När vi var framme i Jukkasjärvi (runt 13) började vi med att besöka en sameby där vi matade renar. Det var lite äckligt tyckte jag då renarna kom springande mot en så fort man klev in i deras "hage". Och när man matade dem så blev man alldeles slemmig i handen så det var tur att det fanns tvål och handsprit utanför. Vi tog även en lunchfika inne i ett tält med öppen eld och träbänkar.

Vi kom fram till ishotellet senare på eftermiddagen och vi började med at checka in. Vi fick varsitt kort att hänga runt halsen där det fanns broschyrer och nyckel till vårt omklädningsrum. Det var ett litet bås med spegel och hylla där vi ställde vårt bagage innan vi begav oss mot kylan.

Detta var första året dem har Icehotel 365 som är öppet året om, även på sommaren. Det ser ut som en vanlig byggnad från utsidan men inuti är det mellan 5-8 minusgrader och snö/is längs väggar och tak. Vi började med att gå runt därinne och kolla på alla konstrum och lyxsvitar. Vid ingången fick man låna en silvrig cape att ha på sig under vistelsen. Det var många fina rum med avancerad konst och tankar bakom den. Det var intressant att läsa om och såklart häftigt att se det med egna ögon.
Det rummet som jag tyckte bäst om var ett som många andra tyckte var lite äckligt. Det stod två skulpturer i is i rummet. En formad som en clown och en som cirkusartist. Det hängde iskulor i taket som jag tyckte gav ett lugnare intryck och det spelades svag musik i bakgrunden.

Vi åt middag på restaurangen kl 18. Det var ingen resturang i is som man kanske tror utan en vanlig som låg en liten bit ifrån hotellet. Jag åt Caesarsallad och en fantastisk god efterrätt med rabarber och vit choklad.

Senare under kvällen tog vi på oss underställ, mössa och en overall som man fick låna av hotellet. Vi gick in till kylan och beställde drinkar i isbaren där glasen var av is. Så när vi drack smälte isglasen lite där man satte munnen. Redan då började jag frysa och min näsa kände jag nästan inte så kall den var. Jag frågade mig själv hur jag skulle klara natten.
Men det gick bra, jag sova gott, sängarna var väldigt sköna och jag frös inte alls som jag trott att jag skulle göra. Även vårt rum var häftigt där en hjort i snö och is tog upp en stor del av ena väggen.
På morgonen kom personalen in runt 8 halv 9 och väckte oss och serverade varm lingondricka. Vi gick upp, tog en dusch och åt frukost.

Direkt efter frukosten var vi med på en guidad tur runt hela anläggningen. Vi gick in till deras lager där dem förvarade is och fick höra hur idén om ett ishotellet startade. Guiden berättade även om andra uppdrag dem hade. Till exempel spelade dem in en reklamfilm för BMW i ett ishotell i Kapstaden. Det var intressant att lyssna på men kallt.

Vid det här laget var resan nästan slut, det som återstod var tågresan hem och den har jag inget intressant att skriva om.

Jag hoppas att det varit trevligt att följa resan här på min blogg trots att jag skrivit om händelserna i efterhand. För mig har skrivandet även varit som ett sätt att minnas allt vi gjort.

Ingången till Icehotel 365

"Cirkusrummet"

Hjorten i vårt rum

​                               En del av entrén

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Färjan åkte vi med i 1 h och 45 min, den tog oss från Andenes till Gryllefjord. Även denna dagen innehöll en del bilåkning då vi skulle till Kilpisjärvi, Finland. Men det blev ändå en oplanerad vandring fram på kväll.

Vi hade från början tänkt att vi skulle se Treriksröset dagen därpå, men vi var framme i Finland mycket tidigare än vi trott. Så vi bestämde för att vandra på kvällen istället för på morgonen. Dels för att det skulle regna och åska men också för att få en lugnare förmiddag.

