View tracker

Dagen jag började på Mullsjö var perfekt. Jag var motiverad, solen sken och jag var påväg mot en ny framtid.
Jag var så sjukt motiverad så jag ville börja direkt. Allt som jag skriver nu har jag fått höra i efterhand för jag minns inte nått från hela dagen efter jag klev in i deras aula.

Efter kanppt en timme i skolan så ringde jag min mamma och grät. Jag sa om och om igen att jag inte klarade det.
Min mamma fick såklart panik, hon var mer än 12 mil ifrån då och kunde inget göra.
Nånting inom mig hade brast och mitt psykiska förändrades. Min bror fick vända för att hämta upp mig.
Jag ville ifrån skolan, jag ville hem. Panikångesten hade aldrig varit så hög som den var då.
I bilen hem så sa jag inget. När vi kom hem så kramade jag mamma och gick in på mitt rum och sov.
Jag sov hela dagen då och när jag vaknade så var det precis som inget hänt.
Jag trodde det var dagen innan jag skulle åka till Mullsjö innan jag förstog vad som hänt.

Jag fick ofta blackouts. Gick jag till östenssons med kompisar så var det alltid kul för jag pratade alltid som att det inte var nått, jag handlade och allt som ingenting men när jag kommit hem så mindes jag inget och fick kolla i påsen varje gång för att minnas vad jag handlat.
Så fort jag var vid en folkmassa så blev det svart för ögonen och min kropp stängdes ner.
Jag kunde fortfarande prata och vara mig, men jag mindes inte att jag varit där.
Det är svårt att förklara eftersom jag bara fått höra om det och aldrig riktigt visste hur jag var då själv.

När jag kommit hem från Mullsjö ville jag ha hjälp. Jag ville veta vad det var som hände och varför.
Eftersom att jag alltid varit intresserad av psykologi så ville jag förstå mig på det.
Vi gick till en doktor på vårdcentralen och pratade med han.
Han förstog direkt att det var depression, ångestpanik och socialfobi.
Och han var sur för att Petrus Magni aldrig hade kontaktat honom om mig för att hjälpa mig.
Jag hade haft honom hela mitt liv och skolan hade aldrig kontaktat honom för att ens prata med mig.
Men nu visste jag iallafall vad som var fel.

Efter att fått reda på vad det var så kontaktade vi socialen för att få hjälp eftersom jag var över 18 år.
Min mamma och dom skulle flytta till en mindre lägenhet eftersom min äldsta bror och syster flyttat hemifrån och jag planerat att bo på skolan, då behövde dom inte lika stor lägenhet.
Jag fick flytta in hos min bror och börja få ekonomiskt stöd eftersom att jag inte kunde jobba med mina sjukdomar.
Med mina pengar så hjälpte jag till med hyran och matkostnader.
Jag hade datorn i hans sovrum och sov på hans soffa när jag väl somnat.
Jag behövde aldrig en säng, ville jag sova så kunde jag sova vart som helst, tillochmed på en enbent stol.
Jag började hälsa på mer i Gävle och stannade lite längre perioder.
Min systers kille skrev ett papper till socialen för att förklara hur jag var när jag var hos dom.
En helt annan människa. Jag var glad, gjorde produktiva saker, hjälpte till och följde tillochmed och handla utan blackouts.
Innan dess kunde jag inte komma ihåg senaste gången jag var i en stor matbutik utan blackouts.

Socialen ordnade ett möte där jag fick prata med en handläggare och en psykolog.
Min mamma följde med för att hjälpa mig förklara situtationen. Jag kunde fortfarande inte förklara hur jag mådde.
Jag kunde inte prata så mycket med dom så mamma fick förklara och när dom tog upp olyckan så stängdes jag av igen.
Jag fick en tid hos vuxenpsyk i Motala för att påbörja en utredning.
Jag svarade på deras frågor, gjorde ett test och efter det skulle dom prata internt om det och hitta en lösning.
Det kunde ta upp till två veckor innan dom ringde. Jag väntar fortfarande på det samtalet.
Jag fick även en ny psykolog som jag träffade en gång och inte mer.
Psykologer gjorde inget för mig, jag ville inte prata om mina problem utan jag ville ha en lösning!
Att sitta och prata om problemen gjorde bara ont. Jag ville att dom skulle försvinna inte skada mig mer!

Jag ville bara få en lösning och få ett slut på det! Hur svårt kan de vara!
Svårare än jag trott. Dom gav mig två mediciner, en mot depression och en mot panikångest.
Jag tog tabletterna som jag skulle, en antidepressiv varje morgon och 2 panikångest när jag behövde.
Efter nån dag ökade jag dosen mot panikångest, dom slutade hjälpa. Det stog på att jag kunde ta 1-6 om dagen.
När tabletter inte hjälper så ökar man dosen. Man vill få känslan av att dom hjälper igen. ​​
Jag slutade med dom när jag förstog att ökad dos inte hjälper men fortsatte med antidepressiva för dom hjälpte och jag kan förstå varför folk lätt hamnar i missbruk. Det är lätt att ta fler för att det ska hjälpa fast det inte gör det.

