View tracker

Gissa vem som tog hem segern?
LIAM, precis som jag önskade!!
Vad tyckte ni om gårdagens idolfinal? Värdig vinnare?
- jag tyckte Charlie gjorde säsongens absolut bästa framträdande, Elastic heart sjöng han.
Det var härligt ös och absolut hög kvalité på hela showen. Extremt roligt att titta på!
Grattis till Liam!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Myser ner mig i tv-soffan med lillasyster och massa onyttigheter.
Ikväll är det finalen i idol!! Vem hejar ni på?
Jag håller på Liam, nog för att mitt inre tror Charlie tar hem det (bara för att liksom).
Dock är Liam utan tvekan bäst enligt mig, han har allt en idol ska ha och sjunger väldigt felfritt. Men alla tycker olika såklart!
Jag gillar Liam, han är IDOL. Rebecka känns mer som Melodifestivalen, håller ni med mig? Nog för att hon har en extremt stark röst men Liam ta hem det nu!!!

Likes

Comments

View tracker

Det slår mig bara hur himla fucked up jag är. Den fasad jag kämpar så in i bomben för att hålla uppe rasar samman och jag bryter ihop, kvar ligger jag i en hög av ångest och tankar som inte gör annat än trycker ner mig ännu mer. Hur jag varenda dag försöker övertala mig själv att jag vill kämpa, att jag har en ljusare framtid framför mig. - det slår mig att allt är en lögn. För jag orkar inte, jag vill inte, och ljus, nej, det kan jag inte se. Arbete och vad vuxenlivet innebär, kommer jag fungera på ett vanligt jobb? Kommer jag passa in, kommer jag klara av de krav som ställs? Då var det kört också. Jag menar, jag kommer inte kunna försörja mig, jag kommer inte fixa jobb och tjäna pengar så att jag kan leva ensam i en fin ljus lägenhet med en fyrbent vän att sköta om. Och att hitta någon man kan komma att tillbringa resten av livet med, en sån stor önskan. Men vem kommer någonsin kunna leva med mig, det kaos jag är. Och vem kan tycka om mig när jag inte ens tycker om mig själv? Få bo själv, komma bort från de som kallas mamma och pappa, det är min största dröm. Jag vill vara själv utan dom, jag vill kunna leva fritt. Men när måendet känns som fast i det mörkaste hålet och framtidstankarna är orealistiska tänker jag "vafan är då ens meningen?" - För nej, jag ser inget ljus. Vartenda steg jag tar gör ont, och det går inte en endaste dag där självmordstankar inte existerar. Det slår mig, jag är kaos, och finns det något som kan fixa mig, något som kan göra mig hel. Allt jag vill är att leva ett normalt liv, jag vill må bra, alltså må bra och inte vara deprimerad, för det är det jag är. Varför? Ja, det har jag inte ett klart svar på. "Lovisa, du fixar detta. Och Lovisa, du ser ut att må bättre nu igen." Jag sväljer och tar emot. Visst kanske jag ser piggare ut allt mer ofta nu för tiden men det är fortfarande liks tungt inuti mig. Allt gör ont. Ständigt kämpar jag att hålla mig vid liv, varje dag skriker min egna hjärna till mig att jag inte är värd, att jag inte förtjänar något, det är förjävla jobbigt att stå emot ångesten. Det tar så jävla mycket på krafterna att inte skära sig när det känns som bröstkorgen rivs sönder utav det som så fint kallas ångest. När tankar kommer från ingenstans, sånna där hemska tankar. - Minuterna jag kämpar för att trycka bort, tårar rinnandes ner för min kind. Film går inte att koncentrera sig på, inget kan hålla borta tankarna, ingenting. Den intensiva perioden går snabbt över, även fast det känns som jag tryckt bort känslan i flera timmar. Kvar är jag, tom på kraft, i mig finns inte längre någonting. Ett ryck på axlarna, ett påklistrat leende, det löser sig. Eller, det är det jag övertalar mig själv, att det löser sig. Så snabbare än blixten kommer känslan tillbaka och jag inser att jag aldrig någonsin kommer att bli fri.
En djup ärlig sanning. Detta är mitt liv, ett liv för mycket för mig att orka vara i. Kanske var fel av mig att öppna upp mig, kanske slänger inlägget i papperskorgen, aldrig mer visar det som är min verklighet. Jag sitter fast. Jag önskar mer än någonsin att någon bara kunde dra mig härifrån, jag orkar inte ta hur mycket som helst, alla människor har en gräns. Jag vill allt ska vända NU, gärna i förrgår. - jag är rädd att min gräns snart är nådd. Jag vill inte sluta där jag slutat 2 tidigare gånger.

