Vi har det lika illa. Det är otroligt skönt att få stöd, tips och lärdom av andra. Men det gör mig också så fruktansvärt ledsen att se alla dessa fina människor lida lika mycket som jag.
Imorgon är det dags igen. Då delar vi mer skratt och sorg. Mest sorg. Men tror att vi efter denna tid kan skratta lite mer när vi pratat mycket om det som är tungt. 

​Även om sjukdomen misstänkts i många år så har sista tiden tagit ordentligt på psyket. Hjärnan har gått på fullvarv. Det är svårt att smälta. Eftersom det aldrig kommer gå över. Jag har på papper att mitt liv inte kommer bli som jag vill. Jag kommer aldrig kunna uppnå mina drömmar jag haft. 
Nu är det dags att acceptera sjukdomen. Det är dags att sluta kämpa emot. För det går inte. Värken kommer aldrig försvinna. ​
Det är dags att bygga upp nya drömmar. Men det gäller att bygga realistiska drömmar. Som jag klarar av att uppfylla. Det är svårt. Jätte svårt. 
Det är det dags att hitta en vardag i helvetet. Måste få dagarna att gå. Måste få varje dag värd att leva. 
Jag vet att mitt liv inte kommer bli som andras. Jag kommer aldrig kunna jobba hundra procent. Jag kommer aldrig vakna utvilad. Jag kommer aldrig kunna ta en promenad utan att det gör ont i musklerna. 


Likes

Comments

Om du vill förstå vill jag att du ska veta. Detta är mina symtom.

Varje dag dygnet runt.
Huvudvärk
Ländryggsvärk
Muskelvärk och ledvärk i hela kroppen. Från topp till tå.
Överkänslighet för beröring
Irritation
Humörsvängningar
Stresskänslighet
Feberkänsla i kroppen
Illamående
Nedstämdhet kopplad till värkintensiteten
Låg kroppstemperatur
Kraftlöshet
Sömnsvårigheter. Lätt avbruten sömn
Magont
Känslighet för tryck och kyla.
INGEN koncentration eller tålamod

Symtom som förekommer ofta men inte varje dag. Alltså plus alla symtom jag precis nämt. 👆
Yrsel
Känslighet för ljud, ljus och dofter
Vadkramper
Ofrivilliga muskelryckningar
Dimsyn och svårigheter att fixera blicken
Kalla fingrar och tår
Minskad sexlust. Haha det existerar inte överhuvudtaget under dessa perioder
Förvirring
Tar lång tid att förstå vad människor säger och pratar om
Sinnena ger för mycket information samtidigt
Panikattacker
Lätt att falla i gråt

Likes

Comments

Dagen börjar med att tvinga sig upp ur sängen. Tvinga i sig frukost. Tvinga sig ut på promenad. Gått självmant tillbaka till sängen. Sovit. Blev väckt. Tvingat mig från sängen ner till soffan.
Promenaden på förmiddagen var en timme lång. Promenaden nyss från sängen ner till soffan var ungefär 10 meter lång. Tror den sista sträckan på 10 meter var den värsta under hela dagen. Den tog musten ur hela min kropp. Nu tog det stopp.

Likes

Comments

Biter sönder min mun. River sönder mitt ansikte. Skär sönder mina armar. Slår sönder mig själv. Känner frustration. Känner sorg. Känner ilska. Känner allt. Känner inget.
Max dosering av lugnande och ångestdämpande gör lika mycket som Läkerol mot brutna ben. Av medicineringen blir min mun torr som öken men frustrationen gör att saliven rinner. Hjärtat rusar. Pulsen känns i fingerspetsarna.
Ångesten växer större i min kropp för varje dag som går. 
Allt som finns i min kropp är rädsla inför livet och framtiden. Däremot finns det heller inte något värdigt liv i det liv jag lever nu heller. 
​Jag vill inte drömma. För jag vill inte bli besviken. 
Mina dagliga mål idag, imorgon och framåt är att gå ut och gå med hundarna en timme varje dag. Det klarar jag utan att bli besviken. Nästan. För idag kom såklart bakslaget. Igen. 
Vad ska jag drömma om och vad ska jag ha för värderingar? När inte ens ett rimligt mål klaras av. 
Utan mina hundar skulle jag inte vara kvar. Promenader i friska luften och mys i sängen är livet dag in och dag ut. 

Ta vara på er vardagslyx. Jag skulle offra halva min kropp för att kunna gå till ett jobb jag kan klaga över varje dag. 🔫

Likes

Comments

Nu har alla gamar flockats. Det känns som slutet med detta är bara början. Sjukdomen är ställd till 99%. Magen har gått sönder.
Utan antidepressiva skulle jag inte gått upp ur sängen. Hoppet är just nu lägre än arbetsförmedlingens bidrag.
Kan inte äta normalt. Magen säger ifrån till allt just nu. Allt växer i munnen. I värsta fall kommer det upp.
Stressen i kroppen inför vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa månad, de kommande åren. Det tar isär min kropp.
Framtiden står på andra sidan. Har nu fått det bekräftat till 99% att jag alltid kommer ha ont. Jag har tidigare bekräftat smärtan undermedvetet, men det blir annorlunda när det är skrivet på papper framför en. Att detta är något jag kommer leva med tills jag dör. Kommer leva min framtid utan att kunna leva. Det betyder också att mycket hopp försvinner. Hoppet om att göra det man tycket är roligt, det man brinner för och det man älskar.

Var passar jag in i samhället? Pengar, stöd, boende etc. Mänskliga rättigheter med andra ord. Ingenting jag någonsin fått hjälp varken av eller med.
Har under perioden juni månad till nu, slutet av januari. Fått totalt 0kr. Ska mina föräldrar tvingas jobba extra varje helg för att kunna försörja mig med boende, mat, kläder, mediciner, socialt, nöjen, läkarbesök, behandlingar etc?

Systemet är fuckT. Just nu är det Setralin som håller mig på benen. Tacka gud för det. Eller kanske min läkare på vuxenpsykiatrin. Tack som fan till honom.

Likes

Comments

Nu är det en dag kvar. En dag kvar innan jag befinner mig på en utredning. En utredning som berättar för mig om detta är något som jag tar med mig ner i graven.

Skulle vara så skönt att få ner helvetet på papper. Framtida arbetsgivare, myndigheter, rätt till pengar, rätt till ett liv. De skulle underlätta så mycket med bara ett namn. Samtidigt som jag inte är beredd på att gå hand i hand med helvetet livet ut. 
Trots att nio år har gått så har jag ännu inte vant mig med tanken. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv ska fungera

Likes

Comments

Nu tar värken över mig. Min kropp. Mitt sinne. Fysiskt och psykiskt. Med värken kommer ångest, självskadebeteende och dödstankar. Alla tankar som har med livet att göra. Att inte känna sig behövd.
När jag är ensam hemma tar det mig flera timmar att komma upp ur sängen. Klockan hinner bli två på dagen innan jag fått i mig mina tabletter och min frukost.
Tar mig en timme att komma upp ur sängen för att gå tre meter till andra sidan av rummet. Bara för att ta mina muskelavslappnande.
Suget efter att vilja skada mig själv är stort. Bara tanken på att få sätta smärtan på armen och låta hjärnan vila en kort stund från värken i kroppen. Den tanken är frestande.

Alla timmar jag spenderat i sängen idag, igår, förra månaden, förra året, året innan och åren innan de.
Hela livet försvinner medan jag ligger i min säng.
Varje gång jag lämnar sängen blir jag också påmind varför jag la mig där från början.

Vad finns kvar att göra nu?
Min räddning nu är sällskapet. Jag slipper vara själv. Men sen då?

Likes

Comments

Är det en skam att inte vilja leva om man inte kan? 
I hela mitt 21 åriga liv har jag väntat på att livet ska börja. Men det känns bara som att livet håller på att nå sitt slut. 
Jag vill orka. 


Likes

Comments

Slutar aldrig att bli förvånad. Att människor kan vara så jävla dumma. Bara av en så enkel anledning som att ha det för bra.
Har pratat med flertal personer i min närhet. Som jag trodde förstod. Men jag inser gång på gång att jag är lättlurad. Det är otäckt hur hjärntvättade människor är.
Hur mycket tid ska man lägga ner på att försöka förklara om personer ändå inte förstår?
Komiskt att människor tror att jag ligger hemma för att det är bekvämt, samtidigt som jag ser livet fortsätta runt om mig för alla andra. Men själv står man kvar på samma trappsteg som man gjort sen helvetet började. Finns inte en människa i hela världen som skulle välja bort livet, jobb, pengar, slit, semester, smärta och lycka mot en värkande kropp som får dig begränsad till allt. Både till det positiva och negativa.

Likes

Comments

Nu har jag klarat mig länge både utan ångest och lugnande preparat. Men idag tog vi två steg bakåt igen. Ångesten för stor för att hantera. Vill slå sönder mina knogar. Vill dunka skallen i väggen tills den spricker. Vill skära upp kroppen. Vill dricka mig redlös. Vill röka mig högre än world trade center.
Jag ångrar första gången jag skadade mig själv genom att skära mig själv i armen. Då skulle jag aldrig känt lugnet rusa genom kroppen medan smärtan plötsligt satte sig på ett konkret ställe på min arm. Jag kunde nu se smärtan med ögonen på armen istället för att bara känna den inne i kroppen, inne i huvudet och inne i muskulaturen.

Likes

Comments