View tracker

Mitt huvud bultade kraftigt. Känseln i mina fingrar var bortdomnad. Jag öppnade sakta mina ögon och blev bländad av det starka ljuset från den blå himmeln. För att vänja mig blinkade jag några gånger, till slut kunde jag se ordentligt.Känseln i fingrarna kom tillbaka och jag kände att jag låg på sand. ”Hur hamnade jag här?” Jag sökte i minnet för att hitta svaret på min outtalade fråga. Jag var på flygplatsen med min familj.

* * *

”Vi sa hejdå till Joel,barnen var ledsna för att han inte skulle följa med hem riktigt än, men både han och jag visste att han inte kunde tacka nej till erbjudandet på sitt jobb. Vi gick ombord på flygplanet och något gick fel under resan, planet började skaka häftigt och sådana syrgasmasker damp ner framför våra ansikten. Innan planetlyft hade de sagt åt oss att om något skulle hända skulle man först och främst sätta på gasmasken på sig själv först och i andra hand ta sina barn men modersinstinkten tog överhand då jag såg till att mina barn hade maskerna på rätt innan jag satte på min egen. Vira började gråta och Toby höll om sin lillasyster då han satt på andra sidan om henne. Jag mindes att jag önskade att åtminstone de skulle klara sig, jag struntade i om mitt liv skulle gå tillspillo men det viktigaste var att mina små änglar överlevde. En kraftig smäll hade tagit plats och jag hade sett planets nos gå ner mot marken, vi kunde känna skillnaden. Folk runt omkring skrek och jag kunde knappt urskilja kaptenens röst från högtalarna då han varnade om en kraschlandning. Efter det mindes jag bara att jag såg hur planet delades på mitten och allt jag kunde tänka påvar hur mycket jag älskar mina barn och min man som skulle få höra om detta på nyheterna. Det blev mörkt efter det.”

* * *

Jag reste mig sakta upp och tittade mig omkring. Kroppar låg överallt, några hade försvunna kroppsdelar och en rysning gick långsamt uppför min ryggrad. Tänk om Vira och Toby ligger här! ”Nej, skärp dig, Lori, de har klarat sig. Det måste de.” En stor djungel låg i utkanten av stranden, vilket fick mig att undra var jag egentligen var. En instinkt fick mig att gå mot djungeln. Finns det något band som kopplar en mor till hennes barn? För det var en sådan känsla jag fick. När jag kom till utkanten av stranden, början på djungeln, kunde jag känna de hårda grässtråna mot mina fötter. Jag måste ha tappat mina skor någon gång under kraschen. ”Konstigt”. Tanken kopplades bort och jag fortsatte inåt. Medan jag letade bakom varenda buske kunde jag inte låta bli att gråta och tänka på allt jag upplevt med mina barn, vad jag kanske aldrig skulle få tid att uppleva med dem. ”Varför skulle vi ta flyget tidigare? Varför kunde jag inte bara stannat en dag längre som Joel bad mig? Allt var mitt fel.” Jag torkade tårarna men det var meningslöst, fler tårar rann och jag kunde inte få stopp på det. Vem försökte jag lura? Anledningen till att jag inte stannat var det faktum att jag och Joel haft problem på sista tiden, han hade alltid något att göra, var aldrig hemma. Det var så att han knappt visste något om sina egna barn, till exempel var han på väg att glömma att Vira behövde sin vitamin varje dag, och han såg inte att Toby var i desperat behov av en dag där det var endast han och hans far. När de var mindre var det annorlunda. Jag tappade fokus och ett minne tog över.

* * *

”Deras skratt väckte mig från mitt pappersarbete. Synen från fönstret var härlig, där ute sprang de. Joel och barnen, Joel höll i trädgårdsslangen medan barnen skrek av skratt när han siktade den mjuka strålen mot dem. De höll i vars en vattenpistol och jag kunde inte låta bli att gå ut mot köket. I hyllan längst upp fanns vattenballonger som varken Joel eller barnen visste om. Jag fyllde dem med vatten och lade dem i en hink. När hinken var fylld tog jag en sista ballong som jag skulle ha i handen. Jag gick ut och kastade ballongen på Joel och träffade honom i magen. Ungarna skrattade av glädje och sprang fram till mig för att få vattenballonger. Jag gav dem och den första de kastade på var såklart mig. Vi skrattade allihopa och när vi hade slut på ballonger, vi hade gått in om och fyllt resten, bestämde vi oss för att gå in och byta om till torra kläder innan vi satte igång en brasa och mös ihop oss i soffan till en film.”

* * *

Jag kunde nästan svära på att jag hörde skratten där jag stod i djungeln, men jag visste mycket väl att det bara var min hjärna som spelade mig ett spratt. Ettljud av prasslande löv fick mig att tvärt vända mig om. Mitt hjärta bultade hårt mot mitt bröst. Paniken grep tag i mig i ett våldsamt grepp. Min andning blev snabbare när prasslandet kom närmare. När prasslandet slutade höll jag automatiskt andan. Jag tittade med stora ögon mot busken som prasslandet stannat vid. Min kropp var som förstenad, jag kunde inte röra en enda muskel, kunde inte ens blinka. Jag funderade på att springa men om det var något farligt bakom busken var det större chans att den skulle börja jaga mig om jag sprang än om jag stod still, åtminstone var det så jag resonerade. Troligtvis var den dessutom snabbare än mig vilket betydde att jag inte skulle ha en chans om jag började fly. Det sved i mina ögon, jag borde blinka men jag kunde inte. Rädslan som fanns inom mig hade spridit sig till hela min kropp, jag kunde känna den överallt till och med i tårna. Till slut såg jag en tass sticka ut genom busken och jag förberedde mig på att bli sliten mitt i tu, om mina barn inte klarade sig från kraschen är detta kanske bäst. Jag skulle aldrig klara av att se Joel i ögonen igen, och han skulle lägga skulden på mig. Men när djuret, tassen tillhörde kom ut pustade jag ut av lättnad. Det var någon sort av katt, den var större än en vanlig huskatt men den såg inte ut till att vara farlig, det var åtminstone ingen puma eller något större. Om jag inte mindes fel liknade det en pallas-katt. ”Kanske inte helt dumt att memorera kattras-boken som liten i alla fall.” Katten gick sakta fram till mig, på sin vakt, och nosade på mina fötter. Jag visste inte om jag skulle försöka skrämma iväg den eller om jag skulle stå still så att den inte skulle känna sig hotad. Den strök sig mot mitt ben innan den snabbt tassade iväg samma håll jag varit på väg mot innan. Jag började gå igen och började få en äcklig känsla imagen, det kändes som om något knöt sig och sedan vred runt om och om igen. ”Jag måste hitta dem innan det blir försent. Det må vara ljust nu, men vem vet hur länge till det kommer vara det?” Träden gjorde det omöjligt att kunna söka på större yta, jag skulle bli tvungen att hela tiden titta runt omkring och verkligen titta. Tröttheten tog kontroll över mig och jag föll in i ytterligare ett minne.

* * *

”Det var den 17 Juni, och Viras födelsedag. Hon hade precis fått sin första cykel utan stöd och Toby var ivrig att få lära henne cykla. Han puttade på cykeln samtidigt som han höll i ordentligt för att kunna förhindra om hon skulle falla. Han vägrade låta mig eller Joel hjälpa till, han ville var den som lärde Vira cykla. Om vi kom för nära sa både han och Vira åt oss att backa. Även om det kändes farligt så litade vi på dem och lät dem göra som de ville. Jag mindes Viras glädjerop när Toby knuffade henne fram, hon trampade så snabbt hon kunde och till slut hängde inte Toby med längre, han släppte och gav ifrån sig ett högt skratt när han såg Vira cykla för sig själv. Jag och Joel klappade hårt i våra händer och tittade på varandra. Jag vet inte exakt vad han såg i mina ögon men i hans ögon fanns stolthet och kärlek. Vi tog varandra i handen och kramade om hårt. När han trodde att Vira och Toby var för upptagna med cyklandet lutade han sig ner och kysste mina läppar. Plötsligt var både Toby och Vira framför oss och gjorde äcklade ljud men skrattade åt oss. Joel och jag skrattade innan Joel tog tag i både Toby och Vira med sina armar och vände dem upp och ner. Jag skrattade och såg lyckligt på min familj, stunder som denna gjorde livet värt att leva.”

