Godkväll!
Jag ligger i bilen efter en lång och varm dag i Venedig! Egentligen har det varit tio grader svalare än var vi var igår men jag tror vi blev mer trötta idag av värmen som verkligen stekte och allt folk som var i Venedig.

Vad jag hört tidigare om denna stad är att den är väldigt romantisk men också ganska nedsmutsad med klotter. Jag kan hålla med om båda delarna, det var väldigt romantiskt där men vissa stadsdelar kändes verkligen smutsiga.
Dock imponerade Venedig med all konst de har samt museer vi var i. Vi hann med tre museer idag; Leonardo Da Vinci, ett Musikmuseum och ett museum om Damien Hirst. Jag fattade i och för sig ingenting om Hirstmuseet, jag måste googla det vidare.

Jag har förstått att Venedig är en konst-stad, det fanns otroligt mycket fina tavlor och andra konstverk där jag skulle vilja få med mig hem om plånboken tillät.

Vi åt världens godaste risotto idag också!! Var verkligen sugen på risotto och så var den så himla god!! Med räkor och rucola.

Trots att staden var ganska smutsig imponerade den på både mig och Lars så pass mycket att vi ska tillbaka imorgon igen. Då ska vi till världens första ghetto, det ligger i Venedig!! Sedan ska vi shoppa, det fanns så himla mycket jag ville ha idag men vi bestämde oss för att ta det imorgon istället.

Nu ska vi sova! Natti ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag lämnade vi käraste Sestri Levante som vi spenderade fyra nätter i. Jag tyckte verkligen om Sestri Levante och skulle gärna åka tillbaka till det området. Nästa gång kanske Portofino! Såg att Kenza var i Cinque Terre samtidigt som vi! Dock på instagram haha..

Idag åkte vi till Pisa där vi tänkte spendera en eller två dagar men blev ganska besvikna när vi kom dit. Visst, det bor 87000+ där men det kändes inte som att det fanns någonting annat där än det lutande tornet. Om man inte varit i Italien innan så kan jag tänka mig att man skulle älska att se arkitekturen i Pisa, men efter några dagar i Cinque Terre och Sestri Levante är vi ganska mätta på romantiska byggnader i färgglada färger. Så vi stannade två timmar i Pisa, fotade det lutande tornet och åt pizza för att sen styra mot Venedig! Vi har förövrigt bara ätit panini, pasta och pizza sen vi kom hit med undantag för en lunch då vi åt fish & chips , men vi vill verkligen ge pastan och pizzan en chans!! Mer om det i ett annat inlägg.

Nu ligger vi på en camping utanför Venedig, imorgon tar vi bussen dit för att spendera minst en dag! Sedan får vi se vart vi tar vägen. Vi är lite sugna på att se Prag innan vi kommer hem, samtidigt som vi verkligen vill hitta något guldkorn i Österrike. Vi får se.

Nu ska jag vänta på Lars som är och duschar och sen ska vi sova! Godnatt ❤️

Likes

Comments

Hej!
Jag och Lars sitter i bilen nu efter två intensiva dagar och spelar yatzy. Jag har varken fått yatzy eller bonus medan han fick båda så behöver ej veta resultatet. :))

De senaste två dagarna har vi spenderat i Cinque terre, alla fem byar! Det var verkligen hur vackert som helst, helt otroligt! Men som ni säkert läst på Instagram hade vi världens mardrömsvandring. Jag överdriver faktiskt inte när jag säger att jag trodde vi skulle dö.

Det började i kön till kassan där man kunde köpa Cinque terre-kort som skulle vara det billigaste alternativet om man ska till alla byar. Framför oss i kön frågade en kille kassörskan var den röda vandringsleden började. Redan då tänkte jag och Lars att det är väl den man tar om man ska emellan alla byar så vi köpte kortet, tog vår karta och började traska.

Vi gick igenom byn Monterosso och kom fram till vandringsleden som började med en lång uppförsbacke. Det stod 1,2 och vi tänkte att det måste vara mätt i kilometer och det kunde vi tänka oss att gå. Vi gick uppför den här backen som var en meter bred och väldigt ojämn stig. Den verkade aldrig ta slut, vi gick och gick, tog vattenpaus och gick ännu mer. Jag började tänka på alla konstiga djur som kunde finnas i skogen men tänkte också att här går ju turister hela tiden så det borde ju inte vara någon fara. Jag tyckte dock redan från början att det var konstigt att det inte var så mycket folk, vi hade en tjej framför oss och mötte några par men sen var vi ensamma.

