen, till att bli en trasig kropp fylld med aggressioner och hopplöshet. Hur livet kan forma världens mest sårbara lilla unge till att bli en person som är hårdare än sten och kallare än snö. Hur livet kan lära ett barn att stänga av alla sina känslor och hålla allt inne tills det exploderar, medan ett annat barn, i kanske huset bredvid, klämmer fingret, skriker allt hon har och har tolv personer som står runt henne för att trösta.

Och jag kommer aldrig glömma när en familjevän till oss berättade om när deras son, som de adopterade när han var några år gammal, kom till deras familj och hur de var förtvivlade över att han inte visade några som helst känslor. Han bara stirrade ut i luften med en tom blick, utan några som helst tecken på varken kärlek, sorg, saknad eller förvirring. Men allt det kom att ändras en dag då han helt plötsligt upptäckte att han kunde få kramar om han visade sorg, och då började han gråta åt allt. Han märkte ju att han fick kärlek och uppmärksamhet. Närhet och bekräftelse. Och barn behöver det. Vi alla behöver det.

Jag tänker på mig själv och hur jag har lärt mig att gråta är något fint. Hur jag kommer från en familj där vi gråter när vi tittar på film, visar kärlek, blir berörda eller går igenom något jobbigt. Där känslor är något vackert och värdefullt och något som ofta blir besvarat på ett eller annat sätt. Och jag kommer ihåg mitt första samtal som jag hade med mina föräldrar efter att jag kommit till Burma, och hur lilla naiva jag var så fundersam över att tjejerna inte grät mer. Över att de inte visade sina sår eller skrek ut sin smärta mer. Men det är ju klart de inte gjorde det. För att medan vi kopplar tårar till en kram från mamma och pappa kopplar de tårar till svaghet och smärta. De kopplar det till att någon tidigare har blivit arg på dem för att de visat svaghet och nu har den rösten blivit deras egen.

Men de föddes inte så. Ingen föds så, men livet har helt enkelt inte gett dem något annat val. Livet gjorde dem hårda. Hårda för att de skulle kunna överleva.

Likes

Comments

När man tror att världen inte kan bli sjukare får man höra att polisen i Norge nu har knäckt ett stort pedofilnätverk där över 51 män tycks ha varit inblandade. Materialet visar grova övergrepp mot barn i alla åldrar, och i vissa fall har det även varit spädbarn som blivit utsatta. Spädbarn som har blivit våldtagna framför en kamera medan andra män har sett på. Det har även kommit fram att en utav männen har en gravid sambo och att han i en chatt tillsammans med andra män har planlagt och beskrivit sexuella övergrepp som de skulle begå mot barnet när det var fött. På riktigt. Tänk de här barnen. Det som dessa männen gör och har gjort med dem kommer ge dem sår för resten av livet, medan det för männen bara är ett nöje i några minuter. Nej, det är så vidrigt och så fullkomligt inhumant.

Man tänker nog ofta att de som är kapabla till att göra något sånt här måste vara riktigt sjuka och ensamvargar. Och visst är de sjuka, men sanningen är att många av dessa män är välutbildade och väldigt högt uppsatta. En av de misstänkta har även arbetat vid elva förskolor och två andra är tom politiker.

Men trots att jag blir så äcklad, arg och genuint ledsen när jag hör sånt här, så blir jag ändå glad av vetskapen om att det är så många som har visat att de är redo att ta kampen mot pedofiler och sexköpare. För i en värld full av skit måste vi verkligen stå tillsammans mot allt det här och vi får aldrig aldrig ge upp.

För herregud. Ingen förtjänar att bli våldtagen och så förnedrad. Och ingen förtjänar att få ett bestämt värde på sin kropp i form av pengar innan man ens kommit till jorden.

Likes

Comments