Det finns så mycket jag vill skriva om, så mycket som snurrar i huvet som jag bara vill säga just nu. Jag vill bara antecknamina tankar och veta att dessa tankar inte blir obemärkta. Inte på den nivån där jag går in på Facebook och skriver om mina problem, men utan mer att jag vill ha dem dokumenterade. Att jag vill ha det nedskrivet och bekräftat att ja, så känner jag faktiskt just nu. Och så kanske jag inte känner om en vecka eller en månad men dessa tankar är vad jag består av just nu. Att jag någon gång i framtiden kan ta ett steg tillbaka läsa om mina nuvarande bekymmer och reflektioner och (förhoppningsvis) inse att jag har ändrats. Jag har blivit mognare och mer förståelig som människa. För just nu är jag så jävla vilsen och vet inte längre vad som är värd min tid och inte.

Som person är jag någon som vill lösa problem. Jag hatar denna känsla av oro och ångest som ständigt finns i bakhuvudet, som gör det svårt att andas ordentligt och tänka klart. Jag hatar att bli missförstådd och bli dömd för något jag inte är eller står för. Det ryser i hela kroppen och bidrar till en viss obehag som gör att jag bara vill rycka av skinnet. Men det är så otroligt svårt när man omringar sig med människor som inte ställer samma typ av krav i relationen. I alla typer av relationer är det okej att ställa krav. Om inte kan gränserna bli suddiga och tillslut så sitter man i sin arga bubbla där man bara bygger upp en mur av irritation. Det är inte idealt, i alla fall inte för mig. Men alla funkar ju inte på samma sätt. En del har inte behovet att lösa problem. De väljer den enkla vägen och lägger undan problemet, lever livet som ingenting dåligt någonsin har påverkat dom och sedan en dag när samma problem uppstår igen så tar de fram listan på allting dumt som man någonsin har gjort. Sedan fortsätter denna onda cirkel. Så var jag förr. Konflikträdd och osäker i mig själv. Också, så otroligt lätt manipulerad på ett sätt.

Nu på sistone har jag tagit otrolig distans till människor på grund av att jag har varit så målinriktad att jag inte tillåter andra att begränsa min tid. Detta har gett mig massvis med tid till att reflektera kring mitt liv. Mina prioriteringar, värderingar och relationer. Jag förstår nu att mycket av mitt liv har varit lättsamt, kravlöst och ytligt. Det är sorgligt när man tänker på att de flesta (viktiga) relationerna jag har haft i mitt liv har varit mer eller mindre problematiska. Det handlar inte om att han eller hon eller jag är dåliga människor. Utan mer att alla är i olika stadier i livet där man ställer olika krav på sig själv och varandra. Personligheterna är helt enkelt incompatible. Jag lever även väldigt mycket efter världs klichén "Everything happens for a reason". Ibland även "If it's meant to happen it will happen." (overload of cheese). Det gör det hela mer uthärdligt. En relation kanske inte funkar nu. Detta behöver inte betyda att det inte kommer att bli bättre. Distans är bra. Lite andningsrum är bra.

Sedan finns det gånger där jag tappar hoppet. Generellt allt kring livet. Men detta deprimerande ämne får tas någon annan kväll. Nu känner jag att denna stökiga inlägg bestående av oklarhet och babbel måste ta slut. Vet inte riktigt if any of this makes sense. Dessutom börjar jag bli för trött för att hålla ögonen öppna. Blev alldeles entusiastisk över min temporära inspirationskick att jag började skriva utan att tänka vidare på vad klockan faktiskt var. Så jag checkar ut för ikväll, och ber om ursäkt över denna oklarhet. Ciao.

