View tracker

Idag mötte jag upp min allra äldsta vän för lunchdejt. Natalie och jag har känt varandra sedan vi var 2 år. Vi bodde grannar och våra föräldrar jobbade ihop och umgicks privat. Sedan satt vi i princip ihop under hela vår uppväxt. Det värmer alltid extra i hjärtat att få tid att sitta med min vän sedan 23 år tillbaka.

​Sedan var det dags för mig att åka till barnmorskan som jag gick hos under graviditeten för efterkontroll efter förlossningen.
Medans jag satt i väntrummet och väntade på Maud kom receptionisten ut och berättade at hon har slutat?! Men att jag skulle få träffa en annan barnmorska. Toppen tänkte jag, nu måste jag prata om graviditeten och förlossningen med nån helt okänd..
Men chockad blev jag när ett välbekant ansikte tittade ut och ropade in mig. Lika chokad blev hon när hon såg mig för hon hade inte hunnit öppna journalen. Det var Maria, barnmorskan som förlöste mig på förlossningen. Den allra första människan som såg Lowe.
Lite kramkalas blev det, och det var såå skönt faktiskt att få sitta ner och prata med just henne om allt. Eftersom det faktiskt va hon som var med hela förlossningen och hon som hjälpte mig och peppade mig när min älskade son kom till världen.
Vi gick igenom förlossningen, vägde mig, tog blodprover och pratade preventivmedel. Hon tyckte det va så kul att få se Lowe också. Inte så ofta dom får se bebisarna igen som dom förlöser. Nu jobbade hon 50% på förlossningen och 50% på denna mottagningen. Vilket märkligt sammanträffande. :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I Torsdags var mamma ledig så då åkte vi till Väla för att kolla runt lite.
Lowe sov hela tiden och vaknade inte förens vi var hemma igen. Då hade vi shoppat och lunchat.
Mamma köpte ett par super söta små shorts till Lowe, tänkte att han kan ha dom på sin namngivning om det skulle vara fint väder.
Det är exakt två veckor kvar nu, har en del att fixa innan dess, men tycker det är så roligt.

I Fredags firade vi midsommar med Hampus pappa och hans fru. Vi började med midsommarlunch hos dem vid 13, sen packade vi fikakorg och gick ner till midsommarfirandet i byn. Det var så sjukt varmt och fuktigt i luften att vi alla var helt klibbiga av svett. Lowe fick ligga i bara blöjan för att det inte skulle vara för varmt för honom. Lilla skrutten. 
Sen grillade vi hemma hos dom på kvällen och avslutade med midsommarbakelser som jag gjort på morgonen. En super mysig midsommarafton, helt perfekt för oss detta året kände vi.

Igår var vi så sugna på våfflor när vi vaknade, så jag smsade mamma och frågade om vi inte skulle göra våfflor med dom. Så det gjorde vi vid lunch tid hemma hos dom. Vi stannade även kvar och åt kinamat tillsammans med dom på kvällen.
Idag har vi varit ute på ärenden och även köpt blöjor till lillen, herregud får lite ångest. Redan storlek 3 på blöjor fick vi byta till idag. Stl 2 började stitta lite tajt vid låren. Vill inte att min bebis ska bli stor för snabbt!! haha

Nu myser mina pojkar framför fotbolls EM och vår katt Sessan ligger i fönstret och fångar solstrålar.

En perfekt helg, nu ska Hampus bara jobba två veckor till sen är han äntligen hemma med oss på semester i hela 5 veckor.


 

Likes

Comments

View tracker

Igår blev vår lilla kille 2 månader gammal. Vill frysa tiden. Kan inte förstå hur fort tiden går. Älskade lilla hjärtat.❤️️

Likes

Comments

Idag var vi på bvc, det var dags för det dom kallar mammasamtal.
Man fick ett papper där man ska kryssa i olika påståenden om hur man mår. Allt för att dom ska kunna fånga upp de mammor som inte mår bra.
Allt gick bra och eftersom jag mår super bra så var det inte så mycket att diskutera.
Sen gjorde vi dom vanliga kontrollerna på Lowe. Vikten låg på 5600g och längden på 61cm.
Enligt hennes kurva var vikten på normalkurvan och längden lite över medel. En lite långsmal kille helt enkelt.



