Är så JÄVLA imponerad. Dels av min egen kropp men kvinnokroppen över lag. Vad den gör, vad den står pall för. Bära barn. Föda barn. Läka. Graviditet. Slita sönder underlivet. Smärta. Återhämtning. Återställning. Värk. En FET jävla ELOGE till alla kvinnors kroppar. Wow.

Likes

Comments

Femte dagen i bebisbubblan och femte dagen i Eddies liv. Han har bara funnits hos oss i fem dygn men det känns som att förlossningen var för typ ett år sedan??? Det känns verkligen som ev evighet sen, så himla avlägset på något vis. Idag har jag tittat på mitt underliv i en spegel, var tvungen att liksom se hur fan det ser ut nu. Som ett paket köttfärs eller typ som förut? Någonstans där emellan skulle jag väl kunna säga. Men det har bara gått 5 dagar också.

Idag har Eddies ena gudmor varit här på besök, fina Alexandra! Så fint.
Sen har vi njutit av gooood mat, Niklas ställde trerättersmiddag åt oss med champagne & jordgubbar till efterrätt. Nu är klockan tio i nio, vi kollar på melodifestivalen med varsitt öga och jag ska förflytta mig till sängen och få lite sömn innan lilleman vaknar och vill ha mat.
Amningen går super. Vår MVC-läkare sa idag när jag pratade med henne i telefon att det är synd att vi inte bor närmre ett stort sjukhus för då hade jag kunnat vi mjölkdonator. Pumpar ur 120 × 5 milliliter samt matar honom, inte konstigt att jag har ont i brösten...

Likes

Comments

Att komma hem till nyblivna föräldrar är som att göra ett studiebesök på ett mentalsjukhus. Att vara nyblivna föräldrar är som att bo på ett. Världens mysigaste mentalsjukhus. Igår blev Eddie tre dagar gammal, och den tredje dagen i livet på utsidan ska vara något speciellt. Mjölken har runnit till mer än ordenligt, så ordentligt att det är bröstmjölk precis överallt. Överallt i sängen, på mig, på Niklas, på barnet, kläder, överallt. Brösten är enorma, alltså mer enorma än Pamela Andersson-enorma och gör ont. Svinjävlaskitont. Stenhårda värkande pattar som läcker som två silar. Igår utspelades den scen i vårat lilla mentalsjukhus som fick oss båda att om det ens är möjligt komma att älska varandra ännu mer. När det liksom sjönk in och lade sig tillrätta i båda två att vi är mamma och pappa nu. Jag stod i sängen och skrek och grät och asgarvade på samma gång med bröstpumpen mot det ena bröstet pumpandes för allt jag var värd, Niklas står bredvid i sängen och mjölkar det andra bröstet som på en kossa och bredvid oss ligger barnet och skriker och vrålar, hunden skäller och mamman bara gråter och gråter och gråter av hormoner och panik och tuttsmärta. Barnet bajsar på pappan och hela sängen är dränkt i bröstmjölk, tårar, svett och bajs. Och så bara blåser allt förbi. Sekunderna senare ligger vi där bredvid varandra, håller varandra i handen och tittar på vår son som ligger mätt och belåten mellan oss och tittar med stora ögon. Nykära i varandra i världens mysigaste mentalsjukhus.

