Tiden då man kände sig som nästan vuxen, ja ni vet.. man hade precis fyllt tonåringsåldern. Allt var spännande på en helt annan nivå. Betyg, nya klass kompisar och en stor utmaning med att hitta sin egen identitet. Högstadiet menas med 7:an 8:an 9:an, i tre år skulle det bli ett kämpande för betyg och överlevnad. Om jag hade vetat hur min tid under högstadiet skulle se ut, hade jag nog gjort en del saker annorlunda. Högstadiet var för min del en utav de värsta perioderna under mitt liv, med såklart både för- och nackdelar.

Fördel: Jag överlevde perioden och kan stå rakt och leva med att jag är jag.

Nackdel: Tack vare denna period som jag fick panik-ångest-attacker, som jag troligtvis kommer leva med hela livet.

Jag kommer att ta upp 6 stora faktorer som för mig varit påverkande under denna tid. Mobbing, vuxna människor, familj, vänner, hjärnspöken och hästar. Alla dessa faktorer har dock en koppling till varandra och håller i stort sett ihop på ett eller annat sätt.

All började med att jag redan hade haft en extremt stökig skolperiod redan innan högstadiet. En period full med både psykisk och fysisk mobbing. Jag hade tappat mycket tillit för både lärare och elever.

Så när jag nu kom till en ny skola så skulle allt förändras. Ingen mer mobbing, ingen misshandel, helt nya vänner och det jag såg fram emot mest var framför allt att det skulle bli roligt att gå till skolan utan att behöva bära på en stor rädsla varje dag.

I skolan så var jag var en rätt tystlåten tjej, tog ingen högljudlig plats, skötte mig alltid med REGLER i högsta prioritet, framstod som både glad och plugg intresserad.

Hmm.. ja en del stämmer nog rätt ganska bra in på mig från hur jag upplevts, men inombords var jag ju inte den som alla trodde.

Redan första dagen på högstatidet så stod mina nya vänner som jag fått lära känna redan innan högstadiet på skolgården vinkandes mot mig. Alla var glada över att få träffa varandra igen.

Men några minuter efter det, så får jag syn på några utav mina gamla klasskamrater (några utav dem var mina så kallade mobbare från förra skolan) dock visste jag faktiskt om att dem skulle börja på samma högstadium som jag. Men ändå blev jag lite i chock när jag såg dem.

Mitt bästa där i det läget hade nog vart att stanna kvar vid mina nya vänner, eller?

Men det jag gjorde då i det ögonblicken var att direkt stega fram till de från min gamlaklass, snäll som jag e så tog jag hand om dem och det var ju för dem kände inte våran nya klass som jag gjorde.

Så jag presenterade dem inför våran nya gemensamma klass. Jag blev som deras trygghet och det trivdes jag ändå med på något sätt, så varför skulle det vara något dåligt? Dem kanske hade ändrat sig..

Känslan att äntligen få känna mig starkare än dem. För att på förra skolan var det just några av dem som hade behandlat mig som värst.

Trots det så gick jag tillbaka oh umgicks med dem, jag kände mig lite mer maktfull nu och kunde duga nog för att få vara deras ”vän”. Kände att man dög och fick en självsäkrare roll i skolan.

Jag hade äntligen blivit ”någon”, istället för att vara helt osynlig.

Mitt så kallade umgänge, rullade på. Vi övernattade hos varandra, pratade om allt från mens till hästar till killar osv osv.. allt som ”bästa vänner” gjorde!

Jag fick allt större förtroende för mina gamla mobbare, som då blivit mina nya vänner.

Men det roliga varade inte länge, jag började få blickar. Och just det där med blickar är känsligt i just den åldern. Det känns precis som talspråket: om blickar kunde döda!

Blickarna fick en att känna sig underlägsen, äcklig, misslyckad, hotad och i vägen.

Jag började backa, blickarna fick mig att backa. Backa undan och försöka i stort sett att backa ännu länge bak en jag någonsin gjort förut. Jag valde just då att backa undan eftersom att jag inte ville ha en upprepande skolgång även här på denna skola.

Men mitt backande hjälpte inte, blickarna blev till fysisk kontakt, ord, skrik och ett rent helvete. Jag blev knuffad upp mot väggar, slagen, ord som ”menshora” & ”din tjocka jävla f*tta” osv.

