Header
View tracker

Kära dagbok, Falun är nu mitt så kallade hem, jag har inte längre en familj, jag har två .
Nya vänner och nytt folk varje dag.
Jag trivs här, men kroppen är inte lika mycket med mig som jag önskar, jag ler varje dag, ser glad ut och gör allt jag blir tillsagd om. Allt för att få allt att funka även om man inte orkar. Jag trodde min belöning på detta va att åka hem till min familj, mina vänner.
Men svaret jag fick var "NEJ" .
Dem låter mig inte. Klart man blir arg och frustrerad. Men som jag lärt mig med tiden är att acceptera och gå vidare.
Att inte bry sig mer.
Jag har lärt mig extremt mycket här, och jag tycker om alla här, men kraven som en gång va en baggis börjar bli mer än vad jag klarar av. Det va längesedan jag va tvungen att hålla in gråten, inte låta någon se mig svag.
Kommer man inte hit för att må bra? Jag vet inte längre.
Det går upp och ner men allt jag kan göra är att göra det bästa utav allt..


Skolan.. Jag va på inskrivningsmöte igår.. Det gick bra men jag satt med gråten i halsen.. Skolan har aldrig varit min bästa vän, men när jag knappt klarade av en halv dag i skolan så ska jag gå tre hel dagar. Jag försöker, för en gångs skull kan jag säga att jag försöker o mena det. Men jag vet inte hur jag ska klara detta..
Men jag har lärt mig med åren.. Att med ett fake smile så kommer man en lång väg..

<3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kära dagbok,under dem senaste månaderna har väldigt mycket hänt, men genom allt har jag växt som person, blivit mer säker på den jag är och lärt mig nya saker varje dag, nya saker som ska ta mig vidare i livet och komma dit jag vill.

Jag är på permis just nu, hemma i min egna säng, bland vänner och familj som fyller mitt hjärta till Max. Allt är perfekt men på söndag drar jag mig hemåt mot mitt andra hem i Falun, till min andra "familj".
Visserligen ska det bli både skönt och kul, men hur svårt det kommer att bli att lämna min familj här en gång till vill jag inte ens tänka på.

Känslan av att rymma, försvinna, supa.. Allt.. Kommer inte försvinna, den finns där men jag lyssnar inte.
Det är aldrig den rätta vägen ut, även om det ibland känns som det.
Jag vill stanna här, där jag hör hemma, men på samma gång vet jag inte exakt vart jag hör hemma.
Jag vet att det kommer bli bättre, den stora frågan är bara "när".. <3

Likes

Comments

View tracker

Kära dagbok , nu har jag fått nog, jag orkar inte mer, ingen bryr Sig, ingen fattar hur jävla dåligt jag mår här , hur jävla hemskt det e, mina rutiner va fan bättre när jag bodde själv hemma, här förstörs allt ...
Jag gråter varje natt, jag tänker mer på att ta mitt liv nu än jag någonsin gjort, människorna här är underbara men stället är ett helvete, jag orkar inte, jag bryr mig inte, ta mig hem nu! Jag vill inte leva detta helvetet mer.
När ska folket börja fatta? O lyssna på mig!
Fan asså..

Likes

Comments

Kära dagbok, igår hände någon jag aldrig trodde skulle hända, jag sov hos min pappa i förrgår till igår, det gick bra och kändes helt okey..
Dagen därpå kom soc till pappa o allt jag tänkte va att dem bestämt ett möte utan mig o det va helt okey... Sen sätter dem sig ner o säger att jag ska in till en doktor om ca 45 min... O jag vägrar.. Polisen kom.. Tog tag i mig o drog ner mig in i polisbilen... Dem tog min telefon..
När vi kom in till Örebro.. Hamna jag på psyk.. Satt möte efter möte.. O nu sitter jag här.. Inlagd på psyk..
Från helt ingenstans.. Dem lyssnade inte på mig.. Jag vill inte vara här.. Och på fredag tänker dem skicka mig till ett hem i Falun.. Och det är något jag absolut inte vill .. Detta blir för mkt för mig.. Men ingen är villig att lysena på mig o hur jag känner..
Jag skriver bara detta för att jag orkar inte med alla frågor ... Om varför jag är här, jag är här för att ingen annan orkar med mig.. Dem ser mig som ett psyk fall.. Ett problem som måste lösas..
Allt jag säger... Hjälp mig.. Jag vill hem ..

