"Jag är fortfarande efterblivet förvirrad i hjärnan efter förra veckan. Men jag tycker om dig som fan, det vet jag iallafall!"

"Jag tycker om dig också. Hoppas vi kan ses snart!"

"Imorgon!!!!"

"Haha, luuugn!"

"Nej, jag kan inte vara lugn riktigt än. För jag har inte riktigt fattat vad det här innebär än, iallafall inte från din sida, haha..."

"Det innebär att jag vill satsa på dig."

Känner lite i taget hur jag börjar komma ikapp. Snart, kommer jag att slappna av med mina känslor. Helst vill jag ju bara ösa över honom allt det jag känner. Behöver bara få känna det där från honom först. Känna att han vill det här. Få den bekräftelse jag förtjänar.

Åh.

Likes

Comments

Okej. Det här blir ett långt inlägg.

I lördagskväll efter att jag varit och tränat så hör jag att jag får ett meddelande på snapchat. Som vanligt hugger det till lite i hjärtat när jag hör den signalen, eftersom den påminner mig så mycket om Adrian. Tar upp telefonen och... Det står att jag fått ett meddelande från honom. Tusen känslor far igenom min kropp. Jag kommer hem och är alldeles stirrig. Efter kanske en halvtimme sätter jag mig i soffan och öppnar meddelandet med skakiga händer.

Han: "Förlåt att jag skriver, men hur mår du?"
... Va? Jag hinner på några sekunder bli både glad, irriterad och ledsen. Liksom. Han måste väl förstå att jag inte mår bra, men ändå förstå att jag faktiskt överlever. Funderar en stund på om jag ens ska svara, men gör det tillslut. Skriver ganska ärligt om hur jag mår och avslutar med att fråga hur han mår.
Han: "Ja du, det känns tomt."
... JA KLART SOM FAN ATT DET KÄNNS TOMT!!!! Känner mig irriterad och försöker trycka bort alla frågor som dyker upp i mitt huvud - igen. Jag svarar kort att ja, det känns tomt.
Han: "Vad gör du ikväll?"
... Men. Varför kunde han inte nöja dig med att fråga hur det var? Svarar lika kort att jag ska vara med Jasmine och Jakob.
Han: "Okej, hälsa!"

... Då har J&J precis kommit, så jag skriver att dom hälsar tillbaka. Han läser det och sen skriver han inget mer.

????????????

Söndag. Jag blir mer och mer irriterad, förvirrad och ledsen. Jag förstår att han menade väl med att fråga hur jag mår, men vad han inte verkar förstå är att det där fick mig ännu mer förvirrad och att det bara förstör för mig att påminnas. När jag dessutom verkligen fått kämpa för att INTE höra av mig till honom. Jag börjar skriva på ett lång meddelande där jag förklarat exakt hur jag mår och känner. Att jag inget hellre vill att han ska höra av sig, men samtidigt inte, eftersom det inte kommer få mitt hjärta att läka. Att jag förstår att det känns tomt, eftersom jag har varit en stor del av hans liv dom senaste månaderna. Men att det inte förändrar vad han känner för mig. Att jag inte vill gå och hoppas på något som inte finns, för att det knäcker mig och det är trots allt det som gjort att vi är där vi är nu. Avslutar med att skriva att jag saknar honom. Efter ett par timmars velande om jag ska skicka det eller inte, så gör jag det tillslut. Hela meddelandet är ett, om än mesigt, sätt att förklara att jag inte vill att han ska höra av sig mer.