Vi gick och gick och gick ännu mer och tillslut var vi framme vid ett stort rosa kloster. Utsikten var jättefin och vi tänkte att den här långa uppförsbacken var ändå värt det. Men den kändes bra mycket längre än 1,2 km.

Så var det bara lika långt ner igen sa vi. Men nu skulle det ju gå mycket bättre när det ändå var nerför hela vägen. Trodde vi.

Först och främst var vi tvungna att gå på en bilväg där växter växte ut på vägen. Jag kände att vi kunde bli påkörda när som helst. Det var också uppförsbacke hela vägen tills vi kom fram till vandringsleden igen. Men den gick inte heller bara nedför utan upp och ner hela tiden. Nu var stigen kanske bara 30cm och fruktansvärt mycket stenar som jag snubblade på. Inte nog med det så var vi nästan 500 meter uppe på ett berg med stup rakt ner (!!) precis bredvid stigen.
Jag fick nästan en panikångestattack där uppe och ville bara komma ner till byn igen. Här började jag jogga, jag tror jag fick någon slags panik och överlevnadsstrategi. Jag svettades inte trots stekande sol i 30° värme utan skugga och jag blev inte trött. Jag pinnade på medan Lasse knappt kunde hänga med.

Jag var så rädd att ramla ned eller snubbla, men ännu mer rädd att Lars skulle göra det. Därför ville jag bara få ner oss på säker mark. Jag småsprang och grät. Jag ville verkligen bara komma ner. Jag snubblade flera gånger, och det högg till i bröstet varje gång. Jag var också rädd att det skulle finnas farliga djur där uppe men vi såg inget mer än några ödlor, dock blev jag jätterädd när de flydde i panik och det rasslade i löven. Jag var säker på att det var ormar som skulle hugga oss.

När den här stigen och dessa stup äntligen var bakom oss och vi stod på en bilväg igen var jag så glad att vi äntligen var nere och på säker mark. Som ni förstår hade jag för länge sen övergivit tanken om att utsikten var värd vandringen. Samma stund som jag är glad över att vandringen är över tittar Lars på kartan. Vi är ungefär halvvägs till nästa by. Här bryter jag ihop totalt. Jag gråter och gråter. Jag säger till Lasse att jag inte klarar av mer snåriga stigar, mina ben orkar inte bära mig längre.

Vi sitter ner i skuggan längs vägen, jag gråter för fullt och ser bil efter bil rulla förbi. Jag vill lifta med dem men vågar inte. Någon bil tutade på oss men jag var helt förstörd. Lars försöker lugna ner mig och säger att vi inte kan ta bilvägen ner för den leder inte till byn. Han lyckas lugna ner mig, vi dricker upp det sista vattnet och börjar vandra igen.

Vi går längs bilvägen en stund men sen svänger vandringsleden rakt ner mot en snårig stig igen. Jag hinner tänka några svordomar tills vi inser att den stigen var bara kanske 20 meter lång, sen kom vi till ett kloster till och sedan en helt okej gångväg som var ganska lång men hade åtminstone räcken vid stupen.

När vi äntligen kommer ner till Vernazza, den andra byn är jag så glad att vi överlevt. Vi går till närmsta pizzeria och beställer den godaste pizza jag ätit i hela mitt liv. Jag ville där och då gråta igen, men av lycka. Det är fortfarande idag, 24h senare för mig ofattbart att vi överlevde den värsta promenaden jag någonsin varit med om. Jag lever fortfarande på lyckan att vi båda är helskinnade.

När vi satt på tåget hem sen läste vi hela informationsbladet där det står klart och tydligt att den här stigen är till för erfarna vandrare med bra skor och att man ska vara medveten om att man är utsatt för fara där uppe. Vi är ett par som aldrig tidigare vandrat med sneakers och ena halvan av oss är rädd för allt som kan vara farligt. :)) Men det gick turligt nog bra och vi är båda helskinnade efter två dagar i Cinque terre!

