Header
View tracker

Snart är vintern här. Iskristaller som pryder rutan innan de snabbt virvlar runt i luften när isskrapan sätter fart. En utandning och luftenförvandlas till ett stort moln av fukt. Fåglarna har flytt landet och det blir tystare i skogen. Snart ligger snön som ett fluffigt täcke. Pistmaskinens starka sken lyser upp i mörkret och bakom den träder ett par skidspår fram. Ja snart är vintern här.

Är det nu vintern är på väg? Kommer kylan på riktigt, kan det bli tjäle så snön får ligga kvar? Tusen frågor men inga svar. I norra Sverige har snön lagt sig vit, vid stugan i Sälen var det bara för familjen att börja skotta medan här hemma faller det lätta små snöflingor som vägrar att ligga kvar på marken.

Nu har det varit lite kallare ett tag och förhoppningsviskan marken bli kallare så snön äntligen kunde lägga sig till rätta. Tänk om vi kunde få en tidig vinter, en sådan vinter som kommer redan i november och lämnar oss inte för ens i slutet av mars. Vilken vinter det skulle vara!

Nästa helg blir det premiäråkning av mina nya skidor och pjäxor, för då ska jag upp till Orsa Grönklitt. Som jag längtar! Äntligen ska jag få åka i mina favoritspår igen. Då kommer det bli fokus på att hitta tillbaka till den teknik som jag övat in på rullskidorna och få upp balansen. Det ska bli spännande och se hur pass bra jag kommer in i tekniken och hur fort jag kommer kunna åka i år!

I torsdags gjorde jag ett återbesök hos kiropraktorn och fick veta lite mer om varför kroppen gör som den gör. Nu har jag fått några fler övningar åt höften men även så att jag kan förbättra och stärka min balans. Just balansen är a och o för att skidåkningen ska gå bra också! Man vill ju helst undvika att ramla i nedförsbackarna men även en sådan grej som att diagonala kräver en oerhörd balans för att få till rätt teknik.

Nu har jag flera gånger i veckan tränat styrka, mest för bålen men även benstyrka. Det är lätt att glömma bort benen när man för det mesta bara stakar på rullskidpassen. I år kommer det bli en hel del diagonalåkning och det kräver att man har en bra benmuskulatur.

Veckorna bara springer förbi känns det som, jag har inte riktigt greppat att det blev höst, för nu blev det plötsligt vinter… eller?

På jobbet har vi ett ständigt julprat, vanligtvis brukar jag inte vara så stort fan av julen. Jag tycker att det är mysigt men har aldrig känt den där dragningen av att behöva lyssna på julmusik. Men efter allt prat på jobbet har jag faktiskt blivit lite mer julsugen. Tänk vad mysigt att sätta upp adventsljusstakarna i fönstret, dekorera om och klä granen. Det är de sakerna jag älskar med julen, den där lugna stämningen som blir av hur fint allt är. Julmusiken kan vi skippa men skumtomtar i mängder, ja tack! Kalla mig galen men jag har redan köpt två julklappar. Det är så himla svårt att veta vad man ska köpa, man vill inte göra någon besviken. Samtidigt önskar man att man var miljonär och kunde ta med dem man älskar på deras livs äventyr.

Trots att jag älskar snön och att åka skidor så vore en utlandssemester inte helt fel. Skulle man vinna på lotto nu så packar jag väskan och åker i morgon till någon plats där det är varmt, solen skiner,sanden mellan tårna och vattnet är alldeles turkost.

Men det får bli sen. För först ska jag ut i det kalla, vinden yr, snö i pjäxorna och där marken är alldeles vit.

/Lovisa

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ruggigt, kallt, blött och blåsigt...Det är lite så jag brukar sammanfatta hösten. Usch det är verkligen årstiden jag tycker minst om, det är bara en ren transportsträcka från den härliga, varma sommaren till den förhoppningsvis vita vintern.

I helgen stod det långpass på schemat för både lördagen och söndagen. I lördags var jag ut med skidklubben och körde rullskidor i ca 3h och det kändes rejält i kroppen. Men det kändes samtidigt så grymt bra!! Det var längesedan jag kunde hålla i tekniken helt o hållet ett helt pass och jag tror nog det var första gången jag lyckades hålla den på ett sådant långpass! Det här var precis det jag behövde, nu fick jag ett leende på läpparna! Ibland bara stämmer allt, jag fick upp farten samtidigt som pulsen var tillräckligt låg för ett lågintensivt pass, precis som det skulle vara.

