Header

Contains affiliate links

Fjällturen 2017, vilket väder, vilka backar och vilken lera!

Årets upplaga av Fjällturen är nu över. Denna gång åkte jag återigen 42km som räcker alldeles gott och väl för mig. I år är jag inte lika förberedd, mindre antal mil i benen och inte lika många träningstimmar på sadeln. Dels beror det på att jag förra året gjorde min klassiker och spenderade därför flera timmar på racersadeln men också för att det inte blivit av att åka lika mycket MTB i år som förra.

Jag tyckte ändå att jag överraskade mig själv i hur stark jag kände mig. Det tog ett tag att komma igång och känna att jag kom in i andra andningen. Starten för mig mamma, pappa och minsta brorsan Gustav gick kl 10. Samuel startade redan kl 9 men han skulle ut på den 57km långa banan.

Redan från start såg vi knappt skymten av pappa och Gustav medan jag och mamma tog oss ner för asfaltssträckan i början. Vi tog det ganska lugnt i början bara för att komma in i racet och det kändes inte värt att vara framme i någon tät och kriga för där har jag ingenting att sätta emot när det väl börjar gå uppför.

Banan sträcker sig längst med en vanlig bilväg i början, därefter svänger vi av på en grusväg och där börjar den första lilla klättringen. Denna väg följer man bra många kilometer sedan kommer en riktig stigning. Grusvägen mynnar ut i en mer skogsberikad stig. Denna stig består av jord och stora platta stenar och den leder oss upp i en avskalad skog. Här värmer solen på bra och svetten droppar från pannan. Uppe på toppen av backen stannar jag för att samla ihop vår lilla skock på mig och mamma. Här passar jag även på att dra i mig lite energi. Eftersom jag inte riktigt är någon frukostmänniska hade jag hunnit blivit hungrig och då är det lika bra att stoppa i sig något att äta innan man tar slut på krafterna helt.

Eftersom det hittills har gått uppför var vi det äntligen dags att få åka lite nedför. Detta är lättare sagt än gjort....Jag kan inte påstå att jag varken är speciellt teknisk eller modig nog för att kötta på, men idag var jag modigare än många! Jag blir nästan lite mörkrädd när man såg hur folk styrde fram sina cyklar i nedförsbackarna. Ner från hygget var det en fin grusväg som sedan blev lite mer ruff och rullgrus blev vårt nya underlag. Just i rullgrus är det ingen favorit att åka och bromsa men idag hade man inget val. Tyvärr var jag inte tuff nog att alltid hålla till vänster och köra om, modet räckte inte till eller så fanns det inte plats att komma förbi. Olyckligtvis fastnade vi bakom ett par som körde i denna nedförsbacke, mannen i paret var duktig på att köra men frun verkade mer osäker. Jag kunde inte komma förbi utan var tvungen att bromsa och då sladdade jag till. Här hade jag verkligen ingen lust att ramla men vi åkte helt enkelt för långsamt så man blir en vägfara i stället. Det är bättre på att dra på i nedförsbackarna, balansen blir bättre och man riskerar inte att ramla. Men det är helt enkelt sånt här man får räkna med om man tävlar och möter folk med olika förmågor.

Lyckligtvis blev det inte en enda vurpa under hela loppet! Så jag slapp sitta i paket på semestern och sola, peppar peppar!

Efter denna nedförsbacke blev det lite böljande under loppet. Återigen en grusväg att köra på innan vi för en stund fick köra på en asfaltsväg och dra upp lite fart. Här såg man hur folk körde intervaller, vissa som vi blev omåkta av uppför hade vi nu kommit ikapp i nedförsbackarna, då hade de tagit slut. Även om det inte går fort så känns det mer värt att dra ner på tempot uppför för att sedan kunna dra på i nedförsbackarna och på platten.

Tempot var skapligt högt ändå, vi drog på rätt bra för att sedan komma in i Bruksvallarna efter 20km och fylla på lite energi. Där började Hillklimben, 6km uppför från Bruksvallarna till toppen av Mittokläppsvägen. Detta är ett styrkeprov, vare sig om man kör upp på en kvart eller som jag som körde upp på dryga halvtimmen. Det är en riktigt tung sträckning, en väg som är stor och bred och går upp, upp och upp. Sträckningen har några svackor där man hinner andas lite innan det är dags för en till backe. Det gäller att inte dra på sig mjölksyra men faaaan vad det bränner i kroppen när man ska ta sig uppför alla backar.

Väl uppe på toppen kom leendet igen, tungt var det men på något sätt tyckte man att detta är riktigt kul! Det går inte att sluta le om man väl känner att humöret är på topp och cyklingen går som den ska. Nu gällde det att behålla humöret och den sista energin för att orka med det kvarstående i loppet. Väl uppe på toppen blev det en lång och härlig nedförskörning innan vi kom in på den väg som vi åkte igår när vi rekade bansträckingen.

Inatt hade de gjort åtgärder på banan och fyllt på med sand i de långa ådrorna i vägen som vattnet hade skapat. Det hade regnat väldigt mycket här i början av veckan, så pass mycket att det blev översvämning på vissa platser.

Denna runda gick bra, jag började bli trött i kroppen men jag orkade köra på. Denna runda var en liten sväng på ca 5km, där det först gick nedför sedan var det bara upp igen innan vi kom tillbaka till ungefär samma plats. Då hamnade vi på våffelstugan men tyvärr blev det inget sånt idag. Lyckligtvis blev det en vätskepaus och lite banan som extra energi inför de sista 8km som väntade.

Nu skulle vi bara ta oss över vattnet, upp till den leriga och blöta myren innan vi kom upp till gruvorna. Det var betydligt torrare igår när vi körde, nu hade vätan kommit fram efter alla åkare som passerat och leran flöt fram under fötterna. Eller ja, några fötter såg jag inte till eftersom de var täckta i lera, mysigt när det blir alldeles kallt. Men en gratis och härlig lerinpackning är väl aldrig fel. Vi kom upp till gruvorna och här var jag tvungen att hoppa av cykeln. Alldeles för feg och dåligt tekniskt så det blev att springa med cykeln på sidan ned för de steniga backarna.