Vi vandrade mellan Monterosso och Vernazza och tog tåget till Corniglia igår. Idag besökte vi Manarola och Rio Maggiore! Allt var verkligen jättefint!! Visar i några bilder!

Kram!!

Likes

Comments

God kväll!
Jag ligger i ett varmt Sestri Levante på en camping precis bredvid havet! Vi kom hit idag från Schweiz, det var egentligen tänkt att vi skulle åka rakt igenom Schweiz och direkt till Milano men jag är så glad att vi tog en natt i Merlischachen!

Så vi började köra från Frankfurt igår morse efter att Chipotle-bajsen lagt sig (I promise, it's a thing). När vi närmade oss gränsen till Schweiz blev bergen högre och Dalarna djupare. Detta resulterade i att internet och gps la av. Lars hade sett en skylt mot Singen ganska länge så vi tänkte att den går säkert söderut och följde den. När vi väl fick igång internet hade vi hamnat i en jättemysig liten stad som vi stannade vid. Stein am Rhein! Väl där letade vi upp en camping vid en sjö i Merlischachen och styrde dit efter vår lilla visit. Det var så himla vackert i Stein am Rhein och Merlischachen att kameran gick varm hela tiden!!

Vår enda lilla miss, Schweiz är inte med i EU och vi surfade inte gratis.. vi får se hur dyr telefonräkningen blir nästa månad. Men som Lars sa, någon tabbe måste vi väl göra under resan och blir det inte värre än såhär så ska vi skatta oss lyckliga!

Nu är vi äntligen i Italien och våra enda planerade stopp på dessa tio dagar är Cinque terre och Pisa. Sedan får vi se var vägen leder oss! Kramar!!

Tror att bilderna hamnar i oordning, men staden och vattenpausen är Stein am Rhein och vid sjön campade vi och tog både morgon- och kvällsdopp!

Resten här nedanför är Italien!

Likes

Comments

Igår kom vi fram till campingen i Frankfurt sex minuter innan dom stängde. De tog inte kort och vi hade inga kontanter. Men det löste, vi får betala när vi checkar ut idag.
När vi hade checkat in var jag lagom sur och hungrig, men Lars höll sig lugn som en filbunke som vanligt och vi tog bilen för att åka och äta. Jag fick mitt efterlängtade Chipotle och Lars älskade det också!!

Nu är klockan 20 över åtta och vi ska äta lite frukost innan vi checkar ut. Receptionen öppnar klockan nio så det är det vi väntar på. Idag åker vi mot Schweiz och förhoppningsvis är vi i Milano ikväll! Det ska inte ta mer än 7 timmar dit men igår stötte vi på en jäkla massa trafik och vägarbete så jag har inte för höga förväntningar på att ta oss fram till målet idag. Men det ska nog bli en bra dag ändå! Är så förväntansfull på Schweizs landskap!

Likes

Comments

Hej!!
Dagen är äntligen här! Vi har semester!! Bilen styr mot Italien men vi har än så länge bara kommit till Køge i Danmark. Vi anlände kvart i nio till Campingen och nu har vi varit på Statoil och köpt kvällsmat. Det första Lars köpte var såklart öl. ❤️

Imorgon ska vi upp tidigt för att titta på soluppgången och sedan köra ner till Frankfurt där chipotle väntar, så taggad!!!

Likes

Comments

Många gånger har jag tänkt att jag inte trivs. Jag har inte förstått vad jag inte trivs med men någonting har bara känts, udda liksom. Jag har nu förstått att jag inte har ett sammanhang, ett sammanhang där jag känner att jag är någon. Jag bor i en villa med min sambo och rensar ogräs, målar eller är med vänner när jag har tid över. Jag lever i en lantlig bubbla som inte är större än några mil i diameter. Jag trivs inte med det som mitt sammanhang, jag är inte okej med att vara en tjej som bara gör saker för sig själv eller hennes närstående. Jag är inte okej med att vara en person som överkonsumerar.

Jag har aldrig gjort någonting för någon jag inte känner. Jag har aldrig donerat någonting eller volontärarbetat. Jag vet att jag är väldigt privilegierad i livet med tak över huvudet och mat i kylskåpet. Det är jag tacksam för. Men inte tillräckligt tacksam kan jag tycka, eftersom jag inte hjälper andra att ha varken tak över huvudet, mat för dagen eller ens kläder att ha på sig. Detta går hand i hand med min överkonsumtion. Att ha tusen saker jag inte behöver men aldrig ge det till de mer behövande.

