Header
View tracker

Jag orkar inte mer.. Jag har försökt sen första dagen jag kom hit att fixa allt, både relationer och allt runt om kring, men inget jag gör verkar funka..
Alla verkar tycka att jag är problemet, ett problem som måste lösas..
Ingen förstår mig, ingen försöker ens sätta sig i min sits och känna hur det känns..
Jag vill bara försvinna så alla jävlar blir nöjda..
Ingen behöver klaga, ingen kan klaga om jag inte existerar..
Och för en gångs skull.. Kanske jag äntligen kan känna mig fri från allt hat ..

Likes

Comments

Kära dagbok, dagen som är har varit seg, man vaknade upp med en klump i magen som man försökte ta sig ur.

men jag tänker på han, min finaste ängel som ta bort allt ont när det kommer. en kille som jag en dag ärligt aldrig trodde jag skulle hitta, han förstår mig på ett sätt jag inte trodde va möjligt, han har något jag letat så länge efter.

När jag är med han faller alla dem tomma pusselbitarna ihop och jag känner mig som hemma, när man inte visste vart en så kallade "hem" var, kom han in från ingenstans och gav allt en ny mening.

Han fyllde hålet som så länge varit tomt, tog bort mina tårar och gjorde så mitt leende på läpparna vart äkta. Jag behöver inte låssas när jag är med han, för han älskar mig för den jag är, vare sig jag har mina brister eller inte.

Den killen som jag kan kalla min, den ända människan jag ger allt till, jag är inte orolig att han ska lämna mig och för första gången på länge tror jag hans ord.

Jag älskar han, han är min definition of love. Jag vet inte vad jag skulle göra utan han, för allt som är svårt, blir så mycket lättare pga av han.. Min älskling, mitt hjärta.

Tack för att du finns, du är en gåva ifrån ovan, och jag kan inte tacka Gud mer än vad jag redan gör att du är min, att jag fick denna underbara människan, din hand kommer för alltid hållas utav min.

Jag älskar dig .<3

Likes

Comments

Kära dagbok, det va ett tag sedan nu igen sen jag skrev på bloggen.
Jag gör så gått jag kan med att följa alla rutiner och Göra det bästa av allt, men alla gör fel, alla gör misstag som sedan gör så man får lida utav konsekvenserna.
Det känns fortfarande som jag lever två olika liv, men på ett eller annat sätt vill jag inte tillbaka till Linde, det är för mycket saker där som påminner mig om allt som hänt, allt som varit. Men minnena kommer alltid finnas kvar.
Här i Falun är allt som på nytt, en ny skola, nya vänner, jag har en ny underbar kille och ett ställe jag kallar hem.

Man lär sig alltid något nytt varje dag, och det finns en poäng i det. Saker jag har haft jätte svårt med, som ännu är en del kvar att jobba på är lättare, man tänker mer, lyssnar och förstår.
Jag har tid för mig själv, tid som jag inte haft förut.
Men jag är rädd, rädd precis som vanligt att Min kropp inte ska orka med. Att efter en stund känna att du inte orkar mer eller att saker blir för svåra att ta sig igenom.
Jag har kommit för långt för att falla tillbaka, men ens huvud bestämmer inte alltid.
Jag hoppas bara på det bästa och gör det jag kan utav situationen. <3

Likes

Comments

Kära dagbok, Falun är nu mitt så kallade hem, jag har inte längre en familj, jag har två .
Nya vänner och nytt folk varje dag.
Jag trivs här, men kroppen är inte lika mycket med mig som jag önskar, jag ler varje dag, ser glad ut och gör allt jag blir tillsagd om. Allt för att få allt att funka även om man inte orkar. Jag trodde min belöning på detta va att åka hem till min familj, mina vänner.
Men svaret jag fick var "NEJ" .
Dem låter mig inte. Klart man blir arg och frustrerad. Men som jag lärt mig med tiden är att acceptera och gå vidare.
Att inte bry sig mer.
Jag har lärt mig extremt mycket här, och jag tycker om alla här, men kraven som en gång va en baggis börjar bli mer än vad jag klarar av. Det va längesedan jag va tvungen att hålla in gråten, inte låta någon se mig svag.
Kommer man inte hit för att må bra? Jag vet inte längre.
Det går upp och ner men allt jag kan göra är att göra det bästa utav allt..


