Burma

Hej allihopa! Länge sen sist.
Jag försvann ett bra tag där, men allt har bara varit så rörigt i mitt huvud sen jag kom hem från Burma så det blev så svårt för mig att fortsätta fokusera på bloggen som vanligt när jag knappt visste in eller ut själv. Sen har jag och Felicia äntligen kommit igång med vårt företag (som jag ska berätta om nu), vilket givetvis har tagit upp väldigt mycket tid.

Men så kul att se att det fortfarande är några av er som kikar in här på bloggen. Jag tänkte faktiskt börja uppdatera lite då och då här igen då jag verkligen saknar att skriva av mig samt ha en plattform där jag kan uttrycka mig när jag känner att jag har något viktigt att säga.

Men nu till det viktiga.

Jag och min vän Felicia Röding Lindner har tillsammans startat upp ett företag som heter Not For Sale, vars syfte är att sprida kunskap om sexhandeln för att på så sätt ändra attityden till att köpa sex och därav skapa förändring. Detta gör vi genom att åka runt och föreläsa på skolor samt företag men också genom att sälja skyddsängelberlocker där 20% av pengarna går oavkortat till Eden Ministry, organisationen jag jobbade för i Burma.

Ni får gärna läsa mer om vårt projekt på vår hemsida http://notforsale.info och ni kan även trycka på bilderna för att komma direkt till skyddsänglarna.

Återigen stort tack till alla er som läste och spred min blogg när jag bodde i Burma och stort tack till er som också bidragit genom att köpa tjejernas smycken.

Jag hoppas att vi kan fortsätta ta den här kampen tillsammans, så hörs vi snart igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Burma

Precis kommit hem från att ha pratat för en grupp bestående av ledare som arbetar med att hjälpa dem som är fast i olika typer av missbruk som tex porr, spel och alkohol. Fick dela mina erfarenheter från Burma och Eden och även prata lite generellt om prostitution och trafficking. Stannade även kvar en stund och lyssnade på de andra som också pratade och det var så intressant, men också skrämmande. Att porrmissbruk och sexköp ofta går hand i hand är ju kanske ingen nyhet, men att folk börjar kolla när de är 10 år gamla och att den största gruppen porrkonsumenter är mellan 12-17 år är ändå lite oroväckande.

Likes

Comments

Min nominering till "klassens...". 

Jag tänkte på en grej häromdagen och det är hur mycket bättre jag har lärt känna mig själv under bara det senaste året. Jag skrattar nästan när jag tänker tillbaka på hur jag brukade prata om mig själv och hur jag ville framställa mig själv inför andra. Hur jag nästan lurade mig själv att tro på det jag sa. 

Jag brukade alltså säga att jag var okomplicerad. Det var nämligen viktigt för mig att få fram varje gång jag började prata med en kille. Att jag inte alls var sådär “som alla andra tjejer”, vad nu det betyder. Nej, jag var absolut inte en sån där jobbig tjej som killarna gärna ville kalla för överkänslig och dramaqueen. Nej nej, jag var simpel, okomplicerad och enkel att ha och göra med. Jag var inte sån som skulle tjafsa i onödan eller som inte kan ta skämt och humörsvängningar var inte någonting jag var bekant med. Jag var bara en sån där enkel person som är skön att hänga med och som inte ställer några krav. Och nu är jag säker på att mina vänner och inte minst min familj sitter och skakar på huvudet då jag är humörsvävningarnas mamma som kan sitta och skratta tills jag gråter för att sen helt plötsligt börja gråta på riktigt för att jag inte hittar min vattenflaska. Men på riktigt nu. Visst är en sån person lätt att ha och göra med och det är nog inte lika många toppar och dalar, men hur tråkigt och platt låter inte det?

Nej, jag är en väldigt komplex person. Jag är ostrukturerad, rörig och till viss del komplicerad. Jag känner mycket och väldigt starkt och har många åsikter som jag vägrar hålla tyst om. Jag har svårt att sitta still, är högljudd och intensiv. Och som min mamma alltid säger, det händer väldigt mycket kring mig. Jag är helt enkelt en kaosmacka, men det är jag och det är ingenting jag tänker försöker släta över längre. Speciellt inte för att underlätta eller passa in i en speciell ram för någon himla kille.

Likes

Comments

Alltså herregud. Uppdateringen här har ju varit katastrofal de senaste dagarna och jag har egentligen ingen annan ursäkt än att jag har haft fullt upp och är väldigt förvirrad. Jag har hängt väldigt mycket med vänner, har nog flängt runt i hela Stockholm och haft skitkul verkligen. Men det är nånting som fortfarande inte känns rätt. Trots att jag är i miljöer, situationer och bland människor som jag känt i flera år känner jag mig ändå inte hemma. Och det har såklart ingenting med dem att göra, alla är underbara, men att ställa om var bara så mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara.

