Header

Ibland går det inte alltid som man har tänkt sig... I någon dag nu har jag gått runt med en hosta men tänkt att "det där går över, det är bara den kalla och tunna luften här på hög höjd som gör att jag hostar". Men i söndags fick jag tänka om. Natten var orolig med några vakna stunder, det blev kallt sen blev det väldigt varmt och jag kunde inte sova. Jag vaknar upp och känner hur hjärtat slår. Vanligtvis kan jag ha ganska hög vilopuls, speciellt om jag är nervös, vilket jag brukar vara inför ett lopp... men denna dag vaknade jag med skyhög vilopuls och det kändes inte alls bra.


Jag ville inte ta beslutet själv, att inse att tävlingen inte skulle bli av var det sista jag skulle vilja besluta. I ett år nu har jag sett fram mot att prestera på denna tävling. Förra året kom jag 8:a och blev bästa svensk på både dam- och herrsidan! Det är klart att jag hade hoppats på att kunna göra bättre ifrån mig, den absolut största drömmen hade varit att komma topp 3 men jag hade blivit överlycklig om att komma in som topp 5.

Drömmen lär förbli en dröm för efter ett snack med familjen och tränaren är det bestämt att det inte skulle bli någon start för mig. Det känns väldigt tufft att behöva sitta kvar hemma medan alla andra åker iväg för att tävla. Jag missar världens skidfest, hejarop, solen som lyser och sportdrycken som rinner längst med munnen. Den där adrenalinkicken som uppstår när man får tränga sig fram mellan spåren, svordomarna som far i luften när någon ramlar eller tränger sig förbi i uppförsbackarna. Ja att få höra vinden susa samtidigt som stavarna ger ifrån sig ett alldeles eget ljud när trugorna nuddar den kalla snön. Folket ropar, skriker och skrattar när vi passerar, "en svensk, heja heja!".

En dröm jag fått äran att uppleva tre gånger tidigare. Så nu får jag leva på gamla minnen och försöka övertala mig om att jag tog rätt beslut genom att inte starta. För snart står jag där på startlinjen igen, ikväll tävlingsdräkt och känner hur tiden långsamt närmar sig startskottet.

Likes

Comments

Förra helgen gjorde jag min tävlingspremiär på skidor för året! Det är alltid lika nervöst att stå där i starten, oavsett hur bra tränad man känner sig eller inte.

Innan denna tävling kan jag tyvärr inte säga att jag var speciellt bra tränad, efter en toppensommar med massa träning gick jag in i en höst fylld av förkylningar och sjukdom. Det var inte riktigt den starten jag hade hoppats på, men nu var det bara att gilla läget och utgå därifrån.

Jag hade sedan länge sagt att jag skulle ha detta lopp som en genomkörare, verkligen försöka ta det som en träning trots att nummerlappen satt på. Det är alltid så svårt att försöka ta det lite lugnare men nu i söndags hade jag inget val. Kroppen hade ingen ork så det blev automatiskt ett långpass...

AXA Ski Marathon, ja det är lika långt som det låter. 42 km skulle avverkas på skidor och det genom en varvbana. Genom att varva fick jag sätta pannbenet på prov, 3 långa varv + ett lite kortare sen så skulle man få åka i mål.

Eftersom jag inte var supersnabb hamnade jag i 2:a startledet men även där såg det ut att stå några storfräsare så det gällde att vara på sin vakt i starten. Man vill inte vara någon stoppkloss där!

Väl iväg känner jag hur grymt bra skidor jag har! Innan tävlingen testade jag mig fram mellan två skidor, vilka var bäst?? Vilket par hade bäst glid men även bra fäste? Ja det var lite sånt man fick testa innan loppet startade. Men jag var väldigt nöjd med mitt val. Överraskande glad blev jag då jag insåg att det var mina nyaste skidor, de går som på räls! Jag tror att jag kan bli farlig i vinter med dem på.

Själva loppet i sig gick ganska tungt, att komma ut på första varvet var kul, jag kände mig stark och låg och trängdes bland de andra skidåkarna men ut mot det andra varvet började det bli allt glesare mellan åkarna. Jag tappade energin, ute på andra varvet förstod jag att jag var tvungen att åka här en gång till PLUS ett varv på den lite kortare delen. Nej fyyyy kände jag när jag åkte där. Jag visste att jag inte var speciellt snabb, jag kom knappt framåt och jag kände hur motivationen rann ur mig. Men samtidigt tänkte jag, varför bryta nu? Skamligt att komma i mål före alla andra för då förstår ju alla att man brutit loppet, nej det går ju inte! Jag försökte göra allt jag kunde för att intala mig om att fortsätta. Som tur var stod min mamma ute längst efter banan och langade dricka åt mig, det gjorde det lite lättare att fortsätta.