Ett rop på hjälp? Nej, det kallar jag det inte, nej nej. Eller är det här faktiskt ett erkännande? Är det här i skrivande stund som jag erkänner för mig själv att jag inte kommer klara alltihop på egen hand? Jag vet inte. Ingen vet. Önskar någon kunde förstå mig på riktigt, men det känns inte så. Skuldbelagd beskriver situationen, det är så alla får det dom säger att låta, som att allt är mitt fel. Kanske det är så också? För det är ju jag som är fuckad i huvet, inte ni. Det är jag. Allt är jag. Men en till mening som i mina öron låter kränkande och jag brister, så på gränsen, så skör med känslorna utanpå kroppen. Hej. Minns ni den människa jag en gång var, kan ni ta tillbaka henne, snälla

Likes

Comments

Höga krav, många prov, tidiga mornar, sena kvällar och en enorm press. Söndagar ofta fyllda av ångest inför kommande skolvecka. Den elev som gråter på toaletten efter att ha fått ett E på ett prov hen ville ha ett A på, de elever som inte längre orkar när hen inte lyckas få godkänt på ett enda prov i just den kursen, den elev som varje morgon går till skolan med en klump i magen för de där dumma tjejgänget som ständigt stöter ut en, den elev som är rädd för de där killarnas otrevliga kommentarer.

Skolan är fruktansvärt jobbig, det går inte att blunda för. En enorm press sätts på eleverna och kraven som finns för att kunna bli godkänd kan jag inte räkna på mina fingrar.

Jag personligen tycker betygssystemet är helt sjukt. Och även skolan, eller ja, speciellt gymnasiet där du måste vara som "idealet" för att ens klara av att gå dit, personalen har inte resurser för de eleverna med speciella behov, alla förväntas ligga på samma kunskapsgrad och alla förväntas klara av de situationer man utsätts för.

Jag mår dåligt ja. Men jag har även många svårigheter och skolan kan inte anpassa sig, väldigt tråkigt då jag absolut inte har några problem med att lära mig. Dom ser inte de svårigheter jag har, dom skickar hem mig, tror allt ska lösa sig. En förändring måste ske, och om det är som dom säger att dom verkligen vill ha mig där så kommer jag aldrig att komma tillbaka förrän skolan går in med en på riktigt hjälpande hand. Skolan har plikten att se till att varje elev ska få all hjälp för att klara av alla åren, dom ser inte mig, dom säger bara åk hem, börja må bra, kom tillbaka sen. - Eller, det är så jag upplever det.
Nu däremot samarbetar dock verkligen bup, jag, mamma och skolan. Hoppas en bra plan görs, att också lärarna kan leva upp till den, att gå i skolan är det enda jag vill.

Brukar säga att jag lika gärna kan söka in på gymnasiesär, om jag bara haft lägre IQ, personalen/lärarna där är något jag alltid drömt om, och där ser dom ungdomarna, man får det stöd och hjälp man behöver.
_____________________________________________________________________________

Jag går nu åk 2 och har hela min gymnasietid känt mig väldigt utstött, inte bara av klasskompisar utan även av lärare. Att man inte passar i klassen skiter jag på riktigt fullständigt i, nog för att det gör ont att ingen vill ha en - men när lärare inte ser en, det är den värsta känslan jag någonsin upplevt.