Men jag måste skärpa till mig och stanna upp ett tag. Bara vara själv, reflektera och tillåta mig att vara uttråkad. För det är där mitt problem ligger. Jag är en väldigt rastlös själ som älskar att hitta på grejer och som får energi av att vara runt andra människor, men det resulterar ofta i att jag har ett tempo som sen slår tillbaka på mig. Och jag har märkt att det är så himla lätt att falla in gamla vanor igen och jag måste därför bromsa mig själv för att förhindra det. Jag vill inte gå tillbaka till den personen jag var förut och absolut inte till den livsstil jag hade då jag bara kopplar det till ångest och stress. Jag mådde helt enkelt inte bra, var väldigt vilsen och ganska trasig, och nu när jag äntligen känner att allt börjar falla på plats så är jag livrädd att falla tillbaka till det igen.

För de här månaderna i Burma må ha varit jobbiga på vissa sätt, men har också gett mig så mycket på andra. I o med att jag inte kunde hålla samma tempo där borta som hemma så hittade jag ett slags lugn jag inte känt på flera år. Jag menar, bara det att jag gick från att vara livrädd för ensamheten till att istället börja längta till att bara sitta ensam på ett fik och att sen också njuta av det säger väl rätt så mycket. Och jag vill hålla fast vid den känslan, det lugnet och den tillfredsställelsen. Så därför behöver jag stanna upp nu, se till vad och vilka jag vill ha och inte ha i mitt liv och sortera allt därefter. Kasta bort delar som inte gör mig gott och ta chansen att forma mitt liv till det jag vill ha.

För det har jag sagt till mig själv hela tiden. Den här resan skulle bli en början på ett nytt kapitel och där hör inte gamla ovanor och ångest hemma.

Likes

Comments

Man möter människor i livet och förundras över hur alla kan ha blivit så olika. Man studerar dem och ser hur de hanterar sorg, ilska och kärlek. Hur vissa alltid förväntar sig det värsta för att de blivit svikna så många gånger tidigare att de inte orkar bli det en gång till, och hur vissa drömmer drömmar som sträcker sig högre än månen och alltid föreställer sig det bästa. Hur vissa längtar efter att binda sig, medan vissa springer snabbare än blixten så fort de märker att någon börjar bry sig om en. För personen kommer ju ändå lämna. Och man kommer ju ändå bli ensam.

Det finns både något vackert, men också något så sorgligt över det här. Över livet och vad dess motgångar kan göra med människor. Över hur det kan forma det mest oskyldiga lilla barn som har hopp och alla världens drömmar i sina ögonen, till att bli en trasig kropp fylld med aggressioner och hopplöshet. Hur livet kan forma världens mest sårbara lilla unge till att bli en person som är hårdare än sten och kallare än snö. Hur livet kan lära ett barn att stänga av alla sina känslor och hålla allt inne tills det exploderar, medan ett annat barn, i kanske huset bredvid, klämmer fingret, skriker allt hon har och har tolv personer som står runt henne för att trösta.

Och jag kommer aldrig glömma när en familjevän till oss berättade om när deras son, som de adopterade när han var några år gammal, kom till deras familj och hur de var förtvivlade över att han inte visade några som helst känslor. Han bara stirrade ut i luften med en tom blick, utan några som helst tecken på varken kärlek, sorg, saknad eller förvirring. Men allt det kom att ändras en dag då han helt plötsligt upptäckte att han kunde få kramar om han visade sorg, och då började han gråta åt allt. Han märkte ju att han fick kärlek och uppmärksamhet. Närhet och bekräftelse. Och barn behöver det. Vi alla behöver det.

Jag tänker på mig själv och hur jag har lärt mig att gråta är något fint. Hur jag kommer från en familj där vi gråter när vi tittar på film, visar kärlek, blir berörda eller går igenom något jobbigt. Där känslor är något vackert och värdefullt och något som ofta blir besvarat på ett eller annat sätt. Och jag kommer ihåg mitt första samtal som jag hade med mina föräldrar efter att jag kommit till Burma, och hur lilla naiva jag var så fundersam över att tjejerna inte grät mer. Över att de inte visade sina sår eller skrek ut sin smärta mer. Men det är ju klart de inte gjorde det. För att medan vi kopplar tårar till en kram från mamma och pappa kopplar de tårar till svaghet och smärta. De kopplar det till att någon tidigare har blivit arg på dem för att de visat svaghet och nu har den rösten blivit deras egen.

