Förlåt för att jag aldrig uppdaterade mer. Men jag har inte haft energin till det. Men, nu tänkte jag ge er en kort uppdate om hur livet ser ur.

Livet ser bra ut. Perfekt. Min Mr. Right och jag. Och vet ni? Jag har flyttat till honom. Jag är så jävla lycklig så jag kan knappt forma ord. Jag fick honom. Han fick mig.

Jag får se om jag skriver något mer här nu. Det var ju på ett sätt ändå tänkt som en singelblogg och jag är ju inte singel längre. Vi får se.

Kärlek.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Mr. Right är borta på jobb den här veckan. Jag sov där fredag till lördag och sedan skulle jag åka iväg över helgen, så jag räknade inte med att hinna träffa honom något mer innan han åkte igår. Jag kom hem bara en stund innan han skulle åka så jag tänkte att det inte var möjligt att ses. Men så ringde han upp mig och ville komma förbi med en puss innan han åkte. Behövde det så mycket, blev så himla glad! Sedan pratade vi i telefon i 2,5 timme eftersom han ändå satt i bilen.

Saknar honom redan dock. Är inte helt klart är han kommer hem än eftersom det beror på hur jobbet går. Hoppas det går snabbt...

Kär och så. Det är fan fint.

Likes

Comments

Sitter och väntar på att Mr. Right ska komma på en sen middag. Vi bestämde igår att han skulle komma hit och äta middag, men han blev tvungen att gå på ett möte vid 18... Så han dyker nog upp vid 20. Jag är jättehungrig så det lockar att äta utan honom, haha.

Hur går det då? Det går bra. Ibland panikar jag (fast bara för mig själv). Jag får inte panik för att det känns dåligt på något vis, men för att jag får flashbacks från hur allt såg ut tidigare. Är livrädd att förlora honom. Efter allt vi gått igenom. Efter all den energi jag lagt på det här. Fan vad jag har kämpat. Och nu är vi här! Känns helt galet. Tänk om jag vetat det för ett halvår sedan ❤

Jag sover hos honom typ jämt. Förra veckan sov jag, på grund av praktiska orsaker, hemma för första gången på jag vet inte hur länge. Sov så jävla dåligt och vaknade flera gånger. Haha, tänk hur man vänjer sig...

Likes

Comments

Igår kväll när jag kom hem till Mr. Right hade han precis varit och handlat. Han hade köpt en tandborste till mig, så att jag alltid har en där ifall jag skulle glömma min egen. Mitt hjärta smälte lite. Just en tandborste känns ju liksom så seriöst av någon anledning, eller är det bara jag?

Jag minns typ inte när jag sov hemma sist? Sover så himla bra med honom och det är så mysigt att ha någon att vakna upp med. Att vakna upp med honom.

Ska fråga om jag ska komma ikväll efter att jag slutat jobba. Lockar inte alls att sova själv.

Likes

Comments

I skrivande stund ligger jag på soffan och ska snart hoppa in i duschen. Lite senare ska Mr. Right bjuda på middag hemma hos honom! Och vi kom på här om dagen att vi skulle försöka para ihop våra vänner, haha. Så till middagen kommer även en av hans närmsta vänner Johan och min kära vän Hanna! Jag träffade Johan för första gången tidigare i veckan, jättetrevlig kille. Kan nog bli bra det här 😁

På tal om att träffa folk. Vi var hemma hos Mr. Rights pappa i torsdags! Drack kaffe och pratade. Det var första gången jag träffade honom. Gick så bra så, jag blir ju inte nervös över såna saker längre. Fattar inte var som har hänt med mig, för ett år sedan hade jag liksom varit så sjukt nervös.

Jag vet att mina inlägg inte får Mr. Right att framstå som någon bra kille. Men jag har ju i dom flesta fallen valt att skriva av mig när det varit jobbigt. Men ni ska veta att han är så himla fin med mig.

Nuu måste jag agera lite så jag hinner med allt jag ska göra! Ser iallafall fram emot dubbeldejten ikväll!

Likes

Comments

Är det något jag verkligen inte står ut med så är det drama. Jag känner mig högst obekväm i situationer när det blir alldeles för mycket. Efter den här helgen hoppas jag att jag aldrig mer behöver uppleva något liknande.

Vi börjar med att redogöra förra helgen. Då var Mr. Right ute på fest med sitt jobb och ramlade in hos mig vid 02:30, kalasfull. Jag hade ju sagt att han kunde sova här så det var ju inga konstigheter.

Vi hoppar till den här helgen vi befinner oss i nu. Den har varit så himla mysig. Precis som jag ville ha den, vi två och en lugn helg. Vi gick på stan igår och det kändes bra. Vi tränade, åt mat och åkte hem till honom på kvällen igen. Vi la oss rätt tidigt och jag såg fram emot en mysig söndag. Men vid 00:15 vaknar vi av att någon knackar på hans dörr. Han springer ner och öppnar och chocken när jag hör en fly förbannad Veronica börja skrika på Mr. Right... Ja, det knöt sig i magen.

Vad händer? Veronica undrar vad fan Mr. Right gjorde förra helgen när han var ute och hur fan han tänkte när han vet hur dåligt jag mått över allt som varit. Det knyter sig ännu mer i min mage. Han förstår ingenting och frågar vad fan det är frågan om. Det som kommer fram är att en gemensam vän till mig och Veronica ska ha sett Mr. Right stöta på flera tjejer och hånglat med en tjej. Jag känner hur jag bara går sönder. Orkar inte. Vill inte. Veronica vill inte att jag sover kvar där utan att jag följer med henne hem. Hon går ut i bilen för att ge mig och Mr. Right en stund att prata.

Han minns ingenting. Bullshit tänker jag. Stå för det, för fan. Men han minns inget. Jag bortser från det som eventuellt har hänt, och undrar med stora tårar i ögonen vad fan han känner för mig egentligen. Sedan går jag. Sover inte en blund för jag har så ont i hjärtat att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har ångest. Är det sant? Har han strulat med någon annan och sedan gått hem till mig senare samma kväll? Kände mig äcklad. Och djupt sårad.

Jag hade antagligen inte tagit det lika hårt om vi inte hade haft den historien vi haft. Vi är inte officiellt tillsammans, men med tanke på att han exakt vet hur jag mått kring allt det här, så är det inte okej någonstans. När det var HAN som hörde av sig till mig igen. Det var HAN som ville försöka, gå all in.

I morse skjutsade Veronica ut mig till honom igen, jag hade ju min bil där. Och såklart var vi ju tvungen att reda ut det här. Jag hoppades på att han skulle kunna stå för det, att han hånglat med en annan tjej. Men när jag kom dit så sa han fortfarande att han inte minns något. Han hade verkligen varit jättefull. Inte för att det är en ursäkt, men han stod verkligen fast vid att han inte minns något. Jag sa att jag kan förlåta det, om det nu hände, men att mitt förtroende för honom har sjunkit till botten. Och att han kommer ha jävligt mycket att bevisa om jag ska kunna återhämta mig från det här. Han skämdes otroligt mycket och hade ångest, sa förlåt flera gånger. Men hade också ångest för att han verkligen inte minns att något sådant skulle ha hänt. Han vet att han pratade med en tjej han känner (dom har btw legat förut) så skulle det ha hänt så kunde han bara gissa på att det var med henne.

Han skrev till henne och frågade om dom hade gjort något förra fredagen, eller om han hade gjort nåt med någon annan. Nej sa hon, dom hade inte gjort något. Mr. Right skrev till och med till sin chef och frågade om han hade sett något, och chefen kunde inte minnas att något sådant hänt.