Väl ute på tredje varvet är vi inte många som åker tillsammans. Jag ser mig omkring och överallt känns det som om det är jag och choklad o apelsinåkarna. Folk börjar komma i tjockare kläder och jag undrar vad jag gör där. Jag såg i alla fall snabb ut men var jag det, nej. Med den vinnarskalle jag hade trodde jag att jag skulle kliva av, jag ville inte bli stämplad som en dålig åkare. Men den där rösten i bakhuvudet sa åt mig att fortsätta åka, så det gjorde jag.

I stället för att bry mig om någon tid eller placering fortsatte jag åka och bara pressade mig och mitt pannben. Här gällde det att inte ge upp, för skulle jag göra det skulle jag förlora kampen mot mig själv. Denna tävling blev verkligen bara ett träningspass, men ett perfekt sådant att ha med sig i ryggsäcken inför kommande utmaningar.



Nu i helgen var det dags för en tävling igen, Moraloppet. Med lite mer träning och vilja skulle jag ta mig igenom 44km skidåkning.

På fredagskvällen åkte jag och hela familjen med hundar upp till Mora för att sova där en natt innan vi skulle upp i ottan för att åka till Oxberg. Både jag, mamma och min äldsta lillebror skulle åka loppet för att få bra träning inför Marcialonga.

Burr vilken kall morgon det var, inte alls som prognosen visade...Men vid skidtest verkade vi få fäste ändå vilket kändes betryggande. Återigen fick det bli mina nya skidor och de skulle inte göra mig besviken.

Det enda målet med dagen var att ta mig i mål efter att ha genomfört ett bra träningspass, vilket kändes bra så jag inte skulle få all press på mig. Med tanke på att förra helgen inte gick så bra ville jag inte sätta några förhoppningar på att denna helg skulle bli den helg jag levererar. Huvudsaken är att jag får några mil i kroppen och att jag kommer kunna leverera när det gäller nere i Italien och på Tjejvasan, det är de stora målen.

Väl när starten har gått i Oxberg bär det av mot Mora. Tåget av människor på skidor går framåt, väldigt långsamt, men fortfarande framåt. Ibland blir jag lite fascinerad av hur folk som verkligen ser ut att kunna åka skidor skriker och bromsar så fort det lutar lite nedför. Det var lite det jag åkte och tänkte på första milen. Vart vi än kom och det gick lite nedför så blev det alltid kö. Folk måste verkligen börja träna att åka utför! Jag säger inte att jag är någon mästare, det är jag inte men jag vet iaf att man ska böja på benen, ställa sig i fartställning och HÅLLA INNE STAVARNA. Jag vet inte hur många gånger jag fick skrika på folk som höll på att spetsa en när man passerade dem i spåret bredvid i nedförsbacken.

Denna vecka kändes formen bättre, tack o lov! Skidorna gick riktigt bra, jag hade fäste i stort sätt hela tiden och ett grymt bra glis i nedförsbackarna. På detta lopp slapp jag åka själv, jag tog sällskap med brorsan och vi lovade varandra att åka tillsammans till mål. Det gjorde att vi kunde varva vem som låg först och drog. Vi hade båda våra perioder då den ena var starkare men tillsammans puschade vi varandra till att fortsätta framåt.

Vädret var fint, det var soligt och relativt vindstilla. Det jobbiga var kylan som var riktigt påträngande. I starten var det iskallt men efter en stund kom vi till lite varmare områden men det skiftade ofta. På vissa ställen av banan kände vi hur den fuktiga nummerlappen frös till is och det gick knappt att andas in genom näsan, då är det kallt.

Moraloppet har samma sträckning som Halvvasan, vilket var perfekt för brorsan att åka eftersom han ska åka Halvvasan i vinter för att avsluta sin halvklassiker! De sista 3 milen kan vi alla i familjen då vi åkt de många gånger men de första 14 km var första gången för mig och min bror. Vi fick äntligen känna på de berömda Lundbäcksbackarna, vilket inte var lika stora som vi trodde. Men väl ute på Vasaloppet tror jag att jag kommer tänka annorlunda då när jag väl kommit så långt med massa mil i benen sen innan.

Igår blev det väldigt mycket fokus på diagonalåkningen, vilket var bra då det var längesedan det var ett lopp med så mycket diagonalande. Jag förstår inte att jag orkade staka runt de 3 milen på Tjejvasan, nu när jag åkte kom jag knappt fram kändes det som haha. Men men jag hade några fler mil i kroppen då eftersom tävlingen är längre fram. Det kändes däremot väldigt bra att diagonala, det känns som om rullskidorna gett resultat och det var det som räknades. Jag ska hålla tummar och tår för att jag kan prestera bra på Tjejvasan och åka fortare än vad jag gjorde förra året.

Väl i mål skiljer det 2 hundradelar från mig och min bror, men den som vann är fortfarande ett mysterium. För hans skull säger vi att det var han som vann! En rolig tävling, tuff på sina ställen med inslag på många härliga nedförsbackar. Jag tror att vi måste ha kommit upp i minst 50km/h i de där nedförsbackarna. Pust! Tur att vi höll oss på benen, det hade inte varit kul att slå sig där, då hade man gått i bitar haha!

Såhär dagen efter känns det relativt bra i kroppen. Just nu känner jag bara att ryggen fått jobba och mina hälsenor är lite stelare än vanligt. Jag förväntar mig en rejäl träningsvärk i morgon, men så ska det vara! Äntligen blev jag mer sugen på att träna och tur är väl det för om två veckor sitter jag nere i Italien och ska tävla!

Nästa helg blir det en liten tävling på lördagen, ett fartpass på ca 6km sen får vi se hur veckan läggs upp. Idag har jag i alla fall haft vilodag men inslag av städning och matlagning här hemma. Det behövs sånna dagar också!

Ha de gött nu! See you soon.

/Lovisa

Likes

Comments

Jobb, jobb, äta, träna och försöka sova.. Tyvärr har jag haft en rejäl svacka i träningen, både mentalt och fysiskt. Helt plötsligt var träningen bara ett måste och inget jag kunde se fram emot. Med en dålig mental inställning var det svårt att trycka på och känna att jag faktiskt blev bättre av det jag gjorde. Jag tror att detta beror på den ordentliga influensan jag åkte på och sedan sjuknade om, därifrån var det svårt att komma tillbaka i någon bra fysisk form. Det hjälpte heller inte att det blev stressigt med fler och fler störningsmoment på jobbet. Allt blev bara så mycket, jag ville inte längre träna, jag ville inte göra någonting.

Nu känns det äntligen som om jag är påväg ur den mörka gropen, jag börjar se ljuset igen. Mycket är tack vare mina underbara nära och kära. Utan min familj och sambo skulle jag inte alls hittat motivationen igen..de finns där ständigt och hjälper mig att resa mig igen.


Jag kan känna att det är svårt att träna nu när det börjar bli kallare, man måste klä på sig mer och se till att värma upp ordentligt så man inte gör illa sig. Därför tänkte jag ge simningen en chans igen, då är man i alla fall inomhus. Det var länge sedan jag hade någon kontinuitet i simningen men den ska jag försöka hitta igen.

Sedan har jag på senaste tiden börjat köra mer styrka tack vare att min sambo släpar med mig till gymmet. Jag har aldrig börjat gymma trots att jag sagt att JAG SKA. Men nu äntligen har jag smått kommit igång lite, jag är fortfarande under upplärning men jag är tacksam att han är tålmodig och villig att lära mig.

Nog om allt tråkigt som händer..Detta inlägg ska ju faktiskt handla om allt de bra som sker!

Jag har i alla fall två roliga saker att berätta. Det ena är att jag och mamma var iväg till Grönklitt och åkte skidor, visserligen var det nu en månad sen...men som sagt så går tiden fort! Det var riktigt kul att komma på snö och testa ett par av mina nya skidor. Asså wow säger jag bara, vilka skidor! Jag tror att de kan blir ett par favoriter i vinter, de kändes riktigt bra och stabila, jag fick en hel del fart gratis och hade riktigt bra glid.

Den andra nyheten går också in på skidor skulle man kunna säga. Jag har ÄNTLIGEN fått B-kontrakt!! Tack vare Runes Sport (Sportringen) i Skinskatteberg har jag nu Fischer som leverantör på både skidor och pjäxor och Swix att vänd mig till för att köpa stavar. Det känns som om det äntligen gett lite utdelning, all den tid jag lagt åt träning och skidåkning i allmänt har visat sig vara nog för att äntligen få ta ett steg framåt. Detta gläder mig något enormt!

Jag får försöka suga åt mig allt ljus jag kan nu och bara blicka framåt. Förresten, det har ju kommit över decimetern snö här hemma, kanske skidorna åker på i helgen??

Vi hörs!

/Lovisa

Likes

Comments

Snart är vintern här. Iskristaller som pryder rutan innan de snabbt virvlar runt i luften när isskrapan sätter fart. En utandning och luftenförvandlas till ett stort moln av fukt. Fåglarna har flytt landet och det blir tystare i skogen. Snart ligger snön som ett fluffigt täcke. Pistmaskinens starka sken lyser upp i mörkret och bakom den träder ett par skidspår fram. Ja snart är vintern här.

Är det nu vintern är på väg? Kommer kylan på riktigt, kan det bli tjäle så snön får ligga kvar? Tusen frågor men inga svar. I norra Sverige har snön lagt sig vit, vid stugan i Sälen var det bara för familjen att börja skotta medan här hemma faller det lätta små snöflingor som vägrar att ligga kvar på marken.

Nu har det varit lite kallare ett tag och förhoppningsviskan marken bli kallare så snön äntligen kunde lägga sig till rätta. Tänk om vi kunde få en tidig vinter, en sådan vinter som kommer redan i november och lämnar oss inte för ens i slutet av mars. Vilken vinter det skulle vara!

