Okej, jag ska börja med att säga att jag själv är nästintill pinsamt ointresserad av sport, och även fruktansvärt dåligt och lite insatt. Jag åkte utför en del som yngre, och var med i någon tävling här och där men utöver det så tillhör jah den grupp av människor som kollar på sport på tv när det är typ superdupermästerskap i längdskidåkning. Jag tycker att konståkning är roligt att titta på för de fina klänningarna och kan tycka att hockey kan vara helt okej kul (om det ingår öl). Annars är jag långt ifrån en sportmänniska, har levt hela mitt liv utan att ens öppna sportbilagan, blir irriterad när det inte finns något annat än sport på tv och dör en smula inombords när någon pratar sport. Jag utövar alltså ingen sport själv, intresserar mig inte för någon sport, håller inte på något lag och tycker helt ärligt att sportvärlden är en snedvriden överdriven smått obehaglig värld. Och ja, detta tyckande kommer ju då säkert ur att jag själv inte är sportig. Men jag kan bara inte för mitt liv se hur vuxna män som jagar en boll blir höjda till skyarna som helgon. Hur folk slåss och mördar för det lag man håller på, oxh den prestationshetsen som finns i sportens värld är rätt obehaglig faktiskt. Varför skriver jag om sport då? Jo, för idag blev jag faktiskt full i skratt. Och rätt irriterad. Peter Fredricsson vann Jerringpriset på idrottsgalan och Sverige (i synnerhet då sportsverige) TOTALT flippade ur??? Det stod alltså mellan denne Peter Fredricsson, en annan herre som heter Henrik Stenson och en dam som heter Sarah Sjöström. Peter som vann, håller på med hästsport. Rider, ryttare, hästkille. Henrik, han spelar golf. Golfkille, golfare. Sarah hon simmar och har simmat till sig ett OS om jag förstått rätt. Peter vann, en hästkille, ridsport, vinner och det blir ramaskri. Kaos. Det är alltså så jävla orättvist och FEL att Peter vinner, för att hästsport inte är en riktig sport? Eller va? Kollade nyss på nyheterna där en höjdare inom Sverige sportvärld uttalar sig och jag måste ställa mig frågan om det är helt sant detta, eller är det ett skämt? Han får frågan ifall han inte tycker att Peter var en värdig vinnare, varpå han utan tvekan svarar att nej, det tycker han inte. Han menar att hästmänniskorna är ett folk som är bra på att mobilisera sig, och att dom är duktiga på att gå ihop och ordna röster. Jaha, vad fan är felet med det då? Han menar också, att "det är ju något som resten av sportvärlden får se över". Hahaha men vad i helvete kom igen lite nu, vuxna människa. Då får väl golfarna och simmarna mobilisera sig bättre då haha? Och han säger också att Jerringpriset ju är ett folkets pris, där man inte bara går på prestationer rent sportsligt utan även personlighet och att det ju "inte direkt sprakar om Peter Fredricsson". Hahaha nej för GOLF är ju en jävligt rockig sport haha?!?! Finns det en osexigare sport? Finns det en sport där man verkligen faktiskt för en gångs skull kan dra alla över en kam? Hur jävla karismatisk, unik och intressant och rolig är en GOLFARE?! Människor som tävlar i SCHACK har mer personlighet och karisma än golfare för fan. Ge fan i hästmänniskorna, det är väl jättekul att hästkillen vann ett jättefint pris! Nästa år kanske en golfare vinner, eller en simmare, eller varför inte en schackspelare?!?! Det är JUST DETTA som gör att sportvärlden är en osmaklig värld jag helst inte vill öppna dörren till och kliva in i, denna jävla småaktighet och avundsjuka och fruktansvärt osmakliga tankegång som så ofta är. Experter som sitter och expertar sig på hundradelar och klankar ner och tycker att idrottarna gör dåligt ifrån sig men som själva inte utövat sport sedan de hoppade bock i lågstadiet och som BARA och endast kan sport - pratar man om något annat får de kortslutning och typ självantänder och börjar brinna. Handlar det inte om hundradelar i störtlopp, slag och handikapp på golfbanan, curlingbanor och valla så bara kan de inte hantera ett samtal. Lämna hästmänniskorna ifred, oxh vadå sekt? Varför skulle de vara en sekt? Det är väl lika mycket läskig sekt över hästmänniskorna som det är över längdskidåkarna som svälter sig och tränar sig till hjärtproblem och tränar sig till döds? Och som över hockeykillarna som slutar utvecklas psykiskt vid 15 års ålder och alltid kommer vara kvar i omklädningsrummet bland finniga ryggar, snoppmätartävling, mögliga pungskydd och läspande käftar som bara kan kalla kvinnor för bitches, dricka öl jävligt fort och som har kanske en riktig tand kvar. Eller som i fotbollen, där man kan undra om det är en enda spelare som ens tycker om fotboll eller som kommer ihåg varför i helvete det springer runt vuxna karlar på en gräsmatta och jagar en boll som om lovet hängde på det? Som kastar sig ner på marken och skrikgråter i hjärtskärande panik för att en spelare ur det andra laget nuddade honom på axeln? Där allt allt allt handlar om pengar pengar pengar, skandaler, snygga fruar i minkpäls och där Zlatan är mer gud än vad någon gud någonsin varit? Hela jävla sporten är väl en sekt? Sluta hoppa på hästmänniskorna nu, vad har dom gjort för ont? Dom är väl rätt så jävla anonyma? Dom hänger med sina hästar och andra personer som hänger med sina hästar. Rider och hoppar och dresserar och har sig, stör dom någon förutom typ allergiker? Jösses. Och varför ska JAG lägga mig i detta nu då? Jag har ju ingenting med detta att göra, jag är ju inte ens intresserad? Nä, jag vet inte. Jag har ingen aning. Larvigt är det iallafall.