Han: "Jag saknar dig också, jättemycket! Har tänkt på dig hela tiden sedan i tisdags. Skulle du vilja ses senare idag? Jag hade inte saknat dig såhär mycket om du bara var en kompis. Jag hoppas vi kan prata om allt jag tänkt på."
... Va? Det där förbannade hoppet börjar smärtsamt brinna i mig.
Jag: "Jag jobbar till 18. Vet bara inte om jag orkar med en repris av dagarna sedan i tisdags, det har varit sjukt påfrestande."
Han: "Jag förstår! Jag hade inte hört av mig om syftet var att det skulle bli så!"
... Men va? Vad är syftet då? Mitt huvud får kortslutning.
Jag: "Jag lyssnar gärna på vad du har att säga, men du måste inse att jag har svårt att förstå vad som har förändrats hos dig sedan i tisdags. Men det är bara du som vet vad du känner och tänker. Jag är hemma efter 18 om du vill komma."
Han: "Jag kommer!"
... Vad i helvete.

När jag kommer hem från jobbet sätter jag mig i soffan och känner mig alldeles tom. Som om någon försvarsmekanism har aktiverats inom mig, för att skydda hjärtat så gott det går. Han kommer och han ger mig en kram. Vi sätter oss i soffan och jag sneglar väldigt skeptiskt på honom. Jag är väldigt tyst för det är ju trots allt han som ska prata. Och ja, vart ska jag börja och hur ska jag sammanfatta det här på bästa sätt...

Han frågar mig i princip rakt ut om vi ska börja dejta, på riktigt. Att han tänkt i veckan på att han faktiskt aldrig gått helhjärtat in för det här för att andra saker i livet distraherat honom. Att han tänkt under dessa dagar "vad håller jag på med????" och bara känt att han skulle ångra sig djupt om vi inte försökte något där båda gick all in.

Jag säger att jag har svårt att förstå. Om han verkligen tänkt till och framförallt KÄNT efter ordentligt. Han säger att han aldrig skulle ha hört av sig eller kommit hit om han inte velat det här. För han skulle aldrig leka med mina känslor, eftersom han vet hur mycket jag lider av allt som varit. Jag påminner honom om att på samma vis som att attraktion inte behöver betyda känslor, så gäller det samma sak för saknad. Jag är verkligen på honom om det här, för att skydda mig själv. Men han säger ändå uttryckligen att han vill det här. Och det är ju det enda jag velat under en lång tid.

Vi lägger oss ner i soffan och det lugnet som sveper över mig när jag ligger i hans famn känns helt underbart. Men jag är fortfarande helt förvirrad. Även om en liten glädje börjar smyga sig på. Han säger att jag är så fin. Han säger att han tycker om mig. Vi småpratar och bara myser. Jag smälter lite till. Jag säger att jag kommer behöva mycket bekräftelse, för att jag ska känna att han faktiskt menar det här. Han förstår. När han ska gå säger jag "sist du gick ut härifrån så trodde jag aldrig att jag skulle kunna se dig igen utan att känna mig ledsen. Men nu, den här gången, ska vi tydligen börja dejta????"

Förstår ni förvirringen hos mig? Jag kan knappt tänka klart än, tror det kommer ta några dagar. Men samtidig, vad har jag att förlora? Om han vill gå helhjärtat in och vi verkligen, alltså på riktigt-riktigt, gör det här... Skulle det då ändå inte funka, så känns det som att jag skulle kunna vara ledsen med värdighet liksom. För då slipper jag tanken "tänk om" som jag motvilligt burit med mig sedan vi bröt i tisdags.

Så ja. Nu dejtar jag tydligen den här underbart, fina, SNYGGA, snälla och fantastiska killen. Han som jag varit kär i länge nu. Han som fått mig att känna mig förvirrad dygnet runt. Som gjort mig ledsen, fast det inte är hans fel. Han som jag i magkänslan har känt som Mr. Right så länge. Det ska bli så skönt att bara få känna glädje kring mina känslor nu. Även om jag som sagt behöver några dagar för att verkligen smälta allt. För nu är det inte som sist när vi sa att vi skulle försöka, för då var det mer långsiktigt och inte alls helhjärtat. Men nu är det all in även från hans sida. Jag hoppas att ni förstår skillnaden mellan den gången och den hör gången.

Allt det här hände alltså första veckan på år 2017. Hur galet, om än positivt, kommer inte resten av året bli då? Livet är fan helt sjukt. Och det är väl det som får en att känna sig levande.

Likes

Comments

Alltså. Förbered er på en bomb. Snacka om förvirring på högsta nivå. Den här veckan tar fan alla pris.

Återkommer.

Likes

Comments

Jag vill inget annat än att höra av mig till honom. Jag vill säga att jag saknar honom. Att jag är ledsen. Att jag behöver en kram, för just där, i hans armar, så känns det bra. Men jag vet ju att det inte är rätt. Jag gör verkligen allt för att motstå frestelsen att höra av mig. Det är så jobbigt bara, att spontant komma på flera saker om dagen som jag vill skicka en snapchat på. Tänka att "det här måste jag berätta för honom!". Att liksom veta att man trots allt ändå är vänner, men att vi ändå inte kan vara det. Det gör ondast. Att ha förlorat en vän.

Har sedan i tisdags hållit mig sysselsatt från tidig morgon till sen kväll. Har jobbat mycket extra, har tränat, grejat och alltid varit på benen. För att vara så trött när jag väl lägger mig att jag inte kan göra annat än att somna direkt. Allt för att inte varva ner och hinna känna efter. Har i och med det känt mig väldigt tom, dock med vågor av smärta som sköljer över mig ibland. Men igår varvade jag ner. Jag var dessutom helt vansinnigt trött igår. Och då kom tårarna. Tysta, men fyllda med så mycket känslor. Var med Veronica och Marcus och dom höll om mig och jag tillät mig själv att gråta ännu mer. Är så lyckligt lottad som har såna vänner. Ikväll ska jag träffa Jasmine och Jakob och jag har redan förvarnat dom om att jag kommer vara skör. Men jag känner mig så trygg med alla mina vänner. Att kunna slappna av i deras armar och bara låta skiten komma ut, det är värdefullt för mig. Och dom kan alltid få mig att skratta, oavsett. Jag älskar er alla! ❤

"Ibland saknar man inte det man har för än man har förlorat det." Det var bland det sista han sa innan han gick i tisdags. Då kändes det fint. Men nu känns det snarare som att det lämnade mig i det där jävla hoppet.

Men jag vet ju att jag fixar det här. Jag är inte orolig.

Likes

Comments

... Men slutligen så låg allt i mina händer. Och jag valde att göra det som jag egentligen alltid vetat har varit det rätta. För min egen skull.

Kvällen igår... Jag kan nog inte med några ord i världen beskriva hur det verkligen var. Fint. Sorgligt. Intimt. Lättnad. Kommer att spara den kvällen i en liten ask djupt in i mitt hjärta. För allt det här har lärt mig så många saker och det betyder otroligt mycket för mig. Jag vill, trots att det är svårt just nu, försöka se det som att jag är tacksam över allt som hänt. För som sagt, det här har lärt mig så mycket. Det är det som gör del hela så fint. Men det gör så fruktansvärt ont.

Det var som en film och inte den med ett lyckligt slut. Men det finns en mening med allt. Jag ångrar inte en sekund att vi träffades. Att vi lärde känna varandra. Han är rakt igenom en underbart fin människa och jag har absolut inget ont att säga. Han har inte gjort några fel. Det har ingen av oss gjort. Och finns det en mening att vi någon gång ska vara tillsammans, på ett eller annat sätt, så kommer det bli så. Men den tiden är inte nu, kanske aldrig. Jag, och han, kommer ha en jobbig tid framför oss nu.

Jag önskar på något vis att jag kunde spela upp den här kvällen för er, för att ni ska förstå hur jag känner. Vad han känner. Men samtidigt vill jag behålla den för mig själv, för det var så jävla intimt.

