Nu börjar påskhelgen lida mot sitt slut, och jag tänkte passa på att reflektera lite över helgen som varit.

Jag har fått möjligheten att fira påsken med min fina, stora släkt. Det slog mig sedan, hur lyckligt lottad jag är som faktiskt får göra det, år efter år. Att jag får vara på ön, med min familj, min farmor och farfar, mina tre fastrar, och nästan alla mina kusiner, och kusinbarn. Att jag faktiskt får se det som en självklarhet med påsken. Men det skrämmer mig litegrann att jag tar det så för givet. Att det är något som är så självklart att jag inte ens reflekterar över det längre. Att jag sedan varje år blir bjuden på påskmiddag av mormor och morfar, tillsammans med min familj, min moster, mina kusiner och mina kusinbarn, är också något jag verkligen uppskattar.

När jag var och promenerade idag, fick jag mig en tankeställare om att jag borde vara mer tacksam över saker och ting, och att jag inte borde ta allt för givet. Tänk ändå att jag har den lyckan att ha alla mina kära så nära. Att jag har farmor, farfar, mormor och morfar kvar, och att jag har alla mina kusiner så nära. Att jag är så lyckligt lottad att ha en så stor och fin släkt, och att ett helt vanligt födelsedagskalas innebär ungefär 30 personer. Att jag har fått växa upp tillsammans med alla mina kusiner nära, och att jag känner de så bra, allihop. Det är tydligen ingen självklarhet, har jag fått lära mig.

Det slog mig att det är så lätt att bara skynda sig fram genom livet, utan att reflektera över vad vi har runt omkring oss. Att det är så lätt att ”stirra sig blind” på saker vi inte har, istället för det vi faktiskt redan har. Jag funderar ofta på framtiden och kan lätt fastna på hur jag skulle vilja att mitt liv skulle se just nu. Att bilden jag förut haft av mig själv, när jag föreställt mig att vara i 20års-åldern, inte alls stämmer överens med hur det faktiskt ser ut nu. Eller ja, delvis stämmer det väl, men det är mycket jag hade hoppats på att jag ”uppnått” vid det här laget. Men jag försöker hela tiden jobba på att jag inte kan planera allt in i minsta detalj, och att allt inte kan bli precis som jag tänkt mig, och det är ändå något av det som jag faktiskt tror är himla bra. Att liksom tiden får visa hur mitt liv är menat att bli.

Jag tycker att det är svårt, men jag tror att det allra viktigaste är att försöka att inte fokusera så himla mycket på allt jag inte har, för när jag sätter det i proportioner till hur andra kan ha det, så inser jag att jag faktiskt har så himla mycket att vara tacksam över.

Att jag har en jättefin familj, som jag älskar över allt annat, att jag har så fina kusiner, kusinbarn och vänner, och att jag framför allt fortfarande har farmor, farfar, mormor och morfar vid min sida.

Kanske någon av er känner igen er i det jag skrivit, och kanske någon av er har ett liv totalt annorlunda från mitt, men jag är helt säker på att alla har något att vara tacksam över i sitt liv.

Så jag skulle gärna vilja att ni alla som läser detta nu, stannar upp och tänker efter: Vad har jag att vara tacksam över? 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tusen tack för all positiv respons på mitt förra inlägg. När jag skriver inlägg som det förra, räknar jag alltid med att folk kommer att tycka väldigt olika, vilken jag ändå tycker är bra. Vissa kommer gilla det, och vissa inte. -Vi alla ser på saker och ting på vårt egna sätt, och det kommer vi förmodligen alltid att göra.

Jag tycker verkligen att alla måste få tycka som de gör, men däremot tycker jag att vi alla borde tänka på hur vi väljer att uttrycka oss i vissa sammanhang. När vi väljer att "dra alla över en kam". Jag läser ofta om hat mot invandrare, och flyktingar, och jag tycker verkligen att det är så orättvist.

