View tracker

Det är den 13 september och en dag kvar innan flyttlasset lämnar New York för att återigen komma hem till Karlskrona.

Klockan är runt 19 på kvällen och min värdpappa har precis kommit hem från jobbet. Mitt flyg nästa dag går från JFK klockan 23, jag måste alltså åka hemifrån vid 17 för att vara där i god tid. Alltså kommer jag inte att hinna träffa min värdpappa den dagen, det är dags att säga hejdå nu.

Jag kommer ihåg att jag vankade av och an på mitt rum, vad skulle jag säga? Säger man hejdå? Eller tackar man bara för allt? Vad säger man liksom? Till slut orkade jag inte tänka mer så jag tog presenten och kortet jag skrivit till mina värdföräldrar och gick ned till köket.

Han såg direkt på mig vad som skulle hända och gick fram och kramade mig. Barnen hade redan lagt sig så det var bara jag och mina värdföräldrar i köket, men ingen av oss visste vad vi skulle säga. Jag kämpade med gråten i halsen och räckte över presenten och brevet men kunde inte säga något.

"Jag kommer inte att hinna se dig imorgon, så jag ville bara säga hejdå I guess innan jag åker imorgon" får jag tillslut fram och tårarna börjar rinna ner för kinderna.

Min värdpappa ber mig att inte gråta, kramar mig igen och jag ser att även hans ögon börjar svämma över. "Vi är så glada och tacksamma för denna tiden vi har fått med dig Lovisa, och du vet att detta alltid kommer att vara ditt hem. Du kommer alltid att vara en i familjen och detta är inte hejdå, vi kommer att ses igen. " Jag höll sedan på att bryta ihop totalt, gav honom en sista kram innan jag gick upp på mitt rum. Jag vände mig om för att se honom en sista gång, men det önskar jag att jag inte gjorde.

Nästa dag var det som att tiden stod stilla. Alla försökte hålla modet uppe men min två-åring frågade som så många gånger de senaste veckorna om det var idag jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag svarade ja och han tittade sorgset på mig och frågade om jag inte kunde stanna. När jag försökte förklara att jag var tvungen att åka hem så frågade han ifall han inte kunde få följa med, och det kändes som att hjärtat skulle gå i tusen miljoner bitar. "I don't want you to go back to Sweden Visa..." Har detta inspelat och det gör fortfarande lika ont i mig att se det.

Så kom det där oundvikliga ögonblicket, när vi skulle säga hejdå. Försökte säga hejdå så gott jag kunde till mina grabbar men när jag skulle krama om min värdmamma svämmade tårarna över igen. Det var ett sånt ögonblick ni vet när man inte vet när man ska släppa taget. Jag ville inte släppa taget, jag ville stanna.

Men så satt jag där en stund senare, i limon de beställt till mig som skulle ta mig till flygplatsen och allt började kännas lite bättre. För snart skulle jag vara hemma på svensk mark igen och få träffa alla.

Det var tur att jag flög på kvällen så att planet var släckt, för när vi flög ut över New York och jag verkligen insåg att jag flyttade hem igen lipade jag som värsta barnungen.

Sedan, några timmar senare hämtade jag ut mitt bagage och gick mot utgången för att möta pappa. Han var den enda som visste att jag skulle komma hem för att jag skulle överraska alla andra. (Trodde jag). Känslan av att se pappa stå där och vänta på mig går inte att beskriva. Efter att ha varit ifrån varandra så länge. Min pappa, min bästavän. Jag glömde nästan bort mina väskor och sprang och kastade mig runt halsen på pappa.

När vi sedan kört över Öresundsbron och skulle köra in i Sverige stannade en polis oss för att kolla våra pass. Jag kommer ihåg den bubblande glädjen jag fick när jag hörde henne prata svenska. Låter säkert fjantigt, men det var en sådan härlig känsla att höra någon prata svenska igen. Jag var hemma.

Några timmar senare var jag hemma på riktigt, hos mamma och Ellen. De hade ingen aning om att jag skulle komma och det blev både kramkalas och gråtkalas.

De första dagarna höll jag mig hemma så mycket jag kunde eftersom jag höll på att smida en plan att överraska mina kompisar och min släkt. Ingen fick veta att jag var hemma.

På lördagen, tre dagar efter att jag kommit hem hade Ellen bjudit ut mig på middag på hemligt ställe. Det enda jag visste var att jag skulle göra mig i ordning och att vi skulle köra klockan 17.

Väl inne i bilen kör vi runt ett tag innan Ellen ber mig öppna handskfacket och ta på mig ögonbindeln som ligger där. Jag tänker inte mer på det utan tycker mer att det kommer att bli pinsamt att gå runt på stan med en ögonbindel eftersom jag var helt inställd på att vi skulle ut och äta någonstans.

Plötsligt parkerar vi och Ellen leder mig ut ur bilen. När hon säger att jag får ta av mig ögonbindeln är det som att hela världen stannar. På riktigt, det kändes som att någon hade stannat tiden. I ett år hade jag varit borta. 12 månader. 365 dagar. Man hinner missa rätt mycket på den tiden. Släktkalas som man i vanliga fall kanske inte bryr sig så mycket om. Men när man är helt själv på andra sidan jorden och ser hela släkten samlad är det en känsla av saknad som inte går att beskriva. Julafton var det värsta jag varit med om, och Ellens student. Hade under året haft ett slags tomrum i mig, som jag inte riktigt förstått. Men så föll allt plötsligt på plats och tomrummet var plötsligt fyllt igen.

För där framför mig stod hela min släkt uppradad (nästan) och mina fina vänner. Det är en känsla och en stund som inte går att beskriva. Börjar lipa nu bara av att tänka på det, vilken lycka det var att få se alla igen. Och att de var där allihopa, för min skull. Och överraskade mig. Jag som skulle överraskat dom, så hade de vetat om det hela tiden. Jag kände hur benen ville vika sig och tårarna tryckte bakom ögonlocken, så jag kommer ihåg att jag gick raka vägen ner för vår trappa på baksidan och började krama om alla för att inte bryta ihop totalt.

Denna överraskning och kväll är på riktigt det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Det var bara en sådan total lycka att få träffa alla igen, kunde inte riktigt greppa det. Så tack till er, ni fattar inte hur mycket det betydde och hur glad jag blev. Ni är guld, kärlek till er!!

Resten av kvällen bjöd på massa skratt och annat kul innan jag och mina polare drog vidare ut. Där blev det väl sen en eller två jäger för mycket för kvällen slutade ju med ett något annorlunda hemsläp. Ni som vet, ni vet. I alla fall, bästa kvällen någonsin.


Har fått lite frågor på mejlen om hur det är att vara hemma. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Har varit hemma i lite drygt fyra veckor nu, men har inte riktigt fattat det än. Det är svårt att greppa. Att man är hemma, men ändå har hemlängtan. Det är jobbigt. Vissa dagar är bättre än andra och jag är såklart hur glad som helst över att vara hemma, men man hade ju liksom ett helt liv där borta så det tar väl ett tag att vänja sig igen. Svårt att beskriva och förklara men jag är glad att jag har mina Au Pair polare här hemma i Sverige som går igenom samma sak.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som har följt mig under detta året, hoppas att mina schizofrena och något dysletiska inlägg inte varit alltför tråkiga. Vill också än en gång tacka för att jag har världens bästa familj, släkt och vänner. Älskar eeeeer.

Nu är det over and out för sista gången, undrar någon något är det bara att mejla eller något.

Ha de gott, haaaaj

Xx,

Lovis

Agerade pizzabud och överraskade en något glad lillasyster och mamma.

Ni som känner mig vet att jag i princip har damp, så att baxa en båt första kvällen var ju givet.

Medan jag ovetandes åkte runt med Ellen förbereddes det för fullt här hemma.

Har en film på hela spektaklet men den går tyvärr inte att lägga ut här. Guuuuld var det i alla fall!!

Alltid lika snygg på bilder!

Fick en massa presenter, bland annat Evas hemmalagade Jansons Frestelse som jag saknat i ett helt år. Bäst!!

Mormor vann shottävlingen den kvällen, legend.

Vi höll oss ändå ganska bra på matten hemma hos mig tycker jag, sedan hann vi bara ut till bilen innan det drog igång.

Nämner inga namn men fick mig en rak höger;)

​Mingelbilder är väl inte vår grej, dessutom är Anna-Maia spårlöst borta. Grym kväll i alla fall, puss!!!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​​​På önskemål kommer här nu den andra delen av vår resemånad, lite sent dock. Men bättre sent än aldrig. 

Efter att ha sovit under bar himmel på stranden vid en sjö i i öknen i Arizona rullade vanen vidare längs med Route 66. Vi stannade i en av de äldre städerna längs med vägen och där var verkligen hur mysigt som helst. De har typ bevarat allt som det såg ut förr i tiden med gamla bilar, bensinmacker, diners, cowboy-affärer osv. 

Efter x antal timmars bilkörning var vi framme vid vårt camp vid Grand Canyon. Varken jag, Johanna eller Lovisa är några vana campare men vi överraskade och var de som var färdiga först med att slå upp tältet. Sedan fick vi klä på oss lite varmare kläder då vi inte längre befann oss i den 40-gradiga öknen. 

Väl tillbaka i vanen fick vi påsar över huvudet för att vi inte skulle veta var vi skulle. När vi sedan pulled over så ledde vår tour guide ut oss or vanen och ställde upp oss på en rad. Både hon och Johanna filmade det hela så vill ni länkar jag videon i slutet av inlägget eller något. I alla fall, när vi sedan fick ta av oss plastpåsarna fick man världens chock eftersom vi stod precis på kanten till Grand Canyon. Jag är annars inte en sådan person som bryr mig så mycket om berg och sånt skit, men det var verkligen breathtaking. Kommer ihåg att ingen av oss sa någonting, man bara stod och tittade liksom. Så GC är verkligen något jag rekomenderar, särskilt solnedgången där. Väl tillbaka på campet kollade vi stjärnor då det var ett av de stärnklaraste ställena i världen, det var faktiskt riktigt coolt. Aldrig sett så många stjärnor i hela mitt liv, särskilt inte när man bor i New York där det typ alltid är ljust pga alla billboards. Vi såg även mars och jupiter.

Tidigt nästa morgon påbörjade vi den tre timmars långa bilfärden till Las Vegas. Vi var framme runt lunch och hade då två dygn där vi fick göra vad vi ville, bara vi inte försvann typ. 

Vi bodde på Hooters, många av er vet säkert vad det är men för er som inte vet är det en slags strippklubb med restaurang och casino. Så det var en upplevelse att bo där kan man väl säga. Framåt 20-tiden var det sedan dags för en tour i en limobuss. Det var riktigt nice, den var i två och en halv timme har jag för mig och man fick även gå ut när vi stannade vid tex Vegas-skylten, strippen, alla casionos, Elvis-kapellet där man gifter sig osv. Sedan hände både det ena och det andra men jag tror vi somnade bortåt 4 den kvällen.

Morgonen efter hängde vi med Lovisas och Johannas kompisar från Dalarna, Jesper och Jonte. Vi fick den briljanta idén att åka bergochdalbanan som vi i New York-delen för jag trodde att det mer var som en turistgrej liksom, att man åkte runt i den sakta för att se New York. Men när vi väl satt fastspända i de vagnarna såg vi en skylt där det stod att vi skulle hänga upp och ned, göra en loop och köra hur snabbt det nu var. Aldrig haft sån panik i hela mitt liv, det var verkligen bland det värsta jag gjort.  

Bad innan vi...

Rullade vidare från öknen i Arizona mot Grand Canyon.

En av de små gulliga byarna vi stannade vid längs med rt 66.

Framme på campet slog vi upp tälten, här ser ni en riktig naturmänniska från de djupaste skogarna i Dalarna.

Sedan blev vi kidnappade och bortförda med dessa påsarna för huvudet.

Solnedgången vid Grand Canyon är lätt något av det finaste jag sett.

Vegas bjöd sedan på både det ena och det andra.

Rulltrappan till vänster är den Alan åker i i baksmällan och även Tom Cruise i Rain man. Caesars Palace som vi också var på var tydligen också med i Baksmällan.

​​


Efter två heldagar i Vegas rullade vi sedan vidare mot nästa mål, Death Valley. Det är bland det sjukaste jag varit med om, vad det gäller attt pressa kroppen. På ett ställe där vi stannade för att hikea fanns verkligen ingen skugga överhuvudtaget. Redan när vi klev ur vanen slog värmen mot en som en chock och det luktade som i en bastu ni vet, helt galet varmt. Jag hann gå typ 50 meter sen var jag helt dränkt i svett. Har för mig att det var 44 grader och vi skulle vandra några kilometer i öknen för att se någonting, ett berg eller något har jag för mig att det var. Det var faktiskt riktigt kul, av någon anledning gillar jag att pressa mig och se hur mycket man klarar och extrema förhållanden så är roligt.

Den natten badade vi sedan i varma källor och tittade på stjärnfall. Även det är något som måste upplevas. Att sitta där mitt i öknen i en varm källa med världens goaste gäng efter att ha klarat att bo i USA helt själv ett år. Det var ganska mäktigt. Den natten såg vi också sjukt många stjärnfall, det hade jag aldrig sett innan så det var nice.

Yosemite National Park blev sedan vårt nästa stopp. Där tyckte jag att det var relativt kallt faktiskt, tror där var 18 grader. Även där otroligt fint med vackra berg, sjöar och vattenfall.​

Några var visst lite slitna.

Framme i Death Valley som låg 84 meter under havsnivån.

Hittade lite skugga i ökenhettan. Sjukt bra botemedel på Vegas-baksmällan, man svettades ur all alkohol på bara några minuter.

Nattbad i varma källor med stjärnfall och annat sköj.

Nästa morgon rullade vi vidare mot Yosemite.

Till vänster: hur det oftast såg ut i vår van. Passade mig perfekt då min största hobby är att sova. Till höger: kisspaus i öknen.

Kommer inte ihåg exakt vad denna platsen heter men det var bland annat här Forrest Gump slutade springa.

Yosemite.


Efter Yosemite rullade vi vidare till San Francisco. Där blev det bland annat segling på en katamaran runt Alcatraz och under Golden Gate Bridge, sightseeing och beer pong.

Hela Västkustenresan blev ett perfekt avslut på mitt år i USA och det går inte att beskriva resan med varken text eller bilder, det är något som måste upplevas. Har fått se och uppleva så mycket som jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Det är synd att man inte kan lägga upp videos här för jag har så många sjuka videos från resan, men det kanske är for the best så att säg.

Som sagt är det lätt det bästa jag gjort i hela mitt liv, och mycket tack vare mina sjuka dalmasar så S/O till er!!! Lovisa och Johanna ni är bäst, vi kom varandra sjukt nära under resan. Från vätskebrist i öknen till giftermål i Vegas, till bakisbajsar på strippklubben, till beer pong på stranden med jetski stjärnan, till skrattattacker långt in på natten i ett tält i öknen. You da bombbb.

Langar några sista bilder från SF till detta megalånga inlägg.

Lollo outttt!!!

Kyssosmek

P.s. På önskemål så har jag lovat att skriva ett inlägg om de sista dagarna i USA, flytten hem till Sverige och såklart min överraskningsfest och jag lovar att det kommer att komma inom en snar framtid. Men det kommer att bli mitt sista inlägg då det här med att blogga iiiiiinte riktigt är min grej. D.s

Classic SF att vara kallt och dimmigt.

SF är också sjukt backigt.

Sjukt dålig kvalle på bilderna vår reseledare tog.

Seglingsdags.

Alcatraz.

Golden Gate Bridge.

Our ride framför the painted ladies.

Hittade denna bilden på the gang framför Beverly Hills-skylten. Jag ser ut som en svennebanan-turist, classic. I alla fall, här är länken till Johannas film för de som vill: https://www.youtube.com/watch?v=xTO6iDVvVCU

Likes

Comments

View tracker

​Tjenis Penis. Jag har ju som vanligt helt glömt bort det här med att blogga, men den senaste tiden har jag ju mest befunnit mig i öknen eller något berg och tro det eller ej, men där finns verkligen nada täckning. 

Tänkte att jag ska skriva om min road trip i alla fall och det blir nog enklast om jag delar upp det hela i två delar, så här kommer några rader om första dagarna, lovar att skriva om resten av dagarna så fort jag kan. 

Landade i Los Angeles på fredag eftermiddag där jag sedan mötte upp Johanna och Lovisa i Santa Monica. Alla platser och ställen vi sett går verkligen inte att göra rättvisa på bild eller ens beskriva, så ni får helt enkelt åka dit för det är något alla måste få uppleva. 

På lördagmorgonen började sedan själva road tripen och första stoppet var Venice Beach, Beverly Hills och Hollywood.  LA och Beverly Hills var fint på sitt sätt men ganska smutsigt ändå tycker jag och inte alls lika fint som NYC, så jag är glad att jag bott där jag bott och inte på västkusten. 

När man flög in över LA såg det ut som mars eller nåt uppifrån, bara öken överallt typ.

Santa Monica

Venice Beach, här Muscle Beach som är känt för att snubbar betaltar för att komma in på detta gymmet vid stranden för att visa upp sig när de tränar. Riktigt lökigt, läktare och grejer fanns där med.

Sjukt random att absolut vodka hade en egen walk of fame, men coolt.

​Minibussen rullade sedan vidare mot Arizona där vi skulle campa vid Lake Havasu. Där var mot mina förväntningar sjukt mycket folk som firade Labor day så vi hade galet kul, söp och grejade med bönderna som bodde där, sjukt kul verkligen! Beer pong direkt på stranden, stand up paddle board mitt i natten och gött häng. Sedan somnade alla under bar himmel på stranden, det var 34 grader hela natten. När solen sedan steg upp drog vi oss vidare mot nästa stopp.

Påväg från Hollywood, California, till Laka Havasu, Arizona.