Här börjar jag se ett sammanhang växa fram. Jag känner harmoni i att tänka att jag ska rensa ut mycket av det jag inte behöver och ge till någon som behöver det mer. Jag vet att jag har flera kartonger med kläder på vinden som jag inte använder och som skulle komma till bra användning någon annanstans. Det är någonting jag ska ta tag i så fort jag hinner, jag ska skänka bort mina kläder. Innan har jag tänkt att jag ska sälja dem men ju mer jag tänker på det desto mer blir jag äcklad av min girighet. Jag behöver inte pengar, men andra som inte kan betala för sig behöver kläder.

Någonting annat jag blir äcklad över är min överkonsumtion. Igår, den andra augusti, hade vi förbrukat jordens förnybara resurser och började leva över våra tillgångar. Förra året var det den åttonde augusti och för varje år som går kommer detta datum tidigare och tidigare. Vi måste göra någonting, helst för längesen.

Det är såklart svårt att ändra en livsstil men jag vill börja någonstans åtminstone. Jag vill försöka göra någonting. Jag har skrivit en lista på vad jag ska göra för att inte överkonsumera och vara snällare mot moder jord:

  • Handla kläder på second hand. Det här känns som det enklaste. Idag finns det mycket moderna kläder i second hand-butiker och jag tycker att man ofta kan hitta liknande kläder i second hand-butiker som säljs nya i någon annan affär.
  • Inte låta maten mögla. Åh, jag skäms så mycket för hur mycket mat jag slänger för att jag ej hunnit äta upp det. Det är någonting jag måste bli bättre på. Planera bättre innan jag åker till affären.
  • Ta med tygkassar till mataffären. I en drömvärld skulle jag också vilja ta med egna burkar till affären för att fylla med juice, smör, kött och allt annat som ligger i plastförpackningar för att ens slippa ta med skräpet hem. Men det ät för komplicerat just nu men jag hoppas på att komma dit en dag.
  • Använda menskopp! Än en gång, för att slippa skräp. Men också för att spara pengar.
  • Inte låta mig påverkas av sociala medier. Är det någonting sociala medier inte skäms över så är det dess överkonsumtion. Så många haul-videos jag sett i mina dagar (videoklipp där folk visar upp vad de köpt), det påverkar såklart mig. Jag vill också ha en såndär bh som bara ska klistras på tuttarna, ett nytt läppstift fast jag har 20 stycken och jag MÅSTE bara ha ett par nya adidas-skor när de andra jag har är för smutsiga. Men där någonstans måste jag ta ett steg tillbaka och fråga mig själv om jag verkligen behöver det som visas upp i sociala medier. Vill jag vara en del av en kultur som förstör Tellus? Nej.

Mitt sammanhang, jag är en god medmänniska som hjälper behövande och försöker att inte förstöra min jord.


Kram

Bilder på vad som faktiskt betyder någonting <3

Likes

Comments

Hej vänner!

Jag vill verkligen bli bättre på att blogga.. Tycker det är så himla roligt egentligen men vill hitta min nisch! Jag bara pladdrar om allt och ingenting. Denna sommar har jag haft tid att fundera och det har varit otroligt bra för en vilsen själ som jag. Den enda funderingen jag har nu är vad jag ska plugga i mitt liv. Men jag har några mål med den här hösten som jag tänkte berätta för er samt visa några av mina favorit-dekorationer från Larsgården!