Hembesök av MVC-barnmorskan igår, skrivas in och vägas och mätas. Allt såg bra ut men han ska inte gå ner mer, så vi matar som idioter här och mina bröstvårtor är trasiga. Ammar, pumpar ur, ammar, pumpar ur. Pumpar ur för att få ur överflöd av mjölk, som vi fryser in. Läcker bröstmjölk överallt, virar in mig i varma handdukar, gråter och ammar mer. Byter bajsblöjor på löpande band, likt en orkester travar vi mot skötbordet alla fyra, längst fram den med Eddie i sin famn, efter den andra och sist i ledet Harriet som övervakar allt som sker.
Räddaren i nöden andra natten i vårt nya liv är en amningsnapp, det gör det lättare för honom att suga när brösten är såhär enormt svällda och det är svårt för honom att hitta ett ordentligt tag om vårtan även om hans sugreflexer är prima och han vill ta bröstet hela tiden och ger lite lite lindring till mina vårtor. Jag är under allt detta väldigt lycklig för att det finns mjölk, det finns så jävla mycket mjölk i mina tuttar och den rinner till som den ska och han tar bröstet och det känns mer och mer som att det sätter sig. Jag hoppas att han inte går ner något nu bara. Bröstmjölk är fan superkrafter i flytande form och jag vill ge honom så mycket det bara går.
Andra natten är avklarad och nu ligger vi här i den säng som jag alltid varit så noga med att hålla ren och bäddad som nu är dränkt i tårar och mjölk, fylld av kuddar och filtar och handdukar och babynest och amningskudde och en hund och en mamma och en pappa och ett mätt och belåtet sovande barn. För tillfället. Snart exploderar det igen, och mentalsjukhuset bjuder på fler scener. Men jag älskar det, det här är fan det mest magiska. Alla ögonblick är så jävla värdefulla och hela huset är så fyllt av kärlek, det bara flödar och exploderar och forsar kärlek här. Till varandra, till det nya livet, till våran son.
Nu ska jag blunda en stund. Hoppas att ni alla har en bra fredag 😘