En rastplats längs vägen, bara öken.

Stand up Paddle board framme vid Lake Havasu. Glömde ta kort hela kvällen typ men det var sjukt fint!!! Särskilt att sova på stranden under bar himmel.

En av bönderna vi träffade haha, han höll på med hembränt och hade en bild på sig själv på flaskorna. Legend, lätt en av de bästa kvällarna.

Likes

Comments

Känner plötsligt hur det värker i handen som jag håller på ratten och ser att mina knogar är alldeles vita. Släpper förvånat mitt krampaktiga tag kring ratten, helt omedveten om hur hårt jag hållit.

Som så många gånger tidigare de senaste dagarna snurrar huvudet av tankar kring min flytt hem till Sverige. Eller mer min hemifrån som det känns nu. Min flytt hemifrån USA till Sverige. Man är sjukt känslomässigt laddad just nu, mina lilla kan få en att börja gråta, men även också att bli sjukt förbannad. Går ständigt runt med en klump i magen. Gråtit hejdlöst jag vet inte hur många gånger. Ni vet sådär så att man inte kan andas. Vill inte härifrån. Är inte färdig. Detta är ju mitt hem nu.

Min två-åring sa idag att han inte ville ha deras nya barnvakt, att han ville ha mig. Jag pratade sedan själv med honom och försökte förklara att jag måste åka hem. Då han bara är två trodde jag inte att jag förstod vad som håller på att hända, en mindre att han visste att Sweden är mitt "hem". För när jag sa att jag måste flytta hem så sa han "I don't want you to go back to Sweden Visa." Helt mållös satt jag och kämpade mot tårarna. Visste inte vad jag skulle svara, men innan jag hinner säga något säger han "I want to go with you. I want to go to Sweden with you Visa." Han kryper upp i mitt knä , tittar på mig med sina underbara små ögon och säger "I want you to stay." Tårarna bara rinner ner för kinderna och jag kramar honom. Sitter där i soffan och bara kramar honom och tänker att jag aldrig vill släppa. Denna lilla varelse som inte ens kunde prata när jag kom. Denna lilla varelse som jag körde till hans första dag på dagis. Denna lilla varelse jag träffat varje dag under ett år. 365 dagar. Denna lilla varelse som blivit min bästa kompis, som jag älskar så. Denna lilla varelse som nu, med sina egna ord ber mig att stanna. Att inte lämna honom. Kan inte ens förklara hur det kändes. All I know är att jag aldrig kommer att känna mig hel igen, när man har två familjer som skiljs åt av Atlanten. Ett helt hav emellan.

Det är som min 6-åring sa när en kompis sa att han kunde FaceTimea mig. "Ja fast vi kan ju ändå inte leka. Hon kommer ju ändå inte att vara här. Hon kommer ändå att vara i Sverige, och jag här." Självklart kommer jag att hålla kontakten med dom via FaceTime och allt sånt. Men det kommer aldrig att vara samma sak. Jag kommer aldrig att kunna se glimten i ögat på min 8-åring när han skojar med mig. Jag kommer aldrig mer att se min 7-åring stå och vinka i fönstret varje gång jag kör iväg någonstans, som han alltid gör. Jag kommer aldrig mer att känna min 2-årings blöta kindpussar. Det kommer aldrig att vara samma sak.

Det kommer heller aldrig att vara samma sak att FaceTimea med j. Att våra dejter numera kommer att vara via en dataskärm. Att han inte kommer kunna se mig sådär djupt i ögonen och sedan lägga sin hand på min kind, sådär som bara han kan. Kommer inte längre känna värmen från hans kropp, höra hans hjärtslag. Allt jag kommer höra nu är hans röst via en dator när jag kommer att befinna mig tusen mil ifrån honom. Ifrån han som känns som hemma. Ifrån allt här som känns som hemma.

BÄSTA HELGEN I CITY

Men nu till lite roligare grejer! Nämligen min helg inne i city med Ina. Kunde inte haft en bättre helg alltså!!! Började med att checka in på sjukaste hotellet! Verkligen lyxigaste jag någonsin bott bo. Så det var off to a good start kan man verkligen säga. Sedan strosade vi bara runt i underbara New York, shoppade lite och bara njöt av denna underbara stad och sommarvärmen. Köpte sedan med oss lite käk upp på rummet, åt och gjorde oss i ordning för kvällens bravader. Skulle egentligen på en förfest vid 9.30 men vi hade så sjukt kul själva på rummet haha så vi sket i den och drog sedan ut vid 12.30 istället på en nattklubb. Där träffade vi sedan bland annat Jonathan Cheban, ni som är Kardashian fans vet att detta är Kims bästa kompis. Drog sedan till ett annat ställe med några vi träffade, kom tillbaka till den första nattklubben där vi gled förbi en svinlång kö och sa att vi var med en kille som jobbade där. Dörrvakterna släppte då in oss varpå gänget bakom oss sa "vi är också med honom!" Och dörrvakterna ba "yea sure, nice try." Och hängde för bandet igen. Sjyyyyykt nirre alltså hehe.. Drog därefter på efterfest hemma hos en kille med sjukaste lägenheten. Seriöst sjukt nice inrett med eget roof top och hela köret. Som taget ur en film, sjukt nirre.

Vid 5.30 landade vi sedan med varsin kyckling wrap på hotellrummet igen efter sjukaste utekvällen. Riktigt fet alltså. Två timmar senare ringde sedan alarmet, man kan ju inte sova bort hela dagen.

Så söndagen spenderades även den i city.  Började faktiskt med gudstjänst i svenska kyrkan, alltid kul att träffa svenskar och det är ett sjukt mysigt ställe med. 

Nu är jag hemma och ska strax sova, sjukt trött fortfarande. Snart blir det till att börja packa för Västkusten, tagga!!! Vet förresten inte om detta blir mitt sista inlägg på amerikansk mark, är inte säker på hur mycket tid jag kommer att ha framöver men oavsett lovar jag att göra ett inlägg om min road trip längs Västkusten vare sig det blir när jag kommer hem hit igen eller när jag är hemma i Sverige igen.