Men en natt så gick det rätt åt helvete.
Jag och min nästäldsta bror bodde i min mammas lägenhet medans dom flyttade till en annan och vi väntade på våran.
Jag satt och spelade och bröt ihop. Mina tankar kom tillbaka starkare och högra än någonsin.
Jag började skaka och gunga fram och tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle göra....
Det gjorde inte min familj heller. Dom förstog inte vad som hände, min bror ringde mamma i panik och förklarade.
Min äldsta bror kom och försökte hjälpa mig. Efter en stund så la dom mig i min säng och jag däckade direkt.
Han spenderade hela natten hos oss ifall att något hände, även fast han skulle jobba dagen därpå.

Det där är varför jag skrev att jag har världens bästa familj. Vi gör allt för varandra och allt som behövs är kärlek!
Dagen därpå skrev jag till läkare att jag slutade med tabletterna.
Dom varnade att saker kunde bli värre under två veckor innan tabletterna tog effekt och hade jag vetat resultatet hade jag aldrig börjat med dom. Jag bestämde mig då för att lösa detta själv. Jag skulle vinna.
Inga jävla tankar skulle få styra mitt liv! Jag fann styrka hos min familj och det var dax att få reda på mitt liv!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dom senaste dagarna har varit svåra för mig. Det är svårt att komma ihåg allt som jag försökt glömma dom senaste åren.
Mina tankar och hur jag tror vi kan hjälpa andra kommer i sista delen, just av anledningen att jag vill få folk att förstå vad jag menar. 
Jag trodde en längre period att om jag bara inte tänkte på det så skulle det försvinna och jag må bättre.
Men jag vet nu att det inte hjälper. Att hålla det inne och låtsas som ingenting är lättare att göra men värre för åren framför.
Man ville ju inte tänka på åren framför. Dom skulle bara bli värre trodde man.
Ett tag trodde vi inte att jag hade nån framtid alls. Men det blir bättre, tro mig!

Sista året på IV var bättre för mig. Jag hade min bästa kompis där som kom och hämtade mig på morgonen och drog med mig. Jag läste väldigt mycket böcker på IV. När jag inte kunde fokusera så fick jag läsa en bok.

Det var lättlästa böcker men dom hjälpte mig att inte tänka och jag har aldrig läst så många böcker i mitt liv.
Jag läste tre till 5 böcker varje vecka. Det var skönt att kunna stänga av och bara leva mig in i en annan värld för en stund.
Jag har alltid haft lätt för sådant, det är därför jag älskar spel. När jag var i skolan så var jag bara jag, men när jag spelade så var jag en hjälte. Slogs mot dom onda och segrade. Alla drömmer vi om att vara en hjälte nångång i livet.
Vem vill inte vara en hjälte liksom? Slåss mot onda, omtyckt av alla och göra en bra sak i livet!

Jag var ingen hjälte. Jag var en svag, deprimerad ungdom som inte vågade be om hjälp. Jag lyssnade på mina tankar istället för att slåss mot dom. Jag lät tankarna få det bästa av mig och välja hur jag skulle leva.

Jag har alltid gillat musik, det är en flykt att lyssna på musik och tänka på texterna som andra har skrivit.
Dom berättar en historia och man är i fast i vad dom säger. Jag började skriva egna texter för att berätta min historia.
Jag skrev, skrev och skrev. Och läste igenom texterna tills dom var perfekta! Sen radera jag dom.
Det var befriande att skriva, men när jag hade skrivit dom så började tankarna igen.
"Texten är värdelös, vem kommer vilja läsa den?!" Ingen ville läsa dom. Ingen ville höra dom.
Det är lätt att fastna i såna tankar när man haft dom så längre, dom kanske har rätt?
Jag började mer och mer tänka på om tankarna hade rätt. Det kanske inte skulle bli av nått med mig.
Utan utbildning så kan man ju inte bli något. Min dröm var att jobba med datorer eftersom att jag älskade att sitta vid datorn.

En vinterdag så fick jag en flykt från allt. Jag skulle åka till min syster och hennes kille och spendera en vecka där.
Fick matte uppgifter att göra när jag var där. Jag åkte tåg till dom. Tågresan skulle ta fyra-fem timmar så jag tog med mig en bok jag fått. Boken handlade om Slash och hans liv, en väldigt bra bok som jag rekommenderar starkt!
Tågresan började inte bra. Skulle åka buss första biten för dom stängt av rälsen mellan Motala och Hallsberg.
Fullpackad buss, en timmes resa, social fobi och ångest. Jag minns att jag klev upp i bussen och sedan svart.
Bussresan är ett svartminne för mig, som det aldrig hänt. Tågresan var samma sak, fullpackat tåg.
Tillslut kom jag fram och min syster mötte upp mig.

Den veckan var den skönaste veckan på flera år. Jag fick äntligen en paus.
Jag minns inte allt för mycket förutom att jag gjorde mina uppgifter och att min systers kille påbörjade mitt intresse för HTML.
Under den veckan försökte jag även att sluta snusa, vilket inte funkade alls.
Jag älskade att vara i Gävle. Jag behövde ingen mask, ingen visste ju vem jag var och ingen dömde mig.
Vi gick även och kollade på hans skola och pratade om det, det var då jag insåg att jag ville studera till webbdesigner.
Men jag behövde den veckan för att få en paus och en chans att ladda battierierna.
Den veckan hjälpte mig sjukt mycket både fysiskt och psykiskt.