Efter gruvorna var det en lerig skogsstig vi skulle ta för att komma fram till skidspåren. Denna var betydligt värre i år än förra. På vissa ställen var vi tvungna att gå nedför då man bara slirade och fastnade i leran. Det hade varit fint att slå omkull där och bli ett lermonster täckt i svart och klumpig lera. Det är kul när det blir sånna här partier, jag kanske inte tar mig igenom dem så fort men det är något visst med att ta sig fram i sån här terräng, det gör det hela lite mer spännande.

Efter detta lerrace var det inte långt kvar! Vi kom ner till skidspåren som böljde sig runt i en extraslinga innan vi kom ut på asfalstscykelvägen där vi förra året åkte fram på rullskidor. Målet var inom räckhåll och benen pumpade på allt de hade på vägen. Det kändes så jäkla bra!! Sedan svängde vi upp på en bro och igenom en golfbana innan vi avslutade med en brant uppförsbacke och där uppe var målet. Mamma låt tätt bakom mig och en annan tjej som försökte ta sig om men jag la på ett kol, jag kunde inte låta henne vinna så jag drog ifrån och kom först över mållinjen! Vilken härlig känsla!

I målet möttes vi av familjen, både pappa, Samuel och Gustav var imål. Gustav hade kört ifrån pappa efter bara några kilometer och lyckades ta sig in på en riktigt imponerande 3:e plats av alla i klassen 42km. Samuel som körde den längre sträckan lyckades ta in 10 minuter på förra årets tid, det var riktigt bra det också!

Jag och mamma var inte alls lika leriga som vissa andra som kommit i mål, men det var jag bara glad för. Leendet var fortfarande på och jag har återigen lyckats "bättra på" min fina cykelbränna. Det är tur att jag drar utomlands om ca 20 dagar, förhoppningsvis kan jag få bort brännan då.

Efter tävlingen fick jag veta att jag hade vunnit ett utlottningspris och tydligen var det min turdag sa dem eftersom det var en sådan väska man kunde vinna på den stora utlottningen på eftermiddagen. När jag kommer hem ska jag packa upp den och testa vad den går för tänkte jag. Även Gustav vann ett utlottningspris men det lilla turtrollet lyckades även kamma hem en Camelback på den stora utlottningen, precis det han behövde!

Den här helgen har vi spenderat i "Camp Södergren", en jättefin lägenhet i botten av ett stort hus som hör till ingen mindre än Mr Anders Södergren himself! Man känner sig lite starstrucked att få träffa en OS-stjärna såhär mitt i farten. Även han åkte Fjällturen men i samma klass som brorsan Samuel och ja han hörde väl till topp 20 så jag tror inte han har slutat träna allt för mycket haha. Här i lägenheten har vi och hundarna trivts väldigt bra och riktigt kul att få träffa Anders själv och hans familj, speciellt deras tre små sötnosar till hundar.

I morgon bär det av hemåt igen, det ska bli väldigt skönt de också. Borta bra men hemma bäst! Bara en vecka kvar sedan får sambon Dennis också semester, därefter har vi en vecka hemma innan vi äntligen får sätta oss på ett flygplan ner till värmen.

Nu ska jag tanka i med energi och vatten. Två välförtjänta vilodagar väntar nu, men det rycker redan i träningsnerven..det kanske blir ett gympass på måndag ändå. Den som lever får se!

/Lovisa


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det här är det vi sysslat med idag. Under förmiddagen åkte vi MTB och testade sista delen av banan, som i år var betydligt lerigare än förra året. Efter halva turen stannade vi för att äta riktigt goa och frasiga våfflor innan vi gav oss ut i på fjället igen.

Som den tradition vi har (om bröderna får bestämma) så blev det pizza till kvällsmat, den perfekta uppladdningen inför loppet i morgon. VI får väl se om benen är lika sega som osten eller om jag kan lyckas få till någon racerfart.

Vid 21-snåret gav vi oss väg till Flatruet som ligger ca 3 mil från där vi bor. Det är en riktigt stor plattå där de högsta buskarna går upp till knäna. Här har vi passerat ett antal gånger men det är fortfarande lika häftigt att gå runt där uppe och njuta av alla vyer. Som vanligt blåste det halv storm där uppe och var 4 grader "varmt" men nu när solen var påväg ner var det riktigt vackert där uppe. Man drog på smilbanden trots att vinden kylde ner både näsan och fingrarna så man trodde att de skulle ramla av.

Som vanligt kan jag inte låta bli att spexa och köra mina hoppbilder, men man blir glad i hjärtat att vara på sånna här platser! Nu är det dags att varva ner och försöka sova lite innan det blir tidig uppgång i morgon, för då väntar Fjällturen! Återigen kör jag 42km loppet, denna gång med minsta brorsan, pappa och mamma. Den äldre lillebrorsan är tuff nog och kör 57km sport som är tävlingsklassen. Dock blir jag omåkt av både pappa och minsta brorsan så det blir jag och mamma som får ta sällskap i morgon. Nu hoppas vi bara att vädret håller sig som vädergudarna lovat, vi vill ha sol!

Jag hoppas på att kunna leverera lite bilder från tävlingen i morgon, vi hörs då! /Lovisa

Likes

Comments

Vilken magisk upplevelse! Detta var andra gången jag fick se Coldplay live, för nästan exakt ett år sedan var jag iväg till Friends arena med mamma och pappa och fick då se dem spela och sjunga. Då hade vi sittplatser men stod hela konserten, denna gång hade vi ståplatser på Ullevi och vilken succé det blev.

Eller ja....spöregnet kom och regnet droppade och droppade, det verkade inte vilja sluta. Vi kom inte jättetidigt men fick ändå bra platser 10m från scenen som gick ut i publikhavet. Här stod vi och frös till sångerna från förbanden. Det första bandet var helt okej, sen kom nästan band på och de var väl sådär. Tillslut fick de bryta spelningen pga. vädret och jag tror inte riktigt någon blev ledsen över det.