Likes

Comments

Nu hade vi äntligen mer konkreta bevis på att jag faktiskt var gravid.
Men det sjuka är att trots 3 ultraljud som bevisade det så kunde jag knappt ta in det. Flera gånger tvekade jag och tanken slog mig " tänkt om dom sett fel". Haha såhär i efterhand låter det helt sjukt. Men jag hade så länge intalat mig att -jag är INTE gravid- att det satt som berget i hjärnan.
Även fast jag hade ultraljudsbilder och jag kände sparkar flera gånger varje dag så tog det tid att förstå. Men samtidigt såå lycklig,

Vi hade först bestämt oss för att vänta med att berätta för våra föräldrar, men när det visade sig att jag redan var i vecka 19 kände vi att det va lika bra att berätta direkt.

Mormor&Morfar
Mina föräldrar skulle komma på middag på lördagen, precis innan dom kom så sa Hampus: vi säger det nu!
Vi båda blev helt plötsligt så nervösa och spända. Jag hade länge tänk och undrat hur det skulle bli att någon gång kunna få berätta för dom att dom skulle få barnbarn. Jag visste att dom skulle bli helt till sig av lycka.
Snabbt kom vi fram till hur vi skulle gå tillväga.
Mamma och pappa kom, vi satte oss ner och åt middagen. Detta va så svårt att hålla masken och jag såg på Hampus att han började bli nervös, han gick ut i köket och började ladda kaffekokaren.
Sen kom han tillbaka med mobilen lite gömd i handen där han startat kameran för att filma.
Sen sa han:" Har du frågat din mamma om utslagen?"
jag: nääee det har jag inte hunnit.
mamma: vaa? har du fått utslag? var då?
jag: ehm på magen.. jag vet inte vad det är.
mamma: jag får se då!?!
sen ställde jag mig upp och drog upp tröjan och visade magen, där vi skrivit -Hej mormor och morfar-.
I typ 2 sekunder blev dom helt tysta och pappa bara stirrade på magen, sen typ skrek mamma: näääää vaaa är det sant?!
Sen började hon gråta. Älskade lilla mamma. Och pappa bara stirrade sen fick han fram: jaa det va ju kul. Hahah men han var SÅÅ chockad.
Sen blev det kramkalas och dom bomba oss med tusen frågor om när och hur långt gångna vi var m.m.

Farfar & farmor Magda
Dagen efter vi berättat för mina föräldrar var det fars dag. Hampus pappa och hans fru skulle komma på fika.
Hampus hade precis renoverat färdigt garderoben i lilla rummet (bebisens rum) och de hade inte dom sett.
Han lurade upp dom för att kolla på detta och jag gick bakom upp i trappan för att sätta igång mobilkameran på film.
När dom kom upp så öppnade direkt hans pappa den för att inspektera och se hur det blivit. Där inne hade vi hängt ett par babyskor och en stor lapp där det stod - Grattis, ni ska bli farfar och bonus farmor -
Magda fattade direkt och började jubla och tittade på mig, medans det tog en extra sekund för svärfar att förstå. När han väl förstod sa han "näää har det äntligen hänt" sedan fick han tårar i ögonen och det blev även här kramkalas och sedan följt av tusen frågor.

Farmor
På 3e dagen kan man tycka att vi skulle vara vana av att "släppa bomben" men vi blev lika pirriga och nervösa varje gång.
Vi bjöd in Hampus mamma på middag på måndagen och även här lurade vi upp henne för att titta på garderoben och när hon öppnade den hängde där en annan lapp där det stod: -Grattis, du ska bli farmor- Åter såklart sedan följt av kramar och alla frågor.

Det var så skönt när vi berättat för våra närmsta och sedan kunde släppa den officiella bomben, vi berättade för våra chefer först, sedan arbetskamrater. Och sedan slutligen la vi helt enkelt upp en bild på facebook på oss båda där vi formade våra händer som ett hjärta över magen och skrev: 1+1= 3. Nästa år väntas vårat alldeles egna lilla hjärta komma och förgylla våra liv. Vi längtar efter dig <3".




























