View tracker

I USA

Jag lovade mig själv att jag inte skulle vara en sån där utbytesstudent som bloggade en massa de första två månaderna för att sedan sakta men säkert ta längre pauser mellan inläggen för att tillsist skriva sitt sista inlägg någonstans där i januari. Jag har ju tekniskt sett in brutit det löftet eftersom att jag inte skrivit ett enda inlägg sedan jag kom till Colorado, så jag kunde ju inte börja droppa av. Där ljög jag. Jag har inte publicerat ett enda inlägg sedan jag kom till Colorado. Jag har skrivit säkert 111 inlägg sedan jag kom hit, eller börjat skriva på dem iallafall. Det är svårt. Det jag tampas mest med är att jag vill dela med mig av en verklig bild av mitt utbytesår. Jag vill inte ge bilden av att allt är solsken och rosor för det är inte sant, men samtidigt är det svårt att sätta ord på vad det är som gör att mitt utbytesår inte är perfekt. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka och jag har iallafall kommit fram till en sak.

FYFAN VAD SVÅRT OCH JOBBIGT DET ÄR ATT VARA UTBYTESSTUDENT. Missförstå mig inte, jag har det på väldigt många sätt väldigt bra här, men det är så otroligt mycket mer påfrestande än jag föreställde mig. Innan jag åkte så läste jag en hel del utbytesbloggar och jag hade väldigt svårt att relatera till de som delade med sig av att de hade de kämpigt under sitt år här i staterna. Hur kunde någonting vara så jobbigt att det tog över lyckan att få vara iväg på sitt livs äventyr?! Jag kunde inte förstå hur lite hemlängtan kunde vara mer än ett litet moln på en klar himmel som lyste av Friday nigth football games, homecoming, thanksgiving, spiritweeks, cheerleaders och gula skolbussar. Jag förstod inte att alla känslor här är höjda, att glädje blir till lycka, irritation till ilska och ledsamhet till depression. Jag förstod inte hur hemlängtan kan lägga sig som ett molntäcke över hela ens himmel och stänga ute allt ljus.

Jag har lärt mig att hemlängtan inte är en klar och förståndig känsla, att den inte visar sig på samma sätt varje gång. Jag har lärt mig att hemlängtan kan vara att gå runt och vara supersugen på bilar i två dagar. Hemlängtan kan vara att man får så ont i magen att man inte kan gå till skolan, utan att förstå varför förens två timmar senare när mobilen lyser upp med en snap från bästisen där hemma och man tror att man ska spy för att påminnelsen om att man inte är hemma blir för mycket. Hemlängtan kan vara att man går runt med tårar i ögen en hel dag i skolan utan att kunna gråta. Hemlängtan kan vara gråta tills man inte har några tårar kvar och sedan gråta lite till. Hemlängtan kan vara den där klumpen i magen man får när någonting roligt händer och man tänker att det här ska jag berätta för pappa ikväll och så kommer man på att pappa är 7836 kilometer och 8 timmars tidsskillnad bort. Hemlängtan kan vara någonting man rycker på axlarna åt och sedan går vidare med sin dag och det vara så paralyserande att man inte kan tänka på någonting annat.

Många dagar har jag känt att om någon erbjöd mig en biljett hem till Stockholm, Sverige, mamma och pappa så skulle jag inte tveka ett ögonblick utan ta den här och nu. Men så går det två dagar till och jag minns helt plötsligt varför jag blev kär i lilla Parker här borta i Colorado. Jag minns hur adrenalinet pumpar när man står mitt bland alla skolans elever och skriker peppramsor under en assembley i skolan. Jag minns hur gott varmchoklad smakar när du står inlindad i en filt och inte känner dina tår och hejar på fotbolls laget, trots att du känner smaken av kloret från vattnet i chokladen som egentligen är alldeles för svag och dessutom kostade hela 4 dollar. Jag minns känslan av att åka truck med fönstren nere och countrymusiken på alldeles för hög volym. Jag minns Cierra, min allra bästa kompis. Jag minns Oreo, hunden som sover i min säng varje natt. Jag minns hur Yvette livar upp timmarna med kören. Jag minns hur mjuk och gosig chinchillan Georgie är. Jag minns alla gånger jag skrattat tills jag gråter för att Cierra skriker över hela korridorer "look, Lova, thats the boy you like! thats him, right there! he is walking past us right now!" efter varje kille som går förbi. Jag minns soluppgångarna och solnedgångarna. Jag minns snöstormarna och hur det dagen efter blev 22 grader igen. Jag minns hur stor himlen är, hur rolig en engelska lektion kan vara och hur mycket jag har upplevt sedan jag har kommit hit.