Jag tror stenhårt på att det finns individer av alla slag, inom alla folkgrupper. Det finns människor som begår brott/beter sig illa bland invandrare och flyktingar, men även bland oss svenskar. Men på samma sätt är jag helt säker på att det finns fantastiska människor, inom alla dessa "grupper". Varje folkgrupp består av individer, och bör bli behandlade som just det. Därför tycker jag att det är så himla orättvist att döma människor med viss etnisk tillhörighet, pågrund av enskilda individer som råkar tillhöra samma.

För att det finns en terrorgrupp bestående av extremister, som sägs vara kopplade Islam, ska vi då förbjuda alla människor från muslimska länder att resa in i "vårt" trygga Sverige? Det skrämmer mig att det finns människor som faktiskt skulle vilja förbjuda just detta. Förbjuda människor som flyr för sitt liv undan ISIS, att resa in i vårt land, pågrund av att de är muslimer och skulle kunna vara potentiella IS-anhängare. Ska vi neka alla miljoner människor som flyr undan dessa extremister, rätten att få känna sig trygga?

Jag tänker då på mina vänner, som kommit hit från Syrien. Mina vänner som är några av de mest hjälpsamma och snälla jag har träffat. Tänk om de inte skulle ha fått komma hit, pågrund av deras religion eller pågrund av var de kommer ifrån. De som helst inte alls velat lämna sitt fina land som de pratar så gott om, men som helt enkelt inte hade något val. De som fick fly i proppfulla båtar över medelhavet. De som fick uppleva något som du och jag knappast kommer att behöva göra. Är det vår rätt att bestämma om de ska få stanna eller inte?

Börja med att fundera för dig själv. Behandlar jag alla lika? Ser jag på alla människor på samma sätt, och som de individer de är?

Jag är inte själv felfri, och ibland kan även mina fördomar skrämma mig, men det viktigaste tror jag ändå är att reflektera över det. Varför tänker jag så? Varför var jag så snabb med att dra den slutsatsen? Varför antog jag bara det utan en riktig anledning?

Jag tror att vi blir väldigt påverkade av vad vi läser om på sociala medier, och att vi ofta är alldeles för snabba med att skriva en ogenomtänkt kommentar. Jag tror också att vi blir påverkade av vad vi hör, vad andra säger åt oss, och hur andra pratar runtomkring oss, och jag tror att det absolut viktigaste är att vi går till botten med vad vi själva tycker, och vågar stå upp för det. Det kommer alltid att finnas människor som ifrågasätter dig, och som inte tycker lika, men det viktigaste är att du vågar stå upp för vad du tycker.


Likes

Comments

Som många av er vet, började det brinna i en tvättstuga tillhörande ett HVB-hem, (Behandlingshem för barn och unga) i Harads på torsdag kväll. Behandlingshemmet ligger i anslutning till ett äldreboende, och både ungdomarna och de boende på äldreboendet fick evakueras. Ingen av dem ska ha kommit till skada, (Förutom en person som fått hjälp på plats, enligt NSD) vilket jag tycker är jättebra, och det absolut viktigaste.

Nu börjar det debatteras en hel del på Facebook angående detta, och det spekuleras vilt kring huruvida branden varit anlagd eller inte. Det sprids även en hel del åsikter om placeringen på detta boende, samt att jag läser många kommentarer/inlägg om att det är "Hemskt att de gamla ska behöva dela boende med flyktingar". Ja, som jag förstått det, och tydligen många andra också, så verkar det bo flyktingar på detta HVB-hem, men låt oss klargöra det hela lite mer: Vi ser det ur helt olika synvinklar. Jag tycker att det är fantastiskt att vi, i Sverige, har behandlinghem för ungdomar. Att ungdomar som kanske inte har en trygg hemmiljö, eller som behöver hjälp av någon utöver familjen, kan få komma till en sådan plats. Sen tycker jag faktiskt att det är orelevant huruvida dessa ungdomar har svensk bakgrund eller inte.

Som jag skrev tidigare, så verkar ingen ha kommit till skada, men de boende på HVB-hemmet och på äldreboendet fick evakueras. Ungdomarna, skriver tidningarna, har fått "söka logi på annat håll", men var de har åkt finns det ingen information om. De boende på äldreboendet fick evakueras till ett närliggande äldreboende, och bor för tillfället där. Nu sprids det information om att ungdomarna från HVB-hemmet just nu bor på hotell, men jag hittar ingenstans huruvida detta stämmer eller inte. Det finns även ett rykte som säger att de just nu bor på ett annat HVB-hem i Luleå. Jag vet som sagt inte vad som stämmer och inte, men jag tycker ändå att det är skrämmande att det är över 4500st som gillat/reagerat, samt 1482 delat och 583 kommenterat ett inlägg på Facebook där någon har skrivit att "ungdomarna bor på hotell medan de gamla som betalat skatt i hela sitt liv bor trångt på ett annat ålderdomshem". Ja, de boende på äldreboendet får just nu bo på ett annat äldreboende, och det blev lösningen. Sedan vet jag som sagt inte var ungdomarna bor, men jag funderar på om de här 500 personerna som kommenterat detta inlägg vet säkert var de bor? För det verkar ju som det. Det verkar som det även om det inte framgår i någon av de artiklar som finns ute på internet just nu. Jag tänker hursomhelst att de 1482st som delat inlägget, knappast heller kan vara 100% säkra på hur det egentligen ligger till. Och jag tycker att det är skrämmande att så många kommenterar och gillar, utan att på något sätt verkar kolla upp om det överhuvudtaget stämmer.

Många tycker att dessa "problemungdomar" inte borde få bo såhär mitt i samhället, och absolut inte bredvid våra gamla, vilket gör mig ledsen. För något jag vet är att dessa ungdomar hjälpte till vid evakueringen av de gamla, och att utan deras hjälp hade det nog inte slutat lika bra. De hade jobbat på länge för att hjälpa personalen att evakuera dem, och som många vet rör det sig om minuter vid en brand. Minuter av hjälp som kan vara avgörande en sådan här gång.

Därför skulle jag vilja avsluta detta med några uppmaningar till er alla: Försök vara källkritiska, och försök tro gott om andra människor. Försök tänka på att det finns många olika sätt att se på saker och ting, och det är bara upp till dig att avgöra hur du väljer att reagera, och agera. Jag vet inte vad som startade branden, men det vet inte heller någon annan för tillfället. Jag vet inte heller var ungdomarna bor just nu, men är du helt säker på det själv, innan du kommenterar att det är "PK-idioter som låtit Sverige bli såhär, att flyktingarna går i första hand"? Jag tycker att var och en ska vara himla försiktiga med alla spekulationer till vi är helt säkra på det vi skriver och säger på sociala medier, faktiskt stämmer.

Likes

Comments

Sverige är ett himla fint land. När vi pratar flyktingfrågan så måste jag ändå få säga att jag är himla stolt över att bo i ett land där vi verkligen har varit så bra på att ta emot människor, som sökt efter en trygg tillvaro. Att vi tagit ett så stort ansvar och hjälpt så många. Mycket fungerar fantastiskt bra, men en regel tycker jag ändå är lite knepig, och det är att man inte har rätt till att läsa SFI (Svenska för invandrare) förrän man är folkbokförd i en kommun i Sverige, som det står på Lernias hemsida.

För att kunna bli folkbokförd i en kommun krävs ett uppehållstillstånd. Beslutet om ett uppehållstillstånd kan ofta ta uppemot ett år, och det betyder alltså att de människor som kommer hit, först ska söka asyl, för att sedan vänta på ett eventuellt uppehållstillstånd, för att efter det kunna folkbokföra sig, för att sedan efter det kunna börja läsa svenska. En himla lång process om ni frågar mig. Då tänker jag också: Vad ska dessa människor göra i Sverige sitt första år? När de inte har rätt att läsa svenska. Hur lätt är det att komma in i det svenska samhället utan språket? Får man något jobb utan att kunna språket? Kan man ta del av samhällsinformation utan att kunna det svenska språket? Förstår man sig på alla regler vi har, och varför vi har dessa regler och lagar, utan att kunna det svenska språket? Ja, listan kan göras lång, men ni fattar nog grejen.

Förstå mig rätt, jag tycker att SFI är jättebra och viktigt, och alla lärare där gör ett fantastiskt jobb. Jag tycker bara att det borde finnas en smidigare väg. En väg där människor slipper vänta i, upp till ett år, på att få börja lära sig svenska.

Som tur är, så finns det ju väldigt många godhjärtade människor här i Sverige, och Boden. Så många som jobbar ideellt för att hjälpa asylsökande att förstå sig på det svenska samhället, och det svenska språket. Ta "Let's go Swedish" som exempel: Där Linda, Lina och Jessica lär ut svenska två dagar i veckan, och där alla är välkomna. Asylsökande & människor med uppehållstillstånd, människor från världens alla hörn, samlade på ett och samma ställe. En gemensam träffpunkt. Ett ställe där alla får känna sig välkomna, och där dessa tre tjejer visar oss svenskar från vår absolut bästa sida.

Jag bor i samma hus som de har sin svenskundervisning, och jag blir så himla glad varje gång jag hör massa röster i trapphuset, ett tiotal cyklar utanför vår port, och när dörren till ”Let’s go” står öppen. Det känns som att deras klassrum bara är fullproppade med gemenskap, glädje och kärlek. Jag blev så glad när jag gick hem från Coop en onsdagkväll och möttes av tre killar som upprepade samma svenska mening några gånger, rättade varandra och skrattade. När jag en söndag var påväg på fotbollsträning, och de hade fönstret öppet och jag hörde när de tränade på svenska tillsammans, och skrattade. Jag blir så himla glad och varm inombords. Jag tänker på ”Let’s go Swedish” tagg #vigörvadvikan, och blir så himla glad över att det finns människor som dem.

Så ja, eldsjälar finns, och många ideellt arbetande människor, som gör ett sådant fantastiskt jobb. Men jag vill också tro på att SFI skulle kunna vara, precis som ”Let’s go Swedish”, en mötesplats för alla. Där alla får känna sig välkomna -Alla som vill och behöver få lära sig det svenska språket.

Likes

Comments

Oj så roligt att mitt förra inlägg gillades av så många, och att jag fick så fin respons. Det är alltid så spännande när man skriver inlägg som det förra, för man vet med säkerhet när man publicerar att det kommer att gillas av vissa, men också "ogillas" av många. 

- Men jag tycker att det är viktigt att våga stå upp för vad man tycker och tänker!

Så tack till er, som står med vid min sida.

Likes

Comments

Facebook är ett fantastiskt påhitt, för det mesta.

Men jag tycker att det sprids alldeles för mycket hat. Och fördomar. Slutsatser, och okunskap. Jag tycker det sprids så mycket myter och påhitt om invandrare, och flyktingar. Och jag tycker att det är skrämmande att det finns många på min vänlista som verkar tro på mycket, utan att ens ta reda på om informationen över huvud taget stämmer.

Det finns tillexempel många som tycker att det vore en bra idé att, istället för att välkomna flyktingar hit, hjälpa människor på plats. Låt mig då bara visa er en bild från Aleppoprovinsen Kobane, i norra Syrien:

Låt mig sedan påminna er om att det finns människor på min vänlista som fortfarande tycker att det är en bra idé att hjälpa dessa människor på plats. Även fast bilder som denna finns på aftonbladets hemsida.

Det finns även många som tycker att det är så otroligt fel att de som kommer hit kan hålla en smartphone i sin hand. "De är bara lyxsökande turister", är ett vanligt begrepp. Men jag såg en bild här för ett tag sedan, där det stod något i stil med: "Dessa människor flyr från ett fruktansvärt krig, inte från stenåldern." Jag tyckte det var en väldigt tänkvärd mening, som jag hoppas att många tog till sig.