Likes

Comments

Japp, vi har varit in på förlossningen, igen. Och åkt hem med bebis i magen, igen. Fick jättevärkar på lördagen, försökte gå, gunga, ligga ner, göra det mesta men det gav inte med sig och kom allt tätare och mer regelbundet. Till slut ringde jag förlossningen och så fick vi åka in. Väl inne (återigen så är det 22 mil att åka på en skumpig och spårig väg gnällgnällgnäll) så gick det väldigt snabbt att konstatera att jag var öppen ett par cm, samt att värkarna kom tätt. "Ja här blir det barn inatt!" ropades det glatt av barnmorskorna innan jag fick sätta mig i badet, sen in i rummet och andas mig genom värkar i lustgasmasken. Oooch så lugnade det sig. Oooooch så stannade det av. Och så fick vi flytta in på ett rum på BB. Göra kurvor ofta, känna på livmodertappen med jämna mellanrum. Och så fick vi istället flytta ned till patienthotellet. Och idag fick vi åka hem. Bebis mår bra, allt ser bra ut, han mår bra och det är det huvudsakliga och viktiga. Även om mamman känner sig oändligt trött och överkörd av typ en lastbil så mår han bra. Nu får vi se när det är dags nästa gång - och jag hoppas väl för fan verkligen att han behagar att komma ut då och att vi får åka hem alla tre. Att vi får lämna BB med en frisk och stark liten pojke.
Så vi fördrev tid igår. Vi hade det väldigt mysigt på hotellet och gick på en väldigt mysig dejt på VEZZO och åt fantastiskt god mat. Köpte godis på hemmakväll och så gosade vi ner oss i sängen och såg på tvkanaler (haha vi har ju inga hemma så båda två blir helt inne i typ reklaminslag och vad som nu går på tvn) sen sov vi som stockar hela natten. Sov fruktansvärt tungt och skönt. Och ja, idag åkte vi hem igen. Ikväll ska vi grilla korv på altanen, Niklas är ute och skotrar av den och grillen nu. Det blir mysigt!

Denna förrätten var så SJUKT god och så jävla simpel, vilket nästan alltid är det bästa enligt mig. Buffalomozzarella, olivolja, basilika och tomater. Niklas tog bruschetta med parmaskinka.
Rekommenderar VEZZO starkt alltså, jättemysig restaurang med lite annorlunda och bra koncept.

Likes

Comments

Livet är lustigt. 02.24 fredagskväll. (Eller lördag morgon). Tänk att för inte alls så länge sedan innebar den här tiden på dygnet stängning på krogen. Fyllekäk. Fyllehångel. Fylleprat. Hemgång. Ibland ensam, ibland inte. Bakfylla. Bakfylleångest. Nu är jag sömnlös över så helt andra saker. Ont i höfterna. Sammandragningar from hell. Så jag har tagit kudde och täcke och knallat ner till soffan och dragit igång desperate housewives. Ingen kall, slemmig kebab på bordet, något att ångra imorgon bredvid mig i soffan och ingen sista öl. Bara jag, Harriet, ett glas vatten och huset. På övervåningen ligger Niklas och sover. Han höll på med elen på nedervåningen ända till halv ett inatt, att han orkar. Kämpe.
Hoppas ni har haft en skitbra fredag kväll iallafall, med eller utan fyllekäk och fyllehångel.


