Header

Kära dagbok, ibland är dem valen man gör inte dem bästa, du gör fel men försöker ditt bästa att rätta till det du gjort.
Att Leva två olika liv är inte lätt, att ha sina nära och kära på en plats medans din livs kärlek är på andra sidan.
Tvekan kommer ibland och man vet inte vart man hör hemma, vilken plats som är den rätta..
Men innerst inne vet hjärtat vilken väg den ska gå. Ett liv som jag har idag hade jag aldrig trott jag skulle få för ett år sedan, jag är så lyckligt lottad men ändå för blind själv för att kunna se det.
Jag blundrar för det som finns precis framför mig, en underbar kille och hans familj.. en familj som tog mig in med öppna armar när jag va som trasigast..
att finna ett plats som inte fanns förut, ett hem. En plats jag inte behövde oroa mig på, en plats jag känner håller på försvinna. Kärleken kommer alltid bestå, och jag ska försöka att inte förstöra allt mer än jag redan gjort.
Han fanns där när ingen Annan gjorde det , när jag va som mest ensam..
han älskade allt med mig.. han kysste mina ärr och torkade mina tårar.. han fick mina trasiga pusselbitar att falla på plats..

jag kan inte ändra på allt som är eller var, men jag är här och jag ber om förlåtelse för mina fel och brister. För hur jag missuppfattade allt, speciellt dig. Du vill mig inget annat än väl , förlåt mig.. vi lever i en komplicerad värld med många motgångar, olika stigar eller vägar att gå på , men ingen pil som visar vilken väg som är rätt.
Vi följer magkänslan, för vi vet Att det kan inte bli mer än fel...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 35 Readers

Likes

Comments

Kära dagbok, jag vet ärligt inte vad jag ska göra längre, jag försöker verkligen fixa allt och jag gör allt och lite till som dem ber mig om men det var tydligen inte tillräckligt, idag blev jag kallad egoist för jag fick panik bland folk.. jag klarar inte av att vara bland för mycket folk när man inte mår helt hundra. men det förstod dem visst inte sen har jag inte heller sagt något.. som jag aldrig gör.. men jag måste.. jag måste börja prata med någon om hur jag känner och allt som stör mig för jag orkar snart inte mer... det kommer bli för mycket tillslut.. men allt jag säger blir fel.. allt jag gör..

jag hatar att inte kunna prata, kunna sätta ord på hur jag känner.. att bara kunna få ut allt.. att äntligen slippa denna klump i magen.. bara för en dag.. jag skulle göra vad som helst.. men hjärnan är inte alltid lika villig som hjärtat.. dem säger ''följ ditt hjärta'' jag gjorde det.. allt värkar gå framåt förutom jag.. jag är kvar där jag en gång stod.. beredd att ta ett steg men faller tillbaka lika snabbt.. jag vet att allt skulle bli lättare om jag bara öppnade min mun och pratade..

men jag kan inte.. och för de hatar jag mig själv.. allt jag ber om är förståelse.. hjälp.. jag är inte arg eller grinig.. jag är trasig..

som behöver hjälp att bli hel igen..

Likes

Comments

kära dagbok, ett tag sedan igen jag skrev men också ett tag sedan jag kände mig mer nere än vanligt. Alla börjar klaga på mig igen som det känns och allt jag kan tänka är att jag försöker, varje dag för att göra upp för alla fel jag gjort.

personen som jag är e inte lätt att handskas med, jag missförstår, jag tolkar allt på ett sätt som inte existerar i andras ögon. men också är det en sak som folk måste acceptera. förstå.

jag är trött på att inte kunna bli av med dessa tankar inom bords, inte kunna sluta tänka på hur ens liv hade varit om man gjort ett annat val, tagit en annan väg. men jag är ändå glad att jag gjorde det, hade jag inte valt att följa med hade HAN inte funnits i mitt liv. och han är mitt liv.

han fick alla dem små pusselbitarna att falla på plats och ge mig en ny anledning till allt. han hjälper mig så mycket och jag vet inte vart jag skulle vart utan han. men i ett tillfälle som detta önskar jag han var vid mig, holt min hand och sagt att allt kommer bli okey. för jag är trött, trött på att behöva gråta en själv till söms varje natt för det gör så ont, att inte kunna känna att det du gör är tillräckligt, att du är tillräckligt..

men jag är glad att jag har en, en person som ser mig för mer än de jag är... så tack..

