View tracker

Du ringer, han skriver.
Det behövs egentligen inte. Du är jobbig medan han är vital, men sällan kontaktbar. Bara på hans villkor. Längtar ändå så syndigt mycket. Han retas, han vet. Du jävlas, men du vet också. Jag vill inte ha dig, jag vill ha honom, men han vill inte ha någon. Eller jo, mig, men ibland. Det rimmar inte så värst bra.
Det blir inte vad det borde ha varit.

Intorkade tårar, rufsigt hår, förvirring.
Du ligger inte bredvid längre. Trots den färska separationen är det ändå honom jag drömmer om, inte dig.
När ska jag lära mig? Det är ju bara ett spel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Snön yrar, kanske lika vilt som mitt inre.
Stora flingor skymmer sikten, och jag tänker att varje stor flinga representerar en av mina tankar.
Varje tanke skymmer sikten, lite. Jättelite. Allt samlat förblindar nästan.

Jag är virrig, vet inte riktigt vad som händer. Det går fort; jag går fort. Fort fram, bort, vill glömma nu. Nya tider är på väg, ett nytt år, studenten? Skrämmande, kanske befriande. Det är en bit kvar, men jag skyndar på, ligger hack i häl med något okänt. Vill framåt, se runt hörnen och känna något annat. Något större. Men det syns inte ännu.

Sade vi inte "Nya städer och konst", en fransk utopi? Vi kör på det.

Likes

Comments

View tracker

Hjärtat bankar så hårt, så snabbt. Värre än vanligt nu. Stencilen i bakfickan, de tidigare så oviktiga känslorna.. Den är uppe ur fickan. Vecklar ut sig, tar över, erövrar. Det är oundvikligt allt det här. Drömmer om att jag gråter hysteriskt och ber om att få dig tillbaka. Du tvivlar, tvekar.. Undrar om det vore rätt eller fel. Min hysteri tar över mig, skrämmer bort dig. Jag har lyckats sjabbla bort dig ännu en gång.

Vaknar upp; svett, intorkade tårar, tovigt hår. Det är så fruktansvärt pinsamt. Bredvid mig ligger min pojkvän, men jag drömmer ändå om dig. Jag hade allt, men karman kom ikapp. Hur kunde jag vara så jävla dum? Klart det skulle straffa sig, och det för en ofantligt lång tid framöver tydligen. Jag kan inte glömma. Kanske vill jag inte. Smällen förtjänades, men jag vill tillbaka.

Likes

Comments

Man trycker undan, förminskar känslorna och gömmer dem. Det är som att man viker ihop dem och stoppar ned dem i bakfickan sådär casually, som om det vore en stencil från skolan. Något oviktigt.

Men det är inte en stencil. Det är något så ofantligt mycket större än så, nästintill oförklarligt stort faktiskt. Man kuvar sig under det, låter det styra och ställa. Det ställer till med storm. Det laddar upp för stora, starka vågor som är mäktiga nog att döda.

En dag kommer dessa undanryckta känslor få nog. Det kan mycket väl bli så iallafall. Då det händer kommer en våg så jävla stark att allt splittras.

Det får inte hända, trots att jag vet att det kan det. Jag kan inte hantera att ännu en förrädisk våg skall ta någon ifrån mig.

Likes

Comments

"Du är typ lika stor som Grand canyon."
"Sparka inte på henne - hon rullar bara iväg då!"
"Du ligger säkert i någon jävla riskzon för sjukdomar hahaha."

Frisk som en nötkärna. Lite hull. Förhållandevis nöjd. Får det vara så? Nej, inte enligt andra iallafall. Det är ledsamt att vara svag och lättpåverkad.

Det är ledsamt att jag än en gång kommer styra in mig själv i mörkret, att folk livnär sig på andras osäkerheter och tårar.

Likes

Comments

Konsekvenser du varken tänkte eller kände.
Jag kände. Känner. Det bränner, mycket.

Jag har alltid svävat så långt ifrån allt vad självkänsla heter. Det har varit högst obegripligt för mig huruvida jag bör och inte bör tänka om min egna kropp, och jag vet att jag inte är ensam om den saken. Jag har svävat i ett sådant förakt att det nästan tog mitt liv.