Treriksröset låg lite mer än en mil från Kilpisjärvi, men det var bara vandringsleder runt om.
Vi parkerade vid en liten stuga nära vattnet där en båt skulle ta oss en bit på vägen. Det var en liten båt/färja med buss säten och rektangulära fönster. Turen tog 30 min och sedan var det 3 km att gå till själva röset.
Att vara i 3 länder samtidigt är väl häftigt på ett sätt, men annars tyckte jag inte det var så märkvärdigt. En betongklump i vattnet liksom.

Promenaden tillbaka till bilen tog ett par timmar då det var 1,2 mil vi skulle vandra. Det blev en lite längre kvällspromenad, men det var mysigt det också.
Det började droppa lite smått efter halva vägen men i stort sett så slapp vi undan regnet. Men molnigt och fuktigt var det ändå i luften och marken var blöt och lerig på vissa ställen.

Oturligt nog laddade min mobil ur sig under vandringen så jag kunde inte ta så mycket kort. Men naturen runt om liknade den i Nikkaluokta där vi vandrade mot Kebnekaise, mycket skog men lite rundare toppar på bergen. Även sjöar och forsar i dalarna.

Under kvällen pratade vi även igenom morgondagens planer. Vi barn visste bara att vi skulle besöka ishotellet i Jukkasjärvi under dagen. Men vi blev överraskade när vi fick veta att vi även skulle sova där. Så imorgon väntade ett helt annat äventyr.

Likes

Comments

Idag hade vi inga direkta tider att passa, mer än att inte missa frukosten som vi åt på surf hotellet. Efter att vi packat ihop och gjort iordning oss så satte vi oss tillrätta i bilen. Det skulle ta ungefär 4 timmar till Bleik där vi hyrt en stuga och på vägen skulle vi äta lunch.

Efter lite mer än halva vägen stannade vi till vid en ficka i vägen och gick ner till en strand för att äta. Längre ut där det var långgrunt låg en gammal fiskebåt snett på strandkanten. Innan maten var klar gick vi längre ut för att ta kort på den.
Maten hade vi med oss själva samt spritkök. Så vår lunch bestod till del av nypon och blåbärssoppa med skorpor. Enkelt mat men i mysig miljö.

När vi kom fram till Midnattssolens camping på kvällen installerade vi oss i stugan innan vi tog en liten promenad förbi stranden ner till hamnen.
Det var helt vindstilla och dimman lågt tungt över byn. På stränderna låg det gammal tång och i hamnen gav fiskebåtarna en salt doft, men det var synd att man inte såg så mycket.

Vi åt på en resturang i Andenes som låg ca 10 min med bil från Beik, även den staden låg under tjock dimma. Flera hus låg öde och staden gav ett spöklikt intryck. Det var inget ställe jag skulle vilja stanna på under en längre period, men om vädret hade varit bättre kanske det skulle sett trevligare ut.

Likes

Comments

Vi åt frukostbuffé i en källare med timmerstockar längs väggar och tak. Det var mysigt, ute var det vindstilla och morgonsolen sken in genom fönstren.
Dagens planer var att gå till Kvalvika beach som låg på vägen till surf hotellet där vi skulle vara under eftermiddagen.

För att komma till stranden följde vi stigen upp för ett berg och sedan ner. Det stod att det var 2 km men det kändes längre på grund av backar både upp och ner.
Men för en gång skull så var det varmt och klarblå himmel, vi kunde gå i shorts och T-shirt.

Kvalvika beach låg mellan flera toppar och havet var öppet, stilla och lika blått som himlen.
Vi kom dit på förmiddagen och såg flera nerpackade tält som hade suttit uppe över natten. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket folk på stranden som det var, men solen sken och spred värme så det var kanske inte så konstigt.
Vi badade, fotade och tog in naturen runt om oss innan vi åter igen gick till bilen. Det var en skönt bad i havet trots att det var kallt, men det gick att vara i en stund och doppa huvudet.


Stugan vi hyrde på Unstad Arctic Surf vad rymlig med många bäddar både högt och lågt. Inredningen var verkligen min i smak, liggande plankor längs väggarna, turkosa detaljer och inte allt för modernt.
Först när vi kom fram käkade vi lunch och planerade in surfing. Vi hade väl egentligen velat vågsurfa nere på stranden men vågorna fanns inte där. Så eftersom det var vindstilla och platt vatten bokade vi in oss på en SUP kurs/tur istället.