När veckan var slut så åkte jag hem, lättad och utvilad. Tågresan var inga problem hem, det var faktiskt skönt då, jag läste min bok och tog det lugnt. Var helt motiverad på att ta tag i studierna igen och fokusera på skolarbete!
Vilket varade bara några dagar. Sen var det tillbaka till ruta ett.
Jag förstog då att det var Vadstena som var problemet. Jag kopplade hela stan till olyckan och ville härifrån.

Under min tid på IV så fick jag prata med en läkare! MIRAKEL! Dom ordnade så jag fick träffa en och prata lite.
Det var inte om mitt psykiska mående utan om jag hade vitaminbrist... Dom tänkte likadant som Petrus Magni, eftersom jag inte åt frukost så fick jag inte energi till att klara dagen.
Många kommer säkert fundera om varför jag inte sa till läkaren om varför jag var som jag var.
Svaret är för att jag inte ville. Jag ville inte prata om hur jag mådde, jag ville bara att dom skulle sluta tjata.

Efter två år på IV så gav vi upp. Det blev inte bättre där så varför hålla på?
Men då visste vi att det var Vadstena det var fel på och att jag måste ifrån Vadstena.
Vi kollade på lite skolor och fick tips angående en skola i Mullsjö som hade webbdesign.
Jag och min äldsta bror åkte dit en dag i Maj eller Juni, det var en varm dag så mycket minns jag.
Jag gillade staden, skolan och läraren vi pratade med och bestämde för att där ska jag börja!

En ny chans! Tredje gången gilt! Jag var taggad för att börja där, skulle bo på skolan och plugga där.
Så kom dagen. Jag åkte dit med min äldsta bror och hans kompis. Fixade nyckeln till rummet och började bära in grejer.
Sen var det möte i skolans "aula" där dom skulle prata lite med alla elever. Sen minns jag inget mer...

Likes

Comments

View tracker

Del 2½.


Tillslut så började jag åttan och det blev samma visa igen, skolk och tjatiga lärare.
Jag vägrade visa hur jag mådde, det var lättare att gå till skolan och ta på mig en mask. En clownmask som döljde.
Jag kan inte svara på om andra såg igenom min mask, men efter alla år så blev masken mitt ansikte.
Jag tog på mig den när jag gick till skolan och tog av mig den när jag kom hem och gick in på mitt rum.

Efter två år på skolan så fick jag en ny fråga. Har du svårt att sova? Äter du frukost?
Svaret på första var att jag hade svårt att somna. Somnade jag så kunde jag sova tio timmar utan problem, men det var stunden när man lägger huvudet på kudden, andas ut och blundar som jag inte klarade av.
Andra svaret var att jag inte åt frukost för jag klarade inte av att äta frukost utan att bli illamående.
Då skulle jag prova att lägga mig tidigare och börja dagen med frukost och efter några dagar så funkade det inte.
Jag kunde inte lägga mig tidigt och jag mådde illa av frukost så det gick inte.
Och jag ska säga det, på Petrus Magni så kändes det som att jag var svarta fåret på skolan.
Hade det varit bråk så var jag inblandad även fast jag varit hemma den dagen.
När nån hade eldat i en trapp bakom matsalen efter skoltid på en fredag så var det jag och en kompis enligt vittnen.
Enda problemet med det vittnena sa var att jag och min kompis var 7km utanför stan när det hände.
Men jag blev anklagad så fort det var något. Dom behövde inte ens ha sett mig där för att fråga mig vad jag gjorde då.
Och känslan att bli anklagad när man är oskyldig är inte rolig. Och även om jag försvara mig så sa dom alltid "Ja men vi har vittnen". Dom hade alltid vittnen på att jag var inblandad. Jag fick aldrig veta vem som var vittne, jag fick aldrig veta vad vittnet sagt, jag fick inte veta nånting så dom använde "Vi har vittne" för att jag skulle erkänna nått jag inte gjort.
Tillslut fick jag en plats i verkstan. En lokal på skolan där vi fick prova på lite industrigrejer, svetsa, svarva och sånt.
Och det var bästa lektionerna på hela min skoltid där. Skapa grejer och lära mig saker. Visst kom jag försent nån gång ibland men jag var iallafall där och gjorde saker tills den läraren började tjata om mina andra lektioner.

Justja, dom flesta bråken med lärarna var att jag inte ville ta av mig luvan eller mössa på lektionerna. 
Jag förstår varför jag inte fick, men det var ett sätt att gömma mig från dom andra så jag vägrade ta av mig.


Tredje skolåret blev som andra året, skolkade, var kaxig och tog inget på allvar.
Tills jag en dag fick höra att jag skulle börja på IV nere vid Vadstena Gymnasiet.
Samma tankar igen, nya lärare, ny skola och ny miljö. En ny chans.
Jag fick träffa lärarna i ett litet rum på Petrus Magni där vi pratade lite om IV och sådant.
Ska jag vara helt ärligt så minns jag bara att jag var i ett rum med dom, minns inte vad dom sa eller något.
Det funkade helt enkelt inte på Petrus Magni så dom flyttade mig till en annan skola för att bli av med mig.
Det var någon som berättade att jag fick byta för att jag skrämde elever.
Ganska svårt att göra det när man inte är på skolan men okej. Det var en bortförklarelse för att slippa mig.
Dom hade provat "allt" dom kunde men det hjälpte inte. Några frågor om hur jag mådde, mina sömnrutiner och matrutiner.
Är det att göra allt? Inget samtal med varken kurator eller sjuksköterska, inget prata med läkare eller psykolog eller sånt.
När jag väl träffade en läkare som hjälpte mig förstå vad mitt problem var några år senare så var han väldigt missnöjd med skolan att dom inte skickat mig till han direkt.
När jag träffade honom så var det ett möte så förstog han att något var fel.Men vi kommer till de.