Likes

Comments

Om oss - vår väg till plusset och graviditeten.      

Jag och Hampus träffades redan i högstadiet och var tillsammans en kort period i 8an.
Vi var sedan på olika håll och hade båda andra förhållanden, men vi kan väl båda i efterhand erkänna att vi aldrig riktigt släppte tanken på varandra.

När sedan mitt 3åriga förhållande tog slut började jag och Hampus skriva till varandra igen på msn. Vi träffades några veckor senare och sedan den dagen har vi träffats nästan dagligen. Vi har varit tillsammans sedan Juli 2009, förlovade sedan Juni 2010, sambos sedan April 2011 och nu blev vi föräldrar 21 April 2016.

Jag har alltid vetat att jag ville ha barn hyffsat tidigt i livet. Jag har sedan många år vekat ha barn. Förra året i Maj 2015 slutade jag med mina p-piller och vi hoppades båda att det inte skulle ta alltför länge innan vi skulle plussa. I Juli kände jag på mig att det var något som inte var som vanligt. Jag köpte 2 st graviditetstest. Jag tog ett direkt när jag kom hem, jag var så förväntansfull medans jag väntade på testet.
När displayen på digitaltestet visade: " Inte gravid" blev jag så besviken. Men samtidigt försökte jag peppa mig själv att det inte hade gått så lång tid och att det kan ta ett tag för kroppen att ställa om efter många år med p-piller.

I slutet på Augusti skulle vi åka på semester med Hampus pappa och hans fru till Grekland. Jag kände fortfarande att kroppen inte var sig lik, men tänkte att det kanske är hormonerna som ändras i kroppen efter pillerna? Men jag ville ändå kolla, eftersom jag visste att det kunde bli en del drinkar och rosévin på semestern.. ;)
Jag tog fram det andra testet som legat i badrumsskåpet. Samma hoppfulla känsla infann sig när jag väntade.
Denna gången var jag verkligen säker på att jag var Gravid, därför kändes det som en rejäl käftsmäll när även detta testet visade " Inte Gravid".
Jag blev mer ledsen den 2a gången. dels för att jag hoppades så och dels för att jag tyckte att signalerna i kroppen visade det.

Nu kände jag mig mer påverkad av detta och jag hade så svårt att glädjas när jag hörde att andra var gravida. Jag blev uppriktigt sagt avundsjuk och började till och med ställa mig in på att jag inte kunde bli gravid. (Kanske fånigt efter bara några månader, men det var vad jag kände).

Hela september blundade jag för "tecknen" och tänkte att jag ville inte utsätta mig för att ta ett nytt test och känna den besvikelsen igen.
Men i Oktober, när jag plötsligt var tvungen att kissa HELA tiden och BH:n inte passade längre och den enorma tröttheten slog på varje kväll så tog jag mig modet till att köpa ett 2 pack med test igen. Jag gjorde det på vägen hem från jobb utan att berätta för Hampus.
Jag kunde inte hålla mig utan gick direkt in på toaletten och tog det 1a testet. Timglaset tickade i rutan i vad som kändes en evighet.
Började gå fram och tillbaka i vardagsrummet, katten tittade lite stressat på mig och undrade nog om jag blivit knäpp?

Efter typ 3 minuter vågade jag gå tillbaka in på toaletten där testet låg, jag blundade och plockade upp det, tog ett djupt andetag innan jag vågade titta. Displayen visade: " Gravid 3+". Alltså mer än 3 veckor gravid.
Jag var tvungen att sätta mig ner, tårarna började rinna och jag tror till och med jag sa högt för mig själv: nu, nu äntligen händer det!!
Jag insåg att Hampus skulle komma hem vilken minut som helst och jag skulle inte kunna mörka det för att sedan berätta på ett roligare sätt. Jag var så in i helvetes lycklig att det skulle bli omöjligt att ljuga för honom.

Jag hörde nyckeln i dörren och Hampus ropade hej. Jag svarade hej, direkt hörde han på min röst att det var något.