Jag är bara så glad att jag i grunden är så stark och stabil. Det kommer att bli bra. Men det får ta tid. Jag måste få sörja det här på mitt sätt. Jag kommer nog vara lite tyst här framöver för jag behöver fokusera på att bara se framåt. Men jag återkommer så snart jag känner att jag tagit mig framåt. Hjärnan ska äntligen få semester efter en lång tid med bara invecklat trassel.

Livet. Tack för allt du ger mig. Jag menar det.

💔

Likes

Comments

Nu är det kaos. Jag vet inte vad jag ska skriva än. Det ligger så mycket i händerna på Mr. Right nu. Jag är rädd och min hjärna har brunnit upp. Det finns en risk för att det går sönder nu. Allt. Det gör ont. Allt gör ont. Jag återkommer när det finns någon klarhet.

Jag behöver dig.

Likes

Comments

Det är så mycket som krockar i mig nu, känslomässigt. Normalt sett efter att vi varit nära varandra, så har jag ju efter en eller två dagar brutit ihop och känt mig plågsamt förvirrad. Jag kände i tisdags hur den där känslan kom krypandes. Men så möts den upp av något nytt, eftersom vi har kommit fram till... Något. Det är så svårt när det inte finns något konkret att ta i. Men den här gången bröt jag inte ihop i tårar, men kände och känner ett extremt behov av bekräftelse. Från honom. Det är så olikt mig att söka efter bekräftelse, men det är nog inte så konstigt i sammanhanget.

Det är heller inte likt mig att tänka "spel". Jag hörde av mig både i tisdags och igår om att ses. Och nu känner jag bara att det är hans tur att fråga. Det känns så jävla löjligt att jag nästan skäms över att erkänna det. Vi sågs iallafall en stund igår. Svårt att veta hur jag, vi, ska vara. Jag vill inget annat än att röra vid honom men skapar spärrar för att jag inte vet hur jag ska göra. Vi låg en stund och höll om varandra i soffan iallafall, mest på mitt initiativ. Det gav mig lite lugn, men jag måste erkänna att jag fortfarande skriker efter mer bekräftelse.

Samtidigt. Det har gått drygt en vecka sen vi pratade och kom fram till det här. Jag kan inte redan nu ifrågasätta hur han känner och hur han tänker. Att vi ens umgås nu är ju att jag accepterade hans enda "krav" - att jag får vara beredd på att det kan ta tid. Så jag måste skaka av mig det här och lita på att han är ärlig mot mig, för det VET jag att han kommer vara.

Baby steps. Magkänslan känner ändå ett lugn, trots att hjärtat och hjärnan rusar. ❤

Likes

Comments

Hoppas ni haft en fin jul! Det har jag, välbehövligt att få komma hem till mamma och pappa. ❤

Tanken var att gå ut igår, hemvändarfest på juldagen är ju rätt standard. Men på grund av olika saker så blev det inget party. Så jag åkte till.. Mr. Right och vi hade en mysig bastukväll. Jag visste ju att det skulle hända då, att vi skulle ha sex. Var faktiskt lite nervös (?!) men jag lyckades få i mig en flaska vin under kvällen och det vinet var välbehövligt i mitt blodomlopp. När vi la oss så hände saker av sig själva. Hur var det då? Det var bra! Jag har alltid väldigt svårt att komma (kan typ bara komma av att bli slickad), men trots att jag inte lyckades komma så var det jävligt skönt. Och jag vill ha mer!!!!! Nu. Haha...

Dock är jag ju nojan själv. Jag äter inga p-piller eller liknande. Så jag sa till honom när vi börjat att vi borde nog använda kondom. Det kändes dock som att det var flera mil till min väska som jag hade kondomer i. Lite berusad och jävligt kåt... Orkade inte hämta. "Hade inte du mens nyss?" Joo... Men inget är väl säkert för det. Nu kom han inte i mig men det hjälper ändå inte min noja fram till nästa mens. Det är antagligen helt lugnt men ja... Dags för mig att skaffa något preventivmedel känner jag!