<3

Likes

Comments

kära dagbok, det går bättre precis som vanligt och jag har äntligen fått reda på mer svar som kommer i framtiden underlätta för mig. utredningen och besöket hos läkaren gick som planerat, diagnosen är satt, och jag kommer kunna få bättre hjälp nu.

men det som ändå stör mig, är dem tankarna i bakhuvudet som inte vill försvinna, dem sitter där och tär ner på en. jag försöker se på saken annorlunda men vet att det är svårt, att försöka se allt positivt är vad jag gör. mestadels. Att dåliga tankar kommer och går är normalt hos en människa, att inte alltid känna sig hundra procent. men ibland börjar jag fundera på vad normal egentligen är, ingen är sig lik som förut och ingen är sig lik den andre.

Jag hänger inte alltid med, ibland missförstår eller missuppfattar jag andras ord till det värre. så att saker jag ville skulle hända tas på ett annat sätt än det jag räknade med. men hur som helst. det funkar, precis som vanligt, tack vare han.

Ibland känns det som det är bra att jag kom hit, till ett ställe jag en gång verkade avsky. men när man väl lär känna alla som bor och jobbar här så inser man ändå att det var värt det, för jag vet inte vart jag skulle varit om jag inte fick denna möjligheten. möjligheten till nya människor som idag är som min familj. att hitta min så kallade 'själsfrände'. inget utav detta hade hänt om jag inte tvingade mig hit.

men jag är glad ändå. för alla dem saknade pusselbitarna börjar falla på plats, och för en gångs skull. känns det rätt. och som jag är hemma <3

Likes

Comments

Kära dagbok, det går bättre, bättre för varje dag som går. det är fortfarande jobbigt men jag har han som hjälper mig igenom dagen.

den människan som finns oavsett vad, vilket betyder mer än han någonsin kommer förstå.

jag har bland annat äntligen sökt till ett gymnasium i Örebro, behandlingen här är inte långt kvar till jag klarat allt jag ska fixa, skolan är inte till så mycket problem längre och jag har betyg. allt börjar lösa sig.. men det är hemma planen som krånglar till sig, jag saknar alla, det är klart.. mer än allt faktiskt.. det är bara det att hemma känns inte som hemma längre..

det är mer som en plats jag åker till för att hälsa på.. mitt hem är här, här i Falun med min underbara kille.. tillsammans med min nya familj.

att bo på ett behandlingshem är inte alltid lika kul som vissa ibland kan tro, men det funkar och vore det inte för alla som bor här hade jag dragit för länge sedan, tjejerna är inte bara mina kompisar, dem är mina syskon från en annan moder, vi är syskon genom hjärtat.

ett hjärta som en gång för länge sedan inte fanns, det fanns men va tomt, dagen jag kom hit förändrades allt, jag mår bättre och för en gångs skull ser jag att jag själv är på bättrings vägen. jag älskar alla här, även om man inte alltid kommer överens. det är ändå familj.

ingen kommer någonsin kunna ändra på det.

jag säger bara tack! tack för denna möjligheten.. <3


Likes

Comments

Kära dagbok, det börjar bli för mycket igen, men mestadels för att jag känner mig missförstådd. Innan jag hamnade här i Falun gick allt upp och ner, jag vet det.
Men jag tog fortfarande han om mig själv på ett sätt ingen såg, jag må ha använt dåliga metoder i vissa lägen då känslorna blev för tunga, men jag visste vem jag var.
Vad jag behövde och jag kunde göra saker och ta hand om min omgivning.
Men nu när jag är här är det som allt det jag jobbat med var bortkastat, jag börjar om på ruta ett igen..
Dem måste veta allt, allt som händer runt on kring, dem lyssnar på sig själva utan att ta hänsyn till mina önskningar, det jag anser är bäst för mig och min kropp.
Dem vet inte hur jag fungerar, vad jag klarar av.
Det är jobbigt att konstant gå runt med en klump i magen som bara blir tyngre för varje dag, en röst i huvudet som säger åt dig att ge upp, men jag har kommit för långt för att backa.
Jag vill inte uppleva alla känslorna igen, dem gamla minnena, men steg för steg så känns det som dem sakta kommer tillbaka.
Jag är 17 år, jag börjar närma mig vuxen åldern, men det dem inte förstår är att jag kan klara mig själv, jag kan prioritera mig själv först, skillnaden är den att jag vill inte, mår mamma eller han dåligt, jag tar åt mig, jag bryr mig om dem, jag skulle släppa allt på ett ögonblick bara för att se dem le igen, det är inte att göra fel, det är att vara mänsklig. Jag är sådan och kommer alltid vara, men ingen verkar vara nöjd förens jag ändrar på allt, hela mig, för problemet ligger inte i sättet jag är, det ligger i mig.
Den dagen dem blir nöjda, är dagen jag tar mitt sista andetag..


