Håller det kort och koncist; jag börjar om på ny kula @ nouw.com/skamvrån

Sådetså. Stalka gärna.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

"Men säg bara vad som får dig att må dåligt?"
"Borde du inte baaah.. prata med kuratorn?"
"Du är finare när du ler."

Sluta.
Eller ja, det är lätt för mig att bara säga "sluta". De tursamma små liven vet inte, förstår inte. Det är alltid svårt att tala om saker som inte syns. Särskilt när man inte ens vet varför man vaknar upp på morgonen med en outgrundlig sorg och ångest som ganska så oförsiktigt bankar fram sprickor i hjärtat.

Men de vill väl bara se mig le, vara fin igen.
Kanske tränger jag bara undan ångesten inför att ta tag i problemen? Känner du igen dig i den, förnekelsen? Den är fin, trygg. Fast jag vet ju inte ens. Tanken på att gå och prata med någon som får betalt för att lyssna på mig känns avtändande. Riktigt avtändande dessutom.

Någon sade en gång att det ju hjälpt så många andra; varför skulle det då inte hjälpa mig? Jag är glad för deras skull. Jag är inte den som skall ta plats på en mottagning när mina problem är obefogade. Troligen.

Jag skall ta plats vid de dimmiga vägkanterna istället. Hoppas på att min hud får möta solstrålar som silas mellan trädgrenarna. Funderar på om promenaden kan tänkas ackompanjeras av en podcast. Kanske Misfits, eller kanske Nat King Cole? Härliga toner, riv och ålderdom. Något som får mig att känna något.

Behöver något som färglägger en grå flicka. Jag vet inte ens vad.

Likes

Comments

Se där, vi är här. Jag är här!

Nytt år, men inte något nytt jävla jag. Som F&F sade; skriv ned det du vill lämna bakom dig och bränn. Sagt och gjort, det förflutna är bränt. Men inga nyårslöften. Inga toxiska och falska uttalanden som ändå krossas i mitten av april, ungefär.

Jag trodde inte ens att jag skulle möta det nya året. Det kanske inte du heller trodde. Måhända att jag chockade oss båda? Det är väl bra det.

Julen var jobbig. Misstro ej, jag är en av de som har tur trots allt. Jag brukade normalt sett njuta av juletiden, men saker förändras. Jag står där i hemmet som liknar ett utdrag ur en IKEA-katalog, all fun and games med glada ansikten och skratt. Men det var dovt, distanserat. Som att det var en tjock, frostad glasruta mellan mig och kompaniet. Jag stirrade mig igenom kvällen; glasartad blick och leenden.
Saknaden.
Det var kul att få dela ut julklapparna jag köpt åtminstone.

Nyår: dagen efter min (hyfsat) bortglömda födelsedag. Det var dock annat i år, the grand 18. Klubb, kaos. Det skall väl testas någon gång det med.
Två dagars bakfylla och en influensa senare sitter jag här med samma ångest som intog mig i början av december. Tankar med årgång 2013; bitter taste accentuated with nothing but foul, deep undertones.

Decembertankarna för dock med sig viljestyrkan igen. Jag tror att det är dags nu. Det känns bra.

Likes

Comments

Snön yrar, kanske lika vilt som mitt inre.
Stora flingor skymmer sikten, och jag tänker att varje stor flinga representerar en av mina tankar.
Varje tanke skymmer sikten, lite. Jättelite. Allt samlat förblindar nästan.

Jag är virrig, vet inte riktigt vad som händer. Det går fort; jag går fort. Fort fram, bort, vill glömma nu. Nya tider är på väg, ett nytt år, studenten? Skrämmande, kanske befriande. Det är en bit kvar, men jag skyndar på, ligger hack i häl med något okänt. Vill framåt, se runt hörnen och känna något annat. Något större. Men det syns inte ännu.

Sade vi inte "Nya städer och konst", en fransk utopi? Vi kör på det.

Likes

Comments

Man trycker undan, förminskar känslorna och gömmer dem. Det är som att man viker ihop dem och stoppar ned dem i bakfickan sådär casually, som om det vore en stencil från skolan. Något oviktigt.

Men det är inte en stencil. Det är något så ofantligt mycket större än så, nästintill oförklarligt stort faktiskt. Man kuvar sig under det, låter det styra och ställa. Det ställer till med storm. Det laddar upp för stora, starka vågor som är mäktiga nog att döda.

En dag kommer dessa undanryckta känslor få nog. Det kan mycket väl bli så iallafall. Då det händer kommer en våg så jävla stark att allt splittras.