Jag fick börja på IV nere på Vadstena gymnasiet och det började bra. Jag brydde mig inte om dom andra som gick på skolan utan IV höll sig till sig själva vilket jag gillade. Och det var folk jag kände sen innan så det hjälpte också.
Jag gjorde det jag skulle men det var samma sak, svårt att fokusera och pratade på lektionerna.
Jag minns bara enstaka saker från IV, som hur det gick bra till en början och så.
Lyckades snabbt hitta mina favoritämnen. Religion och historia. Två saker som jag varit fasinerad av länge.

Det var på IV som jag fick mina första betyg, matte och religion.
Jag vet inte varför jag inte fick betyg i historia men samtidigt minns jag inte om jag missade nått prov eller så.
Jag hade tre lärare på IV och hittade min favorit. Läraren satt brevid mig, hjälpte mig fokusera och pratade med mig samtidigt. När jag satt där och gjorde uppgifter och pratade så glömde jag bort mina tankar.
Det är tack vare den läraren som jag ens har nått betyg.
Varje morgon så var det frukost på IV, 08:20 till 08:45 där eleverna kunde få i sig frukost.
Jag gick till skolan 08:20-08:30 för jag klarade endå inte av frukost så varför gå tidigt? Kunde lika gärna sova en stund extra.
Två av lärarna gillade inte att jag skippade frukosten. Även fast det bara var frukost så var jag tvungen att vara där.
Sitta tyst och kolla på när dom andra äter frukost och bara glo in i en vägg. Roliga minnen!...
Lärarna blev trötta på mig förutom en. Dom andra två gillade verkligen inte mig. Inte det minsta.
För jag var inte som alla andra, jag kunde inte sitta still och göra mina uppgifter.
När dom spelade Uno med dom andra eleverna så satt jag och läste. Jag ville inte vara social.
Lärarna frågade flera gånger om jag inte ville vara med och en dag så sa läraren rakt ut att jag var tråkig för att jag inte ville vara med. Den läraren lyckades flera gånger peta ner mig och vägrade tro att nått var fel.
Jag gjorde gigantiska framsteg för mig, jag var ju faktiskt på lektionerna men den läraren lyckades få ner mig så lågt så jag började stanna hemma igen. Jag började ringa in och säga att jag var sjuk bara för att slippa läraren.
När jag väl gick till skolan så fick jag höra kommentarer som "Aha, så det passade att komma idag?"
"Oj då! Kommer du idag!" Dom gjorde en stor sak av att jag kom, alla skulle höra att jag väl gick till skolan.
Det var flera gånger jag gick in i klassrummet, dom sa något och jag vände och gick hem. Jag orkade inte.
Det tog styrka för mig att gå till skolan och så fick man höra det där.
Det var inte mina klasskamrater som sa de. Det var lärarna.
Min favoritlärare blev dock glad när jag kom. Han hälsade och var glad, så började vi nått ämne och jag gjorde saker.
En lärares bemöttande kan göra mycket. Antingen blir man motiverad eller så vill man inte göra nått.

Det är svårt att hålla sig uppe när man är deprimerad varje dag.
Jag kunde ha en skitbra dag och så hände en liten grej och jag var nere igen. Det behövdes inte mycket för att rubba mig.
Efter ett år på IV så började min bästa kompis på IV och han drog med mig till skolan.
Det vart lättare när han gick där. Men lärarna var fortfarande det samma.



Likes

Comments

Jag vill tacka alla som läst, visat stöd och delat. Det betyder mycket att läsa alla kommenterar. Trodde inte att så många skulle läsa om min historia men det bevisar att det är dax att börja prata om sånt här! Detta är inte något som är lätt att skriva om för mig men detta är nog ett stort steg för att vinna över mina demoner. Det är mycket att läsa men det är tio år det handlar om och jag försöker korta ner det så det inte är för mycket, där av delarna.

​​Del 2, Petrus Magni

Jag vill börja med att tacka min familj. Världens bästa familj. Dom har stöttat mig till världens ände och tillbaka.
Dom gav inte upp fast jag var som värst. Hade det inte varit för min familj så hade jag aldrig varit stark nog att klara detta.
Och speciellt min mamma. Som stog ut med mig när jag inte visste vad som var fel och gav mig kärleken bara en mamma kan. Dom gjorde allt när jag hade det som svårast och dom gav mig styrkan att fortsätta.