Att bara stå upp och paddla är väl inte riktigt min grej, jag vill helst ha lite mer action i det hela. Men det var helt okej då vi stannade vid några klippor för att bada och paddlade till en ö länge ut där vi fick fika och en paus.
Även där vi paddlade var vattnet fantastiskt. Trots dess djup så såg man ända ner till botten på vissa ställen och nära stränderna och sanden var det alldeles klart och färgerna gav ett tropiskt intryck. Något som vi lade extra märke till var de stora brännmaneterna som simmade runt. Stora som pizzor var dem och alldeles knallröda. Jag tror aldrig jag sett så många stora maneter förut.

När vi kom tillbaka till stugan lånade vi cyklar och tog en snabb tur ner till stranden. Klockan var runt 9 på kvällen och det var ljust ute då solen nästan var uppe dygnet runt.
Dagen därpå skulle vi mestadels åka bil och det var första gången vi slapp en stressig morgon.

Likes

Comments

Från där vi sov under natten var det ungefär 3 timmar med bil till Reine där vi skulle vandra. På vägen stannade vi till i Svolvær där vi köpte lunch och take away kaffe.
Vid det här laget var många trötta, vi hade gått mycket och sovit lite vilket gav sina resultat.

Tanken var från början att vi skulle vandra upp till Reine toppen, men tveksamhet växte fram när vi gång på gång fick höra att det var mycket svårt att ta sig upp, att den var klassad som avancerad. Men vi åkte till parkeringen man startade från och frågade några norrmän som precis hade kommit ner från toppen. För dem tog det 1 timme att gå upp och 30 min att ta sig ner. Vi frågad om det var en svår väg då vi hört det från många andra och dem svarade att visst det var den, men det gick ju att gå.

Så vi startade vandringen upp mot Reine toppen utan att riktigt veta vad vi gett oss in på. Början bestod av lutande bergsklippor som var våta av regn. Klipporna ersätter av rötter och lera och för varje nytt steg var man beredd på att halka. Efter ett tag kom vi fram till en trappa i sten som sträckte sig en bit fram. Trappstegen var långa och höga, vi fick stanna ett par gånger då mjölksyran spred sig i benen.
Det tog mer än 1 timma för oss at klättra upp, norrmännen hade nog högre tempo än vi. När man trodde man nästan var upp såg man att halva vägen var kvar. Det var segt men klart värt det nu i efterhand.

Utsikten var fantastisk och man såg så långt. Tur med vädret hade vi då det var helt vindstilla och solen sken.
Bilderna vi tog var sådana bilder som man bara ser på google, inte som man själv tar. Det var nästan obeskrivligt vackert. Hamnen låg precis under berget, vattnet var turkost och alldeles klart. Åt andra hållet sträckte Atlanten ut sig ända till horisonten. Men lite åt vänster kunde man skymta höga berg långt ut.
Själv är jag aningen höjdrädd och det var ju obehagligt att befinna sig på en så liten yta högt upp. Men det var tre tjejer i 25 års åldern som gick upp lite efter oss som stod och blåste upp madrasser på den smala stigen. Att sova på den toppen, på en meter smal stig, skulle jag nog aldrig göra. Rullar man lite åt sidan under natten så överlever man knappast. Men tydligen var dem beredda att göra det.

Vägen ner var nästan svårare än vägen upp. Leran var hal och det fanns nästan ingenting att hålla sig fast i.

Det var ingen tvekan om att det var en avancerad vandringsstig.

Likes

Comments

Direkt efter den guidade turen i gruvan åkte vi vidare till Abisko vilket tog en timma med bil. Väl där stannade vi för att se på en fors som strömmade genom staden. Det var häftigt, tänk vilka krafter vatten har.
Vi stannade inte mer än någon halvtimme utan skulle vidare. Jag tror att klockan var runt 7 när vi lämnade Abisko bakom oss för att ta bilen vidare till där vi skulle sova. Men på vägen hade vi planerat att ta en snabb vandring upp till Trollsjön, en smältvatten sjö som skulle vara helt kristallklar trots dess 36 meters djup.