​En onsdagskväll med Madde, innan vi skulle bege oss ut för att styra en kväll på Soli.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Återigen hemma från en resa som jag sent kommer att glömma. Paris är och kommer alltid att vara en plats nära hjärtat. Huvudsakliga anledningen till att resan skedde var för att fira min tjugoårs dag. Jag ville att någonting magiskt skulle ske, någonting fint. Man fyller 20 bara en gång, trots allt. Och åh, det blev ju så mycket bättre? Precis vid tolvslaget befann jag mig på en utomhus terrass vid Seine floden, omringad av ett härligt umgänge och drink i handen. Kl 00.00 spelades Birthday Cake med Rihanna och jag skrek och jag dansade och jag skrattade, för hur sjuk var inte timingen? Det var så sinnes kul.

Dagarna bestod av god mat, fotografering samt livets njutning. Jag och Narmin hyrde en lägenhet i centrala Paris med promenad avstånd till Champs Élysées. Riktigt fräscht och super härligt. Vi besökte Foundation Louis Vuitton, shoppade på Galeries Lafayette och tog en drink på Unisex. Kvällarna tillbringades med Madeleine och Cecilia, där vi tog del av nattlivet i Paris. New people, different vibe. Toppar Stockholm på alla vis. Favorit ställe? Café Barge. Där mådde man.

Som alla resor, så var denna så sinnes jobbigt att åka hem från. Vi träffade på så härliga människor, en del som har gjort en större påverkan i ens liv, andra mindre. Nonetheless, det gjorde ont att åka hem. Ser fram emot att åka tillbaka dit. Förhoppningsvis, sooner than later.


Thanks bae, som gjorde denna resa till den här resan. Love you.

Likes

Comments

Klockan är strax innan fyra på morgonen och huset står helt still. Jag kan inte sova. Med försiktiga steg rotar jag fram mitt gömda cigg paket ur väskan och smyger ner för trapporna, ut genom dörren. Detta sker alldeles för ofta, och jag vet nu hur tystlåten jag måste vara för att inte väcka någon. Jag läser under tiden som det ljusnar om natten och röken bränner i halsen. Kanske borde sluta röka, är en tanke som slår, men den försvinner lika fort som röken upp i luften. Det finns inte många bloggar som jag följer, snarare inga alls. Men det finns en som jag alltid går till när det kommer till inspiration om skrivandet. Hennes texter väcker intresset och det kryper om fingrarna mer än vad hjärnan har att erbjuda. Jag vill bara skriva. I liggande stund finns inget som inspirerar mig särskilt mycket, men jag lugnas av att knappa på tangentbordet och fylla raderna med ord. Av att skapa något så otroligt personligt från individ till individ.

Ska man uppdatera lite då? Vad sker i livet just nu? Nja, inte särskilt mycket när det kommer till att bygga framtiden. Däremot är den fylld med impulsiva beslut och långa nätter. Påminner mig om förra sommaren. När man verkligen levde för varje dag som gick. Förra året generellt har nog varit den mest äventyrliga, emotionella, berg- och dalbanan jag har varit med om. Det är svårt att föreställa mig ett år där jag kommer att må så bra och så dåligt som 2016, men jag vet att det kommer att ske. Jag har numera insett att jag är mer dramatisk än vad jag alltid trott om mig själv. Eller rättare sagt, jag är en väldigt väldigt känslomässig människa. Jag fastnar för någon lika fort som jag tappar intresset. Och det sker lite väl ofta. Inte bra för själen, men åh, den känslan som uppstår efter man inser att han inte längre har någon typ av makt över ens känslor, eller ockuperar hela hjärnan, den känslan är den absolut mest befriande. Den lättar på hela själen och man känner sig så otroligt nöjd över hur mycket man har åstadkommit under perioden av fullkomlig ångest och självhat. Där är jag nu. Nöjd som fan med mig själv. Det är stunder som denna som jag vill ge mig själv en klapp på axeln.

