View tracker

Jag har funderat mycket kring det här med att älska sig själv....det är ju så himla viktigt men ack så svårt 😉 När jag blev singel för några år sedan gick jag in för det mer än någonsin....jag försökte göra en massa saker som jag länge drömt om och som jag länge önskat göra...det var många drömmar som jag önskat uppfylla som jag nu tänkte förverkliga....cirka en månad efter att jag separerat och flyttat hem ifrån Malmö bestämde jag mig för att satsa på en riktig ego boost...jag gick till min älskade frisör Louise och bad henne sätta in extensions i mitt hår....på bara 45 min gick jag från ett axel långt hår till ett hår som gick en bit ner över bysten.... voila.....alltså vilken jäkla lycka det var....jag hade länge drömt om att få tillbaka mina långa lockar men framförallt var det en sån himla tillfredsställelse att få prioritera mig själv....unna mig något....something to make me love Me more helt enkelt!!! Jag provade inom kort såväl fransförlängning som botox (för att dölja bekymmersrynkan i pannan), samt att jag valde att spruta in restylane i läpparna för att få lite mer volym. Det var så ovant och lyxigt att lägga pengar på sig själv....jag är ju en sån tjej som aldrig varit singel...mina förhållanden har ju bara avlöst varandra mer eller mindre. Och alla män jag levt med har väl varit män som jag på olika sätt fått ta hand om.....prioritera framför mig själv....så nu var det verkligen hög tid för en förändring! Linda time helt klart😊

Under den första tiden som nybliven singel hade jag ett nyvunnet självförtroende, ett självförtroende som kom efter det att jag börjat prioritera mig mer och faktiskt älska mig mer! Något jag dock inte var beredd på var att den nya och uppdaterade versionen av mig helt plötsligt fick motsatt effekt än vad jag tänkt mig.... jag skrämde istället bort kille efter kille som jag mötte...det kändes som en ren omöjlighet att ta sig till dejt 3 med någon....många av männen jag mötte visade sig vara svartsjuka....dom hade svårt att hantera all uppmärksamhet jag fick när vi var ute....fick ofta frågor gällande mitt utseende och varför jag sminkade mig så mycket, varför jag valt att ha hårförlängningar med mera....insåg att ingen jag träffade gillade att jag "tog hand om mig".....dom gillade det då vi först möttes....men som en kille jag tidigare dejtade uttryckte det....

"Nu när vi kommit förbi dejt ett vill jag ju ha dig för mig själv så nu får du gärna bli tjock så ingen tar dig ifrån mig"

Haaahaaa.....vaaaaaaa!?! Att jag inte dog...... jag har hört såååå mycket korkat dom senaste åren....skulle kunna skriva en bok om alla korkade kommentarer jag fått 😂

Vad jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget är att anledningen till att vi kvinnor väljer att "fixa/piffa" oss enligt mig.....är ju på grund av att många av oss hoppas att det skulle kunna medföra att vi blir lyckliga...eller lite lyckligare iaf....vi matas ju dagligen med olika tips och tricks på hur vi ska bli vackra och lyckade....hur vi ska få den där perfekta rumpan, magen, armarna, benen, solbrännan, leendet, håret, naglarna, fransarna...you name it!!! Vi får den här infon på facebook, instagram, tidskrifter, reklam, tv, radio.....på jobbet....på gymmet....överallt!!! Så.....inte konstigt att man är något hjärntvättad i jakten på lyckan 😂

Det jag nu valt att göra är att prioritera mig själv fast på ett annat sätt än det media propagerar för kanske.....jag väljer bort extensions, fransförlängningar och akryl naglar.....jag väljer istället rehabiliteringen för så väl kropp som själ......mycket vila, mycket träning både mentalt samt fysiskt....när jag väl kommer kunna gå kommer pengar spenderas på spa och annat som är välgörande för min själ....har helt tänkt om, känner mig mer mogen och vuxnare nu jämfört med innan olyckan i Grekland.....så det kommer verkligen alltid något gott ur allt ont.....även om det är svårt att se det till en början 💜 Jag har äntligen blivit vuxen....bara en sån sak 😋

Och snart....mycket snart ska jag våga dejta igen.....och då är det en helt annan typ av tjej killarna möter....med än mer kärlek i knopp och själ, inte bara till mig sig själv....utan också till själva livet!!! Och denna gången söker jag efter helt andra killar....är helt färdig och trött på att dejta svartsjuka och dömmande pojkar....vill ha en stabil och vuxen man 😉

Sen kommer fröken Appel mest troligt använda både botox och extensions även i framtiden.....men fokus är flyttat....fokus ligger på att göra saker min själ mår bra av....det är nummer ett now days 😃 Vi går alla olika vägar, vi gör alla olika val......tycker det är extremt viktigt att vi aldrig dömmer någon som inte väljer att gå samma väg som vi.....alla måste finna sin egna väg....vad som är rätt för mig är mest troligt inte rätt för någon mer än kanske just mig.... därför är det viktigt att komma på vad det är som gör dig lycklig, find the things that buzz your soul 😊

Ett tips i jakten på lyckan är att minst en gång per dag notera hur mycket energi/lycka du har innan du exempelvis går och tränar/jobbar/målar/syr/fikar osv...tänk dig en skala från 0-10 där 0 är ingen energi/lycka och 10 är maximal energi/lycka...sen gör du samma test efter aktiviteten....och är det så att du då kan se ett samband med att varje gång du tar en fika med tex Simon så har du en massa energi och när ni fikat klart har du noll energi....då kan det ju vara en tydlig fingervisning om att Simon faktisk inte bidrar med någon lycka i ditt liv.....han kanske snarare dränerar dig....energitjuvar är ju inga lyckopiller precis 😉 Sååååå....man får dagligen tänka och jobba med sig själv för att "finna" lycka....lycka är inget man har eller får.....lycka är ett val......so make the right choice...stay positive 💜✌💕 Its not easy....meeeeen....10 sekunders lycka är bättre än ingen alls 😉👌💜Lycka till godingar 💜

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag för exakt en månad sedan hände det som aldrig får hända...jag blev påkörd av en fyrhjuling och mitt liv förändrades omedelbart.... jag råkade ut för det som många av oss tänker att "det där händer aldrig mig"....något som dessvärre händer alldeles för ofta! Mellan 250-300 personer omkommer i trafikolyckor varje år, 3000 personer skadas allvarligt och 20 000 skadas lindrigt....och detta är bara i Sverige!

