View tracker

Oj så roligt att mitt förra inlägg gillades av så många, och att jag fick så fin respons. Det är alltid så spännande när man skriver inlägg som det förra, för man vet med säkerhet när man publicerar att det kommer att gillas av vissa, men också "ogillas" av många. 

- Men jag tycker att det är viktigt att våga stå upp för vad man tycker och tänker!

Så tack till er, som står med vid min sida.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Facebook är ett fantastiskt påhitt, för det mesta.

Men jag tycker att det sprids alldeles för mycket hat. Och fördomar. Slutsatser, och okunskap. Jag tycker det sprids så mycket myter och påhitt om invandrare, och flyktingar. Och jag tycker att det är skrämmande att det finns många på min vänlista som verkar tro på mycket, utan att ens ta reda på om informationen över huvud taget stämmer.

Det finns tillexempel många som tycker att det vore en bra idé att, istället för att välkomna flyktingar hit, hjälpa människor på plats. Låt mig då bara visa er en bild från Aleppoprovinsen Kobane, i norra Syrien:

Låt mig sedan påminna er om att det finns människor på min vänlista som fortfarande tycker att det är en bra idé att hjälpa dessa människor på plats. Även fast bilder som denna finns på aftonbladets hemsida.

Det finns även många som tycker att det är så otroligt fel att de som kommer hit kan hålla en smartphone i sin hand. "De är bara lyxsökande turister", är ett vanligt begrepp. Men jag såg en bild här för ett tag sedan, där det stod något i stil med: "Dessa människor flyr från ett fruktansvärt krig, inte från stenåldern." Jag tyckte det var en väldigt tänkvärd mening, som jag hoppas att många tog till sig.

Försök föreställa er att ni skulle fly från ett land där ni riskerar att dö vilken sekund som helst. Försök föreställa er att ni åker på en gummibåt över medelhavet under fruktansvärda förhållanden. Försök sedan föreställa er att kaptenen ropar att alla måste kasta sin packning eftersom att lasten blev för tung för den svaga gummibåten. Om ni då skulle få välja en sak att behålla så tror jag att de allra flesta skulle välja sin telefon. Många flyr själva, och jag kan dra slutsatsen att det förmodligen finns väldigt många som är fruktansvärt oroliga, som vill att denne person ska höra av sig så fort den når fastlandet.

Det finns som sagt, otroligt mycket myter kring invandring och flytingar, och jag skulle kunna fortsätta hela natten. Men jag blir iallafall så fruktansvärt arg när jag läser diskussioner angående detta på Facebook.

Här för ett tag sedan var det diskussioner angående tårta. Det måste ha varit den mest löjliga diskussion jag någonsin har läst. Bodens kommun hade anordnat en Välkomstcermoni för våra nya medborgare, och skulle bjuda dessa nysvenskar på tårta. Men istället för att hylla Bodens kommun och visa sin uppskattning om det fina initiativet, så startar en fruktansvärd diskussion med väldigt mycket smutskastning mot kommunen. Jag funderar då var all uppskattning är. Varför vi väljer att känna "oss" så kränkta över att våra barn inte fick någon tårta. Jag förstår inte hur svenska föräldrar inte kan vända detta till ett fantastiskt tillfälle att berätta för sina barn att det finns ofantligt mycket orättvisa i vår värld, och att vi har många människor som har kommit hit till vårt fina land för att få känna sig trygga. Att se detta som en möjlighet att berätta för sina barn att vi vill välkomna våra nya vänner till vår kommun, och vårt land.

Jag skulle vilja se lite mindre hat och lite mera kärlek på Facebook. Eller kanske inte just kärlek, men jag skulle gärna se att fler människor skulle visa lite mera respekt, och lite mer empati för sina medmänniskor.

Det är så många fina människor bland de som kommer hit, och jag blir så ledsen när jag ser hur mycket fördomar många har. De som kommer hit är alla individer, och är precis som oss. Det finns så många fantastiska människor här, om du bara väljer att öppna din dörr, istället för att hålla den stängd.

Likes

Comments

View tracker

Då var 2015 ett avslutat kapitel.

2015 har, som jag tidigare sagt, varit ett oerhört händelserikt år.

Året började med att jag blev heltidsanställd på förskolan Kids Corner i Harads, efter en sex månader lång provanställning. Det kändes jätteroligt att få vara kvar på ett jobb där jag trivs så himla bra.

I slutet av februari frågade Maja mig om jag ville följa med på en volontärresa till Nepal. Jag grubblade och funderade, pratade med min chef och mina kollegor, och efter många tankar "fram och tillbaka", bestämde jag mig för att åka, och vi bokade biljetter.

