Kapitel 3

  • Miles, kan du höra mig? Mitt namn är Melissa.


Miles ville inte öppna ögonen, det var ju tänkt att han skulle dö och om man är död kunde man väl inte höra något och inte heller röra sig.


  • Kan du öppna ögonen, Miles? frågade Melissa.


Han öppnade ögonen och han såg flera läkare som stod runt honom och de såg alla lättade ut.


  • Ja… vill… inte...leva… sa Miles med ansträngd röst.
  • Du blev satt på jorden för en orsak och det var inte för att dö utan för att leva. sa Melissa lugnt.
  • Men.. jag...vill..dö… sa Miles
  • Du kommer att få dö, men idag är det inte din tur. Inte ännu. sa Melissa.


Miles orkade knappt hålla sig vaken, men de frågade en massa frågor av honom som han behövde svara på.


Just nu hoppades han bara att Ethan var okej och han frågade om han fick tala med Ethan, men de sa bara att det fanns annat viktigt som behövde utredas.


En psykiatriker kom och talade med Miles och de diskuterade varför han inte ville leva och hur han hade bestämt sig för att försöka ta livet av sig och hur länge han hade haft sådana tankar.


Han berättade om hur de blev påhoppade i skolan och att de blev mobbade mest hela tiden och att han hade fått en massa dödshot av personer i skolan. Och att hans pappa inte tyckte att det var okej att vara homosexuell. Så han kunde inte berätta åt honom.


Psykiatrikern tyckte att han borde följa med till ett ställe där han skulle få hjälp och att han blev accepterad för den han är, men han behövde få en vårdnadshavares underskrift så de sökte upp Miles mamma som godkände att de fick flytta honom till ett ställe där han kunde få den hjälp han behövde. Ethan fick möjlighet att hälsa på så det gjorde saken bättre för Miles.


Ethan satt bara i rummet och kollade rakt fram med glasartad blick hela resten av kvällen. Och varje gång han blundade såg han hur Miles hängde från taket. Han kunde inte förstå vad som fick Miles att vilja dö.


Vid 10 tiden kom Jake förbi för att berätta att Miles var vaken och mådde bra trots omständigheterna. Läkarna hade kommit fram till att han hade överdoserat på sömnpiller före han hade hängt sig och att det var säkrast att flytta honom till ett hem för mentalt sjuka ungdomar där han kunde få hjälp. Han berättade även att man fick hälsa på varje dag.


Efter att ha diskuterat med hela familjen bad han att få prata enskilt med Ethan en stund. Han sa att allt kommer att bli bättre och att han kommer kunna glömma synen av det hemska som hade hänt även om det inte kändes som det.


Han sa även att om han kände att han behövde tala med någon så kunde han komma till polisstationen och fråga efter honom så kunde de sitta och tala i princip hur länge som helst.


Nästa dag åkte familjen iväg för att hälsa på Miles. När de kom fram fick de sätta fast en lapp på kläderna som visade att de bara var på besök. När de kom i salen såg de Miles som satt vid ett bord och stirrade ner i sin famn.


Ethan halvt sprang fram till honom och kramade om honom i vad som kändes som flera timmar. Sen satte han sig ner bredvid honom och bara kollade på honom för att försäkra sig om att det faktiskt var hans Miles. Miles Westbrook. Den Miles han alltid hade älskat och alltid kommer att älska.


Och det var han, fast ändå inte riktigt. Det var hans kropp, hans kläder men det var inte Miles. Det fanns ingen där. Han var bara ett tomt skal.


  • Fö...förlåt… stammade Miles
  • Det är inte du som ska säga förlåt. Det är jag, jag var inte där för dig när du behövde mig mest. Förlåt! sa Ethan.


Miles såg helt förstörd ut, han var helt lila runt halsen där repet hade varit och han var nästan svart runt ögonen.


Besökstiden är över! sa en vakt.


  • Men vi kom ju just hit! sa Ethan.
  • Det finns inget jag kan göra åt det, säg adjö nu. svarade vakten.

Ethan kollade Miles i ögonen.


  • Jag älskar dig! Kom ihåg det! sa Ethan.
  • Jag älskar dig också… sa Miles.


Ethans föräldrar fick nästan dra ut Ethan ur rummet eftersom han inte ville lämna Miles.


Nästa dag vägrade Ethan att gå till skolan. För det första klarade han inte av det för han visste att han skulle bli totalt utfrågad av alla personer i skolan, och dessutom ville han inte gå till skolan utan Miles. Han satt inne i sitt rum hela dagen och ritade.


Varje gång han blundade såg han fortfarande Miles, så han bestämde sig för att rita av bilden han hade och sen bränna upp den, så skulle förhoppningsvis bilden försvinna ur hjärnan.