Allt blev så grymt, från att man blir ”blickad” till att man blir halvt nedslagen eller kallad för något nästan varje dag. Varför var detta något som ständigt skulle hända mig?! Jag som var den skötsamma tjejen med drömmar och passion till att försöka vända ut och in på mig själv, försöka hitta vartenda litet kryp hål som gick.

Prövade massor med tekniker med fann aldrig den ”rätta”. Den rätta som kunde rädda mig från mobbingen.

Jag hade dock under denna startperiod utav ett rent helvete, kvar några vänner (några som var mina gamla mobbare). Men det dröjde inte länge förens dem också lämnade mig och ställde sig på mobbarnas sida.

För en dag så hände det, rätt av utan för varning så pratade inte en ända med mig längre. Jag försökte fråga om det hänt något eller om jag gjort något. Men det ända svar jag fick från en utav dem var att det var ett grupptryck över att dem inte skulle umgås med mig.

Och än idag så ställer jag mig själv frågan, varför? Vad har jag egentligen gjort för att det skulle bli så?

Men som att det inte var tillräckligt med att mina ”bästa vänner” lämnat mig så att jag stod där helt själv igen. Ingen att prata med, ingen att fråga och ingen som förstod hur illa jag egentligen mådde över detta.

Och sen strax efter det började den stora mobbingen över sociala medier. Mina ex vänner skrev ut allt om mig, jag smyg fotades, smyg filmades och det skrevs så kallade falska rykten om mig rätt ut på nätet. Jag fick höra mina så kallade rykten på bussar, på stan och i andra skolor. Jag hörde om hur hemsk jag var, över allt! Men inte en ända kom fram och frågade mig om det, det pratades bara över huvet på en.

I samma veva som kaos i skolan, så blev det en hel katastrof period hemma. Mamma, jag och syskonen hade fått nog utav pappas missbrukande. Det var dags för honom att få flytta ut. Men det svåra var inte att vi skulle släppa honom. Det allra svåraste var att få honom att släppa taget om oss.

Det blev en period med skrik, mordhot, droger, alkohol och ej godtagliga fysiska händelser.

Så jag höll andan, kunde varken vara i skolan utan att få både psykisk och fysisk mobbing, eller va hemma där skrik och tårar var en stor del utav vardagen, eller inte ens på bussen där man skakade utav rädslan för alla händelser man upplevt ang. sexuellt ofredande utav gubbar osv, kunde inte heller slappna av på sociala medier som är mångas tillflykt vid liknade situationer som jag fann mig i. Men även det fungerade inte då allt som inte mobbades om i skolan fanns där istället.

Den absolut enda plats där jag faktiskt kunde andas, var i stallet. Där kunde jag drömma mig bort, där hade jag något att älska och ta hand om. Jag kunde gå ner till stallet och vara där nästan hela kvällarna bara för att få andas ut. För där fanns inga sociala medier, inga droger, inga mobbare och ingen spegel.

Ja spegel, där kom vi till en viktig del till under denna livs period. Jag som aldrig tidigare brytt mig om mitt eget utseende, förens nu på högstadiet då man börjar tänka på det mer och mer, eller ja iallafall om att vara ”smal”.

Jag hade en tidsperiod då jag fick ett fixerande om att vara smal. Jag åt endast mat en gång om dagen och det var i såna fall bara middag på kvällarna, när mamma var hemma. För jobbade hon kväll åt jag inte middag då heller. Jag åt endast när hon var med för att hon inte skulle märka något. Jag ville inte göra henne orolig så sa aldrig något.

Visst jag blev smalare, men man hade ont över allt, kroppen blev som ett enda stort blåmärke. Minsta lilla beröring av någon fick det som att kännas som tusen nålar. Jag kände att all ork försvann och orkade inte ens gå ner till stallet längre, mamma fick börja tjata ut mig dit tillslut för att jag inte orkade självmant.

Det var ju i stallet som jag mådde så bra, och om jag inte ens kunde ta mig dit så kände jag tillslut att detta måsta jag ta tag i.

Det var då jag tog tag i mig själv och började ta maten och kroppen på allvar och lyssna på varnings tecken.

Jag gick nu tillbaka och läste vad jag berättat om lite grann, och såg att jag har en viktig faktor kvar att berätta. Nästan en utav de allra viktigaste till att jag är just den jag är idag. Och idag är jag en sprallig tjej, som säger vad jag tycker och tänker, kanske en aning för snäll, men har verkligen ingen respekt för vuxna människor alls. Haha ja det är var en blandad combo, men jag är också omtänksam och vill hjälpa andra som har det tufft.