I slutet av mars (alltså en månad efter att vi bestämt att vi skulle åka) satte vi oss på det plan som skulle ta oss till Kathmandu, Nepal. Där väntade ett större äventyr än någon av oss kunnat ana.

När vi kom till skolan insåg vi väldigt snabbt att behovet av leksaker & skolmaterial var väldigt stort. Vi bestämde oss för att starta en insamling för att kunna köpa saker som skolan saknade och på ungefär en vecka hade svenska folket skänkt oss/skolan över 50.000kr.

Efter det väntade en hel rad av intervjuer och reportage om, och med, oss. Vi blev otroligt uppmärksammade, och det var så fantastiskt att få en sådan fin respons av svenska folket!

När vi reste hem till Sverige, efter vår tre veckor långa volontärresa, hade vi så mycket nya erfarenheter och intryck med oss, och det tog många veckor innan vi förstått vad vi varit med om. Hemma väntade ännu fler reportage och även en radiointervju. Föreningar hörde av sig och ville att vi skulle komma och berätta om vår resa, och både privatpersoner och föreningar ville fortsätta skänka pengar och hjälpa till.

4 dagar efter att vi kom hem från Nepal, drabbades landet av en jättestor jordbävning, största på över 80år, och då kändes det som att hela livet vändes uppochner. Helt plötsligt visste vi inte om barnen och alla fantastiska människor vi just vinkat hejdå till, ens hade överlevt. Det blev några väldigt jobbiga dagar innan vi fick beskedet om att skolan, lärarna & barnen hade klarat sig.

- Då det ansågs vara för farligt, på grund av rasrisken i samband med efterskalv, att sova inomhus sov rektorerna och barnen ute på skolgården i några veckor efter jordbävningen. Rektorerna skickade oss bilder på hur dom och barnen låg nerbäddade under filtar och på kuddar som jag och Maja precis köpt, och gett till dom. Bilder där barnen spelade sällskapsspel som vi precis gett dom, under taket som bestod av en uppspänd presenning.

Vi fortsatte att samla in pengar efter jordbävningen, och allt som allt har vi nu skänkt över 100.000kr till Nepal.

Senare, samma månad, (april) blev jag och Maja nominerade till "Kvinnor som förebilder i Norrbotten", och i slutet av maj fick vi veta att vi hade blivit utvalda, av 60 nominerade, som två av tio som skulle få representera Bodens kommun i projektet. Det kändes så ärofyllt och fint att vi ens blivit nominerade, så att sedan bli utvald kändes helt otroligt.

I augusti reste jag, min syster och några av våra kusiner, (inkl. mitt kusinbarn och min systers pojkvän) till Skottland med mormor och morfar, för att mormor alltid drömt om att få se säckpipor på festival i Edinburgh. Det blev en fem dagar lång och mysig resa.

I början av oktober blev vi fotograferade och intervjuade till "Kvinnor som förebilder i Norrbotten" och i november var det premiär av utställningen.


Det var mitt år "i korta drag". Nu väntar jag med spänning på att se vad detta år har att erbjuda.

Likes

Comments

Jag ligger ofta och funderar på allt möjligt, när jag är i lägenheten. Jag trivs superbra när jag är här, men det är något med tystnaden och ensamheten som både känns underbart och otroligt skrämmande. Jag är så van vid att alltid omge mig med människor, så det blir nästan skrämmande för mig att vara själv ibland. Det är nästan skrämmande att låta tankarna komma ikapp, och tillåta sig att stanna upp och leva i nuet. Jag är så van vid att planera allt in i minsta detalj, att när jag blir ensam, och har en oplanerad eftermiddag, blir jag nästan panikslagen. Men så fort jag tillåter mig att varva ner känner jag att det är precis det jag behöver.

Jag har alltid velat ställa upp för alla, och vara alla till lags. Men det kommer också en gräns där jag måste stanna upp och känna efter. Gör jag det här för min egen skull? Eller är jag för van vid att lyssna på andra, att jag alltid glömmer bort att prioritera mig själv? Att prioritera det som känns bäst för mig. Jag försöker att kombinera båda delarna, men på senare tid har jag börjat känna att det kanske inte alltid är bäst att vara alla till lags, ifall jag i slutändan aldrig prioriterar mig själv, och alltid sätter mig själv i sista hand. Jag tror att det viktigaste egentligen är att våga lyssna på sig själv och sina gränser. Jag tror, och hoppas, att de människor i min omgivning som bryr sig om mig kommer att förstå.