Men då var det en timme kvar till huvudnummret, Coldplay! Vilken energi, kraft och glädje det blev när Chris sprang ut på scenen. Regnet lättade och bara någon enstaka droppe kom i början av konserten sen var det uppehåll under hela kvällen.

Coldplay leverade sång på sång, trots att bandets huvudsångare Chris verkade bära på en liten förkylning. De ville göra sitt bästa och en av sångerna började de om bara för att allt skulle bli rätt. Det var en riktig familjär föreställning, så nära, öppen och ärlig känsla. Publiken dansar och jublar, refrängerna sjungs tillsammans och i de stora sångerna fick vi sjunga dem tillsammans med bandet. Trots att publiken bestod av människor i alla åldrar hade vi något gemensamt att glädjas åt, kärleken till låtarna. Just där och då var vi oövervinneliga, ingen kunde stoppa oss, det var bara fred och ren glädje. Leenden åt höger och vänster, händer med blinkande armband på i luften och konfetti som yrde runt och fastnade i håret.

Coldplay lyckas med allt, för energin flödar på scen, ljusshowen passar perfekt till varje låt, fyrverkerier som far upp i skyn, konfetti av stjärnor, fåglar och fjärilar och däremellan är det ballonger som studsar runt i publiken. Jag kunde inte annat än att le hela konserten, sjunga med, känna in alla känslor och dansa så att fötterna värkte. Trots att det regnade i början var denna kväll klart värd att göra om på samma sätt.

Setlist: Vissa låtar framfördes på stora scenen, andra ute på den runda delen där vi stod och så hade de en liten scen längre bort i publikhavet som de framförde de lite mer lugna låtarna på slutet.

1. A Head Full of Dreams

2. Yellow

3. Every Teardrop Is a Waterfall

4. The Scientist

5. Violett Hill

6. God Put A Smile Upon Your Face

7. Paradise

8. Always In My Head

9. Magic

10. Everglow- Single Version

11. Clocks

12. Midnight

13. Charlie Brown

14. Hymn For The Weekend

15. Fix You

16. Viva La Vida

17. Adventure Of A Lifetime

18. In My Place

19. Don´t Panic

20. Guthenburg Song (Bandet hittade på en egen sång om Göteborg, regnet och Sveriges bästa publik)

21. Something Just Like This

22. A Sky Full Of Stars

23. Up & Up

/Lovisa

Likes

Comments

Idag var det sista gången jag drog passerkortet i dörren, sista gången jag loggade in på datorn, läste mailen och löste alla värdsliga problem. Eller ja.. skickade nya ritningar till kund. Stort som smått, vänner och ovänner.. en stor del av mig kommer sakna Substations men jag är tacksam över allt jag lärt mig, hur jag utvecklats som person och se hur detta kan ta mig framåt.

Nu har jag avslutat ett år på ABB som projektassistent där jag har fått lära mig allt om dokumentation till hur man ska planera upp ett kök på bästa sätt. Under detta år har både jag och mina arbetsuppgifter utvecklats. Ibland står jag och trycker pärm, städar och sorterar medan jag helt plötsligt är med och bestämmer möbler, färger och teknik som ska in till vårt nyrenoverade kontor. Att få vara med från början och driva ett projekt i mål har varit stort för mig. Att lilla jag på ett års anställning har fått vara med och driva både förändringsprojekt och sätta upp rutiner inför framtiden känns riktigt bra.

Idag var vi ut och åt en god lunch sen på eftermiddagen blev jag bjuden på fika. Då blev jag också överröst med kärlek, kramar och presenter. Sedan var det min tur att lämna in datorn, passerkortet och gå ut genom porten. Tack ABB och Adecco för detta år. Både jag och mitt CV har växt minst en decimeter! Förhoppningsvis kommer jag tillbaka en sommar snart igen och återställer ordningen ;).

Nu blir det helg och sen väntar en semester, två veckor själv av träning med familjen innan sambon ansluter sig till semesterkänslan. Förhoppningsvis har vi bokat en semester snart, åh vad jag vill till värmen! I helgen kommer ett litet inlägg om Coldplay på Ullevi ut, stay tuned!

/Lovisa

Likes

Comments

Igår stod MTB på träningsschemat och vilken dag det blev! Mitt på dagen stack jag och ena brorsan ut i skogen för att genomföra ett pass tillsammans i det härliga vädret.

Svetten droppade redan vid de första tramptagen, det var riktigt varmt ute men solen sken så det gällde att ta tillvara på soltimmarna. Vi åkte bort till ett skogsområde som kallas för Kvarnskogen, där finns det riktigt fina stigar, nästan som att cykla i en tallhed på vissa ställen. Stigen på bilden visar en av de finaste partierna där det bara är att pumpa på och passa sig för rötterna som sticker upp lite här och var.

Jag är inte speciellt teknisk av mig medan brorsan är duktig när det blir bökigare terräng så han fick åka i förväg några gånger medan jag fegade mig fram. Det märks att jag inte åkt speciellt mycket MTB i år för jag känner mig som en riktig fegis ute på de steniga stigarna. Förhoppningsvis har jag blivit lite modigare fram till tävlingen i Funäsdalen om två veckor.

Idag fick jag även inviga mina splitternya och fräscha cykelbyxor. Jag kan starkt rekommendera er som vill ha cykelbyxor med hängslen att testa detta par då de satt väldigt bra. Jag vill gärna ha byxor som sitter åt nere vid låren så man får en jämn och fin cykelbyxa men även för att det är riktigt störande om byxorna åker upp hela tiden. Men 8848-byxorna hade väldigt bra silikon vid byxslutet och de satt kvar på sin plats hela cykelturen. Jag behövde heller inte oroa mig för att få ont i rumpan efter vår tur i skogen då paddingen var bra. Vill ni också skaffa er ett par så gå in här Cykelkraft.se [Samarbete]

Nu går jag in i min sista arbetsvecka innan det är min tur att säga hejdå och tacka för detta år. Det känns lite ledsamt och vemodigt nu när jag kommit långt i mitt arbete och lärt känna så många härliga kollegor. Men snart börjar ett nytt kapitel i livet, plugglivet...men innan det ska jag unna mig en välförtjänt semester.