Försök föreställa er att ni skulle fly från ett land där ni riskerar att dö vilken sekund som helst. Försök föreställa er att ni åker på en gummibåt över medelhavet under fruktansvärda förhållanden. Försök sedan föreställa er att kaptenen ropar att alla måste kasta sin packning eftersom att lasten blev för tung för den svaga gummibåten. Om ni då skulle få välja en sak att behålla så tror jag att de allra flesta skulle välja sin telefon. Många flyr själva, och jag kan dra slutsatsen att det förmodligen finns väldigt många som är fruktansvärt oroliga, som vill att denne person ska höra av sig så fort den når fastlandet.

Det finns som sagt, otroligt mycket myter kring invandring och flytingar, och jag skulle kunna fortsätta hela natten. Men jag blir iallafall så fruktansvärt arg när jag läser diskussioner angående detta på Facebook.

Här för ett tag sedan var det diskussioner angående tårta. Det måste ha varit den mest löjliga diskussion jag någonsin har läst. Bodens kommun hade anordnat en Välkomstcermoni för våra nya medborgare, och skulle bjuda dessa nysvenskar på tårta. Men istället för att hylla Bodens kommun och visa sin uppskattning om det fina initiativet, så startar en fruktansvärd diskussion med väldigt mycket smutskastning mot kommunen. Jag funderar då var all uppskattning är. Varför vi väljer att känna "oss" så kränkta över att våra barn inte fick någon tårta. Jag förstår inte hur svenska föräldrar inte kan vända detta till ett fantastiskt tillfälle att berätta för sina barn att det finns ofantligt mycket orättvisa i vår värld, och att vi har många människor som har kommit hit till vårt fina land för att få känna sig trygga. Att se detta som en möjlighet att berätta för sina barn att vi vill välkomna våra nya vänner till vår kommun, och vårt land.

Jag skulle vilja se lite mindre hat och lite mera kärlek på Facebook. Eller kanske inte just kärlek, men jag skulle gärna se att fler människor skulle visa lite mera respekt, och lite mer empati för sina medmänniskor.

Det är så många fina människor bland de som kommer hit, och jag blir så ledsen när jag ser hur mycket fördomar många har. De som kommer hit är alla individer, och är precis som oss. Det finns så många fantastiska människor här, om du bara väljer att öppna din dörr, istället för att hålla den stängd.

Likes

Comments

Då var 2015 ett avslutat kapitel.

2015 har, som jag tidigare sagt, varit ett oerhört händelserikt år.

Året började med att jag blev heltidsanställd på förskolan Kids Corner i Harads, efter en sex månader lång provanställning. Det kändes jätteroligt att få vara kvar på ett jobb där jag trivs så himla bra.

I slutet av februari frågade Maja mig om jag ville följa med på en volontärresa till Nepal. Jag grubblade och funderade, pratade med min chef och mina kollegor, och efter många tankar "fram och tillbaka", bestämde jag mig för att åka, och vi bokade biljetter.

I slutet av mars (alltså en månad efter att vi bestämt att vi skulle åka) satte vi oss på det plan som skulle ta oss till Kathmandu, Nepal. Där väntade ett större äventyr än någon av oss kunnat ana.

När vi kom till skolan insåg vi väldigt snabbt att behovet av leksaker & skolmaterial var väldigt stort. Vi bestämde oss för att starta en insamling för att kunna köpa saker som skolan saknade och på ungefär en vecka hade svenska folket skänkt oss/skolan över 50.000kr.

Efter det väntade en hel rad av intervjuer och reportage om, och med, oss. Vi blev otroligt uppmärksammade, och det var så fantastiskt att få en sådan fin respons av svenska folket!

När vi reste hem till Sverige, efter vår tre veckor långa volontärresa, hade vi så mycket nya erfarenheter och intryck med oss, och det tog många veckor innan vi förstått vad vi varit med om. Hemma väntade ännu fler reportage och även en radiointervju. Föreningar hörde av sig och ville att vi skulle komma och berätta om vår resa, och både privatpersoner och föreningar ville fortsätta skänka pengar och hjälpa till.