I framtiden önskar jag att jag ska kunna göra skillnad på något sätt. Kunna hjälpa de människor som verkligen behöver det. Visst, jag har varit månadsgivare till UNHCR -FN's flyktingorgan i över ett år, och jag har varit till Nepal och gjort skillnad för barnen på Asphodel, men jag skulle liksom vilja göra mer. Göra något annat än att donera/samla in pengar. Kunna vara en förebild på något sätt.

Likes

Comments

Vad roligt att se att det är så många som är intresserade av att läsa om Nepal.

Jag tänkte fortsätta med att berätta lite om de allra första intrycken och upplevelserna vi var med om.

Vi flög Luleå → Stockholm → Doha→ Kathmandu, och när vi landade i Kathmandu, Nepal, mötte rektorsparet (Biva och Birendra) upp oss. (För er som inte har följt hela vår resa, så var jag och min kusin Maja och volontärarbetade på en nepalesisk skola, speciellt inriktad på att ge fattiga, och föräldralösa barn möjlighet till en utbildning, och detta rektorspar har tillsammans startat upp, och driver skolan. Rektor och Vice rektor.) De välkomnade oss med två halsband gjorda av blommor, samt gav mig och Maja varsin bukett blommor, och förklarade ”Så välkomnar vi speciella människor, som ni”, och ja, nog kände man sig allt speciell.

Vi hoppade in i skolans lilla buss, och det var nog första gången i mitt liv som jag känt mig lång, för den var verkligen liten. Resan till skolan tog ca. 10 minuter och när vi kom fram, så var det många barn som satt förväntansfulla och väntade på oss. De hukade sig, höll ihop händerna och sa Namaste. ”That's how we say hello”- Förklarade Biva.

Biva och Birendra visade oss rummet som de hade gjort iordning åt mig och Maja, och det var faktiskt väldigt fint. Visst, sängarna saknade riktiga madrasser, och rummet var gjort av betong, men de hade gjort det så fint med ett avlångt sängbord och ett skrivbord med två stolar. ”Här kommer vi nog att trivas bra” -Tänkte jag direkt. Vi packade upp de grejer vi hade med oss i resväskorna till skolan, (saker vi hade fått sponsrat av olika företag och privatpersoner i Boden, och även en summa pengar som elever och lärare på Tankeborgen Svartlå fria hade samlat ihop.) Pennor, sudd, linjaler, pennvässare, fotbollar, tennisbollar, mjukisdjur, m.m. Vi hade även med oss en burk hjortronsylt till Biva och Birendra, för att ha med oss något svenskt, och i detta fall även norrländskt. De blev så glada och var så tacksamma för allt.

Efter det ville de verkligen att vi skulle låna deras telefon för att ringa hem, för de förklarade att våra föräldrar måste vara väldigt oroliga därhemma och sitter säkert och undrar om vi kommit fram. Så vi ringde hem, och ja, det var nog första gången som jag fick känna av deras omtänksamma sätt. Deras vilja att alla ska må bra, och att ingen ska behöva vara orolig.


Klassrummen på skolan var väldigt enkla, och stämde egentligen ganska bra överens med hur jag hade föreställt mig. Enkelt, stålbänkar, inga fönster eller dörrar. Eleverna på skolan förklarade att det faktiskt kan bli ganska kallt på vintern i Nepal, och då är det bara att ta fram jackan i klassrummen. Toaletterna var lite annorlunda jämfört med i Sverige. De hade en vanlig toalett, (toalettstol) men resten av toaletterna var enkla hål i marken, (faktiskt likadana som när jag fick prova på att bo i en turkisk familj 2012) men man tar ju seden dit man kommer och vi anpassade oss väldigt fort. Det var ju det som var själva utmaningen. Många gånger bad våra nepalesiska vänner om ursäkt för hur det såg ut och hur vi bodde, men vi förklarade att vi inte hade förväntat oss att det skulle vara som i Sverige. Jag undrar egentligen hur många gånger jag och Maja sa ”It's okay”under vårt tre veckor långa besök på skolan. Men det var ju det som var äventyret, och meningen med det hela. Att få se, och uppleva något, så långt ifrån vår egna vardag i Sverige som möjligt. Matsalen på skolan var liten, och mysig. Barnen åt med händerna och diskade sedan sina tallrikar själva. Det blev jag och Maja väldigt imponerade av. Det spelade ingen roll om barnen var 6-7år, alla diskade själva.

