Ny vecka nya möjligheter. Denna veckan åkte vi på studieresa till Eden Project, i grund och botten två gigantiska växthus som huserar viktiga plantor från hela jorden i två olika klimat: tropiskt och medelhav. Kryddor, medicinskaplantor, droger, you name it, it's there. Förutom kokain, i princip. Bland annat hade de tillexempel en alldaglig liten rosa blomma som visade sig vara växten man utvinner en av de viktigaste ingredienserna i cellgiftsbehandlingar från. Den växer i regnskog, som vi skövlar utan förbehåll. Tål att tänkas på.

Det är i alla fall riktigt häftigt och väl värt ett besök om man skulle befinna sig i Cornwall någon gång. För den som är nyfiken så har jag inkluderat en länk där man kan läsa mer om man vill:

http://www.edenproject.com/

Vi hade i princip fri lejd runt om i Kupolerna och planteringarna utanför från söndagkväll till onsdag eftermiddag, det resulterade i en hel del blombilder men även annat.

Den sista bilden är tagen från en plattform som sitter i taket på den tropiska kupolen. Den hänger på samma höjd som trädkronorna på fullvuxna träd i regnskogen är. Hela plattformen är fastsatt med vajrar i taket för att kunna simulera trädtopparnas rörelser. Lite lätt obehagligt för en stört åksjuke-känslig och före detta höjdrädd person, om jag ska vara ärlig.

Utöver hopp och lek på området hade vi ett par workshops och fick ännu en uppgift för terminen. En av workshopsen (får jättegärna en bättre böjning av detta substantiv skickad till både mig och SAO) var nattfotografi, där vi också får leka med light-trails.

Guldstjärna till den som kan gissa vad jag stressat försökt att skriva.


Den nya uppgiften, för övrigt, handlar om att fota rum: interiörer och exteriörer. För att träna på detta och leka med konceptet fick vi rekvisita att jobba med runt om Eden. Här är mitt resultat:

Ja, jag kan ha lekt lite med dem innan jag ställde upp dem.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter en ganska lugn och sansad start på året drog vi igång ordentligt på onsdagen förra veckan och kastades rakt in i terminens första uppgifter. Eller i princip terminens enda uppgifter.

Jag har nämligen upptäckt att det är så att jag läser tre moduler, som de kallas, den här treminen. PEP 110: Photographic Practice 1, PEP 120: Professional Studies 1 och PEP130: Photographic Theory 1 (Ja , det tog ett par dagar innan jag förstod att PEP står för Press and Editorial Photography, detta enbart på grund av min förkylning och inget annat.). I varje modul har vi en stor uppgift som i iallafall två av dem ska lämnas in på terminens sista dag.

Person at work projektet i PEP110 var veckans första brief. Under terminen ska vi fotografera tre olika personen "på jobbet", vi får själva välja vilka, och det största kravet är att vi ska vara intresserade av vad de gör. För varje subjekt ska vi i den 15 december lämna in fyra bilder, all med olika anvisningar. Låter det so en baggis? FEL. Uppgiften har nämligen ett antal olika restriktioner, varav en är att vi måste komponera alla bilder i kameran, dvs ingen beskärning i datorn i efterhand (HJÄLP). DÅ har vi inte ens snuddat vid att jag själv måste ta kontakt med och upprätta ett förtroende med personerna jag vill fotografera (SOS, SOS, SOS). Rent intellektuellt har jag ju hela tiden vetat om detta, men hindrar inte panikklockorna i mitt huvud från at ringa.

Nåväl.

PEP120 är nästan den kursen jag ser mest fram emot (jag ser självklart fram emot alla, men det tål att nämnas). Att vi ska lära oss allt om fotografi är ganska självklart, men tanken är ju att vi även ska tjäna pengar och kunna tjäna pengar på det här, och det är vad den här modulen, och vår uppgift, handlar om. Vi ska under terminen samla allt, och jag menar ALLT, vi lär oss och hittar efter egna efterforskningar i en loggbok som vi sedan är tänkta att använda och uppdatera under hela våra framtida karriärer. Vi ska också skapa egna CV-mallar, LinkedIn profiler, kontaktlistor, visitkort och webbaserade portfolion, i grund och botten en egen hemsida. Det är mer jobb än man kan tro. Speciellt för någon som i princip inte har gjort någonting seriöst sen gymnasiet för över tre år sedan.

Den sista uppgiften, PEP130, känns som den minsta och den största på samma gång. Förmodligen för att det tekniskt sett är fem uppgifter ihop buntade till en. Del ett av uppgiften, den som räknas mest i våra betyg, är att skriva fyra olika recensioner på följande saker: en fotobok, en artikel, en utställning och en film. Del två innefattar lite mer fot(o)arbete. Vi har alla blivit tilldelade en fotograf att gör en 5-10 minuters presentation på, samt ta tre bilder i "the style of" samma fotograf. Kruxet här är att många av dem är betydande men också överhoppade i fotografiska sammanhang. De är med andra ord jävligt svåra att hitta pålitlig information om.

Exempelvis: Jag blev tilldelad Raja Lala Deen Dayal, som levde och verkade på artonhundratalet. I Indien.

Ja.


Skämt åsido så är allt det här faktiskt väldigt spännande och intressant, och jag ser fram emot terminen.

MEN

Jag måste ju VISA vad jag har gjort också! Här ovan kan ni skåda mitt livs första riktiga fotopappers print. Motivet är kanske inte det mest laddade någonsin, men tänkte att jag också kunde använda detta tillfälle till att bevisa att jag minsann har både frukt och grönsaker hemma och får i mig alla möjliga vitaminer.

Detta är alltså resultatet av den första av årets många introduktioner. Vi kommer ha många av dessa under detta första år, och det är allt mellan olika programvaror till faktiska fysiska kameror. Denna lilla lektion handlade t ex om adobe bridge, photoshop och hur man faktiskt skickar sina grejer till Craig, mannen som har hand om själva utskriftsproceduren. Allt detta spenderade vi ungefär två timmar med att lära oss av YTTERLIGARE en look-a-like: Dave, aka Alan Rickman (RIP, du är saknad, må du finna frid i efterlivet) i rosa skjorta och drypande av sarkasm.

Dessa två veckor har självklart inte bara ändock varit plugg och jobb. Med större delen av min förkylning borta så har jag även gett mig ut i sociala sammanhang! JA, gott folk, JAG har varit ute på galej. Pallrade mig bland annat upp till Campus på lördagkvällen för en ball på slottet. Freshers avslutas nämligen passande nog med Freshers Ball, där det bland annat bjöds på chokladfondue, photobooth med skojiga accessoarer och livemusik av någon slags mycket svängig funk/jazz sort.


Jag har även under måndagen gett mig in i sport-relaterade territorium! Jag fann mig under kvällen plötsligt på en Tang Soo Do träning som just då inte kändes som det jobbigaste jag någonsin gjort men ändå än en gång resulterade i träningsvärk i muskler jag inte visste hade. Kul var det i alla fall, och det känns som något jag absolut vill fortsätta med.

Avslutar detta inlägg med YTTERST GODA BESKED.

Jag pallrade mig nämligen också i veckan ut till ASDA Falmouth Superstore (Som ligger i Penryn. Nej, jag förstår inte heller.) och hittade dessa två delikatesser från hemlandet. Skäms inte över att säga att jag stod och blev lite tårögd där i crispbread-gången.

Likes

Comments

Första veckan av studier här i Storbritannien kallas för freshers week, den går i typ samma anda som nollningen i Sverige, men är inte fullt lika knasig. Det handlar mest om att lära känna campus, nya vänner, kolla in de olika klubbar och sporter som finns, men framför allt om att festa. Oturligt nog har jag råkat ut för en ettrig förkylning (aka freshers flu), så har missat en hel del. Hade jag varit nån annan än mig själv hade det varit jättetråkigt, men eftersom att vi alla vet att jag aldrig varit och aldrig kommer att vara party pingla nummer ett så gör det mig inte jättemycket.


Jag har istället mest fokuserat på att hänga med under mina schemalagda aktiviteter, introduktioner och föreläsningar för det mesta. Under veckan har jag träffat och pratat med några av de i min klass, lärarna som har ansvar för programmet och letat mig febrilt runt campus (som ligger på toppen av den värsta backen jag någonsin träffat på, Galgberget ser ut som en jordhög i jämförelse) för att hitta alla olika föreläsningssalar. Halvkul när man har näsan full med snor, men okej. På fredagen åkte vi allesammans ner till Falmouth Town för att gå på skattjakt. Indelade i grupper traskade vi fram och tillbaka längs gatorna för att hitta brev med ledtrådar i för att tillslut ledas till Pendennis Castle som (tack och lov) ligger på toppen av kullen jag bor vid foten av. Där bjöds det på grill buffé (-ish) och regnet som hade hotat under morgen. Men jag, med fem minuter hem och mjukglass i magen från ett av våra stopp, var glad ändå.


Vi har även fått och genomfört årets första uppgift! 'Postcode Lottery' började med att vi alla fick plocka en lapp med ett postnummer på ur en hatt och på så sätt bli ihop parade två och två. Uppgiften gick sedan ut på att ta oss till ett företag som ligger i det område vi fått. Jag och min partner fick en bilmekaniker som turligt nog är vana vid att det kommer studenter som vill fotografera dem. Efter ca två timmar gick vi därifrån med många mörka och suddiga bilder, men även några som var helt okej. Tre av dem hamnade på väggen i galleriet i the Institute of Photography, även känt som IOP, i följande formation:

Första veckan på universitet: CHECK

Likes

Comments

Det var längesedan jag gjorde så mycket olika saker på så kort tid som jag har denna vecka. Efter att på måndagen kommit till London och lämnat in så mycket baggage som möjligt på ett luggage storage på Heathrow (däri inkluderat mina diverse köksattiraljer, som tillskillnad mot flyttlådan de packades i tack och lov är hela), bar det av in till London för att möta upp Pappa och Sofia. Efter en tapas middag och titt in i Sofias lägenhet tog det oss två försök att få tag på en taxi innan det bar av till det konstigaste boendet jag har stött på. Ett B&B där vi släppte in oss själva med en dörrkod, sov på vinden i varsin 90-säng (varav en inte var bäddad) och där toalettdörren endast gick att öppna utifrån om den överhuvudtaget blev ombedd att fylla sin egentliga funktion.


Eftersom att det inte heller gick att stänga fönstret så följdes den kallaste natten i mitt liv av en fruktansvärt äcklig frukost och en i mycket lägre grad otrevlig tågresa in till centrum för lätt shopping och lunch innan huvudattraktionen för dagen. Det är andra gången jag tar tåget ut till Leavesden Studios men det var precis lika magiskt den här gången. Rekommenderar verkligen alla som någon gång besöker London att ta sig ut dit. Oavsett om man är ett Potterhead eller inte- det är sjukt coolt att se.


Jag skulle kunna skriva milslånga uppsatser om the Making of Harry Potter, alla sets, rekvisita och bara känslan av att vara i samma rum som dessa legendariska filmer har spelats in i, men jag har mycket annat att berätta om, så ni får nöja er med att föreställa er mig vibrera i extas i kön för att gå på den ikoniska röda Hogwarts Expressen en stund innan ni läser vidare.


Vi började kvällen med att dela upp vår kvartett. Far och syster for raskt ner mot O2 Arena för att umgås med skönsångaren John Legend, medan jag och mor tog oss ut till Maggan, Bill och Rhys, familjen jag bodde hos min första runda på denna udda formade ö. Det var så grymt kul att träffa dem igen, de är precis sig lika och trots att det är nästan tre år sedan jag lämnade deras hem så kändes det som att det var igår jag var där sist.


Därefter följde en sista natt i The House of Hell Frozen Over, sedan var det dags för våran mor/dotterx2 roadtrip! Vi sa hej då till Pappa på Heathrow innan vi åkte raka vägen till allas vår herre och frälsare: IKEA. VI spenderade möjligen några förvirrade timmar för mycket i detta hus av möblemang, men vi åkte därifrån med varsitt set av väsentligheter (huvudsakligen marabou mjölkchoklad och lingonsylt), magarna fulla med äkta svenska köttbullar och frid i själen.

Bonus poäng till den som kan berätta vilken händelse glaspalatset i mitten kommer ifrån.


Själafriden räckte oss nästan hela vägen till vårt nästa Bed and Breakfast i Torquay. Nervositeten över att konstant vara på fel sida vägen hade vid det här laget mestadels lagt sig, men hjärtan och hjärnor gick på högvarv när vi kom fram och skulle parkera vår lite väl långa bil på den lite väl sluttande och lilla parkeringsplatsen. Låt oss lämna det vid att när vi väl gick mot lobbyn låg lukten av bränd koppling som en dimma över staden nedanför.

Vi mötes till min skräckblandade förtjusning av en man i receptionen som i alla avseenden både lät och såg ut som Tywin Lannister, dock med den betydande skillnaden att han hade en beige stickad kofta på sig, och hade ett avsevärt mycket bättre humör.

The Lord of Casterly Rock var också den som skickade oss vidare på nästa dags äventyr- the Lost Gardens of Heligan. En "trädgård" på ungefär 400 hektar som fallit i glömska efter att trädgårdsmästarna blivit inkallade i första världskriget och aldrig kommit tillbaka. Bortglömt och igenväxt framtill 1990-talet och sedan dess restaurerat, är det nu ett mysigt naturområde med små överraskningar utspridda i skogen.

Nästa stopp på kartan var St. Ives, där vi nu hade blivit uppgraderade till något slags slott/herrgård med (självklart) tillhörande golfbana. Mamma hade som tur var inte med sig sina klubbor, så det var inget vi behövde undersöka särskilt mycket närmare. Istället satte vi på oss vandringskorna och lunkade ner till stan för att se oss omkring och hitta nånstans att äta. Vi kunde konstatera att St. Ives är hur mysigt som helst och kan rekommendera det för eventuella framtida besök i grevskapet. Ytterligare något att notera är att tidvattnet har en någorlunda större effekt här än det har i Sverige.

Så kom även den sista dagen för även denna utfärd. Vi tog vår tid på morgonen och åt en utomordentlig frukost innan vi bestämde oss för att ta ett sista stopp på vägen innan vi tog oss ner mot den södra kusten. Land's End är det brittiska fastlandets västligaste punkt och har några spektakulära scener av klippor som reser sig ur havsmassorna. Också värt ett besök, men det rekommenderas att vänta med att gå ur bilen tills regnet har slutat piska ner i en väldigt udda horisontell riktning.

Tillsist har vi alltså nåt min nya hembygd, Falmouth. Vi har kört förbi och snabbt noterat att både Campus och mitt nya boende verkar hyfsat fräscha. Staden är inte särkilt stor men lite större än jag hade trott och ligger verkligen alldeles precis vid vattnet, så som sig bör för att en kust bo som jag ska trivas. Imorgon väntar inflytt och uppackning, och på måndag blir jag på riktigt än en gång en utarmad student med livet framför mig. Äntligen.

Likes

Comments

Hej hej! Längesen sist, kul att höras etc. etc.

För vad som känns för den femtielfte men egentligen bara är tredje gången i år har jag packat ihop mina saker och pyst iväg. För er som inte vet så har skutan denna gång styrt mot den lilla staden Falmouth i Cornwall, England. Ja, kära vänner, än än gång har denna sol-befriade ö lurat hit mig, den här gången i minst de tre åren det kommer ta mig att få min nya fina examen. Efter ett antal år med väldigt lite vind i seglen (eller eld i röven, om man så vill) har jag nämligen gett efter och ska börja plugga på universitet. Jag kommer, lite på impuls och lite med flera års beslutsamhet i ryggen, från och med den 18 September vara en av 45 första-års studenter på Press and Editorial Photography programmet på Falmouth University. Det känns pirrigt, lite lätt illamående och 'herregud vad fan har jag gjort'-igt men också fantastiskt, otroligt kul och spännande.

Men innan detta nya äventyr böjrar skal det spenderas en dag i det Förenta Kungadömets självaste huvudstad, med en utflykt till världens ABSOLUT bästa plats i historien av allt: Warner Brothers Studio Tour - The Making of Harry Potter (Ja, den faktiska studion där alla Harry Potter filmer har spelats in, DRÖM), hinnas med mys-middag hos min gamla "värdfamilj", ett episkt besök till moderlandets stolthet IKEA, och en tre dagar lång upptäcksfärd med mor och syster på den förtjusande halvön även känd som den engelska rivieran: Cornwall.

Häng med!

Likes

Comments

Och så, i dag den 14 mars, lämnade jag Spot X för sista gången. Efter sju fantastiska veckor är jag nu på väg hemåt igen, många erfarenheter rikare och med en fantastisk solbränna! Kommer sakna alla jag träffat, chill i solen och framför allt att spendera timmar i havet bland vågorna. Sista veckan bjöd tyvärr på stora vågor som bröt snabbt, så det blev väldigt lite surfande utanför mina lektioner, men solen sken och umgänget var trevligt, så jag är nöjd ändå.

Nu ligger jag i min säng på Base Backpackers i Sydney efter en nio timmar lång iskall tågresa. Imorgon vid 20.40 straya-time lyfter mitt flyg och om allt går som det ska så är jag hemma i Sverige igen vid 22 tiden på torsdag, så får ni träffa mig på riktigt igen nångång efter det!

Yeeeeeeeeeew och tack för den här tiden Roo-land, vi ses igen någongång!

Likes

Comments

I helgen går tävlingen AOS, Australian Open Of Surfing, på Manly Beach i Sydney, och som mojo surfers så har vi fått möjlighet att åka ner för att uppleva en riktig surf tävling och allt vad det innebär. Självklart är jag därför nu i Sydney i ett par dagar!

Klockan åtta (eller möjligen halv/kvart i nio) bar det därför av söder ut i den svarta mojo bussen. Efter ett par timmar så stannade vi till i Crescent Head på en hemlig Super-Surf-Strand och hade en lektion/xpression session med Nat, ägaren av MOJO Surf som också körde bussen ner, och Rob, som är chef över surfskolan. Tog glatt min nya 8' 6" hardboard som jag äntligen fick igår och traskade ut i vattnet. Det var nog min bästa surf denna veckan med flera bra vågor och en super konstig wipeout som jag flera timmar senare fortfarande inte riktigt förstod hur det hände. Halkade av brädan med allt utom ena foten som sedan följde med på en 180 graders vändning över och bakom vågen som sedan slutade med att jag satt baklänges på tailen och sedan voltade bakåt tillbaka in i vågen. Hängde ni med? Nej, inte jag heller, men kul var det!

Tragiskt nog så upptäckte jag när jag kom upp ur vattnet att brädan tog den största smällen i en olycklig kollision mellan mig och en annan surfare, så den är trasig igen, men nu har jag i alla fall fått testa en lite mindre bräda!

Måste även avlägga en egen skaderapport då det verkar som att jag tillslut har fått surfers rib, en lite diffus åkomma som jag förstått betyder att det ganska konstanta trycket på revbenen från brädan gör att man får en inflammation där, eller nåt liknande. Jag har hur som helst ont i revbenen på högersida, oturligt eftersom att jag också har lite hosta. Aj. Men eftersom att jag bara är här i lite över en vecka till tänker jag ignorera detta tills jag kommer hem, sen ska jag dela med mig av mera gnäll, oroa er inte!

Men nu är vi i alla fall i Sydney efter en 6 timmars körning, som av oklar anledning tog ca 13 timmar, och förbereder oss för en ordentlig fredagskväll!

Ha det!

Edit: så jag skrev detta men glömde posta, silly me! Ni får det nu istället, och kan meddela att det verkligen var en ordentlig fredagskväll, det enda som saknades var på spåret.

Likes

Comments

Det som ingen trodde skulle hända har hänt.

Jag är i Grupp Blå!!

Fick beskedet i fredags och min nya (gamla) hardboard igår, eller skulle i alla fall ha fått den i teorin om den inte just nu håller på att lagas. Har en annan (sjukt lång vilket är min enda protest) bräda så länge, men får förhoppningsvis min egen imorgon.


Hade hur som helst min första blå lektion i morse med DJ som instruktör istället för Matty och stackars Connor (som numera har ett monstruöst blåmärke på ej nämnd kroppsdel efter att min bräda först dumpade mig och sedan rymde och flög rätt in i honom i fredags. Aj) som jag haft senaste två veckorna. Rolig lektion som fick ett hastigt slut ca tjugo minuter tidigt då vädret känt sig lite illvilligt på sistone och kände för att skicka ner en ganska stor mängd ren elektricitet lite väl nära en grupp människor som flyter omkring i saltvatten. Dock såg vi jättemånga delfiner, så tycker att det går jämnt ut ändå.

På grund av vädret så har större delen av dagen och helgen spenderats under tak, men jag har inte saknat underhållning jag. Har nämligen fått tag på broderitrådar och har fullt upp med att göra armband till alla i academy. Byter dem mot snacks och mat, så jag är definitivt vinnaren här, plus att jag får något att göra i ett par timmar, vilket är mer värt än guld på Spot X.

Observera att bild ett är tagen en annan dag😎

Likes

Comments

Klockan 20.40 australisk tid idag så lyfte ett flygplan från Sydneys internationella flygplats med destination väster ut. För lite mer än en timme sedan så skulle jag ha varit påväg hem till den kalla Norden, men tanken på det gjorde mig sämre och sämre till mods ju närmare dagen kom, jag ville inte lämna Australien, Spot X eller de gröna vågorna.

Så därför gjorde jag inte det.

I förra veckan utökade jag min kurs här med tjugo dagar, jag är rätt barskrapad nu men vad FAN (om ni ursäktar språket), jag har bara ett liv att leva och det är nu, och för en gångskull tänker jag inte leva upp till min kära lillasysters (O)smickrande smeknamn 'Ekonomen'. Mitt nya ankomst datum hem är därför nu den 16 mars, extra spännande eftersom att vi ska iväg till Alperna den 18de. Jetlag i skidbacken, så illa kan det la inte vara va?


Rätt och slätt så har jag helt enkelt för kul här och för tråkigt hemma för att inte stanna här så länge som möjligt, och lite verklighets-flykt behöver vi alla nångång i livet. Hoppas att ingen är allt för besviken för att ni inte får träffa lilla mig på ett tag till, men ni kan tänka på mig som våren: kommer senare än väntat men är värd att vänta på!

Tills nästa gång!

Likes

Comments

Ja, jag vet, jag suger, sorry, sorry, sorry, men livet kom emellan, så att säga. Har i alla fall det bra, i måndags fick jag testa en hardboard, alltså en riktigt ordentlig surfbräda, och det var så FRUKTANSVÄRT kul!! Fångade flera braiga vågor överhuvudtaget så all in all mycket bra dag. Idag surfade jag totalt i 2 1/2 timme på fantastiskt braiga vågor som var precis lagom stora för att jag inte skulle fega ur när det kommer en vägg av vatten mot mig.

Kan också glädja er med att det har varit ganska kastväder i ett par dagar med regn och kyla. Var tvungen att har långärmat i hela två dagar (!), men under eftermiddagen idag tittade solen fram igen, så nu är det tillbaka till shorts och bikini!

Förra veckan kom det åtta nya "elever" så jag har blivit flyttad till den tidiga gula gruppen, vilket betyder att jag måste gå upp 5.30-6.00 på morgonen..... mindre kul. Det är också en anledning till att jag inte skrivit på ett par dagar- jag skriver oftast på kvällen men eftersom att jag ska upp så tidigt måste jag också i säng mycket tidigare, och kvällsaktiviteter har kommit emellan. Idag var det t ex pubquiz (mitt lag vann, jag gjorde en förvånande insats genom att känna igen Thomas Edison på bild. Ingen var mer chockad än jag), och igår var sista kvällen för en av tjejerna jag har delat rum och umgåtts mycket med, plus att det är en av veckans två "partynights", så jag låter er själva dra slutsatser om hur det gick!

Toodles till nästa gång!

Likes

Comments