Vi tar det från början så ni alla hänger med 😃 Jag och min vän Anethe befann oss på paradisön Zakynthos i den Grekiska arkipelagen. Vi skulle ha en välbehövlig två veckors lång semester och äntligen få lite tid till återhämtning....vi hade ett stort behov av vila då vi båda jobbar inom vården och jobbar hårt varje dag för att ta hand om våra patienter. Vi hade haft en fantastisk vecka på ön med mycket sol, bad, god mat och dryck och allt därtill, we had the time of our lifes liksom 😉. Denna dagen började som alla våra andra härliga dagar i paradiset... vi gottade oss på stranden och bättrade på solbrännan. Runt 18 snåret fick vi nog och begav vi oss därifrån och in mot Laganas huvudgata. Vi skulle bara handla lite innan vi styrde kosan tillbaka till vårt hotell. Vi befann oss på trottoaren när vi hörde ljudet av ett fordon som kom i alldeles för hög fart på vägen...Anethe uppfattade vad som hände och lyckades kasta sig bort från fordonet som var på väg rakt mot oss...mannen som körde hade tappat kontrollen....jag minns bara hans vilt stirrande blick...och sen PANG...körde han upp på trottoaren och på mitt ben....jag hann inte väja, jag hann inte reagera, hann inte tänka innan han "stod" med fordonet på mitt ben....först i denna stund blev jag helt medveten om situationen....det var som om tiden stod still....jag hann tänka tusen tankar... jag blev plötsligt väldigt klar och såg situationen i princip som om jag sett den på håll/betraktat den på avstånd...jag visste att jag hade en vägg snett bakom mig till vänster samt någon form av lyktstolpe rakt bakom mig....insåg att jag hade att välja på att helt bli helt krossad under fordonet....alternativt underbensamputerad.....så valet var enkelt....jag ville leva....jag ville komma så helskinnad ur situationen jag bara kunde....så....sagt och gjort....jag tog tag om mitt ben...och vred mig loss....allt vad jag kunde.....minns att det gjorde ont som fan rent ut sagt men adrenalin påslaget var så stort så smärtan var egentligen helt obefintlig....tiden stod helt still...allt gick i slowmotion....ända tills dess att jag lyckats komma loss...då smällde det rejält....han körde in i lyktstolpen och sidospegeln rök och smällde mot mitt andra ben....där och då vaknade jag och blev helt orienterad till tid och rum...såg honom krocka och skrapa upp fordonet mot väggen och butiken bakom....betraktade allt som om det vore på film....som om det där inte hade hänt mig....när fordonet äntligen stod still kom smärtan....FAN....mitt ben....jag tittade ner och såg en enorm blodutgjutelse över hela vaden....smärtan förbyttes snabbt mot panik.... skräck....plötsligt fattade jag....shit....jag kunde ha dött!!!

Jag hör Anethe skrika mitt namn....förstår på oron i hennes röst att fan....mitt ben ser nog inte så bra ut....haaahaaa....vi får snabbt hjälp av människor från baren bredvid....får lite is och pressar det mot vaden....mannen som körde på mig är helt förstörd....springer oroligt omkring....ber mig om ursäkt tusen gånger...."Im so sorry....I didnt mean to hurt you...Im so sorry"... upprepar han gång på gång....hela situationen känns kaotisk....men smärtorna ökar så jag stänger ute alla ljud....det enda jag kan fokusera på är mitt ben! Efter ett tag så ser svullnaden ut att ha sjunkit något....förvånansvärt nog....smärtan försvinner delvis också eftersom isen bedövat området....sååå...jag försöker gå....kan bara tänka att jag vill hem och tillbaka till hotellet....vi lyckats gå några meter men får ont i knät....inser att jag nog ändå måste in till sjukhuset...så vi vänder....tar oss in på akutmottagningen som lyckligtvis låg precis i närheten....får snabbt träffat en läkare som ordinerar "is-terapi", om smärtan avtar så borde benet vara utom fara...efter en timme med en isklamp på benet har smärtan inte gett med sig så dom skickar mig på en röntgen....läkaren kan dessvärre inte avgöra om det är någon skelettskada så han blir tvungen att skicka mig på ytterligare en undersökning....denna gång en CT....allt detta tar lång tid eftersom dom inte har tillgång till sådan medicinteknisk utrustning i Laganas, så därför skickas jag fram och tillbaks mellan Laganas och Zakynthos stad....som om det inte vore nog att ha blivit påkörd och ha skadat benet så blir jag körd utav en alldeles för påflugen man vid namn Claudio....han är en paramedic....han har ingen egentlig medicinsk utbildning men är ändå delegerad att få utföra vissa saker så som att ta blodprover, sätta venflon, ta blodtryck, ekg osv....men käre Claudio är mest upptagen med att ta reda på min civilstatus....och eftersom jag är världens mest godtrogna och blåögda person svarar jag först uppriktigt på hans frågor....han är ju ändå vårdpersonal....meeeeen....det borde jag inte ha gjort....det hela slutar med att vi kör extra vändor med bilen för att han skulle få extra tid med mig och försökte förgäves övertalat mig till att gå ut och äta middag med honom....under den fjärde och sista resan med Claudio vet vi båda om att mitt ben är brutet....ändå väljer han att åka förbi sitt andra jobb och hämta en tv som han beställt för att sen göra ännu en avstickare förbi sin privata bil för att lämna tvn....alltså hallå....mitt ben är AV...blir mer och mer irriterad, befinner mig ju som bekant i en ganska utsatt situation....så jag väljer att hålla tyst och runt 23 snåret är vi äntligen tillbaka på akutmottagningen i Laganas. Min läkare informerar mig om att jag jag har en proximal tibia fraktur....max 4 mm nedpressning och därför är jag inte i akut behov av en operation, skadan ska behandlas konservativt med gips....så sagt och gjort....jag får ett hel gips...från foten till rumpan...inte det roligaste men jag var så tacksam att jag slapp operation och äntligen fick komma hem och tillbaka till hotellet så jag accepterade mitt öde och mitt helgips!

Dagen därpå kontaktade vi vårt resebolag Apollo som hjälpte till att kontakta mitt försäkringsbolag och Sos international....fick information om att deras läkare börjat sätta sig in i mitt fall och att man såg över möjligheten för en snabb och säker hemresa. Det var varmt som tusan med ett hel gipsat ben.... och vi befann oss dessvärre på andra våningen utan hiss så jag kunde omöjligt ta mig ner självständigt och utan att svettas ihjäl....hade tack och lov Anethe vid min sida som sprang omkring som värsta hacke hackspett på julafton 😍😝 och försökte puffa mina kuddar, kolla om jag ville ha påfyllning av vatten, om jag behövde värktabletter, om jag behövde hjälp på wc, något att äta....i 40 gradig hetta sprang hon till butiken och kånkade hem vatten och mat....jag låg bara där....helt still i sängen och såg min ängel springa sig svettig....vet inte vem jag tyckte mest synd om just i det läget....just den dagen tyckte jag mest synd om min älskade Nettan....semestern som hon så väl behövde blev ju inte direkt någon semester längre...ja herregud.... dagens hjälte...det var hon det 😍😘💕 Meeeeen....vi överlevde den dagen med....dagen blev till kväll...kvällen blev till dag....på morgonen blev jag kontaktad av min danska läkare från Sos....hon fick oss att sätta kaffet i halsen då hon bedömde att skadan var så allvarlig att hon ville ha en ny CT omedelbart samt en akut operation i Aten....vi blev ombedda att bege oss omgående till min grekiska läkare för en second look....gipset blev uppklippt....benet blev betittat igen och efter noga överläggning mellan mina båda läkare stod det klart att jag skulle få ett nytt gips och att en operation skulle först göras hemma i Sverige om de svenska läkarna ansåg det nödvändigt. Jag hade därefter kontakt med Sos flera gånger om dagen, dom försökte lösa en hemresa men hade stora problem då dom inte fick tag i ett lämpligt flyg. Eftersom mitt ben var gipsat och skulle vara i högläge under hela resan så behövde jag tre säten, och det var krångligare än man kan tro. Olyckan hände Tisdagen den 12/7....Söndagen den 17/7 blev jag tillslut upphämtad med ambulans av två tappra ambulansmän som börjat köra från Aten kl 3 på natten och var framme kl 9 i Laganas....vår kära grekiska "bonus pappa" Akis som drev hotellet vi bodde på pratade med killarna (som pratade begränsat med engelska). Dom fick information om att dom skulle stanna flera gånger för att ge mig mat, dryck och ta mig till en toalett vid behov....jag satte mig på båren och blev fastspänd....slängde ett öga på Anethe....på vår grekiska bonus familj....kände sån sorg över vår resa som skulle blivit så fantastisk....och så slutade den så här....med mig på en bår...med ett brutet ben....tårarna kom....kramade Anethe....vinkade av familjen....sa hejdå till Laganas...till Grekland...till det som skulle varit vår drömsemester....samtidigt kände jag sån tacksamhet, visste att jag nu skulle bli väl omhändertagen....nu var jag trygg och snaaart hemma💜.