Rektorsparet bodde själva på skolan i ett litet rum, och de människorna är nog de absolut mest omtänksamma människor som går att hitta. De har verkligen gjort allt för att kunna driva den här skolan. De bor tillsammans i ett litet rum, och har egentligen ständigt jour. Ca. 60 barn bor på heltid på skolan, (antingen för att de är från en bergsby långt ifrån Kathmandu, eller helt enkelt för att de saknar föräldrar) och det är som att rektorerna är föräldrar till allihop. Barn kommer och frågar de saker dygnet runt, och de är alltid så trevliga tillbaka. När barnen har somnat, går någon av de en sväng förbi alla barn (där de sover 2st per säng (80cm breda)) och lägger till de ifall de somnat på varandra, och lägger på dem en filt. Jag tror inte att, varken jag eller Maja, kan med ord beskriva hur fantastiska dessa människor är, och hur stora hjärtan de har.

Jag skulle vilja att svenska folket lärde sig lite av våra nepalesiska vänner, och att fler skulle förstå vilka "skitsaker" vi klagar på här hemma. Denna resa har verkligen gett mig, och oss, nya perspektiv på mycket.

Jag skulle kunna fortsätta skriva hela kvällen, men detta får räcka för idag.

(Tyvärr har jag inte tillgång till mina kamerabilder idag, så det fick bli instagrambilder istället)

Likes

Comments

Jag har länge tänkt försöka sätta ord på min resa till Nepal, men jag vet som inte riktigt var jag ska börja. För det första är det så mycket som jag skulle vilja berätta på en gång, och för det andra så tror jag att det här är en sådan grej man själv måste ha gjort för att förstå. Men jag ska försöka.

Hela resan började med att min kusin Maja hade som dröm att åka till Nepal som volontär, och att detta skulle bli hennes projektarbete. Maja nämnde det för mig, och direkt jag hörde det sa jag att jag också ville följa. Det där var väl inte sådär supergenomtänkt, och några veckor senare ringde Maja mig, när jag var på jobbet, och berättade att hon skulle åka, och frågade om jag fortfarande ville hänga med.

Efter det följde många ”grubblingar” och tankar. För er som inte känner mig så bra, kan jag ju förklara att beslut absolut inte är min starkaste sida, och att innan ett beslut tas så ska det vridas och vändas, tänkas och grubblas från alla synsätt och alla vinklar som går. Vad kan gå rätt? Vad kan gå fel? Och när jag börjar grubbla är det som att något i min hjärna blockerar allt roligt, och allt positivt med resan liksom försvinner och ersätts med allt som kan gå fel, och allt som jag kan oroa mig för. Jag tror jag gjorde 3st listor där jag skrev upp alla övervägande punkter till varför jag skulle åka, samt alla punkter till varför jag inte skulle åka. Sedan läste jag listorna om och om igen, och insåg att det faktiskt var fler anledningar till att åka än att stanna hemma. Sen var det ett ordspråk som jag hade läst, som jag inte kunde få bort från hjärnan. Som jag bara hörde om och om igen, och det var: ”If your dreams don’t scare you, they’re not big enough.” Och jag ville ju inget hellre göra än att överbevisa, framförallt mig själv, att jag kunde åka, fast jag egentligen var så rädd. Rädd för allt det okända jag skulle utsätta mig för. Men jag har ju hört att rädslor är till för att övervinnas, och det här var ju just en sådan rädsla som jag behövde övervinna. En sådan rädsla som skulle kunna göra att jag backade och struntade i allt, för det hade varit så otroligt enkelt. Men det är bara i motvind en drake lyfter, och jag tänkte att nu är det min tur. Rädslan skulle inte få hindra mig från att göra det jag verkligen vill. För det var ju ändå av en anledning som jag, direkt Maja nämnde om Nepal, sa att jag ville följa med.

Så jag hängde med Maja och bokade resan, och då hade jag nog aldrig kunnat ana vilken upplevelse det skulle bli, och hur viktig resan skulle bli för mig.

Jag har så mycket att berätta om denna resa, och så många bilder att visa för er, om ni är intresserade av att höra förstås.

Likes

Comments

Nu har det gått över ett halvår, och jag kan fortfarande inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna detta fina stipendium.

Likes

Comments

Idag fyller min morfar 71 år, och jag måste säga att han har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Alla som känner min morfar kan nog intyga om att han är något utöver det vanliga.

Min morfar är en av de mest omtänksamma människor jag vet. Han ser alltid alla andras behov före sina egna. Han väljer att alltid ha en positiv attityd och låter sig aldrig påverkas av något negativt.