Han ritade upp bilden och väldigt detaljerat. Så gick han fram till brasan och kastade in den och såg på när bilden brann upp. Och det kändes som att trycket lättade.


Dagen efter gick han tillbaka till skolan. Och som han hade trott så ville allihopa veta hur Miles mådde, var han var, varför han hade försökt ta livet av sig, var han hittade honom, vad han hade gjort och mycket mer. Men det var bara ingen som frågade hur han mådde. Alla ville bara veta hur Miles mådde. Visst det var han som hade försökt få slut på sitt liv, men det var ändå han som hade hittat honom hängandes från taket med ett rep fäst runt halsen.


Sista rasten kom en ny kille fram till honom när han satt ensam vid ett bord och presenterade sig som Elijah. Han sa att han hade hört vad som hade hänt och frågade först lite frågor om hur Miles mådde, men sedan frågade han faktiskt hur Ethan själv mådde och då brast han i gråt. Elijah tog tag om honom och höll om honom ända tills han hade gråtit färdigt.


  • Varför bryr du dig ens om mig? frågade Ethan.
  • För att jag vet hur tufft det är och jag vill inte att du ska känna dig ensam. svarade Elijah lugnt
  • Om du vill så kan jag följa med dig hem och stanna en stund. sa Elijah
  • Ja tack.. svarade Ethan.

Pojkarna gick hem till Ethans efter skolan och åt ett mellanmål.

Och för en gångs skull kunde Ethan tänka på något annat än Miles.


Ethan frågade om Elijah inte tyckte det var “äckligt” att de var gay och då svarade Elijah att han själv var både gay och transkönad och det var därför de hade flyttat och bara en dag senare hade han hört om vad som hänt med Miles och då hade hans föräldrar velat flytta men han hade sagt att han åtminstone ville ge skolan en chans och det var han glad för.


Ethan frågade också hur han var så bra på att få honom att glömma Miles. Och han svarade att för snart två år sedan hade hans kompis syster gjort samma sak och inte haft lika mycket tur som Miles och han hade hjälpt sin kompis att ta sig igenom den tiden.


Ethans föräldrar kom in i rummet och blev såklart lite chockad när de såg Elijah.


De båda killarna reste sig och Elijah presenterade sig för Ethans föräldrar.


  • Så hur länge har ni känt varandra? frågade Roger.
  • Några timmar. svarade de.
  • Okej.. sa Roger


Elijah kollade på klockan och konstaterade att han nog borde gå hem för de skulle äta om en halvtimme.


Killarna sa hejdå åt varandra och Elijah gick hem.


Den natten kunde Ethan faktiskt sova ganska bra vilket han inte hade gjort på några dagar.


Nästa dag när han var på väg till skolan stötte han på Zach och hans gäng.


  • Du vet väl att han gjorde det för att slippa dig. sa Zach hånfullt.


Ethan låtsades som att han inte hörde det, men det gjorde ont och han började tänka om det faktiskt var sant. Hade Miles försökt slippa honom genom att inte finnas?


Han behövde svar. Fast han var halvvägs till skolan så vände han om och sa åt sina föräldrar att skjutsa honom till Miles. De frågade inte ens varför utan de bara förde honom dit. Väl framme hamnade han att vänta i 1,5 timme före han fick träffa Miles.


När han äntligen fick se Miles kramade han om honom länge och gav honom en lång kyss.


Efter det frågade han varför. Varför han hade gjort det.


Han svarade och sa att hatet bara var en liten faktor och att störst problemet var hans pappa. Han ville inte fortsätta leva om han inte kunde vara 100 % ärlig mot sig själv och han ville inte ljuga om att de var ett par.


  • Tack och lov. sa Ethan lättat.
  • Varför undrar du det? frågade Miles.
  • Jag kände bara att jag behövde veta. svarade Ethan.
  • Bara så du vet så har jag träffat en kille som heter Elijah och han är riktigt trevlig och hjälpsam, så är det okej att jag tar med honom hit någon gång så ni får träffa varandra. frågade Ethan.
  • Säkert.. svarade Miles lite fundersamt.
  • Ta det lugnt! Det är inget på gång mellan oss, vi är endast vänner. sa Ethan.


Miles såg lättad ut och Ethan frågade hur han mår och när han får komma hem. Miles berättade att han hade gått med på att stanna i 30 dagar och att han inte kunde avbryta avtalet.


Ethan tyckte det lät som en bra idé även om han helst skulle vilja att allt var precis som normalt, men han förstod att de inte skulle sluta bra.