Hampus: va e det älskling? har det hänt något?. Samtidigt som han kom in i vardagsrummet.
Jag: älskling, sätt dig ner..
Hampus satte sig ner och frågade igen: Vad har hänt? Är du ledsen?. Nu började han se orolig ut.
Jag: åhh, älskling.. du vet att jag känt mig trött, kissnödig heeela tiden och att bh:n inte passar? Det finns enanledning till det.
Nu började jag gråta igen och höll fram testet till honom.
Hampus: vaa?? är det så? är det sant? är du säker?. Han tog mig direkt i sin famn och gav mig en lång kram. Vi pussades och båda var så glada.

Men Hampus blev lite misstänksam mot testet och frågade om dom verkligen är pålitliga. Eftersom jag hade köpt 2 test så tog jag även det andra samma kväll och det visade samma underbara reultat. "Gravid 3+".

Jag ringde till en barnmorskemottagning dagen därpå och fick en tid 2 veckor senare. Eftersom jag inte fått tillbaka min mens sedan jag slutade med pillerna hade vi inget alls att räkna efter. Vi viste ju bara att jag tagit negativa test i Juli och Augusti.
Efter lite funderingar och uträkningar trodde BM att jag var i cirka 7e veckan, (hon kände aldrig på magen vilket hade ändrat alltihop). Men hon var ändå osäker så hon ringde sjukhusets obstetriska mottagning för att boka in oss på ett extra ultraljud. (I region Skåne erbjuds man i vanliga fall endast 1 ultraljud i vecka 18-20).

Vi fick en tid en vecka senare, jag sa till läkare att jag trodde jag var i allt mellan vecka 8-10.
Han påbörjade undersökningen, men ganska snabbt började hand nästan skratta och sa till läkarstudenten som satt brevid "det här kommer du inte få uppleva allt för många gånger.

Sen sa han: du trodde att du var i cirka vecka 9 sa du??
jag svarade försiktigt: ehm jaa.. något sånt.
sen sa han: ja då får jag gratulera, du är i cirka vecka 18-19. så du är snart halvvägs genom graviditeten. Sen skrattade han.

Både jag och Hampus blev så chockade. Så många tankar som snurrade i huvudet. Det gick inte riktigt att ta in.
Alltså hade båda tidigare test i både juli och augusti visat fel, jag var visst gravid och jag hade rätt hela tiden att det var något annorlunda med min kropp.
Sen sa läkaren att eftersom ni nästa är halvvägs är det ju dags för det riktiga rutinultraljudet snart, så vi blev inbokade på en tid redan veckan därpå. Där konstaterades det att jag var i vecka 19+1. Men läkaren fick inte några bra bilder på bebisen och ville se mer så vi fick komma tillbaka en 3e gång bara några dagar senare. Även den läkare fastslog at jag då var i vecka 19+3.

Han kunde även berätta OCH visa att vi väntade en liten: pojke.

En omtumlande start på graviditeten minst sagt. Många säger "åhh vad lyxigt" att spola förbi den oroligaste tiden fram till v.12.
Men jag är kluven till det där, ja absolut slapp jag vara orolig för missfall under den tiden. Men jag mådde ju inte bra?
Jag var otroligt ledsen och nedstämd och började verkligen ifrågasätta mig själv till att känna min egen kropp.
Att bli lurad av 2 test, leva som "inte gravid" dom första månaderna gör att man inte lever som man skulle gjort om jag vetat om bebisen i magen. Jag hade sedan under HELA graviditeten ångest för drinkarna jag druckit, för vinet. För att jag kanske hade åstadkommit skador på mitt barn.
Den ångesten var inte heller rolig att leva med?
Det gjorde också att graviditeten gick sååå fort. Jag hängde inte riktigt med. Det är verkligen en mening med att vara gravid i 9 månader, man behöver gå igenom alla steg för att förebereda sig på bebisens ankomst.
Så nej, enligt min åsikt var det inte lyxigt alls att snabbspola förbi nästan halva. Jag hade mycket hellre vetat om det hela tiden.

Detta var vår väg till att bli gravida, resten av graviditeten fram till förlossning kommer i annat inlägg.









 
  











Likes

Comments