Likes

Comments

Vi hade tid på BB den 14e för överburenhetskonstroll och igångsättning då jag var två veckor över tiden. Jag var helt 100 på att vi skulle få åka in då, att han inte skulle komma av sig själv och hade slutat känna efter så mycket som man gör i slutet, letar tecken och "signaler" på att något ska vara på g. På lördagen var vi ut och åt tillsammans med Patrik & Arvid, jag var jävligt kass i magen hela dagen och kvällen men tänkte inte mycket mer på det, kände även mycket mer rörelser i magen men la ingen stor vikt vid det heller. På söndagen åkte jag hem till Hanna och hennes ungar, var där hela dagen. Eftersom jag haft mycket förvärkar, smärtsamma sådana, under en längre tid men som inte lett till något utan stannat av innan de blivit ordentligt regelbundna reagerade jag inte värst när jag kände att de började komma vid 3tiden. Jag klockade dem ändå med appen i telefonen mest för att? De gjorde inte jätteont och jag kunde liksom käka och prata och så utan problem men tyckte ändå att de kom väldigt punktligt. Vi gick ut en sväng med Harriet och trampade runt i lite skoterspår och jag kände att det tog i. När vi kom in igen satte vi oss i soffan och jag fick en ordentlig jävla värk, och så var det som att jag liksom kände i hela kroppen att nej nu jävlar, nu blir det barn! Svettades som en gris, Hanna hejdade på och masserade min rygg medan vi förklarade för barnen att det inte var något farligt att det gjorde ont och att det inte skulle komma ut en bebis just nu där och då. En till monstervärk kom och Hanna ringde Niklas som kom på stört och hämtade mig. Det gick fort för värkarna att tillta och komma tätare. I bilen ringde vi förlossningen och sa att vi var påväg nu och att det var ca 4 min mellan värkarna. De sa åt oss att ringa om det blev 2 min mellan för då skulle ambulansen möta upp oss (från oss in till BB är det 22 mil och det är inte alla som hinner). In hemma och rasade ihop bb-väskan och packning och lämna Harriet till svärfar och så var vi påväg, i Hede gick det inte längre och de kom för tätt så där ringde vi ambulansen (5 mil hemifrån ca) som mötte upp i vemdalen. Jag lastades in i ambulansen och fick av mig byxor och trosor lagomt tills vattnet gick! Blåljusen på och 1 minut mellan värkarna och ambulanspersonalen var inte helt säkra på att vi skulle hinna in. Men det gjorde vi!
Vi kom in i förlossningssalen och jag skrek att jag ville ha mat! Jag föder inte utan mat, jag måste ha mackor! Mackor med ost! De kände på mig och konstaterade att jag var öppen 5 cm, jag fick mina ostmackor och stod mot sängen, andades och skrek mig genom värkarna och tryckte i mig polarkakor. De kände på mig igen och jag var öppen 8 cm, stod upp lutad mot ett "gåbord" och vaggade, vrålade i lustgasmasken genom värkarna och vaggade och vrålade, vaggade och vrålade. De la en epidural på mig vid 8 cm, och wow, blev som en helt ny människa. Jag som varit kaxig och minsann bara skulle ha lustgas tackade varenda jävla gudajävel i världen för den vilan det gav. De konstaterade att jag var öppen 10 cm och att jag skulle börja krysta. Jag låg på sidan med ena benet upp i "benhållaren" istället för den förlossningsställning jag tänkt innan och den här ställningen var verkligen bra. Och så krystade jag. Och skrek. Jag slet och drog i Niklas, han skrek med mig genom värkarna, torkade mitt ansikte och vi tog oss genom varje värk tillsammans. I andningspauserna mellan krystningarna skrek jag, vrålade och lät allt ske. Jag bet I gummit i lustgasmasken, fäste blicken på en punkt på väggen och bara gjorde det. En barnmorska tog min hand och förde den mellan mina ben och jag fick känna huvudet på Eddie. Skrek till Niklas att "känn, känn, känner du, han kommer nu!!!" Och så tog jag i ännu mer, fylldes med ännu mer superkrafter och slet och drog i Niklas, skrek och grät och plötsligt så var han ute. Plötsligt bara stannade hela världen och han var ute! Jag blev förbannad för att jag inte såg honom, mitt ben var ju ivägen för jag låg på sidan, "ta bort mitt ben jag vill se jag måste se honom!" Och så skrek han. Han skrek och jag grät och Niklas grät och så la dem upp honom på mitt bröst. Och hela världen var fortfarande stilla och jag skrek och grät och grät in i Niklas mun att han är här nu, han är här!!! Och så låg han där, det minsta och största jag sett. Och jag har aldrig känt så mycket, aldrig har så mycket kärlek fullkomligt exploderat som ett större big bang inuti mig, och aldrig har så mycket kärlek glött och bränt och brunnit i mig. Han var här, jag hade fött våran son och han var frisk och stark och vårt barn. Moderkakan gick förvånansvärt lätt att få ut, jag trodde den tog tid och gjorde ont, men det som gjorde ont var när de tryckte på magen innan jag krystade ut den. Jag bad att få kolla på den, vet inte riktigt varför men jag ville liksom se. Dom förklarade vad som var vad på den innan den försvann iväg och så förklarade de för mig att de skulle behöva sy tre stygn. Ingen bristning, ingenting sprack, men tre "slitage" som de sa och så la dom stygnen.
Kl 18.00 lämnade vi hemma. 21.00 blev vi inskrivna. Kl 05.11 föddes Eddie. Eddie, vår Eddie. Utan tvekan det mäktigaste jag gjort. Det häftigaste, mäktigaste och största.

Fick som sagt kateter isatt pga de konstaterade att min urinblåsa inte gick tillbaka som dom ska göra. De tappade mig fem gånger innan jag fick den "permanenta" isatt och satan vad ont det gjorde. De kom in med fika på rummet och vi fick äta i lugn och ro innan vi blev flyttade till ett rum på BB. Och så var vi tre nu.