Han spenderade så mycket tid som möjligt med Miles den dagen och allt kändes bra just då.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag hade inte tänkt dela med mig av Kapitel 2 riktigt ännu men det kan möjligtvis bli lättare att fortsätta skriva om man får höra lite kommentarer över det man redan skrivit. Jag kommer troligtvis ändra och lägga till några saker ännu eftersom det är så att säga en "rå" skrift.

Jag måste varna er att det är ett väldigt känsligt område detta kapitel behandlar... självmord bland annat.


Kapitel 2


Äntligen kunde de båda killarna gå i skolan som vanligt utan att bli sönderslagna. Visst fick de blickar som sa att det de gjorde var fel och folk viskade med varandra när de gick förbi. Men det brydde de sig inte i. Det gick att ta, men att bli halvt slagen till döds varje dag skulle inte ha gått mycket längre.

De hade hunnit gå i skolan typ 4 dagar före de blev påhoppade av några som kände Zach. De sa att Zach hade sänt dem för att ta livet av dem, men som tur hann en lärare ingripa.

Ethan och Miles bestämde sig för att gå en kurs i självförsvar så de inte skulle vara så hjälplösa om de blev påhoppade flera gånger. Såklart blev de ju påhoppade flera gånger inom den närmsta månaden men efter att ha gått kursen hade de lite hum om vad de skulle göra för att stoppa de som attackerade dem

Det blev dags för den årliga klassresan. Resan innehöll en övernattning i naturen och en del aktiviteter under dagarna. De båda killarna försökte övertyga Ethans föräldrar att de inte skulle åka men utan att lyckas något vidare. Så de skulle med på klassresan de också.

Dagen som de hade fruktat kom slutligen och de hade packat sina väskor och var påväg till skolan med Ethans pappa. Väl framme kramade Mr. Jones om de båda killarna och vinkade av dem. En lärare kom för att möta dem och visa vägen till den rätta bussen.

De hade blivit mer bekväma med att vara sig själva så under hela bussresan höll de hand med varandra och turades om att vila huvudet på den andras axel. Bussresan tog cirka 2 timmar och så fort de kom fram fick de i order att sätta upp tälten. De båda killarna trasslade in sig själva i tältet, men till slut fick de upp tältet.

Efter att alla tält var uppe blev det dags för lite lekar, även om alla tyckte det var barnsligt och så. De började med trasiga telefonen och Fiona, skolans “prinsessa” var personen som skulle komma på en mening. Ethan och Miles hade ju såklart satt sig bredvid varandra och Fiona kollade konstigt på dem. Fiona viskade sin mening till personen bredvid henne och personen började skratta.

Efter många skratt blev det Miles tur att lyssna vad personen bredvid honom sa.

  • Se på de handikappade mongoloida bögarna där… viskade personen.

Miles reste sig upp och Ethan frågade vad det var. Miles kollade tillbaka på Ethan och sa:

  • Fiona Andrews här kom på världens bästa mening eller något i den stilen! Hon sa, Se på de handikappade mongoloida bögarna där.

En del av personerna skrattade och andra såg chockade ut. En av lärarna, hon som hade hjälpt Ethan vid affären, sa åt Fiona att följa med. Fiona himlade med ögonen och kastade med håret medans hon följde efter läraren. Senare den kvällen såg eleverna hur Fiona blev hämtad av sina föräldrar. Hon såg surt på allihopa och skrek sen att hon ändå inte ville vara här med alla losers som ändå inte förstod ett skämt.

Klockan närmade sig 9 på kvällen så det var dags för kvällsmål. Lärarna hade fixat smörgåsar åt alla och efter det var det dags för alla att gå tillbaka till sina tält och börja sova. Såklart sov i princip ingen men så länge de bara var i sina egna tält och var tysta så var det okej att vara vaken.

Ethan och Miles låg och myste i tältet som egentligen var för litet för två tonårskillar men de hade inget annat och killarna tyckte bara att det var nice. För då fanns det ju en orsak att ligga nära varandra. De ligger på sidan och Miles som är big spoon sätter sitt ben på Ethans kropp och Ethan tar tag i benet och efter en liten stund hör Miles hur hans andetag blir långsammare och djupare. Miles är trött men han kan verkligen inte somna.

Plötsligt drar någon upp dragkedjan till tältet och där står nästan hela klassen beredda med mobiltelefonerna. Alla skrattar och Ethan vaknar.

  • Vad är det som händer? frågar Ethan.
  • NI! Ni är vad som händer! ropar någon.

Lärare kommer springande och föser undan ungdomarna.

  • Vad är det som pågår här! ropar en lärare.
  • Det skulle jag också vilja veta. säger Ethan förvirrat.
  • Ha! Gaaay! ropar någon i bakgrunden.
  • Nej, nu räcker det! säger en av lärarna.
  • Tillbaka till era egna tält! Showen är över.