Jag skrev till min vän som var den som sett allt det här. Han skrev att Mr. Right hade "varit på" tjejer men han kunde ärligt inte säga om han faktiskt såg honom hångla med någon. Han blev osäker nu i efterhand, eftersom han också var full. Och "varit på" går ju att tolkas på flera vis. Tafsig eller flörtig? Ragga eller bara vara alldeles för social så att det för ögon utifrån kan se misstänksamt ut? Mr. Right erkände att han absolut kan verka flörtig, även om det inte är menat som något mer.

Vad fan ska jag tro då? Jag vill ju veta sanningen. Jag vill också att Mr. Right ska få veta, för att inte minnas att man hånglat med någon är väl en hyfsat jobbig känsla. Oavsett om man dejtar någon eller inte.

Jag känner ju, efter att min vän sa att han inte är helt säker såhär i efterhand, att jag blir mer och mer säker på att han faktiskt inte gjort något. Men det är klart som fan att det är jobbigt ändå. Jag och Mr. Right har mer att prata om och det blir senare ikväll när vi ses.

Åter igen... Drama. Vad ska man tro på? Hur gör man? Jag är väl dum i huvudet som inte ratar den här karln. Men fan. Då får jag vara dum. Jag har fan inte kämpat så här mycket för oss, att det ska behöva falla på något som jag inte vet om det är sant eller inte.

Förlåt om det blev ett slarvigt skrivet inlägg. Jag ville mest bara få ur mig allt.

Och Veronica då. Min älskade krigare som skulle gå genom eld för min skull. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag satte mig i hennes bil inatt. Det är fan äkta kärlek. Att komma och skälla ut Mr. Right, mitt i natten, för min skull. Love you!

Likes

Comments

Fick en kommentar med en fråga om bloggen skulle dö nu när jag skaffat kille. Nej, den kommer inte att dö. Lovar. Har bara haft fullt upp och aldrig kommit till ro för att skriva.

Skaffat kille... Hm, vi är inte officiellt tillsammans än. Jag vet egentligen inte vad som blir skillnaden när man går från att dejta, som vi gör nu, tills att man faktiskt blir tillsammans? Hjälp mig. Jag frågade honom häromdagen, hur han tänker att framtiden ser ut med oss. Han fokuserar mycket på hur våran vardag skulle se ut och det är såklart skitsvårt att svara på det före den dagen vi faktiskt bor ihop och hamnar i just.. vardagen. Men jag är inte speciellt orolig. Jag är trots allt väldigt lättsam som flickvän, jag är nöjd för det mesta liksom.

Sedan känner jag inte någon stress att flytta till honom. Dels för att jag älskar min lilla lägenhet, men också för att jag inte vill stressa med just det. Jag tycker det är väldigt skönt nu, det här dejtandet. Det är mysigt att gå från en vänskap till något mer och jag känner verkligen att vi behöver den här tiden till att utforska varandra. Han är otroligt fin iallafall och gör verkligen allt det som jag så länge velat. Han är väldigt fysisk och rör vid mig, ber mig sova hos honom och ja.. Som det ska vara! Är så glad i hjärtat och kan äntligen landa i det här. Efter all turbulens i mitt huvud så känns det förbannat skönt att inte behöva tänka ihjäl sig vareviga dag.

Våra "dejter" har mest bestått av att mysa hemma. Skulle vilja komma ut bland folk dock! Vi ska eventuellt gå en sväng på stan i helgen och jag tänkte ta med honom till några kompisar också. Känns bra!

Men återigen... Det var så längesen för mig och då var det dessutom på ett helt annat sätt. När och hur blir man tillsammans? Haha. Det är ju inte direkt så att man frågar chans. Känner mig helt vilsen i just den frågan. Jag antar att det liksom bara blir så.

Likes

Comments

"Jag är fortfarande efterblivet förvirrad i hjärnan efter förra veckan. Men jag tycker om dig som fan, det vet jag iallafall!"

"Jag tycker om dig också. Hoppas vi kan ses snart!"

"Imorgon!!!!"

"Haha, luuugn!"

"Nej, jag kan inte vara lugn riktigt än. För jag har inte riktigt fattat vad det här innebär än, iallafall inte från din sida, haha..."

"Det innebär att jag vill satsa på dig."

Känner lite i taget hur jag börjar komma ikapp. Snart, kommer jag att slappna av med mina känslor. Helst vill jag ju bara ösa över honom allt det jag känner. Behöver bara få känna det där från honom först. Känna att han vill det här. Få den bekräftelse jag förtjänar.

Åh.

Likes

Comments

Okej. Det här blir ett långt inlägg.

I lördagskväll efter att jag varit och tränat så hör jag att jag får ett meddelande på snapchat. Som vanligt hugger det till lite i hjärtat när jag hör den signalen, eftersom den påminner mig så mycket om Adrian. Tar upp telefonen och... Det står att jag fått ett meddelande från honom. Tusen känslor far igenom min kropp. Jag kommer hem och är alldeles stirrig. Efter kanske en halvtimme sätter jag mig i soffan och öppnar meddelandet med skakiga händer.

Han: "Förlåt att jag skriver, men hur mår du?"
... Va? Jag hinner på några sekunder bli både glad, irriterad och ledsen. Liksom. Han måste väl förstå att jag inte mår bra, men ändå förstå att jag faktiskt överlever. Funderar en stund på om jag ens ska svara, men gör det tillslut. Skriver ganska ärligt om hur jag mår och avslutar med att fråga hur han mår.
Han: "Ja du, det känns tomt."
... JA KLART SOM FAN ATT DET KÄNNS TOMT!!!! Känner mig irriterad och försöker trycka bort alla frågor som dyker upp i mitt huvud - igen. Jag svarar kort att ja, det känns tomt.
Han: "Vad gör du ikväll?"
... Men. Varför kunde han inte nöja dig med att fråga hur det var? Svarar lika kort att jag ska vara med Jasmine och Jakob.
Han: "Okej, hälsa!"

... Då har J&J precis kommit, så jag skriver att dom hälsar tillbaka. Han läser det och sen skriver han inget mer.

????????????

Söndag. Jag blir mer och mer irriterad, förvirrad och ledsen. Jag förstår att han menade väl med att fråga hur jag mår, men vad han inte verkar förstå är att det där fick mig ännu mer förvirrad och att det bara förstör för mig att påminnas. När jag dessutom verkligen fått kämpa för att INTE höra av mig till honom. Jag börjar skriva på ett lång meddelande där jag förklarat exakt hur jag mår och känner. Att jag inget hellre vill att han ska höra av sig, men samtidigt inte, eftersom det inte kommer få mitt hjärta att läka. Att jag förstår att det känns tomt, eftersom jag har varit en stor del av hans liv dom senaste månaderna. Men att det inte förändrar vad han känner för mig. Att jag inte vill gå och hoppas på något som inte finns, för att det knäcker mig och det är trots allt det som gjort att vi är där vi är nu. Avslutar med att skriva att jag saknar honom. Efter ett par timmars velande om jag ska skicka det eller inte, så gör jag det tillslut. Hela meddelandet är ett, om än mesigt, sätt att förklara att jag inte vill att han ska höra av sig mer.

Han: "Jag saknar dig också, jättemycket! Har tänkt på dig hela tiden sedan i tisdags. Skulle du vilja ses senare idag? Jag hade inte saknat dig såhär mycket om du bara var en kompis. Jag hoppas vi kan prata om allt jag tänkt på."
... Va? Det där förbannade hoppet börjar smärtsamt brinna i mig.
Jag: "Jag jobbar till 18. Vet bara inte om jag orkar med en repris av dagarna sedan i tisdags, det har varit sjukt påfrestande."
Han: "Jag förstår! Jag hade inte hört av mig om syftet var att det skulle bli så!"
... Men va? Vad är syftet då? Mitt huvud får kortslutning.
Jag: "Jag lyssnar gärna på vad du har att säga, men du måste inse att jag har svårt att förstå vad som har förändrats hos dig sedan i tisdags. Men det är bara du som vet vad du känner och tänker. Jag är hemma efter 18 om du vill komma."
Han: "Jag kommer!"
... Vad i helvete.