Skolan.. Jag va på inskrivningsmöte igår.. Det gick bra men jag satt med gråten i halsen.. Skolan har aldrig varit min bästa vän, men när jag knappt klarade av en halv dag i skolan så ska jag gå tre hel dagar. Jag försöker, för en gångs skull kan jag säga att jag försöker o mena det. Men jag vet inte hur jag ska klara detta..
Men jag har lärt mig med åren.. Att med ett fake smile så kommer man en lång väg..

<3

Likes

Comments

Kära dagbok,under dem senaste månaderna har väldigt mycket hänt, men genom allt har jag växt som person, blivit mer säker på den jag är och lärt mig nya saker varje dag, nya saker som ska ta mig vidare i livet och komma dit jag vill.

Jag är på permis just nu, hemma i min egna säng, bland vänner och familj som fyller mitt hjärta till Max. Allt är perfekt men på söndag drar jag mig hemåt mot mitt andra hem i Falun, till min andra "familj".
Visserligen ska det bli både skönt och kul, men hur svårt det kommer att bli att lämna min familj här en gång till vill jag inte ens tänka på.

Känslan av att rymma, försvinna, supa.. Allt.. Kommer inte försvinna, den finns där men jag lyssnar inte.
Det är aldrig den rätta vägen ut, även om det ibland känns som det.
Jag vill stanna här, där jag hör hemma, men på samma gång vet jag inte exakt vart jag hör hemma.
Jag vet att det kommer bli bättre, den stora frågan är bara "när".. <3

Likes

Comments

View tracker

Kära dagbok , nu har jag fått nog, jag orkar inte mer, ingen bryr Sig, ingen fattar hur jävla dåligt jag mår här , hur jävla hemskt det e, mina rutiner va fan bättre när jag bodde själv hemma, här förstörs allt ...
Jag gråter varje natt, jag tänker mer på att ta mitt liv nu än jag någonsin gjort, människorna här är underbara men stället är ett helvete, jag orkar inte, jag bryr mig inte, ta mig hem nu! Jag vill inte leva detta helvetet mer.
När ska folket börja fatta? O lyssna på mig!
Fan asså..

Likes

Comments

Kära dagbok, igår hände någon jag aldrig trodde skulle hända, jag sov hos min pappa i förrgår till igår, det gick bra och kändes helt okey..
Dagen därpå kom soc till pappa o allt jag tänkte va att dem bestämt ett möte utan mig o det va helt okey... Sen sätter dem sig ner o säger att jag ska in till en doktor om ca 45 min... O jag vägrar.. Polisen kom.. Tog tag i mig o drog ner mig in i polisbilen... Dem tog min telefon..
När vi kom in till Örebro.. Hamna jag på psyk.. Satt möte efter möte.. O nu sitter jag här.. Inlagd på psyk..
Från helt ingenstans.. Dem lyssnade inte på mig.. Jag vill inte vara här.. Och på fredag tänker dem skicka mig till ett hem i Falun.. Och det är något jag absolut inte vill .. Detta blir för mkt för mig.. Men ingen är villig att lysena på mig o hur jag känner..
Jag skriver bara detta för att jag orkar inte med alla frågor ... Om varför jag är här, jag är här för att ingen annan orkar med mig.. Dem ser mig som ett psyk fall.. Ett problem som måste lösas..
Allt jag säger... Hjälp mig.. Jag vill hem ..