Jag kände att hur bålen, speciellt nedre ryggen vilket var bra eftersom jag behöver stärka min bål. Efter att ha varit hos kiropraktorn två gånger har jag känt mig som ett vrak...Vad duger min kropp till egentligen? Det var fel här, det var fel där...ja jag hade inte alls den optimala och friska kropp jag hoppats på, men vem har det?? Nu försöker jag bara smälta det han sa och ta det därifrån, jag ska börja stretcha mer och fortsätta bygga upp min kropp så jag blir både stark och förebygger fler skador.

Det är tur att man har en familj och pojkvän som ständigt tjatar på en att man ska göra sina stretch- och styrkeövningar, för mitt tålamod gällande detta har varit ca 0. Jag kan ibland få ryck och tänka "nä nu jäklar sätter vi igång, pumpa, pumpa, stretcha hit och dit så kommer det bli bra". Men riktigt så lätt var det inte...Jag försöker få in någon slags rutin på de övningar jag har och tvinga mig själv till att göra dem. Det är ju så tråkigt men jag vet hur viktigt det är att jag gör dem, även om jag tycker att resultatet ligger alldeles för långt bort just nu. Den krassa sanningen är att jag faktiskt måste göra något åt det nu så det inte blir ännu värre i framtiden och jag vill verkligen inte att det här ska påverka min skidåkning allt för mycket. Jag får försöka inse att sånt här tar tid, men det får det helt enkelt lov att göra. Fast ibland önskar jag att jag kunde trolla mig frisk...

I söndags fick jag med mig ena brorsan och hunden Grappa på en löptur på bruksleden. Det var en riktigt fin höstdag, i alla fall när vi var ute i skogen för då gick det inte annat än att njuta av naturen. Lite senare började det tyvärr duggregna, men som sagt det är ju höst så det är sånt man får räkna med.

Efter en tur på rullskidor var det skönt att ta ett löpsteg igen, utan att ha ont! Det är mycket lindrigare att springa i skogen bland stenar och rötter, trots att det var halt på sina ställen. Det är något visst med att vara ute i skogen, man får ett helt annat lugn i kroppen och kan känna sig fridfull trots att man är ute och belastar kroppen.

Veckorna rullar snabbt på och jag inser att det var länge sedan jag bloggade tyvärr...Ibland är det svårt att få tiden att räcka till men däremellan gäller det att jag har något att skriva om och bilder till det. Det är inge kul att bara sitta och läsa en text som inte säger något eller se bilder som är helt påhittade och fixade. Därför ser min blogg lite ut som den gör, för det är min vardag ni följer.

Snart, snart, snart kommer snön!!! Om allt går som det vill kommer jag vara på snö inom en månad, gaahh vad nice! Jag är så sugen på att prova mina nya skidor!

Eftersom det är vilodag idag betyder det kockdag, så nu ska jag vidare in i köket och briljera!

Ha de! /Lovisa

Likes

Comments

View tracker

​Livet består inte bara av de där glansdagarna då man får vara ute och njuta av ett svettigt träningspass i solen, nej däremellan måste man göra sina sysslor! Idag är det vilodag så då passade jag på att laga en massa mat inför kommande dagar eftersom orken inte kommer finnas där om jag samtidigt ska försöka hinna träna.

I morgon är det premiär för barmarksträning med skidklubben! Vi får se vad passet har att bjuda på, men äntligen en steg närmare vintern!

/Lovisa

Likes

Comments

​Tjoho!! Ännu en bra dag ute i skogen med solen stålandes på denna fina dag!

Jag vaknade upp i morse av kylan som tyder på att hösten och vintern kryper allt närmare. Eftersom det inte var sen start idag hann det inte bli någon överraskande hög temperatur, så tjocktröja på! Innan vi åkte till tävlingen fick vi även skrapa rutan, inte undra på att den tjocka dunjackan får följa med nästa helg!

