Kära mamma..

Du bar mig i din mage flera månader, jag fick till och med vara med uppe på fullblods ryggar i din mage. Kanske det är därför jag blev helt fast i sporten.

Du har lärt mig att prata, gå och le. Även lärt mig om vad som är rätt och fel.

Jag är din äldsta dotter, jag hade inget stort syskon att lära mig av så visst jag har nog fått lära mig av mina egna misstag och upplevelser istället. Vilket jag fortfarande gör om och om igen.

Du har jämt och ständigt skjutsat mig över allt, men nu betalde du mig ett körkort så nu kan jag skjutsa runt på dig istället.

Alla gånger jah vart sjuk, har du gjort allt du kunnat för att jag ska må bra igen.

Jag kanske inte är den smartaste, vackraste eller mest framgångsrikaste ungen. Men du har lärt mig att det är gemenskapen som är viktigast. Så jag är ändå på något sätt nöjd.

Jag fick tidigt som barn, eller ja i början av skol gången lära mig att hålla tyst. Man fick inte visa känslor eller berätta saker.

Jag blev utsatt för både fysisk och psykisk misshandel i skolan, men det var inget jag ville tynga ner dig med, därför jag ljög om alla märken och frågor du ställde till mig ang. skolan..

Pappa gjorde mig mycket mer illa än vad du fick veta, jag ville inte att du skulle få skuld känslor för att vi levde med honom.. du hade tillräckligt att tänka på..

Jag har mått mycket dåligt och haft mycket dåliga tankar, men inget jag ville berätta för dig. Ville inte göra dig besviken..

Kärlek.. har jag gått igenom mer än vad du tror, men det är något jag inte säger i första taget då jag e rädd att göra dig onödigt orolig för sånt jag vet att jag klarar av..

Jag har blivit utsatt av både lärare och främmande vuxna för sexuelltofradande och sexuella trakasserier.. mer än vad jag berättat för dig.. rädd för att du skulle känna någon skuld..

Jag har varit den tysta och skötsamma tjejen som fick bra betyg, men som egentligen avskydde skolan så mycket att jag gömde mig bakom en egen skapad mask och var någon jag verkligen inte ville vara. Allt för att du skulle slippa pappas aggressiva skrikande över att det var ”ditt” fel att jag inte klarade skolan ordentligt. Men masken jag bar berättade jag inte om för dig.. jag ville ju visa mig som det perfekta barnet, men en mask brister då och då.. vilket ofta blev du som var den som fick ta smällarna av.. det har aldrig vart med mening, allt var egentligen för att göra dig stolt mamma..

Jag kan ju inte säga att min uppväxt vart den lättaste, med mobbingen, pappa och med mina tankar. Men den var betydligt mycket lättare en vad den kunde ha varit med. Och det är nog tack vare dig, du har alltid varit den starkaste. Den man såg upp till! Tänk att kunna på egen hand klara av att ta hand om 3 barn, flera djur, jobb, ekonomin och en missbrukande man helt själv. Du klarade det som om det var en dans på rosor och visade dig alltid som en glad person.

Det fanns inget som kunde stoppa dig då!

Du var och är min dröm idol. Vilket du alltid kommer att vara oavsett!

Jag visste va han gjorde mot dig, även om du försökte dölja de..

Jag visste att du skämdes över hans beteende när vi var iväg..

Jag visste att du var orolig när jag följde med honom på hans ute kvällar med allt supande och knarkande..

Jag såg dina tårar innan du torkade bort dem.. har alltid gjort och kommer alltid att göra..

Jag såg dina ärr, dina blå märken, dina känslor mer än du anar..

Vi klarade av tiden med pappa tillsammans tillslut..

Men det hände något nytt som splittrade oss en liten del..

Du är den starkaste människa jag någonsin träffat. Och att se dig så här svag nu.. är inte lätt.

Jag började se det tidigare än du själv gjorde det. Vilket gjorde att jag var för rädd för att säga vad jag såg. Eftersom i dina ögon var han din kärlek, vilket jag kan förstå. Han gjorde dig så glad och du fick en glimt i ögonen när han kom till oss.. det var endast därför jag accepterade honom, men endast för din skull. Jag tyckte du förtjänade en ny som skulle ta hand om dig, oss, gården och livet..

Men så blev det inte, jag började se att hans andra sida, den sida jag var rädd för att den skulle komma fram. Jag sa inget, blev trotsig och upplevdes som en tonåring på nytt. Men allt var bara varnings tecken..

Visst han var snäll, trevlig, social, din kärlek och en självständig människa med stor självsäkerhet.

Han var mannen som vi trodde skulle bli våran nya pappa och en riktig sådan. Vilket visade sig att han inte riktigt ville bli.

Allt blev mer och mer spänt, mer bråk och våran lilla överlevande familj börjar rasa samman. Konflikter och bråk varenda dag, lögner och osäkerhet blev en vardag.

Min starka mamma, i mina ögon blev du som tre olika personer.

Du blev den underlägsna, vackra, spralliga, besvikna, ignorerande, äventyrsfyllda och glada personen, när han var här..

Du blev den sårbara, arga, överraskande, stolta, planerings rika och den lyssnande personen, när han inte var här..

Du blev också innerst inne hela tiden den straka personen jag vuxit upp med, men den personen blev det allt mer och mer mindre utav..

Just nu känns det som att den personen knappt finns kvar, men jag vet att den gör det! Innerst inne i dig finns min fantastiska idol!

Vi kommer att klara det här! Trots hur ihjäl slita vi är allihopa just nu.. så kommer vi som alltid på en lösning till överlevnad..

För vad som än händer finns vi för varandra.. Vi är inte ensamma.. Älskar dig mamma!

Du är inte ensam!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Många av oss hästmänniskor har nog vart med om, eller hört om de så kallade ”problem hästarna”…

Jag skulle nog kanske inte vilja uttrycka mig med just ordet ”problem”. Jag skulle nog istället vilja kalla det för ”svårare” hästar.

För jag tror ändå nånstans att det är vi människor som oftast skapar de så kallade ”problem hästarna”. För en del beror det helt enkelt på en stor brist utav kunskap! Men för andra kan det bero på att vi lägger oss i för mycket eller för lite i deras naturliga instinkter och beteenden. Man måste på något sätt hitta hästens och människans individuella balans mellan rutiner och nytt skapande. Men hur ska man då hitta den där ”perfekta” balansen?

Jo, jag tror så här…

Det tar tid, man måste ha en känsla för just den ”där” hästen. För har man inte känsla för hästen, blir allt till en mycket större utmaning! Eftersom då blir det inte bara till att jobba med balansen mellan dig och hästen, utan då blir det även till att jobba med sig själv i extra hand. För då måste man också jobba med att förstå och skaffa sig en känsla för sin partner som egentligen redan borde finnas där vid första ögonkast!

Varje människa har sina personliga egenskaper och det gäller även samma för våra hästar. Dem har känslor, viljor och varierande egenskaper. Precis som oss!

Jag har alltid haft hästar i mitt liv, när jag föddes så hade mamma fullblod och ponnys. Så redan där hade jag ju kommit in i häst kretsen. Men när det verkligen började bli mer ridning för min egen del så fick jag en egen ponny.

Det var så det började!

Jag har aldrig haft en så kallad ”barn ponny”, en ponny som gjort allt man ber den om. Utan man har fått kämpa! Både fått kämpa med sig själv och med sin häst. Tålamod, tid och kärlek är det som övervinner det svåra.

Och det är även det som lära oss!

Men den här gången så ska jag berätta om en ponny vi har haft, det var en mycket speciell ponny. Många var rädda för denna ilskna häst, även jag! Eller ja speciellt jag.

Jag var nog en utav dem som behövde jobba med mig själv jätte mycket för att ens stå ut med denna häst dag ut och dag in. För både jag och hästen kunde ibland så arga på varandra att det nästan blev helt obeskrivligt. Vi kom sällan överens och irriterade oss på varandra väldigt ofta!

Men trots allt tjafs och bråkande så blev det ändå jag en utav dem som stod med henne in i den sista tiden när hon var vid liv. Vi skapade ett band tillsammans utan att vara medvetna om det. Det blev lite som ett undercover band som var dolt! Ett band som fanns i grunden, men som kom fram när det väl gällde.

Men jag ska nu försöka berätta hästens tid hos oss, denna så kallade ”problem hästen”.

Det började med att min lilla syster skulle få en egen liten ponny, då jag hade min c-ponny och ett fullblod. Så tyckte vi att hon skulle få ha en egen liten ponny som hon kunde ha och hänga med på när jag och mamma red dem andra hästarna.

Efter mycket letade och letade, så hittade vi tillslut en ponny. Vi hittade henne och rätt så snart så hade vi åkt och prov ridit henne, vilket även gick rätt bra!

Vi funderade lite och kom överens att få ha henne på prov i en månad.

Hon var speciell, det märktes redan första dagarna. Vankande, bitande utfall och sparkande! Hon började visa sitt riktiga jag. Det otäcka och läskiga beteende som fick både djur och människor att akta sig för henne.

Man kunde inte gå förbi hennes box utan att vara på vakt för ett bett. Eller gå in i hagen för att hon ska komma och sparka på en.

Men att rida på henne gick bra. Lill syrran klarade att rida på henne, visst hon var en mycket pigg ponny. Men gjorde inget dumt, till en början iallafall.

Så vi bestämde oss för att köpa henne.

Men denna ponny har vart en utmaning för oss! Hon var så svår i både hantering som ridning. För i ridningen så var det bara upp i luften, istadighet och vägran att göra någonting. Vi provade hur många olika tekniker på denna häst. Både med ömhet och med bestämdhet. Inget absolut inget förändrade henne. Hon var den hon var och tänkte inte ge med sig alls.

Åren kom och gick och vi prövade på nytt med denna ponny om och om igen. Utan någon vidare framgångar. Ibland gick hon att rida en del och ibland så gick hon inte ens att titta på utan att utfallen kom.

Jag kunde verkligen inte förstå hur en häst kunde ha så mycket ilska inom, alltså hennes öron verkade nästan ha vuxit bakåt. För framåt såg man dem sällan!

Men det var en period som jag sa till min lilla syster…

-antingen så kör vi ”all in” med denna häst nu, eller så lägger vi ner!

Och det var då det tog fart, jag hoppade för första gången upp på ponnyn (pga. att jag var på tok för stor). Men det första hon gör är att sköta sig, hon lyssnade på allt. Och efter den dagen så hjälptes både jag och syrran åt att rida henne och träna henne. Dock så var hon för det mesta på sitt jävligaste humör och vägrade göra något ändå! Men det var i iallafall en bra början, så bra att vi faktiskt kunde hantera henne till den grad att utbildningen för henne kunde börja!

Hon var ju nästan helt outbildad och haft två föl innan.

Så för oss var det ju då att börja om på nytt med henne!

Men med denna vändning och satsning som vi gjorde med henne gav faktiskt resultat, visst det tog mycket tid, MÅNGA blåmärken, blod, svett och en MASSA tårar.

Dock så kom vi ju ändå rätt långt!

Hon kunde ridas i grunderna, hon blev glad av att komma ut på en ridtur eller ett tränigspass. Hon började tycka om att träna hårt och mycket.

Vi kom så långt att hon från att vägrat gå över bommar, bara stå och slå bakut. Till att bara styra och hon FLÖG över hinderna! Man kunde bygga upp vad som helst, som fladdrande saker, breda hinder, höga hinder. Hon bara flög över, allt! Hon började till att älska hoppning.

Hon hade börjat gilla det så mycket att hon till och med blev otålig till att vänta med att hoppa om hon såg att hinderna var upp byggda på banan.

Tequila Rose blev aldrig en tävlingsponny, barnponny eller en särskilt snäll ponny. För hur hårt vi än tränade och hur mycket hon än förändrades så var hon samma ilskna lilla häst. Men jag antar att det var hon! Hon var hon helt enkelt. Antingen så var det något som var fel, något vi inte förstod oss på och kunde hjälpa henne med.