Vi börjar med mina mål:

  • Skriva högt resultat på högskoleprovet i höst. Man brukar säga att det är under gymnasietiden man hittar sig själv, men det var då jag tappade mig själv. Under gymnasietiden blev jag mer och mer osäker och ville hellre passa in än att få höga betyg. Jag blev under mitt sista år nästan utbränd på grund av att jag skulle anpassa mig till mina klasskompisar, vara med på alla fester och plugga plugga plugga. Jag pluggade mycket men ingenting gick in. Till följd av det här sjönk såklart mina betyg och jag gick ut med ändå helt okej betyg men absolut ingenting jag idag kan skryta med. Därför känner jag att jag vill bevisa för mig själv att jag kan, jag är duktig och idag när jag mår bra kan jag fokusera på att plugga. Jag vill skriva högre än 1,5 på högskoleprovet.
  • Bli mer hälsosam och stark. Jag är så fysiskt svag idag, mitt mål är att kunna bära min egen kroppsvikt. Skulle jag bli överfallen idag vet jag inte om jag hade kunnat ta mig ur situationen, det skrämmer mig. Att jag inte har fysiken nog att kunna försvara mig själv. Jag kan inte ens klättra upp för ett träd idag på grund av att mina armar eller min bål inte orkar hålla i mig eller dra mig upp.
  • Spara pengar. Jag vill sluta överkonsumera, jämföra priser i matbutiken och inte äta ute lika ofta. Jag vill spara pengar till att resa mer. Jag tror att 2018 ska bli mitt reseår. Jag vet inte vad jag vill plugga än och därför kan jag lika gärna göra någonting roligt med tiden tills jag vet.


Det är tre mål jag har denna höst, nu till ett fåtal bilder från några favoriter i mitt hem! Jag har givetvis fler och kommer visa det en annan gång!

På första bilden ser ni fönstret över diskhon. Jag tycker om att se de olika oljorna stå perfekt i mitten tillsammans med två växter på vardera sida. Två växter som förövrigt vi behöver ta hand om bättre, jag skäms för mina inte alls gröna fingrar tyvärr, jag över fortfarande.

Sedan till höger ser ni en kaffekopp som jag håller så kär! Jag var i (på?) kosta boda för några veckor sedan och köpte nio stycken koppar i tre olika färger men samma tema! Superfina!

Nästa bild är på två gull(d)iga skalbaggar som vi fyndade på Karlssons i Västervik för länge sedan! Jag trodde inte jag gillade Karlssons förrän jag gick in där, de har så fina och billiga saker!

Sista bilden är på vår lilla glaskollektion som står i köket! Tycker de går så fint ihop. Är det någonting jag gillar så är det att blanda former. Tycker det är fint.

Vi vill att djur och natur ska vara ett genomgående tema i vårt hem och det hoppas jag märks på våra val av inredning och dekoration. Vi ska bara gro lite gröna fingrar, men tillsammans har vi bara bott här i snart ett år så jag hoppas och tror att vårt hem ska växa med tiden!

Hoppas ni har en bra dag! Vi hörs snart igen!
Kram


Likes

Comments

Åh! Nu var det sådär längesen jag skrev någonting här igen, över en månad. Men det gör ingenting, jag skriver ju bara när jag har någonting på mitt lilla hjärta vilket jag verkligen har idag! För idag var min sista tid hos psykologen! Jag visste egentligen från stunden jag körde in till stan idag för att träffa honom att det var mitt sista möte. Jag reflekterade i bilen över hur jag tänkte och kände i januari, då mitt första möte var, till idag.

Då, i januari, var allting jobbigt, svårt och tungt. Jag tog mig till jobbet men det var i princip det enda jag lyckades med vid den tiden, vilket var bra. Det sa psykologen från första stund; "förlora inte din arbetsmoral Lovisa. Den behöver du."
Vardagen brukade vara tung, att plocka ur diskmaskinen var ett projekt. Jag minns inte ens om jag faktiskt gjorde det eller om Lasse skötte hushållssysslorna. Jag låg mest på soffan, tittade på mobilen flera gånger i minuten. Jag hade lagom lagt ner den innan jag plockade upp den igen för att inse att jag redan sett mitt instagramflöde flera gånger och ingenting nytt har hänt på femton sekunder. '

Jag låg i soffan men i mitt bröst kändes det som att det satt en liten maratonlöpare som bara sprang och sprang och sprang. Det var en obehaglig kittlande känsla. Jag hade konstant ångest och dåligt samvete för allt jag "borde" gjort eller "behövde" göra. Jag var konstant ledsen och grät utan att veta varför. Jag var rädd och orolig för att Lars skulle tycka att jag var för krävande eller inte gjorde tillräckligt i hemmet och fast jag pratade med honom om det och han sa flera gånger "men Lovisa du mår ju inte bra, då är det inte så lätt älskling", så var jag hela tiden rädd att han skulle lämna mig.