/Lovisa

Likes

Comments

För ett litet tag sedan var jag iväg till Västerås för att träffa Maria Rydqvist och gå en privatlektion på rullskidor. Inför denna lektion hade jag fokus på att träna diagonalåkning och få in rätt vinklar när jag stakar.

Väl inne i Västerås träffades vi en solig söndagsmorgon vid ett bostadsområde. Där låg ett öppet fält med en cykelbana som gick runt hela gräsplätten. Jag passade på att värma upp medan jag väntade på Maria och därefter satte vi igång direkt.

Vi började med att testa på stakningen, få upp lite fart under skidorna och hon granskade min hållning och åkstil. Hon kom då fram till att jag verkar stark i bålen, vilket kändes som ett positivt besked eftersom det är en av de viktigaste muskelgrupperna som jag försöker träna upp. Därefter kollade hon på vart jag sätter ner stavarna och såg att de sattes i ganska långt fram. Jag jobbar lite för långt bort från kroppen och skulle både behöva korta av sträckan fram till stavarna, alltså få en spetsigare vinkel på armbågarna men också att stavarna ska gå närmare kroppen i stavrörelsen. Jag måste våga sätta ner stavarna närmare skidan i sidled.

Efter att jag fått nya instruktioner om hur jag bör föra ner stavarna drar vi upp på tempot igen och testar på nytt. Det kändes verkligen annorlunda och ovant, helt plötsligt var det som om jag hade händerna uppe mot kroppen hela tiden, det kändes trångt. Men när jag sedan kollade på videon såg det inte alls ut som jag föreställde mig i huvudet. Händerna var inte alls nära kroppen utan jag hade egentligen kunnat vara ännu lite mer nära kroppen, fast än jag tyckte att jag hade dragit in dem mycket.

Återigen blev det test på att dra stavarna närmare kroppen, både bredvid mig men även i längden framför. Därefter skulle jag lägga in ett till moment, träffen. Här spelade det inte så stor roll var jag träffade utan att jag faktiskt träffade bra. En bra träff är jobbig att sätta i början. Ofta märker jag att man inte orkar vara lika explosiv ju längre tiden går, man blir trött i kroppen och kraften används till annat. Men i detta moment var det fokus på att få en fullträff. Jag fick ett jättebra tips av Maria där hon förklarade att jag skulle tänka mig att jag hade en medicinboll i händerna som jag skulle kasta ner i marken. Precis som den där gymövningen när man ska lyfta upp bollen och drämma ner den hårt i marken.

Nu när jag åkte skulle jag lotsas att stavarna var min medicinboll och att smällen skulle efterlikna den som uppstår när bollen nuddar marken. Detta var väldigt jobbigt men jag fick upp ett flyt och då lyckades jag även hålla in stavarna ordentligt. Pang, pang, pang lät det när vi rullade fram. Detta blir en övning jag får träna hemma på så att jag orkar vara explosiv en betydligt längre sträcka en nu på lektionen. Det kändes som om det var riktigt bra träning för kroppen, för jag blev riktigt trött av alla smällar.

Vi åkte vidare med alla dessa moment och tips i bakhuvudet och närmade oss en liten backe. Där fick jag trycka på och huka mig ner för att sedan ta så korta och snabba tag jag kunde. Här körde vi några gånger och tränade på hur man ska ha sin hållning för att få kraften på rätt sätt i backen.

Efter att ha åkt en liten stund på platten var det dags att byta åkstil. Nu var det diagonalåkning som stod på schemat. Jag tycker det är svårt att få till en bra tyngdöverföring i min åkning och skulle behöva träna mer på att köra diagonalt. Lättast att träna detta är i lite motlut. Vi hittade en slakmota och började lite långsamt att köra utan stavar. Det är som med vanliga skidor på vintern, alltid bäst att börja utan stavar för att få upp balansen och känna på skidorna. Annat blir det när man åker rullskidor eftersom man ständigt har fäste för skidorna kan inte rulla bakåt. Då finns det en tendens till att vilja dra skidorna framåt i stället och nästan gå på skidorna om man inte orkar trycka till.

Jag tycker att det är svårt att diagonala eftersom det ena benet är svårare att dra fram rakt än det andra. Eftersom jag pronerar lite trycker jag ner skidan inåt som om jag skulle bromsa och knät följer samma mönster. Så det är lite svårt att dra fram benet helt rakt och sen tillbaka och hamna på samma ställe, ibland blir det att benet åker sin egen väg och därför måste jag koncentrera mig lite extra. Jag skulle verkligen behöva träna upp min styrka i benet på något sätt så att pendeln blir komplett och jag får in ett ordentligt rörelsemönster.

Väl efter vi åkt upp för backen några gånger och analyserat video på video började jag få in snitsen. Jag fick blicken att fästa rätt och fötterna gjorde som jag sa. Det jag måste träna på nu och våga göra är att få tyngden mer framåt, så att näsa, knä och tå är där tyngden går igenom. Just nu är jag lite för platt på foten och tyngden går igenom mig för långt bak.

Vi nötte diagonalåkning både med och utan stavar ett tag. Därefter bytte vi fokus till den tredje åkstilen, stakning med frånskjut. Det här är nästan det svåraste att få till, kroppen i sig ska i stort sätt vara still när det bara är armarna och benen som ska röra sig. Att få till rörelsen när armarna är rätt ut och få bak ett ben och dra till är inte det lättaste. Trots att jag tyckte att det var svårt gick det ändå rätt bra.

Jag är väldigt glad att jag åkte in på denna lektion, det är tur att man har snälla föräldrar som alltid ställer upp för en. Både mamma och pappa var på plats och servade mig med stavar, filmade och tog kort. De flesta filmer kommer gå till tränaren för analysering så här på bloggen vill jag inte skämma ut mig allt för mycket, här blir det mest bilder i stället. ;)

Om det är någon annan som går i tankarna på att ta en rullskidlektion så rekommenderar jag Maria starkt! En frisk fläkt som ger precis de råd man behöver och kan förklara tydligt. Det känns som om jag utvecklats ännu ett steg bara på den timme vi spenderade ihop. Jag ville veta mer om vinklar, finlir och förbättra småsaker för jag är inget blåbär längre. Jag kan åka men jag vill bli ännu bättre på att åka skidor och jag tycker att Maria var en väldigt förstående och bra lärare som gav mig många användbara tips.

I helgen blir det troligtvis lite MTB-träning då jag med största sannorlikhet ska åka Fjällturen i år igen. Om vädret och kroppen tillåter ska jag även försöka ta mig ut på ett rullskidpass. Nu måste jag teknikträna och få till blicken, veta vart jag ska sätta ner stavarna och få till den där perfekta träffen.

I helgen kommer det även ut ett inlägg om cyklingen och lite nytt i träningsgarderoben så vi ses då!

/Lovisa

Likes

Comments

























Idag var det minst sagt en speciell dag, lillebror Gustav fyllde 15 år och vi gick upp på Norges tak, Galdöhpiggen. Det är Nordeuropas högsta bergstopp som ligger på 2469 m.ö.h.

Dagen startade nere vid stationen där vi och ca 15 till personer började vår vandring mot toppen. Detta är en sommarskidort och i första delen av vandringen gick vi förbi ett slalomområde. Underlaget varvades av småsten stora som potatisar och snö där pistmaskinen hade åkt och sladdat runt. Det var en härlig kontrast mellan vi som gick där bland stenarna och människorna som åkte i åttor ner för backen.

Runt om oss såg vi hur bergen slingrade sig fram som en orm och toppar dök upp här och var bland molnen. Till en början var det ganska kyligt och jag gick i både dunjacka och skaljacka med tjocka vintervantar. Efter ett tag vågade solen visa sig och då blev det genast mycket varmare.

Vandringen utspelade sig i tre etapper upp till toppen. Den första delen var relativt flack men väldigt stenig. Därefter kom vi fram till en glaciär där vi alla skulle sätta fast oss med vårt sele i ett rep. Där gick vi 10 på rad som en liten skolklass över glaciären. Repet hade vi som en säkerhet ifall om vi hade stött på någon spricka och om någon skulle ramla ner, kunde den hålla sig uppe tack vare repet och vi andra hade kunnat hjälpa till att dra upp personen.

Över glaciären började vi ta in några höjdmeter, nu blev det genast lite jobbigare eftersom vi pulsade fram genom det översta lagret av snö. Väl uppe från den andra delen på vandringen fick vi koppla loss repet igen och nu vandra på egen hand och lika bra var det. Detta var den jobbigaste delen på turen, vilket verkar ganska självklart eftersom det var här höjdmetrarna steg som mest. Ibland blev det lite klättring mellan de snötäckta stenarna och däremellan var det bara snö vi fick ta oss över.

Utsikten härifrån var helt otrolig! Bergen var så mäktiga, så nära men ändå så långt bort. Här kunde man också se en och annan spricka i glaciären. Vår guide berättade att för några år sedan hade en tjej valt att åka kana ner för berget på snön men hamnat fel och åkt ner i en av dessa sprickor, tyvärr gick inte hennes liv att rädda. Därför försökte vi vara lite extra försiktiga och inte gå utanför den upptrampade stigen.

Det var fullt av lös snö och rangliga stenar och där gick vi med stup på vardera sida. Det var en riktigt mäktig känsla att vara så liten på en sådan stor och öppen plats. Där var vi bara små prickar, en sten i mängden på det stora berget.

Väl uppe möttes vi av den tråkiga dimman, vi hade tyvärr ingen god sikt och missade bergen som låg i närheten av oss som vi hade sett tidigare under dagen. Det hade verkligen varit perfekt att få den utsikten från självaste toppen men vi fick glatt nöja oss med den vandring vi gjort och njuta av en välförtjänt fika.

Hela vandringen upp tog ca 3 timmar men ner gick betydligt fortare. Då kunde vi få med oss farten och känslan att vilja komma hem, så tog det oss lite mindre än 2 timmar.

Allt som allt vill jag summera det som en härlig dag i de norska fjällen, nu har vi även bättrat på brännan i ansiktet. I morgon är det dags att åka hem igen innan vardagen hinner ikapp. Det blir jobb onsdag-torsdag och sen iväg på kusinens student på fredag. Åh så skönt att det snart är helg igen!

/ Lovisa

Likes

Comments

Contains affiliate links

Igår var minst sagt en spännande dag! Vi tog oss upp mot Sognefjellshyttan på förmiddagen, där möttes vi av en liten dimma men som sedan klarnade upp. Bilderna ligger som en tidslinje, först var det lite blåsigt och kallt sedan blev det allt varmare och tillslut kunde vi äntligen åka runt i shorts och t-shirt. Vädret var riktigt underbart, solen strålade och skidåkningen var suverän. Trots att solen låg på och värmde gick det att åka riktigt bra i den sockriga snön. Jag fick äntligen chansen att testa mina nya klisterskidor, även de gick som ett spjut i detta före! Så glad att jag hittat två par riktigt bra skidor. Det kändes som om jag hade en extra motor på mig i nedförsbackarna och när det gick uppför lyckades jag trampa ner skidan ordentligt för att få fäste.

Jag ska inte glömma att nämna att vi var på 1400m höjd, vilket kändes! Det var lite som att vara nere på höghöjdsläger i Italien igen, jag blev flåsig direkt. Nu är det bara hem och träna kondition märkte jag, så man kan få upp ett bra flås.

Det blev några timmars skidåkning, först på förmiddagen sedan passade vi på att fika lite medan spåret var avstängt en timme för att de var tvungna att salta spåren. Därefter gav vi oss ut igen, i nydragna och fina hårda spår. Det var en lite märklig känsla att åka efter de hade saltat, snön förändrades helt och blev till väldigt hårda kristaller, men det var fortfarande lite mjukt i kurvorna. Jag är glatt överraskad med hur spåren var här ute men även hur banan såg ut, den var en kuperad slinga som sträckte sig över fjället med flera härliga men branta nedförsbackar och lika många slakmotor att ta sig uppför. Det var ett väldigt böljande spår och då hade man god tid på sig att njuta av utsikten.