Likes

Comments

Kära dagbok, jag försöker, jag försöker varje dag för att göra upp för mina misstag, att rätta till allt som blivit fel och att få allt att fungera för en gångs skull.
Mamma är inte med mig just nu och det är en stor börda, jag försöker att fylla tomrummet utan henne bredvid mig, men jag lyckas aldrig.
Att sitta helt ensam i lägenheten utan henne är inte det lättaste men jag försöker fixa allt för henne.
Det kändes som jag växte upp på en dag, från att gå i skolan ena dan till att ta hand om allt själv den andra.
Det känns som allt går neråt, även om min dos på medicinen har blivit högre.. Dem säger att det hjälper, att det ska ta bort tyngden ifrån brösten, men sanningen är den att stenen på bröstet blir större för varje dag som går, och jag orkar snart inte hålla upp den mer.

Rykten sprids om mig.. Blickar kommer från varje hörn och alla sms gör inte saken bättre.. Att känna att man inte betyder något är svårt, men att behöva höra det från andra är värre, för Tillslut börjar man tro på andras ord, att dem kanske har rätt.
Ibland känns det som jag är född i fel värld, att jag inte ska existera i denna, för till skillnad från andra är jag inte detsamma, jag är inte den populära tjejen alla killar hänger efter, tjejen alla beundrar, jag är tjejen i hörnet som alla undrar vem det är, vem hon va. För ingen kommer ihåg.

Jag må inte vara den smartaste eller den snyggaste, jag må göra dåliga val o såra vissa människor, men jag har lärt mig med tiden att det är en del av livet, ingen i livet kommer vara perfekt. Och det är ditt liv och ingen annans, men jag är rädd, rädd att gå till skolan, så jag stannar hemma och tar en dag i taget, och struntar i vad alla andra säger, för hur mycket ni än försöker trycka ner mig, förstå en sak, jag bryr mig inte. Inte längre. För jag är perfekt precis som jag är.

<3

Likes

Comments

Kära dagbok, jag vet fan inte va jag gör längre, alla verkar ha något imot mig pga en person?
Vilket jag inte förstår..
Jag vill inte ens gå till skolan för jag känner mig utanför, att i varje hörn står det någon o skrattar.

Jag är en mamma till en ängel även om vissa säger annat, jag saknar mitt barn mer än ni någonsin kommer kunna förstå, jag vill ha tillbaka lilla krabaten i min magen o se han/hon växa upp.. Men det är inget jag kommer få tillbaka..
Det känns bara som jag stänger av helt, jag varken lyssnar eller hör vad folk säger.. Jag orkar inte bry mig.. Ingen verkar förstå mig.. Eller ens bry sig..
Jag lever i en värld full av människor men ändå så e känslan av ensamhet alltid där, att få allt detta o försvinna e allt jag vill o så som alla andra verkar tycka så borde jag det.. För ingen verkar vilja ha kvar mig här..

Likes

Comments

Kära dagbok, ibland är livet svårt och det blir extra jobbigt när man inte blir förstådd..
Jag har borderline, jag kan inte råför min diagnos o hur den påverkar min vardag, jag både säger och gör saker som inte alltid är dem bästa, vissa saker blir helt fel o vissa ord kommer inte ut rätt..
Jag har ännu inte lärt mig helt att hantera mig själv men jag är påväg men det tar tid, tid som jag egentligen inte känner att jag har.
Jag är barnslig, jag är dum, jag kan säga dem mest random saker o skratta för ingenting.
Men jag kan oxå bli sårad lätt, irriterad på folk som inte ens sagt ett ljud till mig och arg för minsta lilla.
Jag har humörsvängningar o det är den jag är, jag är ledsen för det, men det är inte mycket jag kan göra åt det.
Jag bad inte om detta liv o jag bad inte om denna diagnosen.
Borderline är en del av mig, en del som jag själv hatar..
Jag kan va smart, om jag vill, jag kan lyssna och jag kan komma med en bra idé, men folket nu i vårat samhälle, tar inte tiden till det, tiden till att lära känna mig o förstå mig för den jag e.
För allt jag kan säga är förlåt.. Förlåt för den jag är.. Men jag bad inte om detta liv..

Likes

Comments