Likes

Comments

Äntligen är vi hemma från BB. Vi åkte hem igår förmiddag, och nu är första natten hemma avklarad. Det känns så fantastiskt overkligt att vi åkte hemifrån som två och nu ligger vi här i våran säng med en bebis. Våran bebis, vårat barn. Magi. Magi magi magi.
Allt är nytt och allt blandas med kaos, ändlös och gränslös kärlek, panik och oro, totalt lugn och eufori. Det går från 0 till 100 väldigt fort. Ena sekunden ligger vi med honom mellan oss och bara tittar på honom, tittar och ler och talar om gång på gång för honom och varandra hur mycket vi älskar och kärleken bara flödar. Låter hans små händer gripa tag om fingret, ammar och kan inte sluta le och lyssna åt det fantastiska snuttandet och smackandet. Nästa sekund exploderar något i mikron, jag står i trappen och gråter med sprängfyllda bröst som gör panikont och en kateter som fastnat och gör ont, Niklas får med ett vrålande barn i famnen möta en vrålande sambo i trappen som får hänga på hans rygg upp i sängen och en hund som står och äter gammal mat i komposten och skäller på rådjur och bröstmjölk precis överallt, i hela sängen och på golvet och på varandra och ett smärtande svullet underliv som gör det svårt att ta sig upp ur sängen och bröstvårtor som spricker och gör skitont och andas han verkligen nu??? Är han inte täppt i näsan??? Och så nästa sekund är allt lugnt igen. Frid. Ro. Men vi klarar det. Vi är ett hell of a jävla team, mitt barn har en helt fantastisk pappa och en inte alltför pjåkig mamma. Det här kommer att gå bra.
Vi ska njuta i bebisbubblan nu. Komma in i våra rutiner, lära känna varandra och låta allt ske i sin takt och komma in i det nya livet som småbarnsföräldrar.

Jag ska skriva min förlossningsberättelse i ett inlägg senare! Hur det började och själva upplevelsen osv.
Idag ska jag till läkaren för att ta bort den kateter som jag fick isatt efter förlossningen pga skador och att min urinblåsa inte återgick till normal storlek och därmed kunde jag inte tömma den själv. Men idag ska den bort!
Nu ska lilleman ammas.

Likes

Comments

Den 13/2 kl 05.11 kom du till oss. 3870 gram och 50 cm lång. Vi mår bra alla tre. Magi. Magi magi magi.

Likes

Comments

Ah nä lite dramatiskt kanske. Men det slog oss att denna helgen är den sista helgen vårat liv som vi inte är föräldrar??? Så igår var vi på restaurang tillsammans med Patrik & Arvid och åt huuuur gott som helst och hade det huuuur mysigt som helst. Efterrätten var så himla god, blåbärsglass med brownie och nåt bärklet. GOTT.
Sen hem till våran säng och kramas under täcket och sova ca ingenting alls innan förvärkar from hell höll mig vaken och uppe. Somnade om vid halv 6 till 8.
Ska kliva upp någon gång snart och klä på mig och åka till Hanna och hälsa på, det behövs. Men måste blunda lite först. 

Likes

Comments


1. Vem är du döpt efter? Någon i släkten på pappas sida hette Lovisa. Jag skulle ha hetat Cornelia, detta var helt bestämt ända tills jag kom ut och inte alls såg ut som en Cornelia och då fick det bli Lovisa. I andranamn heter jag Gabrielle Evelina, Evelina är efter Björn Afzelius låt med samma namn. (Hade SÅ mycket hellre haft det som tilltalsnamn pga så mycket finare än Lovisa och finare story bakom).

2. Senaste gången du grät? Ca 5 minuter sedan 🙂🙂🙂

3. Tycker du om din handstil? Ja alltså när jag anstränger mig, målar och leker med kalligrafi så blir det oftast ett bra resultat men annars ser det ut som ett fyllo har skrivit med fel hand typ.

4. Vilket är ditt favoritkött? Ren & älg

5. Vilken är din favoritgrönsak? Jag är som många vet en inte så nyttig människa, och ingen grönsaks eller frukt-person, men morötter tycker jag mycket om! Särskilt kokta.

6. Längsta förhållande? Mitt nuvarande med Niklas, vi har varit tillsammans i två år i maj.

7. Har du fortfarande kvar dina tonsiller? Nix!

8. Vill du hoppa bungee jump? OM jag vill, och fallskärm!

9. Vilka är dina favoritflingor? Ica crunchy ❤❤❤

10. Brukar du knyta upp skorna när du tar av dig dem? Ja alltså det beror ju på vilka skor det är? Just nu pga svällda fötter använder jag typ uteslutande ett par gamla gympaskor som jag inte behöver knyta och ha mig med.