Efter eftermiddagsturen fortsatte vi på Sognefjellsvägen ner mot en fjord. Där möttes vi av ytterligare en helt otrolig utsikt! Här är det berg vart du än kollar, vattenfall som dyker upp här och var, gröna ängar och får som betar i sluttningen. Väl nere vid fjorden såg vi hur det turkosa och klara vattnet försvann mot horisonten. Tänk vad fint det är här i Norge!

Väl hemma, helt mosiga efter en dag på skidor såg vi hur solen hade jobbat minst lika hårt som oss. Jag var duktig nog och smörjde in näsan men resten av kroppen hade nu intagit någon kräftliknande färg, det svider och hettar men det får man räkna med efter en sån pass otrolig dag som denna! Helt klart värt det, för jag fick ju bocka av "att åka skidor i shorts och t-shirt" från min bucketlist!

/ Lovisa

Likes

Comments

Contains affiliate links

Igår efter jobbet bar det direkt av till Sälen för att sova där en natt, innan vi fortsatte vår resa mot Norge. Idag korsade vi gränsen vid Stöten och tog vägen genom Lillehammer innan vi nådde vår slutdestination, Uppigard Galde (Sognefjell). I Lillehammer passade vi på att besöka Swix Concept Store och självklart kom jag ut med en liten kasse. Jag har länge letat efter ett bra kortärmat underställ utan någon krage som går upp i halsen. Väl där inne lyckades jag hitta en snygg blå tröja som jag hoppas på att få användning för under dessa dagar.

Jag och min familj är här för att åka längdskidor, mitt i sommaren! Av de bilder jag sett verkar det vara galet mycket snö här uppe i bergen. Längre upp, längs efter sognefjellsvägen är det meterhöga vallar med snö. Jag ska försöka ta så mycket kort jag kan under vår vistelse här. Nu blir det lite stugmys och mat innan en välförtjänt natt av sömn, för i morgon blir det sommarens första skidtur.


/Lovisa

Likes

Comments

Foto: Privat och SVT.

För drygt en vecka sedan var det, då jag satte på mig skidorna, stavarna och den gula nummerlappen. Ja för drygt en vecka sedan åkte jag Vasaloppet och klarade av min klassiker!

Förberedelserna inför Vasan var sådär, det känns som en vana men som vanligt blev jag sjuk inför ett klassikerlopp. Sedan jag missade Marcialonga i januari har jag haft något i kroppen som vägrat släppa, men som tur var kunde jag åka Tjejvasan förra helgen och hinna få upp lite fart i kroppen.

Veckan innan Vasaloppet handlade det mest om att bara få komma ut och röra på kroppen samt ett litet intervallpass. För att få så pass mycket vila och sömn innan den stora prövningen åkte vi upp så nära inpå vi kunde. På lördagsmorgonen i snöovädret åkte jag och sambon upp till stugan i Sälen där de andra i familjen redan var. Då var det bara att ladda med mat och energi samt en genomgång av hur dagen skulle bli.

Nu fick jag verkligen inte glömma handskarna, hjärnan skulle också med och nerverna skulle vara på plats. Vi gick igenom vilka stationer som låg vart och hur mina föräldrar och sambon skulle dela upp sig. Eftersom de delade på sig skulle jag få mötas av minst ett bekant ansikte vid varje station vilket kändes väldigt betryggande.

I midjeväskan placerades magnesiumshots mot kramp och enervittabletter fyllda med vitaminer och mineraler. Familjen hade med sig en specialblandning av Coca cola och magnesium och lite mer enervittabletter. På dagar som dessa får man leva på socker, allt för att få energi för stunden och att kroppen ska orka runt.

Jag är inte så mycket för kolhydratsuppladdningar utan jag vill gärna äta kött dagen innan. Det är säkert bara i huvudet men på något sätt känns det som om man bygger upp musklerna det sista man kan innan det är dags för dem att jobba.

Så efter en middag inkluderande kött och en härlig kvällspromenad med hundarna och sambon var det dags att försöka krypa till kojs, för i morgon väntade en stor dag!

Uppstigning strax efter 4, vem går ens upp såhär tidigt frivilligt för att sedan åka och plåga kroppen? Jag tydligen, helgalet! Jag förstår inte hur men jag var inte nervös, jag var exalterad och taggad på att få komma ut på skidorna och den 90km långa banan som väntade. I sådana situationer som denna är jag verkligen glad att jag fick ha med mina nära och kära, utan dem hade jag inte varit lika lugn som jag var nu.

Tiden flög förbi och starten började närma sig... In i fålla 6 och värma upp lite, 15 minuter kvar. Dennis och mamma gick upp mot första backen för att kunna se starten. Det är något riktigt mäktigt så jag ville inte att dem skulle missa den. Ena brorsan och pappa var kvar med mig utanför min fålla och väntade på att få släppa iväg mig med resterande 14 000 glada entusiaster.

Nerverna var fortfarande i schack så jag och en gammal klubbkompis stod och snackade lite skit och värmde upp lite innan det var dags att ta av sig överdragskläderna och lägga dem i säcken, 10 minuter kvar.

Dags att ta leta på skidorna och värma upp det sista. På med skidorna och stavarna, nu var det bara att rätta in sig i det led man stod i, 5 minuter kvar.

Musiken susar, den kalla luften smeker min kind och nu flyger helikoptern över oss. Det är nära nu, när går starten? Jag kollar på klockan, 2 minuter kvar.

Allt är långsamt men tiden flyger på i bakgrunden, hörde jag något skott, nej?? Folk rör sig framåt, ja tydligen hade starten gått får vi höra av en röst som kommer ut ur högtalaren. Nu var det dags, starten på slutet av min stora klassikerresa. Det var bara att ta sig igenom 90km, sen skulle jag vara klar!