Vi bytte om, tog på oss kängorna och började promenera mot toppen som vi såg, med tankar om att sjön skulle vara bakom kullen. Men efter en topp var det en till och efter den en till, kullarna tog aldrig slut. Klockan närmade sig 8 och som skyltarna visat trodde vi det bara var någon kilometer kvar, men sanningen var att vi bara gått halvvägs. Det där 5 km som vi först trodde det var blev till 7, kullarna blev allt fler. Vi såg inte någon sjö trots att vi gick allt högre och högre.

Vattnet forsade ner från topparna runt om oss och ner i bäckarna mot dalen. Vi såg flera uppsatta tält på vägen där folk skulle sova. Gräset och leran som vi först gått på ersattes av stora stenblock och på vissa ställen fält med snö. Vi gick och gick, när vi inte kunde gå längre in mot bergen så såg vi det. Sjön som var alldeles spegelblank var en kopia av bergsväggen bakom.

Vi stannade vid sjön i någon halvtimme innan vi började gå tillbaka till bilen. Under vårt stopp vid vattnet hann vi ta ett dopp i smältvatten sjön, kallt var det. Vi var snabbt i och snabbt ur vattnet, men under den korta tiden hann det börja sticka i hela kroppen.

Det var den sista händelsen i Sverige innan vi åkte vidare mot gränsen till Norge där vi stannade för natten. Imorgon skulle vi vidare till Lofoten

Forsen i Abisko

Likes

Comments

Efter ett besök hos turistkontoret befann vi oss högt upp på berget Luossavaara, där det på vintern åktes skidor. Liftarna var stängda och i backarna var det gräs och buskar istället för snö. Utsikten var obeskrivlig och staden, vars befolkningsmängd var ca 17 000, låg där alldeles stilla och det kändes som att den väntade på någonting, på en förändring.
Även här var inte vädret det bästa, men man kunde trots det skymta Kebnekaise en bit bort. Molnen låg tungt över staden men det var stilla. 13:00 skulle vi besöka LKAB, järnmalmsgruvan. Det var bara någon timme kvar tills dess när vi satte oss och tog en fika efter en liten rundtur i stan.

Bussen vi befann oss i tog oss längre och längre ner under jorden. På vägen fick jag både huvudvärk och lock för öronen, höjdskillnaden märktes definitivt av.
När vi först pratade om att besöka gruvan hade jag väntat mig en liten ingång, grus på marken, sot i ansiktet, dålig luft och mörker. Mörker var det verkligen men de andra tankarna var motsatsen till verkligheten.
Tvåfiliga asfalterade vägar med belysning i taket bar oss ner till nivå 540 där besöksavdelningen fanns. Säkerhetsgenomgången togs i bussen så alla visst vad vi skulle göra när vi klev av.
Hjälmar och jackor sattes på, där nere var det endast 8 grader i luften.
Vi började med att gå in ett rum som liknade ett konferensrum och sedan vidare till ett rum med rader av stolar och en stor projektorduk. Det var nästan läskigt hur modernt allt var där nere.
Vi såg på en film om hur LKAB arbetar, hur malmen bryts ner och sedan lastas iväg för vidare processer.

Tiden gick och föreläsningar hölls. Jag kan inte säga att jag själv lyssnade och höll intresset uppe hela tiden, men det som jag tyckte var mest spännande var när vår guide berättade om Kirunas förflyttning. Om hur järnmalmen växer under staden vilket gör det riskabelt för halva staden att ligga kvar där den idag är placerad. Andra personer i gruppen ställde frågor om varför man inte bara stänger ner gruvan då det var mycket dyrt att flytta halva Kiruna. Men guiden svarade enkelt att "stänger man gruvan blir Kiruna en spökstad", han kunde nästan säkert säga att 50% av stadens befolkning hade kopplingar till gruvans arbete och att det därför är bättre att lägga pengar på en förflyttning och hålla gruvan vid liv.
Vi var under jorden i lite mer än 2 h och ögonen hade vant sig vid mörkret. När vi körde ut ur mörkret slog solljuset mot ögon men som en blixt, jag kunde inte öppna dem ordentligt förrän någon minut efter att vi kommit tillbaka.