Likes

Comments

Den här veckan kvalar in som en av dom mest känslosamma veckorna jag haft under det här året.

När vi pratade i telefon om allt i måndags så sa jag att det enda alternativet är att vi går ifrån varandra. Men jag la även fram ett till förslag. Som innebar att jag på ett vis ställde honom lite mot väggen. Och det är att vi, han, försöker något mer. "Du får inte tro att jag har inte tänkt dom här tankarna. Jag tänkte senast i torsdags att, fan vilken fin tjej hon är. Och i fredags kände jag en attraktion jag inte tidigare känt för dig. Du uppfyller i stort sett allt som jag vill ha hos en tjej". Jag har ju nämt tidigare att det är mycket jobbiga saker som hänt i hans liv dom senaste månaderna, och fortfarande händer, vilket gör att han känner sig helt tom. Tom inför känslor överhuvudtaget. Jag tog upp det med tajming. Att kanske hade läget sett helt annorlunda ut i en annan tid. I somras började jag med att dissa honom, för då var inte jag redo. Nu är det i hans liv det inte riktigt passar. "Men du måste i så fall vara beredd på att det kan ta tid". Ett litet frö av det skrämmande hoppet såddes inom mig och jag ville bara att det skulle bli tisdag så att vi kunde träffas.

Tisdag. Innan jag åkte hemifrån tittade jag mig själv i ögonen i spegeln. Jag sa högt till mig själv, att nu gör du dom val som är bäst för dig. Ett djupt andetag och sedan åkte jag.

Det här är mitt minst sagt långa meddelande som jag skickade till Veronica och Elsa när jag kom hem, det får sammanfatta det hela. Jag kan liksom inte återge det hela på något bättre sätt:

"Jag sov där. Jag tror jag mår bra. Jag är ju rädd och jag önskar bara att det fanns en handbok där det står exakt vad som är rätt och fel. Jag sa väl i princip att... Efter ikväll så antingen går jag härifrån eller så får du komma fram till något. Och inte något för att du är rädd för att förlora mig utan något för att du vill ha mig kvar, men då inte bara som vänner för det kommer vi aldrig kunna vara. Sen om vi ses som vanligt, det är okej. Men jag måste få känna att det i så fall är åt ett annat håll. Jag frågade honom hur det skulle kännas om jag skulle åka härifrån nu och så är det slut där. Han sa att det skulle kännas jättejobbigt. Men jag försökte få honom att inse VAD som är jobbigt med det. Är det för att han tappar en bra vän eller är det något annat? Jag sa också till honom det här med att det är skillnad på kärlek och attraktion. Jag sa även att, du fattar väl att jag isåfall i princip ger dig mitt hjärta i dina händer om vi går den här vägen. Att han måste inse att han inte gör något snällt mot mig genom att hålla mig kvar av fel anledningar, att det snällaste mot mig är att låta mig gå även om det är fruktansvärt jobbigt. Han sa att han inte kan garantera något och jag sa att det kan ju inte heller jag göra. Det kan ju lika gärna vara jag som inte vill i slutändan heller.

Det var han som kysste mig. Och han frågade om jag skulle sova där. Nu kunde vi ju inte ha sex för att jag har mens, men väl i sängen så blev det rätt mycket mys ändå.

Och nu kom jag hem för en stund sedan. En del av mig vill bara vara så jävla glad för att han ändå väljer det här, för jag tycker att jag gjorde det jävligt klart för honom att inte välja det här av fel anledningar. Och då kommer du att ifrågasätta vad jag vill... Jo, jag sa till honom... Jag vill inte gå runt och plåga mig själv såhär längre. Jag vill inte bygga luftslott och hamna här gång efter gång. Det är inte värt det. Jag vill bara släppa allt, även om det innebär att jag kommer må dåligt rätt länge över det (men då har jag iaf en möjlighet att gå vidare, för det kan jag inte om vi ska ha det som vi har nu). Jag tog även upp alternativet att inte ses på några månader och då se hur tiden och allt känns. Han tyckte väl inte om den idén.