Jag är idag rätt stolt över att vara den jag är idag! Men det går inte en endaste dag utan att jag tänker på hur jag kunnat göra annorlunda under denna tid, minnena kommer fram lite då och då.

Varför jag väljer att skriva ut denna text, är för att jag vet att det är många som har liknande tuffa motgångar som jag hade under denna period. Jag vet hur svår högstadietiden är för många. Mycket nytt, med en stor förändring av kropp, själ och sinne. Man försöker hitta sin egen identitet och sin egna JAG. Att berätta min historia i en mild variation kanske kan va till hjälp för någon.

Men det man ska komma ihåg, trots alla motgångar så kan det även hända framgångar. För dessa år var verkligen inte bara jobbiga, utan det hände även fantastiska saker med <3.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Kära mamma..

Du bar mig i din mage flera månader, jag fick till och med vara med uppe på fullblods ryggar i din mage. Kanske det är därför jag blev helt fast i sporten.

Du har lärt mig att prata, gå och le. Även lärt mig om vad som är rätt och fel.

Jag är din äldsta dotter, jag hade inget stort syskon att lära mig av så visst jag har nog fått lära mig av mina egna misstag och upplevelser istället. Vilket jag fortfarande gör om och om igen.

Du har jämt och ständigt skjutsat mig över allt, men nu betalde du mig ett körkort så nu kan jag skjutsa runt på dig istället.

Alla gånger jah vart sjuk, har du gjort allt du kunnat för att jag ska må bra igen.

Jag kanske inte är den smartaste, vackraste eller mest framgångsrikaste ungen. Men du har lärt mig att det är gemenskapen som är viktigast. Så jag är ändå på något sätt nöjd.

Jag fick tidigt som barn, eller ja i början av skol gången lära mig att hålla tyst. Man fick inte visa känslor eller berätta saker.

Jag blev utsatt för både fysisk och psykisk misshandel i skolan, men det var inget jag ville tynga ner dig med, därför jag ljög om alla märken och frågor du ställde till mig ang. skolan..

Pappa gjorde mig mycket mer illa än vad du fick veta, jag ville inte att du skulle få skuld känslor för att vi levde med honom.. du hade tillräckligt att tänka på..

Jag har mått mycket dåligt och haft mycket dåliga tankar, men inget jag ville berätta för dig. Ville inte göra dig besviken..

Kärlek.. har jag gått igenom mer än vad du tror, men det är något jag inte säger i första taget då jag e rädd att göra dig onödigt orolig för sånt jag vet att jag klarar av..

Jag har blivit utsatt av både lärare och främmande vuxna för sexuelltofradande och sexuella trakasserier.. mer än vad jag berättat för dig.. rädd för att du skulle känna någon skuld..

Jag har varit den tysta och skötsamma tjejen som fick bra betyg, men som egentligen avskydde skolan så mycket att jag gömde mig bakom en egen skapad mask och var någon jag verkligen inte ville vara. Allt för att du skulle slippa pappas aggressiva skrikande över att det var ”ditt” fel att jag inte klarade skolan ordentligt. Men masken jag bar berättade jag inte om för dig.. jag ville ju visa mig som det perfekta barnet, men en mask brister då och då.. vilket ofta blev du som var den som fick ta smällarna av.. det har aldrig vart med mening, allt var egentligen för att göra dig stolt mamma..

Jag kan ju inte säga att min uppväxt vart den lättaste, med mobbingen, pappa och med mina tankar. Men den var betydligt mycket lättare en vad den kunde ha varit med. Och det är nog tack vare dig, du har alltid varit den starkaste. Den man såg upp till! Tänk att kunna på egen hand klara av att ta hand om 3 barn, flera djur, jobb, ekonomin och en missbrukande man helt själv. Du klarade det som om det var en dans på rosor och visade dig alltid som en glad person.

Det fanns inget som kunde stoppa dig då!

Du var och är min dröm idol. Vilket du alltid kommer att vara oavsett!

Jag visste va han gjorde mot dig, även om du försökte dölja de..

Jag visste att du skämdes över hans beteende när vi var iväg..

Jag visste att du var orolig när jag följde med honom på hans ute kvällar med allt supande och knarkande..

Jag såg dina tårar innan du torkade bort dem.. har alltid gjort och kommer alltid att göra..

Jag såg dina ärr, dina blå märken, dina känslor mer än du anar..

Vi klarade av tiden med pappa tillsammans tillslut..

Men det hände något nytt som splittrade oss en liten del..

Du är den starkaste människa jag någonsin träffat. Och att se dig så här svag nu.. är inte lätt.

Jag började se det tidigare än du själv gjorde det. Vilket gjorde att jag var för rädd för att säga vad jag såg. Eftersom i dina ögon var han din kärlek, vilket jag kan förstå. Han gjorde dig så glad och du fick en glimt i ögonen när han kom till oss.. det var endast därför jag accepterade honom, men endast för din skull. Jag tyckte du förtjänade en ny som skulle ta hand om dig, oss, gården och livet..

Men så blev det inte, jag började se att hans andra sida, den sida jag var rädd för att den skulle komma fram. Jag sa inget, blev trotsig och upplevdes som en tonåring på nytt. Men allt var bara varnings tecken..

Visst han var snäll, trevlig, social, din kärlek och en självständig människa med stor självsäkerhet.

Han var mannen som vi trodde skulle bli våran nya pappa och en riktig sådan. Vilket visade sig att han inte riktigt ville bli.

Allt blev mer och mer spänt, mer bråk och våran lilla överlevande familj börjar rasa samman. Konflikter och bråk varenda dag, lögner och osäkerhet blev en vardag.

Min starka mamma, i mina ögon blev du som tre olika personer.

Du blev den underlägsna, vackra, spralliga, besvikna, ignorerande, äventyrsfyllda och glada personen, när han var här..

Du blev den sårbara, arga, överraskande, stolta, planerings rika och den lyssnande personen, när han inte var här..

Du blev också innerst inne hela tiden den straka personen jag vuxit upp med, men den personen blev det allt mer och mer mindre utav..

Just nu känns det som att den personen knappt finns kvar, men jag vet att den gör det! Innerst inne i dig finns min fantastiska idol!

Vi kommer att klara det här! Trots hur ihjäl slita vi är allihopa just nu.. så kommer vi som alltid på en lösning till överlevnad..

För vad som än händer finns vi för varandra.. Vi är inte ensamma.. Älskar dig mamma!

Du är inte ensam!

Likes

Comments

Många av oss hästmänniskor har nog vart med om, eller hört om de så kallade ”problem hästarna”…

Jag skulle nog kanske inte vilja uttrycka mig med just ordet ”problem”. Jag skulle nog istället vilja kalla det för ”svårare” hästar.

För jag tror ändå nånstans att det är vi människor som oftast skapar de så kallade ”problem hästarna”. För en del beror det helt enkelt på en stor brist utav kunskap! Men för andra kan det bero på att vi lägger oss i för mycket eller för lite i deras naturliga instinkter och beteenden. Man måste på något sätt hitta hästens och människans individuella balans mellan rutiner och nytt skapande. Men hur ska man då hitta den där ”perfekta” balansen?

Jo, jag tror så här…

Det tar tid, man måste ha en känsla för just den ”där” hästen. För har man inte känsla för hästen, blir allt till en mycket större utmaning! Eftersom då blir det inte bara till att jobba med balansen mellan dig och hästen, utan då blir det även till att jobba med sig själv i extra hand. För då måste man också jobba med att förstå och skaffa sig en känsla för sin partner som egentligen redan borde finnas där vid första ögonkast!

Varje människa har sina personliga egenskaper och det gäller även samma för våra hästar. Dem har känslor, viljor och varierande egenskaper. Precis som oss!

Jag har alltid haft hästar i mitt liv, när jag föddes så hade mamma fullblod och ponnys. Så redan där hade jag ju kommit in i häst kretsen. Men när det verkligen började bli mer ridning för min egen del så fick jag en egen ponny.

Det var så det började!

Jag har aldrig haft en så kallad ”barn ponny”, en ponny som gjort allt man ber den om. Utan man har fått kämpa! Både fått kämpa med sig själv och med sin häst. Tålamod, tid och kärlek är det som övervinner det svåra.

Och det är även det som lära oss!

Men den här gången så ska jag berätta om en ponny vi har haft, det var en mycket speciell ponny. Många var rädda för denna ilskna häst, även jag! Eller ja speciellt jag.

Jag var nog en utav dem som behövde jobba med mig själv jätte mycket för att ens stå ut med denna häst dag ut och dag in. För både jag och hästen kunde ibland så arga på varandra att det nästan blev helt obeskrivligt. Vi kom sällan överens och irriterade oss på varandra väldigt ofta!

Men trots allt tjafs och bråkande så blev det ändå jag en utav dem som stod med henne in i den sista tiden när hon var vid liv. Vi skapade ett band tillsammans utan att vara medvetna om det. Det blev lite som ett undercover band som var dolt! Ett band som fanns i grunden, men som kom fram när det väl gällde.

Men jag ska nu försöka berätta hästens tid hos oss, denna så kallade ”problem hästen”.

Det började med att min lilla syster skulle få en egen liten ponny, då jag hade min c-ponny och ett fullblod. Så tyckte vi att hon skulle få ha en egen liten ponny som hon kunde ha och hänga med på när jag och mamma red dem andra hästarna.

Efter mycket letade och letade, så hittade vi tillslut en ponny. Vi hittade henne och rätt så snart så hade vi åkt och prov ridit henne, vilket även gick rätt bra!

Vi funderade lite och kom överens att få ha henne på prov i en månad.

Hon var speciell, det märktes redan första dagarna. Vankande, bitande utfall och sparkande! Hon började visa sitt riktiga jag. Det otäcka och läskiga beteende som fick både djur och människor att akta sig för henne.

Man kunde inte gå förbi hennes box utan att vara på vakt för ett bett. Eller gå in i hagen för att hon ska komma och sparka på en.

Men att rida på henne gick bra. Lill syrran klarade att rida på henne, visst hon var en mycket pigg ponny. Men gjorde inget dumt, till en början iallafall.

Så vi bestämde oss för att köpa henne.

Men denna ponny har vart en utmaning för oss! Hon var så svår i både hantering som ridning. För i ridningen så var det bara upp i luften, istadighet och vägran att göra någonting. Vi provade hur många olika tekniker på denna häst. Både med ömhet och med bestämdhet. Inget absolut inget förändrade henne. Hon var den hon var och tänkte inte ge med sig alls.

Åren kom och gick och vi prövade på nytt med denna ponny om och om igen. Utan någon vidare framgångar. Ibland gick hon att rida en del och ibland så gick hon inte ens att titta på utan att utfallen kom.

Jag kunde verkligen inte förstå hur en häst kunde ha så mycket ilska inom, alltså hennes öron verkade nästan ha vuxit bakåt. För framåt såg man dem sällan!

Men det var en period som jag sa till min lilla syster…

-antingen så kör vi ”all in” med denna häst nu, eller så lägger vi ner!

Och det var då det tog fart, jag hoppade för första gången upp på ponnyn (pga. att jag var på tok för stor). Men det första hon gör är att sköta sig, hon lyssnade på allt. Och efter den dagen så hjälptes både jag och syrran åt att rida henne och träna henne. Dock så var hon för det mesta på sitt jävligaste humör och vägrade göra något ändå! Men det var i iallafall en bra början, så bra att vi faktiskt kunde hantera henne till den grad att utbildningen för henne kunde börja!

Hon var ju nästan helt outbildad och haft två föl innan.

Så för oss var det ju då att börja om på nytt med henne!

Men med denna vändning och satsning som vi gjorde med henne gav faktiskt resultat, visst det tog mycket tid, MÅNGA blåmärken, blod, svett och en MASSA tårar.

Dock så kom vi ju ändå rätt långt!

Hon kunde ridas i grunderna, hon blev glad av att komma ut på en ridtur eller ett tränigspass. Hon började tycka om att träna hårt och mycket.

Vi kom så långt att hon från att vägrat gå över bommar, bara stå och slå bakut. Till att bara styra och hon FLÖG över hinderna! Man kunde bygga upp vad som helst, som fladdrande saker, breda hinder, höga hinder. Hon bara flög över, allt! Hon började till att älska hoppning.

Hon hade börjat gilla det så mycket att hon till och med blev otålig till att vänta med att hoppa om hon såg att hinderna var upp byggda på banan.

Tequila Rose blev aldrig en tävlingsponny, barnponny eller en särskilt snäll ponny. För hur hårt vi än tränade och hur mycket hon än förändrades så var hon samma ilskna lilla häst. Men jag antar att det var hon! Hon var hon helt enkelt. Antingen så var det något som var fel, något vi inte förstod oss på och kunde hjälpa henne med.

Men hennes sista tid blev kort, det gick väldigt fort. Då hon fick grov fång sjukdom på runt någon vecka bara, och fick därför avlivas.

Men trotsallt slit och tid vi la ner på denna ponny så har vi alla som kämpat med denna häst lärt oss sååå mycket! Vi har verkligen fått kämpa dag ut och dag in! Men det kanske vart värt det. Och idag så har vi ju ännu mer erfarenheter som hjälper oss för nya utmaningar.



Detta är bilder på Tequila i början utav vårt ägande.
Denna bilden, är nog bilden som vi tog samma dag som vi bestämde oss för att satsa på denna häst.
Jag deltog även med henne i en utställning. Bilderna från utställningen.

Hoppa! Ja det kunde hon tillslut visa att hon kunde.

Till och med ute i terrängen!

Snabb var hon ju också.
Men dock så såg många ridturer och tränings pass mer ut så här.
Tequila Rose

Likes

Comments

En tanke, flera tankar, flera hundra tusen tankar på en och samma gång...
Jah...
Både bra... och dåligt...
Både mycket... och litet...
Både fantastiskt... och hemskt...

Tankar i alla dess former!

Tankarna styr våra val, våra intressen, våra känslor och helt enkelt våra liv!

Jag är en person som tänker mycket! Och då menar jag MYCKET!!
Hjärnan ofta på högvarv...
Svårt å somna...
Tänker även i drömmarna...
Från morgon... till kväll...
Humöret går upp lika fort som den går ner...
Beteendet, utseendet stort sett allt styrs av tankar!
Jag styrs lätt av mina tankar...
Är "för snäll"...
Men blir ändå stark utav dem...
Jag gillar på något sätt ändå att tänka, då det är rätt skönt ibland...

Jag tror nog ändå att det inte bara e jag som går och tänker, jag menar vilka har inte tänkt på något utav dess förr:
Vad tycker folk om mig?
Vad gjorde jag för fel?
Skulle jag gjort så här istället?
Jag gör som dem säger annars lär väl alla hata mig?
Hur skulle jag klara mig annars?
Vad händer om jag gör så här?
Passar den här tröjan på mig?
Är jag tjock?
Är jag smal?
Hur ska jag nu göra?
Gillar någon mig?
Duger jag som jag är?
Osv osv

Ni förstår alltså vi tänker nog mycket allihopa! Utan att tänka på att vi gör det...

Men bara för att man tänker mycket behöver det inte betyda att man är smart för det eller att man skulle ha stort förråd av kunskap.

Tankarna är personliga dem är ens egna men det är dock svåra att styra! Det är något man får utmana sig själv med och träna på!

Likes

Comments

Igår var en helt underbar dag, först att få rida SM med älsklingen och sen en mys tur på prinsessan på kvällen! ❤️ helt underbart!

Vaknade dock väldigt sent imorse 😅 eller ja runt 11 men ändå, och då började jag och brorsan att städa stor städning i huset, vi kom en bra bit innan mamma och syrran kom hem.
Sen bar det av till Stefan och hjälpa till och även äta middag där ute hos honom.

Likes

Comments

Hmm.. ja mitt schema jag tänkte ut igår sprack ju direkt😂 typiskt mig!
Aja jag sov lite längre bara...
Men igår så blev det promenad med älsklingarna istället för ridning då.. men idag blir det nog kanske en del kanter träning för eller kanske dressyr för Sam vi får helt enkelt se och gicke får vi se vad som blir för någon träning ;)
Hö ska även hämtas och träning ska utföras!
Har precis anmält hästarna till tävlingar, men det som jag anmält mig och Sam till är SM, det är då mitt sista SM i Ponnygalopp.
Annars så har dagen bestått utav stor städning i nästan hela huset, då jag och Lima tyckte att vi kunde göra det tills att mamma kom hem.

Likes

Comments

Åå jag var riktigt trött imorse😴 kom hem sent och kunde inte riktigt sova..
men dagen skulle vara aktiv så det var bara att ge sig ut!
Och idag så blev mockning av hela stonas hagar gjort, ute i solen så blev en del sol bränd med 😅 haha men ändå bra att få det gjort!

Sen så packade jag och Lima ihop lite middag & fika 👅 tog Volvon och Norpan med till sjön och har en mys kväll!
Samtidigt som jag planerar morgondagen 😊
Blir nog till att rida några busar ikväll kanske, får väl se vad vi hittar på. ;)

Likes

Comments

Tankarna bara snurrar runt och runt... hur ska jag lägga upp allt? hinna med allt? göra allt som jag vill hinna med?

Jag har så mycket jag vill göra (prioritera). jag vill satsa på mitt allra sista år som ponnyjockey! men just nu har vi fått en sån trög start. har fått en hel del motstånd som gjort att vi inte kunnat delta i något lopp än. som tex dåliga tränings tillfällen, vilket gör att man inte kunnat träna hästarna ordentligt. sen har även både jag och sam råkat ut för olyckor, endel som då gjort att vi inte kunnat starta något lopp i år änså länge.

Jag sitter just nu och funderar på om jag ska skicka in en startanmälan till ett lopp en 14:de, anmälan går ut imorrnbitti. men tvekar mer än vad jag känner positivt för det. Jag älskar och rida löp, det är något utav det bästa jag vet. Men är helt otränad, sen olyckan och känner mig inte redo, jag har liksom bara ridit några få gånger nu. har inte kunnat träna varken mig själv och hästarna. Eftersom jag inte fick rida så länge mina symptom fanns kvar, då det skulle kunna öka risken för förvärring utav det.

Men nu är jag bättre igen, dock fortfarande orkeslös emellan åt, inte alls lika mycket energi som innan. visst jag kan vara lat ibland osv, men hade en energi när jag väl satte fart med saker och ting. men nu kan jag känna att jag måste sätta mig ner och andas ut lite då och då. och det känns inte sådär super bra om jag nu måste komma igång inför säsongen. snart är det ju SM och även Göteborg om några veckor. Så jag måste komma igång med kroppen och träna, annars är nog chansen att äns orka rida loppen liten. sen så måste sam hållas igång, jag har mest bara kunnat longera honom 10 min per dag när jag inte fick rida, då jag inte äns orkade mer än så. Han har ju konditionen, men vi måste fortsätta och bygga upp ännu mer muskler nu. och en snabbare kondis.

dessutom så har jag en prinsessa som har fått gå i hagen i flera veckor... och det blir inte bra då.. hon blir tjock och mår inte så bra då. Linquin är en häst som måste träna för att må bra i huvet, annars blir hon nästan lite galen. och pga allt som har hänt och att hon även haft lite tuffa tider så har det blivit så att jag typ en gång i veckan släppt henne på volten 5-10min.

så ni kanske förstår min sits lite grann... jag har rätt mycket press på mig själv nu, om jag ska lyckas tillsammans med mina hästar. Och motivationen finns där, bara orken som sackar efter lite. Så nu sitter jag nog idag på förmiddagen och skriver planering osv, visst jag har förstått att det är hur lätt som helst att spricka en planering. Men det känns samtidigt bra att ha en plan att följa.

och det jag kommit fram till änså länge är nog då att sam ska få börja träna mer på rutin, vilket han brukar uppskatta, då det oftast blir mindre stress och han får sköta sina rutiner.

Linquin måste jag börja träna igen, hon ska få ett uppbyggande program, men inte med så mycket rutiner krig ridningen som sam, utan hon ska få tränas upp mer eftersom. då jag just för tillfället inte vet hur hennes konditions nivå är och hur jag tidvis ska få den bättre. förrän vi väl är på väg åt den riktningen. Men ändå så har jag en liten plan för oss trots allt... då jag tror att jag ska försöka utbilda henne mer och mer åt dressyr hållet, jag är både intresserad av dressyr, har tävlat några få gånger i det med, och även Linquin och Sam är väldigt duktiga i dressyr, trots att vi inte har så mycket kunskap i området.

Men ja i stort sätt så blir planen att komma på fötter igen!

Likes

Comments

Ångest är så ovanligt, men samtidigt så himla vanligt. Människor går och bär på ångest dagligen, men på tok för många håller den inne istället för att prata om det.

Ångest! jag får nästan ångest bara utav att bara höra ordet. Men det finns även dem som inte ens vet vad just ångest är. Alla får inte det, vissa får det bara någon gång under sitt liv, vissa får det ofta, men det finns även dem som får det dagligen.

Ångest kan kännas som en stark känsla utav oro, frustration och rädsla i en blandning… ångesten kan även kännas i olika grader t.ex. I mindre grader så kan det kännas tungt och en orolig känsla dyker upp, med ett tryck överbröstet kan även dyka upp. Men hoppar man till en grövre ångest så kan man hamna i panik, skakningar, man kan känna hjärta slår hårt, även få en svimmande känsla. Det är vanligt att känslan först blir starkare och starkare. Men känslan kommer slutar att öka och till och med minskar efter en stund. Tidsintervallerna kan dock vara varierande då det också kan bero på individuella skäl osv.

Ångesten kan komma långsamt eller så kan det komma plötsligt och intensivt. Och en Stark ångest som kommer plötsligt kallas panikattack.

Enligt en del forskning så är ångest reaktioner i nervsystemet, som man inte kan styra själv. Ångesten kan kännas fysik, men det beror egentligen bara på det psykiska. Dock så kan känslorna vara så starka att du kan tro att du ska svimma, håller på att tappa kontrollen eller i vissa fall dö. Och ja det kan kännas väldigt skrämmande, men det är egentligen inget farligt kroppen gör fysiskt och det brukar gå över av sig själv.

Man kan få ångest, med både vetskap om varför men även utan att veta varför. Den kan komma om man är med om något jobbigt eller om man bara har det stressigt. Det kan också bero på att man till exempel har väldigt mycket att göra. Eller om man har för höga mål, så kan man få prestations ångest. Men en stor faktor till ångest är faktiskt stress. För är man ofta stressad så kan man öka risken för att få ångest.

Ångesten går nog dock inte att få bort helt, eller att kontrollera helt… men man kan lära sig att hantera den. Så det bästa tipsen är att prata om det, berätta hur det ligger till och hur det känns. Man bör också försöka att fortsätta leva sitt liv som man vill, och samtidigt kanske försöka träna på att tillåta ångesten att finnas där. Att undvika det som man tror kan ge en ångest är inte bra, eftersom det kan hindrar en från att göra det man vill och saker som är viktiga för en. För en del kan det även vara bra att söka hjälp, då man kan få bra hjälp för att lära sig hantera och lindra sin ångest.


Själv så lever jag nästan dagligen med ångest, har nog gjort det ända sen jag var liten. Kanske inte i samma grad som jag gör nu men har även minnen från yngre dagar.

Som att när jag var liten så kunde jag få tvångstankar utav ångesten, då jag kände att ångesten dämpades om jag gjorde som mina tankar sa. Vilket blev ett helt fel mönster att gå på, men det var dock så jag hanterade det som barn. Sen så fick jag även ångest utav att ljuga… en lögn kunde få mig att må så dåligt, för då skuldkänslorna och ångesten fram.

Idag så beror min ångest mycket på min stress, händelser och en del minnen från barndomen. Jag är inte så bra på att hantera stressen alltid, det kan liksom variera i stora intervaller.

Den kan också variera i grader för mig, och skulle jag sammanställa min ångest så får jag nog nästan dagligen. Och när jag får den så är det många av gångerna rätt hög grad på den. Ofta panik ångest attacker.

Det är såklart mycket jobbigt, men jag klarar av den mycket bättre när jag började prata om den. Då jag skämdes mycket för att ha ångest förr. Men personerna jag berättade det för visade då sig också ha liknande känslor som en själv eller bara förstod en bra. för dem som också hade ångest, berättade att den styrde också deras liv till en viss del! man kan relatera till varandras upplevelser av ångest osv. Och därför vågade jag att öppna mig mer om det, vilket får mig nu att lättare få mina panikångest attacker att lugna ner sig fortare.


Varför jag skriver det här nu är för att jag känner att det är på tok för lite vetskap om just ångest.. den är så vanlig hos människor men ändå så ovanligt att höra om.

Våga prata om det och våga vara du!

Likes

Comments

Tjenare tja!!
Mycket på g nu.. tävlings säsongen, körkortet, skolan, fixa om hela mitt rum osv osv..
så det blir endel varje dag och fixa med ;)
Dagens planer blir nog ridning, stallet, träning, plugg, rummet och lite till..
får väl se om jag hinner med något inlägg ikväll ellr så :) har ju haft en foto dag med brorsan så får väl se..

Likes

Comments