Men hennes sista tid blev kort, det gick väldigt fort. Då hon fick grov fång sjukdom på runt någon vecka bara, och fick därför avlivas.

Men trotsallt slit och tid vi la ner på denna ponny så har vi alla som kämpat med denna häst lärt oss sååå mycket! Vi har verkligen fått kämpa dag ut och dag in! Men det kanske vart värt det. Och idag så har vi ju ännu mer erfarenheter som hjälper oss för nya utmaningar.



Detta är bilder på Tequila i början utav vårt ägande.
Denna bilden, är nog bilden som vi tog samma dag som vi bestämde oss för att satsa på denna häst.
Jag deltog även med henne i en utställning. Bilderna från utställningen.

Hoppa! Ja det kunde hon tillslut visa att hon kunde.

Till och med ute i terrängen!

Snabb var hon ju också.
Men dock så såg många ridturer och tränings pass mer ut så här.
Tequila Rose

Likes

Comments

En tanke, flera tankar, flera hundra tusen tankar på en och samma gång...
Jah...
Både bra... och dåligt...
Både mycket... och litet...
Både fantastiskt... och hemskt...

Tankar i alla dess former!

Tankarna styr våra val, våra intressen, våra känslor och helt enkelt våra liv!

Jag är en person som tänker mycket! Och då menar jag MYCKET!!
Hjärnan ofta på högvarv...
Svårt å somna...
Tänker även i drömmarna...
Från morgon... till kväll...
Humöret går upp lika fort som den går ner...
Beteendet, utseendet stort sett allt styrs av tankar!
Jag styrs lätt av mina tankar...
Är "för snäll"...
Men blir ändå stark utav dem...
Jag gillar på något sätt ändå att tänka, då det är rätt skönt ibland...

Jag tror nog ändå att det inte bara e jag som går och tänker, jag menar vilka har inte tänkt på något utav dess förr:
Vad tycker folk om mig?
Vad gjorde jag för fel?
Skulle jag gjort så här istället?
Jag gör som dem säger annars lär väl alla hata mig?
Hur skulle jag klara mig annars?
Vad händer om jag gör så här?
Passar den här tröjan på mig?
Är jag tjock?
Är jag smal?
Hur ska jag nu göra?
Gillar någon mig?
Duger jag som jag är?
Osv osv

Ni förstår alltså vi tänker nog mycket allihopa! Utan att tänka på att vi gör det...

Men bara för att man tänker mycket behöver det inte betyda att man är smart för det eller att man skulle ha stort förråd av kunskap.

Tankarna är personliga dem är ens egna men det är dock svåra att styra! Det är något man får utmana sig själv med och träna på!

Likes

Comments

Igår var en helt underbar dag, först att få rida SM med älsklingen och sen en mys tur på prinsessan på kvällen! ❤️ helt underbart!

Vaknade dock väldigt sent imorse 😅 eller ja runt 11 men ändå, och då började jag och brorsan att städa stor städning i huset, vi kom en bra bit innan mamma och syrran kom hem.
Sen bar det av till Stefan och hjälpa till och även äta middag där ute hos honom.

Likes

Comments

Hmm.. ja mitt schema jag tänkte ut igår sprack ju direkt😂 typiskt mig!
Aja jag sov lite längre bara...
Men igår så blev det promenad med älsklingarna istället för ridning då.. men idag blir det nog kanske en del kanter träning för eller kanske dressyr för Sam vi får helt enkelt se och gicke får vi se vad som blir för någon träning ;)
Hö ska även hämtas och träning ska utföras!
Har precis anmält hästarna till tävlingar, men det som jag anmält mig och Sam till är SM, det är då mitt sista SM i Ponnygalopp.
Annars så har dagen bestått utav stor städning i nästan hela huset, då jag och Lima tyckte att vi kunde göra det tills att mamma kom hem.