Nästa helg blir det premiäråkning av mina nya skidor och pjäxor, för då ska jag upp till Orsa Grönklitt. Som jag längtar! Äntligen ska jag få åka i mina favoritspår igen. Då kommer det bli fokus på att hitta tillbaka till den teknik som jag övat in på rullskidorna och få upp balansen. Det ska bli spännande och se hur pass bra jag kommer in i tekniken och hur fort jag kommer kunna åka i år!

I torsdags gjorde jag ett återbesök hos kiropraktorn och fick veta lite mer om varför kroppen gör som den gör. Nu har jag fått några fler övningar åt höften men även så att jag kan förbättra och stärka min balans. Just balansen är a och o för att skidåkningen ska gå bra också! Man vill ju helst undvika att ramla i nedförsbackarna men även en sådan grej som att diagonala kräver en oerhörd balans för att få till rätt teknik.

Nu har jag flera gånger i veckan tränat styrka, mest för bålen men även benstyrka. Det är lätt att glömma bort benen när man för det mesta bara stakar på rullskidpassen. I år kommer det bli en hel del diagonalåkning och det kräver att man har en bra benmuskulatur.

Veckorna bara springer förbi känns det som, jag har inte riktigt greppat att det blev höst, för nu blev det plötsligt vinter… eller?

På jobbet har vi ett ständigt julprat, vanligtvis brukar jag inte vara så stort fan av julen. Jag tycker att det är mysigt men har aldrig känt den där dragningen av att behöva lyssna på julmusik. Men efter allt prat på jobbet har jag faktiskt blivit lite mer julsugen. Tänk vad mysigt att sätta upp adventsljusstakarna i fönstret, dekorera om och klä granen. Det är de sakerna jag älskar med julen, den där lugna stämningen som blir av hur fint allt är. Julmusiken kan vi skippa men skumtomtar i mängder, ja tack! Kalla mig galen men jag har redan köpt två julklappar. Det är så himla svårt att veta vad man ska köpa, man vill inte göra någon besviken. Samtidigt önskar man att man var miljonär och kunde ta med dem man älskar på deras livs äventyr.

Trots att jag älskar snön och att åka skidor så vore en utlandssemester inte helt fel. Skulle man vinna på lotto nu så packar jag väskan och åker i morgon till någon plats där det är varmt, solen skiner,sanden mellan tårna och vattnet är alldeles turkost.

Men det får bli sen. För först ska jag ut i det kalla, vinden yr, snö i pjäxorna och där marken är alldeles vit.

/Lovisa

Likes

Comments

Ruggigt, kallt, blött och blåsigt...Det är lite så jag brukar sammanfatta hösten. Usch det är verkligen årstiden jag tycker minst om, det är bara en ren transportsträcka från den härliga, varma sommaren till den förhoppningsvis vita vintern.

I helgen stod det långpass på schemat för både lördagen och söndagen. I lördags var jag ut med skidklubben och körde rullskidor i ca 3h och det kändes rejält i kroppen. Men det kändes samtidigt så grymt bra!! Det var längesedan jag kunde hålla i tekniken helt o hållet ett helt pass och jag tror nog det var första gången jag lyckades hålla den på ett sådant långpass! Det här var precis det jag behövde, nu fick jag ett leende på läpparna! Ibland bara stämmer allt, jag fick upp farten samtidigt som pulsen var tillräckligt låg för ett lågintensivt pass, precis som det skulle vara.

Jag kände att hur bålen, speciellt nedre ryggen vilket var bra eftersom jag behöver stärka min bål. Efter att ha varit hos kiropraktorn två gånger har jag känt mig som ett vrak...Vad duger min kropp till egentligen? Det var fel här, det var fel där...ja jag hade inte alls den optimala och friska kropp jag hoppats på, men vem har det?? Nu försöker jag bara smälta det han sa och ta det därifrån, jag ska börja stretcha mer och fortsätta bygga upp min kropp så jag blir både stark och förebygger fler skador.

Det är tur att man har en familj och pojkvän som ständigt tjatar på en att man ska göra sina stretch- och styrkeövningar, för mitt tålamod gällande detta har varit ca 0. Jag kan ibland få ryck och tänka "nä nu jäklar sätter vi igång, pumpa, pumpa, stretcha hit och dit så kommer det bli bra". Men riktigt så lätt var det inte...Jag försöker få in någon slags rutin på de övningar jag har och tvinga mig själv till att göra dem. Det är ju så tråkigt men jag vet hur viktigt det är att jag gör dem, även om jag tycker att resultatet ligger alldeles för långt bort just nu. Den krassa sanningen är att jag faktiskt måste göra något åt det nu så det inte blir ännu värre i framtiden och jag vill verkligen inte att det här ska påverka min skidåkning allt för mycket. Jag får försöka inse att sånt här tar tid, men det får det helt enkelt lov att göra. Fast ibland önskar jag att jag kunde trolla mig frisk...

I söndags fick jag med mig ena brorsan och hunden Grappa på en löptur på bruksleden. Det var en riktigt fin höstdag, i alla fall när vi var ute i skogen för då gick det inte annat än att njuta av naturen. Lite senare började det tyvärr duggregna, men som sagt det är ju höst så det är sånt man får räkna med.

Efter en tur på rullskidor var det skönt att ta ett löpsteg igen, utan att ha ont! Det är mycket lindrigare att springa i skogen bland stenar och rötter, trots att det var halt på sina ställen. Det är något visst med att vara ute i skogen, man får ett helt annat lugn i kroppen och kan känna sig fridfull trots att man är ute och belastar kroppen.

Veckorna rullar snabbt på och jag inser att det var länge sedan jag bloggade tyvärr...Ibland är det svårt att få tiden att räcka till men däremellan gäller det att jag har något att skriva om och bilder till det. Det är inge kul att bara sitta och läsa en text som inte säger något eller se bilder som är helt påhittade och fixade. Därför ser min blogg lite ut som den gör, för det är min vardag ni följer.

Snart, snart, snart kommer snön!!! Om allt går som det vill kommer jag vara på snö inom en månad, gaahh vad nice! Jag är så sugen på att prova mina nya skidor!

Eftersom det är vilodag idag betyder det kockdag, så nu ska jag vidare in i köket och briljera!

Ha de! /Lovisa

Likes

Comments

​Livet består inte bara av de där glansdagarna då man får vara ute och njuta av ett svettigt träningspass i solen, nej däremellan måste man göra sina sysslor! Idag är det vilodag så då passade jag på att laga en massa mat inför kommande dagar eftersom orken inte kommer finnas där om jag samtidigt ska försöka hinna träna.

I morgon är det premiär för barmarksträning med skidklubben! Vi får se vad passet har att bjuda på, men äntligen en steg närmare vintern!

/Lovisa

Likes

Comments

​Tjoho!! Ännu en bra dag ute i skogen med solen stålandes på denna fina dag!

Jag vaknade upp i morse av kylan som tyder på att hösten och vintern kryper allt närmare. Eftersom det inte var sen start idag hann det inte bli någon överraskande hög temperatur, så tjocktröja på! Innan vi åkte till tävlingen fick vi även skrapa rutan, inte undra på att den tjocka dunjackan får följa med nästa helg!

Idag hade jag tur med lottningen och fick iaf starta sist av oss, då var det mindre press kändes det som! För ovanlighetens skull var det medeldistans idag, trots att det är söndag men det var en bra kombo. Att köra lång på lördag sen avsluta med en kortare bana idag. Innan start fick vi höra att det skulle vara lättlöpt och jag hörde bara varningsklockorna i bakhuvudet ringa, jag skulle bli tvungen att försöka hålla igen så jag inte drar på mig något.

Påväg till start överraskade jag mig själv med att värma upp lite, men det var ju kallt så jag var illa tvungen. Vanligtvis är medeldistans inte riktigt min grej, jag är helt enkelt för dålig på att orientera i det tempot, det går för fort! Men idag var det sån fin och öppen skog så det var relativt lättorienterat.

De var bara att lägga på kompassen och använda den som ett extra stöd eftersom höjderna var så lätta att läsa på blev det mest brunbildsorientering, alltså att läsa på höjdkurvorna. Det var riktigt fin terräng idag och ja, det var lättlöpt men ibland blev det riktigt tungt...typisk dalaterräng och för någon från Västmanland är man inte van med 5m i ekvidistans haha!

Jag brukar inte tycka om kontrollplock med idag var det väldigt kul att bara plocka kontroll efter kontroll eftersom det gick så fort och bra! Tyvärr gjorde jag nån mindre bra kontrolltagning och bommade lite men det får man räkna med. Det är svårt att göra ett perfekt lopp, men det blev nästan perfekt idag!

Tjejen som startade före mig är väldigt jämn med mig, vi brukar ofta turas om att slå varandra och det är kul med ett jämt motstånd! Jag fortsatte ta kontroll på kontroll och inte trycka på allt för mycket men det gick ju så bra att springa! Det blev nästan en tillbakablick på O-Ringen då formen kändes som allra bäst! Nu är jag oerhört glad och mer glad blev jag när jag hade sprungit lite mer än halva banan och såg att jag hade knappat in de där två minutrarna som jag hade upp till tjejen före. Jag gick som tåget, visst nån liten miss innan men jäklar vad det flöt på och innan jag visste ordet av det så hade jag kommit ikapp, passerat henne och dragit ifrån! Det här var precis det formbesked jag behövde, den hade bara gått och gömt sig lite för nu 17 är jag tillbaka!

Kroppen är skör och jag vet att jag måste ta hand om den. Jag kände av höften på ett ställe och det gjorde mig påmind om att allt inte är helt borta. Därför ska det bli skönt att få gå och kolla upp vad som är fel sen bara fortsätta stärka upp kroppen och vänta på att snön ska falla så jag får åka skidor igen!

En parentes på det, har ni hört FIS nya regel ang. stavlägd? 83% av kroppslängden med pjäxor på är alltså den maximala längd på stavar som man får ha, hur tänkte de där?? De vill få bort så mycket stakning som möjligt från loppen och se till att vi diagonalar med men 83% är fortfarande ett skämt...När jag diagonalar idag har jag 145cm långa stavar och tränar jag stakning brukar jag ha 150cm. Enligt deras regler får jag max ha ca 141cm långa stavar, jag kommer ju få ryggskott med så korta stavar?? Tanken var att köpa 147,5cm långa stavar för att få den ultimata längden som skulle passa perfekt till lopp där både stakning och diagonalåkning ingår. Men tydligen "måste" jag gå ner till ett par kortare stavar, jag kommer känna mig som en liten dam med gåstavar när jag ska försöka skida fram haha! Nä jag hoppas på en förändring för jag vägrar åka Marcialonga och Vasaloppet med för korta stavar!

Nu ska jag fortsätta njuta av de lilla av helgen som är kvar och suga i mig mina två segrar! 

Haaa dee!

/Lovisa

Likes

Comments

Idag var det dags för Skärmjakten, förut kallat Älgdrevet! Jag hade inga förväntningar på vare sig kroppen eller orienteringen utan det skulle bli en dag i skogen.

Det var en bra bit till start och lite kyligt så jag lurade med mamma så jag kunde ha på mig ett överdrag dit. Jag brukar vanligtvis inte värma upp så mycket till start om det inte är någon stor tävling så det stod inte på schemat idag. Med en viss tvekan på hur kroppen skulle reagera passade jag på att hoppa och skutta runt lite när vi kom in i skogen och närmade oss start. Vad bra det kändes!! Efter några hopp och en rusch hade jag inga känningar i vare sig höft eller knän, skulle detta kunna hålla sig under hela banan?

Jag startade nästan först av alla så till en början var vi väldigt få vid start vilket var skönt. Eftersom det samtidigt var skol-SM hade vi sen start, det passade mig perfekt! Då kunde vi stå där och njuta av höstsolen innan det var dags att sticka ut på min bana.

Startpunkten hade de placerat väldigt nära starten så då gällde det att snabbt läsa in sig och kolla vägval till första kontrollen. Det var bara att lägga kompassen på och gå efter den. Benen sprätte och jag tyckte jag lyckades komma igång bra! Jag hade full koll på vart jag var och spikade första kontrollen!

Det är nu jag kände att jag kanske borde ha värmt upp lite mer med tanke på att det var kallt i luften heheh.. Men planen var ju att försöka ta det relativt lugnt så jag fick helt enkelt bli varm längst med banan.

Till andra kontrollen var det fortsatt bara kompassträcka, genom en mosse, ut på en väg och sen ner i en mosse på andra sidan för att sen springa fram till en stor sten. Därefter blev det en långsträcka...

Mot 3:e kontrollen var jag lite kluven på hur jag skulle gå till väga, men först skulle jag passa på att dricka lite! Efter vätskan föll det sig mer naturligt i hur jag skulle springa och jag försökte hålla min plan! Här kom ett lite mer trassligt parti med grönområden och en stor mosse. Efter jag gått lite i mossen kom jag upp i skogen igen och kunde lokalisera mig till vad som var bästa vägen härifrån till kontrollen. Jag hamnade lite snett tyckte jag men det visade sig vara ett ganska bra val ändå. Då kom jag ut på en släpstig som slingrade sig fram till kontrollen, helt perfekt!

Till 4:e kontrollen var det endast några hundra meter från föregående kontroll med det gällde att hålla i! Jag gjorde ett dumt parallellfel och hamnade för långt upp i sluttningen vilket gjorde att jag fick springa ner igen och sen vidare upp för att komma mot den 5:e kontrollen...

Till den 5:e kontrollen blev jag lite osäker på vart jag skulle egentligen, jag ville inte hamna för långt ner. Av någon anledning fick jag ABBA's låt Take A Chance On Me när jag sprang mot kanten av grönområdet där jag hoppades på att bli mött av en sten, för då visste jag att jag hade tagit rätt vägval ändå. Så där sprang jag med låten i huvudet och tillslut kom jag fram till den där stenen, "yes!!" tänkte jag! Det flöt på bra fram tills jag var tvungen att passera in i grönområdet och ett stenparti för att komma ut på stigen. Samtidigt var det en uppförsbacke som jag fick lägga mig på mage för att ta mig uppför, det var så tätt bland träden så det gick inte att stå!

Jag möttes av en déjà vu känsla medan jag kröp där under träden, här hade jag varit förut! Det var säkert en 4-5 år sedan jag sprang på samma ställe sist men jag var helt söker på att det var just här jag trocklat mig igenom förut!

Den 5:e kontrollen var också en långsträcka som tog sin tid i början med osäkerheten... Men väl uppe på stigen kunde jag ta en ny kompassriktning ner till en annan stig som följde den stora höjden jag nyss tagit mig upp på. I kanten på denna höjd blev det ännu en kompassriktning gjord för att hålla kursen sista biten ut till dubbelstenarna bredvid mossen.

Nu mot 6:e kontrollen blev det en kortsträcka igen, genom ett litet tätt och blött grönområde. Lyckligtvis fick jag syn på stenen som låg bredvid kolminan där min kontroll skulle sitta.

Till 7:e kontrollen blev det klättring igen, upp på höjden för att hitta en liten sten, inget problem för den spikade jag!

8:e kontrollen hade samma kontrollpunkt, en sten...Var och varannan kontroll var just en sten! Även denna kontroll gick bra!

Halva banan (kontrollmässigt) var avklarad när jag påbörjade banans 3:e långsträcka påväg till 9:an. Kontroll 5-8 var placerade i en loop så påväg mot 9:an passerade jag samma stig som jag sprang på till 5:e kontrollen. Benen bara flög fram och jag kände mig så fräsch! Denna sträcka blev nästan bara stiglöpning men det gjorde mig ingenting. Jag fick känna på hur kroppen reagerade på att öka tempot lite och jag fick en positiv överraskning! Det kändes så bra!!

Påvägen mot denna kontroll mötte jag en liten tjej som stod på stigen och såg vilsen ut. Självklart var jag tvungen att stanna!! Det känns så bra att få hjälpa till och mötas av ett leende. Jag hade ändå tiden att stanna, orienteringen idag var inte på blodigt allvar så!

Snart i mål!! Men vad kul det var att va ute att springa! 10:e kontrollen var en kortsträcka där jag tyvärr kom lite snett men jag hann rädda upp det i sista sekund!

11:e kontrollen hade de placerat väldigt smart! Hit var det bara att ösa på då vägen var det bästa alternativet men sen var man tvungen att springa upp och sedan ner på andra sidan en ås för att nå kontrollen. Det var riktigt jobbigt men det hade varit ännu jobbigare att runda hela höjden/åsen!

12:e kontrollen var bara en transportsträcka för att få in oss på rätt spår bland husen. Det var ett stigkors som kontrollpunkt, några år sedan senaste gången man hade en sådan lätt kontroll haha!

13:e kontrollen var jobbig, här skulle vi alla trängas upp på hörnet av en höjd! Åh vad jag ville in under timmen på denna bana.. Det verkade inte bli något problem men det var fortfarande en bit kvar!

Efter denna kontroll var det bara sista kontrollen kvar!! Uppför, självklart...det var riktigt jobbigt men sen var det över!

Väl i mål kunde jag inte annat än att le! Kroppen fungerade alldeles utmärkt och orienteringen hade gått över förväntan ändå! Som grädden på moset kunde jag tillslut få fram ett resultat där mitt namn stod högst upp!! Yey! Det här behövde jag!!

I morgon är det På't igen, då med en medeldistans!

/ Lovisa

Likes

Comments

Äntligen tillbaka i mina gamla vanor! Igår släpade jag mig till sporthallen för att hoppa i och simma lite. Jag har haft uppehåll med träningen från i lördags med Lidingöloppet fram tills igår.

Det känns i kroppen att den inte är som förr, jag känner mig svag och trött men förhoppningsvis kan jag jobba bort det nu när jag börjar träna igen.

Igår fick det räcka med ca 1h träning som bestod av lite insim (uppvärmning), fokus ben, fokus armar, sammansatt simning och styrketräning i vattnet. Jag kan säga att det känns i ryggen idag så det verkar som om träningen gjorde sitt!

Nu kommer jag ha simning inplanerat en gång i veckan vilket känns perfekt, ryggen och magen behöver stärkas upp inför vintern!! Jag är trött på en icke fungerande höft, nu vill jag få i ordning på allt...Om allt bara kunde klaffa och gå bra skulle jag bli väldigt nöjd!

Just nu sitter jag i bilen påväg mot Säfsen för en helg med orientering! Jag hoppas på att inte möta någon älg i år, de får gärna hålla sig på ett långt säkerhetsavstånd..
Det får bli fokus på orienteringen och mindre viktigt om det går fort i skogen tyckte tränaren men jag hoppas på att kunna springa på lite och känns på formen. Det är ju trots allt 25-manna nästa lördag och jag har startsträckan! Det känns väldigt kul men samtidigt väldigt nervöst, det är ju jag som bär laget och ser till att vi får ett bra utgångsläge.

Det kommer lite bilder och text från helgen sen, ha det så bra!

/Lovisa

Likes

Comments

I helgen var det dags för den 3:e delen i min klassiker, närmare bestämt Lidingöloppet. Uppladdningen var kass då jag inte blev feberfri för ens på tisdagen samma vecka. Så inför tävlingen hade jag inte tränat på nästan två veckor...urdåligt!

Jag pratade lite med min tränare och lite andra medicinskt insatta folk och alla avrådde mig från att ställa upp eftersom jag inte hade varit feberfri tillräckligt länge så jag tog med mig detta i bakhuvudet. Jag ville ju inte ge upp nu, målet är så nära, klassikern är snart min så jag kunde bara inte ge upp nu!! Nej, jag fick helt enkelt hitta en annan lösning! Som tur var fanns motivationen där, jag ville runt till varje pris vare sig jag kunde springa eller om jag hade behövt dra mig runt.

Dagarna innan loppet hade jag börjat intala mig själv (med lite hjälp såklart) att jag bara skulle delta, detta lopp skulle bara klaras av och det skulle inte spela någon som helst roll vad för tid jag fick. Jag försökte i alla fall intala mig detta för att inte sätta upp något annat mål som jag sen ändå inte hade klarat. Jag hatar att göra mig själv och andra besvikna så därför var jag tvungen att acceptera att såhär var det nu, jag kunde inte göra bättre än detta.

Egentligen var det ganska skönt att ha ett så pass öppet mål med tävlingen, bara delta och ta mig i mål! Självklart är man en vinnarskalle och vill alltid göra sitt bästa. Det bästa jag kunde göra nu var att ta hand om min kropp, se till att hjärta och lungorna fungerade som det ska och att detta inte skulle leda till några komplikationer framöver. Jag har trots allt min hälsa att va rädd om och en skidsäsong att se fram mot. Att förstöra något nu bara för att jag ville komma in på en bra tid var det inte värt.

Trots 0 träning på jättelänge kände jag mig förvånansvärt pigg i kroppen, jag kände mig frisk! Nu var det ännu viktigare att jag bromsade upp och såg till att loppet genomfördes på rätt sätt. När väl startskottet gick började jag jobba iväg och gå lite när det blev trångt. Det var ingen idé att rusa iväg och få håll och bli trött...

I början kändes allt bra, kroppen var lätt och lungorna och hjärtat hade ett bra samspel. Men vid 3 km känner jag att det högg till i ena höften och jag börjar störa mig på de allt eftersom jag joggar mig runt banan. Jag försökte hålla ett stadigt tempo mellan 6-6:30 min/km och det fungerade i ca 1 mil. Därefter blev det allt jobbigare i höften och bäckenet kändes som en skör pepparkaka som väntade på att knäckas...Jag förstår inte varför det blev såhär!! På tidigare långpass har jag aldrig känt av höften, bara på jobbet när jag går då det ibland brukar knaka till. Men varför nu?

Tillslut, med 11 km kvar kunde jag inte springa längre, tempot var redan jättelångsamt men nu gjorde det alldeles för ont för att ta sig framåt. Varför?? Jag blir så frustrerad, alltid är det något känns det som?! Jag lyckas återfå lite krafter när jag möts av pappa, brorsan och farfar som står och hejar på och langar pepsi när det är en mil kvar! Nu var det den beryktade sista milen som alla var så rädda för. Själv hade jag sprungit den två gånger innan på tjejloppet och visste på ett ungefär hur banan gick.

Jag om någon blev tacksam så fort det kom en uppförsbacke eftersom det var det enda stället där höfterna gjorde mindre ont och jag faktiskt kunde springa. Så det kändes nästan som om jag flög uppför Grönstabacken! Därefter gick det ganska tungt fram till Abborrbacken, då var det min tur att glänsa igen! Här var folk riktigt trötta men jag hade ju sparat massa energi från de ställen jag var tvungen att gå på, så denna backe var inget problem.

Sista fem kilometerna kändes bara som en lång transportsträcka, nu ville jag bara va i mål!! Jag vet inte hur...men på något vis fick jag världens ryck i kroppen och med ca 2,5 km kvar börjar jag springa som aldrig förr. Kroppen skrek men jag kunde fortsätta för nu var det inte långt kvar! Jag sneglade ner på klockan och såg att jag låg på strax över 5 min/km tempo, ja de må låta ganska långsamt med tanke på att det var en spurt men med tanke på dagsformen var det ett under. Jag flög fram på vänster sida och ångade om alla i min väg! Ha! Nu var det min tur att få springa om folk efter att ha blivit omsprungen av så många när det gick som sämst!

Tiden är något jag inte bryr mig om, men det jag vet är att jag kommer kunna slå den med råge nästa år!! Förhoppningsvis har jag en bättre uppladdning och är mer förberedd på vad som kan ske under loppet. 3 mil är långt men nu vet jag att jag klarar av det! För jag har äntligen gjort mer än halva min klassiker!!!! Nu är det bara att vänta in snön så jag får slänga fram skidorna och börja ladda upp inför Vasaloppet!

Benen och höfterna har varit möra nu de senaste dagarna men planen är att dra ut på ett litet träningspass i morgon för att väcka kroppen igen. Nu är det dags att börja om, få ordning på träningen och fokusera på nästa mål!

Nästa onsdag ska jag till en kiropraktor för att kolla upp höfterna och se vad problemet egentligen är. Jag hoppas att jag kan få något bra svar och någon övning så jag kan lägga detta bakom mig och tänka framåt.

Nu kan jag stolt springa runt i min nyinköpta Lidingötröja och vara glad för det jag åstadkommit hittills!

/Lovisa


Likes

Comments