Folk gick tillbaka till sina egna tält och allt lugnade ner sig. Men varken Ethan eller Miles kunde sova efter vad som hade hänt. Så de bestämde sig för att försöka rymma.

De plockade ner tältet så tyst som de kunde och packade sina saker och började gå. De gick på samma väg som de hade kommit på. Och klockan var lite över 12 på natten, men månen lyste väldigt starkt. De gick i flera timmar och vid 4 tiden kom de till ett café som hade öppet dygnet runt. De hade sina bankkort så de köpte varsin kaffe och en smörgås, och utan att de hade märkt så somnade dom.

Vid 6 kom en servitris och väckte dem och sa att det inte var meningen att man skulle sova på cafeét. De ursäktade sig och köpte varsin kaffe än en gång och gav lite dricks åt servitrisen eftersom hon inte hade slängt ut dem fast de hade sovit. De hade typ 2,5 timmar kvar tills de skulle vara hemma så de började gå efter att de köpt smörgåsar och vatten.

Efter närmare 3 timmar var de äntligen hemma, och ingen lärare hade ens märkt att de var borta, men Ethans föräldrar undrade ju såklart varför de var hemma. Och de sa att alla elever hade varit riktigt elaka och att de inte ville vara där på grund av det.

De gick med på att de inte behövde åka tillbaka och Miles fick sova över en natt.

Alla de personer som hade filmat hade lagt ut videorna på olika sociala medier och killarna fick en massa hat och till och med dödshot, men de sa inget åt sina föräldrar för de tyckte att de hade hjälpt dem tillräckligt redan.

Det var en ledig dag ännu dagen efter att Miles hade sovit över och Miles sa att han nog behövde åka hem till sin pappa. Ethan tyckte inte att han skulle åka men Miles ville hem, så de gav varandra en kyss och sa hejdå. Och Ethan sa att de skulle mötas vid den lilla dörren som vanligt, Miles nickade och började gå hemåt.

Han kom aldrig nästa dag. Ethan tänkte att han säkert bara blivit sjuk och att han inte hade hunnit skicka ett meddelande åt honom och berätta det. Så han bestämde sig för att gå dit efter skolan.

Första timmen hade han matematik. Bara några minuter efter att lektionen börjat kom en papperslapp flygandes och landade på Ethans pulpet. Han kollade bakåt för att se vem som hade kastat den men allihopa såg oskyldiga ut, så han öppnade den.

Hej storfaggen! Låg ni i skogen och fuckade när vi låg och sov?

Ethan kollade bakåt en gång till men alla såg lika oskyldiga ut som förut.

Resten av lektionen gick riktigt trögt och Ethan bestämde sig för att skolka resten av skoldagen och gå hem till Miles. Han skickade ett meddelande åt sin mamma att han mådde dåligt så han skulle gå hem från skolan. Hon skickade att ingen är hemma, men att hon skulle komma hem om några timmar när arbetsskiftet var slut.

Det tyckte Ethan bara att var bra för då hann han vara längre med Miles. Han funderade på att köpa en blomma men kom på att hans pappa var väldigt homofobisk så han skippade den idén. Istället gick han bara dit.

Väl framme såg han att Miles pappa var borta eftersom bilen inte stod på gårdsplan, så han gick in utan att knacka.

När han kom in såg han att Miles dörr till rummet var stängt. Ethan gick fram till dörren och öppnade den och det första han ser är Miles som hänger i ett rep från taket. Han är fortfarande vid medvetande och han kippar efter luft. Ethan är livrädd. Hur ska han få ner honom före det är för sent!

Ethan stormar ut ur rummet och in i köket för att hämta en kniv för att skära av repet med.

Nej! Så här skulle det inte gå. tänkte Miles.

Han ville ju bara dö, och han ville inte att Ethan skulle få veta något. Han hade ju till och med skrivit ett brev till Ethans föräldrar att de inte skulle berätta sanningen åt Ethan utan säga att han blev påkörd på väg till skolan. Men nu var ju Ethan här och det gick inte att ändra på något.

Ethan kom tillbaka till rummet med en stor kniv och lyfte upp stolen som Miles hade stått på för att nå upp till repet. Miles hade slutat andas och hans läppar började bli svagt lila. Han måste skynda sig före det var för sent. Lite till!

Med en duns föll Miles kropp till marken. Han började inte andas och Ethan ringde till Larmcentralen.