Såhär på äldre dagar har jag iallafall fått beröra självkänslan, om så för ett par dagar där tiden emellan varit lång. Aldrig har jag låtit den mildare och obrydda rösten i mig tala för mig, jag har alltid lyssnat på andras röster. Det har varit tyst länge nu. Iallafall sedan döden knackade på dörren ungefär. Men ibland öppnas dörren på glänt, och de ord som smyger in blir små djävulska sanningar för mig. Jag tror ju alltid på orden. Det är svårt att stänga igen och inte lyssna på andras skitsnack. Särskilt då det slås rätt upp i ansiktet på en. Särskilt då man tror på det och alltid har gjort som en ren vanesak.

Tårarna smakar kemikalier. En högst osmaklig och obehaglig blandning av mascara och eyeliner förmodar jag. Denna gång håller jag åtminstone för dörren, trots arr jag infunnit mig i en nedåtgående spiral. Det kommer gå bättre den här gången. Tårar känns onödiga ibland, men de är onödigt välbehövliga.

Likes

Comments

Gömmer mig under täcket. Alla fina ord som kastas mot mig gör mig rädd, som om det vore något övernaturligt. Parallellen dras lätt till det övernaturliga eftersom jag inte vet huruvida jag ska hantera orden. Ska jag tro eller inte tro? Bör jag våga? Det är ju så läskigt, så chansartat. Jag kikar fram ändå, lyfter på ena hörnet i täcket. Orden står utanför.

Jag har dörren på glänt, väntar på att sanningen ska kika in. Jag vill tro.

Likes

Comments

Jag sitter här i vardagsrummet med balkongdörren på vid gavel. Jag hör kyrkklockorna klämta svagt en bit bort, detta till minne av offren i Trollhättan. Hjärtat skrumpnar ytterligare. Hur fan kunde det här hända? Högerextremistiska idiot. Tv4nyheterna skrålar från tv:n och jag råkar höra en sändning från just Trollhättan. Reportern uppger att det ska utredas om förövaren kan ha befunnit sig under en slags psykos under dådet. Nej vet ni vad vilket skitsnack. Anton Lundin Pettersson utförde ett hatbrott och valde selektivt sina offer efter hudfärg. Utredningen kring huruvida det var en psykos eller inte behövs alltså inte. Det finns inget som ursäktar hans dåd.

Han skapade ett våld som absolut inte hör hemma i vår demokrati. Killen hade tankar av rasistiska motiv, sådant skit som inte hör hemma i vårt samhälle. Hjärtat bankar så hårt av ilska för han hade ett stöd han inte ska ha. Ett stöd som alla inräknade lägger rösten på SD också.

Maktlösheten svider. Förbannade samhälle, du välter.

Likes

Comments

Jag har gått så fel.

Under de senaste tre åren har jag gått så ofantligt fel. Kärlekens labyrint har tyckts varit oändlig. Stundtals kände jag att jag hittat så rätt så rätt, men sedan kom den där återvändsgränden och en bara undrade hur en hamnat där. Löften, leenden, minnen, tankar. Allt föll ju gång på gång. Fanns där ett lyckligt slut? Det sägs att om det inte är lyckligt är det inte slutet. Jag tror jag greppar tag i det och håller kvar ett tag till. För återigen har en sådan människa dykt upp, en som lovar. Ler. Bygger minnen med mig. Tänker.

Nu känns det återigen som att jag hittat rätt väg i labyrinten. Han vill tro på mig. Jag vill tro på honom. Är det värt det? Jag chansar ju i vilket fall som helst.

Jag har nog gått rätt ändå.

Likes

Comments

Jag ligger för närvarande i sängen med mobildisplayen som skimrar ovanför ansiktet, håller upp den med darrande händer.
Denna gången darrar jag inte av sorg, som det brukade vara. Nej, denna gång darrar jag av genuin och äkta lycka, allt tack vare en enda själ som trätt in i mitt liv.
Jag ligger här omgiven av täcke, kuddar, en gaffel, ögonfransböjare och en jävla massa kärlek. Det fanns alltså lycka som var gjord för mig ändå.
Helt plötsligt kändes allt lidande så jävla värt det, då man fick något såhär underbart i gengäld.

Trodde inte det fanns någon fyrklöver. Så jävla fel jag hade.

Likes

Comments