Likes

Comments

Kära dagbok, jag försöker, jag försöker varje dag för att göra upp för mina misstag, att rätta till allt som blivit fel och att få allt att fungera för en gångs skull.
Mamma är inte med mig just nu och det är en stor börda, jag försöker att fylla tomrummet utan henne bredvid mig, men jag lyckas aldrig.
Att sitta helt ensam i lägenheten utan henne är inte det lättaste men jag försöker fixa allt för henne.
Det kändes som jag växte upp på en dag, från att gå i skolan ena dan till att ta hand om allt själv den andra.
Det känns som allt går neråt, även om min dos på medicinen har blivit högre.. Dem säger att det hjälper, att det ska ta bort tyngden ifrån brösten, men sanningen är den att stenen på bröstet blir större för varje dag som går, och jag orkar snart inte hålla upp den mer.

Rykten sprids om mig.. Blickar kommer från varje hörn och alla sms gör inte saken bättre.. Att känna att man inte betyder något är svårt, men att behöva höra det från andra är värre, för Tillslut börjar man tro på andras ord, att dem kanske har rätt.
Ibland känns det som jag är född i fel värld, att jag inte ska existera i denna, för till skillnad från andra är jag inte detsamma, jag är inte den populära tjejen alla killar hänger efter, tjejen alla beundrar, jag är tjejen i hörnet som alla undrar vem det är, vem hon va. För ingen kommer ihåg.

Jag må inte vara den smartaste eller den snyggaste, jag må göra dåliga val o såra vissa människor, men jag har lärt mig med tiden att det är en del av livet, ingen i livet kommer vara perfekt. Och det är ditt liv och ingen annans, men jag är rädd, rädd att gå till skolan, så jag stannar hemma och tar en dag i taget, och struntar i vad alla andra säger, för hur mycket ni än försöker trycka ner mig, förstå en sak, jag bryr mig inte. Inte längre. För jag är perfekt precis som jag är.

<3

Likes

Comments

Kära dagbok, jag vet fan inte va jag gör längre, alla verkar ha något imot mig pga en person?
Vilket jag inte förstår..
Jag vill inte ens gå till skolan för jag känner mig utanför, att i varje hörn står det någon o skrattar.

Jag är en mamma till en ängel även om vissa säger annat, jag saknar mitt barn mer än ni någonsin kommer kunna förstå, jag vill ha tillbaka lilla krabaten i min magen o se han/hon växa upp.. Men det är inget jag kommer få tillbaka..
Det känns bara som jag stänger av helt, jag varken lyssnar eller hör vad folk säger.. Jag orkar inte bry mig.. Ingen verkar förstå mig.. Eller ens bry sig..
Jag lever i en värld full av människor men ändå så e känslan av ensamhet alltid där, att få allt detta o försvinna e allt jag vill o så som alla andra verkar tycka så borde jag det.. För ingen verkar vilja ha kvar mig här..

Likes

Comments

Kära dagbok, ibland är livet svårt och det blir extra jobbigt när man inte blir förstådd..
Jag har borderline, jag kan inte råför min diagnos o hur den påverkar min vardag, jag både säger och gör saker som inte alltid är dem bästa, vissa saker blir helt fel o vissa ord kommer inte ut rätt..
Jag har ännu inte lärt mig helt att hantera mig själv men jag är påväg men det tar tid, tid som jag egentligen inte känner att jag har.
Jag är barnslig, jag är dum, jag kan säga dem mest random saker o skratta för ingenting.
Men jag kan oxå bli sårad lätt, irriterad på folk som inte ens sagt ett ljud till mig och arg för minsta lilla.
Jag har humörsvängningar o det är den jag är, jag är ledsen för det, men det är inte mycket jag kan göra åt det.
Jag bad inte om detta liv o jag bad inte om denna diagnosen.
Borderline är en del av mig, en del som jag själv hatar..
Jag kan va smart, om jag vill, jag kan lyssna och jag kan komma med en bra idé, men folket nu i vårat samhälle, tar inte tiden till det, tiden till att lära känna mig o förstå mig för den jag e.
För allt jag kan säga är förlåt.. Förlåt för den jag är.. Men jag bad inte om detta liv..

Likes

Comments

Kära dagbok, det har börjar blivit för mycket för mig igen och vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen, kunde knappt hålla mig i skolan o började gråta.. Men om någon frågar hur det är, vad ska man svara?..
Jag va ledsen o allt jag ville va att ha han där.. Jag vet inte hur jag vart att gilla han, hur jag helt plötsligen såg han som mer än bara en vän i skolan .. Han blev till något så mkt mer på så kort tid o jag vet inte varför... Är det pga min diagnos?..
Han är snäll, är sig själv och har lika dålig humor som en själv..
Han ser bra ut men det va inte va mina känslor fastna för.. Han sätt att vara o sättet han är på.. Jag önskar bara han kunde förstå.. O inse hur mkt jag faktiskt tycker om han.. Han har något ingen annan har och det va de jag föll för..