11. Tycker du att du är stark? Inte fysiskt, fyfan vad svag jag är alltså det är på gränsen till pinsamt. Orkar INGENTING. Psykiskt däremot är jag stark.

12. Favoritglass? Sia lemoncurd med maräng ❤❤❤

13. Vad är det första du märker hos en person? Ögonbrynen och hållningen. När det gäller det motsatta könet är jag fruktansvärt ytlig och kräsen på underliga punkter så som skorna, händerna, kläderna, vad för sorts plånbok personen har (ej innehållet eller tjockleken haha, SÅ ytlig är jag inte men en gång har jag lämnat ett ragg pga personen hade plånbok med kardborreband).

14. Fotboll eller Rugby? Inget av det.

15. Vilken färg har byxorna du bär? Har inga byxor på mig!

16. Det sista du åt? Banan

17. Vad lyssnar du på? Just nu lyssnar jag på ljudbok, tryggare kan ingen vara. Skitbra!

18. Om du var en krita, vilken färg skulle du vara? Rosa!

19. Vilken är din favoritdoft? Parfym: oh lola by Marc Jacobs. Annars skoter, sommarregn, grillat, bebis.

20. Vem var den senaste personen du talade med i telefon? Mamma

21. Hårfärg? Brun, lite dassigt med massa utväxt

22. Ögonfärg? Dassiga blågråa med nåt gult i mitten

23. Favoritmat? Charkbricka med massa goda ostar osv❤❤❤ tacos, en köttbit med potatis och bea, spagetti med köttfärsås.

24. Scaryfilmer eller lyckliga slut? Lyckliga slut

25. Senaste filmen du såg? The incredibles haha

26. Vilken färg har tröjan du bär? Grå!

29. Vilken är din favorithögtid? JUL utan tvekan, och påsk!

30. Öl eller vin? Båda, beror på tillfället

31. Nattuggla eller morgonperson? Är nog lite både och där

32. Favoritdag i veckan? Lördag

33. Hur många barn? Ett i magen

34. Gift eller singel? Varken eller haha, jag är sambo

35. Hur många syskon? Min pappa har två barn med en annan kvinna

36. Var du uttråkad på jobbet när du gjorde detta? Nää jag var uttråkad i sängen

(snodde denna lista av @Pippilula 😄)