När vi var tillbaka där vi startade såg jag staden på ett helt annat sätt än innan. Synen av Kirunas gruva, ravinen man såg från staden, gjorde mig fundersam. Efter besöket hos LKAB gick mina tankar runt befolkningen och dess kärna. Utan gruvan är dem ingenting, utan gruvan finns inte staden längre.

Utsikt från Luossavaara

Besökscentret

Det röda på kartan visar den del av Kiruna som kommer flyttas

Likes

Comments

På skylten stod det Kebnekaise 19, det räckte för att vi skulle ge ifrån oss suckar. Men istället för mer klagande började vi vandra längs stigen. Regnet smattrade på luvan och rann ner längs hals och nacke. Det kom skurar lite till och från, ibland stora ibland små. Det var inte det bästa vädret under resan vill jag lova. Och jag, som bar en regnjacka som tydligt visade på att den inte tålde så mycket vatten var blöt över hela överkroppen efter 5 km när vi nådde civilisation.

Vi gick in i den varma restaurangen, tog en fika och samlade energi till några kilometer till. Tanken var från början att vi skulle vandra till fjällstationen vid Kebnekaise (dit det var 19 km) och sedan ta en båt tillbaka till där vi fikade.
Men det var som sagt ganska dåligt väder, vi var trötta och det var långt kvar till fjällstationen. Så efter att ha gått några kilometer till i riktning mot Kebnekaise så vände vi och gick tillbaka för att hinna äta på restaurangen innan köket stängde. Några i sällskapet åt renburgare, själv åt jag en paj med renkött till.
Som tur var sprack det upp lite på vägen tillbaka och solen kom fram så vi fick se en bit upp på de höga topparna runt om oss.

Själv hade jag gärna bestigit berget men det var inte planerat i resan, så det får jag göra längre fram i livet vilket jag redan nu ser fram emot.

Det krävdes lite från oss alla att gå de där 24 km som det tillslut blev och att hela tiden hålla humöret uppe trots de leriga vägarna och regniga vädret. Men också för att bevisa för lillebrorsan att han klarade, trots små ben och dåligt tålamod. Men nu vet vi alla att vi klarar både det och så mycket mer.

Någon timme efter att vi kommit tillbaka hade vi checkat in på hotellet i Kiruna där vi skulle övernatta. Klockan var runt 8 halv 9 och mycket mer hände inte den kväll mer än att vi bokade en guidad tur i Kirunas gruva som skulle äga rum dagen därpå.

Likes

Comments

Jag hade aldrig åkt tåg under så lång tid som då, framför allt inte under natten. När mamma sa att det fanns 6 platser i varje hytt och att vi skulle ha en för oss själva hade jag föreställt mig en hel vagn med sängar och fåtöljer och varför inte ett litet kylskåp också.
Istället möttes jag av en kabin på 6 kvadratmeter, där vi satt 7 pers och dubbelt så många väskor. Kabinen liknade mer dem i tåget i Harry Potter filmerna.

Det var en tågresa på 16 h från Göteborg Central till Boden i norra Sverige, Norrbottens län. Från Boden (där det fanns en väldigt fin och gammal central) var det 5 h buss tills vi var framme i Kiruna där vi skulle hämta ut vår hyrbil. Efter ett stopp där bar vi av mot Nikkaluokta där vi skulle stanna över natten.

Vi stannade inte länge på platserna, tog inte in naturen runt om oss just då. Vi var mest måna om att komma fram till stugan och vila, göra oss förberedda inför morgondagen där vandring stod på schemat

Tågstationen i Boden

Likes

Comments