Tre år spenderade jag på Petrus Magni skola och det var en tid jag är glad att den tiden är över. Enligt mig så förstörde den skolan mina tonår. Jag började på skolan och tänkte att det kanske blir bättre bara jag får nya lärare och ny skola.
Inte för att jag hade problem med min tidigare lärare på Katarina skolan. Jag vill faktiskt tacka honom (Vill inte skriva hans namn ifall jag inte får) men jag vill tacka honom för att han faktiskt förstog att det inte var lätt för mig.
Min mamma gav mig förra året en bok som gjorde att jag mindes mer av den tiden. Det var en skoldagbok som vi skrev när vi gick på Katarina skolan. Jag skrev vad jag gjort den veckan och läraren skrev vad man behövde bättra sig på eller så.
Det var intressant att läsa och han skrev en grej där som hjälpte mig. Så tack!

Första året i sjuan. I början var det lite nervöst men tack vare mina syskon så kände jag några av dom äldre som gick där. Så det hjälpte. Jag vill minnas att det inte var så mycket problem i början. Jag var på lektionerna iallafall.
Men ju mer tid som gick så växte min depression utan att veta om det. Jag hade hört historier från min bror vad dom brukade göra där och då började jag koppla skolan med olyckan och det blev mer och mer som ett fängelse för mig.
Jag var fast, jag kunde inte ta mig där ifrån vilket gjorde att jag började skolka. Det började som nån lektion här och där.
En snöbollseffekt, det rullade och blev större och större tills jag inte var på någon lektion alls.
Jag har aldrig varit guds bästa barn, jag har gjort mycket fel det nekar jag inte och jag ångrar det.
Jag gjorde det för att ingen skulle se att jag mådde skit. Jag var inte den jag blev uppväxt till att vara.
Jag var bråkig och så, men det var för att dölja hur jag mådde, som tonåring tror man att man inte ska visa känslor för det är svaghet. Det är helt fel och visa känslor betyder att man är mänsklig!
Om jag fick säga en mening till mig själv som tonåring så hade jag sagt att inte ha guarden så högt. Hellre visa känslor och vara en normal människa än att hålla det inne och låta det äta upp en inifrån tills man inte är sig själv längre, för det är allt vi har. Det är många år sedan jag var sån och jag lider fortfarande pågrund av det.

När jag började skolka så blev såklart lärarna sura, dom krävde av mig att gå på lektionen.
Jag hatar när folk sätter krav på mig pågrund av att jag känner att jag inte kommer klara kravet och misslyckas.
Jag är fortfarande rädd för att misslyckats vilket har stoppat många grejer jag velat göra.
Och varje grej jag inte gjort pågrund av rädslan äter upp mig inifrån.
Jag kände att lärarna tjatade på mig och när dom tjatade så ville jag inte gå på lektionen.
Skolkandet ledde till att jag fick gå om sjuan och andra året i sjuan skulle bli bättre enligt lärarna för då skulle jag gå i samma klass som mina kompisar. Det hjälpte i början tills jag kände mig inlåst igen.
Jag ville fortfarande bara vara hemma och slippa tänka. Allt blev värre andra året på skolan.
Depressionen blev värre, min sociala fobi växte för jag ville ju bara sitta hemma och inte gå i skolan och ångestpanik började komma. Så fort jag kände att nån tjatade så kände jag ångestpaniken slå in.
Jag fick höra av en lärare att jag aldrig skulle bli nått och det är nått som fortfarande sitter i än idag.
Jag slogs mot mina demoner jag inte förstog mig på och gjorde så gott jag kunde men endå så fick jag höra att det inte skulle bli nått vettigt av mig. Den läraren har jag hatat ända sen jag hörde dom orden komma ut ur lärarens mun.
Hur fan kan en lärare säga sånt till en elev?
Jag blev mer och mer hemma efter det. Det var som att nån hade slagit motivationen ur mig och tryckt ner mig på botten.
Jag började hata mig själv under den perioden. Jag ville gå i skolan, jag ville ha en framtid, jag ville vara normal.
Men jag kunde inte. Det var mitt fel att jag inte klarade av det. Det fanns ingen att skylla på, allt var mitt fel.
Mina tankar blev värre. Det som börjat som nått litet hade redan blivit nått stort jag inte kunde hantera, och större skulle det bli.

När jag väl var i skolan så gick jag inte på alla lektioner. Skolan var fortfarande som ett fängelse.
Jag åt aldrig i skolan för jag hade ingen matlust där.
När skolkningen fortsatte andra året i sjuan så blev lärarna mer sura att jag inte var på lektionerna och vissa av dom gav upp. Och jag förstår dom, jag var dryg och när jag väl var på lektionerna så pratade jag och var ofokuserad, men det var aldrig prat om varför jag var det förutom att jag var "skoltrött". Aldrig nått samtal med kurator, sjuksyster eller så.
Jag fick prata med en extra lärare som gjorde åren lätta för mig genom att ge mig ett annat schema där jag inte hade alla lektioner i klassrummet utan i en annan sal mer isolerat och ni kan ju tänka hur det gick. Ännu mer tid för mina tankar. Jag fick lyssna på musik där inne vilket hjälpte, för då kunde jag inte höra mina tankar. Högsta volym för att dämpa dom så mycket som möjligt.

Vill även förklara mina "tankar" lite mer om hur dom var. Tänk dig att du ska göra ett prov.
Du sitter där redo, förbered och ska precis påbörja, då hör du en röst som säger "Du kommer misslyckas så varför ens försöka? Det kommer inte bli något av dig så varför ens bry dig?"
Tänk dig att så fort du ska göra vad som helst så hör du dom tankarna. Det är inte lätt att fokusera då.