Xoxo,

Lovisa

Tog knappt några bilder på hotellet så här är några från deras hemsida.

Efter incheckning på lördagen blev det som sagt cityhäng innan krök.

Pre gaming på rummet.

Några bilder från hans roof top, ni ska se bilderna på lägenheten :PpppP

Softade runt på söndagen.

World Trade Center 4 är nu färdigt, ett shoppingcenter.

Softade sedan vidare, bland annat med ett nap i skuggan nere i Bryant Park.

Likes

Comments

​​Som rubriken redan avslöjat kommer här ett riktigt sletet inlägg om vad jag har för mig. Är sjukt trött och borde sova men har verkligen ingen tid över till att blogga så försöker hålla ögonen öppna för att skriva ihop ett snabbt inlägg.

Mycket har hänt sedan sist, vardagliga saker som att hänga med polare, träffa j, jobba, city och sånt. Men jag hade även the privilege att få följa med min fina värdfamilj på semester i New Port, Rhode Island. Kort sagt är det ett av de vackraste ställena jag varit på. New Port började redan på 1800-talet att etablera sig som en sommarsemesterort för de allra rikaste New York borna som då byggde sig stora mansi0ns där som idag är museér. Idag är det bland annat rika rövhål som Donald Trump som äger sommarmansions där. Stränderna är otroligt fina, kilometerlånga vita stränder med vackra hus. Fanns även en cliff walk där jag hängde mycket, sjukt fint att gå längs med havet på klipporna och kolla på de stora husen. Jobbade i princip ingenting så hade mycket tid över till att hänga med polare, upptäcka New port, sola och bada och bara semestra. Kom sjukt mycket närmre min värdfamilj under semestern, dom är verkligen bäst.

Första kvällen när vi kom dit gick jag upp på mitt rum vid typ 9-tiden varpå min värdpappa frågar varför jag inte ska ut eftersom det är lördag. Förklarar då att jag inte känner någon här och att det är pinsamt att gå ut själv. Då säger min fina värdpappa "Lovisa, jag lovar att vem som helst vill prata med dig. Gå nu ut och sätt dig i en bar, du kommer sitta där i max två minuter innan någon kommer att komma fram och prata med den långa blonda tjejen från Sverige." Efter vårt lilla samtal blev jag så himla glad av de fina orden och tänkte att han hade fan rätt, jag ska fan inte sitta hemma när man är i New port en gång i livet, yolo alltså!! Med nyvunnet självförtroende spatserade jag sedan ombytt och fixad ner mot downtown. Slaknade lite sedan kan jag säga när jag helt ensam satte mig i baren med en öl i näven, kände mig som världens alkis som satt där själv. Men min värdpappa hade rätt, det dröjde inte länge innan grabbsen kom och jag hittade vänner som jag sedan umgick med under veckan. Sjukt otippat att lilla jag drog utgång själv va!?? 

I helgen, som förmodligen är min sista riktiga helg här, så ska jag och Ina bo inne i city. Hennes kungliga fader har fixat gratis boende till oss där inne så vi ska dra in tidigt på lördag förmiddag, vara där hela dagen sen kötta utgång på kvällen och sedan hitta pånågot kul på söndagen. Är så sjukt taggad!!

Sedan bär det av till Kalifornien för min del på lite semester innan jag flyttar hem till Svedala. Tänker inte ens gå in på flytten, är så sjukt jobbigt nu alltså, är verkligen inte redo att flytta hem och lämna allt. Menmen, ser fram emot Cali i alla fall! Vi ska köra en road trip och se bland annat LA, Hollywood, Santa Monica, Las Vegas, Grand Canyon, Route 66, San Francisco m.m. Ska bli sååå kul! 

Ae nu måste jag slagga alltså, klockan är över 00 här och imån ska jag upp tidigt då jag lovat kidsen att hänka till Legoland. Vafan ska dom till Danmark tänker ni?!!?? Men nej, de har ett eget Legoland inne i New York, såklart. Vad finns inte där liksom.. Nu finns där ju även en naken Trumpstaty. 

Aja, gn på er!!

Xoxo från J.B (John Blund)

Världens mysigaste downtown

Sjävla centrum låg precis nere vid havet med bryggor och båtar överallt.

Världens idyll alltså

Kryllade av stekare med yatch som denna, sjukt vad pengar alla hade. Jag var i himmelriket bland alla dessa båtar

Lite bilder från cliffwalken

Några av alla de mansions som fanns längs med cliffwalken

Det bjöds på en hel del magiska solnedgångar under veckan också

"The Elms" byggdes under tidigt 1800-tal för 16 miljoner svenska kronor och har idag ett värde av 170 miljoner svenska kronor. Familjen som byggde huset använde det som sommarstuga 4 veckor varje år, övrig tid stod det tomt när familjen levde inne i New York

Gick en runda en eftermiddag och hittade....

Denna skylt. Sjukt random

​Här är en halvdan bild på our driving route för Cali road trippen

Likes

Comments

​​​​Vad hände med tiden? Insåg nyss att det är augusti idag.  Det är väl inget märkvärdigt tänker ni. Men det var i augusti förra året, för 11 månader sedan jag påbörjade min resa. För 11 månader och 7708 kilometer sedan befann jag mig fortfarande i Sverige. Nu är mitt livs största äventyr och bästa tid snart över. Var har hela detta året tagit vägen? Den 30e augusti gör jag min sista arbetsdag här i USA. Kan inte ta in det. Det går liksom inte att greppa. För cirka ett år sedan var jag påväg mot mitt livs äventyr som jag tänkte ta lite som det kom. "Jag kommer aldrig att stanna ett helt år", tänkte jag. "Det kan ju vara kul att prova på hur det är där borta i USA i några månader." Little did I know att jag skulle skaffa mig ett liv här borta. En ny vardag, nya rutiner, nya vänner och allt det där. Det som jag bara trodde skulle bli lite av en rolig grej, som en semesterresa. Att det nu är mitt liv som jag nu ska lämna. Och det skrämmer mig otroligt nog mer än när jag lämnade allt hemma i Sverige. 