Idag hade jag tur med lottningen och fick iaf starta sist av oss, då var det mindre press kändes det som! För ovanlighetens skull var det medeldistans idag, trots att det är söndag men det var en bra kombo. Att köra lång på lördag sen avsluta med en kortare bana idag. Innan start fick vi höra att det skulle vara lättlöpt och jag hörde bara varningsklockorna i bakhuvudet ringa, jag skulle bli tvungen att försöka hålla igen så jag inte drar på mig något.

Påväg till start överraskade jag mig själv med att värma upp lite, men det var ju kallt så jag var illa tvungen. Vanligtvis är medeldistans inte riktigt min grej, jag är helt enkelt för dålig på att orientera i det tempot, det går för fort! Men idag var det sån fin och öppen skog så det var relativt lättorienterat.

De var bara att lägga på kompassen och använda den som ett extra stöd eftersom höjderna var så lätta att läsa på blev det mest brunbildsorientering, alltså att läsa på höjdkurvorna. Det var riktigt fin terräng idag och ja, det var lättlöpt men ibland blev det riktigt tungt...typisk dalaterräng och för någon från Västmanland är man inte van med 5m i ekvidistans haha!

Jag brukar inte tycka om kontrollplock med idag var det väldigt kul att bara plocka kontroll efter kontroll eftersom det gick så fort och bra! Tyvärr gjorde jag nån mindre bra kontrolltagning och bommade lite men det får man räkna med. Det är svårt att göra ett perfekt lopp, men det blev nästan perfekt idag!

Tjejen som startade före mig är väldigt jämn med mig, vi brukar ofta turas om att slå varandra och det är kul med ett jämt motstånd! Jag fortsatte ta kontroll på kontroll och inte trycka på allt för mycket men det gick ju så bra att springa! Det blev nästan en tillbakablick på O-Ringen då formen kändes som allra bäst! Nu är jag oerhört glad och mer glad blev jag när jag hade sprungit lite mer än halva banan och såg att jag hade knappat in de där två minutrarna som jag hade upp till tjejen före. Jag gick som tåget, visst nån liten miss innan men jäklar vad det flöt på och innan jag visste ordet av det så hade jag kommit ikapp, passerat henne och dragit ifrån! Det här var precis det formbesked jag behövde, den hade bara gått och gömt sig lite för nu 17 är jag tillbaka!

Kroppen är skör och jag vet att jag måste ta hand om den. Jag kände av höften på ett ställe och det gjorde mig påmind om att allt inte är helt borta. Därför ska det bli skönt att få gå och kolla upp vad som är fel sen bara fortsätta stärka upp kroppen och vänta på att snön ska falla så jag får åka skidor igen!

En parentes på det, har ni hört FIS nya regel ang. stavlägd? 83% av kroppslängden med pjäxor på är alltså den maximala längd på stavar som man får ha, hur tänkte de där?? De vill få bort så mycket stakning som möjligt från loppen och se till att vi diagonalar med men 83% är fortfarande ett skämt...När jag diagonalar idag har jag 145cm långa stavar och tränar jag stakning brukar jag ha 150cm. Enligt deras regler får jag max ha ca 141cm långa stavar, jag kommer ju få ryggskott med så korta stavar?? Tanken var att köpa 147,5cm långa stavar för att få den ultimata längden som skulle passa perfekt till lopp där både stakning och diagonalåkning ingår. Men tydligen "måste" jag gå ner till ett par kortare stavar, jag kommer känna mig som en liten dam med gåstavar när jag ska försöka skida fram haha! Nä jag hoppas på en förändring för jag vägrar åka Marcialonga och Vasaloppet med för korta stavar!

Nu ska jag fortsätta njuta av de lilla av helgen som är kvar och suga i mig mina två segrar! 

Haaa dee!

/Lovisa

Likes

Comments

Idag var det dags för Skärmjakten, förut kallat Älgdrevet! Jag hade inga förväntningar på vare sig kroppen eller orienteringen utan det skulle bli en dag i skogen.

Det var en bra bit till start och lite kyligt så jag lurade med mamma så jag kunde ha på mig ett överdrag dit. Jag brukar vanligtvis inte värma upp så mycket till start om det inte är någon stor tävling så det stod inte på schemat idag. Med en viss tvekan på hur kroppen skulle reagera passade jag på att hoppa och skutta runt lite när vi kom in i skogen och närmade oss start. Vad bra det kändes!! Efter några hopp och en rusch hade jag inga känningar i vare sig höft eller knän, skulle detta kunna hålla sig under hela banan?

Jag startade nästan först av alla så till en början var vi väldigt få vid start vilket var skönt. Eftersom det samtidigt var skol-SM hade vi sen start, det passade mig perfekt! Då kunde vi stå där och njuta av höstsolen innan det var dags att sticka ut på min bana.

Startpunkten hade de placerat väldigt nära starten så då gällde det att snabbt läsa in sig och kolla vägval till första kontrollen. Det var bara att lägga kompassen på och gå efter den. Benen sprätte och jag tyckte jag lyckades komma igång bra! Jag hade full koll på vart jag var och spikade första kontrollen!

Det är nu jag kände att jag kanske borde ha värmt upp lite mer med tanke på att det var kallt i luften heheh.. Men planen var ju att försöka ta det relativt lugnt så jag fick helt enkelt bli varm längst med banan.

Till andra kontrollen var det fortsatt bara kompassträcka, genom en mosse, ut på en väg och sen ner i en mosse på andra sidan för att sen springa fram till en stor sten. Därefter blev det en långsträcka...

Mot 3:e kontrollen var jag lite kluven på hur jag skulle gå till väga, men först skulle jag passa på att dricka lite! Efter vätskan föll det sig mer naturligt i hur jag skulle springa och jag försökte hålla min plan! Här kom ett lite mer trassligt parti med grönområden och en stor mosse. Efter jag gått lite i mossen kom jag upp i skogen igen och kunde lokalisera mig till vad som var bästa vägen härifrån till kontrollen. Jag hamnade lite snett tyckte jag men det visade sig vara ett ganska bra val ändå. Då kom jag ut på en släpstig som slingrade sig fram till kontrollen, helt perfekt!

Till 4:e kontrollen var det endast några hundra meter från föregående kontroll med det gällde att hålla i! Jag gjorde ett dumt parallellfel och hamnade för långt upp i sluttningen vilket gjorde att jag fick springa ner igen och sen vidare upp för att komma mot den 5:e kontrollen...

Till den 5:e kontrollen blev jag lite osäker på vart jag skulle egentligen, jag ville inte hamna för långt ner. Av någon anledning fick jag ABBA's låt Take A Chance On Me när jag sprang mot kanten av grönområdet där jag hoppades på att bli mött av en sten, för då visste jag att jag hade tagit rätt vägval ändå. Så där sprang jag med låten i huvudet och tillslut kom jag fram till den där stenen, "yes!!" tänkte jag! Det flöt på bra fram tills jag var tvungen att passera in i grönområdet och ett stenparti för att komma ut på stigen. Samtidigt var det en uppförsbacke som jag fick lägga mig på mage för att ta mig uppför, det var så tätt bland träden så det gick inte att stå!

Jag möttes av en déjà vu känsla medan jag kröp där under träden, här hade jag varit förut! Det var säkert en 4-5 år sedan jag sprang på samma ställe sist men jag var helt söker på att det var just här jag trocklat mig igenom förut!

Den 5:e kontrollen var också en långsträcka som tog sin tid i början med osäkerheten... Men väl uppe på stigen kunde jag ta en ny kompassriktning ner till en annan stig som följde den stora höjden jag nyss tagit mig upp på. I kanten på denna höjd blev det ännu en kompassriktning gjord för att hålla kursen sista biten ut till dubbelstenarna bredvid mossen.

Nu mot 6:e kontrollen blev det en kortsträcka igen, genom ett litet tätt och blött grönområde. Lyckligtvis fick jag syn på stenen som låg bredvid kolminan där min kontroll skulle sitta.

Till 7:e kontrollen blev det klättring igen, upp på höjden för att hitta en liten sten, inget problem för den spikade jag!

8:e kontrollen hade samma kontrollpunkt, en sten...Var och varannan kontroll var just en sten! Även denna kontroll gick bra!

Halva banan (kontrollmässigt) var avklarad när jag påbörjade banans 3:e långsträcka påväg till 9:an. Kontroll 5-8 var placerade i en loop så påväg mot 9:an passerade jag samma stig som jag sprang på till 5:e kontrollen. Benen bara flög fram och jag kände mig så fräsch! Denna sträcka blev nästan bara stiglöpning men det gjorde mig ingenting. Jag fick känna på hur kroppen reagerade på att öka tempot lite och jag fick en positiv överraskning! Det kändes så bra!!