Under hela perioden på Petrus Magni så visste jag inte vad som var fel. Jag hade aldrig fått lära mig om depression och sådant. Jag visste inte tecknet för det så jag trodde det var nått som alla gick igenom nån gång i livet.
Jag kunde inte heller förklara vad det var för jag förstog inte riktigt själv.
När dom frågade om nått var fel vad skulle jag svarat? Att jag hade tankar om att jag hatade mig själv ?
Jag var för svag för att kunna erkänna att nått var fel, det var lättare att inte prata om det.
Och nämnde någon olyckan så stängde jag ner mig direkt. Jag drog ner luvan, la huvudet på bordet och stängde av mig.
Jag kunde inte prata, lyssna eller nått...

Likes

Comments

Jag läste för ett tag sen om hur Mårten Granlund vill få killar att börja prata om sina känslor och mående. http://www.mvt.se/nyheter/vadstena/han-vill-fa-killar-att-prata-kanslor-om4039981.aspx
Så jag tänkte nu dela min historia om kamp mot psykiska demoner och hur jag tror att vi kan hjälpa dom som inte vet vad som händer med deras psykiska mående. Psykiska problem måste börjas prata om tidigt och måste tas på allvar, annars kan år bli som den värsta möjliga mardröm. Tro mig, det hände mig.

Del 1, Början.

Min uppväxt minns jag inte så mycket av. Jag har förträngt/glömt mycket av den. Jag växte upp med min mamma, två bröder och en syster. Hade aldrig svårt för skolan eller så. Min mamma träffade våran låtsaspappa vilket idag är våran pappa och gav oss en lillasyster. Han tog över papparollen för vi hade ingen. Allt var bra tills en dag i Januari 2006. En nära vän till familjen gick bort. Jag var tolv år när olyckan hände och det förstörde mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte prata med nån utan jag ville sitta på mitt rum och vara instängd. Jag började sitta mer vid datorn för när jag spelade så tänkte jag inte. Jag hatade att tänka för då kom alla frågor. Frågor om livet, religion, rätt och fel, efterlivet och sådant. Frågor som höll mig vaken på natten och fortfarande gör. För att slippa tänka så började jag spela på dagarna och nätterna. Till slut spenderade jag nästan all min vakna tid vid datorn instängd i rummet. Nu i efterhand vet jag att frågorna var nått som behövde svar. Men det var lättare att undvika dom och bara spela.

Dom som känner mig vet att jag inte kan ta en lugn stund och bara sitta still. Jag måste göra nått hela tiden, sitta vid datorn, hålla på med telefonen och sådant. Det tar mindre än trettio sekunder för tankarna att komma och med åren blev tankarna värre. Mycket värre.

Många kommer klaga på att jag satt så mycket vid datorn och inte gjorde nått åt problemet. Men som tolvåring så förstår man inte vad problemet är. Och idag är jag glad att jag hade datorn. Den har räddat mig och hjälpt mig på ett sätt som inte något annat hade gjort. Hade inte jag haft datorn så hade jag suttit instängd på mitt rum och inte gjort nått. Men på datorn så pratade jag med folk och fick social kontakt. Det var den enda sociala kontakten jag hade på den tiden men det skriver jag mer om nån annan gång.

Efter ett tag gick jag tillbaka till skolan fast jag inte ville. Jag ville sitta inne på mitt rum och inte tänka. Lärarna sa att jag bara ville sitta vid datorn och var beroende av den. Det var jag men endast för att jag ville slippa tänka. Jag kunde inte fokusera på vad läraren sa. Jag ville bara sitta och inte synas för jag trodde att folk dömde mig. Jag ville helt enkelt försvinna bort.. Skolåren var riktigt svåra för mig. Jag var ung och visste ingenting om psykologiska sjukdomar. Jag förstog inte vad som hände med mig och mina tankesätt. Det är inte lätt att vara så ung och inte veta vad som händer. Jag trodde bara att det var "tonårsfasen" som alla berättat om. Att man blir deppig och inte vill vara i skolan då, så jag trodde att jag var normal på sånt sätt. Och enligt lärarna var jag bara "skoltrött"...

Det där jävla ordet "skoltrött" är ett påhittat jävla ord som dom kastar runt till elever för att inte behöva bry sig. Nån som är hemma från skolan ofta? Kanske lider eleven av något eller har det svårt, ska vi hjälpa eleven? Nej, h*n är bara skoltrött.
Kan inte fokusera på lektionerna ? Skoltrött. Gillar inte lärarna ? Skoltrött. Bråkig på rasterna? Skoltrött.
Jag var enligt lärare "skoltrött". Om dom bara visste hur det där ordet har förstört mitt liv.

Nästa del blir om min tid på Petrus Magni och då ska skiten ut. Hur en elev kan bli orättvist behandlad och hur man kan gå tre år på en skola utan att dom gjorde nått för att hjälpa mig.

Likes

Comments

Go'Tjena Go'Tjena!

Då var man inte sugen på glass längre.
Efter en Zanzibar fylld av choklad och banan så är glassuget stillat i några timmar! Därför man äter brända mandlar tills dess!

Och jag letar folk. Jag tänkte starta ett projekt. Jag behöver 3 musikaliska personer till ett trallpunkband. Vi döper oss till "Två fingrar djup i Göta's Anal"!
Så sprid detta så vi kan bli världskända som dom som är två fingrar djupt i Göta's Anal!


Obligatorisk bild på glassen också men jag var snabbare än kameran...

Men ja, hjälp "Två fingrar djupt i Göta's Anal" bli världsetta överallt!

Gonatt!


Likes

Comments

Idag blir det nya äventyr!

Igår var det vättern runt. I bil.
Idag blir det glass i stora lass! "Men det är ju inte glassväder!" Jag ska berätta för dig. DET ÄR ALLTID GLASSVÄDER! Som att grilla, det är alltid grillväder.

Glömde även igår att skriva att jag har klappat isbjörn! Det är inte alla som får chansen att göra de inte! Gjorde det i lördags. Döpte han till Klas-Bertil Von Wåegel. Och för er som inte förstår så övertalade min flickvän mig att bada då. Det var -4 och snö på vattnet. Jag förstog då hur han den där i Titanic kände sig. Förjävligt och folk gör det helt frivilligt.

Dagens tanke: Om man sakta släpper sig i 10 sekunder, är det fortfarande mindre skitsnack än vad Löfven gör på 10 sekunder?

Go' Jul!

Likes

Comments

Då var man nere i Vadstena igen och då planeras det grejer! Vättern runt, smultronstället, eataliano(?) och cloetta innan man åker hem.

Känns konstigt att vara i Vadstena på besök. Men jääävlar va skönt att inte bo här ett tag, man behöver avstånd från denna stad ibland!

Även inskaffat en jobbtelefon, iPhone 4S. Jag vet, jag vet. Jag sa "Jag ska aldrig mer ha en jävla iphone" men nu är det så att en jobbtelefon använder man på jobbet. Liksom 30 minuter om dan ungefär. Så då är det skitsamma om jag har en iphone eller inte. Och iphone bryr jag mig inte om ifall man skulle råka slå en spik i. Olyckor händer!

Idag blirre vättern runt och GRÄNNA! Jävlar nu ska de köpas polkagrisar, enda gången man kan köpa polkagrisar.
Och de görs i bil. Jag vägrar cykla 30 mil.
Jag har inget emot cyklar eller 30 mil. Jag har haft jättemånga cyklar genom åren. Men jag vill inte ha en sadeljävel i arslet 30 MIL!!! Ne, de lämnar jag åt dom som vill göra det.

Det är härligt att träffa familj och vänner.
När man bor 40 mil ifrån utan körkort så kan man inte hälsa på dom när man vill. Så man tar vara på tiden här nere.
Vem vet, vi kanske är tillbaka om några år!


MEN VISST FAN HAR VI KUL!


Likes

Comments

​Jag är en vanlig person brukar jag vilja säga. Vet att ingen håller med men JAG tycker det och det viktigaste är vad man själv tycker, eller hur? Och som vilken vanlig person som helst så ställer man frågor om allt. "Varför kan inte alla fiskar flyga?" "Varför måste man lägga sig tidigt när man är liten?" Såna frågor. Men jag verkar ha fått en överaktiv hjärna då jag ifrågesätter allt. Så därför tänker jag skriva några av mina frågor och hoppas att nån kan svara på dom.

​Innan ni läser mina frågor, kom ihåg att ingen fråga är för dum.

Varför heter det fiskmås om det är en fågel? Jag menar, FISKmås. Det borde vara en fisk.
Fick undelater sitt namn för att dom är under lata ? Alltså mindre lata än andra fåglar.
Varför luktar inte alla fisar illa? Alla fisar borde ju lukta illa. Dom kommer från samma ställe.
Om man fiser i motvind, har man fisit på sig då?
Varför existerar danskar ? Helt onödiga som inte har välfärd. 
Om man äter en korv utan bröd, är man bög då? 

Innan jag fortsätter, nej de är inga frågor som håller mig vaken på natten tills jag däckar, det är frågor jag kommer på under dagens lopp när hjärnan är som mest aktiv.

Om Jesus kunde göra vatten till vin, hur jävla alkis var inte han då för dom att skriva ner det som en "viktig" grej i hans liv?
Varför heter det regn när gud pissar ute men när jag gör det är det helt plötsligt förargelseväckande beteende ?
Om evolutionen var riktig, vart fan är min tredje arm?! Det hade vart jääävligt användbar.
Varför är ordet mat så nära ordet matta om man inte får äta från mattan? 
Om en fisk drunkar, hur många träd faller då ?
På tal om evolutionen, varför har vi fortfarande onödigt hår precis över allt som inte har nån användning?

Vi avslutar med en fråga jag har undrat i flera år. Varför har vi fortfarande religion när vi vet att det enda som kommer av religion är hat och krig? En seriös fråga hoppas inte den förstörde eran dag.

Nu blir det matlåda och duscha. Gonatt!


Likes

Comments

Är lite förvånad faktiskt. Tydligen så gillar ni att läsa listor på mina klagomål. Inte för att jag har nått emot de. Nej nej, jag tycker faktiskt om det. Ni tycker det är roligt och jag får skriva ur mig saker som jag tänker på dagligen. Så bara för det så kör vi en lista till!

10 saker som Jokke tycker inte borde existera.