När jag kommer hem från jobbet sätter jag mig i soffan och känner mig alldeles tom. Som om någon försvarsmekanism har aktiverats inom mig, för att skydda hjärtat så gott det går. Han kommer och han ger mig en kram. Vi sätter oss i soffan och jag sneglar väldigt skeptiskt på honom. Jag är väldigt tyst för det är ju trots allt han som ska prata. Och ja, vart ska jag börja och hur ska jag sammanfatta det här på bästa sätt...

Han frågar mig i princip rakt ut om vi ska börja dejta, på riktigt. Att han tänkt i veckan på att han faktiskt aldrig gått helhjärtat in för det här för att andra saker i livet distraherat honom. Att han tänkt under dessa dagar "vad håller jag på med????" och bara känt att han skulle ångra sig djupt om vi inte försökte något där båda gick all in.

Jag säger att jag har svårt att förstå. Om han verkligen tänkt till och framförallt KÄNT efter ordentligt. Han säger att han aldrig skulle ha hört av sig eller kommit hit om han inte velat det här. För han skulle aldrig leka med mina känslor, eftersom han vet hur mycket jag lider av allt som varit. Jag påminner honom om att på samma vis som att attraktion inte behöver betyda känslor, så gäller det samma sak för saknad. Jag är verkligen på honom om det här, för att skydda mig själv. Men han säger ändå uttryckligen att han vill det här. Och det är ju det enda jag velat under en lång tid.

Vi lägger oss ner i soffan och det lugnet som sveper över mig när jag ligger i hans famn känns helt underbart. Men jag är fortfarande helt förvirrad. Även om en liten glädje börjar smyga sig på. Han säger att jag är så fin. Han säger att han tycker om mig. Vi småpratar och bara myser. Jag smälter lite till. Jag säger att jag kommer behöva mycket bekräftelse, för att jag ska känna att han faktiskt menar det här. Han förstår. När han ska gå säger jag "sist du gick ut härifrån så trodde jag aldrig att jag skulle kunna se dig igen utan att känna mig ledsen. Men nu, den här gången, ska vi tydligen börja dejta????"

Förstår ni förvirringen hos mig? Jag kan knappt tänka klart än, tror det kommer ta några dagar. Men samtidig, vad har jag att förlora? Om han vill gå helhjärtat in och vi verkligen, alltså på riktigt-riktigt, gör det här... Skulle det då ändå inte funka, så känns det som att jag skulle kunna vara ledsen med värdighet liksom. För då slipper jag tanken "tänk om" som jag motvilligt burit med mig sedan vi bröt i tisdags.

Så ja. Nu dejtar jag tydligen den här underbart, fina, SNYGGA, snälla och fantastiska killen. Han som jag varit kär i länge nu. Han som fått mig att känna mig förvirrad dygnet runt. Som gjort mig ledsen, fast det inte är hans fel. Han som jag i magkänslan har känt som Mr. Right så länge. Det ska bli så skönt att bara få känna glädje kring mina känslor nu. Även om jag som sagt behöver några dagar för att verkligen smälta allt. För nu är det inte som sist när vi sa att vi skulle försöka, för då var det mer långsiktigt och inte alls helhjärtat. Men nu är det all in även från hans sida. Jag hoppas att ni förstår skillnaden mellan den gången och den hör gången.

Allt det här hände alltså första veckan på år 2017. Hur galet, om än positivt, kommer inte resten av året bli då? Livet är fan helt sjukt. Och det är väl det som får en att känna sig levande.

Likes

Comments

Alltså. Förbered er på en bomb. Snacka om förvirring på högsta nivå. Den här veckan tar fan alla pris.

Återkommer.

Likes

Comments