😘

Likes

Comments

Hade planerat att börja plöja igenom desperate housewives-boxen under en filt i soffan heeeela dagen idag, men näpp! Mamma kom hit för fika, och vi tog kort på magen! Som jag skrev förut så ångrade jag mig ju lite ang. att jag avbokade fotografen som skulle fotat oss, alltså både mig och Niklas, så det fick bli en handfull foton med mobilen istället. Jag tyckte att dom blev fina iallafall! Följt av fika med mamma och ett parti TP innan jag tog sparken ner till Hanna & Krister.
Har nyss lagat middag och ätit, laxpasta, och nu ÄNTLIGEN ligger jag under filten med disc 1 instoppad i dvdn! Ja, här kör vi fortfarande med dvd. Vi har faktiskt inte ens internet i huset eller tvkanaler! Tycker det är jätteskönt faktiskt! Men vi ska väl kolla på något sorts internet, det är väl rätt bra att ha ändå.

Likes

Comments

Igår hade vi datenight med allt vad det innebär. Fondue på restaurang, fniss vid bordet, pirr i magen osv. Det här är något jag tycker väldigt mycket om med mitt och Niklas förhållande, att vi verkligen ser till att prioritera såna här saker. Oss. Datenights, klä upp oss bara för varandra, stänga bort allt annat och fokusera och koncentrera oss enbart på varandra. Det gör mycket tror jag, för ett förhållande. Att skapa lite fyrverkerier mitt i vardagen, och småsakerna som genererar fjärilar i magen och blossande kinder mitt i rester från igår, överfulla tvättkorgar och skitiga mjukisbyxor. Och det tycker jag att vi är bra på. "Aah höhö väntaru tills dä blir småbarn då jävlar blir de ingen romantik eller tid för varandra ööhöö". Naturligtvis, kan man inte ha en datenight när man vill med barn. Naturligtvis kan man inte ha spontansex när helst man känner för det. Naturligtvis finns inte tid eller annat över till varddagsromantik på samma sätt, men jag tror att om man har det där i sig från början så har man genast bättre verktyg att kliva in i småbarnslivet utan att romantiken behöver flyga ut genom dörren. Vi åt fondue iallafall, med renkött. Herregud så gott. Och datenight ska väl sluta med hett sex i flera timmar efter att ha delat på en flaska svindyrt fint vin och så ska en jävla orkester spela i bakgrunden när man likt en film i slowmotion glider ner i sidenlakanen. Är man däremot höggravid så orkar man inte riktigt sitta så länge på restaurangen, och efter en läsk med massa bubblor så rapar man mest hela vägen hem där man somnar med detsamma.
Idag är det fredag. Jag har desperate housewives samt sex and the city-boxen redo.
Hoppas ni alla har en skitbra fredag 😘

Likes

Comments

Tjo jävla flöjt, här har det sovits ända fram till halv sex och jag är så pigg! Om jag är såhär pigg efter frukost så kanske, väldigt kanske då alltså, övervåningen kan bli städad idag.
Jag har tänkt på en sak ang. det mitt inlägg STOPP I SKALLEN handlade om. Samt att en bekant frågade mig igår om jag hade tips på bra gravid-bloggar/mamma-bloggar som är ärliga och lite rättfram och så.
​Bloggvärlden idag är så enormt stor och innehåller så enormt mycket olika bloggar om olika ämnen och det finns så sjukt många fantastiska människor där ute som driver helt fantastiska bloggar där man kan inspireras till allt möjligt, känna med, känna för osv. Men fann det helt ärligt svårt att ge tips på riktigt bra, ärliga, känna-med, genuina gravid och mammabloggar. Många bloggar jag läser som är bra drivs av kvinnor med barn eller/och som är gravida men är inte bloggens "huvudsakliga fokus" och därför är det väl kanske inte just en genuin gravid-blogg. 

