Fredag. Vaknade, kokade gröt, ägg och kaffe och åt frukost i lugn och ro. Sedan städade jag och fixade lite här hemma. Gjorde några övningar med Lova ute på gården. Sedan, lite mellis och efter det ut i skogen med Lova. Vi gick en promenad ner till vattnet och sedan tillbaka igen. Var väldigt mysigt och vi hade bra kontakt. Hade henne kopplad denna gången, brukar annars ganska ofta låta henne springa lös när vi är i skogen. Solen kom fram en sväng där på slutet också. Älskar våra promenader. Väl hemma igen gjorde jag i ordning lunch till mig. Sedan dess har jag inte gjort så mycket mer, och har ingenting särskilt planerat för resten av dagen heller. Känns lite tråkigt, men ska försöka ladda energi inför högskoleprovet imorgon. Håller tummarna för att det ska gå bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har precis kommit in efter en stunds yoga ute på altanen. Den friska luften och eftermiddagssolen som fortfarande värmer gjorde susen. Känner mig mindre rastlös och orolig. Kroppen inte lika stressad längre. Gång på gång påminns jag om hur viktig yoga har kommit att bli för mig. Jag älskar hur jag mår när jag yogar, och jag älskar känslan efter ett avslutat pass. Så viktigt att ta sig själv den tiden att rulla ut mattan och bara go with the flow. Behöver inte vara så avancerat, ett par solhälsningar räcker gott och väl. Variation och balans, två viktiga faktorer som jag verkligen måste öva på när det gäller fysisk aktivitet, exempelvis yoga. Lagom är trots allt bäst. Är så mycket allt eller ingenting och kanske mestadels allt. Om det är någonting jag lärt mig det senaste året är att kroppen måste få återhämta sig. Att det finns tid även för vila - och att det inte är någonting farligt.

Likes

Comments

Efter många om och men har jag insett att jag faktiskt ändå vill ha kvar den här platsen. Ha en blogg, liksom. Tycker ju om att skriva även om jag inte gör det så ofta nuförtiden. Behöver få ventilera ibland. På mina villkor, bör nämnas. Kommer aldrig vara en "bra" bloggare som levererar inlägg efter inlägg på daglig basis. Det är bara inte jag. Inte så som det är nu i alla fall - kan inte riktigt hantera den ständiga pressen som det innebär att blogga på det sättet. Kanske i framtiden, vem vet. För nu får detta vara min plats, för min skull och på mina villkor - men öppen för andra att ta del av, förstås.

Likes

Comments

Jag skulle börja studera till hösten. Det var min plan sedan länge. Jag minns hur jag satt på sjukhuset och famlade efter motivation i att sätta upp framtidsplaner. Mål. Var så inställd på att ha kommit till ett läge där det skulle vara möjligt. Ändå står jag här igen. Med ett antagningsbesked som säger ”Antagen” i handen som jag tvingas tacka nej till. På grund av att jag inte vågat släppa taget om ätstörningen på riktigt. Om än jag har slitit och kämpat och kommit så långt psykiskt har jag så långt kvar innan kroppen mår bra.

Det är så jävla jobbigt att erkänna för sig själv. Någonstans har jag nog vetat om att det är så här det måste bli, men i min iver att komma vidare i livet och börja på någonting nytt har jag förnekat min situation och skjutit upp beslutet fram till sista stund. Har tackat ja, ändrat mig och sedan ändrat mig igen. Har nästintill drivit min familj till vansinne på grund av min ambivalens. Kastats fram och tillbaka mellan att vara stensäker på att jag klarar av en flytt med allt vad det innebär till att en stund senare tvivla på min egen förmåga.

Jag vill ju så mycket.

Det känns tungt att jag ständigt skjuter upp livet på grund av ätstörningen. Försöker tänka att det inte är mitt fel att jag hamnat här. Att jag endast kan påverka hur det kommer att utvecklas härifrån. Försöker se det här som en chans att ta tag i mig själv på riktigt. Ett halvår där jag kan fokusera på att bli så pass stabil att jag klarar av att flytta och börja studera till vårterminen. Som många sagt till mig så är några månader ingenting. Och kanske är det bättre att vara i ett bättre fysiskt skick då det ger en mycket bättre förutsättningar för att få en bra start på universitetslivet - och att det blir hållbart även i längden.

Fast jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont.

Likes

Comments

Försöker väl en gång till här. Hoppas det blir mer än bara ett fåtal inlägg den här gången.

Likes

Comments

Idag var sista dagvårds-dagen för denna period. Jag tycker att det har gått fort men samtidigt väldigt långsamt. Hur som helst har jag tagit mig igenom alla veckor utan allt för mycket svårigheter. Visst har jag mött en hel del motstånd och det var visserligen väldigt tufft i början, och har fortsatt att vara. Men inget som varit direkt ohanterbart. Så får väl lov att vara lite stolt, i alla fall. Fast inte enbart. Det är som om skammen och den positiva känslan av att ha gjort "framsteg" går hand i hand. Jag är alltid lite kluven inför detta.

Kikade in på en tidigare blogg, som jag skrev på under sjukhustiden och under de första dagvårdsveckorna. Tycker att det kan vara intressant att läsa sådant en skrivit förut. Det blir så tydligt vad som har förändrats sedan dess. Vad som är annorlunda nu. Vill inte dela med mig av någonting från när jag var på avdelningen, det är en annan historia som jag inte är säker på platsar här. Texter från när jag hade börjat gå dagvården känns i alla fall... okej. Trots att det känns en aning utlämnande att publicera även det här, men men. Klistrar in några bitar av olika inlägg nedan:


"Som rubriken talar om har jag gått min första "riktiga" dag på dagvården. Med full grupp, hela dagar och olika aktiviteter inplanerade. Jag är glad att jag fått mjukstarta lite i förväg, så att allting inte var nytt. Det hade blivit lite mycket för mig, och jag tror dessutom att det hade varit betydligt svårare att äta om jag varit helt ny. Har insett att jag påverkas otroligt mycket av min omgivning och hur de runt omkring mig agerar. Jag tar väldigt lätt efter andras beteende. Jag är fortfarande så pass osäker i mig själv att jag gärna vill ha en mall att utgå från, någon att göra likadant som. Det behöver jag nog egentligen jobba på, men jag tar en sak i taget.

Det var lite spänt i början, speciellt vid mellanmålet. Visste varken vart jag skulle titta eller vad jag skulle göra. Fick i mig mackan i alla fall. Och som tur var fick alla andra i sig den också, i princip. Känner mig lättad över att ingen satt och grät och matvägrade. Det hade ställt till det rejält i huvudet på mig, om man säger så. Resten av dagen har jag mest lagt pussel tillsammans med H. Helt okej sysselsättning för det distraherar mig i alla fall från att tänka allt för mycket på sådant jag inte borde tänka på. Vi slutade klockan tre så efter det har jag bara varit hemma och tagit det lugnt. Gosat med Lova, lagt lite mer pussel och ätit middag. Och nu sitter jag här och skriver det här inlägget. Tänker försöka skriva ganska regelbundet, i och med den här förändringen i mitt liv. Kan vara bra att kunna titta tillbaka om någon månad och se hur jag tänkte då jämfört med nu. Se om jag gjort några framsteg. Ha ha. Men det hoppas jag. En dag i taget. Bara att kämpa på och försöka göra sitt bästa."


"Tisdag idag och därmed dagvårdsdag nummer två. En jobbigare sådan, matmässigt. Det är svårt åt båda hållen, för samtidigt som ätstörningen skriker (och även jag) så vill man inte heller påverka de andra i gruppen negativt. Jag måste erkänna att jag gjorde lite fel(?) på lunchen och fick mig en liten tankeställare efteråt, när vi tog upp lite kring hur det hade gått. Fast ärligt talat är jag lite lättad över att jag kunde lämna lite grann, då den såsen faktiskt inte föll mig i smaken. Den smakade bara ångest. Mellanmålet var också av det svårare slaget. Men vi fick i alla fall måla med porslinsfärg på varsin kopp. Det var ganska kul även om jag direkt fick prestationsångest och det slutade med att jag bara gjorde ett simpelt motiv. Sedan hade jag dessutom läkarmöte i eftermiddag. Det behöver vi ju inte gå in på, men det var en katastrof. Jag förstår inte hur en sådan människa med så pass bristande kunskap inom området kan få ha hand om ätstörningspatienter. Ofattbart. Och vänta fick vi också göra, i 45 minuter innan hon ens dök upp. Besviken och irriterad gick jag ut från mötesrummet. Men samtidigt lättad över att i alla fall inte behöva vara där, utan få permission tills på nästa tisdag. Hoppas det har gått bättre då. Det gör jag faktiskt. Jag ska INTE tillbaka dit."


"Idag blev jag utskriven från sjukhuset! ÄNTLIGEN. Och det var ta mig tusan på tiden, såhär nio veckor(!) senare. Jag är så otroligt lättad, det känns som om en flera kilos tyngd har lyfts från mitt bröst. Jag kan andas ut igen, och slappna av på riktigt. Har varit på helspänn i princip tjugofyrasju under tiden jag varit inlagd och nu kan jag äntligen släppa lite på det. Jag behöver inte känna mig lika övervakad och rädd att göra fel, kommer inte behöva ta så hårda konsekvenser för små obetydliga misstag. På sjukhuset och avdelningen har jag känt att jag måste prestera felfritt, perfekt, låtsas som att allting är bra. Fastän jag inte är frisk på långa vägar har jag tvingats bita ihop och säga hur mycket bättre allt är. Och det är klart, det stämmer ju också. Jag mår bättre nu. Men jag är inte frisk, vilket man inte kan förväntas vara efter så pass kort tid. Ätstörningar tar lång tid att bearbeta och komma ur, och det är inte ens en självklarhet. Men jag tänker i alla fall aldrig låta mig själv falla så pass långt att jag inte längre får bestämma över mig själv. Kan knappt tro det själv men här säger jag alltså hejdå till LPT:t, avdelningen och alla hemskheter jag förknippar den platsen med. Och det känns förjävla bra.

Jag måste fortsätta gå dagvård, det är en förutsättning för att jag ska få fortsatt förtroende. Visst måste jag erkänna att tanken har slagit mig om att sluta där så fort jag inte är under tvångsvård. Men det är väl ätstörningen som vill det, inte jag egentligen. För jag behöver nog det här. Jag ska hur som helst ge det en chans i några veckor till så får vi se hur det känns då. Nu är allting fortfarande så pass nytt och jag behöver ännu väldigt mycket stöd. Hade inte klarat att vara helt utan vård, inte ens med öppenvård. Så därför vågar jag nog inget annat än att stanna kvar på dagvården, även om jag egentligen inte heller har något val. Men, som sagt - Jag är UTSKRIVEN och så himla glad över det."


"Och så blev det fredag och helg igen. Skönt med helg tycker jag, är faktiskt helt slut efter den här veckan. Som vi i dagvårdsgruppen flera gånger har konstaterat är det konstigt hur man kan bli så trött av att göra i princip ingenting. Tror att det handlar mer om psykisk trötthet, snarare än fysisk. Och det är icke att underskatta det heller. Det har gått helt okej i veckan för min del. Några små misstag men annars kämpar jag på. Jag tror att det går framåt även om det är svårt att se det själv, när man är mitt i det. Och jag tycker inte att man kan förvänta sig att det ska gå helt felfritt - jag menar, så lång tid har inte gått sedan jag inte ens klarade av en tugga där? Försöker att inte oroa mig över att jag gör fel ibland, och vad som ska hända och hur de andra tänker om mig. Det blir oftast inte bättre av det, snarare tvärtom. Men som mycket annat är det lättare sagt än gjort.