Likes

Comments

Åå jag var riktigt trött imorse😴 kom hem sent och kunde inte riktigt sova..
men dagen skulle vara aktiv så det var bara att ge sig ut!
Och idag så blev mockning av hela stonas hagar gjort, ute i solen så blev en del sol bränd med 😅 haha men ändå bra att få det gjort!

Sen så packade jag och Lima ihop lite middag & fika 👅 tog Volvon och Norpan med till sjön och har en mys kväll!
Samtidigt som jag planerar morgondagen 😊
Blir nog till att rida några busar ikväll kanske, får väl se vad vi hittar på. ;)

Likes

Comments

Tankarna bara snurrar runt och runt... hur ska jag lägga upp allt? hinna med allt? göra allt som jag vill hinna med?

Jag har så mycket jag vill göra (prioritera). jag vill satsa på mitt allra sista år som ponnyjockey! men just nu har vi fått en sån trög start. har fått en hel del motstånd som gjort att vi inte kunnat delta i något lopp än. som tex dåliga tränings tillfällen, vilket gör att man inte kunnat träna hästarna ordentligt. sen har även både jag och sam råkat ut för olyckor, endel som då gjort att vi inte kunnat starta något lopp i år änså länge.

Jag sitter just nu och funderar på om jag ska skicka in en startanmälan till ett lopp en 14:de, anmälan går ut imorrnbitti. men tvekar mer än vad jag känner positivt för det. Jag älskar och rida löp, det är något utav det bästa jag vet. Men är helt otränad, sen olyckan och känner mig inte redo, jag har liksom bara ridit några få gånger nu. har inte kunnat träna varken mig själv och hästarna. Eftersom jag inte fick rida så länge mina symptom fanns kvar, då det skulle kunna öka risken för förvärring utav det.

Men nu är jag bättre igen, dock fortfarande orkeslös emellan åt, inte alls lika mycket energi som innan. visst jag kan vara lat ibland osv, men hade en energi när jag väl satte fart med saker och ting. men nu kan jag känna att jag måste sätta mig ner och andas ut lite då och då. och det känns inte sådär super bra om jag nu måste komma igång inför säsongen. snart är det ju SM och även Göteborg om några veckor. Så jag måste komma igång med kroppen och träna, annars är nog chansen att äns orka rida loppen liten. sen så måste sam hållas igång, jag har mest bara kunnat longera honom 10 min per dag när jag inte fick rida, då jag inte äns orkade mer än så. Han har ju konditionen, men vi måste fortsätta och bygga upp ännu mer muskler nu. och en snabbare kondis.

dessutom så har jag en prinsessa som har fått gå i hagen i flera veckor... och det blir inte bra då.. hon blir tjock och mår inte så bra då. Linquin är en häst som måste träna för att må bra i huvet, annars blir hon nästan lite galen. och pga allt som har hänt och att hon även haft lite tuffa tider så har det blivit så att jag typ en gång i veckan släppt henne på volten 5-10min.

så ni kanske förstår min sits lite grann... jag har rätt mycket press på mig själv nu, om jag ska lyckas tillsammans med mina hästar. Och motivationen finns där, bara orken som sackar efter lite. Så nu sitter jag nog idag på förmiddagen och skriver planering osv, visst jag har förstått att det är hur lätt som helst att spricka en planering. Men det känns samtidigt bra att ha en plan att följa.

och det jag kommit fram till änså länge är nog då att sam ska få börja träna mer på rutin, vilket han brukar uppskatta, då det oftast blir mindre stress och han får sköta sina rutiner.

Linquin måste jag börja träna igen, hon ska få ett uppbyggande program, men inte med så mycket rutiner krig ridningen som sam, utan hon ska få tränas upp mer eftersom. då jag just för tillfället inte vet hur hennes konditions nivå är och hur jag tidvis ska få den bättre. förrän vi väl är på väg åt den riktningen. Men ändå så har jag en liten plan för oss trots allt... då jag tror att jag ska försöka utbilda henne mer och mer åt dressyr hållet, jag är både intresserad av dressyr, har tävlat några få gånger i det med, och även Linquin och Sam är väldigt duktiga i dressyr, trots att vi inte har så mycket kunskap i området.