Går inte att förklara alla känslor som finns i kroppen just nu. Antar att detta inlägget makes no sense men försöker väl mest att skriva av mig lite och få ut några av alla de känslor som sköljer över mig nu. 

Är såklart hur glad som helst att jag snart kommer att träffa alla där hemma i Sverige igen. Men jag är verkligen inte redo att lämna allt här. Vill inte lämna. För jag vet att allt där hemma är precis likadant. Jag ser hur det är när mina vänner en efter en flyttar hem igen. Det är som att tiden har stått stilla där hemma. Så jag vet att allt där hemma finns kvar. 

Men när jag lämnar min familj, mina vänner och mitt liv här kommer det inte att finnas kvar. Jag kommer aldrig mera bo här igen. Jag kommer aldrig mera dansa röven av mig med Ina i Stamford, åka limousin på Manhattans gator, ha picknick i Central Park, åka skridskor i Bryant Park, strosa runt i SoHo osv osv. Detta som nu är mitt hem, kommer snart inte att vara mitt hem längre. Det är en sjukt konstig känsla som jag inte ens ägnade en endaste tanke åt när jag flyttade hit. Hur det skulle kännas att lämna. Hade heller aldrig ens tänkt tanken på att ett annat ställe än Karlskrona, platsen där jag är född och uppvuxen, skulle kunna kallas för mitt hem. Att jag skulle finna ro och känna mig hemma, på någon annan plats än "hemma".

Och mina värdbarn. Mina tre fina småbröder. Hur ska jag kunna lämna dom? De som de senaste dagarna haft raseriutbrott, gråtit och skrikit för att jag snart ska lämna. Mina älskade små pojkar som jag fått uppleva så mycket med. Jag flyttade hit och trodde att jag skulle lära dom en massa, när det i själva verket är dom som lärt mig. 

Min största rädsla är att jag alltid kommer att sakna något nu. Tänk om jag aldrig kommer att känna mig hel igen? Och tänk om j är den rätta? Vad gör man när man träffar någon som får en att känna något man aldrig känt innan, när den personen snart kommer att bo på en helt annan kontinent än en själv? Kommer jag alltid jämföra alla killar med honom nu? Kommer jag sitta där, 20 år senare, gift med någon annan och fortfarande tänka på honom? Undra hur det hade blivit om vi verkligen gav det en chans? Borde vi verkligen ge upp?

När jag kommer att landa i Köpenhamn igen, ett år senare är det inte samma Lovisa som kommer tillbaka. Jag ser och känner det nu. Allt jag känt och upplevt här, hur det har ändrat mig. Hur mycket jag faktiskt växt och utvecklats som person under mitt år här i USA. Har under året här blivit så otroligt rik på både erfarenheter och kunskap, men också på vänner och kärlek. 

Så det är väl det jag får fokusera på, alla minnen och personen detta format mig till. Att jag får vara tacksam för det. Tacksam för den bästa tiden i mitt liv.

Likes

Comments

Tjo alla shonos!!

Har nu nåtts av nyheten att det hemma i Sverige går rykten om att jag dött pga att bloggen inte varit uppdaterad på så länge. Så här kommer ett inlägg "från andra sidan".

Har hunnit med massa sedan sist. Bland annat lyckats flörta mig ur både en parkeringsböter och en reperation på bilen.

Det började med att jag körde över ett vägarbete där det var massa småsten där jag såklart på något sätt lyckades att få upp ett antal stenar i bilens bromsar samt framme vid höger hjulaxel (et ej om det finns något som heter så ens men ni fattar vad jag menar.) Stenarna kilades sedan fast och min bil (som är splitterny och går som en pärla) började nu låta värre än en gammal rostig långtradare. Man hörde den på flera mils avstånd och bromsarna funkade i princip inte. Lång historia kort, kunde köra bilen till the dealer ship där mina värdpäron köpte bilen när jag kom. Det är typ en lång raksträcka sista biten fram till affären så jag såg redan när jag svängde in på raksträckan att hela arbetsstyrkan hade avbrutit sina arbetsuppgifter för att gå ut och se vad det var som förde ett sådant oliv.

"Girl that car is brand new, how did you manage to kill it??"

Jag fick sedan förklarat för mig att det endast var stenar som var fastkilade och att de kunde ta ut dom åt mig. Gött tänkte jag och fortsatte smutta på mitt kaffe i väntrummet. Fick sedan syn på en prislista. 20 minuters service: 200 dollar. Höll på att sätta kaffet i halsen. Det hade nu gått en timme sedan jag kom hit. Hjärnkontoret jobbade på och efter ett tag räknade även jag utan mattekunskaper ut att det borde kosta mig 600 dollar. Kände hur hjärtat började bulta, fan med vad segt att behöva lägga så mycket pengar på en sådan oturshändelse.

Innan jag hinner tänka vidare kliver killen som fixat bilen in. Han är typ i min ålder och frågar nervöst om det är jag som är ägare till den svarta subarun. Får plötsligt en snilleblixt. Detta är min chans. Kanske, kanske kan jag lyckas flörta mig ur denna knipa. Tar en sista sipp av kaffet innan jag reser mig upp, slår på mitt bästa leende, lägger huvudet lite på sne och säger "yes sir, that's me." Efter några minuters flirtande tänker jag att detta kommer ju aldrig funka, ger upp och säger "så hur mycket kommer detta att kosta?" Varpå han svarar "ma´am, jag tycker synd om dig som har haft sådan otur så vi bjuder på denna servicen och hoppas att bilen kommer att rulla bra framöver."


Några dagar senare åkte jag och Ina in till city och jag parkerade där jag alltid parkerar. Ina bad mig flera gånger att jag skulle betala parkeringsavgiften men jag sa att jag har minsann aldrig betalt någon parkeringsavgift och här parkerar jag alltid. När vi några timmar senare kommer tillbaka tror jag att jag ser i syne. En vit lapp sitter fast under vindrutetorkaren. Det måste vara ett skämt. Är det en parkeringsböter? Jajamen, visst är det det. Svär en lång ramsa, hur kan jag ha sådan otur??? Läser sedan att man kan åka in till polisstationen och personligen betala parkeringsbötern, så nästa dag bestämmer jag mig för att ta saken i egna händer och återigen slå på den svenska charmen.