* * *

Min syn blev suddig av tårarna som vägrade lämna ögonen. Jag torkade bort dem med min arm och trampade fel. Jag snubblade och trillade mot marken, jag tog emot mig med händerna och ångrade mig genast. Smärtan från kraschen var stark nog utan smärtan som nu uppstod efter fallet. Jag låg kvar på marken och vred runt för att försvaga smärtan, inte för att det hjälpte. Ett skrik uppstod och all smärta försvann. Jag reste mig upp och sprang så fort jag kunde mot skriket.

- Vira! Toby! Jag kommer! skrek jag in mot djungeln.

Viras skrik gjorde mig rädd och fick mig att tänka alla värsta möjliga scenarion där hon och Toby på något sätt dog. Jag försökte fokusera på att lokalisera skriket men alla tankar virvlade omkring i mitt huvud som om det var en flock hjortar som blev attackerade av vargar. Jag sprang mot det jag trodde var väst innan jag insåg att jag var det motsatta hållet från skriket, jag vände tvärt och sprang så fort jag bara kunde. En plötslig tystnad uppstod och jag det gick kalla kårar längs min ryggrad. Jag snubblade ett par gånger men kom snabbt på fötter igen utan någon smärta. En liten del av min hjärna sa att det var tack vare adrenalinet som jag inte kände något, att jag kunde brutit något utan att jag märkte. En annan mindre del sa åt mig att inte slösa på all energi utan se till att jag kom rätt istället. Men den största delen sa åt mig att mina barn var i fara och att jag inte sprang snabbt nog. Jag ropade efter mina barn, sa åt dem att göra ljud så jag kunde hitta dem. Känslan av att jag kom försent var mig hack i häl, jag försökte knuffa undan den. ”Jag kan fortfarande hinna, de kommer klara sig. Allt var inte förlorat, inte än.”  Jag manade på mina ben att springa snabbare, utan resultat. Adrenalinet var på väg att lämna mitt blodsystem så jag kände nu smärtan i armarna som försvunnit tidigare. Smärtan var stark men mitt sinne visade sig starkare, jag ignorerade mina pulserande armar och fortsatte springa. Medan jag sprang kunde jag känna vinden leka med mitt hår, motvinden var svag men tack vare min hastighet blev den jobbigare att stå emot. En stor gren som stack ut framför mig var närmare än jag trodde, grenens spets trängde sig in i min arm och lämnade ett skärsår. När jag inte kunde springa utan att trilla hela tiden stannade jag upp för att lyssna efter mina barn. Då hörde jag gråt i närheten och av erfarenhet att vara hennes mor i fem år kunde jag höra att det var Vira. Jag följde gråten och kom fram till en lite öppning i djungeln. Vira satt i Tobys famn och han vaggade henne sakta fram och tillbaka för att lugna henne.

- Tack och lov, sa jag och båda två vände sig mot mig.

De kom snabbt på fötter och sprang mot mig. Jag öppnade min famn och tog emot dem med en glädje som var obeskrivbar. Jag pussade deras söta ansikten och torkade deras tårar, höll dem hårt mot mitt hjärta. Jag grät, men inte av samma anledning som tidigare, den här gången av lycka. Lycka att mina barn var oskadda, åtminstone så oskadda dem kunde vara efter en flygkrasch. En stor börda lyftes från mina axlar likt en örn lyfter från bergen mot himlen. Aldrig förut hade jag varit så glad över att se mina barn, hela min värld bestod av dem.

- Jag vill hem, viskade Vira med gråt i halsen.

- Jag vet, sötnos, jag vet. Pappa kommer hitta oss. Han kommer inte sluta leta förrän vi är hemma i säkerhet, till dess finns jag här, och jag ska skydda er, sa jag och smekte deras kinder.