Resan till Aten skulle ta 7 timmar och började med en båtfärd över havet från Zakynthos stad till fastlandet och lilla hamnstaden Kyllini...väl på båten öppnade ena ambulansmannen alla dörrarna för att få in lite luft i ambulansen....trots att det var tidigt på morgonen kände jag av värmen och kände att jag hade lite lätt feber samt ganska mycket smärtor i mitt ben....i nästa sekund hoppar den yngre av ambulansmännen in och frågar på knagglig engelska om han får sätta sig på sätet bredvid min bår....min första tanke är..."det är något fel på honom"....kunde inte sätta fingret på det men något stämde inte helt med killen....han frågade om jag ville låna hans telefon....han föreslog att jag skulle använda hans mobil för att gå in på facebook och göra en statusuppdatering "att allt var okej"...tacka vet jag Google translate....annars hade jag inte fattat ett skit av vad han sa....haahaaa...när jag väl fattat hur jag skulle ta mig in på en grekisk facebook😝😋😄 ✌ så statusuppdaterade jag, skrev ett meddelande till familjen och sen lämnade jag tillbaka telefonen....då föreslog killen att vi skulle vara vänner på fb....jag tänkte att japp....det var det jag misstänkte....han hade en baktanke med att låta mig låna hans telefon...sååå...helt sonika tog han telefonen och letade upp sig själv på facebook och la till sig själv som min vän, sen loggade han ut mig och gick in och godkände sin egen förfrågan och vips var vi vänner 😉😂 Resten av den resan satt han och kollade på alla mina bilder...och upprepade orden...."you are sooo beautiful" ....gaaaahhhh.....jag tyckte hela situationen bara kändes så freaky så jag försökte låtsas sova....när han trodde att jag sov satt han och smekte min arm...pillade mig i håret....viskade morou mou....vilket betyder typ min älskling....alltså att jag inte dog....där låg jag i 43 gradig värme, fast i en ambulans, med feber och brutet ben....och japp.....ännu en galen man vid min sida....när jag väl tog "vätske paus" så försökte han med alla medel få mig att lära honom svenska....för han funderade på att flytta till Sverige nu när han "träffat" mig....alltså helt ärligt....ibland funderar jag på om det är min lott i livet, att springa in i alla weirdos som finns där ute...herregud....det var en lååååång resa till Aten....haaahaaaa😂😂😂 Cirka 7 timmar senare kom vi äntligen fram och jag checkades in på ett flott hotell👌 Här skulle jag vara i ett dygn ganska exakt innan jag skulle få komma hem till Sverige. Jag rullades in på en bår på rummet ...placerades på sängen och fick uppburet min väska och sen tooodilooo så var jag helt själv....för första gången på närmare 2 veckor var jag alldeles ensam....började sakna Nettan på en gång...hoppade runt på kryckorna och inventerade rummet men kände mig ensammare än aldrig förr....fick dock strax samtal från Sos som kollade mig hela tiden och som nu ville stämma av att allt var bra, världens bästa Mari sa att jag kunde ringa när som helst om det var något, så jag kände mig trygg 😃 Sen ringde mamma och Nettan och så fick jag facebookat halva natten med min vän Alex som var på Island...men tillslut fick han mig tillräckligt trött för att somna.... och så var den dagen med slut ✌

Dagen därpå vaknade jag av att en liten grekisk läkare skulle undersöka mig, blev sen hämtad av två ambulansmän igen och körd till Atens flygplats....denna dagen var ärligt talat en av dom bästa i mitt liv.....träffade sååååå många vänliga själar, alltifrån den äldre grekiska mannen på Atens flygplats som körde mig runt hela flygplatsen i en osmord och gnisslade rullstol, till alla söta flygvärdinnor på lufthansa som sprang som tokar för att ge mig kuddar för att underlätta och  lägga mitt ben till rätta och som insisterade på att hälla i mig vin då jag insåg att värktabletterna låg i det incheckade bagaget 😉 Good for the pain sa dom och log och fyllde på glaset ännu en gång😊 Sen var det en mellan landning i Frankfurt och sen på sista planet för att nu äntligen komma hem till Sverige! På denna resan fann jag en god vän vid namn  Sara som också brutit benet fast nere vid foten....vi båda kördes direkt till Mölndals sjukhus and the rest is history 👌😉 

Jag slapp operation och blev av med gips och fick en ortos ....jag var såååå lycklig!!! Nu är jag äntligen hemma och bor hos min älskade mor som gör allt för mig. Hon städar, tvättar, handlar, lagar mat....hjälper mig till undersökningar....försöker att ta med mig på lite utflykter med min bästa bonus far och hans fantastiska familj....känner mig lycklig mitt allt elände....vet att jag hade sån fruktansvärd tur i oturen....har ju en fantastisk familj och underbara vänner som försöker hjälpa så mycket dom kan.... har fått mycket stödjande samtal som jag så väl behöver just nu..... klättrar inte på väggarna men har behov att ventilera allt som hänt....tack gode tid för alla dessa vackra själar som jag har turen att få ha i mitt liv 💜 Utan er vore jag ingenting!!!

Nu väntar vi med spänning på dagen D....den 8/9 ska jag träffa min läkare Elias igen och göra en ny röntgen. Ser allt bra ut blir jag av med ortosen och får börja gå.....då blir det re-hab träning ett bra tag, längtar som en tok tills dess 😍 Men mest längtar jag efter min dans studio....den dagen jag kommer kunna dansa igen kommer jag gråta glädje tårar 🙌😍💜💃Wiiiieeeee.....längtar!!!!

Avslutningsvis vill jag bara igen påminna er alla om att tillsammans är vi starka, kärleken kan förflytta berg....var rädda om varandra och påminn dom ni älskar så ofta ni bara kan att ni gör det.....för imorgon kan det vara försent....och lev här och nu, undvik att skjuta på saker.....gör det du ska göra NU!!! All min kärlek till er alla underbara där ute 💜 Big kisses and hugs till alla er som troget följt mig på min resa och kommit med glada tillrop, love you all 💜 Love Linny 😘💕

Likes

Comments

View tracker

Ja kära vänner....vilken tjej har inte drömt om att leva som tjejerna i sex and the city!? Ett högst glamoröst, galet och njutfyllt liv med stormande kärlek, eternal vänskap, and then the City....den fantastiska staden....gaahhh...NY...say no more, det härliga och flippade modet...."a fast life"..."a good living" helt enkelt!! Drömlivet enligt många...och jag tillhörde även den skaran som drömde om detta slags liv....ville så gärna leva som Carrie...jag ville också ut och dricka drinkar med tjejerna...köpa nya skor så ofta jag ville...ha dejter med all the hot bachelors in town...gå på galna fester i meatpackingdistrict...vingla runt på mina höga klackar i trendiga och mysiga Greenwich... åka taxi med mina flickor i solnedgången över brooklyn bridge, med en flaska bubbel i högsta hugg, på väg till någon hipp fest ute på Coney Island...sena kvällar på skumma svartklubbar ute i Brooklyn med all the new cool kids, djs and hipsters in da hood....you name it...I wanted it all 😉

Hur blev det då? Haaahaaa...det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt eller som jag hade drömt 😂 Jag har ju tidigare berättat om mitt långa trasiga förhållande som varade från att jag var 17 tills jag var 27...som ganska omgående ersattes av förhållande på förhållande....det var först när jag var 30 som min Mr Big hörde av sig! Jag vaknade en morgon av att jag hade fått ett meddelande på facebook av en kille från Malmö...han såg väldigt trevlig ut och jag blev genast nyfiken...vad ville han? Det visade sig att han hade sett mig på någon dejting sida som jag aldrig använde och undrade vem jag var 😀 Vi började skriva till varandra varje dag...långa långa mail blev det...jag var så imponerad av hans liv...han hade jobbat som programledare på mix Megapol i många år...intervjuat dom flesta kändisar i Sverige...jobbat som DJ forever.. kuskat land och rike runt på olika klubbar praktiskt taget över allt!