4 dagar efter att vi kom hem från Nepal, drabbades landet av en jättestor jordbävning, största på över 80år, och då kändes det som att hela livet vändes uppochner. Helt plötsligt visste vi inte om barnen och alla fantastiska människor vi just vinkat hejdå till, ens hade överlevt. Det blev några väldigt jobbiga dagar innan vi fick beskedet om att skolan, lärarna & barnen hade klarat sig.

- Då det ansågs vara för farligt, på grund av rasrisken i samband med efterskalv, att sova inomhus sov rektorerna och barnen ute på skolgården i några veckor efter jordbävningen. Rektorerna skickade oss bilder på hur dom och barnen låg nerbäddade under filtar och på kuddar som jag och Maja precis köpt, och gett till dom. Bilder där barnen spelade sällskapsspel som vi precis gett dom, under taket som bestod av en uppspänd presenning.

Vi fortsatte att samla in pengar efter jordbävningen, och allt som allt har vi nu skänkt över 100.000kr till Nepal.

Senare, samma månad, (april) blev jag och Maja nominerade till "Kvinnor som förebilder i Norrbotten", och i slutet av maj fick vi veta att vi hade blivit utvalda, av 60 nominerade, som två av tio som skulle få representera Bodens kommun i projektet. Det kändes så ärofyllt och fint att vi ens blivit nominerade, så att sedan bli utvald kändes helt otroligt.

I augusti reste jag, min syster och några av våra kusiner, (inkl. mitt kusinbarn och min systers pojkvän) till Skottland med mormor och morfar, för att mormor alltid drömt om att få se säckpipor på festival i Edinburgh. Det blev en fem dagar lång och mysig resa.

I början av oktober blev vi fotograferade och intervjuade till "Kvinnor som förebilder i Norrbotten" och i november var det premiär av utställningen.


Det var mitt år "i korta drag". Nu väntar jag med spänning på att se vad detta år har att erbjuda.

Likes

Comments

Jag ligger ofta och funderar på allt möjligt, när jag är i lägenheten. Jag trivs superbra när jag är här, men det är något med tystnaden och ensamheten som både känns underbart och otroligt skrämmande. Jag är så van vid att alltid omge mig med människor, så det blir nästan skrämmande för mig att vara själv ibland. Det är nästan skrämmande att låta tankarna komma ikapp, och tillåta sig att stanna upp och leva i nuet. Jag är så van vid att planera allt in i minsta detalj, att när jag blir ensam, och har en oplanerad eftermiddag, blir jag nästan panikslagen. Men så fort jag tillåter mig att varva ner känner jag att det är precis det jag behöver.

Jag har alltid velat ställa upp för alla, och vara alla till lags. Men det kommer också en gräns där jag måste stanna upp och känna efter. Gör jag det här för min egen skull? Eller är jag för van vid att lyssna på andra, att jag alltid glömmer bort att prioritera mig själv? Att prioritera det som känns bäst för mig. Jag försöker att kombinera båda delarna, men på senare tid har jag börjat känna att det kanske inte alltid är bäst att vara alla till lags, ifall jag i slutändan aldrig prioriterar mig själv, och alltid sätter mig själv i sista hand. Jag tror att det viktigaste egentligen är att våga lyssna på sig själv och sina gränser. Jag tror, och hoppas, att de människor i min omgivning som bryr sig om mig kommer att förstå.

I framtiden önskar jag att jag ska kunna göra skillnad på något sätt. Kunna hjälpa de människor som verkligen behöver det. Visst, jag har varit månadsgivare till UNHCR -FN's flyktingorgan i över ett år, och jag har varit till Nepal och gjort skillnad för barnen på Asphodel, men jag skulle liksom vilja göra mer. Göra något annat än att donera/samla in pengar. Kunna vara en förebild på något sätt.

Likes

Comments

Vad roligt att se att det är så många som är intresserade av att läsa om Nepal.