När jag blev gravid så letade jag FEBRILT efter en blogg, eller vad som helst egentligen, som var långt bort från mamas tidningsomslag, pastellfärgade barnrumsinspoinlägg och det där glättiga. Jag ville ha ärligt, genuint, mänskligt. Jag ville att någon kunde skriva om rädslan, om fulheten, om verkligheten. Jag ville att någon någonstans bara kunde vara lite människa. Jag ville läsa om någon som tappade sexlusten, någon som plötsligt blev osäker i sin egen kropp, någon som spydde hela dagarna och inte fick i sig med än chokladpuffar och digestive UTAN att ha dödsångest för att hon inte åt enligt tallriksmodellen varje jävla dag. Jag ville läsa om bristningar, halsbränna from hell och svullna fötter. Jag ville läsa om rädslan att förlora något man älskar högra än allt annat innan man ens mött det. Men, jag hade ärligt talat svårt att hitta något. Jag läser många bloggar, som sagt, men det är så vitt skilda från varandra och handlar om så mycket olika saker och ingen blogg är en sån genuin gravid-blogg eller mamma-blogg, som sagt. Väldigt tråkigt, tycker jag. För jag vet att det inte bara är jag. Så många jag pratar med beskriver exakt samma sak. Och så många som hör av sig som säger att de verkligen uppskattar det jag skriver, att det behövs, hjälper och tröstar tyder förhoppningsvis på att det är någorlunda bra. Och det värmer så otroligt mycket, jag kan inte ens förklara. Det är en så jävla värmande känsla och jag kan leva så länge på det. Anledningen till att jag skriver, är just denna. Bland annat. Att jag själv skulle läsa en blogg som min, helt enkelt. Och för att skrivandet för mig har alltid varit en ventil, jag behöver det. Om jag inte skrev, vare sig det handlar om blogg eller projekt eller sidoprojekt eller dagbok eller anteckningar eller what so ever så skulle jag må dåligt. Och - när man får höra att det man skriver, sättet man skriver på, är uppskattat och når ut till människor, berör människor och hjälper människor så är det så inåt helvete värt det. Därför, skriver jag. Men detta är ju inte heller en genuin gravid/mamma-blogg. Det här är en allt-möjligt-blogg som kom att handla en hel del om min graviditet pga att jag blev gravid. Föll sig rätt naturligt då, och det är kul att skriva om, på ett annat sätt än det som oftast syns i de allra flesta andra gravidbloggar. Jag vet inte, detta kanske blev mest svammel.
Nu ska jag knapra i mig lite smörgåsrån och sen gå och ta ner adventsljusstakarna i garaget. Nu får det vara slut på julen för denna gång faktiskt.
Ha en AMAZING onsdag!


Likes

Comments

Idag har jag varit MODIG. Eller ja, iallafall för mig själv. Jag åkte till badhuset och badade. Jaha och? Tänker ni. Värsta läskigt men dra åt helvete vad bra det kändes, tänker jag. Jag tycker om min kropp. Jag har aldrig känt ett behov av att skyla min kropp utan har tvärtom ofta uttryckt mig med min kropp. Jag uttrycker gärna kvinnlighet och sexualitet, klär mig precis så som jag vill (de allra flesta tycker att jag klär mig väldigt tight och utmanande och slampigt och uppmärksamhetssökande och hej och hå) osv. Men sedan jag kommit upp i vuxen ålder och inte längre mår dåligt i min kropp på det där smärtsamma sättet, så är det en vinst för mig. Jag bestämmer över min kropp, min kropp är min. Jag uttrycker mig själv, min kvinnlighet och min sexualitet precis hur jag vill och det angår bara mig. Jag tycker om min kropp, men det var lång väg dit. Jag är trygg i min kropp, det var lång väg dit med. Jag trivs i min egen kropp, lika lång väg dit. Sedan jag blev gravid tycker jag inte om min kropp, är inte trygg i min kropp och trivs inte alls i min egen kropp. För allt det jag kämpat med att lära mig att älska har förändrats och blivit så främmande och smärtsamt och annorlunda under så kort tid. Naturligt, det är ok att känna såhär, visste ni det?!?!
Men idag, så åkte jag till badhuset. Och jag bytte om helt ogenant och jag guppade runt i bassängen som en liten kork och det var så himla himla himla skönt. Jag sträckte ut benen, sträckte ut ryggen och simmade långa simtag och njöt av den där viktlösheten som blir under vatten. Stod med fötterna stadigt mot kaklet i botten och föll bakåt med ögonen slutna. Njöt. Så jävla smärtfritt och skönt. Sen duschade jag bland andra människor, platta magar, rakade snippor, tighta lår och snygga rumpor. Helt ogenant. Och åkte hem. Det kändes skönt, jag kände mig stark. Köpte med pizza hem till oss, godaste pizzan i världen från veras. Italienarn heter den, pesto, småtomater, tomatsalsa, vitlök, parmesan och skinka - sjukt god! Nu ser vi på veckans brott (Leif GW Persson❤❤❤) och snart väntar sängen och sömn. Kommer somna gott ikväll, det känner jag.