Påvägen mot denna kontroll mötte jag en liten tjej som stod på stigen och såg vilsen ut. Självklart var jag tvungen att stanna!! Det känns så bra att få hjälpa till och mötas av ett leende. Jag hade ändå tiden att stanna, orienteringen idag var inte på blodigt allvar så!

Snart i mål!! Men vad kul det var att va ute att springa! 10:e kontrollen var en kortsträcka där jag tyvärr kom lite snett men jag hann rädda upp det i sista sekund!

11:e kontrollen hade de placerat väldigt smart! Hit var det bara att ösa på då vägen var det bästa alternativet men sen var man tvungen att springa upp och sedan ner på andra sidan en ås för att nå kontrollen. Det var riktigt jobbigt men det hade varit ännu jobbigare att runda hela höjden/åsen!

12:e kontrollen var bara en transportsträcka för att få in oss på rätt spår bland husen. Det var ett stigkors som kontrollpunkt, några år sedan senaste gången man hade en sådan lätt kontroll haha!

13:e kontrollen var jobbig, här skulle vi alla trängas upp på hörnet av en höjd! Åh vad jag ville in under timmen på denna bana.. Det verkade inte bli något problem men det var fortfarande en bit kvar!

Efter denna kontroll var det bara sista kontrollen kvar!! Uppför, självklart...det var riktigt jobbigt men sen var det över!

Väl i mål kunde jag inte annat än att le! Kroppen fungerade alldeles utmärkt och orienteringen hade gått över förväntan ändå! Som grädden på moset kunde jag tillslut få fram ett resultat där mitt namn stod högst upp!! Yey! Det här behövde jag!!

I morgon är det På't igen, då med en medeldistans!

/ Lovisa

Likes

Comments

Äntligen tillbaka i mina gamla vanor! Igår släpade jag mig till sporthallen för att hoppa i och simma lite. Jag har haft uppehåll med träningen från i lördags med Lidingöloppet fram tills igår.

Det känns i kroppen att den inte är som förr, jag känner mig svag och trött men förhoppningsvis kan jag jobba bort det nu när jag börjar träna igen.

Igår fick det räcka med ca 1h träning som bestod av lite insim (uppvärmning), fokus ben, fokus armar, sammansatt simning och styrketräning i vattnet. Jag kan säga att det känns i ryggen idag så det verkar som om träningen gjorde sitt!

Nu kommer jag ha simning inplanerat en gång i veckan vilket känns perfekt, ryggen och magen behöver stärkas upp inför vintern!! Jag är trött på en icke fungerande höft, nu vill jag få i ordning på allt...Om allt bara kunde klaffa och gå bra skulle jag bli väldigt nöjd!

Just nu sitter jag i bilen påväg mot Säfsen för en helg med orientering! Jag hoppas på att inte möta någon älg i år, de får gärna hålla sig på ett långt säkerhetsavstånd..
Det får bli fokus på orienteringen och mindre viktigt om det går fort i skogen tyckte tränaren men jag hoppas på att kunna springa på lite och känns på formen. Det är ju trots allt 25-manna nästa lördag och jag har startsträckan! Det känns väldigt kul men samtidigt väldigt nervöst, det är ju jag som bär laget och ser till att vi får ett bra utgångsläge.

Det kommer lite bilder och text från helgen sen, ha det så bra!

/Lovisa

Likes

Comments

I helgen var det dags för den 3:e delen i min klassiker, närmare bestämt Lidingöloppet. Uppladdningen var kass då jag inte blev feberfri för ens på tisdagen samma vecka. Så inför tävlingen hade jag inte tränat på nästan två veckor...urdåligt!

Jag pratade lite med min tränare och lite andra medicinskt insatta folk och alla avrådde mig från att ställa upp eftersom jag inte hade varit feberfri tillräckligt länge så jag tog med mig detta i bakhuvudet. Jag ville ju inte ge upp nu, målet är så nära, klassikern är snart min så jag kunde bara inte ge upp nu!! Nej, jag fick helt enkelt hitta en annan lösning! Som tur var fanns motivationen där, jag ville runt till varje pris vare sig jag kunde springa eller om jag hade behövt dra mig runt.