Han är en sådan där otrolig människa som jag önskar att alla kände. Att alla liksom fick träffa min galne morfar Seved. Han som är så osjälvisk, och han som är så ärlig. Han som kan säga vad som helst, både på gott och ont. Men en som aldrig skulle tala bakom ryggen.

Han är den som hjälper alla människor med deras små problem, och som skjutsar sina vänner så fort de bara säger till. För att han vill hjälpa till, och för att han bryr sig om alla i sin närhet.

Nu på sistone har jag ju i princip flyttat upp till mormor och morfar i och med att jag har fått en anställning på en förskola som, på gångavstånd, ligger 10 minuter bort från deras hus.

Jag har fått flytta in i min mammas gamla flickrum på Svanövägen, och mormor & morfar är väldigt bra på att passa upp mig. Eller vi sysslar med tjänster och gentjänster, som morfar brukar säga. Jag hjälper dem, och dem hjälper mig. Han ser till att jag tar det lugnt, men är ändå sådär härligt spontan. "Ska vi promenera upp och träffa pappa?" sa han en kväll när pappa höll på med ett snickerijobb 1,5km ovanför dem. Just i den sekunden var jag så trött, men vem är jag att säga nej till min 70-åriga morfar som vill gå en kvällspromenad. Jag som är ung och har friska ben.

"Ska vi promenera och köpa glass?" sa han en annan kväll. - Ja, det kan vi ju göra, tyckte jag. När vi kom tillbaka plingade det till i morfars telefon, och han berättade att han nu hade gått sina tiotusen steg. Haha, jag kunde inte låta bli att skratta åt min lille hurtbulle till morfar.

Han är verkligen en förebild för mig, och en otrolig människa. En sådan där som jag verkligen önskar att alla skulle få träffa. En sådant där guldkorn bland alla våra 9 miljoner människor i Sverige. Han är så snäll, och bra.

Jag hoppas att du har haft en superbra dag, och grattis igen finaste du!

Likes

Comments

Nu börjar julen närma sig, med all hysteri och stress som det innebär. Och ärligt talat känns det hemskt. Missförstå mig inte, jag älskar julen, men all stress kring julklappar och förberedelser tycker jag är så onödig och orättvis. I Sverige la vi, 2013, i snitt 5100:- per person på julklappar och julmat. Femtusenetthundrakronor, på vadå? Presenter till de som redan har allt?

Innan jul går vi omkring och oroar oss för att julklapparna vi köpt inte är nog bra, eller nog dyra. Samtidigt, i en annan del av denna orättvisa värld, finns det människor som inte ens har tak över huvudet, eller mat på bordet. Under tiden vi dukar upp, och äter, julbord efter julbord, finns det familjer som lever på flykt, där deras högsta önskan är att finna en säker plats att sova på. -Helst med tak över huvudet.

Familjer, med barn. Det tycker jag egentligen är värst. Barnen, som inte får vara just barn. Som missar hela den där grejen med julafton, och trygghet. Barnen som inte sitter bänkade framför tv:n klockan tre för att se Kalle Anka med hela släkten samlad. Barnen som inte får vara med om den där fantastiska glädjen man känner som barn på julaftonsmorgon. Barnen som får växa upp i en miljö, där man inte kan lita på någon, förutom sin mamma och pappa. Där man hela tiden måste vara på sin vakt. 

Förstår ni att medan vi är mitt uppe i julstressen så pågår detta för tusentals människor? 

Vi stressar för att hitta de perfekta julklapparna till våra nära och kära, som egentligen redan har allt..? Och anledningen till att det är så svårt att hitta de rätta klapparna är just för att de inte behöver någonting. Samtidigt finns det så många människor där ute i världen som saknar så mycket. Som saknar ett boende, som saknar mat - som saknar trygghet.

Antagligen kommer vi fortsätta såhär, vi känner ju liksom inte till något annat, och jag kommer självklart också försöka hitta de perfekta julklapparna till jul. Men det är värt att tänka på, tycker jag. Att försöka stanna upp mitt i denna hysteri för att se oss omkring. -Att du inte hittade den där perfekta julklappen kanske inte spelar så himla stor roll. Kanske stanna upp för att tänka på, och inse, att vi i Sverige har det så sjukt bra. Bara öppna ögonen och se dig omkring. Alla människor du har runtomkring dig & det liv du lever, kanske inte är så dumt ändå. Försök att hinna ta tillvara på denna mysiga tid kring jul, och sluta stressa. Uppskatta människorna i din omgivning och var glad över allt du har. Vi har det alldeles för bra egentligen. 

Likes

Comments