Jag saknar dig Stockholm. Jag saknar vattnet och kommunaltrafiken. Jag saknar mörkret och espresso house och min säng. Jag saknar alla mina vänner. Jag saknar mina kusiner och min storasyster. Och speciellt mycket saknar jag er, mamma och pappa. Er två saknar jag så att det värker i bröstet, er saknar jag så att det känns som att hjärtat ska brista. Jag har det bra här borta men det som håller mig ovanför ytan är vetskapen om att jag kommer komma hem igen. Jag kommer komma tillbaka till Stockholm, tillbaka dit där jag hör hemma. Jag behöver komma tillbaka. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag orkar vara borta från allt ända fram till juni. Mitt hjärta dunkar för starkt för Sverige. Men vad jag vet är oavsett om jag har två eller sex månader kvar här på andra sidan atlanten så kommer jag ta vara på varenda minut av denna underbara chans, av detta stora äventyr.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I USA, Soft Landing Camp, Utbyteshäng

Klockan kvart i sex gav jag upp på att försöka somna om och ställde mig i duschen. Frukosten var god men onyttig. Jag gjorde mitt bästa för att äta så nyttigt som möjligt och det slutade ändå upp med att jag mest fick i mig socker och väldigt svagt kaffe. 

Klockan 9 började vårt första möte och temat var "Adapting to America". Det var mest ledarna som pratade och det var inte mycket jag inte hört förut. Hursom var det skönt att få höra det igen och bli ännu säkrare på regler och hur man gjorde i jobbiga situationer. Efter mötet satte vi oss på bussen, in mot New York City.

Vår första dag i NYC började på Grand Central Station (eller Grand Central Terminal som jag nu vet att den egentligen heter). Vi svenskar åt lunch på Shake Shack, en hamburgerkedja och det var riktigt fräscht för att vara hamburgare. Efter en timme mötte vi upp resten av gruppen, ledarna samt vår tour-guide Dennis. Dennis var otroligt bra. Under våra tourer fick vi veta otroligt mycket intressanta detaljer och se ställen en vanlig turist lätt missar. Den här dagen var det dags för Upper Manhattan och vi hann med Times' Square, Central Park, Bryant Park, Rockefeller Center osv. Efter 3,5 h tour (där man var glad för de stunderna vi fick sitta i en buss med ac) var det dags för fritid.

Jag, Rebecka och några andra slog till och åkte upp till Top of the Rock för att se utsikten över NYC. Det var ganska dyrt (32 dollar = ca 290 kr) men oj vad det var värt st när man väl kom upp. Ett stort tips är att åka hela vägen upp till toppen. När hissen tar slut får du sedan ta en rulltrappa upp en våning och sedan gå upp för några trappor innan du kommer till den hisnande utsikten. Vi tog sedan en tur till Times' Square som innan bara sett från bussen innan vi mötte upp William, Samuel och Jonathan för att gå och handla mat. Det var dagens största besvikelse. Vi gick 25 min i stekande sol och 36 grader för att komma till en matvarubutik där varken jag eller Rebecka köpte någonting. När vi väl gått tillbaka sprang vi in på det första stället vi varit på, som låg precis vid bussen, och handlade innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag hoppade snabbt in i duschen innan jag gick ner till konferensrummet (där vi åt frukost, hade alla möten och hängde på vår fritid). Där spelade vi kort, lyssnade på musik och kastade en amerikansk fotboll. Vi hade riktigt trevligt och när jag gick och la mig vid 11 var jag både nöjd och helt slut efter en väldigt bra dag. 

FRIENDS-huset (!!)