Dagarna innan loppet hade jag börjat intala mig själv (med lite hjälp såklart) att jag bara skulle delta, detta lopp skulle bara klaras av och det skulle inte spela någon som helst roll vad för tid jag fick. Jag försökte i alla fall intala mig detta för att inte sätta upp något annat mål som jag sen ändå inte hade klarat. Jag hatar att göra mig själv och andra besvikna så därför var jag tvungen att acceptera att såhär var det nu, jag kunde inte göra bättre än detta.

Egentligen var det ganska skönt att ha ett så pass öppet mål med tävlingen, bara delta och ta mig i mål! Självklart är man en vinnarskalle och vill alltid göra sitt bästa. Det bästa jag kunde göra nu var att ta hand om min kropp, se till att hjärta och lungorna fungerade som det ska och att detta inte skulle leda till några komplikationer framöver. Jag har trots allt min hälsa att va rädd om och en skidsäsong att se fram mot. Att förstöra något nu bara för att jag ville komma in på en bra tid var det inte värt.

Trots 0 träning på jättelänge kände jag mig förvånansvärt pigg i kroppen, jag kände mig frisk! Nu var det ännu viktigare att jag bromsade upp och såg till att loppet genomfördes på rätt sätt. När väl startskottet gick började jag jobba iväg och gå lite när det blev trångt. Det var ingen idé att rusa iväg och få håll och bli trött...

I början kändes allt bra, kroppen var lätt och lungorna och hjärtat hade ett bra samspel. Men vid 3 km känner jag att det högg till i ena höften och jag börjar störa mig på de allt eftersom jag joggar mig runt banan. Jag försökte hålla ett stadigt tempo mellan 6-6:30 min/km och det fungerade i ca 1 mil. Därefter blev det allt jobbigare i höften och bäckenet kändes som en skör pepparkaka som väntade på att knäckas...Jag förstår inte varför det blev såhär!! På tidigare långpass har jag aldrig känt av höften, bara på jobbet när jag går då det ibland brukar knaka till. Men varför nu?

Tillslut, med 11 km kvar kunde jag inte springa längre, tempot var redan jättelångsamt men nu gjorde det alldeles för ont för att ta sig framåt. Varför?? Jag blir så frustrerad, alltid är det något känns det som?! Jag lyckas återfå lite krafter när jag möts av pappa, brorsan och farfar som står och hejar på och langar pepsi när det är en mil kvar! Nu var det den beryktade sista milen som alla var så rädda för. Själv hade jag sprungit den två gånger innan på tjejloppet och visste på ett ungefär hur banan gick.

Jag om någon blev tacksam så fort det kom en uppförsbacke eftersom det var det enda stället där höfterna gjorde mindre ont och jag faktiskt kunde springa. Så det kändes nästan som om jag flög uppför Grönstabacken! Därefter gick det ganska tungt fram till Abborrbacken, då var det min tur att glänsa igen! Här var folk riktigt trötta men jag hade ju sparat massa energi från de ställen jag var tvungen att gå på, så denna backe var inget problem.

Sista fem kilometerna kändes bara som en lång transportsträcka, nu ville jag bara va i mål!! Jag vet inte hur...men på något vis fick jag världens ryck i kroppen och med ca 2,5 km kvar börjar jag springa som aldrig förr. Kroppen skrek men jag kunde fortsätta för nu var det inte långt kvar! Jag sneglade ner på klockan och såg att jag låg på strax över 5 min/km tempo, ja de må låta ganska långsamt med tanke på att det var en spurt men med tanke på dagsformen var det ett under. Jag flög fram på vänster sida och ångade om alla i min väg! Ha! Nu var det min tur att få springa om folk efter att ha blivit omsprungen av så många när det gick som sämst!

Tiden är något jag inte bryr mig om, men det jag vet är att jag kommer kunna slå den med råge nästa år!! Förhoppningsvis har jag en bättre uppladdning och är mer förberedd på vad som kan ske under loppet. 3 mil är långt men nu vet jag att jag klarar av det! För jag har äntligen gjort mer än halva min klassiker!!!! Nu är det bara att vänta in snön så jag får slänga fram skidorna och börja ladda upp inför Vasaloppet!