1 : Larry King. Men helt ärligt. Ni läste om han i mitt senaste inlägg. Ni vet han som bodde med Gud medans jorden skapades. Ja, han som var insperationen till grottmänniskan. Jag menar helt ärligt, han har existerat i snart 7 miljoner år, räcker inte det? Måste han existera, vad gör han för bra? Hjälper han till med historia och så? Njaa, inte direkt. Visst hela han är en vandrande historiebok men han pratar ju aldrig om det, utan man måste kolla på han för att se det.

2 : Mygg, knott och annan flygande irriterande skit. Vi alla hatar dom. Det finns inte en jävla människa som faktiskt tycker om dom. Dom är så hatade så till och med PETA slår ihjäl dom direkt. "Rädda djuren! Vi måste värna om våra djur. Förutom myggen och skit. Fritt fram att döda dom!" Då är det fan illa. Bort med skiten och så kanske man kan hitta nått positivt med sommaren.

3 : Den där jävliga delen av golvet som alltid knarrar hur tyst man än försöker gå. Alla har en del av sitt golv som alltid knarrar. Man underviker det på morgonen och kvällen, men när nöden kallar och man måste skynda sig så tänkar man inte på den delen. Och vipps så har familj, husdjur och grannen på andra sidan gatan vaknat. Tro mig, man vill inte väcka grannen som ska upp 06.00 för att gå till sitt fabriksjobb han inte gillar vid 03.20 för att man måste göra det man måste. Vi kan kalla han Arne. Arne blir fly förbannad om han inte får sin sömn. Väck inte Arne, det är lättast så för oss alla.

4 : Kedjebrev på e-mail/facebook/andra sidor som folk använder. Det kan vara bland det värsta. "Dela detta till 10 vänner, spotta femton gånger rakt upp, stycka ett barn i Lucifers namn, döp om dig till Bengt-Arne Forslund och dansa tango inför ryska maffian så kommer du få en puss nångång inom 5 år." Seriöst, tror folk på den där skiten?! Visst att dom under 13 gör det, men att folk över 13 gör det är en stor gåta för mig. Det är irriterande, ingen gillar det och den som har skapat det garvar arslet av sig när folk pratar om det.

5 : Aftonbladet. Samma anledning som igår så läste ni det så förstår ni.

6 : Riksdagen. Jag vet. Jag ska inte skriva om politik här för det gör mig bara förbannad, men just nu känns det som att mer skulle lösas på ett dagis än i riksdagen. Och jag skulle rösta på dagisbarnen direkt! Mer fruktstunder på jobbet och längre sovtimme. Och varje person skulle få en personlig torkare vid
toan. Sign me up!

7 : Mobiltelefoner som inte håller för min standard. Tydligen så håller inte telefoner bra. Tydligen så är det bara för mig. Tydligen så är det mitt fel. MEN DET ÄR INTE SAKEN. Telefoner ska inte gå sönder. Köper jag en telefon för 7-8000kr så ska den hålla minst 2 år. Men tydligen är det mitt fel. Det är jag som gör fel. SKYLL PÅ MIG BARA. GÖR DET. FÖR DET SKULLE JU INTE KUNNA VARA FEL PÅ TELEFONERNA ELLER SÅ...

8 : Surströmming. ​Den skiten är bara ta bort. Luktar illa gör det med. Jag menar, det är rutten fisk. Jag fick lära mig redan som liten att man inte ska äta ruttna saker. Men nån sket i att lyssna på sina föräldrar och nu har vi surströmming. Moral of the story ? Lyssna på era föräldrar. Man ska inte äta saker som inte äns asätare vill äta. Ni som äter surströmming och säger "men den är ju kontrollerad rutten", om jag skulle slänga ner ett äpple i en plåtburk med vatten och salt, lät den ligga där i några år och dra åt sig, skulle ni äta de sen?! NE PRECIS!

​9 : Frysdörrar som går ner till golvet. ​Vet inte hur många som har det problemet. Vanligtvis så brukar man ha ungefär 5cm från golvet till frysdörren, men det har inte vi! Så om man är som jag, lite seg, så tar det ett par gånger innan man lär sig vart man inte ska ha sina fötter när man öppnar. DET ÄR IDIOTI. Första dagen vi bodde här, slog i fötterna 4-5 gånger i den där jävla dörren. Det och lysknappen är det enda i denna lägenhet jag stör mig på.

​10 : The Grand Finale, Kayne West. ​Han kan inte sjunga. Han är inte världens största levande rockstjärna. Han förstör folks priser. Han tänkte klaga på Beck. Beck kan spela typ 15 instrument, Kayne kan inte sjunga utan autotune. Han tror att världen roterar runt han. Han är helt enkelt ett jävla rövhål. Simple as that. He's also a gayfish.


Så, där har ni en till lista att läsa igen eftersom att ni gillar listor. Nu blir det ingen på ett tag, är ingen jävla listskapare.
Nu blir det att rensa handfatet. YIPPIE!

Får se när jag bloggar nästa gång. Jag tror inte alla förstår hur jobbigt det faktiskt är. Man måste sitta ner, framför datorn, med musik man gillar
och skriva precis allt man kommer på. Inte alla som kan göra det. (Ironi)

Men visst fan har vi kul!





Likes

Comments