Jag har alltid varit anti bloggar, av precis alla anledningar som finns och mycket pga "basic bitch" stämpeln. Har däremot försökt blogga under mina praktikperioder (pandaonadventures.for.me) och har senaste tiden hittat tillbaka till min kärlek för skrivandet. Och insett att mitt minne är åt helvete så varför inte försöka få ner vad som sker i livet i ord? Har en magkänsla att jag vill minnas dessa år.


Vem är jag? Sofia, men lyssnar 100 gånger mer till Fia. Tillhör den fina årgången 96, men avlad i fel årstid och fyller alltså inte 20 fören i December, jiha. Är från mälardalen (kan inte riktigt säga Stockholm längre när en bott lite överallt där omkring) men spenderar numera livet nere i fina fina Kalmar där jag pluggar sjökaptensprogrammet på Sjöfartshögskolan. Världens bästa grej.

Spenderar min tid med mina sjömän, dom där med ryktet att vara lite för högljudda, fulla och överallt., som frivillig sjöräddare och fruktansvärt rastlös så försöker att alltid ha saker för mig. YEY YEY.
Bott i Kalmar sen Augusti 2015, har alltså snart 1 års jubileum <3 I våras bestämde jag mig för att sätta mig i Lambdas styrelse och jobba mer än jag borde på den fantastiska studentpuben "sjösjukan". Brukar skämta att jag har 4 hem, ett hemma, ett i skolan, ett på SSRS och ett på sjukan.

Anyhow, kom hem i torsdags efter 5.5v ombord på Finnclipper, mysbåten!

Likes

Comments

Han. Det var inte meningen, det var inte meningen att hans lockiga hår, rödrosa hudton och fasta handslag skulle bli något som vart hemma.  Han skulle inte bli den jag ringde när livet slogs i tusen bitar. Nej nej nej, intehan.


Det var en torsdag, det var en torsdag som slutade i att jag sa ”Han? Jag skulle aldrig i mitt liv kunna kyssa honom”.
Han är dryg, alkoholiserad, ”player” och jag har aldrig någonsin sett honom på något annat sätt än så.



Två veckor senare fick jag se en snabb skymt av något annat, en rädd och sårbar person, en som är precis lika skadad som en själv. En som är mänsklig.



En vecka efteråt, med musik dunkandes och människor skrattandes, fann jag min hand i hans under bordet. Diskret, för ingen annan skulle få märka. Detta skulle ju aldrig ske. Timmarna gick och jag, i mitt egna alkoholmoln, hittade mig själv i hans knä, och en timme senare kollade han mig rakt i ögonen och sa”Nu går vi hem”.



”Om du inte skulle gå hem med honom så skulle du gå hem med mig nu” bestämde sig en av killarna vid bordet att häva ur sig. Jaja you wish.



Har du någonsin vaknat upp och det känns naturligt, som om du vaknat upp med personen tidigare? Inga tafatta ursäkter, påklädningar eller något annat. Jag gick till jobbet och hade sådan brutal ångest. Vi ses ju hela tiden. Hur kunde jag? Av alla människor man kan välja att ramla hem med en fredag. Varför?



Paniken steg för varje timme. Vi skulle ju ses, okej inte vi som i honom och jag, men vi i form av han, jag och fyra andra människor som inte hade en aning om nattens händelser.
Tänk om dom märker?



Timmarna tillsammans gick och jag tänkte att ”fan vad skönt, det är som ingenting har hänt”, tills han bestämde sig för att kyssa mig i den mörka källartrappan så fort ingen var i närheten.

”Nej du kan inte gå hem, för du ska gå hem med mig”



Jag gick hem.
Vid halv två ramlade han in hemma hos mig, för första och sista gången.

Likes

Comments