Jag berättade för psykologen att vardagen var det tråkigaste jag visste. Jag förstod inte varför jag skulle leva längre, men planerade aldrig att ta mitt liv. Ibland tänkte jag på väg hem från jobbet att jag lika gärna kunde köra av vägen och hoppas på "det bästa". Men jag körde aldrig i, för jag ville ju må bättre egentligen. Jag visste ju att jag egentligen inte ville dö, jag ville bara inte leva. Min psykolog sa att jag hade många symptom för en svår depression och ville att jag skulle ta hjälp av medicin. Jag, som alltid varit emot det då jag själv är rädd att fastna i samma beroende som en handfull närstående varit i, sa att jag behövde tänka på saken. Psykologen förstod och vi sa att vi skulle prata om det igen nästa gång vi sågs.

Nästa gång vi sågs var två veckor senare. Två, i mitt fall, bra veckor. Vi sa att vi skulle vänta ytterligare två veckor med medicinen eftersom jag mått bra. Två veckor blev fyra och fyra veckor blev sex. Jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick, så jag fick aldrig någon medicin utskriven.

Idag mår jag bra, jättebra faktiskt! Jag träffade en gammal vän förra månaden, när hon frågade hur jag mådde svarade jag just det, jättebra! Jag kom snabbt på att det säkert lät som jag ljög då hon visste om hur dåligt jag mått i början av året. Men jag har nog aldrig innan varit så ärlig när det frågan ställts som jag var då. Det är jag glad för. Jag mår jättebra.

Jag har såklart dåliga dagar som alla, jag är ingen superwoman, men jag är inte deprimerad längre. Vardagen är inte jobbig. Jag plockar ur diskmaskinen utan att ens tänka på att jag gör det nu. Jag blir rastlös om jag inte gör något "vettigt" på en dag. Jag ser inte alla hushållssysslor som bara mina sysslor och något jag måste göra. Vi är två i hushållet.

Jag är glad att jag med hjälp av min psykolog lyckades använda mina sista simtag för att nå upp till ytan just innan jag skulle slå i botten. Med varje simtag har jag lärt mig så himla mycket om världen. Min viktigaste lärdom är att jag alltid är viktigast. Fungerar inte jag så kan jag heller inte hjälpa någon annan att fungera.

Idag går jag bara med på att göra så mycket som jag själv orkar, jag lägger ingen press på mig själv när det kommer till städning trots att jag tycker om när det är rent. Jag städar när jag känner för det och än så länge har det fungerat bra. Jag kan unna mig en kväll framför tvn trots att det står disk på bänken, det stressar inte mig.

Jag har också lärt mig att frågan "hur mår du?" får man bara av personer som egentligen inte bryr sig eller att de ställer den vid fel tillfälle. För hur ska jag kunna berätta under ett kallprat på Ica hur jag mår? Nej, om jag vill prata om hur jag mår så tar jag initiativet själv. Jag är i behov av att prata och det kommer jag göra. Jag tar alltså för mig mer idag.
Innan när ingen frågade hur jag mådde mer än på Ica, så berättade jag heller aldrig om mina känslor och känslorna bubblade och bubblade tills det bara brast ut i ett stort gråtanfall men jag visste aldrig vad jag grät för.

Jag ska för alltid bära med mig att jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag måste få vara som jag är. Då mår jag bäst. Jag är så glad att jag idag gick ut rakryggad från läkarmottagningen med vetskapen att jag inte behöver gå tillbaka mer, men om jag skulle behöva det så finns min psykolog one call away. Jag är tacksam för att jag orkade kämpa när det var som värst, jag är glad att jag tog steget där precis innan jul när jag ringde och bad om hjälp. Jag höll på att drunkna och min psykolog lärde mig att simma men jag simmade själv upp till ytan igen.