Jag tänkte fortsätta med att berätta lite om de allra första intrycken och upplevelserna vi var med om.

Vi flög Luleå → Stockholm → Doha→ Kathmandu, och när vi landade i Kathmandu, Nepal, mötte rektorsparet (Biva och Birendra) upp oss. (För er som inte har följt hela vår resa, så var jag och min kusin Maja och volontärarbetade på en nepalesisk skola, speciellt inriktad på att ge fattiga, och föräldralösa barn möjlighet till en utbildning, och detta rektorspar har tillsammans startat upp, och driver skolan. Rektor och Vice rektor.) De välkomnade oss med två halsband gjorda av blommor, samt gav mig och Maja varsin bukett blommor, och förklarade ”Så välkomnar vi speciella människor, som ni”, och ja, nog kände man sig allt speciell.

Vi hoppade in i skolans lilla buss, och det var nog första gången i mitt liv som jag känt mig lång, för den var verkligen liten. Resan till skolan tog ca. 10 minuter och när vi kom fram, så var det många barn som satt förväntansfulla och väntade på oss. De hukade sig, höll ihop händerna och sa Namaste. ”That's how we say hello”- Förklarade Biva.

Biva och Birendra visade oss rummet som de hade gjort iordning åt mig och Maja, och det var faktiskt väldigt fint. Visst, sängarna saknade riktiga madrasser, och rummet var gjort av betong, men de hade gjort det så fint med ett avlångt sängbord och ett skrivbord med två stolar. ”Här kommer vi nog att trivas bra” -Tänkte jag direkt. Vi packade upp de grejer vi hade med oss i resväskorna till skolan, (saker vi hade fått sponsrat av olika företag och privatpersoner i Boden, och även en summa pengar som elever och lärare på Tankeborgen Svartlå fria hade samlat ihop.) Pennor, sudd, linjaler, pennvässare, fotbollar, tennisbollar, mjukisdjur, m.m. Vi hade även med oss en burk hjortronsylt till Biva och Birendra, för att ha med oss något svenskt, och i detta fall även norrländskt. De blev så glada och var så tacksamma för allt.

Efter det ville de verkligen att vi skulle låna deras telefon för att ringa hem, för de förklarade att våra föräldrar måste vara väldigt oroliga därhemma och sitter säkert och undrar om vi kommit fram. Så vi ringde hem, och ja, det var nog första gången som jag fick känna av deras omtänksamma sätt. Deras vilja att alla ska må bra, och att ingen ska behöva vara orolig.


Klassrummen på skolan var väldigt enkla, och stämde egentligen ganska bra överens med hur jag hade föreställt mig. Enkelt, stålbänkar, inga fönster eller dörrar. Eleverna på skolan förklarade att det faktiskt kan bli ganska kallt på vintern i Nepal, och då är det bara att ta fram jackan i klassrummen. Toaletterna var lite annorlunda jämfört med i Sverige. De hade en vanlig toalett, (toalettstol) men resten av toaletterna var enkla hål i marken, (faktiskt likadana som när jag fick prova på att bo i en turkisk familj 2012) men man tar ju seden dit man kommer och vi anpassade oss väldigt fort. Det var ju det som var själva utmaningen. Många gånger bad våra nepalesiska vänner om ursäkt för hur det såg ut och hur vi bodde, men vi förklarade att vi inte hade förväntat oss att det skulle vara som i Sverige. Jag undrar egentligen hur många gånger jag och Maja sa ”It's okay”under vårt tre veckor långa besök på skolan. Men det var ju det som var äventyret, och meningen med det hela. Att få se, och uppleva något, så långt ifrån vår egna vardag i Sverige som möjligt. Matsalen på skolan var liten, och mysig. Barnen åt med händerna och diskade sedan sina tallrikar själva. Det blev jag och Maja väldigt imponerade av. Det spelade ingen roll om barnen var 6-7år, alla diskade själva.