Killen bakom mig blir tillsagd om telefonen som gång på gång åker upp, och jag kommer på mig själv, jag sitter själv med mobilen, och det är inte så att den inte är synlig. Jag blir aldrig tillsagd eller något medans killen får sin mobil fråntagen.

Ingen lärare vågar prata med mig. Fått höra nu i efterhand att dom varit rädda för att säga fel saker. Jag har varit väldigt tydlig med att jag vill bemötas som vilken elev som helst men att dom ska följa de anpassningar som bestämts. Det är skillnad på bemötande och behandlas som vem som helst. Den enda skillnaden på mig är att det muntliga inte ska vara en del i min skolgång, ändå har jag inte varit som vilken annan elev som helst. Jag kommer för sent nån gång, inget händer, men hon och han kommer sent, dom får sig en tillsägelse. Jag sitter med datorn under genomgången, eller mobilen, andra får tillsägelse men inte jag. Läraren frågar alla om det går bra utom mig. Läraren pratar med hen som var sjuk men inte med mig, jag får inte veta vad jag missat. Hela klassen får veta att en permanent schemaändring, ingen meddelade mig? Får reda på det 2 veckor senare med en lapp på dörren haha.. Asså, hade det inte varit mycket lättare om du bara sa det till mig?

Det finns ett ämne i skolan jag har väldigt svårt för, under 1an läste vi denna kurs.
Jag fick F på det första provet. "Lovisa, du fixar den här kursen, det är inga problem, bara plugga lite så får du göra om provet om en vecka" var det jag fick höra. Skrev mitt omprov, samma frågor och jag skrev exakt samma svar som den gången jag fick F. "Men Lovisa, ingen fara. Du kommer inte ha några problem med att få godkänt i kursen." Veckorna går och det är dags igen, för tredje gången, samma prov, samma svar. Fastän jag denna gång pluggat och gjort mitt absolut bästa blir resultatet ett F. "Lovisa, det är lugnt, vi ser till att du fixar detta, du får göra omprov igen."
Motivationen tinar bort. Jag har gjort mitt bästa alla gånger, skrivit allt som finns i mitt huvud, får inte fram något mer. Hade frågorna varit utformade på ett annat sätt hade jag nog kunnat få ett medelhögt betyg men det funkade inte.
Omprovet kommer aldrig. På grund av den lilla energin jag hade orkade jag inte bry mig om det. Läraren har ju sagt att jag utan problem kommer fixa kursen. Sommaren närmar sig, ännu ett prov.
"Alltså shit, jag skrev på alla frågor utom den sista frågan, borde ju få i alla fall ett C, awesome." Tiden går... ICKE GODKÄNT. Där brann jag av. Inte ens i närheten av godkänt. Jag hade rätt på varenda fråga jag svarat på, men det dög inte. Sitter och gör mitt absolut bästa men något saknas. Förstår i denna stund, omöjligt för mig att gå ut med ett godkänt betyg. Läraren som gång på gång säger att jag utan problem får ett E. "Ja, du får göra det här provet igen, det fixar du, plugga lite till bara." Samma prov, samma frågor, samma svar. Jag gjorde ju mitt absolut bästa första gången, även nu och mina svar var identiska som första provet jag skrev. Jag kan inte ge mer än mitt bästa.
Nu är motivationen som bortblåst men vad gjorde det, hon sa ju, hela hösten, hela våren att jag skulle få ett E. Märkte hon inte att något var fel, det borde hon gjort, hon är ändå lärare, men hon sket i mig, såg mig som en värdelös slacker när det var en vecka kvar av skolan. Hon sa inget men jag förstod, eller ja, det var på detta sätt jag kände mig.
F:et kom på ett brev i posten. Visst, det var väntat men fick aldrig veta något om detta, hon pratade ALDRIG med mig. Hon gav upp på mig. Och i samma veva lades jag in på sjukhus med ett motgift för alla tabletter jag tagit. "Hej sommarlov."