OM NI MÅR PSYKISKT DÅLIGT, TA HJÄLP! DET ÄR INTE VÄRT ATT MÅ DÅLIGT. JAG VET JU SJÄLV ATT PSYKISK OHÄLSA FORTFARANDE ÄR TABU. DET TOG MIG TRE ÅR ATT SÖKA HJÄLP OCH HADE JAG VÄNTAT LITE TILL KANSKE JAG INTE ENS LEVT IDAG. SÅ SNÄLLA, SKÄMS INTE FÖR ATT NI MÅR DÅLIGT, SÖK HJÄLP <3


bild från igår när jag och Lars var och fiskade. Mitt leende är genuint. Jag var glad för min fångst men som ni kan se sitter jag långt ifrån fisken och bakom mina solglasögon finner ni två livrädda ögon. Jag är livrädd för fiskar hahaha

Likes

Comments

För två dagar sedan var det Sveriges nationaldag. En dag som jag alltid kallat flaggans dag, en dag som jag förknippat med våra svenska färger. En dag som jag varit stolt över, mitt land fyller år. Den här dagen för många hundra år sedan valdes Gustav Vasa till kung och Sverige blev ägt av en svensk man igen.

I förrgår tittade jag på nationaldagsfirandet på skansen och lyssnade på en tårögd Stefan Löfven som talade om solidaritet och respekt för varandra. Han uppmärksammade att Vårt Sverige är ett av de mest fria och framgångsrika länder i världen. Han menade att vi ska bevara Sverige som det är nu så våra barn och barnbarn i framtiden kan fira vårt älskade Sverige.
Jag lyssnade till Sofia Jannok som sjöng om "landet, som tillhör dig och mig". Jag kunde inte låta bli att rysa när skansen tillsammans sjöng nationalsången och jag sjöng med här hemma. Jag var stolt över mitt land, och stolt över att vara svensk.

Samtidigt som jag sjöng med och nästan grät i nationalsången gjorde jag som många andra millennials brukar göra, scrollade min mobil. Jag scrollade igenom mitt instagramflöde där en av mina vänner la upp en video på henne och hennes katter, där de låg obrydda i soffan med ett sorlande ljud från tvn som absolut inte var detsamma som jag lyssnade på. Bildtexten löd ungefär "Vi är ett folk. En värld."

I samma sekund som jag läste det här hände någonting i mig. Jag, som nyss varit så stolt över att vara svensk, kunde nu känna en känsla av avsmak mot mig själv. Jag kände mig liksom, smutsig på något sätt. Jag tänkte ett steg längre. På nationaldagen firar vi inte bara svenska flaggan och sedan sjunger nationalsången för att det är en vacker låt. Vad är det vi egentligen firar? I grund och botten? Att vi är stolta för att vara svenskar? Varför är vi stolta i så fall?

Vad är det för prestige i att råka vara född i ett land, som har god välfärd och inte aktivt deltar i något krig? Vad har jag, som vit kristen kvinna, att vara stolt över? Egentligen? Jag är glad att jag har det gott ställt och att jag inte behöver se mina nära och kära bombas ihjäl men inte bör jag vara stolt.

Under stormaktstiden krigade vi för att ta över land och rike men vad spelar det egentligen för roll? Varför ska vi vara så giriga efter mark när vi ändå bara har en värld att leva i tillsammans? Med all import och export som vi lever med idag så borde det väl bara vara bättre att vi öppnar alla gränser, inte handlar mellan länder utan ger varandra vad vi behöver? Det finns människor som dör varje dag på grund av att vi "inte kan" ta emot fler. Är det en fråga om att kunna eller att vilja?

Jag förstår också att det finns många aspekter som spelar in och det kanske inte alltid är så lätt som man vill att det ska vara. Jag är själv en bov i det hela. Jag är en person som bidrar till överkonsumtion, jag slänger mat, jag suktar efter nya skor fast jag redan har tjugo par, jag skänker inte alltid pengar till de behövande. Men jag har tänkt till och jag försöker bli bättre. Jag vill att vi en dag ska vara en enad värld med samma mål om fred och att ingen ska behöva gå hungrig eller rädd. Jag förstår att vi har en superlång väg att gå. Men om vi börjar med att ifrågasätta varför vi hyllar vår nation, så har vi åtminstone börjat rycka i en liten tråd.

En bild hemifrån min röda villa med vita knutar. Ett foto taget på nationaldagen där jag valde att låta vimpeln hänga kvar i flaggstången istället för att hissa flaggan. Vimpeln har samma blåa och gula färg som Svea rikes flagga dock, det går att diskuteras huruvida fotot hör samman med texten eller ej.

Likes

Comments