Likes

Comments

View tracker

I USA, Smått & Gott

Lova Bellander
14007 Hillrose Drive
80134 CO
United States of America

Brev, foton och vykort är välkommet! Och om ni har lust får ni hemskt gärna fylla på mitt förråd av svenskt godis <3

Likes

Comments

I USA, Soft Landing Camp, Utbyteshäng

Och så vaknade jag där på morgonen den 23 juli. Alarmet ringde klockan 6 och jag lyckades dra ut på att gå upp i en hel halvtimme innan jag pallrade mig in i duschen. Morgonen var relativt lugn, packningen var klar sedan kvällen innan så efter frukost och en sista koll att alla viktiga papper var med sköt jag in väskorna i baklucka och hoppade in i bilen. Resan till Arlanda gick snabbt och väl där mötte jag upp Linnea från Explorius och de andra studenterna. Snart var det dags att säga hejdå till mina föräldrar och precis som planerat gjorde vi det snabbt och lugnt för att slippa göra det jobbigare än vad som behövdes. Det var förvånansvärt lätt att säga hejdå och det tror jag beror på att allting är var så overkligt, en känsla som fortfarande sitter kvar i kroppen. När alla hejdå var avklarade checkade vi in och droppade av väskorna. Det krånglade till sig eftersom att vi hade en gruppbokning men de ändå insisterade på att vi skulle checka in en och en. Efter mycket om och men fick vi tillslut checka in tillsammans och vi fick våra biljetter. Vi sa hejdå till Linnea och gick igenom säkerhetskontrollen. Väl vid gaten stötte vi på de finska utbytesstudenterna som skulle till samma SLC som vi. Själva flygresan var inte så händelserik. Planet var en halvtomma försenat men vi kom ändå fram en kvart före utsatt tid. Den största delen av tiden spenderades framför någon av filmerna som fanns på planet eller pratandes över måltiderna med Rebecka som satt bredvid mig.

Vi fick vänta ganska länge på våra väskor men när vi väl fått de vandrade vi snabbt igenom border control och mötte sedan upp Sunniva och Sofia från Explorius. Varken jag eller Rebecka var speciellt hungriga efter flyget så medan de andra åt på flygplatsen hoppade vi på en buss till hotellet. Där mötte vi de danska och norska studenterna samt Samuel som flög med danskarna. Efter ca 1,5 h fick jag min nyckel till hotellrummet jag delade med Emma och Emma, en finsk och en dansk. En snabb dusch senare var det dags för middag. Jag åt inte speciellt mycket eftersom att det dels inte var det godaste jag ätit men också för att klockan var kvart i tre på morgonen hemma i Sverige. Jetlaggad som vi var gick alla upp på rummen och jag sov redan tungt vid klockan 21.15 lokal tid. Då ovetandes om att jag skulle vakna vid klockan 3. Och 4. Och 5.

Likes

Comments

För blivande utbytesstudenter, I USA, Smått & Gott

Kvart över 12 på natten den 18 juli skickade jag in min 15 minuter försenade ansökan till att bli en av Explorius studentreportar. Jag ansökte för att bli en "blogger" och den 22 juli (dagen innan avresa) klockan 17:00 fick jag reda på att jag var en av de utvalda! Jag blev både väldigt glad och väldigt förvånad men är nu så redo att anta uppdraget.

Att vara en bloggande studentreporter innebär att jag ska skicka in minst ett inlägg i månaden (10 inlägg under året) om livet som utbytesstudent i USA till Explorius. Dessa inlägg kommer sedan att publiceras på Explorius hemsida för kommande utbytesstudenter att läsa. Vid avslutat uppdrag får man ett rekommendationsbrev från Explorius samt är med och tävlar om ett presentkort på 10.000 kr (!!!!!) på reseagenturen Kilroy. Det ska bli så kul och jag ser fram emot att få dela med mig av mitt år.