Om jag själv skulle dö i försök att skydda mina barn från den här djungeln, var det ett litet pris att betala så länge de var okej.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Bilar susar förbi.
Volvo. BMW. Opel. Volvo igen.
Lastbil. Buss. Skåpbil.
Röd. Gul. Blå. Svart. Röd igen.
Alla med olika destinationer.
Alla med olika förare.
Förare med olika erfarenheter. Olika bakgrunder.
Förare med olika stories bakom varför just dem sitter i den bilen, just nu.
Vem är dem? En pappa? En syster?
Kanske är det en ensamvarg, kanske en polis, kanske en mördare.
Vem vet? Kan vara en granne, en lärare, en politiker. Ingen vet.
Inte när bilarna bara susar förbi.
Hade de stannat, hoppat ur bilen, pratat. Då vet du vem det är.

Alla har sina egna tidspressningar. Vissa har mer bråttom än andra.
Som den där svarta bilen. Den föraren hade nog rätt bråttom.
Kanske såg han inte varningsskyltarna om vägarbete. Kanske pratade han i telefon och missade dem.
Kanske såg han dem men brydde sig inte om att sänka hastigheten och vara mer uppmärksam.
Det där arbetet som funnits där varje dag i en månad. Där arbetarna flitigt försökte göra klart sitt arbete så att de kunde lämna den farliga trafiksituationen och gå vidare till nästa.
Av någon anledning, som ingen någonsin kommer veta, befann sig en av arbetarna nära filen som bilarna körde i.
Kanske skulle arbetaren hämta en spade som låg där, fixa en kon som stod fel, eller kolla på deras arbete från ett avstånd så att allt såg rätt ut.

Föraren såg kanske inte arbetaren. Kanske kollade föraren ner i mobilen.
Kanske såg föraren arbetaren, men trodde det skulle gå. Kanske var det för sent för att förhindra händelsen.
Den svarta bilen var det sista arbetaren såg innan allt blev svart.
Bildäck tjuter. Bilar tutar.
Allt tystnar.

I vad känns som timmar, men bara är några sekunder, står medarbetarna, bilarna och vinden stilla.
Föraren som satt bakom ratten i den svarta bilen, sitter med blodigt ansikte då krockkudden inte utlöstes korrekt.
Arbetaren, som bara gjorde sitt jobb, låg på marken långt ifrån ursprungsplatsen.
Föraren till en röd bil, en bit därifrån, hade sett hela händelsen och var först med att ringa 112.
Eller, vem vet vem som var först? Kanske var det föraren till den blå bilen som legat precis bakom den svarta.
Föraren som faktiskt hade sett vad som skulle ske några minuter innan det skedde men som inte hann göra något för att förhindra den svarta bilen.
Ambulans och brandbil tar sig snabbt till platsen, men det är redan för sent för en av de två inblandade.
Det var för sent för arbetaren sekunden det var för sent för bilen att bromsa.
Bilföraren i den svarta bilen klarade sig, men inte utan allvarliga skador som kommer följa med resten av livet.

Vem är föraren? Kanske är det en anställd försenad till arbetet. Kanske är det en förälder på väg att hämta sitt barn. Kanske är det en granne som bara vill hem och inte tänker på att vägarbetarna också finns på vägen.
Vem var arbetaren? Kanske var det en bästa vän som en person inte kan leva utan.
Kanske var det en ensamvarg som bara hade sina arbetskamrater. Kanske var det en förälder till flera barn som nu kommer gråta sig till sömns varje dag för de vet att deras mamma/pappa inte kommer hem igen.
Men vem bryr sig om vem de är? Flera liv är förstörda på grund av oförsiktighet.

Förarens liv är förstört, ånger kommer för evigt hemsöka drömmarna och tankarna.
Arbetarens liv är förstört, kommer aldrig någonsin yttra ett 'jag älskar dig' till sina barn.
Barn, kollegor, släktingar, vänner och förarna som sett händelsen, deras liv kommer för alltid vara förändrade.
Allt på grund av för hög hastighet och för lite uppmärksamhet.

Likes

Comments

View tracker

Ful. Äcklig. Jobbig. Dum. Dryg. Orden cirklar i hennes huvud. Alla ord hon hört genom hela sin barndom. Alla ord som bröt ner henne men som gjorde henne starkare. För utan dem orden hade hon aldrig varit den hon var idag, hon hade aldrig hjälpt de människor hon gjorde idag. Om hon aldrig hade hört de orden hade hon aldrig varit stark nog att stå emot den där cigaretten som erbjöds på den där festen. Utan de orden hade hon inte förstått vad många av barnen går igenom idag. Utan de orden hade hon inte kunnat hjälpa dem.