Jag borde ge sömn en chans. Inte för att jag har någon särskild tid att passa, mina dagar består numera av sovmorgnar och total prokrastinering gällande körkortsteorin. Men genom fönstret har fåglarna börjat kvittra och jag vill ändå känna att jag har en lång dag framför mig, än en lång natt. Nu är klockan kvart över och jag checkar ut för ikväll.


satt och skrev en heldag med iste och musik / brunch på Greasy Spoon / cava på Slakthusterrassen

Likes

Comments

She wore a red dress. She never wears red dresses, but something about this particular dress caught her eye when she was walking down the streets of New York City one day. The snow had covered the streets like a thick blanket and the sun had not been visible for hours. The windows of the small boutique had mannequins dressed in elegant long dresses. Too pretty to even be imagining wearing one. Accessorized with shimmering diamonds. Subconsciously, she neared the window display and stood in awe as she stared at the one in the middle. The red one.

She felt out of place. Being surrounded by upper class, sipping champagne and commenting on art like she had a clue of what was being shown. Nevertheless, she made herself occupied by appearing next to them, examining them like she could understand the deeper meaning which was hidden. She looked confident, like she was a part of it. A tap on the shoulder, and she turned around. There he was. In front of her. Staring at her with those eyes of his. She could drown in those eyes. Deep like the ocean. Blue like the sky. Suddenly, she lost herself. They were captivating. His mouth was moving and sound appeared, but she couldn't hear, couldn't focus.

He had taken her hand in the middle of all the chaos, and led her out. Hoping to speak with her without people who disturbed. There was no one outside, but he couldn't seem to let go of her delicate hand. The undesirable winter snow made the guests seek warmth. He did not mind the cold, did not mind it at all. It reminded him of when he had first noticed her. Last year, a December night. Dark and snowy. Only thing visible to the eye were the illuminating street lights. She stood with her high heels, back against the cab, a cigarette in her hand and hair tied into a knot. Did she not freeze, he wondered. But as she turned her head in his direction he lost words. She was so beautiful. It was not only the mesmerizing beauty, it was as if he could sense how her thoughts were equally enchanting. And he could not wait to open up this book and read all about her.

There is some kind of beauty with shifting weathers. It could be pouring rain, or a warming sun. A snowy day, or a cloudy mist. Not completely possible to predict the exact forthcoming change. The only thing that was uncontrollable in life. She was like that. Uncontrollable. Unpredictable. It was her charm. And there she stood. In front of him. With the most most beautiful red dress he had ever laid eyes on.

Likes

Comments

Jag älskar att spendera timmar på att läsa texter som jag tidigare har skrivit. Ibland blir jag imponerad över mitt verk; oftast skrattar jag rakt ut över mina tidigare prestationer och skäms över hur jag någonsin kunde tro att det jag skrev var bra. Självförtroendet going downhill, må jag säga. Jag blir inspirerad av att skriva när jag läser sådant som andra har skrivit. Det finns så otroligt många begåvade skrivare där ute och jag strävar efter att bli som en av dom. Inte för att jag nödvändigtvis vill bli en författare, men mest för eget nöje. Jag mår bra av att skriva; när tankarna spårar och fingrarna brinner för man inte hinner skriva ner allt fort nog innan det rinner ut i sanden. För mig har skrivandet varit en typ av terapeutisk behandling. Jag skriver när jag mår som värst. Om hur kaotiskt det är där uppe och om hur hela jag bara vill sjunka ihop i madrassen och sova ett bra bra tag. Lite dramatisk brukar jag också bli, men det hjälper. Skrivandet har varit en plats för mig att fly. Där det finns oändligt många möjligheter och riktningar som jag kan skriva om; där jag kan drömma mig bort. Jag mår bra då.

Efter all den tiden då jag har varit frånvarande från bloggen har jag börjat förstå varför. Varför jag aldrig blir inspirerad nog till att slänga in ett halvdant inlägg bara för fylla bloggen. Jag nöjer mig aldrig. Jag vill inte blogga om vardagslivet; om hur otroligt kass jag känner mig under varenda föreläsning för att hjärnan aldrig hinner bearbeta all information innan vi påbörjar något nytt, om att det enda sättet för mig att få ett garanterat A är om vår prokrastineringsförmåga skulle betygsättas; jag vill inte blogga om hur jag inte längre orkar åka in till Stockholm för en middag med vänner eller barhänga under helger, hur jag dag för dag bara önskar att tiden kunde gå fortare så att jag snart kan dra härifrån. Hur sorglig är inte jag, som lever för tanken om att fly.