Likes

Comments

Smått & Gott, I USA

Det har varit relativt tyst här på bloggen den senaste månaden och det har varit helt medvetet. Den sista tiden jag hade kvar i Sverige bestod mest av USA-fix och jobb och mellan allting jag hade att göra försökte jag klämma in så mycket tid med familjen och vännerna. Bloggen hade låg prioritet och jag är helt okej med det. Men det betyder att en del inlägg som jag hade planerade för innan jag åkte till USA aldrig hann komma upp. Dessa inlägg handlar om bl.a. om min avskedsfest, visumansökan och besöket på amerikanska ambassaden. Jag kommer att publicera dessa inlägg och de kommer att hamna under kategorin "Innan USA" men eftersom att jag samtidigt planerar att uppdatera om livet är i Amerikat kommer de att ploppa upp lite då och då under den kommande månaden. Hoppas ni fortfarande hänger kvar här på bloggen efter den långa pausen och vill veta vad jag hittar på!

Likes

Comments

Innan USA, Smått & Gott

Är på flygplatsen nu, ska boarda om ca 10 min och planer lyfter om ca 30. 9 timmar och sen är vi i New York. Nu är jag äntligen påväg.

Likes

Comments

Innan USA, För blivande utbytesstudenter

Exchange is change. Rapid, brutal, beautiful, hurtful, colourful, amazing, unexpected, overwhelming and most of all constant change. Change in lifestyle, country, language, friends, parents, houses, school, simply everything.

Exchange is realizing that everything they told you beforehand is wrong, but also right in a way.

Exchange is going from thinking you know who you are, to having no idea who you are anymore to being someone new. But not entirely new. You are still the person you were before but you jumped into that ice cold lake. You know how it feels like to be on your own. Away from home, with no one you really know. And you find out that you can actually do it.

Exchange is thinking. All the time. About everything. Thinking about those strange costumes, the strange food, the strange language. About why you’re here and not back home. About how it’s going to be like once you come back home. How that boy is going to react when you see her again. About who’s hanging out where this weekend. At first who’s inviting you at all. And in the end where you’re supposed to go, when you’re invited to ten different things. About how everybody at home is doing. About how stupid this whole time-zone thing is. Not only because of home, but also because the tv ads for shows keep confusing you.

Exchange is people. Those incredibly strange people, who look at you like you’re an alien. Those people who are too afraid to talk to you. And those people who actually talk to you. Those people who know your name, even though you have never met them. Those people, who tell you who to stay away from. Those people who talk about you behind your back, those people who make fun of your country. All those people, who aren’t worth your giving a damn. Those people you ignore. And those people who invite you to their homes. Who keep you sane. Who become your friends.

Exchange is uncomfortable. It’s feeling out of place, like a fifth wheel. It’s talking to people you don’t like. It’s trying to be nice all the time. It’s bugs.. and bears. It’s cold, freezing cold. It’s homesickness, it’s awkward silence and its feeling guilty because you didn’t talk to someone at home. Or feeling guilty because you missed something because you were talking on Skype.

Exchange is great. It’s feeling the connection between you and your host parents grow. It’s knowing in which cupboard the peanut butter is. It’s meeting people from all over the world. It’s having a place to stay in almost every country of the world.

Exchange is exchange students. The most amazing people in the whole wide world. Those people from everywhere who know exactly how you feel and those people who become your absolute best friends even though you only see most of them 3 or 4 times during your year. The people, who take almost an hour to say their final goodbyes to each other. Those people with the jackets full of pins. All over the world.

Exchange is falling in love with this amazing, wild, beautiful country. And with your home country.

Exchange is frustrating. Things you can’t do, things you don’t understand. Things you say, that mean the exact opposite of what you meant to say. Or even worse…

Exchange is understanding.

Exchange is unbelievable.

Exchange is not a year in your life. It’s a life in one year.

Exchange is nothing like you expected it to be, and everything you wanted it to be.
Exchange is the best year of your life so far. Without a doubt. And it’s also the worst. Without a doubt.

Exchange is something you will never forget, something that will always be a part of you. It is something no one back at home will ever truly understand.

Exchange is growing up, realizing that everybody is the same, no matter where they’re from. That there is great people and douche bags everywhere. And that it only depends on you how good or bad your day is going to be. Or the whole year.
And it is realizing that you can be on your own, that you are an independent person. Finally. And it’s trying to explain that to your parents.

Exchange is dancing in the rain for no reason, crying without a reason, laughing at the same time. It’s a turmoil of every emotion possible.

Exchange is everything. And exchange is something you can’t understand unless you’ve been through it !

Likes

Comments