Trångt, stavar, skidspetsar, människor och tv-kameror. Starten var mäktig, tidigare har jag stått som åskådare men nu var det min tur att vara den som folk beskådar. Innan backen börjar fastnar jag en stund på tv, jag och Britta Sackari börjar snacka lite och jag önskar henne lycka till på hennes resa. För nu skulle jag iväg på min.

I backen försöker jag hålla så mycket till höger jag bara kan, det var trångt nog. Människor och trugor överallt, det gäller att hålla koll på sitt men även vad alla runt i kring gör, så man inte fastnar och har av stavarna det första man gör.

Jag möts av Dennis och mamma som står en liten bit upp i backen, skönt med stödet från min familj, det skulle komma att behövas. Glad som jag var då berättade jag för dem om att jag ännu en gång var en linslus och fortsätter sedan glatt därifrån. Tempot ska vi inte ens prata om, för här var det en promenad på skidorna. Inte för ens ca två kilometer upp i backen börjar det sprida ut sig lite, vi kan börja springa lite på skidorna och komma snabbare framåt. Eftersom vi hittills bara hade gått på skidorna var jag inte helt varm i kroppen och ville därför inte trycka på allt på en gång. Jag har aldrig åkt såhär långt innan så jag visste inte hur mycket jag vågade ta i för att kunna orka hela loppet.

Upp på myrarna känner jag igen mig, det är bara ca 2mil av banan som jag aldrig åkt förut så jag kände mig ändå väldigt förberedd. Jag visste vad som väntade, men jag skulle bara försöka disponera ut orken.

Blåsigt och kallt över myrarna, men vilka skidor! Jag hade tokbra glid och kunde staka om grupp efter grupp med människor. Orken var med mig och detta kändes faktiskt väldigt bra! Jag fick flera gånger höra ”bra glid eller?”, ”jag lägger mig bakom dig, du har så bra glid så jag hoppas det smittar av sig”. Det var alltså inte bara jag som märkte vilka fantastiska skidor jag hade. Väl uppe i Smågan var det bara 79 km kvar, wiho! Mot nästa station, Mångsbodarna där jag skulle få möta min familj igen.

Allt flöt på bra, energin fanns där och leendet var fortfarande på läpparna. Väl in i depån haffade jag snabbt åt mig en bulle och lite sportdryck. Det var bara att fylla på vad allt man kunde och hade tid med. Jag var fortfarande frussen så här blev det en snabb kisspaus, jag hade fortfarande inte börjat svettas.

Efter lite hejarop och kramar fortsatte jag mot Risberg, här väntade några nedförsbackar men innan kontrollen skulle jag få testa på mitt fäste. Även det fungerade bra, vilka superskidor! Jag är ganska förvånad över hur mycket spår det fanns. Tidigare har det varit väldigt dåliga förhållanden och knappt funnits några spår men jag tyckte de var riktigt bra!

Fästet fungerade bra men nu blev orken sämre. Många uppförsbackar bestod av en blandning av saxning och diagonalåkning eftersom det inte fanns några spår just där eller att det var fullt med folk så man inte kunde hålla sitt tempo och sträcka ut skidorna och stavarna tillräckligt. Hade man otur fastnade man bakom en gubbe som diagonalade men inte i rätt takt så man hela tiden slog i varandra. Då fick man försöka springa om på sidan, men det kostade energi.

I Risberg stod brorsan och Pappa och väntade med lite specialcola och banan. Mhhmm, jag tror aldrig banan smakat så gott och ändå äter jag alltid det vid tävling. Kylan var fortfarande ett faktum och de lite tjocka vantarna jag valt, ja dem fick vara kvar.

Trött som jag var kunde jag bara fortsätta framåt. Det fanns inga tankar på att ge upp men jag var trött i armarna efter backen. Nu till Evertsberg, ja då väntade fler uppförsbackar. Nu i efterhand funderar jag fortfarande på om jag borde ha vallat om eller inte. Skulle jag redan ha satt på lite mer fäste i Risberg för att orka i backarna innan Evertsberg. Men men, jag klarade mig dit! På alla ställen utom i uppförsbackarna stakade jag och ville därför inte förlora det bra glid jag hade, det var kanske lika bra att jag väntade med att lägga på lite mer fäste för ens jag var i Evertsberg.

Efter all stakning började jag få lite känningar i bäckenbenet och ländryggen. Som tur var hade Dennis med sig mirakellinimentet Linnex! Jag fick lite insmort i ryggslutet och axlarna/nacken, ajaj vad det brände men äntligen fick jag upp lite värme i kroppen! Humöret var inte detsamma när jag kom till Evertsberg, därför var det extra skönt att få lite kramar och dricka här. Nu var det inte långt kvar, jag hade ju faktiskt åkt mer än hälften!

Jag försökte länka, ”ett Marcialonga Light och en Tjejvasan… Och lite till”. Efter jag passerat Evertsberg skulle jag bara ta mig igenom de där 13km för sedan var jag i Oxberg och då fanns det inte en tanke på att jag inte skulle kunna ta mig i mål.

Motvinden hade fortfarande inte lagt sig, var det tvungen att vara såhär HELA loppet? Kallt var det också när det blåste ner snö från träden, usch det var verkligen ingen höjdare. Innan jag kom till Oxberg hade pappa lyckats ta sig ner till Vasslan, åh vad jag behövde den extra energin jag fick där då och en till sådan där god banan, mums! Nu var jag nära Oxberg, spåret slingrade sig och man åkte ner till foten av kontrollen för att sedan göra en 180 graders sväng.

Här möts jag av mamma och två från vårt gamla Italien-gäng som står och hejar på mig! Nu är det ju nästan bara nedför in i mål, wiho!!

Efter Oxberg är jag kissnödig igen, så typiskt, jag hade inte tid att stanna nå extra länge någonstans! De tre sista milen åkte jag bara för en vecka sedan men då gick det betydligt fortare. Men vad gör det? Nu hade jag sex mil i kroppen sen innan och så långsamt gick det faktiskt inte. Jag försökte tuffa på och mosa mig fram i nedförsbackarna. Jag hade fortfarande ett superglid så jag flög nedför!