Idag hade vi samtalsgrupp med tema "Identitet". Fick en del sagt, och fick även höra en del annat som jag kanske inte tänkt på. Tror att det kan vara nyttigt att få ventilera sina åsikter med andra i samma situation, och höra hur de tänker. Inse att man inte är ensam utan att mycket av det man känner faktiskt är gemensamt. Bryta tabun, liksom. På gott och ont kanske.

Jag önskar att jag hade ork att skriva längre, mer innehållsrika texter med bättre innehåll. Men det har jag inte, inte än. Så därför blir det mest meningslösa inlägg nu ett tag. Hoppas jag hittar tillbaka till förmågan, och framför allt lusten till att skriva igen. Inom en ganska snar framtid också. Jag saknar ju det."


"Det är inte så jäkla lätt att leva. Någonting jag kommit underfund med allt mer på sistone. Eller, det har det i och för sig alltid varit, men jag har inte riktigt insett det på samma sätt som nu. Livet är otroligt komplicerad. Jag är komplicerad. Men jag lär mig mer och mer om mig själv för varje dag. Måste börja rota i vad mina värderingar, mål och drömmar är. Hur jag vill leva mitt liv och om jag gör det för min egen skull eller för någon annans. För att det är viktigt för mig eller för att det ser bra ut i andras ögon. Inser mer och mer att många saker jag gjort och gör, har varit för någon annans skull.

Att gå dagvård är tufft, av flera skäl. Dels ÄR väl maten ett problem. Det blir en hel del utmaningar för min del och trots att jag anser mig vara relativt "sund" i tankarna så har jag behövt utsättas för mycket av det jag valt att utesluta. Det som för mig är svårast att acceptera är avsaknaden av kontroll. Det är ovant att inte få välja vad, hur eller när jag äter. Jag har mina favoriter och sådant som jag tycker betydligt mindre om, och att det inte ska vara okej har jag svårt att förstå. Det faktumet att jag ska vara "sjuk" betyder helt plötsligt att jag inte har någonting alls att säga till om. Trots att jag vet att jag har ett betydligt normalare förhållande till mat än vad många andra har. Bortser man från matbiten är det dessutom en enorm påfrestning att umgås i grupp med andra med samma eller liknande problematik. Man blir triggad, det blir man. Andras ageranden påverkar en enormt mycket, på gott och ont. Samtalsämnen kan lätt spåra ur. Det är en balansgång mellan att prata om att bli frisk och släppa taget eller att fortsätta hålla kvar sjukdomen.

Jag vet att det enda jag egentligen kan göra är att ta en dag i taget. Och fokusera på mig själv. Jag vet inuti mig att jag vill må bra, jag vill leva ett liv jag trivs med och kunna nå mina mål. Jag vill ha mer än såhär. Vill vara mer än anorektiska Linnea. Trots att jag ännu inte riktigt vet vad det innebär att må bra, eller snarare vad det innebär för mig, så måste jag fortsätta göra det som tar mig framåt. Även om andra inte gör sitt, så måste jag göra mitt. Behöver verkligen lära mig att stå upp för mig själv och mina värderingar, trots att andra inte delar samma åsikter. Bara för att hen skippar måltider och gömmer undan mat behöver inte jag göra det. Fastnar så lätt i sånt där, men det är lika med att förlora sig själv lite grann och det vill jag inte längre göra. Men så fort jag tänker längre än en, två, tre dagar i taget får jag lite smått panik. Jag är inte redo för att tänka längre fram än så, det blir för mycket för min hjärna att ta in och bearbeta. Måste nog bli lite starkare och tryggare i mig själv för att våga bygga förväntningar om framtiden."


Det sista stycket skrev jag för lite drygt en månad sedan. Även om det inte känns som att det har hänt ett enda dugg, så kan jag, när jag läser detta se att jag faktiskt kommit ännu en liten bit. Tror jag. Vågar åtminstone blicka framåt mer än en, två, tre dagar i taget. Och det utan att översvämmas av panikkänslor.