Likes

Comments

Kära dagbok.. Det är bara några veckor sedan som jag gjorde aborten.. Och ärligt så saknar jag lillen mer än allt, jag hade en chans, en chans jag vet att jag kommer få igen att få en familj, ett barn som i ens egna ögon är det vackraste som finns, mitt barn som jag förlorade.
Jag saknar känslan utav att ha någon i magen, att ett nytt liv är påväg och att jag har skapat denna underbara varelsen.
Ångra är någon jag gör dagligen och att ta ett beslut har aldrig varit min starka sida,jag försöker varje dag att inbilla mig att jag gjorde rätt, att jag gjorde rätt i att ta en abort, jag vet att jag är 16 men skulle jag ha behållt barnet så är jag inte den första.
Det kan va svårt att uppfostra ett barn på 16 år, men jag vet att jag hade klarat det, jag känner mig mer vuxen nu än jag någonsin gjort förut. För jag fick känns känslan utav att vara mamma, men jag missar så mkt.. Jag kunde ha fått gått igenom mitt barns första steg,sitt första ord..
Alla säger till mig.. "Men tänkt att behöva vakna mitt i natten för att barnet skriker, behöva tvätta bort spya och knappt få nå sömn".. Ja men det e små pris att betala. Jag skulle inte ha nå imot alls att vakna mitt i natten för att ta hand om mitt egna barn, kläderna går att tvätta och sömn hinner jag få.
Jag saknar ungen bara så extremt mycket, och även fast jag inte hann träffa mitt barn så är kärleken enorm och kommer aldrig försvinna, jag önskar bara jag gjorde ett annat val, att jag behöll mitt barn. För jag ser små barn på stan.. Och det ända jag kan tänka är "det där kunde ha varit vi"...
Jag säger bara såhär, om ni någon gång får reda på att ni är gravid... Gör inte abort.. För det är mer än smärtsamt.. Gör det rätta och behåll barnet.. För en större kärlek kommer du aldrig att hitta..
Men jag kommer alltid bära dig med mig.. I mitt hjärta.. För mitt barn va den som fick mitt att inse hur viktigt livet verkligen är och vilka underbara saker man kan gå igenom men oxå hur fort man kan förlora dem.. ❤️

Likes

Comments

Kära dagbok.. Idag ska jag skriva om något som har tagit extremt mycket på mig...
Det ända jag drömt om så länge jag kan minnas är att skaffa barn.. Att ha en liten bäbis i sängen på morgonen när man vaknar och veta att jag har skapat den här underbara människan.
Den 22 juni fick jag mitt svar, jag visade positivt på ett graviditetstest och helt från ingenstans var jag gravid.. Det jag velat så länge blev sant. Men för tidigt.. Jag blev både glad och ledsen på samma gång.. Glad för det är allt jag någonsin velat, men ledsen för jag är själv fortfarande bara ett barn, jag pratade med mamma om det och jag sa till mamma att jag skulle nog inte ha några problem alls att uppfostra mitt barn, men jag är inte redo att ha ett Barn riktigt än. Jag är fortfarande bara 16 år, jag har 4 år kvar i skolan och har ingen inkomst alls.
Jag har aldrig lyckats bestämma någonting själv i mitt liv, jag har alltid bett en person om råd för hur jag ska göra, för jag är rädd att allt ska bli fel, men helt plötsligt måste jag ta ett utav det svåraste valen i mitt liv.. Ska jag behålla barnet? Eller ska jag ta abort?..
Valet va inte lätt..
Jag sa t mig själv.. Om det va en tidig graviditet skulle jag kunna överväga abort... Men har det gått så långt så det redan börjats bilda ett barn skulle jag inte ha hjärtat till att göra det..
Vi va på ett ultraljud.. Mitt barn va 5 veckor och 6 dagar gammal.. Så jag beslutade mig för att ta abort..
När jag väll tog tabletten som skulle döda mitt barn ville jag bara gråta.. Någonting i mig sa nej.. Att jag skulle behålla barnet istället.. Men jag ignorerade det o svalde..
Jag har dödat mitt barn.. Men inte bara det.. Jag har dödat en del utav mig själv som jag aldrig kommer kunna få tillbaka.. Jag ångrar mig så stort, jag förlorade det som kunde ha varit den underbaraste delen i mitt liv.. Det är aldrig okey med abort, det har jag lärt mig nu, du vill aldrig gå igenom det..
Iallafall inte jag.. Jag känner mig så hemsk.. Jag vill bara ha tillbaka känslan utav att något växer i min mage, att kunna lägga sin hand på magen och veta att man skapar liv, men istället för att skapa liv, dödade jag ett liv istället..
Julia eller William.. Det är dem namnen jag ville att min son/dotter skulle ha..
Men allt det här är bara minnen nu.. Minnen som jag aldrig kommer glömma..

Likes

Comments