I Hökberg, ca 19km kvar står pappa och minsta brorsan och väntar på mig. Nu är det inte långt kvar får jag höra! Gaahh jag kan inte ens beskriva känslan med ord, det var som om jag redan gått i mål, för jag visste att jag skulle orka de sista jobbiga men underbara kilometrarna. Efter Hökberg försökte jag vara försiktig eftersom det var här jag klantigt nog hade lyckats ramla helgen innan. Sagt och gjort går det fort i nedförsbackarna och då, utan förvarning blir jag påkörd, eller måste jag lägga mig ner själv? Jag minns inte riktigt, jag vet bara att det gör ont och jag hör någon fråga på engelska om det gick bra. Ja stavarna och skidorna höll ju, så det gick bra! Han tar min hand och hjälper mig upp, därefter är det bara att sopa av sig snön och fortsätta. Dunk, dunk i axeln och knät, men äsch nu var det inte långt kvar.

Jag rider lite på adrenalinvågen en stund innan det är dags att ta fram pannbenet igen. Inte långt efter Hökberg står mamma och Dennis i Läde med lite mer dricka och värmande kramar. Usch vad kissnödig jag var, det gick inte att koncentrera sig på skidåkningen men jag fick helt enkelt stå ut till Eldris. Jag ökade tempot så jag skulle komma dit tidigare. Efter en kisspaus och en bulle var det inte mycket att hurra för. Med 50 minuter kvar tills det hade gått 8h lämnar jag Eldris och har 9km kvar. Trött som jag var lyckades jag ändå få någon extra energi. Jag ökade tempot ytterligare, det skrek i kroppen men jag flög fram på skidorna! Länge låg jag och drog en klunga men efter en stund var en av dem där bak snälla och ville dra lite. Så jag hängde på honom ett tag men sedan tog orken slut. Jag kunde inte riktigt hänga med i hans tempoökning men jag fortsatte trycka på så gott jag kunde.

Jag försökte att inte sätta någon tidspress på mig, det var trots allt första gången jag åkte och förberedelserna hade varit rent utsagt pissdåliga inför detta lopp. Men när jag ser klockan i Oxberg försöker jag iaf tänka ”under 8h och du får vara nöjd”. Jag blir så trött på folk som snackar om skamgränser hit och dit, utan att någonsin stått på ett par skidor! Alla som tar sig i mål är hjältar, för vet ni vad? Alla ni andra var inte där ute och krigade i motvinden, satte ner era tiotusentals stavtag och slogs mot den beryktade latmasken. Nej alla ni andra var inte där ute och fick uppleva glädjen när solen kom fram och bländade en mellan trädkronorna, kände hur de stora snöflingorna la sig på glasögonen och leendet som smög sig upp på läpparna när en nedförsbacke kom. Ni andra som inte var där ute och snackar om skamtider hit och dit, ja men har ni någonsin tänkt på hela resan? Det som faktiskt händer under de där timmarna? Kroppen är en maskin, en kämpe och en krigare in i det sista. Det är häftigt hur man fastnar i den där bubblan, då man bara står och matar på och stakar sig fram i fäders spår för framtida segrar. Alla malgångar är en seger i sig och min målgång skulle betyda en avklarad svensk klassiker innan 20års ålder. Den ni!

Jäklar vad stolt jag började bli över mig själv! Kilometrarna bara tickade ner, från att gå från tvåsiffrigt på en 9:a hade jag nu passerat den ensiffriga 9:an. Med bara dryga 5 kilometer kvar var jag inne i Hemus. Spåren var fortfarande fina och orken fanns kvar, det var inte mycket av dem men fy vad jag ville in under 8h nu när jag hade chansen! Med 3km kvar kollade jag på klockan, det här fixar du! Mellan 2-3km kvar såg jag att jag hade 17 minuter tillgodo, men det betydde inte att jag slog av på tempot! Nej nu var det bara att ösa på in i det sista, för snart var mitt första Vasalopp avklarat!!

In i den jobbiga Moraparken, här går det alltid så långsamt tycker jag. Man vill bara att den ska ta slut!! Upp på Auklandbron, hur kommer det sig att den alltid känns så brant när man åker skidor men annars ser den inte så farlig ut? Där kommer den, kurvan som leder in på upploppet. Människorna står längst med sidorna och hejar på, de skriker, tjoar och klappar händerna. Jag gör verkligen det här, jag går i mål på mitt allra första Vasalopp! Fyfan vad jag är bra! Jag stakar på och fortare än vad jag förstår det har jag gått i mål! Jag gjorde det!!

Trött, men glad och tårfylld vaknar jag mig fram efter jag tagit av mina skidor! Jag möts av pappa som står och fotar och lite längre fram står Dennis och resten av min familj. Helt slut ställer jag mig i hans famn och möts av en fin ”Vasaloppsskida” och en Moraklocka, just då kunde jag inte vara annat än riktigt trött men framförallt väldigt glad. Jag är glad att jag har min familj som alltid finns där för mig. Utan ert stöd under banan hade jag inte orkat mig igenom detta.

Nu är mitt första Vasalopp genomfört, på 7h 53minuter. I framtiden kommer det vara min ”skamgräns”, nu har jag en måltid att slå och jobba för. Till alla er som var ute i spåret, vare sig ni kom in på 4h eller 13h, ni är hjältar, för ni var med den där dagen och slogs mot era inre demoner och smärtor, vi är bäst!

Vasaloppet är gjort och klassikern är avklarad! Vad ska jag göra nu?? Efter en återhämtningsperiod är det dags att ta tag i konditionen igen och bygga upp kroppen med nya muskler. Snart börjar ett nytt äventyr med plugg till hösten och då får vi se hur mitt fokus kommer ligga på vissa tävlingar framöver. Snart börjar orienteringssäsongen i alla fall, det ska bli riktigt skönt att få komma ut i skogen!

Vi hörs framöver, då kommer det härliga skidåkarbilder som ska få knyta ihop säcken på säsongens skidåkning.

Ha de!

Likes

Comments