Men ja i stort sätt så blir planen att komma på fötter igen!

Likes

Comments

Ångest är så ovanligt, men samtidigt så himla vanligt. Människor går och bär på ångest dagligen, men på tok för många håller den inne istället för att prata om det.

Ångest! jag får nästan ångest bara utav att bara höra ordet. Men det finns även dem som inte ens vet vad just ångest är. Alla får inte det, vissa får det bara någon gång under sitt liv, vissa får det ofta, men det finns även dem som får det dagligen.

Ångest kan kännas som en stark känsla utav oro, frustration och rädsla i en blandning… ångesten kan även kännas i olika grader t.ex. I mindre grader så kan det kännas tungt och en orolig känsla dyker upp, med ett tryck överbröstet kan även dyka upp. Men hoppar man till en grövre ångest så kan man hamna i panik, skakningar, man kan känna hjärta slår hårt, även få en svimmande känsla. Det är vanligt att känslan först blir starkare och starkare. Men känslan kommer slutar att öka och till och med minskar efter en stund. Tidsintervallerna kan dock vara varierande då det också kan bero på individuella skäl osv.

Ångesten kan komma långsamt eller så kan det komma plötsligt och intensivt. Och en Stark ångest som kommer plötsligt kallas panikattack.

Enligt en del forskning så är ångest reaktioner i nervsystemet, som man inte kan styra själv. Ångesten kan kännas fysik, men det beror egentligen bara på det psykiska. Dock så kan känslorna vara så starka att du kan tro att du ska svimma, håller på att tappa kontrollen eller i vissa fall dö. Och ja det kan kännas väldigt skrämmande, men det är egentligen inget farligt kroppen gör fysiskt och det brukar gå över av sig själv.

Man kan få ångest, med både vetskap om varför men även utan att veta varför. Den kan komma om man är med om något jobbigt eller om man bara har det stressigt. Det kan också bero på att man till exempel har väldigt mycket att göra. Eller om man har för höga mål, så kan man få prestations ångest. Men en stor faktor till ångest är faktiskt stress. För är man ofta stressad så kan man öka risken för att få ångest.

Ångesten går nog dock inte att få bort helt, eller att kontrollera helt… men man kan lära sig att hantera den. Så det bästa tipsen är att prata om det, berätta hur det ligger till och hur det känns. Man bör också försöka att fortsätta leva sitt liv som man vill, och samtidigt kanske försöka träna på att tillåta ångesten att finnas där. Att undvika det som man tror kan ge en ångest är inte bra, eftersom det kan hindrar en från att göra det man vill och saker som är viktiga för en. För en del kan det även vara bra att söka hjälp, då man kan få bra hjälp för att lära sig hantera och lindra sin ångest.


Själv så lever jag nästan dagligen med ångest, har nog gjort det ända sen jag var liten. Kanske inte i samma grad som jag gör nu men har även minnen från yngre dagar.

Som att när jag var liten så kunde jag få tvångstankar utav ångesten, då jag kände att ångesten dämpades om jag gjorde som mina tankar sa. Vilket blev ett helt fel mönster att gå på, men det var dock så jag hanterade det som barn. Sen så fick jag även ångest utav att ljuga… en lögn kunde få mig att må så dåligt, för då skuldkänslorna och ångesten fram.

Idag så beror min ångest mycket på min stress, händelser och en del minnen från barndomen. Jag är inte så bra på att hantera stressen alltid, det kan liksom variera i stora intervaller.

Den kan också variera i grader för mig, och skulle jag sammanställa min ångest så får jag nog nästan dagligen. Och när jag får den så är det många av gångerna rätt hög grad på den. Ofta panik ångest attacker.

Det är såklart mycket jobbigt, men jag klarar av den mycket bättre när jag började prata om den. Då jag skämdes mycket för att ha ångest förr. Men personerna jag berättade det för visade då sig också ha liknande känslor som en själv eller bara förstod en bra. för dem som också hade ångest, berättade att den styrde också deras liv till en viss del! man kan relatera till varandras upplevelser av ångest osv. Och därför vågade jag att öppna mig mer om det, vilket får mig nu att lättare få mina panikångest attacker att lugna ner sig fortare.