Likes

Comments

Frågar mig själv ständigt vad sjutton jag gjorde innan Lova. Kan liksom inte tänka mig ett liv utan henne längre. När vi precis hade hämtat hem henne och hon försiktigt utforskade vardagsrummet kände jag mig så himla osäker, nästan rädd. Kommer jag kunna ta hand om det här lilla livet och ge henne allt hon förtjänar? Vad visste jag ens om hur det är att skaffa valp. Men det dröjde inte länge förrän den känslan försvann. Hon blev så självklar. Nu har hon blivit ganska stor, sju månader och så himla fin. Ser fram emot långa skogspromenader och dopp i havet med henne. <3

Likes

Comments

I fredags flög jag till Stockholm. Landade vid 12-tiden och tog mig in mot stan. Väl framme mötte jag upp mamma och hennes kusin för att sedan gå och luncha på Sally Voltaire. Vädret var helt fantastiskt, solen sken och det var sommarvärme<3 Stockholm är så fint den här tiden på året. Sån jäkla idyll.

Hann se lite körsbärsblommor också. Halvvägs utblommade men lika fint för det. Nästan åtminstone. Vi strosade förbi Kungsträdgården och pausade där ett tag, innan vi gick vidare mot Strandgatan. Mamma hade bokat afternoon tea-tox som en 50-årspresent till Marita. Det var lyckat.

Annars har jag ätit hotellfrukostar och avslutat med en extra kopp kaffe och lite läsning av DN. Hann också med att träffa Alicia en snabbis för lite kaffe. Var väldans kul att ses igen efter rätt lång tid.

Sen har jag hängt i olika provrum och spatserat runt i mina fladdriga blommiga favoritbrallor.

Och ätit lunch på bästa Snickarbacken 7. Fast av någon anledning började jag må illa av salladen jag valde så det var väl ingen hit, men annars så.

Dessutom stannade vi till på Pom & Flora på Odengatan sista dagen. Fullt med folk en söndag, som förväntat. Beställde en acaibowl med jordnötssmör på sidan om, samt en kopp kaffe till det. GOTT GOTT.

Allt som allt en väldigt fin miniresa. Extremt stor skillnad om jag jämför med förra gången. Så det får jag väl vara stolt över. Några framsteg har jag minsann gjort. Och tack mamma för en fin helg<3

Likes

Comments

Hej där.

Utan att vara säker på om sådana här inlägg är det minsta intressanta eller bara trista tänkte jag faktiskt inleda med en liten presentation. Berätta lite kort om vem jag är och vad jag gör och så vidare. Som om jag ens gör någonting vettigt, ha ha.

I alla fall, here it comes: Heter Linnea, är född 1996 och bor i Luleå. Tycker om fotografi, böcker, skrivande, träning och hälsa, resande och en massa mer som jag inte orkar rada upp här. Är fruktansvärt velig och har svårt att ta beslut och tänker ofta alldeles för mycket. Jag har ännu inte riktigt kommit på vad jag vill göra med mitt liv så tills dess hänger jag mest med min hundvalp, läser, yogar, fotograferar och försöker hitta någon slags framtidsplan. Har gått på dagvård sedan början av mars och lär fortsätta där ett litet tag till, åtminstone. Jag har en rätt lång historia av ätstörningar som jag nu försöker att lämna bakom mig. Ibland har jag tusentals och åter tusentals saker att säga kring det ämnet, så det kan absolut dyka upp ett antal inlägg som rör ätstörningar, men annars försöker jag att inte fokusera så mycket på sjukdom. Inte låta den ta upp mer plats än vad den redan gör.

Jag har tidigare bloggat på en annan blogg, sedan 2012. Dock inte alls särskilt frekvent. Det rann liksom ut i sanden av flera olika anledningar. Men i grund och botten är det någonting jag tycker om att göra, så därför gör jag (ännu) ett försök. Jag vet att det ger mig någonting att skriva och få ut mina tankar, då jag ofta har känt att det varit lättare att uttrycka mig i skrift än muntligt. Kände ändå att jag ville börja om på från början med en ny blogg, så det fick det bli. Kul, tycker jag!

Hoppas ni hittar hit och att ni stannar kvar.

Kram

/Linnea


Likes

Comments