I'm good tho. Sitter i skrivande stund på ett fik inne i stan; med hörlurarna på och en kall chai som stått alldeles för länge bredvid. Lite egentid är behövligt, däremot kan jag känna att jag under de senaste dagarna har haft lite för mycket egentid. Hälsosamt eller ej, det vet jag inte. Hursomhelst, vad jag ville komma fram till med detta inlägg är att jag inte kommer uppdatera regelbundet. Jag kanske inte uppdaterar på månader. Jag kommer att använda denna portal som en plats för mig att skriva om sådant som jag anser är viktigt för mig. Vad det nu än är. Vi får se vad jag kommer att fylla bloggen med. Vi ses när vi ses. Ha det gött. 

Likes

Comments

Ikväll satt jag på fika med tjejerna och sa hejdå till två vänner som nu reser bort i ett år. Emotionellt och jobbigt. Men även en tankeställare. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så redo för en stor förändring. Sedan år tillbaka, innan det var dags att välja gymnasium, satt jag och funderade massor kring vad jag ville uppnå i framtiden. Jag kom aldrig på någon konklusion, kom aldrig fram till några planer. Jag tänkte så mycket på framtiden att det började bli jobbigt och därav valde att istället tränga bort ämnet bland tankarna helt. Efter gymnasiet vart jag fortfarande lika vilsen. Det enda som jag var säker på var att jag absolut inte ville börja med studierna igen till hösten, och även den planen va oklar fram tills det blev allt försent att söka till kurser. Kan inte riktigt säga att det har varit lätt under året. Aldrig har jag känt mig så unaccomplished.

I mars åkte jag och Madde ännu en gång till London. En kväll satt vi uppe på Sky Garden med drinkar, livemusik och utsikten över hela London. Jag mådde lika bra som dåligt. Jag mådde så sinnes bra för jag insåg att jag aldrig har varit så kär som jag var i den stunden. Jag var kär i världens finaste stad. Jag mådde också så helvetes dåligt för jag var så medveten om att detta endast var temporär lycka som jag fick njuta av. That was it. I den stunden mådde jag dåligt av tanken om att lämna. Åka tillbaka till trista och gråa Stockholm och följa uttjatade och ofrivilliga rutiner. Och i stunden därefter bestämde jag att jag inte ville lämna. Jag kan inte lämna. Jag ska fanimig ta mitt pick och pack och flytta hit så jag aldrig behöver lämna igen. Jag ska börja nästa kapitel här.

Jag mådde så bra av tanken. Jag mår fortfarande bra av den. Så fort det känns rimligt att åka, då drar jag. Jag hoppas att detta blir en permanent flyttning. Sen vet man aldrig hur livet kommer att se ut när jag väl står där med hela min packning och ingenstans att börja. Man vet aldrig om jag kommer att trivas i staden som jag så länge har romantiserat när jag väl klassas som en local. Men allt det här tar jag sen. För just nu lever jag på mina framtidsplaner och drömmer mig till en bättre plats. Det är, just nu, min enda motivering i livet.


Likes

Comments

Jag är verkligen inte bra på this thing called updating the blog. Vet inte varför jag har kvar den egentligen. But I want a fresh start, I really wanna keep this going. Alla mina tidigare inlägg är borta nu. Sooo it looks kinda naked, men don't worry, för jag ska fylla den med better content and stuff. I don't know, men jag ska försöka.

Oh gosh, vart detta för mycket svengelska? I can't tell. Oh well. Sitter hemma atm. Ska strax fixa mig och åka till Uppsala. Spenderar natten där ikväll. Ska bli mysigt.  Bye bye.

Likes

Comments