Han kom upp till mig i Varberg en kväll... vi käkade middag och drack alldeles för många drinkar.... han var så glad, humoristisk, världsvan, omtänksam, gentleman ut i fingertopparna...min Mr Big helt enkelt...helt klart!! Han skulle bara stannat på middag.... men åkte hem tre dagar senare....och då med mig på köpet 😀 Vi ville verkligen inte skiljas åt....vi var verkligen Pang förälskade!!! Vi började göra planer för vårt gemensamma liv....planerade resor och började prata om vår framtid. Han tog mig runt i världen... skämde bort mig med resor till drömstäder som New York, Venedig, Pisa, Florens, London...och drömöarna Sanatorini och Kreta...han gjorde verkligen allt för oss....så frågan är då....varför lämnade jag honom!?

Jo...jag lämnade eftersom jag insåg att jag återigen levde någon annans dröm...hur mycket jag än försökte kommunicera min vision om vårt framtida liv gick nog det aldrig fram riktigt...och det slutade sorgligt nog med att kärleken tog slut helt enkelt.....det fanns inget kvar att bygga på eftersom vi inte hade en gemensam grund att stå på...låter klyschigt men så var det verkligen!

Såååå....slutligen lämnade jag Malmö....jag lämnade Mr Big... bästa beslutet i mitt liv! Jag kom hem till mitt älskade Göteborg...och började äntligen leva! Väl hemma förälskade jag mig återigen i min gamla hemstad... jag förälskade mig i livet...hade inte levt på så många år och helt plötsligt kunde jag träffa vänner och familj hur mycket som helst...jag var så himla lycklig!!

Det har dock varit extremt svårt att vara singel....speciellt för någon som är så naiv och blåögd som mig....det jag ganska snart fick erfara var att dom flesta män jag stötte på var sjukt oseriösa....dom sa en sak men var ute efter något annat...helt plötsligt levde jag Carries liv....varje avsnitt från serien upplevde jag i princip varje helg...alla typer av män hon och flickorna stött på under seriens gång mötte jag....det har varit på både gott och ont...jag har lärt mig så himla mycket om mig själv...vet idag vem jag är och vad jag vill ha men framförallt kanske vad jag inte vill ha!!!

Jag har i princip dejtat två typer av män hela tiden....antingen ett starkt lejon...en person som vet vad han vill ha och bokar träff med en gång och som är helt säker på att jag är kvinnan i hans liv....eller så är det den andra mannen....vattumannen....som är lik mig....vilket alltid strular till det 😝 Vet också vad han vill men inte alls lika bra på att visa det 😋 Något som resulterar i att allt rinner ut i sanden...bra människor båda två...båda lika envisa...lika drivna....men som sagt...struliga själar!!

Så....mitt mål i år är fortsatt att ta hand om mig och prioritera mig själv först och främst...inget är viktigare än det just nu....men jaaa... jag ska absolut våga dejta igen...haaahaaa....helt avskräckt är jag inte ännu....trots att jag dagligen bombarderas med puckade meddelanden på Badoo/Tinder från folk som anser att det är helt normalt och fråga om trekant, folk som är gifta och vill ha en affär vid sidan av, folk ljuger om sin ålder, vart dom bor, byter namn, lever dubbel liv....sen finns det dom som endast lever för träning, festa, knarkar på heltid eller som endast proiriterar sitt jobb....ibland funderar jag över om det ens finns några "normala" killar kvar där ute?! Någon som tränar lagom ..dricker lagom...men som kan älska gränslöst....eller är dom männen endast en utopi? Hoppas så innerligt fortfarande att jag en dag springer in i honom....någon jag kan bombardera med kärlek 😍 One Day!!! Men för att summera det här inlägget...drömmar är fantastiska....men kom ihåg att dom ofta är just så fantastiska eftersom dom är drömmar....det liv du lever är inte så dumt ändå....Carries liv var inget att sukta efter....var glad för allt du har....allt du har åstadkommit så här långt....fokusera på det och mindre på det du inte har....gräset är inte grönare på andra sidan staketet 😜...men fortsätt naturligtvis att drömma, men var försiktig med vad du önskar dig....because dreams can come true my friends....😍💜 Var så säker 👌💜✌

Likes

Comments

Vilken dag det har varit ☺.... snacka om snö kaos!! Hela vårt älskade Göteborg blev lamslaget...så förvånad man blev då man klev upp på morgonen och träden var helt snötyngda och alla vägar var snöfyllda...trodde verkligen inte jag skulle komma till jobbet idag, men hade turen att jag kom lagom tills dess att 17 bussen behagade att uppenbara sig och tog mig välbehållen till Östra sjukhuset🏥

Det är så mycket som måste klaffa för att vi ska kunna bedriva vår operationsenhet och en sån här grej som snöoväder kan verkligen ställa till det!! Man glömmer ju lätt det när saker och ting faktiskt generellt flyter på precis som vanligt! Vi måste ha kirurger på plats för att kunna operera. Anestesi läkare kan ju vara fiffigt att ha med om man inte önskar att ta fram gummiklubban och knocka patienterna...haahaaa..men propfol är väl ändå att rekommendera 😂😂😂 Sen är det ju av vikt att vi har alla oss andra i teamet på plats också så som undersköterskan, operations sjuksöterskan, anestesi sjuksköterskan, städerskor, läkarsekreterare, steriltekniker, vaktmästare, lab personal, samordnare bara för att nämna några...och just imorse saknades dom flesta...var orolig att vi skulle få ställa in alla operationer men vi fixade det...vi utförde en mängd operationer med bravur, precis som vanligt!! Är så himla stolt över alla mina fantastiska kollegor....och just en dag som denna är jag extra glad och tacksam över alla mina underbara undersköterskor som utför under varje dag....ni vet väl att det är därför de kallas för just undersköterskor 😊 Fast jag skulle vilja döpa om dom till mirakel sköterskor ...för det är ju just mirakel dom utför... grymma är ni!!! 😘😍

Imorgon väntar ännu en spännande dag på operation! Har en fantastisk tjej från Ungern med mig några dagar framöver som ska observera den perioperativa omvårdnaden... och jag försöker ju lära henne allt jag kan....haahaaa...vilket borde gå ganska fort 😂😂😂 Men jag inser ju att jag måste öva på engelska glosor...alla medicinska termer är ju helt galet kluriga att komma på på engelska när man har alzheimer light som jag 😁😁😁😀😀😀 haahaaa...men jag ska ta Aniko med storm imorgon 😝...ska lära mig dom viktigaste organen på engelska i alla fall....dear lord vad snabbt man glömmer....men nu jäklar ska här pluggas 😊😊😊

Hejsvejs mina fina!!! Var rädda om er, annars ses vi ju på mitt jobb...och det vill ni inte 😜😝 haahaaa...puss och kram & kläm och känn 😘

Likes

Comments

Den här dagen började mindre bra....den började tyvärr med en polisanmälan..imorse fann jag nämligen en jätte fin men nedkyld och genom frusen hund fastbunden uatnför Östra sjukhusets huvudentré. Han skakade, skällde och försökte göra sig fri. Jag vet att man inte bör gå fram till en hund man inte känner men tänkte att det här går ju inte....här kan han ju inte stå....något kan ju ha hänt hans husse eller matte....en hjärtinfarkt eller stroke i värsta fall?! Och hur länge har han stått här stackarn...helt genom frusen....han hade frost i pälsen...tassarna var nedkylda och han sökte genast värme hos mig när jag närmade mig honom....viftade tacksamt på svansen och gnydde ynkligt. Jag lämnade honom en kort stund och gick in i sjukhusets entré och frågade tjejerna i receptionen om dom visste vem som ägde hunden....de visste inte det men de sa att de sett hunden ståendes utanför sjukhuset vid upprepade tillfällen...jag frågade de andra som satt vid entrén om det var deras hund men även de nekade...de hade sett hunden, sett hur han frös men valde att inte göra något...

