Nu är det en dag kvar. En dag kvar innan jag befinner mig på en utredning. En utredning som berättar för mig om detta är något som jag tar med mig ner i graven.

Skulle vara så skönt att få ner helvetet på papper. Framtida arbetsgivare, myndigheter, rätt till pengar, rätt till ett liv. De skulle underlätta så mycket med bara ett namn. Samtidigt som jag inte är beredd på att gå hand i hand med helvetet livet ut. 
Trots att nio år har gått så har jag ännu inte vant mig med tanken. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv ska fungera

Likes

Comments

Nu tar värken över mig. Min kropp. Mitt sinne. Fysiskt och psykiskt. Med värken kommer ångest, självskadebeteende och dödstankar. Alla tankar som har med livet att göra. Att inte känna sig behövd.
När jag är ensam hemma tar det mig flera timmar att komma upp ur sängen. Klockan hinner bli två på dagen innan jag fått i mig mina tabletter och min frukost.
Tar mig en timme att komma upp ur sängen för att gå tre meter till andra sidan av rummet. Bara för att ta mina muskelavslappnande.
Suget efter att vilja skada mig själv är stort. Bara tanken på att få sätta smärtan på armen och låta hjärnan vila en kort stund från värken i kroppen. Den tanken är frestande.

Alla timmar jag spenderat i sängen idag, igår, förra månaden, förra året, året innan och åren innan de.
Hela livet försvinner medan jag ligger i min säng.
Varje gång jag lämnar sängen blir jag också påmind varför jag la mig där från början.

Vad finns kvar att göra nu?
Min räddning nu är sällskapet. Jag slipper vara själv. Men sen då?

Likes

Comments

Är det en skam att inte vilja leva om man inte kan? 
I hela mitt 21 åriga liv har jag väntat på att livet ska börja. Men det känns bara som att livet håller på att nå sitt slut. 
Jag vill orka. 


Likes

Comments

Slutar aldrig att bli förvånad. Att människor kan vara så jävla dumma. Bara av en så enkel anledning som att ha det för bra.
Har pratat med flertal personer i min närhet. Som jag trodde förstod. Men jag inser gång på gång att jag är lättlurad. Det är otäckt hur hjärntvättade människor är.
Hur mycket tid ska man lägga ner på att försöka förklara om personer ändå inte förstår?
Komiskt att människor tror att jag ligger hemma för att det är bekvämt, samtidigt som jag ser livet fortsätta runt om mig för alla andra. Men själv står man kvar på samma trappsteg som man gjort sen helvetet började. Finns inte en människa i hela världen som skulle välja bort livet, jobb, pengar, slit, semester, smärta och lycka mot en värkande kropp som får dig begränsad till allt. Både till det positiva och negativa.

Likes

Comments

Nu har jag klarat mig länge både utan ångest och lugnande preparat. Men idag tog vi två steg bakåt igen. Ångesten för stor för att hantera. Vill slå sönder mina knogar. Vill dunka skallen i väggen tills den spricker. Vill skära upp kroppen. Vill dricka mig redlös. Vill röka mig högre än world trade center.
Jag ångrar första gången jag skadade mig själv genom att skära mig själv i armen. Då skulle jag aldrig känt lugnet rusa genom kroppen medan smärtan plötsligt satte sig på ett konkret ställe på min arm. Jag kunde nu se smärtan med ögonen på armen istället för att bara känna den inne i kroppen, inne i huvudet och inne i muskulaturen.

Likes

Comments

Har under en tid bott hos en bekant långt hemifrån för att få ny luft. Nya intryck. Ny kraft.  
​Här har jag fått sömn. Jag har fått prata. Jag har fått lyssna. Jag har bara varit. 
Min familj har fått vila, fått spara krafter, har fått prata om annat, har låtit andra besvär komma fram. 
Även om min familj understryker starkt att jag inte är till en börda. Så kräver jag mycket. Jag behöver inte hjälp med att duscha. Jag behöver inte hjälp att äta. Men jag behöver hjälp att få i mig mat de dagar jag inte kommer upp ur sängen. Jag behöver få ut mina tankar och funderingar. Jag behöver stöd hos diverse läkare, behandlingar och möten. Jag behöver ta ut mina aggressioner. Det låter hemskt och det är hemskt. Men det kommer ut vare sig jag vill eller inte. Tyvärr får de närmsta lida. 
Ofta ser bara människor. Om människor ser får jag säga, för det är inte heller ofta. Men om de ser så är det bara den sjuka de ser. Inte alla som kämpar runt om. De som får den sjuka att stå på fötter. 

Likes

Comments

Självmordstankar och självskadande beteende är två saker som jag har slagits med i större delen av mitt liv.
Men det är inte för att jag inte vill leva. Det är för att jag inte alltid orkar leva med smärtan.
Det är en viktig och stor skillnad.
Jag vill inte dö. Jag vill inte ha ont.
Jag vill inte göra mig själv illa. Jag vill ta kontrollen över min smärta en kort stund.

