Jag berätta inte för någon om mitt överfall på 4år jag trodde folk skulle tycka att allt var mitt fel och se hur smutsig jag var, jag hatade allt och alla någon visste säkert om detta jag trodde alla kunde se igenom mig. Men ingen visste jag var som ett spöke för mig själv, jag gick vilse i min egna kropp, jag hatade mig och varje gång jag duschade kände jag skammen försvinner i från mig men smutsen försvann aldrig den hade liksom åkt in i huden och ville aldrig försvinna. Jag hatade min kropp för den var förstörd av äckliga händer äckliga människor allt var äckligt. När jag var 12 blev jag elak jag börja hata alla, jag hade sånt hat att hatet gick ut över min familj jag var så fruktansvärt elak men egentligen hata jag dom som kunde ens lägga sina äckliga händer på ett barn! JAG VAR ETT BARN? HUR FAN KUNDE IN FÖRSTÖRA MIN KROPP? Du ska inte få ha tillgång till att ens få rör min kropp! Dessa tankar, än idag kan jag fråga mig själv vad fick er att få ta den friheten att röra min 11åriga kropp? Jag är förstörd än idag, jag kan inte prata om detta för någonstans säger något mig att jag får skylla mig själv, jag klandrar mig själv för att jag mår dåligt och inte kan gå vidare, jag vill kunna gå vidare och lämna detta bakom mig men det går inte. Jag vill kunna älska mig själv och min kropp. Men jag är som en smutsfläck på dina byxor. Mina mardrömmar tar över detta, jag känner mig alltid så ensam för ingen förstår mig. Detta är bara början på min resa, hoppas jag kan nå till andra unga som känner precis som jag🙏🏼❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 13 Readers

Likes

Comments


När jag väl börjar komma på fötter igen efter mormors död så blev jag utsatt för en gruppvåldtäkt, jag var 11år hade vart med en kompis i Nyköping och skulle ta bussen hem. Jag gick där påväg till bussen när det kom fram helt främmande män/killar och frågar mig vad klockan är, det konstigaste var att det var en stor klocka bredvid, men jag sa var klockan var och gick sen. Men dom gick efter så jag gick en liten omväg för att se om dom fortsatte följa efter och det gjorde dom, så jag börja springa men en av männen sprang efter och fick tag på mig, jag minns inte så mycket av själva händelsen men jag minns att jag försökte skrika på hjälp men jag var som is jag hade frusit fast. Allt var som en enda mardröm jag ville bara vakna. Jag minns så väl en av killarna han luktade så mycket svett ni vet sån här riktig äcklig svett lukt, jag kan fortfarande känna den lukten idag. Efter själva händelsen så minns jag inte hur jag kom hem men hem kom jag. Jag hade såna skuld känslor att allt var mitt fel och skulle jag bäretta för mina föräldrar skulle dom hata mig. Jag vågade inte säga något till nån inte ens till min bästavän. Jag har aldrig känt mig så äcklig som jag gjorde då. Jag ville bara att smutsen skulle bort men det gick aldrig bort dom förstörde mitt liv. Jag var ett barn jag visste inte ens vad sex var jag hade hela livet framför mig men istället så hatade jag mig själv! Under denna tid så mådde jag så dåligt att jag blev arg jag var arg hela tiden jag kände inte igen mig själv. Allt var hat jag hade sån ilska inuti mig som bara ville ut och frågor varför gjorde dom detta? Var det verkligen mitt fel? Är jag äcklig nu? Hatar alla mig om jag berättar? Vad är det för fel på mig? Alla dessa frågor tog död på mig, jag drömde ofta mardrömmar om händelsen och jag har fortfarande mardrömmar om detta. Ingen ska behöva gå igenom detta. Jag gick igenom detta själva i 4 år.


Likes

Comments

Del 1
När jag var 10 år förlorade jag min mormor i cancern, hon fick en hjärntumör som sedan tog hennes liv, mitt liv rasade när hon gick bort. Hon var alltid så glad och snäll hon var världens finaste människa. Varför ska Gud alltid ta dom finaste änglarna först? Jag kunde inte höra hennes namn utan att gråta, att bli påmind om henne gjorde så ont i mitt hjärta. Första året utan henne var som att gå genom taggtrådar allt gjorde ont. Vi hade en minnes dag för henne som vi skulle gå till hennes grav men jag ville inte, jag blev tvingad jag fick aldrig sörja på mitt sätt utan vi skulle göra det för morfar skull det var han som ville, allt känndes som en enda evighet jag vill liksom gå dit för att jag vill inte för att någon annan ville, jag hatade min morfar för det även om han ville väl och han är en väldigt fin människa så klarade jag inte det. Jag kan inte gå till henne idag för mig känns det som en plats jag var tvungen att besöka för att någon annan ville sörja för vi gjorde det i flera år tillslut gick jag inte ut ur bilen, hennes plats är för att besöka inte för att hedra hennes döds dag. Allt var så konstigt. Idag är det inte så. Men det är tufft än idag att känna såhär och inte kunna gå till hennes grav, men en dag ska jag klara det och gå dit❤️
Vi ses igen min fina ängel 1940-2005😇

Likes

Comments

  • Mitt namn är Lovisa jag är 22år gammal och lider av psykisk ohälsa och har gjort det sen jag var 11år. Jag blev överfallen som 11åring jag skulle fylla 12 år samma år i samma veva förlorade jag min mormor som stod mig väldigt nära.
  • Jag lider av ångest och depression jag har även dödslängtan detta är min resa!

Likes

Comments