Jag gick tillbaka ut till hunden för att värma honom....stod hos honom i 20 min..tänkte att hans husse/matte kanske bara var och gjorde ett snabbt ärende....är kanske tillbaka snart.... men nej!!! Så jag ringde polisen...berättade att jag funnit en skakad, svårt nedkyld hund fastkopplad vid sjukhuset.....polisen svarade att dom hade skiftbyte och tidigast kunde komma om någon timme....jag sa att det går ju inte....om han står kvar här i någon timme kommer han ju bli jätte sjuk...polisen sa att ja men är dessvärre det bästa jag kan göra....och det är ju trots allt BARA EN HUND!!! Vaaa....bara en hund??!? Jag orkade inte besvara hans korkade kommentar...jag sa, tack...du har mitt nummer....ring när ni är på väg!!! Eftersom jag skulle jobba visste jag ju att jag inte kunde stå här hur länge som helst....men tänkte att jag på något vis får ta in honom i entrén så han får värma sig!! När jag fick lossat hans koppel och vandrat en bit med honom kom det en stor två meters man....han skrek..."vad gör du med min hund"....jag kan säga så här.... att den här mannen var en av de läskigaste människor jag sett på länge..en typisk "vit makt" man om ni förstår vad jag menar?! Men eftersom jag nu var förbannad så in iiiii....så skällde jag ut honom....jag sa..

- Är det din hund? Brukar du binda fast honom här? Det är ju minus 12 grader idag....han kan ju bli jätte sjuk om han ska stå här fastbunden....förstår du inte det?!?

Mannen vände då bort blicken och tittade bekymrat ner på sin hund och sa väl lite skamset....
- Nä....det fattade jag inte!!!

Jag sa, "bara så du vet så har jag polisanmält det här"...han svarade..... "ja men kag skulle ju bara hämta mina mediciner".....jag förstod att mannen inte precis hade alla hästar hemma..insåg att det inte var någon idé att fortsätta skälla eller diskutera med honom....

Jag sa att, "Ja men det var ju tur för dig att du kom nu för annars hade polisen tagit din hund...men jag får väl ringa dom och säga att dom inte behöver komma hit nu då du äntligen kom!"

Mannen var väl fortsatt skamsen och tittade ner i marken och sa tack...."tack för att du tog hand om min hund"....sen gick han...hunden verkade trots allt glad att mannen var tillbaka...han viftade glatt på svansen och mannen verkade verkligen älska sin hund...men HALLÅ....vad är det för galna människor som gör så? Jag fattar inte att det inte finns hundkörkort eller lämplighetstest för innehavande av djur....jag blir helt bedrövad och ledsen i hela hjärtat då jag tänker på alla djur som far illa....men sen tänker jag även på polisens bemötande....hans dåliga syn på djur...som om de vore mindre värda än oss människor....och jaaa...jag är inte helt slut i huvudet..jag förstår att det finns ett visst system och en viss prioriterings ordning av fall och allvarlighets grad då man tar emot en anmälan....precis som det gör för oss på sjukhuset då patienter söker vård...en hjärtinfrakt borde ju rimligtvis bli prioriterad före en ond tå....men.... MEN....det här var ett liv....lika viktigt enligt mig som vilket liv som helst....jag vet att världen inte funkar så här...vet varför vi inte jämställer djur med människor....det är en helt annan diskussion som jag inte tänker snöa in på nu....

Men kom ihåg...tillsammans är vi starka...tillsammans kan vi hjälpa och göra mycket....vi kanske inte alltid kan rädda världen...men även en liten insats är en stor insats för den du hjälper!!!

Om ni ser en brun/vit Springer spaniel...fast surrad vid en lyktstolpe/träd vid Östra sjukhusets huvudentré ...ha koll efter en stor man, ca 2 meter lång, skallig, blå ögd, (röd spränga ögon)...svart dunjacka med luva....med märklig gång....ring polisen...hjälp hunden att få komma till ett bra och tryggt hem..var en vardagshjälte...våga hjälpa!!!!

Likes

Comments

Hej alla fina, hoppas er vecka börjat bra och att ert år börjat på bästa tänkbara sätt!! Jag har som vanligt ett lite för jäktigt schema med lite för mycket inplanerat ;) haahaaa....det är jag i ett nötskal....jag är inte så bra på det här med ordet "lagom"....jag är ofta någon som går all in eller inte alls så att säga...helt hopplös :-) men ikväll fick jag äntligen spenderat lite tid med min mamma, väldigt välbehövligt.

Då vi ses pratar vi ofta om livets stora gåtor...det här med att älska, glömma och förlåta är något vi diskuterade just ikväll och är återkommande ämnen i våra samtal. Jag är en sån person som ofta älskar människor villkorslöst....jag känner så mycket kärlek och beundran i mina mötetn med de själar jag har äran att korsa vägar med. Dilemmat för mig är att jag ofta älskar så mycket att jag missar alla varningssignaler som borde fått mig att lägga benen på ryggen och dra på en gång....jag älskar människor som dom är...deras svagheter ser jag ofta som det som gör personen unik....det som gör att man älskar personen ännu lite till!!!

När jag var 17 år var jag än mer naiv och blå ögd...jag träffade tidigt en kille som jag bestämde mig för att satsa på, och som vanligt...ge all min kärlek till!! ;) Vi flyttade så småningom ihop och började planera för vårt framtida liv tillsammans. Vi hade många bra år ihop, vi stöttade varandra och hjälpte varandra med allt...vi var verkligen bästa vänner. Och vi var verkligen lyckliga ihop...trygga och stabila i vår relation....tror många skulle beskriva vårt förhållande som ett dröm förhållande...och det var det nog också....fram tills den dagen då han blev sjuk...minns det som igår....jag skulle börja läsa till sjuksköterska och var så lycklig och glad...var på väg till min första dag i skolan, vi tog följe dit....vi cyklade sida vid sida....märkte att han var mer tyst än vanligt....något bekymrade honom....men jag var så uppslukad och förväntantsfull inför den här stora dagen som nu skulle förändra mitt liv så jag befann mig i min magiska bubbla....inget skulle få rubba mig!! Vi stannade till utanför min skola....du följde mig till min cykelparkering...du harklade dig och betedde dig märkligt....medans jag låste cykeln observerade jag dig...du såg helt förändrad ut...din blick hade svartnat....du tittade på mig allvarligt....och du sa,

-Älskar du mig fortfarande?

Jag kände hur en kall kår löpte längst med hela min ryggrad...jag frös till...vad menade han egentligen? Jag förstad inte alls hans tvivel....vart kom dom ifrån egentligen....ingenting hade ju hänt....allt var ju precis som vanligt....förutom att jag skulle uppfylla en dröm....jag skulle ju äntligen få bli sjuksköterska!! Så jag svarade,

- Ja klart jag gör....varför frågar du det?

Du skruvade på dig och såg än mer bekymrad ut och tittade lite uppgivet bort....du hade inget svar själv på den frågan utan förklarade väl mest att du var orolig att förlora mig....jag fattade fortfarande inte....det var så märkligt....hela min första dag i skolan gick jag och tänkte på din fråga...på din oro.....jag var rädd att jag kanske inte bekräftat dig tillräckligt....för det måste ha varit mitt fel att du kände som du gjorde tönkte jag!!! Hela min dag var förstörd...den dagen som skulle varit mitt livs bästa blev en av mitt livs värsta....vi hade kommit till ett vägskäl....visste att det här var början på slutet.