Det är svårt att förhålla sig till livet. Jag älskar vintern och snön, men kylan gör värken värre. Jag gillar att göra mig fin och är mån om mitt utseende, men utseendet är nu så långt från verkligheten när ens största problem är att dagligen komma upp ur sängen och ut ur huset. Jag älskar att vara nära och få beröring, men min kropp känns ibland som ett enda stort blåmärke och det är inte längre alltid värt att vara nära någon. När jag inte orkar annat än att sitta i soffan och titta på film, får jag inte glömma att ändra sitt position med jämna mellanrum för att inte få ont i kroppen, men det minns jag sällan och därmed lite extra smärta.
Jag kan just nu inte jobba. Jag orkar inte alltid träffa kompisar. Jag kan inte gå ut och festa. Jag kan ibland inte komma upp ur sängen.
Idag tillexempel ser min dag ut såhär.
Sängen. Två Alvedon. C-vitaminer. Frukost. Två muskelavslappnande. Sängen igen.

Jag har en rumskamrat. Vi är inte överens, vi bråkar om allt, tycker olika om allt. Min rumskamrat väcker mig om natten med musik och hopp i sängen. Det påverkar följande dag. När jag ska koncentrera mig stör min rumskamrat med onödiga kommentarer som gör mig så trött. Men jag kan inte byta rumskamrat. För min rumskamrat är min kropp.

Likes

Comments

​Nu äntligen, har lugnet kommit. Den har kommit som en våg över kroppen. Likt morfin i en värkande kropp.
Inga känslor känns jobbiga just nu. Tankarna går inte längre för långt. Jag känner mig till och med glad. 
Värken finns hela tiden i kroppen. Men nu är jag lycklig. Det är balsam över hela mig som gör dagarna lättare. 


 

Likes

Comments

Min problematik smittar. Människor runt mig får inte ont i kroppen. Men tillståndet psykiskt smittar snabbare än magsjuka.
När man mår så dåligt att man har sug efter att skära sönder armarna så blodet rinner längs benet och droppar ner på golvet. När man vill bita sönder läppen tills det rinner blod ur mungiporna. När jag vill straffa mig själv genom att sluta äta tills magen svider. När man vill slå sönder väggarna i huset tills händerna domnar bort. Då är det svårt att hålla all ilska inom sig. Även om det är det sista jag vill, så blir det mina kära som jag tar ut allt på. Och alla oskyldiga som olyckligtvis står på fel ställe vid fel tidpunkt.
Dagar som dessa har jag ingen förståelse för människor som inte förstår. De människor som inte förstår får dock höra precis hur det är också. För dessa dagar har jag inget filter. ALLT rinner rakt igenom och ut genom munnen.
Har kort tålamod. Just nu har jag kortare tålamod än kort.
Ska tilläggas att jag har gått i samtal vid flertal tillfällen. ''Det är värt att göra dittan och dattan trots värken. Du ska byta ut men har ont till och har ont.'' Absolut det hjälper. Men det hjälper Lisa 18 som mår dåligt för att hon har för stora lår. Eller Oscar 19 år som har för liten kuk. Det hjälper inte mig som har en fysik smärta som sätter stopp, oavsett hur mycket min hjärna säger en annan sak.

Mitt självskadebeteende är på grund av att jag vill sätta smärtan på ett konkret ställe istället för att känna ångest ilska och sorg i hela kroppen. Men om jag inte vill skada mig själv, vad ska jag då byta ut rakbladet mot?

Likes

Comments

Nu börjar till och med min hjärna visa att nu är jag trött och orkar inte mer. Jag tappar fler ord för var dag som går. Jag tappar sammanhangen och kan inte ta in vad människor säger. Jag kan inte ha teven på i bakgrunden när någon pratar med mig. Det tjuter i öronen samtidigt som dom bara stänger av.
Jag klarar inte längre av att komma ihåg att ta mina mediciner eller att äta när jag är hungrig.
Jag har just nu en mun jag inte kan styra och har alla känslor på utsidan av kroppen. Som uttrycker sig i att jag inte kan bete mig eller vara trevlig. Allt jag känner får alla höra som bor under samma tak. Även några andra.
Jag är orkeslös. Inget känns längre roligt. Vet inte ens vad jag tycker är roligt längre, Efter 9 år med smärta har jag inte kunnat lära känna mig själv. Jag har aldrig kunnat tänka på vad jag vill göra och vad jag tycker är roligt. Har alltid blivit begränsad eller stoppad, av min alldeles egna kropp som sätter gränser.
Går runt med tryck över bröstet mer ofta. Gråten i halsen mer ofta.
Min kropp skriker att jag ska stanna upp och sätta mig ner. Men vad ska jag göra om jag redan sitter ner? Hur ska jag kunna hjälpa mig själv när inte ens läkare kan, när inte smärtkliniken kan, när inte KBTn hjälper, inte psykologer kan osv osv.

Likes

Comments