Likes

Comments

Jag orkar inte mer.. Jag har försökt sen första dagen jag kom hit att fixa allt, både relationer och allt runt om kring, men inget jag gör verkar funka..
Alla verkar tycka att jag är problemet, ett problem som måste lösas..
Ingen förstår mig, ingen försöker ens sätta sig i min sits och känna hur det känns..
Jag vill bara försvinna så alla jävlar blir nöjda..
Ingen behöver klaga, ingen kan klaga om jag inte existerar..
Och för en gångs skull.. Kanske jag äntligen kan känna mig fri från allt hat ..

Likes

Comments

Kära dagbok, dagen som är har varit seg, man vaknade upp med en klump i magen som man försökte ta sig ur.

men jag tänker på han, min finaste ängel som ta bort allt ont när det kommer. en kille som jag en dag ärligt aldrig trodde jag skulle hitta, han förstår mig på ett sätt jag inte trodde va möjligt, han har något jag letat så länge efter.

När jag är med han faller alla dem tomma pusselbitarna ihop och jag känner mig som hemma, när man inte visste vart en så kallade "hem" var, kom han in från ingenstans och gav allt en ny mening.

Han fyllde hålet som så länge varit tomt, tog bort mina tårar och gjorde så mitt leende på läpparna vart äkta. Jag behöver inte låssas när jag är med han, för han älskar mig för den jag är, vare sig jag har mina brister eller inte.

Den killen som jag kan kalla min, den ända människan jag ger allt till, jag är inte orolig att han ska lämna mig och för första gången på länge tror jag hans ord.

Jag älskar han, han är min definition of love. Jag vet inte vad jag skulle göra utan han, för allt som är svårt, blir så mycket lättare pga av han.. Min älskling, mitt hjärta.

Tack för att du finns, du är en gåva ifrån ovan, och jag kan inte tacka Gud mer än vad jag redan gör att du är min, att jag fick denna underbara människan, din hand kommer för alltid hållas utav min.

Jag älskar dig .<3

Likes

Comments

Kära dagbok, det va ett tag sedan nu igen sen jag skrev på bloggen.
Jag gör så gått jag kan med att följa alla rutiner och Göra det bästa av allt, men alla gör fel, alla gör misstag som sedan gör så man får lida utav konsekvenserna.
Det känns fortfarande som jag lever två olika liv, men på ett eller annat sätt vill jag inte tillbaka till Linde, det är för mycket saker där som påminner mig om allt som hänt, allt som varit. Men minnena kommer alltid finnas kvar.
Här i Falun är allt som på nytt, en ny skola, nya vänner, jag har en ny underbar kille och ett ställe jag kallar hem.

Man lär sig alltid något nytt varje dag, och det finns en poäng i det. Saker jag har haft jätte svårt med, som ännu är en del kvar att jobba på är lättare, man tänker mer, lyssnar och förstår.
Jag har tid för mig själv, tid som jag inte haft förut.
Men jag är rädd, rädd precis som vanligt att Min kropp inte ska orka med. Att efter en stund känna att du inte orkar mer eller att saker blir för svåra att ta sig igenom.
Jag har kommit för långt för att falla tillbaka, men ens huvud bestämmer inte alltid.
Jag hoppas bara på det bästa och gör det jag kan utav situationen. <3

Likes

Comments

Kära dagbok, Falun är nu mitt så kallade hem, jag har inte längre en familj, jag har två .
Nya vänner och nytt folk varje dag.
Jag trivs här, men kroppen är inte lika mycket med mig som jag önskar, jag ler varje dag, ser glad ut och gör allt jag blir tillsagd om. Allt för att få allt att funka även om man inte orkar. Jag trodde min belöning på detta va att åka hem till min familj, mina vänner.
Men svaret jag fick var "NEJ" .
Dem låter mig inte. Klart man blir arg och frustrerad. Men som jag lärt mig med tiden är att acceptera och gå vidare.
Att inte bry sig mer.
Jag har lärt mig extremt mycket här, och jag tycker om alla här, men kraven som en gång va en baggis börjar bli mer än vad jag klarar av. Det va längesedan jag va tvungen att hålla in gråten, inte låta någon se mig svag.
Kommer man inte hit för att må bra? Jag vet inte längre.
Det går upp och ner men allt jag kan göra är att göra det bästa utav allt..


Skolan.. Jag va på inskrivningsmöte igår.. Det gick bra men jag satt med gråten i halsen.. Skolan har aldrig varit min bästa vän, men när jag knappt klarade av en halv dag i skolan så ska jag gå tre hel dagar. Jag försöker, för en gångs skull kan jag säga att jag försöker o mena det. Men jag vet inte hur jag ska klara detta..
Men jag har lärt mig med åren.. Att med ett fake smile så kommer man en lång väg..

<3

Likes

Comments