Likes

Comments

Ja jag vet, den här bloggen är helt urvattnad och skittom och dötrist. Den innehåller inga inlägg alls om något vettigt och intressant, roligt eller läsvärt. Det är ett evigt tjat gnäll över hur obekväm jag är, hur ont jag har, blablabla. Jag har bara ingen inspiration just nu, till något. Jag läser andra gravidbloggar, och förundras. Bloggar där kvinnor nygravida som höggravida lägger ner så mycket tid och energi. Massa massa bilder varje dag, nya inköp till barnrummet, kategorier, femtioelva bilder på strumpor och bodys och nytt till babygarderoben, Fint och proffsigt tagna bilder varje dag på gravidmagen i motljus, iklädd svindyra amningsbhar och silkiga tunikor. Rakade ben och välskött hår. Så kanske jag skulle göra, driva en gravid-blogg, tänker jag då. Ger upp tanken innan den ens hunnit få fäste. Det är helt enkelt inte alls min sak, så jag lämnar det till dem som redan gör det så bra. Här ligger bebiskläderna i olika påsar innan garderoben kommit (beställde den igår äntligen). Här är barnrummet just nu ett av rummen på övervåningen där vi tryckt in allt, spjälsäng, babygym och babysitters och åkpåsar och leksaker och bröstpumpar och filtar och nappar och prylar och mobiler och fan och hans moster. Tills vidare, tills det är klart i sovrummet, tills han är här, lite så. Här tas det inga snygga bilder på magen i motljus där jag ser lycklig ut i snygga tunikor och trosor. Jag vaggar runt här hemma i Niklas kalsonger, stora t-shirts och helst inga byxor på mig. Tänker varje dag att man kanske skulle ta och fota lite, snart är ju magen borta och det vore ju kul att ha att titta på sen. Vi bokade tom. in en sån gravid-fotografering för ett tag sedan, men jag ångrade mig något enormt i sista sekund pga obekväm och deppig. Kanske borde boka den igen? Det är liksom stagnerat här, och jag orkar faktiskt inte mer än att bara finnas till just nu. Varje dag tar oss närmare förlossningen och varje dag det blir kväll och jag somnar till nästa dag känns som en liten, liten, seger. Det låter ju jävligt deppigt men råkar också vara jävligt sant. Jag skulle ju kunna starta en inredningsblogg istället! Lägga upp såna inspo-bilder från olika magasin och sidor, ta massa bilder på hur vi inrett här hemma och inspirera och ha mig. Om det inte vore för det att vi bor i ett renoveringskaos, där ett avslutat projekt innebär typ omedelbar start på nästa och huset just nu är mest en blandning av nyrenoverat och asfräscht, pågående renovering, orört sedan 60-talet, påbörjat men ej avslutat och här-slänger-vi-in-allt-så-länge. Så nej, det skulle bli en väldigt o-inspirerande inredningsblogg. Jag lämnar det också till dom som kan. Kanske en modeblogg då? Tvinga Niklas eller någon annan att ta 400 bilder på mig där jag helt casual och avslappnat inte alls poserar när jag går längs gatan i mina nya stövlar och trenchcoat. Om nu ens trenchcoat är inne längre. Lägga ut massa dagens outfit-bilder i hudfärgade polotröjor, hudfärgade byxor hudfärgade klänningar osv. Jag har inte förstått grejen med hudfärgat, eller nude, men det är ju så det ska vara nu så jag kanske borde köpa ett gäng hudfärgade tröjor och ta lite kort. Inspirera och stärka alla som läser min blogg och få dem att känna att ÅH vad bra hon är, vilken jävla förebild hon är, i dom där stövlarna. Verkligen. Nej, jag vet inte. Jag finner dessa ting som folk vill läsa om för banala och lite hjärndöda och skulle inte kunna göra det själv. Så jag lämnar inredning och mode och barnrums-inspo till dom som kan. Och så får det väl vara lite trist och stagnerat här inne ett tag. Snart återvänder nog inspirationen och tonen som fanns här en gång, Snart kanske det blir något annat än tjat och gnäll.