Det får inte hända, trots att jag vet att det kan det. Jag kan inte hantera att ännu en förrädisk våg skall ta någon ifrån mig.

Likes

Comments

"Du är typ lika stor som Grand canyon."
"Sparka inte på henne - hon rullar bara iväg då!"
"Du ligger säkert i någon jävla riskzon för sjukdomar hahaha."

Frisk som en nötkärna. Lite hull. Förhållandevis nöjd. Får det vara så? Nej, inte enligt andra iallafall. Det är ledsamt att vara svag och lättpåverkad.

Det är ledsamt att jag än en gång kommer styra in mig själv i mörkret, att folk livnär sig på andras osäkerheter och tårar.

Likes

Comments

Konsekvenser du varken tänkte eller kände.
Jag kände. Känner. Det bränner, mycket.

Jag har alltid svävat så långt ifrån allt vad självkänsla heter. Det har varit högst obegripligt för mig huruvida jag bör och inte bör tänka om min egna kropp, och jag vet att jag inte är ensam om den saken. Jag har svävat i ett sådant förakt att det nästan tog mitt liv.

Såhär på äldre dagar har jag iallafall fått beröra självkänslan, om så för ett par dagar där tiden emellan varit lång. Aldrig har jag låtit den mildare och obrydda rösten i mig tala för mig, jag har alltid lyssnat på andras röster. Det har varit tyst länge nu. Iallafall sedan döden knackade på dörren ungefär. Men ibland öppnas dörren på glänt, och de ord som smyger in blir små djävulska sanningar för mig. Jag tror ju alltid på orden. Det är svårt att stänga igen och inte lyssna på andras skitsnack. Särskilt då det slås rätt upp i ansiktet på en. Särskilt då man tror på det och alltid har gjort som en ren vanesak.

Tårarna smakar kemikalier. En högst osmaklig och obehaglig blandning av mascara och eyeliner förmodar jag. Denna gång håller jag åtminstone för dörren, trots arr jag infunnit mig i en nedåtgående spiral. Det kommer gå bättre den här gången. Tårar känns onödiga ibland, men de är onödigt välbehövliga.

Likes

Comments

Gömmer mig under täcket. Alla fina ord som kastas mot mig gör mig rädd, som om det vore något övernaturligt. Parallellen dras lätt till det övernaturliga eftersom jag inte vet huruvida jag ska hantera orden. Ska jag tro eller inte tro? Bör jag våga? Det är ju så läskigt, så chansartat. Jag kikar fram ändå, lyfter på ena hörnet i täcket. Orden står utanför.

Jag har dörren på glänt, väntar på att sanningen ska kika in. Jag vill tro.

Likes

Comments

Jag sitter här i vardagsrummet med balkongdörren på vid gavel. Jag hör kyrkklockorna klämta svagt en bit bort, detta till minne av offren i Trollhättan. Hjärtat skrumpnar ytterligare. Hur fan kunde det här hända? Högerextremistiska idiot. Tv4nyheterna skrålar från tv:n och jag råkar höra en sändning från just Trollhättan. Reportern uppger att det ska utredas om förövaren kan ha befunnit sig under en slags psykos under dådet. Nej vet ni vad vilket skitsnack. Anton Lundin Pettersson utförde ett hatbrott och valde selektivt sina offer efter hudfärg. Utredningen kring huruvida det var en psykos eller inte behövs alltså inte. Det finns inget som ursäktar hans dåd.

Han skapade ett våld som absolut inte hör hemma i vår demokrati. Killen hade tankar av rasistiska motiv, sådant skit som inte hör hemma i vårt samhälle. Hjärtat bankar så hårt av ilska för han hade ett stöd han inte ska ha. Ett stöd som alla inräknade lägger rösten på SD också.

Maktlösheten svider. Förbannade samhälle, du välter.

Likes

Comments

Att ett armbandsur kan ticka så högt.

Det är varmt, jag är kär, jag är ensam och sådär. Rädd. Hur ska man kunna sova med en sådan häxbrygd inom sig? Det kokar bra nu. Alla fragment på olika koknivåer, men tro mig - jag når dit. Timme efter timme jag nu försökt fått de ljuva tonerna av Gojira och Kadawatha att vagga mig till sömns, men det har inte riktigt gått. Fragment efter fragment har börjat koka.

Det är söndag. Vem som helst hade kunnat somna 21:00-ish endast för att få sova bort större delen av denna dag ju. Tydligen inte jag idag. Han lyckades iallafall.

Att rädslan inför att somna kan ticka så högt.

Likes

Comments