Orosklumpen i magen. Allt jag känner men som inte kan släppas ut. Kan, men vågar inte. Vill inte veta. Vill inte hamna djupare ner i känslan av oro. Försöker hålla mig över ytan, större, hårdare tag för att inte sjunka. Hur länge kan jag hålla mig över ytan innan det tynger ner mig, drar ner mig. Allt för hårt. Ignorerar ibland. Sysselsätter för att inte tänka. Sen kommer oro som en våg, sköljer över mig. Kan inte göra något. Sitter bara. Eller står. Kan inte tänka. Det är så tomt. Samtidigt som alla tankar brusar upp i virvlande vågor. Större. Större.

Likes

Comments

Topp tre bästa dofter:

1. Nybakat bröd

2. Nyklippt gräs

3. Regn på varm asfalt

Likes

Comments


"Förr är inte nuet fast att man inte ska se bakåt. Nu är nu och stigarna är upptrampade.

Kanske ska vi ge det en chans i alla fall.... Vill du ses?"


Cyklar över gruset, känner värmen. Det är inte långt kvar nu, vi skulle ses vid halv men jag är sen. Känner pulsen, känner hjärtat. Andas. Ta det lugnt. Det kommer gå bra. Och om inte, vad har jag förlorat? Ingenting. Jag slipper undra för snart kommer jag veta. Bromsar in i gruset, parkerar cykeln. Låser med darrig hand. Så. Nervös. Vill se, vill veta, vill känna.

Lunchar nere vid havet. Det är sommar och ett brudpar blir fotograferade lite längre bort. Vinden tar tag i håret som blir trassligt. Äter länge. Nervositeten har inte släppt helt. Svårt att svälja. Promenerar bort, ut och iväg. Längre bort och vill inte komma fram. Bjuder på middag. En kram i hallen.

En dag som blir till en kväll som blir till en natt. Ett av de finaste minnena från sommaren. Soluppgång. Lite för hungrig men vill inte släppa taget. Röra mig en millimeter. Livet kommer ifatt. Han åker.

Så bra det blev. Eller bra... jo, det är bra. Vi ses inte så ofta. När vi inte ses så är det tomt intill och i. Han passar mig så bra. Med mig. Han ger mig magpirr. Fast det är svårt att vi är på olika håll men ändå så lika. Och olika. Så svårt. Kluven. Det är bra. Kan vi inte bara låta det vara bra och härligt. Men livet? Vi ses mindre än vi inte ses. Kanske borde vi säga stopp innan det är försent. Jag tror det är försent. Det går inte att gå härifrån. Vara den som lämnar, vill inte, kan inte.

Ibland är det tyst och vi tappar båda talförmågan, det är en lustig känsla och jag vet inte hur man ska hantera den. Det är som om orden slutar komma, att hjärnan slutar fungera. Det finns en spärr där inne som behöver släppas. Måste låta folk komma när. Öppna mig för andra, nya, för honom.

Det gör ont för att det spelar roll. Jag är snurrig på livet. På honom.



Likes

Comments