Nu i 2an däremot har jag en lärare jag verkligen vill hylla till skyarna, min samhällskunskapslärare. Hon bemöter mig som vem som helt, och ser över till de svårigheter jag har, hjälper mig med tydlighet och med sin bryhet motiverar mig massor. Spikar provet utan problem, trots många veckors frånvaro pga sjukdom, tack vare att hon bad om att få prata med mig. Fick papper alla andra redan fått och information, det har jag aldrig fått av någon lärare. Denna lärare är den jag tycker alla ska få ha!

Jag är sjukskriven obestämd tid, fortfarande ingen aning om jag kommer tillbaka. Nu känner jag hur mycket jag faktiskt oroat mig över skolan dygnet runt. Sen jag sjukskrevs känns det lättare, den där oron som ständigt kryper i kroppen finns inte kvar. Skolan gör alltså väldigt stor påverkan på mitt mående.

Hoppas nu med medicinändring och vila att min livslust ska komma tillbaka, att mitt mående ska bli i alla fall lite stabilare.

Likes

Comments

Ena sekunden på TOPP, som att allt det jobbiga läggs i bakgrunden. Dröjer ingen lång stund så gör känslan en tvärvändning och det känns som att den där lilla glädjen aldrig riktigt funnits där.

En enorm frustration växer fram inom mig. Idag finns inget mellanting, antingen är jag 100% eller minus 10%. Största tiden av dygnet känner jag mig låg men korta stunder kommer där jag blir helt lyrisk, som om jag inga bekymmer har - det värsta är att jag helt plötsligt bara dippar, från ingenstans, det är läskigt.

Jag vet inte vad felet är, jag kontrollerar verkligen inte detta. Och nej, det har inget att göra med att min kropp behöver socker, inte sådana humörsvängningar - Det är mer som att från vara deprimerad till att på en sekund bli helt helt överhypad, plötsligt försvinner de mörka tankarna och den enda känslan är "JAG ÄR FAN AMAZING", gör bilder av framtiden i mitt huvud dessutom. Men efter en stund dippar jag på mindre än en sekund, tillbaka i mörka tankar och noll lust.

Visst, ja, det kanske låter härligt att få ha ljusa stunder - MEN, det är raka motsatsen. Det är från NOLL TILL HUNDRA. Läskigt och väldigt väldigt jobbigt. Jag vill må bra ja men det jag beskriver är inte att må bra. Det är kul att vara på toppen men att falla flera gånger om dagen, DET är inte roligt. Jag kan inte förklara det bättre, tyvärr, behöver bara lätta på tankarna.


Så ser det ut. Översikt på kanske 2-3 dagar. Sen över en dag kan jag ligga på högt mående och störta under dagen. Är lite olika det där men ja.. kanske ni förstår.

Likes

Comments

Vilket ridpass. - känns som ett stort steg framåt!
Red genom honom i skritt, lösgjorde ordentligt. Jag tycker personligen att jag jobbar honom för lite i skritt, och jag brukar inte få han i form och framåt för skänkeln, därför la jag fokuset på just skritten på gårdagens pass.
Tog dressyrspö som en "förlängd skänkel" och för att kunna känna på rumpan när den ville åt ett helt annat håll.., gick mycket bättre och jag kände att han gick framåt mer än han brukar.

I början red jag på glappande tygel, enda kravet var att få fram han och att han själv skulle jobba med hela bakdelen och i och med det sänka huvudet. Flytta för skänkeln, mycket skrittande innanför fyrkantsspåret, halter, serpentiner och ställning. Bralle tyckte att jag var väldigt jobbig men var ändå mycket samarbetsvillig, varierade mycket så att han inte skulle bli "uttråkad".
Gick in på volt och ställde genom ordentligt, mycket krav på formen! Jobbade även högerställning i vänster varv och tvärtom, samt att på den öppna delen av volten gå med framdelen på spåret och sen bakdelen på spåret.
Vänster varv är märkbart han svårare varv och därför låg jag extra länge i det varvet på volten, i början var det kämpigt men sen släppte det och han sänkte huvet och jag hade honom runt min skänkel.
Otroligt lösgjord efter detta kan jag meddela!!
Släppte spöt och travade båda varven + galopp.