Men de föddes inte så. Ingen föds så, men livet har helt enkelt inte gett dem något annat val. Livet gjorde dem hårda. Hårda för att de skulle kunna överleva.

Likes

Comments

När man tror att världen inte kan bli sjukare får man höra att polisen i Norge nu har knäckt ett stort pedofilnätverk där över 51 män tycks ha varit inblandade. Materialet visar grova övergrepp mot barn i alla åldrar, och i vissa fall har det även varit spädbarn som blivit utsatta. Spädbarn som har blivit våldtagna framför en kamera medan andra män har sett på. Det har även kommit fram att en utav männen har en gravid sambo och att han i en chatt tillsammans med andra män har planlagt och beskrivit sexuella övergrepp som de skulle begå mot barnet när det var fött. På riktigt. Tänk de här barnen. Det som dessa männen gör och har gjort med dem kommer ge dem sår för resten av livet, medan det för männen bara är ett nöje i några minuter. Nej, det är så vidrigt och så fullkomligt inhumant.

Man tänker nog ofta att de som är kapabla till att göra något sånt här måste vara riktigt sjuka och ensamvargar. Och visst är de sjuka, men sanningen är att många av dessa män är välutbildade och väldigt högt uppsatta. En av de misstänkta har även arbetat vid elva förskolor och två andra är tom politiker.

Men trots att jag blir så äcklad, arg och genuint ledsen när jag hör sånt här, så blir jag ändå glad av vetskapen om att det är så många som har visat att de är redo att ta kampen mot pedofiler och sexköpare. För i en värld full av skit måste vi verkligen stå tillsammans mot allt det här och vi får aldrig aldrig ge upp.

För herregud. Ingen förtjänar att bli våldtagen och så förnedrad. Och ingen förtjänar att få ett bestämt värde på sin kropp i form av pengar innan man ens kommit till jorden.

Likes

Comments

Jag har nu varit hemma i snart en vecka och jag går fortfarande runt som i en dimma, men börjar sakta men säkert komma upp på benen igen. Inatt sov jag tex första natten utan att vakna flera gånger med ångest som trycker över bröstet och jag har börjat känna mig allt mer närvarande i vardagen.

Det känns bara så konstigt att jag förväntas kastas tillbaka in i mitt gamla liv som om ingenting har hänt och det känns ännu konstigare att de hemma, som jag tidigare har upplevt och delat allt med, helt plötsligt inte har någon aning om vad jag har sett eller varit med om. Jag kan ju försöka förklara, men oavsett vilka ord jag väljer eller vad jag väljer att berätta så gör det ändå inte rättvisa. Det går bara inte att förklara. Men jag är så tacksam över att jag har vänner och familj som ändå försöker, som vill veta och som vill förstå. Som har tålamod med mig och som tillåter mig vara nere.

Men det som nästan har varit jobbigast för mig är att jag inte har haft någon inspiration. Det har varit så frustrerande då jag har så mycket vilja och så stora visioner, men så fort jag har suttit mig ner för att försöka skriva eller komma igång med allt har det bara känts så krystat och påtvingat. Jag vill ju att texterna och allt gör jag ska vara genuint, men det har bara inte gått när jag knappt vet vad jag själv känner. Men idag var första dagen som jag äntligen kände att kreativiteten började komma tillbaka och jag kunde sätta mig ner och skriva utan att känna stress, press eller frustration.

Och sen vill jag också tacka er för er förståelse och era uppmuntrande kommentarer. Blir så rörd när jag ser att ni tar er tid att skriva till mig, ge mig råd eller berätta om era egna upplevelser. Jag har ju inte träffat de flesta av er, men det känns ändå som att jag har en relation till er och det tycker jag är så fint.

Likes

Comments

Intervjuer

Läs gärna min intervju med Femina.se om ni vill veta mer om arbetet jag gjorde nere i Burma, samt vad jag ska göra nu!

Likes

Comments

“Jag vet, det är orättvist. Men Lovisa, det är så världen ser ut och det är bara att acceptera.”

Den meningen har jag fått höra hela min uppväxt. Varje gång jag har varit upprörd över något jag sett eller hört, eller varje gång jag har ifrågasatt orättvisor och hemskheter. Det är tydligen bara att svälja, acceptera och fortsätta som om ingenting och om man inte gör det så är man tydligen en sån där jobbig människa som aldrig blir nöjd. Men isåfall vill jag inte vara nöjd.

För vet ni.

Jag vägrar acceptera att en flicka blir såld var 30e sekund, och jag vägrar acceptera att flickor våldtas i krig som en form av maktutövning mot fienden.

Jag vägrar acceptera att små flickor får sprutor med olika hormoner i sig för att snabbare få kurvor “för att män tänder på det", och jag vägrar acceptera att tjejer lär sig definiera sitt egna värde utifrån om de är “knullbara” eller inte.

Jag vägrar acceptera att en flicka kan bli våldtagen 30 gånger per dag, och jag vägrar acceptera att små flickor blir sålda som fruar till äldre men för att sen tvingas föda deras barn vid 12 års ålder.

Jag vägrar acceptera att en flicka kan bli dödad för att hon säger nej till att ha sex med en man som är 30 år äldre än hon själv, och jag vägrar acceptera att det är kvinnorna som blivit sålda som kan hamna i fängelse om de går till polisen.

Jag vägrar acceptera att flickor auktioneras ut bland kor och getter och att männen får buda på dem som vilken vara som helst, och jag vägrar acceptera att det är killar i min ålder som köper sex och är stolta över det.

Jag vägrar acceptera att miljontals flickors öden är att bli våldtagna hela deras liv för att sen dö av aids, och jag vägrar att acceptera att tusentals spädbarn blir våldtagna för att sen dö av skadorna våldet orsakade.

Men framför allt så vägrar jag acceptera att man ska uppfattas som gnällig och jobbig för att man ifrågasätter allt det här. För jag tänker inte acceptera och jag tänker inte sluta ifrågasätta. Jag tänker inte nöja mig med svar som "för att det är så" och jag tänker inte sluta hoppas på förändring för att folk säger åt mig att problemet redan är för stort för att lösa.

Jag vägrar.

Likes

Comments

Jag vet att jag har lagt bloggen åt sidan de senaste dagarna, men jag har helt enkelt inte mått så bra. Jag trodde att allt skulle vara underbart och att jag skulle gå som på rosa moln när jag kom hem och att allt inte skulle komma ikapp mig förrän efter ett tag. Men det slog visst till hårdare och fortare än väntat.

Jag har varit så himla känslig och skör sen jag kom hem. Jag har en slags ångestkänsla i hela kroppen och försöker skjuta bort den genom att vara hyperaktiv och hålla igång. Ja, mer hyperaktiv än vanligt kanske jag borde tillägga. Jag går runt och bara känner att livet är meningslöst, mörkt och orättvist och det är så svårt för mig att se hur priviligierade vi verkligen är här hemma. Det är liksom två helt olika världar som krockar mitt framför mig och det är så förvirrande att försöka pussla ihop de två olika liv jag nu levt.

Jag kommer hem till en stor och trygg villa med en familj som nästan började gråta av lycka när de såg mig. Som ger mig kramar och som skulle kunna sitta i timmar och bara lyssna på när jag berättar vad jag sett och varit med om. Jag träffar vänner som har varit så uppmuntrande som det bara går under den tiden jag varit borta och som verkligen ser och känner mig. Som uppskattar mig. Och jag går på stan och ser ett barn som har fyra vuxna människor som står och gullar med honom. Allt det här samtidigt som jag ser det där lilla lilla barnet med smal kropp och stora ögon som inte har någon. Som har blivit lämnad för att dö eller som för hans föräldrar bara är ett verktyg till att få pengar till droger. Och jag ser den där tjejen med livrädd blick kliva in på kontoret med mörklila strypmärken som sträcker sig runt hela halsen, och jag ser tjejen som är så uppäten av aids att hon knappt finns längre. Och det gör så ont. Det är så fruktansvärt orättvist.

Jag var och pratade om det här i Stockholm Vineyard igår och precis när jag skulle börja berätta en av tjejernas historia så bara brast det. Jag började gråta och mamma fick komma fram och hålla om mig medan jag fortsatte berätta. Och det där har suttit i. Jag kan sitta på bussen och bara börja gråta och jag kan stå i duschen och tänka på något kul för att sen helt plötsligt nästan börja skaka. Ja, jag är helt enkelt ett känslomässigt vrak just nu.

Så nu ska jag bara ta några dagar till att återhämta mig, reflektera och försöka acceptera. Och sen kör vi igång. För det var helt enkelt därför jag bestämde mig för att komma hem ett par veckor tidigare. Syftet med bloggen var från början att skapa en medvetenhet och få människor att öppna ögonen för vad som händer där borta på andra sidan jorden, och här hemma i vårt kära Sverige också för den delen. Men nu när jag gjort det känner jag att jag nästan kan göra större skillnad för tjejerna härifrån än vad jag kunde göra där. Så därför är jag är här nu och jag ser fram emot att komma igång.

Jag måste bara ta sats först.

Likes

Comments