En annan del av mig undrar om det här är rätt.

En annan del av mig är mest rädd.

Men ändå. När jag gör det så jävla klart för honom. Så väljer han ändå det här? Känns det inte då som att jag borde lita på det då?"

-----------

Så nu står vi här. Vi kan inte säga att vi dejtar. Vi får försöka att hitta vårt eget sätt att ta det här framåt. Även fast det gått två dagar nu så har jag ändå lite svårt att bara slappna av och vara glad, för jag borde ju vara överlycklig egentligen. Och det är jag nog innerst inne. Men eftersom jag i princip lagt mitt hjärta i hans händer så gör det mig otroligt sårbar. Men har han valt det här, att vi försöker på något knepigt vis... Då måste jag lita på att han gör det av rätt anledning. För jag tyckte att jag gjorde det jävligt klart för honom att det snällaste mot mig är att låta mig gå om han inte har någon tro på oss alls. Så något finns det ju. Resten får framtiden visa.

Elsa skrev såhär, som svar på det långa meddelandet jag skickade:

"Alltså såhär tänker jag: du borde lita på det om man ser till agerandet och vad han säger just nu, för jag tror att han är ärlig med det och att han förstår din inställning och inte försöker vara snäll. MEN. Det kan ju också vara att han blir så rädd att förlora dig att han omedvetet lurar sig själv, om du förstår hur jag menar? Men det kan man ju aldrig vara säker på, hur det kommer bli. Så det tycker jag att man inte ska oroa sig för, utan vara glad just nu. Men om det skulle skita sig senare för att han ändrar sig så tycker jag inte du ska tänka att han "lurade mig", för jag tror inte det är det han gör."

-----------

Så. Vågar jag ge honom titeln som Mr. Right tillbaka? Vågar jag det här? För jag hade och har ju oavsett valet att lämna honom helt, trots att han valde det här. Det är inte mycket att ta i, än, men fan... Jag är så hopplöst kär i människan att det känns helt fel att sluta kämpa för det här nu. Jag hoppas bara att han kämpar lika mycket.

Jag vågar.

Likes

Comments

Okej. Bakslaget efter den där evighetskramen kom idag. Jag trodde att det skulle hända igår, men då var jag bara så tom i huvudet att jag inte visste vad jag skulle känna. Han, alltså Adrian, kom till och med förbi mig en sväng på kvällen. Jag tror han ville kolla hur jag mådde. Men inget hände då. Vi pratade knappt om det, mer än att han frågade hur jag mådde. Jag kunde inte ens formulera någon av dom tusen frågorna jag hade.

Men idag. Fy fan vilken hemsk dag. Jag har gråtit så mycket och jag fick ligga i fosterställnig i soffan för att hålla ihop mig själv. Jag fick till och med sätta mig i duschen. Sätta mig ner på huk i köket när jag lagade mat. Jag bara brast. Och det gjorde så ont. Så sjukt jävla ont. För jag insåg ju, att nu måste vi avsluta det här. Jag måste avsluta det här. För min egen skull, hur jävla jobbigt det än kommer bli. Jag kan inte gå och plåga mig själv på det här sättet längre.

"Jag mår inte så bra idag." Jag var tvungen att skicka iväg det till honom. Vilket resulterade i att han ringde mig. Och... Jag vet inte ens var jag ska börja. Det samtalet... Jag kan nog inte ens skriva om det nu för vi har så mycket mer att prata om. Jag vågar inte ens skriva om det för det finns ännu inget konkret att ta i. Jag får återkomma när jag landat och efter att vi pratat mer. Vi ska ses imorgon.

Jag är livrädd och jag har tillfälligt stoppat blödningen i hjärtat med bomull.

Likes

Comments