  • 112, berätta vad som har hänt.
  • Min pojkvän har hängt sig! Han ligger på golvet nu och han andas inte! skrek Ethan.
  • Ta det lugnt och andas! sa personen i andra änden.
  • Vad heter du?
  • Ethan… Ethan Jones! svarade Ethan.
  • Okej Ethan, jag vill att du placerar båda händerna på din pojkväns bröstkorg och trycker hårt och snabbt tio gånger och sen håller du för hans näsa och blåser in luft genom munnen två gånger. Kan du göra det för mig? frågade personen.
  • 1 2 3 . . . . 8 9 10… räknade Ethan.
  • Bra! Håll nu för näsan och blås in så mycket luft du kan och fortsätt sen med vad du precis gjorde. Hjälp är på väg!

Några minuter senare var ambulansen på plats och de tog över och Ethan lämnade bara och sitta precis där han satt och stirrade rakt in i väggen.

En polis kom in i rummet och presenterade sig som Jake.

  • Ethan, heter du visst? undrade Jake.

Ethan nickade.

  • Var det din pojkvän?

Ethan nickade igen.

  • Kan du berätta vad som hände? frågade Jake.

Ethan berättade att han hade trott att Miles var sjuk så han hade skippat skolan för att hälsa på Miles och när han kommit in hade han sett honom hänga från taket.

Jake förde hem Ethan och väntade med honom ända tills Mrs. Jones kom hem eftersom risken för självmord var stor efter att ha sett ett självmord.

Han sa åt Mrs. Jones att hålla koll på Ethan hela tiden och om han ens blev lite konstig skulle de ta honom till sjukhuset.


Likes

Comments

Jaa.. var ska jag börja?

9:orna har varit på prao den här veckan. Jag själv har varit vid min lågstadieskola, vilket har varit roligt men samtidigt använt upp all min energi. Efter första dagen hann jag bara hem så somnade jag, men hann inte sova riktigt länge förren min lillasyster och lillebror kom in i rummet och slängde katten på mig...Thanks..

Resten av dagarna har gått bättre.. men en fråga som ständigt kom upp var " är du en flicka eller pojke?", och fastän jag svarade att jag var en pojke så fortsatte de att tjata. Och visst, det är ett litet problem här i världen men varför ska icke-ciskönade bli behandlade på ett annat vis. Folk skulle aldrig med flit använda fel pronomen åt något ciskönad eller till och med en hund, och de skulle be om ursäkt direkt om de i misstag sagt fel. Men det verkar som att de har rätt att använda fel pronomen åt icke-ciskönade, för vi är ju inte ens personer utan utomjordingar verkar vissa tycka.

Om någon råkar använda mitt födelsenamn eller kvinnliga pronomen ibland (känner du dig träffad mamma? ;) ) så det bryr jag mig inte i, möjligtvis kan jag ibland rätta personen i fråga men inget mer.

Men att med flit säga fel för att trycka ner mig där går f*n gränsen (ursäkta språket)! Förvänta dig inte att jag är schysst tillbaka eller att jag svarar på något du vill ha svar på.

Jag brukar oftast svara med "Vem är det?" ända tills de säger Lucas och om de aldrig kommer till det så får de dra åt skogen. Så de' är så!

Och en hälsning till de kompisar som fortfarande använder "Wilma" och "Hon" kan ni snälla försöka använda "Lucas" och "han" i stället, tack!

Okey enough with the negativity!

Jag har faktist anmält mig till Studio 3 som vi har i skolan så vi får se hur det blir. Och HBTQI+ klubben var på tidningen för några dagar sen vilket är väldigt bra. Det behövs mera kärlek i världen. Och för de som vill veta sitter jag och skriver i takt med musiken just nu😂

Några timmar före jag sitter här och skriver detta inlägg satt jag i en biosalong (tror det heter det) och kollade IT, vilket var i TOP 5 skräckfilmerna för min del. Även om jag vet att jag är en sådan person som tycker att skräckfilmer är bättre ju mera jumpscares det finns med så har jag börjat förstå att det är så mycket mera än bara det som gör en skräckfilm bra. En bra skräckfilm ska byggas upp till "Grand Finale" och man ska känna sig rädd nästan hela filmen i genom, och den ska få en att börja tro att man blivit helt spritt språngande galen. Och den blir ännu bättre om man inte ens är säker på att andra ser vad man själv ser. Då är den bra! Och det här beskriver IT. Så JO! Den var bra. Och jag rekommenderar den starkt till de lite modigare och man skall definitivt inte ha några som helst hjärtproblem om man ska kolla på den, och jag skämtar inte utan jag är helt seriös!

Jag tror det var allt för den här gången!

Så vi hörs någon annan gång och ha de' gött sålänge!

