Känner mig bara så obetydlig, det känns som att ingenting spelar någon roll ändå. Allting känns falskt, ingenting känns äkta längre. Värre än någonsin, allting känns bara misär. Låssas som ingenting. "Hur du än mår på insidan, ta på dig ett leende och visa aldrig hur du egentligen känner." Men när man inte ens orkar låssas längre då? Det har gått för långt, för länge sen. Ser ingen mening med någonting längre, jag finns inte för min egna skull längre. Vill inte finnas, vill inte vara den jag är, vet inte ens vem jag är och det har jag aldrig vetat. Kan inte lita på någon längre, jag blir paranoid. Det är väl klart som fan att jag blir lack när min livssituation ser ut såhär. Men egentligen är jag nog bara ledsen. Förr hade jag vänner, idag är jag inte lika säker. Vill bara fly ifrån mig själv, alla tankar, alla känslor, speciellt den som sitter fast i hjärtat och gör det svårt att andas. Den som kommer varje kväll, så fort jag är själv. Bedöva mig med spriten, men det går inte att ha helg varje dag. Man måste växa upp någon och börja ta hand om sig själv, samhället kommer inte att anpassa sig efter mig, jag måste anpassa mig. Men jag har ingen ork, jag har ingen motivation eller livslust att börja plocka ihop bitarna. Jag har väntat i 21 år på att livet ska börja. Så fort jag börjar få ordning på mig själv så händer det något som får mig tillbaka på ruta ett. Hur lever man ett liv som man inte ens vill leva?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments