Header

























Idag var det minst sagt en speciell dag, lillebror Gustav fyllde 15 år och vi gick upp på Norges tak, Galdöhpiggen. Det är Nordeuropas högsta bergstopp som ligger på 2469 m.ö.h.

Dagen startade nere vid stationen där vi och ca 15 till personer började vår vandring mot toppen. Detta är en sommarskidort och i första delen av vandringen gick vi förbi ett slalomområde. Underlaget varvades av småsten stora som potatisar och snö där pistmaskinen hade åkt och sladdat runt. Det var en härlig kontrast mellan vi som gick där bland stenarna och människorna som åkte i åttor ner för backen.

Runt om oss såg vi hur bergen slingrade sig fram som en orm och toppar dök upp här och var bland molnen. Till en början var det ganska kyligt och jag gick i både dunjacka och skaljacka med tjocka vintervantar. Efter ett tag vågade solen visa sig och då blev det genast mycket varmare.

Vandringen utspelade sig i tre etapper upp till toppen. Den första delen var relativt flack men väldigt stenig. Därefter kom vi fram till en glaciär där vi alla skulle sätta fast oss med vårt sele i ett rep. Där gick vi 10 på rad som en liten skolklass över glaciären. Repet hade vi som en säkerhet ifall om vi hade stött på någon spricka och om någon skulle ramla ner, kunde den hålla sig uppe tack vare repet och vi andra hade kunnat hjälpa till att dra upp personen.

Över glaciären började vi ta in några höjdmeter, nu blev det genast lite jobbigare eftersom vi pulsade fram genom det översta lagret av snö. Väl uppe från den andra delen på vandringen fick vi koppla loss repet igen och nu vandra på egen hand och lika bra var det. Detta var den jobbigaste delen på turen, vilket verkar ganska självklart eftersom det var här höjdmetrarna steg som mest. Ibland blev det lite klättring mellan de snötäckta stenarna och däremellan var det bara snö vi fick ta oss över.

Utsikten härifrån var helt otrolig! Bergen var så mäktiga, så nära men ändå så långt bort. Här kunde man också se en och annan spricka i glaciären. Vår guide berättade att för några år sedan hade en tjej valt att åka kana ner för berget på snön men hamnat fel och åkt ner i en av dessa sprickor, tyvärr gick inte hennes liv att rädda. Därför försökte vi vara lite extra försiktiga och inte gå utanför den upptrampade stigen.

Det var fullt av lös snö och rangliga stenar och där gick vi med stup på vardera sida. Det var en riktigt mäktig känsla att vara så liten på en sådan stor och öppen plats. Där var vi bara små prickar, en sten i mängden på det stora berget.

Väl uppe möttes vi av den tråkiga dimman, vi hade tyvärr ingen god sikt och missade bergen som låg i närheten av oss som vi hade sett tidigare under dagen. Det hade verkligen varit perfekt att få den utsikten från självaste toppen men vi fick glatt nöja oss med den vandring vi gjort och njuta av en välförtjänt fika.

Hela vandringen upp tog ca 3 timmar men ner gick betydligt fortare. Då kunde vi få med oss farten och känslan att vilja komma hem, så tog det oss lite mindre än 2 timmar.

Allt som allt vill jag summera det som en härlig dag i de norska fjällen, nu har vi även bättrat på brännan i ansiktet. I morgon är det dags att åka hem igen innan vardagen hinner ikapp. Det blir jobb onsdag-torsdag och sen iväg på kusinens student på fredag. Åh så skönt att det snart är helg igen!

/ Lovisa

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Contains affiliate links

Igår var minst sagt en spännande dag! Vi tog oss upp mot Sognefjellshyttan på förmiddagen, där möttes vi av en liten dimma men som sedan klarnade upp. Bilderna ligger som en tidslinje, först var det lite blåsigt och kallt sedan blev det allt varmare och tillslut kunde vi äntligen åka runt i shorts och t-shirt. Vädret var riktigt underbart, solen strålade och skidåkningen var suverän. Trots att solen låg på och värmde gick det att åka riktigt bra i den sockriga snön. Jag fick äntligen chansen att testa mina nya klisterskidor, även de gick som ett spjut i detta före! Så glad att jag hittat två par riktigt bra skidor. Det kändes som om jag hade en extra motor på mig i nedförsbackarna och när det gick uppför lyckades jag trampa ner skidan ordentligt för att få fäste.

Jag ska inte glömma att nämna att vi var på 1400m höjd, vilket kändes! Det var lite som att vara nere på höghöjdsläger i Italien igen, jag blev flåsig direkt. Nu är det bara hem och träna kondition märkte jag, så man kan få upp ett bra flås.

Det blev några timmars skidåkning, först på förmiddagen sedan passade vi på att fika lite medan spåret var avstängt en timme för att de var tvungna att salta spåren. Därefter gav vi oss ut igen, i nydragna och fina hårda spår. Det var en lite märklig känsla att åka efter de hade saltat, snön förändrades helt och blev till väldigt hårda kristaller, men det var fortfarande lite mjukt i kurvorna. Jag är glatt överraskad med hur spåren var här ute men även hur banan såg ut, den var en kuperad slinga som sträckte sig över fjället med flera härliga men branta nedförsbackar och lika många slakmotor att ta sig uppför. Det var ett väldigt böljande spår och då hade man god tid på sig att njuta av utsikten.

Efter eftermiddagsturen fortsatte vi på Sognefjellsvägen ner mot en fjord. Där möttes vi av ytterligare en helt otrolig utsikt! Här är det berg vart du än kollar, vattenfall som dyker upp här och var, gröna ängar och får som betar i sluttningen. Väl nere vid fjorden såg vi hur det turkosa och klara vattnet försvann mot horisonten. Tänk vad fint det är här i Norge!

Väl hemma, helt mosiga efter en dag på skidor såg vi hur solen hade jobbat minst lika hårt som oss. Jag var duktig nog och smörjde in näsan men resten av kroppen hade nu intagit någon kräftliknande färg, det svider och hettar men det får man räkna med efter en sån pass otrolig dag som denna! Helt klart värt det, för jag fick ju bocka av "att åka skidor i shorts och t-shirt" från min bucketlist!

/ Lovisa

Likes

Comments

Contains affiliate links

Igår efter jobbet bar det direkt av till Sälen för att sova där en natt, innan vi fortsatte vår resa mot Norge. Idag korsade vi gränsen vid Stöten och tog vägen genom Lillehammer innan vi nådde vår slutdestination, Uppigard Galde (Sognefjell). I Lillehammer passade vi på att besöka Swix Concept Store och självklart kom jag ut med en liten kasse. Jag har länge letat efter ett bra kortärmat underställ utan någon krage som går upp i halsen. Väl där inne lyckades jag hitta en snygg blå tröja som jag hoppas på att få användning för under dessa dagar.

Jag och min familj är här för att åka längdskidor, mitt i sommaren! Av de bilder jag sett verkar det vara galet mycket snö här uppe i bergen. Längre upp, längs efter sognefjellsvägen är det meterhöga vallar med snö. Jag ska försöka ta så mycket kort jag kan under vår vistelse här. Nu blir det lite stugmys och mat innan en välförtjänt natt av sömn, för i morgon blir det sommarens första skidtur.


/Lovisa

Likes

Comments

Foto: Privat och SVT.

För drygt en vecka sedan var det, då jag satte på mig skidorna, stavarna och den gula nummerlappen. Ja för drygt en vecka sedan åkte jag Vasaloppet och klarade av min klassiker!

Förberedelserna inför Vasan var sådär, det känns som en vana men som vanligt blev jag sjuk inför ett klassikerlopp. Sedan jag missade Marcialonga i januari har jag haft något i kroppen som vägrat släppa, men som tur var kunde jag åka Tjejvasan förra helgen och hinna få upp lite fart i kroppen.

Veckan innan Vasaloppet handlade det mest om att bara få komma ut och röra på kroppen samt ett litet intervallpass. För att få så pass mycket vila och sömn innan den stora prövningen åkte vi upp så nära inpå vi kunde. På lördagsmorgonen i snöovädret åkte jag och sambon upp till stugan i Sälen där de andra i familjen redan var. Då var det bara att ladda med mat och energi samt en genomgång av hur dagen skulle bli.

Nu fick jag verkligen inte glömma handskarna, hjärnan skulle också med och nerverna skulle vara på plats. Vi gick igenom vilka stationer som låg vart och hur mina föräldrar och sambon skulle dela upp sig. Eftersom de delade på sig skulle jag få mötas av minst ett bekant ansikte vid varje station vilket kändes väldigt betryggande.

I midjeväskan placerades magnesiumshots mot kramp och enervittabletter fyllda med vitaminer och mineraler. Familjen hade med sig en specialblandning av Coca cola och magnesium och lite mer enervittabletter. På dagar som dessa får man leva på socker, allt för att få energi för stunden och att kroppen ska orka runt.

Jag är inte så mycket för kolhydratsuppladdningar utan jag vill gärna äta kött dagen innan. Det är säkert bara i huvudet men på något sätt känns det som om man bygger upp musklerna det sista man kan innan det är dags för dem att jobba.

Så efter en middag inkluderande kött och en härlig kvällspromenad med hundarna och sambon var det dags att försöka krypa till kojs, för i morgon väntade en stor dag!

Uppstigning strax efter 4, vem går ens upp såhär tidigt frivilligt för att sedan åka och plåga kroppen? Jag tydligen, helgalet! Jag förstår inte hur men jag var inte nervös, jag var exalterad och taggad på att få komma ut på skidorna och den 90km långa banan som väntade. I sådana situationer som denna är jag verkligen glad att jag fick ha med mina nära och kära, utan dem hade jag inte varit lika lugn som jag var nu.

Tiden flög förbi och starten började närma sig... In i fålla 6 och värma upp lite, 15 minuter kvar. Dennis och mamma gick upp mot första backen för att kunna se starten. Det är något riktigt mäktigt så jag ville inte att dem skulle missa den. Ena brorsan och pappa var kvar med mig utanför min fålla och väntade på att få släppa iväg mig med resterande 14 000 glada entusiaster.

Nerverna var fortfarande i schack så jag och en gammal klubbkompis stod och snackade lite skit och värmde upp lite innan det var dags att ta av sig överdragskläderna och lägga dem i säcken, 10 minuter kvar.

Dags att ta leta på skidorna och värma upp det sista. På med skidorna och stavarna, nu var det bara att rätta in sig i det led man stod i, 5 minuter kvar.

Musiken susar, den kalla luften smeker min kind och nu flyger helikoptern över oss. Det är nära nu, när går starten? Jag kollar på klockan, 2 minuter kvar.

Allt är långsamt men tiden flyger på i bakgrunden, hörde jag något skott, nej?? Folk rör sig framåt, ja tydligen hade starten gått får vi höra av en röst som kommer ut ur högtalaren. Nu var det dags, starten på slutet av min stora klassikerresa. Det var bara att ta sig igenom 90km, sen skulle jag vara klar!

Trångt, stavar, skidspetsar, människor och tv-kameror. Starten var mäktig, tidigare har jag stått som åskådare men nu var det min tur att vara den som folk beskådar. Innan backen börjar fastnar jag en stund på tv, jag och Britta Sackari börjar snacka lite och jag önskar henne lycka till på hennes resa. För nu skulle jag iväg på min.

I backen försöker jag hålla så mycket till höger jag bara kan, det var trångt nog. Människor och trugor överallt, det gäller att hålla koll på sitt men även vad alla runt i kring gör, så man inte fastnar och har av stavarna det första man gör.

Jag möts av Dennis och mamma som står en liten bit upp i backen, skönt med stödet från min familj, det skulle komma att behövas. Glad som jag var då berättade jag för dem om att jag ännu en gång var en linslus och fortsätter sedan glatt därifrån. Tempot ska vi inte ens prata om, för här var det en promenad på skidorna. Inte för ens ca två kilometer upp i backen börjar det sprida ut sig lite, vi kan börja springa lite på skidorna och komma snabbare framåt. Eftersom vi hittills bara hade gått på skidorna var jag inte helt varm i kroppen och ville därför inte trycka på allt på en gång. Jag har aldrig åkt såhär långt innan så jag visste inte hur mycket jag vågade ta i för att kunna orka hela loppet.

Upp på myrarna känner jag igen mig, det är bara ca 2mil av banan som jag aldrig åkt förut så jag kände mig ändå väldigt förberedd. Jag visste vad som väntade, men jag skulle bara försöka disponera ut orken.

Blåsigt och kallt över myrarna, men vilka skidor! Jag hade tokbra glid och kunde staka om grupp efter grupp med människor. Orken var med mig och detta kändes faktiskt väldigt bra! Jag fick flera gånger höra ”bra glid eller?”, ”jag lägger mig bakom dig, du har så bra glid så jag hoppas det smittar av sig”. Det var alltså inte bara jag som märkte vilka fantastiska skidor jag hade. Väl uppe i Smågan var det bara 79 km kvar, wiho! Mot nästa station, Mångsbodarna där jag skulle få möta min familj igen.

Allt flöt på bra, energin fanns där och leendet var fortfarande på läpparna. Väl in i depån haffade jag snabbt åt mig en bulle och lite sportdryck. Det var bara att fylla på vad allt man kunde och hade tid med. Jag var fortfarande frussen så här blev det en snabb kisspaus, jag hade fortfarande inte börjat svettas.

Efter lite hejarop och kramar fortsatte jag mot Risberg, här väntade några nedförsbackar men innan kontrollen skulle jag få testa på mitt fäste. Även det fungerade bra, vilka superskidor! Jag är ganska förvånad över hur mycket spår det fanns. Tidigare har det varit väldigt dåliga förhållanden och knappt funnits några spår men jag tyckte de var riktigt bra!

Fästet fungerade bra men nu blev orken sämre. Många uppförsbackar bestod av en blandning av saxning och diagonalåkning eftersom det inte fanns några spår just där eller att det var fullt med folk så man inte kunde hålla sitt tempo och sträcka ut skidorna och stavarna tillräckligt. Hade man otur fastnade man bakom en gubbe som diagonalade men inte i rätt takt så man hela tiden slog i varandra. Då fick man försöka springa om på sidan, men det kostade energi.

I Risberg stod brorsan och Pappa och väntade med lite specialcola och banan. Mhhmm, jag tror aldrig banan smakat så gott och ändå äter jag alltid det vid tävling. Kylan var fortfarande ett faktum och de lite tjocka vantarna jag valt, ja dem fick vara kvar.

Trött som jag var kunde jag bara fortsätta framåt. Det fanns inga tankar på att ge upp men jag var trött i armarna efter backen. Nu till Evertsberg, ja då väntade fler uppförsbackar. Nu i efterhand funderar jag fortfarande på om jag borde ha vallat om eller inte. Skulle jag redan ha satt på lite mer fäste i Risberg för att orka i backarna innan Evertsberg. Men men, jag klarade mig dit! På alla ställen utom i uppförsbackarna stakade jag och ville därför inte förlora det bra glid jag hade, det var kanske lika bra att jag väntade med att lägga på lite mer fäste för ens jag var i Evertsberg.

Efter all stakning började jag få lite känningar i bäckenbenet och ländryggen. Som tur var hade Dennis med sig mirakellinimentet Linnex! Jag fick lite insmort i ryggslutet och axlarna/nacken, ajaj vad det brände men äntligen fick jag upp lite värme i kroppen! Humöret var inte detsamma när jag kom till Evertsberg, därför var det extra skönt att få lite kramar och dricka här. Nu var det inte långt kvar, jag hade ju faktiskt åkt mer än hälften!

Jag försökte länka, ”ett Marcialonga Light och en Tjejvasan… Och lite till”. Efter jag passerat Evertsberg skulle jag bara ta mig igenom de där 13km för sedan var jag i Oxberg och då fanns det inte en tanke på att jag inte skulle kunna ta mig i mål.

Motvinden hade fortfarande inte lagt sig, var det tvungen att vara såhär HELA loppet? Kallt var det också när det blåste ner snö från träden, usch det var verkligen ingen höjdare. Innan jag kom till Oxberg hade pappa lyckats ta sig ner till Vasslan, åh vad jag behövde den extra energin jag fick där då och en till sådan där god banan, mums! Nu var jag nära Oxberg, spåret slingrade sig och man åkte ner till foten av kontrollen för att sedan göra en 180 graders sväng.

Här möts jag av mamma och två från vårt gamla Italien-gäng som står och hejar på mig! Nu är det ju nästan bara nedför in i mål, wiho!!

Efter Oxberg är jag kissnödig igen, så typiskt, jag hade inte tid att stanna nå extra länge någonstans! De tre sista milen åkte jag bara för en vecka sedan men då gick det betydligt fortare. Men vad gör det? Nu hade jag sex mil i kroppen sen innan och så långsamt gick det faktiskt inte. Jag försökte tuffa på och mosa mig fram i nedförsbackarna. Jag hade fortfarande ett superglid så jag flög nedför!

I Hökberg, ca 19km kvar står pappa och minsta brorsan och väntar på mig. Nu är det inte långt kvar får jag höra! Gaahh jag kan inte ens beskriva känslan med ord, det var som om jag redan gått i mål, för jag visste att jag skulle orka de sista jobbiga men underbara kilometrarna. Efter Hökberg försökte jag vara försiktig eftersom det var här jag klantigt nog hade lyckats ramla helgen innan. Sagt och gjort går det fort i nedförsbackarna och då, utan förvarning blir jag påkörd, eller måste jag lägga mig ner själv? Jag minns inte riktigt, jag vet bara att det gör ont och jag hör någon fråga på engelska om det gick bra. Ja stavarna och skidorna höll ju, så det gick bra! Han tar min hand och hjälper mig upp, därefter är det bara att sopa av sig snön och fortsätta. Dunk, dunk i axeln och knät, men äsch nu var det inte långt kvar.

Jag rider lite på adrenalinvågen en stund innan det är dags att ta fram pannbenet igen. Inte långt efter Hökberg står mamma och Dennis i Läde med lite mer dricka och värmande kramar. Usch vad kissnödig jag var, det gick inte att koncentrera sig på skidåkningen men jag fick helt enkelt stå ut till Eldris. Jag ökade tempot så jag skulle komma dit tidigare. Efter en kisspaus och en bulle var det inte mycket att hurra för. Med 50 minuter kvar tills det hade gått 8h lämnar jag Eldris och har 9km kvar. Trött som jag var lyckades jag ändå få någon extra energi. Jag ökade tempot ytterligare, det skrek i kroppen men jag flög fram på skidorna! Länge låg jag och drog en klunga men efter en stund var en av dem där bak snälla och ville dra lite. Så jag hängde på honom ett tag men sedan tog orken slut. Jag kunde inte riktigt hänga med i hans tempoökning men jag fortsatte trycka på så gott jag kunde.

Jag försökte att inte sätta någon tidspress på mig, det var trots allt första gången jag åkte och förberedelserna hade varit rent utsagt pissdåliga inför detta lopp. Men när jag ser klockan i Oxberg försöker jag iaf tänka ”under 8h och du får vara nöjd”. Jag blir så trött på folk som snackar om skamgränser hit och dit, utan att någonsin stått på ett par skidor! Alla som tar sig i mål är hjältar, för vet ni vad? Alla ni andra var inte där ute och krigade i motvinden, satte ner era tiotusentals stavtag och slogs mot den beryktade latmasken. Nej alla ni andra var inte där ute och fick uppleva glädjen när solen kom fram och bländade en mellan trädkronorna, kände hur de stora snöflingorna la sig på glasögonen och leendet som smög sig upp på läpparna när en nedförsbacke kom. Ni andra som inte var där ute och snackar om skamtider hit och dit, ja men har ni någonsin tänkt på hela resan? Det som faktiskt händer under de där timmarna? Kroppen är en maskin, en kämpe och en krigare in i det sista. Det är häftigt hur man fastnar i den där bubblan, då man bara står och matar på och stakar sig fram i fäders spår för framtida segrar. Alla malgångar är en seger i sig och min målgång skulle betyda en avklarad svensk klassiker innan 20års ålder. Den ni!

Jäklar vad stolt jag började bli över mig själv! Kilometrarna bara tickade ner, från att gå från tvåsiffrigt på en 9:a hade jag nu passerat den ensiffriga 9:an. Med bara dryga 5 kilometer kvar var jag inne i Hemus. Spåren var fortfarande fina och orken fanns kvar, det var inte mycket av dem men fy vad jag ville in under 8h nu när jag hade chansen! Med 3km kvar kollade jag på klockan, det här fixar du! Mellan 2-3km kvar såg jag att jag hade 17 minuter tillgodo, men det betydde inte att jag slog av på tempot! Nej nu var det bara att ösa på in i det sista, för snart var mitt första Vasalopp avklarat!!

In i den jobbiga Moraparken, här går det alltid så långsamt tycker jag. Man vill bara att den ska ta slut!! Upp på Auklandbron, hur kommer det sig att den alltid känns så brant när man åker skidor men annars ser den inte så farlig ut? Där kommer den, kurvan som leder in på upploppet. Människorna står längst med sidorna och hejar på, de skriker, tjoar och klappar händerna. Jag gör verkligen det här, jag går i mål på mitt allra första Vasalopp! Fyfan vad jag är bra! Jag stakar på och fortare än vad jag förstår det har jag gått i mål! Jag gjorde det!!

Trött, men glad och tårfylld vaknar jag mig fram efter jag tagit av mina skidor! Jag möts av pappa som står och fotar och lite längre fram står Dennis och resten av min familj. Helt slut ställer jag mig i hans famn och möts av en fin ”Vasaloppsskida” och en Moraklocka, just då kunde jag inte vara annat än riktigt trött men framförallt väldigt glad. Jag är glad att jag har min familj som alltid finns där för mig. Utan ert stöd under banan hade jag inte orkat mig igenom detta.

Nu är mitt första Vasalopp genomfört, på 7h 53minuter. I framtiden kommer det vara min ”skamgräns”, nu har jag en måltid att slå och jobba för. Till alla er som var ute i spåret, vare sig ni kom in på 4h eller 13h, ni är hjältar, för ni var med den där dagen och slogs mot era inre demoner och smärtor, vi är bäst!

Vasaloppet är gjort och klassikern är avklarad! Vad ska jag göra nu?? Efter en återhämtningsperiod är det dags att ta tag i konditionen igen och bygga upp kroppen med nya muskler. Snart börjar ett nytt äventyr med plugg till hösten och då får vi se hur mitt fokus kommer ligga på vissa tävlingar framöver. Snart börjar orienteringssäsongen i alla fall, det ska bli riktigt skönt att få komma ut i skogen!

Vi hörs framöver, då kommer det härliga skidåkarbilder som ska få knyta ihop säcken på säsongens skidåkning.

Ha de!

Likes

Comments

Foto: Mamma, SVT och Vasaloppet/ICA

Efter tre långa veckor utan träning och med influensa kunde jag tillslut få en vecka då jag i alla fall var frisk, men mycket träning blev det inte...

Med låga förväntningar, samtidigt som tävlingsdjävulen ville fram bestämde jag mig för att bara ta mig igenom tjejvasan. Det viktiga var att jag skulle vara frisk till nästa söndag för att klara av Vasaloppet och avsluta min klassiker. Men det är inte alltid så lätt, jag vill så mycket samtidigt som jag bromsas av att det inte går att göra precis som man vill.

Uppladdningen i höst var inte den bästa, mycket sjukdomar och skit som störde, Marcialonga missade jag och skidsäsongen kändes helt plötsligt hopplös...Men nu skulle jag få stå där på startlinjen igen, känna hur hjärtat slår och vänta på startsignalen.

Jag vaknar upp trött som bara den, lyckas få i mig lite gröt till frukost och klär på mig tävlingsdräkten innan vi ska åka iväg från Sälen ner till Oxberg. Jag skulle ju inte ha några förväntningar på mig, ja förutom då att ta mig runt, eller ja som sagt, ta mig in under 2h...någon måtta får det ju ändå vara tänkte jag, annars kunde jag ju lika gärna ge upp innan jag startat!

Trots de låga förväntningarna satte nerverna igång, jag började svettas och må illa, nej fy, jag ville bara stå ute i den kalla luften och försöka lugna ner mig. Jag dubbelkollade så jag hade med mig all utrustning, det har ju hänt förut att jag glömt handskarna som sagt *host host*. Nu har man lärt sig den läxan en gång för alla och denna dag fick de bli de lite tjockare handskarna då det var riktigt kyligt vid starten.

I år fick jag ett bättre nummer än förra året, 1071 var numret som jag skulle i framtiden förknippa med Tjejvasan 2017. I år hade de delat upp led 1 i två grupper, 1A och 1B. Jag hade seedning nog för led ett och tack vare mina FIS-poäng hamnade jag i led 1A. Det var en märklig känsla, malplacerad men samtidigt hade jag all rätt i världen att stå där, för jag hade ändå kvalat mig dig med mina tidigare meriter. Jag stod i led 1 förra året också men nu kändes det extra speciellt. Vi var inte fler än dryga 50 personer som hamnat i denna grupp och det märktes i ingången. När jag skulle lägga in mina skidor och "paxa plats" var man som vanligt tvungen att visa upp sin nummerlapp att man hörde till det ledet. Väl vid ingången sa jag, "Led 1A, vart är de?" Till svar får jag "Får se nummerlappen din?", lika skeptiska som de lät kände jag mig till en början, skulle jag verkligen få stå så långt fram? Det är tur att man i alla fall ser snabb ut när man har tävlingsdräkten på, sanningen är kanske en annan.

Jag gick ut ur fållan igen och passade på att värma upp, nu var det inte långt kvar. Nervositeten släppte lite, men shit tänkte jag, jag kunde alltså röra eliten, jag stod precis bakom. Jag önskar så att jag hade haft en bättre uppladdning, att jag hade varit i form och kunnat hänga med de snabba tjejerna i min grupp, tänk om man fått ett bra häng och kommit in i ett flow, det hade varit grejer de!

Tiden närmar sig start och snart ser jag hur reklamskyltarna reser sig mot skyn, starten hade gått! Iväg i en rasande fart, pumpa pumpa var det enda jag tänkte. Det gäller att hänga med från början, man vill inte sacka efter och ha flera tusen tjejer flåsandes i ryggen. Jag känner att det går tungt, kroppen är inte tillräckligt varm och lungorna är inte där dem bör vara. Fy vad trött jag blev. Strax innan backen till Oxbergskontrollen åker vi över en bro och där låg snön som ett socker, stavarna sjönk ner och det gick långsamt framåt. Varför var det tvunget att stå så många människor där och se på när jag slet upp för backen? Usch nej jag ville bara skämmas, varför gick det så långsamt?

Jag kör på vidare mot Hökberg och känner av kroppen tänkte jag. Förra året åkte jag på 1:46, ca en minut från att komma in i led 5 på Vasaloppet, så i år var målet att få en tillräckligt bra tid för att åka upp mig i leden men nu med dessa förutsättningar fick jag tänka om. Jag visste på ett ungefär vad jag hade för tid vid de olika stationerna så jag intalade mig om att, "förra året hade du 40 min till Hökberg, har du längre tid än 43 min är det bara att kliva av". Klockan är alltid min bästa vän under dessa lopp, jag åker alltid och räknar tider och jämför. Jag kände mig inge bra i kroppen påläggen till Hökberg så därför gav jag mig själv ett ultimatum, skulle det kännas värre och om jag var sen dit, ja då kunde jag lika gärna kunna packa ihop och åka hem. Det kanske låter lite dramatiskt och naivt men jag hade ändå den där tävlingsdjävulen som ville fram och kunde jag då inte prestera på en tävling där man ska åka fort, nej då kunde jag lika gärna ge upp.

Men när jag väl kommer till Hökberg, ja vem tror ni då kommer dit på 41 minuter? Ja jöklar, jag var helt enkelt tvungen att fortsätta haha! Jag kunde inte ge upp nu, jag var ändå i närheten av min tid från förra året så det fick bli att bita ihop och fortsätta. Lyckligtvis hade jag gudomligt bra skidor! I år valde jag att köra med fäste och med mina nya skidor blev det en succé! De går som spjut och jag orkade trycka ner skidan ordentligt så jag fick bra fäste! Det var bara på något ställe där de låg lite pudersnö som ramlat ner från träden i spåret som jag inte kunde få något vid men annars kom jag fram överallt! Det var nog det bästa under hela loppet, att jag fick sånna träffar i min teknik, benen bara flög fram, stavarna sattes i på rätt ställe och höften klingade fram och tillbaka. Jag kände även hur stakningen flöt på som den skulle. Orken fanns inte alltid där men stundtals lyckades jag få in rätt hållning, armbågarna tillräckligt vinklade och tyngden på främre delen av foten. Detta märktes även ute i spåret, jag gled om tjej på tjej och jobbade min väg uppåt...tills jag kraschade.

Tyvärr kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. I de fina backarna ner från Hökberg mot mål ramlade jag. I den höga farten skulle jag "bara" trycka kroppen längst med kurvan men på något vis gör jag inte det utan jag tappar balansen och tar upp ena skidan en bit från spåret. Jag kan inte återfå balansen utan slänger mig på marken. Varför gjorde jag det, det gjorde så onödigt ont ju?! Som tur är blir ingen annan drabbad, jag ålar mig snabbt från spåret och håller mig ur vägen. Lyckligtvis var det fortfarande en bit av backarna kvar, så jag passar på när det är lucka och slänger mig ut i spåren igen. Här tål det att tilläggas att jag stannade upp en stund och åter igen funderade på om det var värt att ge upp, det kändes som ett tecken, när jag inte ens kunde stå på benen i de finaste nedförsbackarna på hela banan? Men som tur är kickar adrenalinet in och jag fortsätter framåt.

Jag tittar åter igen på klockan och ser att jag bara ligger 1-2 minuter från förra årets tid, trots incidenten sen innan.. Pust och stön från alla inklusive mig hörs i spåren, nu är det jobbigt! Med dryga en mil kvar i kroppen så känns det ju faktiskt riktigt bra, milen på mitten gick som bäst tyckte jag. Vägen in mot eldris är alltid mentalt tung, man vet att man ska igenom granhygget och sedan in i Hemus. Men där stod mamma och pappa och langade dricka och en energishot, det var mer än nödvändigt att både se dem men även få den där drickbara energin, nu var det ynka 3km kvar!! Jag visste att förra årets tid inte gick att slå, men det betyder inte att jag ska ge upp för det, nej in under 2h ska jag och så är det. Jag kunde inte acceptera något annat!

Två kilometer kvar, in i den långa och sega Moraparken, hur kommer det sig att jag alltid åker som långsammast här?! Jag åkte i alla fall 20 sekunder fortare här i år jämfört med förra året, det är ju en bedrift i sig skulle jag kunna säga och klappa mig på axeln för.

De sista stavtagen var riktigt jobbiga men nu var det nära, riktigt nära när man äntligen ser granruskorna som sitter i snön och avgränsar spåren från varandra. Men nu var det gjort!! Med tiden 1:49:14 hade jag skidat mig igenom 3 slitsamma men underbart fina mil. Solen lyste fortfarande ordentligt och de hårda och isiga spåren hade satt sina spår på mig. När väl skidorna var av stapplade jag mot bussen, aj aj i både fotleder, lår och knä. Ibland är det hårt att vara skidåkare, speciellt om man helt plötsligt bestämmer sig för att lägga sig ner på den hårda snön när man kommer i en rasande fart i en nedförsbacke. Men några blåmärken och lårkakor har inte stoppat mig. Trots dessa sjukdomsveckor kunde jag inte annat än att le, vilket väder, vilken dag och vilken prestation av mig själv. Ibland måste man stanna upp och inse vad man håller på med. Jag känner mig hedrad som fick stå så långt fram som jag gjorde, jag önskade bara så att jag var i den form jag önskar så jag hade kunnat få mer ut av mitt lopp, men med en sådan lyckad dag ändå laddar jag om mina batterier... För nästa söndag, ja det är då jag ska klara min allra första klassiker!

Likes

Comments

Ibland går det inte alltid som man har tänkt sig... I någon dag nu har jag gått runt med en hosta men tänkt att "det där går över, det är bara den kalla och tunna luften här på hög höjd som gör att jag hostar". Men i söndags fick jag tänka om. Natten var orolig med några vakna stunder, det blev kallt sen blev det väldigt varmt och jag kunde inte sova. Jag vaknar upp och känner hur hjärtat slår. Vanligtvis kan jag ha ganska hög vilopuls, speciellt om jag är nervös, vilket jag brukar vara inför ett lopp... men denna dag vaknade jag med skyhög vilopuls och det kändes inte alls bra.


Jag ville inte ta beslutet själv, att inse att tävlingen inte skulle bli av var det sista jag skulle vilja besluta. I ett år nu har jag sett fram mot att prestera på denna tävling. Förra året kom jag 8:a och blev bästa svensk på både dam- och herrsidan! Det är klart att jag hade hoppats på att kunna göra bättre ifrån mig, den absolut största drömmen hade varit att komma topp 3 men jag hade blivit överlycklig om att komma in som topp 5.

Drömmen lär förbli en dröm för efter ett snack med familjen och tränaren är det bestämt att det inte skulle bli någon start för mig. Det känns väldigt tufft att behöva sitta kvar hemma medan alla andra åker iväg för att tävla. Jag missar världens skidfest, hejarop, solen som lyser och sportdrycken som rinner längst med munnen. Den där adrenalinkicken som uppstår när man får tränga sig fram mellan spåren, svordomarna som far i luften när någon ramlar eller tränger sig förbi i uppförsbackarna. Ja att få höra vinden susa samtidigt som stavarna ger ifrån sig ett alldeles eget ljud när trugorna nuddar den kalla snön. Folket ropar, skriker och skrattar när vi passerar, "en svensk, heja heja!".

En dröm jag fått äran att uppleva tre gånger tidigare. Så nu får jag leva på gamla minnen och försöka övertala mig om att jag tog rätt beslut genom att inte starta. För snart står jag där på startlinjen igen, ikväll tävlingsdräkt och känner hur tiden långsamt närmar sig startskottet.

Likes

Comments

Förra helgen gjorde jag min tävlingspremiär på skidor för året! Det är alltid lika nervöst att stå där i starten, oavsett hur bra tränad man känner sig eller inte.

Innan denna tävling kan jag tyvärr inte säga att jag var speciellt bra tränad, efter en toppensommar med massa träning gick jag in i en höst fylld av förkylningar och sjukdom. Det var inte riktigt den starten jag hade hoppats på, men nu var det bara att gilla läget och utgå därifrån.

Jag hade sedan länge sagt att jag skulle ha detta lopp som en genomkörare, verkligen försöka ta det som en träning trots att nummerlappen satt på. Det är alltid så svårt att försöka ta det lite lugnare men nu i söndags hade jag inget val. Kroppen hade ingen ork så det blev automatiskt ett långpass...

AXA Ski Marathon, ja det är lika långt som det låter. 42 km skulle avverkas på skidor och det genom en varvbana. Genom att varva fick jag sätta pannbenet på prov, 3 långa varv + ett lite kortare sen så skulle man få åka i mål.

Eftersom jag inte var supersnabb hamnade jag i 2:a startledet men även där såg det ut att stå några storfräsare så det gällde att vara på sin vakt i starten. Man vill inte vara någon stoppkloss där!

Väl iväg känner jag hur grymt bra skidor jag har! Innan tävlingen testade jag mig fram mellan två skidor, vilka var bäst?? Vilket par hade bäst glid men även bra fäste? Ja det var lite sånt man fick testa innan loppet startade. Men jag var väldigt nöjd med mitt val. Överraskande glad blev jag då jag insåg att det var mina nyaste skidor, de går som på räls! Jag tror att jag kan bli farlig i vinter med dem på.

Själva loppet i sig gick ganska tungt, att komma ut på första varvet var kul, jag kände mig stark och låg och trängdes bland de andra skidåkarna men ut mot det andra varvet började det bli allt glesare mellan åkarna. Jag tappade energin, ute på andra varvet förstod jag att jag var tvungen att åka här en gång till PLUS ett varv på den lite kortare delen. Nej fyyyy kände jag när jag åkte där. Jag visste att jag inte var speciellt snabb, jag kom knappt framåt och jag kände hur motivationen rann ur mig. Men samtidigt tänkte jag, varför bryta nu? Skamligt att komma i mål före alla andra för då förstår ju alla att man brutit loppet, nej det går ju inte! Jag försökte göra allt jag kunde för att intala mig om att fortsätta. Som tur var stod min mamma ute längst efter banan och langade dricka åt mig, det gjorde det lite lättare att fortsätta.

Väl ute på tredje varvet är vi inte många som åker tillsammans. Jag ser mig omkring och överallt känns det som om det är jag och choklad o apelsinåkarna. Folk börjar komma i tjockare kläder och jag undrar vad jag gör där. Jag såg i alla fall snabb ut men var jag det, nej. Med den vinnarskalle jag hade trodde jag att jag skulle kliva av, jag ville inte bli stämplad som en dålig åkare. Men den där rösten i bakhuvudet sa åt mig att fortsätta åka, så det gjorde jag.

I stället för att bry mig om någon tid eller placering fortsatte jag åka och bara pressade mig och mitt pannben. Här gällde det att inte ge upp, för skulle jag göra det skulle jag förlora kampen mot mig själv. Denna tävling blev verkligen bara ett träningspass, men ett perfekt sådant att ha med sig i ryggsäcken inför kommande utmaningar.



Nu i helgen var det dags för en tävling igen, Moraloppet. Med lite mer träning och vilja skulle jag ta mig igenom 44km skidåkning.

På fredagskvällen åkte jag och hela familjen med hundar upp till Mora för att sova där en natt innan vi skulle upp i ottan för att åka till Oxberg. Både jag, mamma och min äldsta lillebror skulle åka loppet för att få bra träning inför Marcialonga.

Burr vilken kall morgon det var, inte alls som prognosen visade...Men vid skidtest verkade vi få fäste ändå vilket kändes betryggande. Återigen fick det bli mina nya skidor och de skulle inte göra mig besviken.

Det enda målet med dagen var att ta mig i mål efter att ha genomfört ett bra träningspass, vilket kändes bra så jag inte skulle få all press på mig. Med tanke på att förra helgen inte gick så bra ville jag inte sätta några förhoppningar på att denna helg skulle bli den helg jag levererar. Huvudsaken är att jag får några mil i kroppen och att jag kommer kunna leverera när det gäller nere i Italien och på Tjejvasan, det är de stora målen.

Väl när starten har gått i Oxberg bär det av mot Mora. Tåget av människor på skidor går framåt, väldigt långsamt, men fortfarande framåt. Ibland blir jag lite fascinerad av hur folk som verkligen ser ut att kunna åka skidor skriker och bromsar så fort det lutar lite nedför. Det var lite det jag åkte och tänkte på första milen. Vart vi än kom och det gick lite nedför så blev det alltid kö. Folk måste verkligen börja träna att åka utför! Jag säger inte att jag är någon mästare, det är jag inte men jag vet iaf att man ska böja på benen, ställa sig i fartställning och HÅLLA INNE STAVARNA. Jag vet inte hur många gånger jag fick skrika på folk som höll på att spetsa en när man passerade dem i spåret bredvid i nedförsbacken.

Denna vecka kändes formen bättre, tack o lov! Skidorna gick riktigt bra, jag hade fäste i stort sätt hela tiden och ett grymt bra glis i nedförsbackarna. På detta lopp slapp jag åka själv, jag tog sällskap med brorsan och vi lovade varandra att åka tillsammans till mål. Det gjorde att vi kunde varva vem som låg först och drog. Vi hade båda våra perioder då den ena var starkare men tillsammans puschade vi varandra till att fortsätta framåt.

Vädret var fint, det var soligt och relativt vindstilla. Det jobbiga var kylan som var riktigt påträngande. I starten var det iskallt men efter en stund kom vi till lite varmare områden men det skiftade ofta. På vissa ställen av banan kände vi hur den fuktiga nummerlappen frös till is och det gick knappt att andas in genom näsan, då är det kallt.

Moraloppet har samma sträckning som Halvvasan, vilket var perfekt för brorsan att åka eftersom han ska åka Halvvasan i vinter för att avsluta sin halvklassiker! De sista 3 milen kan vi alla i familjen då vi åkt de många gånger men de första 14 km var första gången för mig och min bror. Vi fick äntligen känna på de berömda Lundbäcksbackarna, vilket inte var lika stora som vi trodde. Men väl ute på Vasaloppet tror jag att jag kommer tänka annorlunda då när jag väl kommit så långt med massa mil i benen sen innan.

Igår blev det väldigt mycket fokus på diagonalåkningen, vilket var bra då det var längesedan det var ett lopp med så mycket diagonalande. Jag förstår inte att jag orkade staka runt de 3 milen på Tjejvasan, nu när jag åkte kom jag knappt fram kändes det som haha. Men men jag hade några fler mil i kroppen då eftersom tävlingen är längre fram. Det kändes däremot väldigt bra att diagonala, det känns som om rullskidorna gett resultat och det var det som räknades. Jag ska hålla tummar och tår för att jag kan prestera bra på Tjejvasan och åka fortare än vad jag gjorde förra året.

Väl i mål skiljer det 2 hundradelar från mig och min bror, men den som vann är fortfarande ett mysterium. För hans skull säger vi att det var han som vann! En rolig tävling, tuff på sina ställen med inslag på många härliga nedförsbackar. Jag tror att vi måste ha kommit upp i minst 50km/h i de där nedförsbackarna. Pust! Tur att vi höll oss på benen, det hade inte varit kul att slå sig där, då hade man gått i bitar haha!

Såhär dagen efter känns det relativt bra i kroppen. Just nu känner jag bara att ryggen fått jobba och mina hälsenor är lite stelare än vanligt. Jag förväntar mig en rejäl träningsvärk i morgon, men så ska det vara! Äntligen blev jag mer sugen på att träna och tur är väl det för om två veckor sitter jag nere i Italien och ska tävla!

Nästa helg blir det en liten tävling på lördagen, ett fartpass på ca 6km sen får vi se hur veckan läggs upp. Idag har jag i alla fall haft vilodag men inslag av städning och matlagning här hemma. Det behövs sånna dagar också!

Ha de gött nu! See you soon.

/Lovisa

Likes

Comments

Jobb, jobb, äta, träna och försöka sova.. Tyvärr har jag haft en rejäl svacka i träningen, både mentalt och fysiskt. Helt plötsligt var träningen bara ett måste och inget jag kunde se fram emot. Med en dålig mental inställning var det svårt att trycka på och känna att jag faktiskt blev bättre av det jag gjorde. Jag tror att detta beror på den ordentliga influensan jag åkte på och sedan sjuknade om, därifrån var det svårt att komma tillbaka i någon bra fysisk form. Det hjälpte heller inte att det blev stressigt med fler och fler störningsmoment på jobbet. Allt blev bara så mycket, jag ville inte längre träna, jag ville inte göra någonting.

Nu känns det äntligen som om jag är påväg ur den mörka gropen, jag börjar se ljuset igen. Mycket är tack vare mina underbara nära och kära. Utan min familj och sambo skulle jag inte alls hittat motivationen igen..de finns där ständigt och hjälper mig att resa mig igen.


Jag kan känna att det är svårt att träna nu när det börjar bli kallare, man måste klä på sig mer och se till att värma upp ordentligt så man inte gör illa sig. Därför tänkte jag ge simningen en chans igen, då är man i alla fall inomhus. Det var länge sedan jag hade någon kontinuitet i simningen men den ska jag försöka hitta igen.

Sedan har jag på senaste tiden börjat köra mer styrka tack vare att min sambo släpar med mig till gymmet. Jag har aldrig börjat gymma trots att jag sagt att JAG SKA. Men nu äntligen har jag smått kommit igång lite, jag är fortfarande under upplärning men jag är tacksam att han är tålmodig och villig att lära mig.

Nog om allt tråkigt som händer..Detta inlägg ska ju faktiskt handla om allt de bra som sker!

Jag har i alla fall två roliga saker att berätta. Det ena är att jag och mamma var iväg till Grönklitt och åkte skidor, visserligen var det nu en månad sen...men som sagt så går tiden fort! Det var riktigt kul att komma på snö och testa ett par av mina nya skidor. Asså wow säger jag bara, vilka skidor! Jag tror att de kan blir ett par favoriter i vinter, de kändes riktigt bra och stabila, jag fick en hel del fart gratis och hade riktigt bra glid.

Den andra nyheten går också in på skidor skulle man kunna säga. Jag har ÄNTLIGEN fått B-kontrakt!! Tack vare Runes Sport (Sportringen) i Skinskatteberg har jag nu Fischer som leverantör på både skidor och pjäxor och Swix att vänd mig till för att köpa stavar. Det känns som om det äntligen gett lite utdelning, all den tid jag lagt åt träning och skidåkning i allmänt har visat sig vara nog för att äntligen få ta ett steg framåt. Detta gläder mig något enormt!

Jag får försöka suga åt mig allt ljus jag kan nu och bara blicka framåt. Förresten, det har ju kommit över decimetern snö här hemma, kanske skidorna åker på i helgen??

Vi hörs!

/Lovisa

Likes

Comments

Snart är vintern här. Iskristaller som pryder rutan innan de snabbt virvlar runt i luften när isskrapan sätter fart. En utandning och luftenförvandlas till ett stort moln av fukt. Fåglarna har flytt landet och det blir tystare i skogen. Snart ligger snön som ett fluffigt täcke. Pistmaskinens starka sken lyser upp i mörkret och bakom den träder ett par skidspår fram. Ja snart är vintern här.

Är det nu vintern är på väg? Kommer kylan på riktigt, kan det bli tjäle så snön får ligga kvar? Tusen frågor men inga svar. I norra Sverige har snön lagt sig vit, vid stugan i Sälen var det bara för familjen att börja skotta medan här hemma faller det lätta små snöflingor som vägrar att ligga kvar på marken.

Nu har det varit lite kallare ett tag och förhoppningsviskan marken bli kallare så snön äntligen kunde lägga sig till rätta. Tänk om vi kunde få en tidig vinter, en sådan vinter som kommer redan i november och lämnar oss inte för ens i slutet av mars. Vilken vinter det skulle vara!

Nästa helg blir det premiäråkning av mina nya skidor och pjäxor, för då ska jag upp till Orsa Grönklitt. Som jag längtar! Äntligen ska jag få åka i mina favoritspår igen. Då kommer det bli fokus på att hitta tillbaka till den teknik som jag övat in på rullskidorna och få upp balansen. Det ska bli spännande och se hur pass bra jag kommer in i tekniken och hur fort jag kommer kunna åka i år!

I torsdags gjorde jag ett återbesök hos kiropraktorn och fick veta lite mer om varför kroppen gör som den gör. Nu har jag fått några fler övningar åt höften men även så att jag kan förbättra och stärka min balans. Just balansen är a och o för att skidåkningen ska gå bra också! Man vill ju helst undvika att ramla i nedförsbackarna men även en sådan grej som att diagonala kräver en oerhörd balans för att få till rätt teknik.

Nu har jag flera gånger i veckan tränat styrka, mest för bålen men även benstyrka. Det är lätt att glömma bort benen när man för det mesta bara stakar på rullskidpassen. I år kommer det bli en hel del diagonalåkning och det kräver att man har en bra benmuskulatur.

Veckorna bara springer förbi känns det som, jag har inte riktigt greppat att det blev höst, för nu blev det plötsligt vinter… eller?

På jobbet har vi ett ständigt julprat, vanligtvis brukar jag inte vara så stort fan av julen. Jag tycker att det är mysigt men har aldrig känt den där dragningen av att behöva lyssna på julmusik. Men efter allt prat på jobbet har jag faktiskt blivit lite mer julsugen. Tänk vad mysigt att sätta upp adventsljusstakarna i fönstret, dekorera om och klä granen. Det är de sakerna jag älskar med julen, den där lugna stämningen som blir av hur fint allt är. Julmusiken kan vi skippa men skumtomtar i mängder, ja tack! Kalla mig galen men jag har redan köpt två julklappar. Det är så himla svårt att veta vad man ska köpa, man vill inte göra någon besviken. Samtidigt önskar man att man var miljonär och kunde ta med dem man älskar på deras livs äventyr.

Trots att jag älskar snön och att åka skidor så vore en utlandssemester inte helt fel. Skulle man vinna på lotto nu så packar jag väskan och åker i morgon till någon plats där det är varmt, solen skiner,sanden mellan tårna och vattnet är alldeles turkost.

Men det får bli sen. För först ska jag ut i det kalla, vinden yr, snö i pjäxorna och där marken är alldeles vit.

/Lovisa

Likes

Comments

Ruggigt, kallt, blött och blåsigt...Det är lite så jag brukar sammanfatta hösten. Usch det är verkligen årstiden jag tycker minst om, det är bara en ren transportsträcka från den härliga, varma sommaren till den förhoppningsvis vita vintern.

I helgen stod det långpass på schemat för både lördagen och söndagen. I lördags var jag ut med skidklubben och körde rullskidor i ca 3h och det kändes rejält i kroppen. Men det kändes samtidigt så grymt bra!! Det var längesedan jag kunde hålla i tekniken helt o hållet ett helt pass och jag tror nog det var första gången jag lyckades hålla den på ett sådant långpass! Det här var precis det jag behövde, nu fick jag ett leende på läpparna! Ibland bara stämmer allt, jag fick upp farten samtidigt som pulsen var tillräckligt låg för ett lågintensivt pass, precis som det skulle vara.

Jag kände att hur bålen, speciellt nedre ryggen vilket var bra eftersom jag behöver stärka min bål. Efter att ha varit hos kiropraktorn två gånger har jag känt mig som ett vrak...Vad duger min kropp till egentligen? Det var fel här, det var fel där...ja jag hade inte alls den optimala och friska kropp jag hoppats på, men vem har det?? Nu försöker jag bara smälta det han sa och ta det därifrån, jag ska börja stretcha mer och fortsätta bygga upp min kropp så jag blir både stark och förebygger fler skador.

Det är tur att man har en familj och pojkvän som ständigt tjatar på en att man ska göra sina stretch- och styrkeövningar, för mitt tålamod gällande detta har varit ca 0. Jag kan ibland få ryck och tänka "nä nu jäklar sätter vi igång, pumpa, pumpa, stretcha hit och dit så kommer det bli bra". Men riktigt så lätt var det inte...Jag försöker få in någon slags rutin på de övningar jag har och tvinga mig själv till att göra dem. Det är ju så tråkigt men jag vet hur viktigt det är att jag gör dem, även om jag tycker att resultatet ligger alldeles för långt bort just nu. Den krassa sanningen är att jag faktiskt måste göra något åt det nu så det inte blir ännu värre i framtiden och jag vill verkligen inte att det här ska påverka min skidåkning allt för mycket. Jag får försöka inse att sånt här tar tid, men det får det helt enkelt lov att göra. Fast ibland önskar jag att jag kunde trolla mig frisk...

I söndags fick jag med mig ena brorsan och hunden Grappa på en löptur på bruksleden. Det var en riktigt fin höstdag, i alla fall när vi var ute i skogen för då gick det inte annat än att njuta av naturen. Lite senare började det tyvärr duggregna, men som sagt det är ju höst så det är sånt man får räkna med.

Efter en tur på rullskidor var det skönt att ta ett löpsteg igen, utan att ha ont! Det är mycket lindrigare att springa i skogen bland stenar och rötter, trots att det var halt på sina ställen. Det är något visst med att vara ute i skogen, man får ett helt annat lugn i kroppen och kan känna sig fridfull trots att man är ute och belastar kroppen.

Veckorna rullar snabbt på och jag inser att det var länge sedan jag bloggade tyvärr...Ibland är det svårt att få tiden att räcka till men däremellan gäller det att jag har något att skriva om och bilder till det. Det är inge kul att bara sitta och läsa en text som inte säger något eller se bilder som är helt påhittade och fixade. Därför ser min blogg lite ut som den gör, för det är min vardag ni följer.

Snart, snart, snart kommer snön!!! Om allt går som det vill kommer jag vara på snö inom en månad, gaahh vad nice! Jag är så sugen på att prova mina nya skidor!

Eftersom det är vilodag idag betyder det kockdag, så nu ska jag vidare in i köket och briljera!

Ha de! /Lovisa

Likes

Comments