Benen och höfterna har varit möra nu de senaste dagarna men planen är att dra ut på ett litet träningspass i morgon för att väcka kroppen igen. Nu är det dags att börja om, få ordning på träningen och fokusera på nästa mål!

Nästa onsdag ska jag till en kiropraktor för att kolla upp höfterna och se vad problemet egentligen är. Jag hoppas att jag kan få något bra svar och någon övning så jag kan lägga detta bakom mig och tänka framåt.

Nu kan jag stolt springa runt i min nyinköpta Lidingötröja och vara glad för det jag åstadkommit hittills!

/Lovisa


Likes

Comments

Ibland går det inte alltid som man tänkt sig... Idag är det exakt en vecka kvar till Lidingöloppet och här sitter jag med feber och ont i magen, inte alls vad jag hade tänkt mig.

Om allt hade gått som jag velat hade jag suttit här trött efter att ha tränat och börjat ladda upp inför morgondagens tänka långpass, men i stället får jag trösta med mig att ligga i soffan och kolla serier. Jag hoppas verkligen jag blir frisk snart, nu är jag trött på det här, eller ja jag tröttnade redan sekunden jag känd av febern. Det har varit lite väl dåligt flyt nu ett tag så kom detta, INTE alls vad jag behövde!

Jag får i stället drömma mig bort till i vintras då jag och mamma hade världens dag uppe på Seiser Alm i solen och bara njöt av livet! Snart är jag där igen..snart är jag frisk och snart får jag börja lägga större fokus på skidorna!

Halva klassikern är gjord och snart har jag avverkat 3/4 av den efter Lidingöloppet nästa lördag, jag ska banne mig genomföra loppet även om jag så måste krypa runt. 

Nu ska jag återvända till mina serier och försöka friskna till så fort jag bara kan!

Vi hörs!

Likes

Comments

En liten uppdatering sen senast, en vecka har gått och däremellan har det passerat över 40h på jobbet men inte fullt så många timmar har ägnats till träning. Bilderna ovanför är från helgen som var, då var jag bland annat ute och orienterade men det gick inte alls som jag ville...Jag gjorde något som jag inte gjort på flera år, jag avbröt mitt lopp. Med bristande motivation och en hängig kropp var det lika bra att gå tillbaka och gladare blev jag inte av att jag slet sönder mina favorittights...Lite gladare var jag när jag och mamma var ute och sprang, jag kände mig seg men det var sånt fint väder så det gick inte att va sur!

Jag har känt mig rätt hängig senaste veckan, orken har varit en bristvara och jag har inte alls känt mig som mig själv. Det blev rätt mycket på jobbet där ett tag och det har påverkat mig personligen väldigt mycket. Nu har halva veckan gått och jag känner att jag fått lite ny luft i huvudet lyckligtvis. Det blir nog bättre för varje vecka som går nu tror jag! Snart kommer det ske lite nya förändringar på jobbet, men till de bättre.


Tyvärr har kroppen varit trött och nere vilket gjort att jag också verkat dra på mig någonting. Jag har inte åkt på någon förkylning som brutit ut ännu och jag hoppas att det förblir så. Men jag kan inte annat än att gå och oroa mig för att svidet i halsen ska bli värre. Lidingöloppet är om två veckor, jag har varken tid eller lust att bli sjuk nu!! Jag vill kunna träna på som jag brukar men det har jag inte kunnat göra nu på grund av halsen och den obehagliga känslan i kroppen. Nä usch, om någon kunde trolla och göra mig frisk och glad skulle jag bli väldigt tacksam!


Jag följer som sagt fortfarande Rikard Tynells träningsschema och jag tycker att det går riktigt bra, ibland kan det vara svårt att pussla ihop vardagen och därför är det skönt att ha ett uppstyrt schema. Skulle det vara så att jag behöver göra något annat en dag kan jag själv stuva om bland passen så det passar min vardag.


Tyvärr tror jag att jag nådde min pik i somras och är nu nere och harvar i grunden, men jag tror att det behövs. Nu kan jag fokusera på min träning och bara ha Lidingöloppet som ett delmoment i väntan på att snön ska falla och skidåkningen börjar.