Likes

Comments

Den värld och det samhälle vi lever i idag är inte den värld och det samhälle jag vill leva i. Men det är den världen och det samhället vi har, och det här är mitt enda liv, så tillåt mig att ta plats och leva som jag vill och kan den tid som finns.
Den här frågan har gnagt i mig i flera dygn nu, den har skavt och kliat och irriterat och jag har inte vetat vart jag ska göra av den. Hetsen och eliten inom feminismen. Så jävla tråkigt det låter, som en avhandling. Som rubriken på en svintung astråkig tenta. Själva ordet feminism har tappat sin klang och ton och är tungt laddat, tyvärr negativt laddat också. Ordet feminist stör mig inte mer än andra ord, men hetsen och eliten inom feminismen stör mig. Skaver. Kliar och irriterar. Jag följer konton på sociala medier. främst instagram. Konton som drivs av riktiga jävla superkvinnor som trotsar allt och står upp inte bara för sina egna rättigheter och åsikter utan för kvinnans rättigheter och åsikter. Kvinnor som slutat skämmas, kvinnor som säger hejdå till hatet mot sig själva och hejdå till skuld och skam över kvinnokroppen. Kvinnor som dansar framför kameran i underkläder och låter magen, låren och brösten hänga fritt och finnas till utan ursäkt. Kvinnor som vägrar acceptera att tvingas leva i det patriarkala utan att ta strid, kvinnor som är ett ansikte utåt och en röst för just kvinnan. Vackert, starkt, viktigt och rätt. Att följa dessa konton ger en hopp. Pepp. Tro. Att ens flöde på instagram istället fylls med texter om att älska sig själv, bilder på kroppar i alla dess storlekar och former där INGEN ber om ursäkt för sig själv, rader och inlägg och slagord om att alla är vackra, alla är värda, ta ingen skit, det får dagen att bli lite ljusare. Det är ett flöde som får självförtroendet att bli lite bättre än att fylla sitt flöde med bilder på Kim Kardashians rumpa, Victorias secret-modeller, perfekta sminkningar, bilder på de där stövlarna alla tjejer måste ha för 2000 spänn och proteinshakes och platta magar. Det får en att väga tycka om sina randiga lår lite mer, lite i taget. Men. Hetsen och eliten ligger tyvärr inte enbart i hur kvinnokroppen framställs i sociala medier, hur kroppar som inte faller inom patriarkatets ramar och blir accepterade av samhället - det ligger som en äcklig illaluktande dimma även över den plats som skulle vara trygg och skamfri - feminismen. Det är ett rum som är svårt att röra sig i. Regler. Regler, regler, regler. Oskrivna regler som inte syns och inte yppas men som är ständigt närvarande och du får inte bryta mot reglerna. Det pågår ständigt en hetsk debatt om detta, i kommentarsfälten under dessa fria, härliga, peppade bilderna på instagram pågår en ändlös debatt som aldrig leder någonvart. Kan man raka sig under armarna och ändå vilja ha samma rättigheter som männen i dagens samhälle? Är det okej att sminka sig mycket och tycka om det och ändå kalla sig feminist utan att bli hånad? Får en ta kort på sin kropp i underkläder och lägga ut på instagram och skriva att man är stolt över sin kropp om man storlek small? Att dessa frågor ens finns som frågor och regler är så jävla snett. Dessa frågor, som skapar debatt, flyttar fokus från det som är viktigt och lyfter istället fram fördomar, förakt och skapar grupperingar och en elit och rubbar hela idén om systerskap. Ställer kvinnor mot varandra. Skapar läger. Läger där tjejer med magrutor på gymmet blir hånade av kvinnor med en annan storlek på kroppen och där supersmala tjejer går till attack mot dansande kvinnor som låter magen hänga fritt. Läger, där blonda brudar med inte ett hårstrå på kroppen nedanför halsen, Kylie Jenner-läppar, mycket smink och en egen youtubekanal där hon lär ut hur man gör contouring, urringat och 90% selfies på sin sida blir exkluderade, utlämnande och utskrattade om de skulle kalla sig feminister. Och där dessa tjejer hånar och skrattar och skammar tjejer som låter håret under armarna växa fritt, vägrar smink och låter håret på huvudet vara kort och knallrosa, bränner bh:n och vars sida på instagram består till 90% av bilder på dem själva med arga miner och långa texter. Läger. Precis som på dagis. Förskolan. i lågstadiet, i mellanstadiet, i högstadiet, på gymnasiet, på jobbet, etc etc etc. Och det är svårt att hitta det där fina, det där om att vi håller varandras händer, om att vi backar alla tjejer, om att alla kroppar är vackra, om att alla ska vara med. Alla kan inte vara med när någon blir exkluderad. Om alla ska vara med måste alla få ta plats. Om alla röster ska höras måste alla få tillåtelse att höja den. För att skapa den där trygga atmosfären där man vill kunna andas ut, slappna av, sluta hålla in magen tills man tappar andan och den plats som behövs för att orka vara kvinna så måste vi bli schysstare. Sluta göra skillnad på kvinna och kvinna. Sluta ha sämre kvinnor och bättre kvinnor, sämre feminister och bättre feminister. "Du rakar sig under armarna och lägger ut gym-selfies så du får inte vara med för det är tack vare såna som du som vi andra trycks ned!" och "Du rakar dig INTE under armarna och bara svär och skriker och dansar naken på instagram det är tack vare såna som du som folk hatar feminister". Vi kan kasta skit på varandra i all oändlighet. Precis som i skolan, precis som när vi fick sitta med blicken i golvet inne hos kuratorn i klass 8 när vi rykt ihop och bråkat alla tjejerna i klassen. När vi fick sitta där och försvara oss och förklara oss så bra som bara en hormonstinn brunkrämskladdig tjej i klass 8 kan. Så låt oss istället ta plats. Uppmuntra. Peppa. Hoppas och tro. Låt håret i armhålorna växa och frodas och synas, så stöttar vi och biter ifrån när någon blir elak. Eller raka bort det, gör vadfan du vill utan att tassa på tå och överväga vad som i sig är en feministisk handling eller inte och känna dig tvingad till det ena eller andra pga en elit som trycker på. Låt magen och låren och brösten hänga fritt och fladdra till Lady Gagas peppade dunk och vägra be om ursäkt för det, men var schysst mot dem som inte är där ännu, mot dem som inte vill eller som gör på sitt vis. Låt mig hata mina jävla hängpattar, jag har bättre dagar då jag tycker dom är helt ok. Låt mig sminka mig på tok för mycket för att bara åka och handla mjölk, idag var ingen bra dag så idag behövdes den där masken. Låt mig vara kåt. Låt mig ha sex som jag vill, när jag vill med vem jag vill eller inte alls. Låt mig uttrycka mig själv och min sexualitet som jag vill, låt mig vara avklädd eller påklädd i genomskinligt eller polokrage. Låt mig titta på porr om jag känner att jag vill det, låt mig vara en riktig jävla snusktant som vägrar säga snippa lite blygt istället för fitta. Låt mig ta plats, låt mig höras. Låt mig finnas och röra mig i det här jävla kvinnorummet utan att exkludera mig. Låt mig hashtaga minresaräknas och göra 400 squats om dagen, kanske är det detta jag brinner för, kanske är mitt självförtroende inte riktigt läkt och på topp ännu och då behöver jag inte hårda ord från systrar som ska hålla min hand. Låt min kropp synas, hur den än må vara formad. Stå upp för mig. Stå upp för mig, när han driver med tjocka och kallar någon ful. Stå upp för mig, du vet ingenting om mig men låt ingen tala illa om min kropp för det. Stå upp för mig när någon skrattar och hånar och säger att tjocka tjejer är äckliga. Spela inte med, spela inte dum, du är smartare än så. Sluta upp med "hon vill bara ha uppmärksamhet" när hon lägger ut en bild på sin kropp, ge henne istället en dos med uppmärksamhet, peppa, boosta, det kanske gör hela hennes jävla vecka. Spela inte dum, du är smartare än så. Låt oss höras, låt oss finnas och låt oss ta plats. Allihop i det här rummet.

Likes

Comments

Nyss hemkomna från en väldans födelsedagsmiddag på veras för Arvid som fyller 11 år idag och bjöd på trerätters! Svärföräldrarna, Krister, Hanna och lilla Daisy, Ida och Patrik och så självklart Arvid. Hur trevligt som helst, och gott! Vet en kille som nog är både mätt och trött nu.
När vi kom hem tog vi och packade om BB-väskorna som varit lite panikpackade. Nu har vi packat ordenligt och har med oss dels kläder och saker till oss själva för att bo på patienthotellet samt BB i en vecka, vilket inte alls är omöjligt att det blir om han nu inte väljer att komma innan tisdag då vi åker in för igångsättning.
Förutom kläder till oss själva så har vi packat med:
Kläder till bebis
Babywrap
Filt till bebis
En snuttedinglis som vi haft i sängen med oss fram till nu så den luktar "oss"
Nappar och lappar
Shampo, balsam och tvål
Hudkräm och handkräm
Mjuka fluffiga sockar
Tandkräm och tandborste
Hårband och snoddar
Deodorant, ansiktskräm
Bindor
Laddare till telefoner och Ipad
Godis

Hinner säkert komma på fler saker som packas ner och hinner absolut säkert bli förbannad över att jag glömt något som då känns asviktigt när vi väl är där.
Snygga kläder och smink känns jävligt nerprioriterat. Ska för helvete in och föda barn, inte lyxhotella och chilla en vecka.

Men nu ska vi sova! Godnatt.

Likes

Comments