HEMSKT NÖJD! Och han var verkligen jättefin. Att allt bara släppte och han sänkte huvet och jobbade med bakdelen!
När det hårda arbetet ger resultat - det är det som får en att kämpa vidare!

Likes

Comments

Vilken ENORM LYCKA.
Mitt liv är lagomt kaos för tillfället, skolan är det mest jobbiga. - mer om detta i något annat inlägg.
Hur som helst tänkte jag ut, få några km på Pokémon. Istället så spontan som jag kan va svänger jag upp till löpspåret och tar mig en joggingsväng på 2.3 km.
Jag har inte sprungit på väldigt väldigt länge. Tog mig runt på 9-10 min och kände inte av knän eller annat!
Vet ni, när jag sprang och när jag sprungit klart - det var en känsla jag inte känt på länge. Allt jobbiga använde jag som extra kraft och det var så härligt, jag kände mig verkligen FRI!
Somnar lugnt ikväll och klappar mig själv på axeln som nu klarat 4 dagar utan onödigt socker och småätande!

Likes

Comments

Idag var hon billig, ja jävligt billig - ursäkta mitt språk. 1 år om en månad, trotsåldern eller? Kårry, stor schäfertant på Gud vet vad, 30 kg.

Koppelträning stod på schemat i alla fall. Nosgrimma på då hon drar fruktansvärt, sele funkar ej och har jag hon i sele och jag stannar varje gång hon drar biter hon tag i mig och är skitarg bokstavligen. Med nosgrimman har jag kontroll, jag tappar henne inte och jag kan hålla bort henne ifall hon får för sig att använda mig som kampleksak... Halsband funkar ju också men hon drar allt hon har, dåligt för henne och jag har noll kontroll.

Idag funkade inget. Hon drog så ofantligt mycket satt nosgrimman gjorde ju så ont på henne, tog av till halsband och körde på stannametoden, "vi går inte framåt om inte kopplet är löst". Utfall mot varenda bil som passerade, och tog mig inte ens 1 meter framåt, fast en bit hemifrån med en hund som inte kan bete sig, tar mig ingenstans för hon bara drar som djävulen. Hittade en pinne och ja, nu äntligen, nu tar jag mig hem!! Hinner inte långt så är pinnen sönderbiten och oduglig. "Åååhh, den där pinnen för plogbilen som är nerspikad i marken, den såg smaskig ut" Kårry är fast besluten om att hon ska ha den. Biter tag i den och kämpar allt hon har för att få lös den. Jag lyckas dra upp den från backen så ingen ska komma till skada när hon med all sin kraft drar pinnen fram och tillbaka som har sitt fäste i gräsmattan.
Mobilen upp, ringer mamma. "Kårry är helt störd i huvve" Hjälp.
Så ja, mamma kommer, hon håller hunden, jag tar pinnen och stoppar tillbaka den på sin rätta plats.

Idag kunde hon inget. Alla bokstäver utom iq... Jag gav inte upp i alla fall, hade bestämt mig för att verkligen få henne att lyssna men det gick som det gick. Kårry är en väldigt tuff tjej men gör inget för att vara dum, det gäller att komma ihåg det! Även fast hon mestadels av tiden är en pain in the ass har hon sina fina stunder hon med.

Likes

Comments

Det är antingen eller, finns inget bara godis lördagkväll i lagom mängd.
Miljoner tips och trix, allt utan resultat - Alltid faller jag tillbaka, jag måste bli kvitt det sockerberoende jag på riktigt lider av. Min kropp och mitt psyke klarar sig inte utan det söta, hemska sugattacker är en del av vardagen och nu vill jag göra förändring. JAG SKA GÖRA FÖRÄNDRING.

Jag måste bli kvitt mitt sötsug, jag måste lära mig äta mat, jag måste utesluta alla sötsaker.
Så många gånger jag försökt med godisförbud och bara godis en dag i veckan, aldrig har det funkat. Jag har lärt känna mig själv nu och jag vet mycket väl hur jag fungerar.. - Det är antingen eller. Vad mår min kropp och mitt psyke bäst av i slutändan? Jo, bra kost.
Socker blir lätt hälsofarligt, det går inte att blunda för.