//Lucas

Likes

Comments

Jaa.. som rubriken säger så har vi startat en HBTQI+ grupp i skolan. Det är jag och två andra vänner som håller i trådarna och försöker få det att fungera. Tyvärr har det varit en del motgångar... För att folk ska få veta att det finns en grupp så behövs det ju reklam. Och vi använder oss av affischer gjorda av papper. Och klart vi visste att det skulle vara personer som protesterade mot en sådan grupp.. Men det gick definitivt överstyr med hur de protesterade. Som jag nämnde så hade vi lagt upp affischer för att göra reklam och det var ju ett enkelt byte för det är ju bara att riva ner dem. Så över 20 affischer har ju blivit ner rivna. Och gänget som gjort det är ju jättestolta och tycker att de gör alla en tjänst genom att förstöra affischerna. Det gick så långt så vi tog kontakt med rektorn som berättade i högtalaren att det inte är okej att förstöra andras saker och att det de håller på med räknas som skadegörelse och att skadegörelse är straffbart. Och efter det lugnade det ner sig. Så idag hade vi vårt andra möte och det gick riktigt bra så det är ju något positivt.

Nu ska jag göra något annat en liten stund och sen bär det av till Aikido.

//Lucas

Likes

Comments

Jaa... Det är definitivt länge sen jag skrev något här. Orsaken?

Ingen ork, inget att skriva om, skolstart m.m.

Men i alla fall ska jag försöka bli lite mer aktiv igen, kanske skriva något om hur det går i skolan och med Pontus. Skriva om vad som händer i mitt liv just nu och lite sånt.

MEN! jag ska börja med att besvara en kommentar jag fått, som lyder så här:

Ska du byta namn nångång? När? Har du tänkt könskorrigera dig? Hur tänker dina föräldrar kring detta? Du är modig, lycka till med allt!

Först av allt, Tack desamma! Inte varje dag man får höra en fin kommentar😊

Och nu till frågorna.

Oavsett om jag får en transdiagnos eller inte så tror jag att jag kommer försöka att byta namn för jag är inte bekväm med mitt födelsenamn, och när... troligtvis när jag blir myndig om inte tidigare.

Om jag har tänkt könskorrigera mig beror mest bara på transdiagnosen för om jag får den så tänker jag börja ta hormoner och även göra en "top surgery", beroende på om "bottom surgery" går framåt och blir bättre och lättare så möjligtvis den också, men i dagens läge tycker jag att resultaten är fr "däliga" så jag skulle inte genomgå den.

De tycker att man måste få vara den man är så de står helt bakom mina beslut och stöttar mig till 100%. ( fast mamma tycker att jag borde heta något som lite hör ihop med mitt födelsenamn, men det får hon glömma😂😉)

Kan även berätta att jag har tid till Tammerfors på ett första möte så vi får se hur det går..

Det här får räcka så länge, men som sagt ska försöka bli mer aktiv. Ha de' gött!

//Lucas

Likes

Comments

Alltså WHAAAAAT!

Jaa.. jag vet då inte hur jag ska överleva det här skolåret. En massa krav... man ska veta till vilken skola man ska söka efter 9:an... få upp betygen... i allmänhet veta vad man vill göra...

Och om det bara vore det, men att samtidigt kämpa med sig själv varje vaken stund gör inte saken lättare.

Och ska jag komma tillbaka till skolan som Lucas eller ska jag fortsätta med namnet Wilma som jag absolut hatar... värsta delen är när man har en ny lärare och det är namnupprop och man ska sätta upp handen när man hör sitt namn.. och lärarna tror att jag typ skämtar när jag sätter upp handen när de ropar upp Wilma Hellén... och jag mår lika dåligt varje gång.

Så mycket förstår jag att jag inte kan få Lucas på betyget för där måste det vara det lagliga namnet, men att det åtminstone skulle stå Lucas på klasslistan.

Så i alla fall har jag funderat att ta kontakt med rektorn och fråga om det är möjligt...

Men så var det ju gymppan också... skulle jag ha gymnastik med pojkarna eller flickorna?? Helst skulle jag skippa det helt men det är inte valbart.

Ja det var väl det mesta jag hade i tankarna just nu...

Bild tagen vid villan för ca en vecka sen...

//Lucas

Likes

Comments

Hittade en artikel på TeenVogue som innehöll 17 saker som homosexuella män är trötta på att höra. (länk i slutet av inlägget) Så jag bestämde mig för att själv "reagera" på de olika sakerna som står där. Jag har inte läst vad de skrivit om det i artikeln så det här är endast mina åsikter. Okej.. då kör vi!

1. Jag skulle aldrig ha gissat att du är bög/ du ser inte ut som någon som är bög.

Oj! Ursäkta jag glömde regnbågsflagga där hemma! Nope jag ser inte bög ut, och vet du varför... bög är inte en person. Bög är en synonym för Homosexuell, vilket berättar vilket kön personen är attraherad av så NEJ jag kan inte se bög ut tyvärr.