I övrigt då, så befinner vi oss nu i vecka 38, och jag är nu helt 100% inställd på att vi kommer gå över tiden. Jag tror, att vi kommer gå över och bli ingångsatta. Han har haft så himla bråttom ut, skrämt upp oss otaliga gånger, vi har åkt fram och tillbaka till förlossningen och jävlar vilken resa det har varit, men nu tror jag han ändrat sig helt och tänker ligga kvar. Det bara känns så. Sen att man inte alls kan veta blablabla det är alltid segt i slutet blablabla han kommer när han själv vill det är inget man kan skynda på eller bestämma själv blablabla det vet jag om. Vi får väl se. Niklas har tippat den 15e, det är om fem dagar. Jag den 20e. Spännande!
Så vad gör jag om dagarna då? Ja, jag sover rätt mycket. Målar en del. Kollar på dokumentärer på SVTplay (guldgruva) och varvar mer netflix. Knallar runt och går en del här hemma inne. Badar, skulle kunna kunna ligga i badet 24 timmar om dygnet alltså. Ingenting gör ont, smärtan i bäckenet och över blygdbenet bara försvinner och känns inte mer. SKÖNT.
Annars händer det ingenting. Alls. Som ni vet. Jaja.




Likes

Comments

Jag har ingen aning vart idag tog vägen??? Hela dagen har varit helt upp och ner. började morgonen med att få ett jävla frispel på påsar med kläder och prylar så jag tänkte att jag skulle sortera iallafall mina kläder till att börja med vilket slutade med att det nu är ännu mer oordning och kaos. Somnade på soffan efter att ha rotat igenom förrådet på övervåningen efter ett par klackskor som jag skrek och gormade över att dom var puts väck försvunna (vad jag nu skulle med dom till nu???) där jag istället hittade en spegel och en jävla golvlampa som jag la ut till försäljning på facebook tillsammans med massa annat jag bara tyckte var ivägen. Skitbra sätt att bli av med skit på, någon annan kanske har världens glädje av det du bara har skräpandes på vinden eller tycker ligger ivägen eller så. Ska fortsätta rensa kläder imorgon. Åkte upp till mammas jobb för att äta lite lunch - slevade i mig tre tallrikar gulaschsoppa och en våffla??? Blev kvar i tre timmar och satt i baren och garvade och pratade skit med Hanna och Mamma och Henrik. Välbehövligt. När jag kom hem grät jag och diskade. Var sur över något. Som tur är, så är dagen slut nu. Niklas snickrar med sovrummet på mellanvåningen. Att han orkar. Hjälte.
Hoppas att eran dag varit bättre.
Och att imorgon blir ännu bättre.

Likes

Comments

För många är en hund bara en hund och inte mer än så. För så många mer är en hund en familjemedlem, en vän, det käraste man har. För mig är min hund min allra käraste och bästa vän. Harriet kom in i mitt liv och till mig i en mycket dålig period i mitt liv, och hon räddade verkligen livet på mig. Hon lyfte upp mig och fick mig att börja leva igen, och vi har sedan dag ett varit oskiljaktiga. Jag kan inte förklara ens hur viktig Harriet är för mig, hur enormt mycket jag älskar henne och hur mycket hon räddat mig och blivit en så enormt stor del av mitt liv. Innan jag blev gravid var Harriet alltid noga med att ligga i sängen med en, men låg då alltid vid huvudet eller fötterna, under graviditeten ska hon varje natt, ligga mot min mage under täcket, hon ger sig inte om hon inte får ligga där. Hon har också alltid tytt sig enormt mycket till mig, och alltid hållt sig nära inom synhåll från mig, men ni är hon helt fantastiskt vaksam och jag kan inte ens resa mig ur soffan för att gå ett varv i rummet utan att hon går efter. Hon är så aktsam, tittar alltid undrade på mig om jag kvider eller gråter. Följer minsta steg, sover med mig där och när jag sover, och är så fantastiskt lyhörd. Harriet har verkligen hjälpt mig jättemycket under graviditeten, hur underligt det än må låta i öron som inte har ett sånt band till en hund. Så tack Harriet, min allra bästa vän. Tack för att du finns och för att du är min. Världens absolut bästa och finaste hund.

Likes

Comments