Rektorsparet bodde själva på skolan i ett litet rum, och de människorna är nog de absolut mest omtänksamma människor som går att hitta. De har verkligen gjort allt för att kunna driva den här skolan. De bor tillsammans i ett litet rum, och har egentligen ständigt jour. Ca. 60 barn bor på heltid på skolan, (antingen för att de är från en bergsby långt ifrån Kathmandu, eller helt enkelt för att de saknar föräldrar) och det är som att rektorerna är föräldrar till allihop. Barn kommer och frågar de saker dygnet runt, och de är alltid så trevliga tillbaka. När barnen har somnat, går någon av de en sväng förbi alla barn (där de sover 2st per säng (80cm breda)) och lägger till de ifall de somnat på varandra, och lägger på dem en filt. Jag tror inte att, varken jag eller Maja, kan med ord beskriva hur fantastiska dessa människor är, och hur stora hjärtan de har.

Jag skulle vilja att svenska folket lärde sig lite av våra nepalesiska vänner, och att fler skulle förstå vilka "skitsaker" vi klagar på här hemma. Denna resa har verkligen gett mig, och oss, nya perspektiv på mycket.

Jag skulle kunna fortsätta skriva hela kvällen, men detta får räcka för idag.

(Tyvärr har jag inte tillgång till mina kamerabilder idag, så det fick bli instagrambilder istället)

Likes

Comments

Jag har länge tänkt försöka sätta ord på min resa till Nepal, men jag vet som inte riktigt var jag ska börja. För det första är det så mycket som jag skulle vilja berätta på en gång, och för det andra så tror jag att det här är en sådan grej man själv måste ha gjort för att förstå. Men jag ska försöka.

Hela resan började med att min kusin Maja hade som dröm att åka till Nepal som volontär, och att detta skulle bli hennes projektarbete. Maja nämnde det för mig, och direkt jag hörde det sa jag att jag också ville följa. Det där var väl inte sådär supergenomtänkt, och några veckor senare ringde Maja mig, när jag var på jobbet, och berättade att hon skulle åka, och frågade om jag fortfarande ville hänga med.

Efter det följde många ”grubblingar” och tankar. För er som inte känner mig så bra, kan jag ju förklara att beslut absolut inte är min starkaste sida, och att innan ett beslut tas så ska det vridas och vändas, tänkas och grubblas från alla synsätt och alla vinklar som går. Vad kan gå rätt? Vad kan gå fel? Och när jag börjar grubbla är det som att något i min hjärna blockerar allt roligt, och allt positivt med resan liksom försvinner och ersätts med allt som kan gå fel, och allt som jag kan oroa mig för. Jag tror jag gjorde 3st listor där jag skrev upp alla övervägande punkter till varför jag skulle åka, samt alla punkter till varför jag inte skulle åka. Sedan läste jag listorna om och om igen, och insåg att det faktiskt var fler anledningar till att åka än att stanna hemma. Sen var det ett ordspråk som jag hade läst, som jag inte kunde få bort från hjärnan. Som jag bara hörde om och om igen, och det var: ”If your dreams don’t scare you, they’re not big enough.” Och jag ville ju inget hellre göra än att överbevisa, framförallt mig själv, att jag kunde åka, fast jag egentligen var så rädd. Rädd för allt det okända jag skulle utsätta mig för. Men jag har ju hört att rädslor är till för att övervinnas, och det här var ju just en sådan rädsla som jag behövde övervinna. En sådan rädsla som skulle kunna göra att jag backade och struntade i allt, för det hade varit så otroligt enkelt. Men det är bara i motvind en drake lyfter, och jag tänkte att nu är det min tur. Rädslan skulle inte få hindra mig från att göra det jag verkligen vill. För det var ju ändå av en anledning som jag, direkt Maja nämnde om Nepal, sa att jag ville följa med.

Så jag hängde med Maja och bokade resan, och då hade jag nog aldrig kunnat ana vilken upplevelse det skulle bli, och hur viktig resan skulle bli för mig.

Jag har så mycket att berätta om denna resa, och så många bilder att visa för er, om ni är intresserade av att höra förstås.

Likes

Comments