Idag 16/10 startar jag igen. Skiljt mig från fikabröd, chips, godis och andra sockerfällor.
Jag har bestämt mig - Jag vill bli fri från det hemska sug jag lever med och som är otroligt påfrestande för mitt psyke. Jag har insett att jag förstör mig, att jag bara mår dåligt av socker i slutändan. Jag behöver stanna upp, ta bort alla fällor och fokusera på näringsrika måltider. Jag måste ta bort sockret tills det att jag är mogen nog att ha kontroll över intaget, tills jag lärt mig äta ordentligt med mat och tills jag inte har ett ständigt sötsug.

Målet nu är en vecka. Alltså på söndag den 23e oktober ska jag vakna upp och ha klarat mig från småätande och sötsaker i 7 dagar.

Likes

Comments

Hur det går för mig? Vet att många är nyfikna och skriver av mig här och nu för att själv lätta på tankarna och kanske ska slippa massa frågor.

Mitt mående är inte speciellt stabiliserat och jag velar fram och tillbaka i huvudet - Ska jag avsluta min utbildning?

Skolan är extremt svår för mig och den får mig att må sämre. Jag vet inte vad som är bäst för mig, gör skolan att jag inte orkar mer eller kommer ett avhopp få ner mig på botten då jag helt plötsligt inte har någon anledning att komma ut på dagarna, jag menar att nu när jag har skolan har jag ju något att fara till. Kommer ett avhopp göra mig till hemmasittare?

Som läget är nu borde jag kanske inte vara här i skolan... Men Lovisa, en kortare periods sjukskrivning? Hmm.. Ja, det är ett alternativ. Men skolan kommer att vara lika jobbig när jag kommer tillbaka, mina sociala svårigheter finns kvar och kommer finnas kvar i hela mitt liv. Det kanske är bättre att göra bort skolan nu istället för att bara skjuta på självaste problemet, FÖR JA, i det praktiska blir mina sociala svårigheter ett stort hinder, jag har inga strategier och jag kommer inte fungera bra förrän jag känner enorm trygghet vilket tar lång tid, det är inte säkert att jag någonsin kommer känna mig avslappnad och trygg i min gymnasieskola.

Du kanske ska gå en teoretisk linje? Tro mig, det tänker jag mycket på också. MEN, det är otroligt hårt arbete och det är ändå en stor del muntligt. Kan en teoretisk linje bli lika svår som en praktisk, till exempel måleri som jag går nu. Jag skulle lätt kunna skita i verkstadsjobbet och bara göra teorin, jag vill inte ens göra verkstadsjobbet, det är för tungt och det roliga med måleriet försvinner och blir istället något jobbigt och väldigt kravfyllt. Jag passar verkligen inte till detta, det funkar inte. Samtidigt kan jag ju inte bara nä, skiter i självaste verkstaden och gör bara teorin - Det är ju ändå verkstaden som är huvuddelen i programmet jag går.

Ena halvan av mig vill inte gå i skolan, den halvan orkar inte, medans andra delen känner att det skulle varit himla bra ifall jag fick min examen och jag vet att min lycka efter avklarad utbildning hade varit större än jag någonsin varit med om. Sen ska jag ju också tänka på att en gymnasieexamen kan vara en fördel i vuxenlivet. Dock vet jag ändå inte vilket jobb som skulle passa mig, har ingen aning. Och jobba som målare, är det det jag vill? Jag går måleri för att det är roligt men här i skolan blir det krav, här målar jag inte för att det är roligt, här måste jag, här stalls kraven.

Jag ska framöver utredas då det misstänks någon form av autism. Här i skolan görs basutredningen. Jag kan verkligen inte hoppa av NU. Basutredningen måste göras klart, det är en stor fördel att få den gjord - Går så mycket fortare på bup då.

Mina tankar går på högvarv, jag har ingen aning och för första gången någonsin kan jag inte riktigt greppa tag i de olika alternativen och känna vad som är bäst för mig.

Likes

Comments