2. Du borde träffa min andra homosexuella vän!

Okej. Chilla... bara för att hen också är gay betyder det inte att jag tycker om hen. För att jag ska vilja bli kompis med hen måste vi ha andra saker gemensamt än att båda är gay.

3. Vad är en "twink"?

Eftersom att du frågar det här så betyder det att du inte har någon som helst aning om vad det betyder... Och det är en fråga jag inte svarar på åt vem som helst. Kriterier för att jag ska svara på denna fråga är:

1. Du ska ha känt mig en tid (varierar från person)

2. Ska ha lika dirty mind som mig.

3. Vara en person jag litar på till 378%

Om du fortfarande känner att du stämmer in på allt detta så kan du ju prova fråga. Och om du känner att du inte stämmer in, men vill veta så kan du ju alltid googla. Men se till att du vet hur man tar bort saker från sökhistoriken😉

4. Så vem är mannen i förhållandet?

Eeeehm... i sådana fall att båda identifierar sig som män så är båda män. Och om en eller båda inte identifierar sig som man/män så är en inte mannen i förhållandet. Svårare än så är det inte. Det är som att fråga tvillingar vem av dem som är barnet i familjen.

5. Hur gör man när man går på dejt?

Fel person att fråga... för jag har inte varit på någon dejt i hela mitt liv. Men jag gissar att man gör ganska lika som vilken annan dejt som helst.

6. Hur kom du ut?

Ojdå! Jag visste inte att du hade så låga IQ- poäng som 5... Men okej om du vill veta. Börja med att gå fram till dörren du vill öppna. Om den är låst vrider du på låset så att dörren inte är låst längre, sätter handen på handtaget och trycker ner det. När du gjort det endera knuffar du på dörren eller drar den emot dig.

Var det inte det du ville veta?? Annars kan du ju alltid gå till min blogg och söka upp inlägget med rubriken " Något viktigt jag måste berätta". DONE!!!!

7. Om du vore straight...

Men kära lilla vän. Jag är inte straight och kommer aldrig bli. Så nej jag vet inte... Sorry!

8. OMG! Jag älskar homosexuella pojkar. Ska vi bli vänner!?

Vad sägs om NOPE! Om du vill bli vän med mig ska det inte vara för att jag tycker om pojkar utan för att du tycker jag är en trevlig person och vill lära känna mig "for real". INTE FÖR ATT JAG ÄR GAY!

9. Det betyder väl att jag i princip är bög, eller?

Senaste gången jag kollade vad bög stod för stog det att man tycker om personer av samma kön och inte att man gillar att kolla på RuPauls dragrace och lyssna på Troye Sivans musik.

10. Homosexuella män bara ÄLSKAR mig!

I'm gay and i DO NOT love you at all...

11. Vad tycker du att jag ska ha på mig?

Före du frågar något mer ska du veta att min syster hjälper mig att välja outfit, och det säger ganska mycket om hur bra jag är när det gäller mode. Men om du fortfarande vill att jag ska hjälpa dig välja kläder så fine. It ain't my problem..

12. Kan du hjälpa min pojkvän?

Nope. Det för du reda ut själv. Så länge han inte är min pojkvän så tänker jag inte ha ett finger med i spelet.

13. Varför är alla snygga män homosexuella?

Tjaa.. Varför är alla snygga män straighta? Eller redan i ett förhållande. Eller bor på andra sidan världen. Utseendet är bara en bisak. Lär känna personer. Ju bättre personlighet, desto snyggare blir personen.

14. Ni har det så lätt med alla dejting appar!

Bi*ch please... Ni som är straighta har definitivt fler appar och det är inte enklare. Och det kan jag svara på utan att ha testat...

15. Du borde veta det här [sätt in referens]. Du är ju bög!

Jag visste inte att jag såg ut som ett vandrande lexikon. Det är som att säga åt någon som är bra på språk att hen borde kunna tala ett helt främmande språk flytande, bara för att hen är bra på språk.

16. Du är min bästa homosexulla vän.

Så jag är inte din bästa vän? Då måste du vara min sämsta straighta vän...

17. Är du säker?

Nej... jag kände bara för att komma ut som homosexuell för att få en massa hat och för att vara "modern". Jaaaaaaaa jag är säker.


DONE! Tog nästan en timme att skriva ned allt😂

Här är länken till artikeln om ni även vill läsa den.

http://www.teenvogue.com/story/things-you-shouldnt-say-to-gay-people

//The gayest person u know!😂😂

Likes

Comments

Hej!

