Header

Funktionsnedsättning
Annorlunda är bra - Bäst faktiskt. Varför ska man egentligen vara som alla andra? Ja, ibland kan jag må dåligt av att läsa vissa artiklar, inlägg på facebook eller Instagram eller ett blogginlägg, där folk skriver om ouppfostrade barn.. Som det här som jag läste på instagram:
 
  Läste ett grymt bra inlägg/artikel igår, minns dock tyvärr inte var. Men skriver under till hundra procent. Varför tillåts barn idag vara så ouppfostrade och respektlösa? Baxnar allt oftare över små barn (och större) som tillåts uppföra sig precis hur som helst. De skriker åt sina föräldrar, säger fula ord, springer runt och skriker på restauranger odyl, uppför sig illa mot andra barn, river ner saker i affärer, avbryter konstant om man är i samtal med deras föräldrar osv osv. Och föräldrarna gör inte ett skit. Mumlar möjligtvis något om "aktiv" - inte ofta utan en viss STOLTHET i rösten... Och barnen bestämmer numera vad man ska äta till middag, vart man ska åka på semester, om man ska gå bort på middag, vad man ska se på TV osv. Och föräldrarna slår sig lite för bröstet för de "lever ju för sina barn." Men vet ni. Jag lever oxå för mina barn. De är mitt allt. Men i den kärleken och rollen ingår oxå att förbereda dem för verkligheten och vuxenlivet, inte curla fram små krävande egocentriker som tror världen cirklar kring dem även i vuxen ålder. (Och då kommer få ett BRUTALT uppvaknande.) Mina barn ska baske mig lära sig vikten av lite gammaldags artighet ("tack", "får jag gå från bordet" osv), de ska inte vara familjens överhuvuden utan lära sig att föräldrarna bestämmer - självklart med hänsyn taget till barns behov i rimlig omfattning, de ska uppföra sig bland folk, de ska inte avbryta mitt i när vuxna pratar, (såvida det inte brinner nånstans eller någon slags akutinsats krävs,) de ska tillåtas ha tråkigt, de ska långsamt slussas in i vuxenvärlden och få lära sig hur den funkar. Men känner att detta börjar bli en bortglömd konstart allt eftersom det blivit modernt att som vuxen anse sig vara en "superförälder" genom att låta barnen bestämma allt o låta dem härja fritt för att "bejaka dem". Men bara så ni vet, ingen annan än ni tycker det är charmigt när er unge lever rövare o inte kan uppföra sig. Ingen runt er tycker det är "superföräldraskap". De ser bara ett ouppfostrat barn, o personligen brukar jag tycka så innerligt synd om de barnen. Så nej, vi skulle behöva lite återinförande av lite UPPFOSTRAN.
 
Jag får en olustig klump i magen. För jag håller med henne. Det vore min dröm om jag kunde uppfostra mina barn så. Men med våra förutsättningar så går det inte riktigt.. Och NEJ! Jag tycker inte att det är charmigt att mitt barn inte kan uppföra sig, jag vill sjunka genom marken när han ställer till en scen i offentlig miljö. Jag skäms för mitt barn dessa gånger. Inte för honom egentligen utanför att hans handikapp inte syns. Jag verkar i ovanståendes ögon just en dålig mamma som inte kan uppfostra mina barn, sen känner jag mitt barn bäst. Om jag blir arg och säger till på skarpen så blir hela cirkusen bara värre. Om jag istället lite lekfullt försöker avleda så brukar situationen avta.. Så då är jag en curlingförälder som inte säger till mina barn?! Nä vet ni vad. Ska jag sätta en tröja på min son där det står stort AUTISM eller varför inte en lapp i pannan?...
Vissa barn är ouppfostrade men försök att tänka steget längre. Det kanske har hänt något hemskt i familjen, det kanske finns en funktionsnedsättning (för jo, det är rätt vanligt) med i bilden. Och jag lovar dig: Dessa föräldrar jobbar hårdare och kämpar 1000 gånger mer än vad du någonsin kommer att behöva göra. Vi tränar 40 timmar i veckan med sonen! Pluss att vi båda jobbar heltid (ja, vi måste det för vi ska ha råd att hjälpa honom på bästa sätt). Samtidigt ska vi ha tid för hans lillebror och ge honom kärlek. Och så ska det uppfostras också.. Jo, tack! Dom säger tack för maten oftast, dom beter sig rätt så bra nu. Men vet ni vad. Min son som tar in 1000 gånger mer intryck under en dag än vad en normalstörd människa gör inte får ett utbrott, ja då är jag så enormt stolt. Och får han ett utbrott pga trötthet efter en hel dag på förskolan med väldigt mycket intryck att bearbeta så gör det inget. Jag blir inte arg på honom. För jag förstår. Skulle jag ta in hälften så mycket och behöva sortera i hjärnan hela tiden så skulle jag behöva sova i en vecka i streck. PUNKT!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments