Header

Mina nya byxor! Alltså wow! JAG ÄLSKAR DOM SÅ SÅ MYCKET. Redan när jag såg de hängandes i butik så älskade jag dom.

Modellen är som en kostymbyxa, fast det är liksom en mysbyxa i materialet. Hur perfekt? Jag tänker mig såna där dagar då man känner sig uppsvullen lite här och där och bara vill gömma sig, men man har lovat att åkt iväg på middag eller handlat. Då kommer dessa byxor till räddning. Sånt gillar jag skarpt, då jag lever med en mage som är uppsvälld 24/7. Självklart kan man ha de till festligare tillfällen och när man inte alls känner att man vill gömma sig, då byxorna är väldigt snygga oavsett mående och äventyr.

Jag köpte dom i Stockholm på Vero Moda, men när jag kollar på lappen så står de Only. Men ja där hittar ni dom! Finns i beige (dom jag har på mig), vita, militärgröna, blåa och smutsrosa tror jag. För 400 kr blir de dina! Jag har storlek XS i storlek på dessa.
Hett tips iallafall!

Nu ser jag hur mycket jag behöver klippa o fixa mitt hår alltså. Ursäkta mig för ett stökigt barr! Men på torsdag har jag tid. Undra om jag ska bara klippar toppar, eller klippa av de till en längre page. Hömm.. Nå förslag?
Men ha en fortsatt trevlig dag vänner så hörs vi av!
/L

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Här kommer ett tips till er som joggar/promenerar eller bara använder träningsskor till varddags. Ni ska få lära er världens bästa knytning för att slippa skavsår och istället känna att hälen/foten sitter där den ska i skon.

STEG 1.
Ser ni det där lilla extra hålet? Jag har stått i många år som ett frågetecken och aldrig förstått varför i hela friden har de satt ett till hål för skosnöret när de ändå aldrig används.

STEG 2.
Börja så här (se bilden ovan). Dra igenom skosnöret så ni får en ögla. Gör detta på båda sidorna av skon.

STEG 3.

Så där ska det se ut ovan när ni har gjort varsin ögla på båda sidorna.

STEG 4.
Sen tar ni det högra snöret och drar igenom det i den vänstra öglan. Upprepa med vänster.

STEG 5.
Tillsist så drar ni bara åt skosnöret och knyter en vanlig rosett. SEN KLART! Smidigt va? Jag kommer lova er att ni kommer uppleva en helt ny nivå av era träningskor. Det funkar iallafall för mig!

/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Godmorgon vänner!
Kolla vårt väder? Vad händer. Jag som har bytt till sommardäck. Känns ju lite sådär just nu. Jobbar mellan 13-18, så lär ju ut och kö bil i detta väder. Men jag har hört med lite kontakter och de säger att de inte är minus ut eller halt. Men att man ska ta det lugnt. Så håll tummarna för att det går bra för mig.

Har precis ätit en god frukost.
  • Smoothie på banan, a-fil, blåbär, havregryn och lite vaniljpulver.
  • Havreknäcke (glutenfritt såklart) med smör, groddar och ett ägg.
  • Ingefärate med honung.

Älskar ju frukost! Helt klart det bästa sättet att starta dagen på!
/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Nu känner jag mig någorlunda redo för att prata om mitt besök i Stockholm förra fredagen. Inte för att besöket inte gick nå bra, utan att själva dagen inte slutade nå bra alls med Max..

MEN jag känner att jag vill dela med mig om detta, då jag faktiskt har sett framåt denna dag väldigt länge.
Ni som inte känner att ni hänger med i detta kan läsa mitt tidigare inlägg HÄR.

Iallafall skulle jag bara på ett besök och sedan, om allt gick som de skulle så skulle vi boka in en tid för ett ingrepp. Men så blev det inte heller haha! Utan ingreppet gjorde jag direkt, alltså i fredags!

Iallafall 09:30 hade jag tid på Svettmottagningen i Stockholm. Vi blev avsläppta av pappa vid hans kontor i Stockholm, så jag mamma o Lina vandrade till centralen för att få tag på en taxi. Såklart var de rätt mycket trafik, vilket gjorde att taxituren tog lite längre tid än vad vi hade tänkt. Så vi kom såklart försent till mitt möte. Vi fick sätta oss ner i väntrummet och vänta. Tillslut fick vi komma in. Vi fick först träffa en "rådgivare" (skulle jag nog kalla det för). Hon gick igenom alla papper jag hade fyllt i hemma, angående min ångest för svettningarna och hur mycket jag bedömer att svettas. Så hon läste igenom det och gick igenom allt jag hade svarat högt för mig. Hon frågade även massa frågor och berätta om deras olika kliniker o lite vad botoxen gör. Även att de finns nån procent som inte upplever nån förändring efter behandlingen, nån procent som även får biverkningar att man börjar svettas från andra delar av kroppen ex händer/fötter. Även nån procent som upplever att den blir av med svettningar på andra ställen som inte behandlas. Så mycket info var det! Därför hade mamma med mig under hela besöket då jag brukar säga att hon är mina öron. Vilket är otroligt skönt då jag har lite svårt att koncentrera mig hehe. Så då kan de va skönt att ha 4 öron att lyssna med och inte bara 2. Iallafall så hon bedömde att jag hade diagnosen Hyperhidros - alltså överdriven svettningar. Sen fick vi gå vidare till ett annat rum där vi träffade självaste "läkaren". Hon pratade massor om botoxen, hur ingreppen går till osv. Lite upprepningar vilket jag gillar hehe! Sen frågar mamma från ingenstans "Ni har ingen tid idag?". Jag kollar på henne i chock. Så säger läkaren "jo vi skulle kunna ta behandlingen kl 13. Då får du bedövning 1h innan". Sen fortsätter läkaren "eller så skulle vi kunna ta behandlingen nu på en gång, men då blir de utan bedövning". Jag fattar ingenting men mamma svara "ja men så gör vi, Lovisa är inte rädd för sprutor. Eller hur Lovisa, det är du väl inte?".
Så helt plötsligt ligger jag på britsen och läkaren säger "då kör vi igång". 30 nålstick i varje armhåla, alltså 60 stick på 2 min. Utan bedövning! Det tycker jag att ja förtjänar en aplod för. Nej, men jag tyckte inte att det gjorde nå ont. Gör ondare att tatuera sig isånafall. Sen är man olika med den saken. Smärtgränsen är ju olika för varje person! Men det var väldigt skönt att behandlingen gick fort.

Så om nån vecka ska botoxen börja verka å det är inte förrän då jag kommer märka nån skillnad om jag nu inte är den procenten som inte upplever något i huvudtaget. Men då skulle jag vara glad över att jag har ett stark immunförsvar då kroppen stöter bort botoxen. Fast de håller jag inte tummarna för. Jag vill ju ändå att det ska funka! Sen är de olika hur länge botoxen verkar. Från 2-3 månader till 1 år. Så vi får se helt enkelt! Men nu vet ni lite.
Känner mig så stolt över att jag gjorde detta! Känns så bra bara av att jag har testat och gett det en försök!

/L












Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Alltså idag bjöd mamma hem mig på mat. O kolla va hon hade lagat! #käääärlek

Både pappa o Marcus är bortresta (lillebror bor i Linköping) så jag mamma o Lina är ensamma nu. Därför får vi hålla ihop vi tjejer. Lite girlpower känner jag ändå!

Lammracks, sötpotatis puré, potatismos, vitlökssås o lite grönt. Såååååå gott var det! Mums mums mums. Helt klart tips till er!

/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Brist på bilder. Här har ni Moses som kikar på fåglar utanför badrumsfönstret.

Hej vänner!
Hur är allt? Med mig är det helt ok. Det går i vågor. Gårdagen var riktigt tung. Befann mig hos farmor o farfar hela dagen och bara åt mat o myste. För att komma bort från sorgen en stund. Marcus åkte även iväg på jobb igår. Inte riktigt bästa tajmingen. Men tror nog det var bra ändå. Så vi inte trycker ner varandra av detta. Även fast det känns otroligt jobbigt o piss så måste livet fortsätta. Skulle vilja pausa den en stund. Andas å tänka! Allt gick liksom så fort. Men vi är helt klart överens över att vårt beslut för Max var det rätta.

Iallafall är de söndag idag. Snacka om att denna vecka har varit riktigt kaotisk. Speciellt fredagen. Jag kommer absolut berätta om min botox behandling i ett senare inlägg. Ska bara ta nån dag extra och bara vara.
Imorse hann jag o pappa byta till sommardäck på min bil innan jag åkte till jobbet. Var skönt att tänka på något annat som sagt! Väl hemma kom Linus flickvän Frida ut och sa hej. Var riktigt länge sen jag träffa henne så det var super kul!
Väl här hemma har jag gått lite med Moses o Melwin i sele. Ätit mat och nu ligger jag i soffan! Ska lägga mig på spikmattan en stund då jag känner att jag har massvis med muskelknutar i ryggen.

Vela bara skriva att jag lever och mår helt okej.
/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Alltså. Jag är tom. Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska skriva detta.. Men jag måste, för jag behöver skriva av mig. Som ni såg igår så var jag till Stockholm och allt gick kanon bra. Jag fick till o med göra ingreppet på en gång (!!) vilket känns så bra. Hade en kanon bra men otroligt hektisk dag i Stockholm. Men den var inte över än. Vi skulle även förlora vår älskade Max.

Jag hade haft kontakt med Marcus under dagen och vi bestämde att när jag kom hem skulle vi åka upp till granbyn och ropa efter Max, då vi hörde att de gick runt en brandgul katt där uppe som ingen kände igen och som såg så vilse ut. Så när vi kom hem till huset så gick jag ut i gången vid stallet för att se om Max hade varit och ätit av maten som vi hade lagt ut i måndags. Till min stora förvåning så var skålen helt tom. Maten har liksom stått orört i flera dagar och nu var de ändas några smulor kvar. Började kolla mig omkring om det var nått annat djur som satt där inne. Så testade jag att ropa "MAAAAX" högt och får svar. Jag vänder mig om och kollar mot marcus och han ser lika chockad ut som jag. Så han ropar igen och får svar IGEN! Sen hör vi ett konstant "mjauuuu" uppe från ladan. Jag står kvar helt chockad och Marcus springer upp och ropar att det är Max. Jag släpper allt jag har i händerna för att springa upp till Marcus då jag ser Max komma ut haltandes. Jag tvär stannar och börjar gråta hysteriskt. Både av lycka och oro. Vänster bakben fungerade inte alls. Jag springer för att öppna dörren så vi kunde bära in Max. Marcus ringer Anicura djursjukhus i Falun och jag springer efter vatten. Max lägger sig ner på hallgolvet och jag ger honom vatten ur ett glas och han dricker o dricker. Sen krälar han sig till lådan och kissar. Det var en lättnad att se att magen på han funkade och han vela dricka. Men sen kröp han bara ut till oss på golvet igen och la sig ner. Han var så lugn o såg så nöjd över att vara hemma igen. De andra katterna kom ner och börja tvätta Max på huvudet. Vi var helt övertygade att benet var urled då han var så duktig på att stödja på de när han gick. Han skrek inte utan bara låg o spann när vi klappa honom. Efter allt hysteri så tog vi in honom i buren och åkte mot Falun. Marcus som var så glad över att se honom och jag som var så otroligt ledsen över att se honom så skadad.

Väl inne på Anicura fick vi hjälp snabbt. Vi vägde honom, pratade med veterinär, lyssnad på hjärta och visade henne hur Max gick. Det lät på veterinärerna att de också trodde de handlade om ett ben som var urled och att det skulle gå att fixa. Så vi valde att röntga honom så vi kunde se va problemet var. Max låg så snällt på hans favoritfilt på britsen medan jag och Marcus hade våra armar runt honom. Han liksom myste in sig i håret på mig och började spinna. Han var så lugn. Tårarna börja trilla och jag kände ändå att nått inte stod rätt till. Han fick tillslut lugnande för att sedan tas vidare till röntgen. Vi fick vänta en stund, sen kommer en veterinär till vårt rum och bad oss följa med till röntgen för att kika på plåtarna. Där inne fick vi se att hela benet var av. Hon som hade tagit hand om oss under besöket sa att det kanske skulle gå och fixa men inte var helt säker då det var väldigt allvarligt. Jag börja stört grina hejdlöst. Vi gick tillbaka till rummet där dom la tillbaka Max på filten. Jag kollade på Marcus och vi båda förstod att vi måste ta det jobbigaste beslutet att låta Max somna in för gått. Vi stod och grät och grät och grät. (jag gråter nu när jag skriver allt det här). Kramade om Max och pussade på honom så mycket vi kunde. Sen kom de in och fråga hur vi vela göra. Vi sa att vi vela låta han somna in för att inte behöva lida nå mer. Dom var helt på vår sida och tyckte att vi gjorde det bästa beslutet för Max. De kom in och gav han mer sprutor, frågade om vi vela ta med honom hem efteråt eller kremera honom. Vi valde att ta med honom hem. Allt var så sorligt men det gick så bra. Han somnade så lugnt in och var så snäll hela tiden under besöket. Jag o Marcus grät så himla mycket. Trodde inte man kunde gråta så mycket som vi gjorde. Det tog aldrig slut.

Världens älskade finaste goaste Max.

Summeringen av detta är att vi fick hem vår älskade Max. Som vi har bett till de högre makterna att han skulle ta sig hem till oss, vilket han gjorde också. Kanske inte i de skicket vi hade räknat med, men han kom hem och vi fick krama och ta hand om honom dessa sista timmar. Det känns verkligen som att Max gjorde detta för vår skull. Att vi skulle slippa vara oroliga över honom nå mer. Sån sjukt stark katt. Benet var helt av och han har liksom släpat sig många meter från maten upp till ladan och legat och väntat på oss. Katter brukar annars gå iväg och gömma sig när de har gjort illa sig och självdö. Men inte vår lilla Max. Älskade katt. Såna fina dagar du har gett oss. Så tråkigt att det blev så kort och slutade på detta sätt. Men jag och Marcus är så tacksamma över att han gjorde detta för oss. Vi fick ta det mest jobbigaste beslutet som djurägare någonsin får ta. Men jag vet att detta var det rätta för Max. Att han nu ska få vila i frid och springa fritt som en utekatt ska göra. Eftersom vi tog med Max hem så begravde honom bakom åsen där de andra djuren som har varit med här på gården ligger. Max har nu sin gravplats i skogen där han älska att busa, även utsikt över åkern där han kan titta på alla fåglar.

Det gör ont i kropp och själ. Vi har gråtit å gråtit och jag känner att det kommer ta fruktansvärt lång tid innan vi kan gå vidare. Det var något helt speciellt med denna kille. Vår älskade Max. Han som höll oss vakna om nätterna, han som bar iväg på alla mina hårnålar, han som hängde i gardinerna, han som kunde stå å hoppa på Melwin o Moses och vela att de skulle vakna och leka med han., han som alltid mötte en vid bilen när man kom hem från jobbet. Vi kommer sakna dig något så fruktansvärt mycket, men tanken att veta att du har det bättre nu, utan att behöva lida dämpar smärtan vi bär på. Himmeln har nu fått tagit emot den mest underbaraste katt som någonsin har skapat.
Vi älskar dig Max och tack för allt du har gett oss! Vi kommer fira din 1års dag i Maj oavsett om du är här med oss. Jag har sett framemot den dagen, med 1årskalas. Därför kommer vi ge den dagen till dig. Sen hoppas du möter mig och Marcus när vi blir gammal och ska färdas upp till himmeln. 


Vila i frid nu. ❤

/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Godmorgon vänner!
Nu är vi halvvägs. Blir en förmiddag i huvudstaden med läkarbesök och shopping. Solen lyser o det verkar som vi får 12 grader idag. Inte fy skam det inte!

Igår blev de ingen bloggning då jag hade en fullspäckad dag med promenad, fika hos farmor o farfar, tvätta bilen, göra rent poolen och ute i 2 h för att leta efter Max. Ringde faktisk en spåkvinna/djurkommunikatör som gav oss massa råd angående Max destination. Hon sa att han var vid liv o mådde bra. Han hade fått nys om något och gått väster ut där "floden rinner ner". Någon äldre har gett honom mat o vatten. Han var vilse men kommer komma hem. På vilket sett kunde hon inte se. Så nu har vi letat åt ett annat håll. Håller tummarna så så hårt! Jag tror faktiskt på sånt här. Tycker de är as fränt. Har även en i min närhet som kan känna av människor. Super fränt!

Hoppas ni får en fin dag!
/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Gokväll!
Fortfarande inget napp angående Max. Jag o Marcus var ute på förmiddagen o lämnade "flygblad" till grannarna o förhoppningsvis håller de lite utkik.
Var även iväg på eftermiddagen o jobbade några timmar vilket gick bra. När jag kom hem hade Marcus o pappa tänt eld på vår brasa. Vi kände att de var lika bra att elda den innan sista april eftersom vår brasa var så oroligt stor i år.

Nu på kvällen har vi varit ute o ropat efter Max i 40 min. Utan respons. Usch vill bara veta hur de är med han. Det värsta är att inte veta.
Jag är ledig två dagar nu innan jobbhelg. Så ska slänga upp ett life hacks till er! En till er som vill uppnå en ny nivå av era träningsskor. Spännande va?
/L

Likes

Comments

Livet enligt Lovisa

Ingen Max och mitt hjärta blöder. Har varit ute o letat i en timme med mamma pappa o Lina men ingen Max har visat sig. Är så himla orolig och vill bara att han ska komma hem nu.

Håller på o gör lite lappar som jag tänker att jag ska lägga i granngårdarnas postlådor. Förhoppningsvis vill de hjälpa till o hålla utkik tillsammans med oss. Såg räven idag också. Vill inte tro att han ska ha blivit tagen av den heller. Usch va detta är jobbigt.

Förlåt men jag är verkligen inte humör för bloggandet just nu, som ni kanske förstår!
Håll tummarna nu att han kommer hem.
/L

Likes

Comments