Jag har länge funderat om jag skulle skriva om något annat än t.ex hästar, vardagslivet och annat "vanligt" här på bloggen. För jag tycker själv att den här bloggen är tråkig, och eftersom det bara är samma saker jag skriver om hela tiden så blir det svårare att hitta något nytt som jag inte skrivit om redan.

Så nu vänder jag mig till er... japp precis just du!

Finns det något speciellt du skulle vilja se här på bloggen? Precis vad som helst... alla ideér är bra, utom de dåliga.. nej men skämt åsido. Det går att kommentera här under inlägget eller på mina sociala medier som Facebook och Instagram.

Slänger in en solig bild på Pontus eftersom vädret har varit si sådär några dagar nu...

Likes

Comments

Tänkte bara skriva sådär snabbt för de som faktiskt bryr sig i mitt skrivande och sådär att det troligtvis kommer ta en stund förren boken kommer vara färdig på grund av att ideérna är slut här i mitt lilla huvud. Eller de är inte slut. Alltid när jag inte sitter framför datorn och försöker skriva kommer jag på en massa ideér, men när jag ska skriva ner dem endera försvinner de eller så har jag så dåligt självförtroende så jag skiter i att skriva det jag tänkt. Så det betyder att inget skrivs och en bok skriver inte sig själv.

Ska försöka stärka självförtroendet och komma på sätt att få fantasin till att flöda.

Jag tror det svåraste med att skriva den här boken är att det jag skriver om "hits close to home" så jag måste vara känslomässigt stark för att ens kunna skriva något så det tär på krafterna.

Men man säger väl att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig för länge.. eller snarare väntar alltid för länge, enligt mig.

Så nu vet ni hur det ligger till med skrivandet..

// författaren med writer's block.

Likes

Comments

Japp! Så är det. De finns alltid där oberonde av kön/ickekön, läggning eller hudfärg. Och hittils har jag inte sett någon annan gemenskap som älskar allihopa exakt precis som de är. Och det är det absolut bästa med HBTQ+ gemenskapen. Sen den dagen jag officiellt ingick har jag endast känt mig säker. Alla står upp för alla och hatet tystas ned med kärlek. Visst detta är en generalisering, men allt jag skrev här ovanför är så jag upplevt det.

Jag tänker inte hänga ut någon så jag uppger inget namn eller kön.

Men personen i fråga hade skrivit på Snapchat och sagt:

"Mina funderingar. Många ungdomar idag blir mobbade av oss äldre, vi kör alltid med samma kort (du är perfekt, du duger precis som du är) Problemet är att i dagens samhälle försöker vi måla upp idyller som inte är sanna, några exempel:"

Okej redan här kände jag att det här inte kommer vara vackert, men vi fortsätter. (ikoner skymmer vissa ord från originalet så jag kan behöva ta bort något ord, men jag försöker göra detta så ordagrant som möjligt.)

" Att killar klär sig i kvinnokläder = (skymt ord men tror det står TRANSOR, not sure tho') Finns ingenting som är normalt i det, det är fint att man försöker vara annorlunda men man måste kunna ta konsekvenser i samhället och kritik, och inte grina så fort du får slagord mot dig."

Eeeehm... okej..?

" Detta fenomen som vuxit fram är pga alla hbtq människor, det ni målar fram är inte normalt, människan är inte skapad på det sättet, med er har ni vänster vidriga människor! SLUTA lura våra ungdomar att "allt" är NORMALT!"

Alltså vänta nu... "våra" ungdomar. Jag är inte din ungdom, jag är min mammas och pappas barn/ungdom. *sarkastiskt leende*.

" Detta är mina ord, mina funderingar, jag tvingar ingen att tycka som jag, jag vill bara berätta vad jag tycker hata eller älska, xo xo namn."

Okej för att göra saker klara. Jag tyckert inte alls på samma sätt som denna personen, som ni kanske förstod.

" Hade du velat att din egna pappa hade använt klänning och läppstift när du tog studenten?"

Thomas svar: Hade min pappa velat ha klänning och läppstift hade jag varit den som håller upp släpet och bättrar på läppstiftet.

Och det beskriver mig väldigt bra, för det är precis det jag skulle göra.

Och vet ni vad "HBTQ människorna" som hen kallade oss gjorde, jo majoriteten följde Thomas Sekelius råd och bombaderade personens instagram flöde med prideflaggor och regnbågshjärtan. Alltså kärlek. Visst fanns det en minoritet som skrev hat kommentarer, men det var typ mindre än 1%.

Så ni får gladeligen joina oss och göra världen till en bättre plats😊

Och här har ni en låt som jag tyckte rubriken passade in väldigt bra i sammanhanget.

https://www.youtube.com/watch?v=v1tSfQbtKMU

Tack för mig!

//Lucas


Likes

Comments