Jag fick till en bra vår med många timmar cykling och Vätternrundan på det, detta var en bra grund att stå på och det ledde in till en bra sommar. Eftersom jag inte sommarjobbade hade jag mycket tid att lägga till träningen och jag tror det var precis det jag och min kropp behövde. Formen i somras var riktigt bra och jag kände mig stark! Nu går vi mot mörkare tider och det märks, jag känner mig inte lika stark och humöret påverkas av att det blir höst. Vintern får gärna bli tidig så snön kommer och lyser upp i mörktet.


Snart är det dags för lite inköp av nytt material och skidor till vintern, det ska bli så spännande! Jag har lite hemlighetsmakeri på gång och håller tummarna för att mina planer ska gå i verket! Får jag veta mer om hur det har gått ska jag självklart dela med mig av det här på bloggen!


Idag är det vilodag, vilket jag gärna skulle ha haft hela veckan om kroppen fick välja men det är bra att ta sig ut och träna också, man mår mycket bättre efter det! Men som sagt, idag ska jag få vila och ta det lugnt. Dagar som detta uppskattar jag, när man kan unna sig en liten filmkväll eller bara kunna komma ikapp med städningen och tvätten haha. Städa får nog bli kvällens “to-do”.


En rolig liten grej är att simningen äntligen verkar dra igång igen! Som jag har saknat den, jag var inte så sugen i somras på att simma utomhus. Nu ska vi äntligen börja säsongen och då är vi inne i sporthallen. Jag hoppas att min krånglande rygg kommer uppskatta simningen, det blir som lite rehab. Tänk vad bra simning är egentligen, speciellt om man är skidåkare som jag! Finns det ingen snö kan man alltid simma póch stärka upp precis samma muskler som man gör ute i skidspåret. Detta är det bästa komplimentet som finns, hoppas jag kommer ihåg hur man andas.


Tjohopp!


/Lovisa


Likes

Comments

​Man ska inte ropa hej...för då bloggar jag inte! Jag har länge sagt att jag ska blogga nu men det blir aldrig av...tyvärr! Men nu försöker jag göra ett ryck igen bara för att komma igång, både för er läsares skull men även för min egen. Jag vet att jag sagt det förut men bloggen är lite som en levande dagbok för mig där jag lägger ut för att påminna mig själv om vad jag har gjort.

Förhoppningsvis kommer lite material från en helg då jag och mamma var ut på en MTB-tur och det tänkte jag slå samman i en film med helgens äventyr. Nu i lördags var hela familjen och farmor och farfar ut i skogen. Vi gjorde en utflykt för att fira pappa, ut går vi..men då till krogen i skogen! Jag, mamma och brorsorna sprang på Bruksleden. Det är en led som har olika etapper och denna dag sprang vi två av dem med start i Skinnskatteberg. 

Denna dag hade vi verkligen tur med vädret, det var riktigt varmt men lyckligtvis blåste det lite vilket behövdes! Bruksleden är lite blandad terräng, ibland sprang vi på asfalt, grusvägar och däremellan på stigar i skogen. Efter den första etappen stannade vi till lite och blev påhejade av pappa med farmor och farfar. Det vi ser då är att pappa lyckats fått punktering på bilen på vägen dit..vi har alltid sån tur! Lyckligtvis kunde vi laga den så de kunde köra vidare mot sista stoppet där vi skulle sätta oss ner för att äta.

Vi sprang vidare för att ta oss i mål och där väntade de med uppdukat bord och muurikka. Jag tog på mig rollen som kock och stekte på viltsvinskebaben och bbq-baconet...mums vilken smak med denna blandning! Till detta hade vi pitabröd och grönsaker och massa vitlökssås haha! Jag kände att detta inlägg ledde ut till mat, som vanligt..äta bör man, annars dör man! Men jag kan inte påstå att jag är någon mästare på att ta inspo-bilder på mat. Nog för att man ska äta med ögat, men jag kan lova att det var riktigt gott!

Nu ska jag lägga mig i sängen för att orka med ytterligare en dag på jobbet, jag är inne på 4:e veckan nu. Jag börjar äntligen komma in i någon slags rutin och få ordning på allt.

Förresten! Idag var det avstämning med tränaren Rikard Tynell igen, vilket kändes välbehövligt och nyttigt. Det var ett bra samtal och vi kom fram till en hel del! Nu ser jag fram mot nästa månad men jag börjar redan bli nervös inför Lidingöloppet den 24 september, burr!!

Ha de gött!

/Lovisa

Likes

Comments