10.00 sitter jag inne i ett slags förhörsrum med en polis som övervakar oss, stående i ett hörn, samt en annan polis som sitter mittemot mig på andra sidan bordet. Jag har turen att återigen få en stackars kille i min ålder. På med charmen nu Lovisa!! Han harklar sig och frågar vad fallet är.

Jag släpper hårslingan som jag virat mellan fingrarna, blåser en bubbla med tuggummit och skjuter sakta över parkeringsbötern över bordet. Han läser mycket noga.

"Alright, så du har parkerat på en parkeringsplats man bara är tillåten att parkera på om man har tillstånd, är det korrekt?"

Jag spelar dum svensk och svarar på svengelska "jes sör, böt aj dident know aj wasent allowed tu park der."

Han tittar misstänksamt på mig. Jag förklarar sedan på knagglig engelska att jag verkligen försökt att betala men att det inte gick varpå han svarar "nej precis, för att det är en privat parkeringsplats där du endast får stå om du har tillstånd. Det handlar inte om att du inte har betalat, det handlar om att du stått där du inte får stå."

Fan också, tänker jag. Tar ett djupt andetag och säger med min allra svenskaste brytning att jag verkligen inte menat att ställa till med något trubbel, att jag bara är en svensk Au Pair som är här alldeles själv. Försöker få fram lite tårar och fortsätter"Ajm all alone, maj family is in Sweden and aj jöst dident know wat dat sign ment. Aj am so so sorry officer."

Han tittar på mig. Jag tittar tillbaka. Ler lite i hopp om att mitt tappra försök att spela dum, blond, svensk tjej ska fungera. Äntligen ler han tillbaka och säger "lovar du att läsa skyltarna noggrannare i framtiden?" Får kämpa för att inte börja gapskratta. Detta kan inte vara sant. Funkade det?

"Jes sör aj promise!!" Han blinkar mot mig och säger att vi stryker denna bötern om jag lovar att sköta mig i fortsättningen. Går ner i receptionen och får allt fixat. Kliver ut ur polisstationen, går runt hörnan och börjar sedan gapskratta. Kommer fortfarande ihåg känslan. Att sitta i ett sådant förhörsrum och totalt blåsa dom och att det lyckades. Att jag lyckades flörta mig ur en parkeringsböter på en polisstation. En av mina stoltaste stunder i livet haha.

Förutom dessa incidenter har livet rullat på med sol, bad, poolhäng och allt vad sommaren innebär. Imorgon blir det utgång, söndag strandhäng eller häng med j och på söndag ska vi gå på hästpolo som dom överklass amerikanare vi är (skojar!!).

Just det, Anton om du läser detta så är nu Örlogsstaden Winter Classics även känt borta i New York! När min värdpappa hade möte i vilken skyskrapa det nu var, berättade an om sin svenska Au Pair och hur galna svenskar är. Han berättade att under vintern i Karlskrona spelar de hockey på havet (!!!!) som frusit till is (!!!) och att de har rökmaskiner och hela köret på isen och att det är flera hundratals människor där och tittar trots det kalla vädret. De andra banknissarna hade först inte trott på honom så han hade visat bilder från matchen som jag skickat till honom och de hade blivit helt förbluffade. Så nästa vinter lär det komma lite publik från andra sidan Atlanten!


Puss och kram skumbanan,

Lovisa

Gött häng i Central Park.

Typ för varmt att vara inne i city nu dock.

Parkeringsbötern påväg in till polisstationen.

Kvittot efter mötet. PAID: 0.00. KUNG

Såg ett par feta bromsljus häromdagen.

Myskväll med Ina @ my place

Våra dagar. Sol och bad och träning.

Detta är bara sjukt... Såna lappar är överallt här borta

Lite egopics ifall ni glömt bort hur jag ser ut trololol :pppPPPp

Man ska inte skämta om denna idioten men dog när jag såg denna hahah

och denna, så blåst

Och denna haha, Trump eller Hillary. Pest eller kolera.​

Likes

Comments

"PREVIOUSLY ON THE REAL HOUSEWIVES OF WILTON"

Detta inlägget får bli så som de gör i början av varje avsnitt till en serie ni vet där de berättar de viktigaste sakerna som har hänt i tidigare avsnitt. För jag har ju som vanligt inte bloggat på år och dar, så jag ska försöka komma ihåg allt som hänt.

Till att börja med då:

BASEBALL

Gick på baseball med ett Cultural Care gäng, sjukt kul!! Vi gjorde en road trip av det hela, var typ 14 pers i en minibuss tror jag. Dunkade skön musik och gled runt på gatorna i city. Obeskrivligt. Matchen i sig fattade jag typ ingenting av men hela eventet var grymt.

Inaaaa

Förutom baseball har jag varit inne i city x antal gånger sedan sist, bland annat en gång med Ina. Vi hade världens skönaste dag med bästa vädret, strosade runt och gjorde vad som föll oss in. Mös i Soho, käkade glass som såg ut som en ros, var på Victoria´s Secret m.m.

Modeller.

Världens bästa Ina. Sjukt att man snart kommer att byta ut att bo 4 min från varandra till att bo 4 h från varandra i Sverige...

Shake Shack. Pure love.

Måndagen i city avslutades med drinkar i Bryant Park.

Annars ser dagarna för tillfället mest ut som så att jag är till stor del ledig fram till eftermiddagen när det är dags att hämta kidsen på camp. Dagarna spenderas oftast vid Inas pool, sommaren här borta är sjukt varm så man måste vara vid en pool eller havet för att kunna svalka sig. När jag sedan "jobbar" blir det mest häng vid nästa pool, nämligen på klubben med kidsen där det finns både barnvakter och badvakter så blir inte så mycket jobb. Mina dagar när jag är helt ledig spenderas antingen inne i city eller med J. Slänger med några bilder från de senaste dagarna.

Kollade när J lirade lax.