Varför jag skriver det här nu är för att jag känner att det är på tok för lite vetskap om just ångest.. den är så vanlig hos människor men ändå så ovanligt att höra om.

Våga prata om det och våga vara du!

Likes

Comments

Tjenare tja!!
Mycket på g nu.. tävlings säsongen, körkortet, skolan, fixa om hela mitt rum osv osv..
så det blir endel varje dag och fixa med ;)
Dagens planer blir nog ridning, stallet, träning, plugg, rummet och lite till..
får väl se om jag hinner med något inlägg ikväll ellr så :) har ju haft en foto dag med brorsan så får väl se..

Likes

Comments

Jag vet inte hur många diskussioner och åsikter folk har om detta påstående...
Jag har vart med om en del händelser... vissa lite värre än andra, men sånt är väl livet... jag brukar säga man vänjer sig... kanske är helt fel att säga, då det absolut inte ska behöva vara så. Men det är den uppfattningen jag har fått från start... händer det något, och man vågar Inte berätta för någon till en början för man är så rädd för att folk ska tro att man hittar på... men när man väl har tagit sig beslutet att väl be om hjälp så stärks ett förtroende, man blir nöjd över sig själv att vågat berätta! Men det dröjer inte länge till att ens förutfattade meningar bekräftas, om och om och om igen.. de vill inte ta en seriöst alls.. orkar inte hjälpa en. Tror en inte osv osv
Så för mig att säga meningen: sånt är livet, ger mig en tröst för att inte börja gråta eller beklaga sig över hur det är.. det är en stärkande mening som betyder mycket för mig, men kan låta bedrövlig för andra..

Men nu till vad jag ville komma med "titeln"..
jo det är ju så här att dagligen så stöter på människor som intresserar sig i att lägga märke till ens kroppsliga utseende (hmm.. kanske låter lite konstigt/ fel) men det jag menar är att jag har inget emot att folk/ människor kollar på en.. jag gillar ju positiv uppmärksamhet.. har inget emot det.
Men även jag har en gräns för på vilket sätt vissa "tittar" på en.. alltså det räcker inte med att titta på min kropp, utan dem måste också känna på den... och ja tillåter jag det så varsågod.
Men det händer flera gånger i veckan/ månaden/ året om och om igen att mitt nej är en fråga för dig (alltså personen som väljer att se på mig med sina händer).
Händelser tex: som tidigare i veckan, jag sitter på bussen ska bara en station, en man hoppar på bussen tar mig direkt på brösten och trycktes in mig mot de inre sätena, jag säger sluta till honom.. han fortsätter jag säger igen sluta, men han fortsätter.. jag ställer mig upp skriker nej! Kollar inte på hans reaktion utan flyttar mig till en annan plats längta fram på bussen.. ingen reagerar,, INGEN!! Inte äns han!
senare samma dag så står jag och min syster och väntar på bussen. Och helt plötsligt känner jag en hand som dras från naken, fortsätter ner längsryggen men handen stannar på min rumpa! Jag vänder mig tvärt om och ser på honom, en äldre man.. han pratar med mig på ett språk jag inte förstår, han ler samtidigt som han vägrar ta bort handen! Så jag försöker få honom att gå före oss, men nej det skulle han inte.. han verkar förstå mig med att jag markerar sluta några gånger för honom.. vilket får honom att gå mot min syster, jag agerar därför snabbt och ställer henne framför mig! Han ska minsann inte får röra henne.. men vi kommer inte därifrån så han börjar röra mig vid rygg och midja igen.. varför förstår han inte mina ord (nej och sluta) som jag upprepar om och om igen!
Men det här är bara små historier som är dagliga.. jag har vart med om så pass mer illa historier om äckliga gubbar som tagit och tryck in en på bussen och fortsatt trots motstånd och som hotats, en som hade "vapen" i väskan och stoppade ner handen där så fort jag försökte få honom att sluta..
jag har vart med om sånt som fångats på film, sånt som är anmält och sånt som andra människor ser händer..
men vad man än gör eller säger så händer inget, ber jag om hjälp, ber jag om förtroende för mina berättelser så ja shit happens!
Jag ska inte dra alla över en kant nu.. absolut inte.. jag har underbara kompisar som lyssnar och hjälper mig, jag har en underbar mamma som ger mig hjälp till den gräns hon kan.
Men jag har inget förtroende för varken polis, soc eller lärare osv osv
Det är som bortblåst och jag tror att chansen att bygga upp något sådant igen är mycket liten tyvärr.
Därför blir meningen sånt är livet, en mening som ingår i mitt liv ❤️

Men om jag ska försöka sätta mig in i dessa personers tänk, så som jag upplever att dem tänker så skulle det låta såhär tror jag:
Jag ser en ungflicka, hon sitter där helt själv på det yttre sätet,, å va hon ser intressant ut.. henne vill jag prata med.. lära känna henne!
Men jag går fram till henne hon fattar inte att jag vill sitta bredvid henne, jag måste knuffa in henne! Men kan även passa på och känna på hennes bröst dem ser så härliga ut.. hon märker säkert inte det! Hon säger nej, äh hon frågar säkert bara mig om jag verkligen vill ta henne där.. och ja självklart att jag vill det! Jag fortsätter hennes nej ser jag inte som ett problem jag är större och kan lätt bestämma över hennes ord och små försök att komma undan,, hon spelar bara svår fångad.. hon vill säkert, precis som jag!
Hon ställer sig upp nära inpå mig.. tankarna snurrar hon vill ha mig! Nej va gör hon nu hon sätter sig längre fram.. jag var väl för snygg för henne då!

Ett citat som jag ville kunna få ur mig och är direkt från mina tankar till er som tycker att detta beteende är okej:
Har jag sagt till dig att det är okej för dej att känna på mina bröst?
Är det okej för dej att klämma på min rumpa?
Är det okej för dej att använda våld mot mig när jag inte vill lyda dig?
Har du en tanke på vad jag egentligen menar när jag drar mig ur ditt grepp?
Vet du vad jag menar när jag säger NEJ?
Har du inte lärt dig att ett nej ÄR ett nej?
Eller som orden sluta, jag vill inte, lägg av, stopp också kan betyda nej? Vet du inte det? Eller har du inte fått lära dig det?
Är bara inte det självklart? Vad jag menar då?
Att om jag har en/ inte har en urringad tröja så menar jag då kanske inte att du ska trycka ner dina händer där? Kan du inte då fråga om du verkligen har ett behov av att göra de? Och skulle då svaret vara NEJ! Lyssna då till de och acceptera svaret! Men jag ska inte äns behöva säga nej heller, utan bara att jag vänder bort blicken borde duga för att du ska förstå det som ett nej till din fråga! Eller? Vad tänker du då? När du fortsätter och struntar i vad jag säger, alla mina försök att slita mig loss, alla mina rop och skrik.. är det inget du förstår vad jag menar då?
Tänk om jag faktiskt hade låtit dig, alltså godkänt din fråga och sagt JA! vad hade hänt då?
För när jag inte låter dig, eller försöker få dig att sluta, så gör du som du vill trots mina nej! Så vad skulle hända om jag sa ja? Skulle du då ta det vidare till nästa nivå? Eller skulle du då låta mig gå?
Det är inget jag vågar prova! Då jag e för rädd att du gå in i din egna värld! Istället för att ta ditt förnuft till fånga...
Jag vet inte vad, hur, när eller varför du tänker som du gör! Men snälla du kan inte tänka på hur du skulle känna om du skulle var jag!

Så min fråga är nu till dig: varför är mitt NEJ! En fråga för dig?


Detta kanske blev en hel del blandningar av text osv, men kände att jag är nog absolut inte ensam om detta undrande och tänkande.

Likes

Comments