De följande dagarna/veckorna var hemska...du hade förändrats...du mådde fruktansvärt dåligt....och du anklgade mig varje dag för din psykiska ohälsa....du kunde skälla i 3timmar....i 3 timmar kunde du tala om för mig att jag var den mest själviska människa du någonsin träffat....en idiot....en hemsk människa....att jag bara tänkte på mig och mina behov.....Jag vet i ärlighetens namn inte vad som chockade mig mest....att min första kärlek i livet hade förändrats? Eller att jag fick så oförtjänt mycket skäll....jag förstod att du blivit sjuk....jag kunde bara gissa på diagnos men vågade inte be dig gå till läkaren....jag höll tyst....lät dig hålla på....var helt övertygad om att det skulle gå över...att du borde bli bra snart....det måste vara en tillfällig psykos....dom kunde gå över hade jag hört....jag var tålmodig...jag stod fast vid din sida. Månaderna gick....din hälsa förvärrades, du blev än sämre...tillslut så tvingade jag dig uppsöka en psykolog...även du förstod att du hade en grav depression...och i dina ljusa stunder var du helt förstörd och bad mig om ursäkt för ditt beteende...du lovade mig varje gång att det här....det var ditt sista utbrott....och du älskade ju mig...klart du skulle göra allt för att bli bra....klart du aldrig mer skulle göra mig så illa.....jag lurade mig själv gång på gång....helvetet tog aldrig slut!!!

Efter 3 år av psykisk misshandel så hade jag helt tappat självförtroendet....jag var helt bruten...jag tänkte att ingen någonsin kunde älska mig igen....jag tänkte att den enda som kanske skulle kunna intressera sig för mig skulle möjligtvis kunna vara en blind kille för jag var ju så ful, han skulle även helst vara döv eftersom min stämma var så hemsk och störande, det bästa hade varit om han var handikappad eftersom han då kanske skulle ha någon nytta av mig....jag var ju så värdelös....vem skulle någonsin kunna älska mig?!

Så kom dagen då jag träffade Björn....han läste till läkare och var en sprudlande och levnadsglad kille....han hade det största vackraste leendet jag någonsin sett...hans skratt var högt, hjärtligt och smittande.. hahahaa....sååå underbar och galet vacker....vi skulle jobba som undersköterskor tillsammans en sommar på KAVA på Varbergs sjukhus....jag minns att jag var helt betagen av dig...du var det finaste jag någonsin sett!!! Ditt blonda vilda hår, dina bruna ögon som man drunknade i....du var helt magisk!!!

En tidig sommarmorgon möttes vi vid hissarna på sjukhuset.....vi brukade springa rätt in i varandra....det var våran grej...haahaa....den här morgonen råkade du gå in i min arm....jag råkade grimasera och tog mig om min arm....du skojade som vanligt och sa...oj förlåt...gjorde jag dig illa Appel? Du tittade ner på min arm som var alldeles blå....du tittade upp på mig helt förskräckt och frågade vad tusan som hade hänt....jag sa att jag hade tränat och slagit mig....vilket yfersig var sant....men din blick blev allvarlig...din blick var helt fokuserad på min arm....du tog tag i mina axlar....och frågade....hur är det egentligen Linda....mår du bra? Jag kände hur jag inte kunde ljuga längre...du var den första som verkligen såg mig....du var den första som frågade....jag kände hur gråten var på väg....rösten stockade sig i halsen....tårarna var nära....jag sa att min parkering snart gick ut....jag måste gå nu....jag lossade mig ur ditt grepp och sprang därifrån.....kände mig så himla dum....denna fantastiska kille som jag avgudade och som faktiskt brydde sig....jag kunde inte hantera hans frågor....jag kunde inte ta emot hans omsorg...hans empati....jag vågade inte möta sannningen....det var så skrämmande...så jag gjorde det jag gjorde bäst...jag flydde!!

Under dagen fick jag åtskilliga sms från dig....du bad om ursäkt för att du hade frågat mig saker du inte hade att göra med....dina sms ändrade sedan karaktär....du blev alltmer oroad och uppriven över att jag inte svarade....du ville träffa mig....du tyckte vi skulle prata.....jag fortsatte att ignorera dina sms....jag ringde och sjukskrev mig nästkommande dag....sen stängde jag av telefonen....och kollade inte av mina meddelande på två veckor.....försökte stänga sanningen ute....såg sannningen i dina ögon och det var ingen behaglig syn....

Tillslut var jag tillbaka på arbetet....du hade slutat...jag var så tacksam för att jag lyckats undvika dig....nu slapp jag ju konfronteras med mina problem....men samtidigt sörjde jag....du var ju min lilla solstråle på jobbet....du fick ju mig alltid på så bra humör....du fattades mig...två så vitt skilda känslor....jag var helt förvirrad...förkrossad....hundra känslor....hundra tankar!!!

En kväll skulle alla vikarier mötas upp ute på Grappa....en resturang i Varberg...jag gick dit med Emelie från avdelning, hade inte en tanke på att Björn kanske skulle dyka upp....trodde han hade åkt på semester....men nääää...där stod du helt plötsligt....jag visste inte vart jag skulle ta vägen....skämdes något fruktansvärt....men du var lika underbar som vanligt och låtsades som ingenting....vi intog middagen och några glas vin...en efter en droppade av...tillslut var det bara du och jag kvar....naturligtvis....du la armen runt mina axlar och sa att, kom...nu skiter vi i allt...nu har vi kul....vi skuttade glatt ner till Societen...det stället dit alla går ut på sommaren i Varberg...vi hade en oförglömlig kväll....du bar omkring på mig....vi sprang omkring hand i hand och ful dansade....sjöng....knäckte mig på dig....du var såååå fantastisk!!! Kvällen avslutade vi vid havet....sittandes på en parkbänk blickade vi ut mot det stora blå......du sa att du hade tänkt på mig....du sa att jag var så vacker, så himla go och underbar....jag fattade inte att du pratade om mig....tänkte att du nog behövde glasögon....haahaaa....men viktigast var att du sa,

- Du förtjänar att vara lycklig....du förtjänar det bästa i livet....jag vill vara med dig....jag är kär i dig....du är fantastisk!!!

Jag förstod ingenting...hur kunde någon så fantastisk och underbar människa som du känna så för mig....jag var helt blown away....vad fan hände egentligen?! Du följde mig hem....trots att du bodde på andra sidan stan så skulle du absolut följa mig till dörren....jag lovade att ringa dig så fort jag vaknat....du gav mig världens mest kärleksfulla kram...sen hoppade du upp på din cykel och begav dig hem.

När jag vaknade så började min morgon som alla mina dagar....min kille hade ångest...han började med att skälla precis som vanligt.....men något hade förändrats....jag hade fått nog....min polett hade trillat ner...jag hade fått nog.....jag sa till dig att jag fått nog....det var slut....jag var fast besluten om att förändra mitt liv...det var helt plötsligt så lätt...nu var det slut!!! Äntligen!!!

Jag flyttade kort därefter, flyttade in i min student korridor....där jag fick en mängd nya fantastiska vänner....jag fann livet....jag älskade att leva igen....jag var så lycklig!!! Jag och Björn fick en kort kärlekshistoria....du flyttade ner till Lund och fortsatte dina läkar studier....jag tänkte att vi skulle hitta tillbaka till varandra igen...vi var unga och hade livet framför oss.....drömde om att få leva med dig....visste att vi skulle bli så himla lyckliga!

Året gick.....en ny sommar kom....livet rullade på....en morgon kom du till mig på sjukhuset....du sprang fram mot mig och log större än någonsin....slog ut dina och omfamnade mig....jag var helt yrvaken och tänkte stilla för mig själv...vad tusan gör han här halv åtta på morgonen...varför har han polerade fin skor på sig....varför är han här...vaaaa!? Allt var så konstigt, som en dröm! Vi pratade lite väder och vind...frågade dig om dina studier....du frågade om min nya kille...du följde mig på facebook och sa att du var glad för min skull....att jag verkade lycklig och att jag hade gått vidare...sen blev du allvarlig...tog tag i mina axlar...spände blicken i mig....jag blev fnissig för hela situationen kändes så märklig...men du väntade ut min fnissattack....fortfarande allvarlig och så sa du,

- Linda...du är den finaste tjej jag någonsin träffat...älskar dig...var rädd om dig....

Sen vände du på klacken....du bara gick....du sa aldrig hejdå....jag tittade efter dig när du med raska steg försvann i korridoren....jag var helt stum...vad hände egentligen...vad sjutton sa du egentligen....herregud...så mycket känslor...jag var helt chockad....jag skulle dela morgonmedicinerna till mina patienter och fick snabbt skärpa till mig....nu gällde det att fokusera....fick lämna dig och alla känslor för tillfället....fick stänga av...något jag sen länge lyckats bemästra och var bra på!!!

Sen kom den där dagen....jag gick till jobbet....skulle precis ta rapport på mina patienter...min chef tog mig vid sidan och bad att få ett ord med mig....Björn är död, sa hon.....jag fattade inte....va....min Björn...död....vaa.?!?...det kan inte vara möjligt....du som var den gladaste och mest sprudlande och levnadsglada människa jag visste....men trots det...du hade hoppat från en bro i USA....din kropp fann man i vattnet...min älskade Björn...vad hade drivit dig till detta vansinnesdåd....vad hade hänt? Jag kunde inte sova på veckor....jag plågades av helvetets alla samvetskval....hur hade jag missat detta....du som räddade mig....du som kom som en räddande ängel och lyfte mig...stärkte mig och blåste liv i mig....att jag inte kunde hjälpa dig...att jag aldrig kulle kunna rädda dig....det var en större sorg än något annat...förbannade mig själv....förbannade livet...allt var så orättvist....jag tappade hoppet för ett tag...tycket livet var helt värdelöst....visste inte om jag ville leva längre...hade sån ångest....men så kom du till mig en natt....i mina drömmar....du pratade med dig...du bad mig leva för dig med....du sa att jag skulle bli specialist inom operation....du visste att det var min dröm....det var ju även din dröm....jag vaknade stärkt och med nytt livsmod!!!

Jag blev specialist i operation...operationssjuksköterska....jag tog mina första trevande steg på KK i Lund....kände att du var med mig...kände hur du levde genom mig....tycke mig skymta dig i korridoren...i speglar....i omklädningsrummet...i matslalen....på operationssalen...bredvid mig...i mina rörelser...hela tiden med mig....det är så här jag har bestämt mig för att hylla dig Björn...genom att rädda andra genom kirurgi....genom att leva ut mina drömmar...genom att inte ta skit....genom att vara mig själv....genom att skriva och berätta om dig....du kommer alltid leva vidare genom mig...genom alla oss som hade förmånen att lära känna dig..kommer alltid älska dig....min älskade Björn!!!


Lär er livets stora gåta...älska, glömma & förlåta

All min kärlek till er alla...var rädda om er,var rädda om varandra!!!




Bilden ovan är inte på Björn....men det. skulle kunna vara din tvilling :-)

Likes

Comments

Vaknade förvirrat upp imorse....vaknade nämligen hos min vän Johanna....hade trasslat in mig i hennes täcke och var en aning bakis.....haahaa...men det var det värt.....hade en såååååå fantastiskt kul Lördag :-)

Lördag kvällen började hemma hos mig, jag hade några fina vänner över på middag. Det var premiär för dom att se min nya lägenhet...jag var jätte nyfiken på vad dom skulle tycka om mitt nya hem...har inte riktigt kommit i ordning ännu, men börjar i alla fall känna mig riktigt hemma....fattar ni.....ÄNTLIGEN ETT EGET HEM!!! JIPPIIIIEEE...en sån lycka!!! Vilken känsla!!!! Har fortfarande svårt att fatta att jag äntligen har mitt första hands kontrakt...det är en helt oooooobeskrivlig känsla när något ordnar sig som du länge oroat dig över....men nu ni...nu är jag ÄNTLIGEN och ännu en gång en tvättäkta Göteborgare :-) haahaaa...det ni....det eeee la änna gött ;) Tjejerna var uppmuntrande och tyckte jag fått det fint, kändes så kul att äntligen få hem dom. Frida hade köpt med sig en super fin ljuslykta formad som en stjärna....en stjärna till en stjärna sa hon....haahhaaaa....hon är så goooo min fina Frida, I adore her!!

Vi satt i många timmar och pratade om livet....summerade vårt år.....väldigt terapeutiskt och välgörande!! Att ha goda vänner som jag kan ventilera allt med är det viktigaste för mig, dom är mina små lyckopiller :-) Hade aldrig klarat mig utan dom...känner så fantastiskt mycket kärlek till dom!!! Tänker ibland att dom är meningen med livet....att få ha dom i mitt liv....det genererar sååå mycket lycka för mig....kan gå och små fnissa för mig själv då jag tänker på alla "ful kort" vi tagit...på alla knäppa konversationer vi har....om hur mycket jag älskar dom....dom är mitt liv!!! Mitt livs elixir!!!

Flickorna begav sig hemåt runt tolvsnåret, trötta, mätta och glada. Jag hade lovat min vän Ida att möta upp henne ute sen, men det slutade med att jag satte mig i en taxi och åkte hem till henne och hennes syster med en flarra vin :-) Vi som inte hunnit ses på jätte länge hade massor att prata om... vi fick några fantastiska timmar tillsammans....så himla glad att vi äntligen fick lite kvalitets tid...har saknat henne något fantastiskt....hoppas på en snar reunion igen!!! Mitt största dilemma är just nu att dygnet inte har fler timmar....det är så mycket jag vill göra...känns aldrig som jag hinner med allt det jag vill....but what to do?!

Sen bar det av till Peacock, dom hade öppet en sista gång....så jag var fast besluten om att ta en sista dans där nere!!! Samt att Natta jobbade vilket alltid lockar ut mig på stadens nattklubbar!!! Kom ner i ett gryt av folk....vilken stämning......vilken fest det var...det kändes vemodigt att säga hejdå till en utav mina favorit klubbar....men samtidigt....guuuud vilken kul kväll....när jag skulle gå hem höll jag på att golva Johanna.....vi sprang rätt in i varandra så jag orsakde nog en smärre hjörnskakning på den stackarars tösa.....haahaaaa...herregud....men vi var i en eufori....lyckliga och glada....i sannn feststämning så hjärnskakningen uteblev som tur var ;) Vi skuttade glada ut från klubben och skuttade vidare ner på avenyn....hoppade på en av stadens spårvagnar....trötta och fnissiga somnde vi ganska snart efter att jag berättat läskiga godnattsagor för Johanna.....haaahaaaa....jag är en bra vän jag....inte sant :-) 

Det var min galna och härliga Lördag det :-) Nu är jag taggad och laddad för min kommande arbetsvecka....är så fullknökad med energi....sååå nu jävlar, nu kör vi :-) 2016 startar NU!!!! 

                                     Puss och kram på er


Likes

Comments

Hej alla fina där ute. Får ju passa på att önska er alla en riktigt god och fin start på det nya året, hoppas ni alla kommer få ett rikitgt magiskt år!!! Nu har jag äntligen gått och skaffat mig en blogg, har under lång tid tänkt att jag skulle börja blogga...i syfte att stärka mig själv samt med förhoppningar om att stärka/inspirera några av er därute...det är ett av mina mål för 2016. Jag tänkte som så att det vore brukligt för mig att göra en sammanfattning av mitt år som gått....jag kommer vara ganska så personlig i den här bloggen men utan att hänga ut någon eller tala illa om någon...men jag kommer vara ärlig, eller så ärlig man bara kan :-) En person har dock en central roll i det här inälgget men jag ska göra mitt bästa för att inte hänga ut honom allt för mycket!!

Så....låt oss börja från början....år 2015 började helt magiskt....jag hade varit singel i ett år...jag var ganska nöjd med min livssituation...hade precis börjat leva mitt liv...hade precis börjar njuta av mitt singelskap....i det skedet så satt jag,  som så många andra, och swipade på Tinder...för er som inte vet så är det en dejting app...ny mordernigheter :-) haahaa....en tråkig Söndag som regnade bort fann jag honom....jag swipade höger...han swipade tillbaka....jag skrev...sekunden senare svarade han....att jag inte dog....jag var kär....kär vid första ögonkastet...det var verkligen det konstigaste jag någonsin varit med om....vi skrev hela den kvällen.....jag hade fjärilar i magen...mitt hjärta gjorde dubbel hopp i bröstkorgen...jag kunde inte tänka...allt kändes bara så rätt!! Det tog oss någon timme att bestämma att vi skulle ses nästkommande helg, jag var sååå lycklig!! 

Lördagen kom...du kom....jag var sååå nervös...kände mig som fjorton när du traskade in över tröskeln...harklade mig och visste inte vart jag skulle ta vägen....dina första ord var....vad vacker du är...jag tänkte att tack gode gud att du känner så...tänk om du skulle velat lägga benen på ryggen och bara dra...vad konstigt det skullle ha blivit...acuard moment ;) haahaa....men nääää....helt tvärtom....det var fan kärlek!!

Vi sjönk ner i soffan...jag satte mig en bit från dig...ville betrakta dig på avstånd....du såg så lugn och trygg ut...du var så vacker där du satt sippandes på ditt vin...ditt lockliga hår högt uppsatt i en knut...alla små fina lockar som inte rymdes i tofsen och som istället prydde hela din nacke...dina strikta glasögon som fick dig att se så klok ut..ditt skägg som var så stort och burrigt och galet...jag var helt såld!!! Vilken annorlunda kille...jag bara älskade det!! Normal is soooo boring....du var motsatsen till normalt...vilket jag avgudade!! Du såg ut som en mordern Jesus...jätte märkligt vacker!!

Under kvällen som gick delade vi väldigt privata saker...saker som bara dom närmsta vet...det var så märkligt...vi kunde inte sluta prata....vi bubblade på som två små barn....du kom kl 8 på kvällen...kl 8 på morgonen var vi helt slut...vi hade typ lyckats tömma en hel bag in box röd vin...och vi hade inte haft en tyst minut....förutom då jag plågade dig med mina gamla 90 tals hits....du tyckte jag var helt galen.....haahaa...men som tur var har vi samma musik smak och du njöt lika mycket som jag :-)

Ett dygn senare gick du....det var nog ett av mitt livs bästa timmar...timmarna med dig var helt magiska!! Jag var så lycklig!! Veckorna gick...vi kom varandra än närmre...vi blev så privata så det ibland kändes riktigt otäckt...jag hade aldrig hört någon som drabbats så hårt av livet...du som jag hade fått ditt hjärta krossat....eller som vi alla mer eller mindre fått...men det värsta var att den personen som du älskade misslyckades något katastrofalt med att finnas där.... när du behövde kärlek som mest....när du råka ut för det vidirigaste jag någonsin hört en människa beskriva.!!! Men jag var fast besluten om att jag sulle lyckas med att finnas där för dig.....jag skulle göra ALLT för dig.....jag skulle vara den bästa flickvän du någonsin haft....jag skulle lyfta och stärka dig i allt du gjorde...jag skulle vara dig behjälplig i alla situationer....jag skulle älska dig tills döden skiljde oss åt....var helt fast besluten om det!! Du var mitt allt!! Mitt hjärta!! 

Så kom den dagen...den dagen då du helt plötsligt inte svarade....du som alltid svarade på mina sms på 2 sekunder....varför svarade du inte ...vad hade hänt....var du skadad...eller var det jag...hade jag gjort något..vad var fel?! På em svarade du...jag kände att något var fel...något hade förändrats...du skrev att du hade tänkt...att du inte hade tid för en relation...att du ansåg att jag skylle vara med någon som hade tid för mig...någon som skulle prioritera mig och inte sitt liv... jag tänkte stilla för mig själv...en sån person finns inte...en sån person borde inte få finnas....ingen ska glömma bort sig själv och börja prioritera en annan människa helt framför sig själv...så kom jag på det...jooo...det var ju just det jag hade gjort....jag gav dig allt...jag gav dig mitt allt....110%....du som var en "skadad" kille....en människa som hade blivit så fucked up utav livet fixade inte all min kärlek...det blev för mycket...du backade...du blev rädd.....vi kom överens om att vara vänner men att inte höras mer....jag tänkte att det var det bästa...fastän mitt hjärta höll på att gå sönder så insåg jag att det skulle vara för det bästa....det funkade någon dag....sen var jag tvungen att skriva...jag saknade dig så fruktansvärt...vi kunde inte hålla oss ifrån varandra....du kom över igen..och igen...vi fick aldrig något bra avslut....trots att du lämnade tillbaka nyckeln....trots att vi sa hejdå gång på gång...dethjälpte inte...jag blev inte färdig med dig....du var min värld! Min stora kärlek!!

Och hur gärna jag ville släppa och gå vidare så gick inte det....vi började springa på varandra överallt...det var som om ödet eller livet ständigt försökte föra oss samman...ständigt och om och om igen...tillslut skrev jag till dig som det var...att jag älskade dig...men jag kunde inte ha det så här....jag var tvungen att "göra slut" på riktigt....jag insåg tillslut att du var inget annat en emotionell vampyr....du dränerade mig...du var faktiskt inte bra för mig....slutligen trillade poletten ned...äntligen!! Jag försökte dejta lite under sommaren...men jag kände mig helt låst....mitt hjärta var såååå fruktansvärt sargat....helt okännigenligt....jag kunde inte se killarna jag träffade för vad dom var...det var stört omöjligt att slöppa in någon!! Jag bestämde mig för att ta en paus....den pausen höll i ett halvår....i ett halvår såg jag till att vara helt ensam....jag har under det här halvåret insett några viktiga saker....den du ska satsa på först och alltid prioritera det är dig själv....ingen annan...är du lycklig så kommer du kunna sprida lycka runt dig....du måste vara rädd om dig...du har bara ett liv och det går inte i repris!! Det andra jag insåg är att han var mitt livs kärlek....MEN.....men det finns ju alltid det där "menet"....jag kunde inte leva med honom....det gick bara inte....förvisso min själsfrände....men han var skadad...bruten....jag skulle gått sönder om jag prioriterat bort mig själv för honom....det hade slutat med att jag hade kommit efter hans musikkarriär/gig/rep/klädintresse/lärardrömmar/familj/vänner....ja till och med kanske efter hans mammas katt....där hade jag nog hamnat...haaahaa...men nääää jag är inte bitter ;) 

När jag summerade året som gått på nyårsaftonen med några av mina bästa vänner så lovade jag mig själv att lägga det gamla bakom mig....jag är inte arg på någon....jag är kanske något besviken....men nej...inte arg...jag dömer inte...jag bara konstaterar...nu är det dags att ta hand om mig...Linda....den jag träffar härnäst måste vara självständig och vis som få....vi får väl se hur det kommer att gå :-) hahhahaa

Med dom orden avrundar jag det längsta blogg inlägget ever...haahaa...och ni som orkat läsa enda hit...förlåt om jag är tjatig men kom ihåg...love is the key....just make love...not war...be kind....always!!!

                    Will love you always my dear Jesus!!! 


Likes

Comments