Strandhäng.

Picknickmys och volleyboll om kvällarna är aldrig fel.

Ina har inte bara en pool utan även en jacuzzi!!!

4th of July

Sen var det ju 4th of July häromdagen med. Sjukt häftigt att få uppleva det här i USA och med riktiga amerikanare för att se hur de firar. Den 3e juli drog vi på hemmafest och firade med folk i vår ålder, sen på 4e juli firade jag under dagen med familjen på klubben med DJ, poolparty, dans och sjukt gott grillrök. Sen drog jag till Wilton High School med mina polare där det var som en festival. Livemusik, matstånd med gratis käk m.m och sjukt mycket folk! Sen när mörkret lagt sig var det dags för raketer. Så fort de släckte lamporna på anläggningen tystnade alla och la sig i gräset. Sjukt mäktigt känsla. Typ 600 pers låg helt tysta och bara tittade på raketerna som lös upp natthimlen. Fick lite gåshud när jag tänkte på det. Kort sagt så firar man i alla fall nationaldagen både med vänner och familj och dagen består av bira, bbq, skratt, musik och feta raketer. Nu är jag för trött för att skriva mer, sorry men här är bilder från 4th, godnatt!!!

Xx

Tro det eller ej men på 4th of July festen lirade vi svenskt kubb som Sofie hade med sig, sjukt kul!!

och såklart beer pong.

Wilton tröjan fick åka på (bor i Wilton) samt mitt favoritpin med favoritflaggorna!!!

Fetaste bromslyserna, ska lätt skaffa sånna.

Likes

Comments

Här kommer en snabb lägesuppdatering. Ligger i sängen helt svettig, har typ 100% solsting alltså. Varit ute i solen hela dagen och det har seriöst varit typ 40 grader och jag har druckit alldeles för lite. Får skylla mig själv. Kom ihåg solkrämen denna gången i alla fall.

Imorgon fyller min bror, Ina, 20 barre!!!!! Gammal som gatan är du nu brori!! Det ska firas hemma hos henne på dagen med poolparty, så taggad! Ska bli hur kul som helst verkligen. Och på kvällen blir det middag av något slag tror jag.

På fredag är det dags för, trumvirvel, riktig baseballmatch!!! Har ju sett baseball här hemma i Wilton men på fredag ska vi se New York METS spela i deras hemmaarena inne i city, så grymt taggad! Ska bli helt sjukt roligt, en av de sista grejerna på min bucket list.

För övrigt kan jag meddela att det som inte fick hända har hänt. Efter 10 månaders tappert undvikande av killar har det nu gått åt skogen. Tänker inte gå in något mer på det, bara sjukt mycket tankar just nu. Riktigt jobbigt att träffa någon som honom när man vet att man efter sommaren kommer att befinna sig på två olika kontinenter.


Xoxo,

Lovisa

Likes

Comments

Nu har det gått ett tag sedan vi landade hemma i gamla Svedala efter två intensiva och härliga veckor hos Lollo i det stora landet i väster, närmare bestämt nästan två månader. Här hemma våras det för fullt och älskade lilltösen har just tagit studenten med en studentskiva att minnas där Lollo fanns med en runda via Skype.

USA-resan till Lollo var grym. Trots fyra timmars försening mellan Amsterdam-New York så överraskade och mötte Lollo upp oss ute på JFK, vilken härlig känsla att få krama om och skägga stortösen igen <3. Att Lollo dessutom köpt med sig grymt stora och goda cupcakes gjorde inte mottagandet och shutteln in till city sämre.

Det som var direkt slående var en smått skruvad känsla. Samma gamla Lollo som skojade och nojjsade, samtidigt som det var en annan Lollo som klev fram och tog för sig på et annat sätt, märktes redan direkt på JFK.

Första veckan tillbringade vi tillsammans på hotell i Wilton då Lollo jobbade en del. Värdfamiljen var omtänksamma och ödmjuka vilket gjorde att Lollos arbetstider minimerades så vi kunde få än mer tid tillsammans. Förutom att Lollo hade förberett massa saker som vi tillsammans skulle kolla så träffade vi värdfamiljen och såklart lill-dude som vi hade med oss på utflykt för oss själva också. Förutom miljön i den lantliga omgivningen av Wilton som vi bilade runt i så tog vi också del av en hel del käk. BBQ käk mitt ute i ingenstans med massa Rednex-people var grymt likaså en lördagsbrunch med all sköns blandning i käkväg.

Andra veckan var Lollo ledig tillsammans med oss andra och då drog vi in och bodde mitt på Manhattan. Herregud vilken stad och herregud var mycket att göra och uppleva. Förutom affärer och Time Square så blev det Ground Zero som är väl värt sitt besök, trots att det är oerhört omtumlande och berörande. Top of the Rock med grym utsikt bockades också av, att sörpla i sig en Broocklyn Pale Ale i Broocklyn gav en speciell känsla, än större mäktig känsla var såklart hockeyn på MSG mellan NewYork Rangers vs Detroit Redwings med många svenska spelare på isen och 18000 på läktarna. Kung Henrik är i underkant, Lundqvist är kung i MSG.

Trots att sovmornarna uteblev, då Lollo var en slavdrivare med digert program alla dagarna :-), så var vår USA-resa helt fantastiskt. Öppna och välkomnande människor som var nyfikna vart vi kom ifrån, inte helt ovanligt heller att många av dom var svenskättlingar. Åker gärna till USA igen och New York är en helt fantastiskt stad som vi bara tagit liten del av, finns ännu mycket mer att utforska vidare.

Ni som funderar på att åka iväg och bli aupairer, bara göra't. Även om det är tuffa beslut att ta och ge sig iväg så är det mycket utvecklande och lärorikt. Såväl språkmässigt, kulturellt och personligt. Ni som har möjlighet att åka iväg och besöka- bara göra't! Oerhört trevligt och skoj att få ta del av allt.

Nu är det "bara" en sommar emellan, sen är det dags för en ny bamsekram med skäggning- den gången på Kastrup och med all packning med hem till Svedala älskade Lovis <3.

Likes

Comments