Framför sig hade hon nu en flicka, inte mycket äldre än 13 vårar, som hade samma problem. Flickan hade inte gått mer än några månader innan hon fick nog, innan hon gjorde det som många i hennes ålder gör när de tror att de inte klarar av mer. Hon hade tur, eller ja tur och tur, det beror väl på hur man ser på det. Hon hade nog själv inte tyckt att det var tur. Flickan visste inte att kvinnan själv gått igenom precis samma sak, men det skulle hon få reda på om någon minut. Hon trodde att hennes liv var över, att hon inte hörde till någonstans. Men kvinnan visste något som inte hon gjorde, och kvinnan var övertygad om att hon kunde få flickan att förstå. Kvinnan tittade ner i sina papper, tog ett djupt andetag innan hon symboliskt rev sönder dem och på så sätt fick hon flickans uppmärksamhet. Flickan undrade vad kvinnan höll på med, varför hade hon rivit sönder papperna med hennes diagnos? Med hennes historia? Ville kvinnan inte veta av henne på grund av det hon gjort? Men så log kvinnan mot henne, sorgset men fyllt med någon annan känsla flickan inte kunde sätta fingret på vad det var.
“Dessa orden betyder ingenting” började kvinnan och pekade på papperna som hon låtit falla till golvet framför sig.

Hon hade definitivt flickans uppmärksamhet, flickans ögon var stora av undran.

“Jag vill inte att orden ska definiera dig, orden är inte du. Du är du. Precis som jag är jag. Jag vet varför du är här, men du vet inte varför jag är här” fortsatte kvinnan innan hon tog en minuts tystnad.

Efter att hon sett minuten gå på väggklockan reste hon sig sakta upp och gick mot sin bokhylla. Flickan observerade kvinnan när hon böjde sig ner för att ta ut något från den lägsta hyllan. Kvinnan kom tillbaka till soffan mittemot den som flickan satt i och visade upp ett fotoalbum. Flickan var förvirrad, vad hade allt detta med henne att göra?

“Jag var precis som du en gång, har ärr som bevisar det” berättade kvinnan och öppnade första sidan i albumet för att visa bilder från hennes barndom. “Att veta var man hör hemma är inte lätt, att känna att man inte hör hemma någonstans, är värre. Oavsett vad folk säger måste vi alltid påminna oss själva att det inte spelar någon roll vad de säger” kvinnan tystnar.

Hon ger flickan albumet med bilder som nästan var en spegelbild av flickan själv. Osäkert leende som troligen lurade alla vuxna. En sorgsen glimt i ögat som endast de som visste hur det kändes kunde känna igen. Flickan kunde se likheter mellan flickan på bilderna och kvinnan framför henne. Hon kunde inte tro sina ögon men hon visste att det inte var fejk, ingen kunde fejka glimten. När flickan tittade upp på kvinnan igen såg hon att kvinnan hade rullat upp sina ärmar på sin tröja. Kvinnan såg flickans ögon spärras upp när hon såg de vita ärren på kvinnans hud.

“Jag skäms inte över de här” sade kvinnan och lät sina fingrar glida över hennes hud. “Jag är inte stolt över dem heller. De är mina krigsärr, och jag vann varje gång” fortsatte hon men stoppade när hon såg att flickan inte hängde med. “Kriget inom mig” föklarade hon, “jag vann eftersom jag inte lät ärren bli min undergång, jag lät inte orden döda mig. Jag var starkare än orden de använde mot mig, och jag vet att du är det också.”

Flickan började förstå, hon var inte helt säker på vad detta gick ut på men hon började förstå vad kvinnan pratade om.

“Ord kan skada, till och med döda, men du och jag, vi är starkare än orden. Du och jag kan ta oss igenom det här” kvinnans ord var starka men mjuka. “Just nu undrar du säkert varför du finns här i världen, vad det är för mening med att fortsätta leva. Jo, jag förstår dig, det var inte förrän jag var äldre som jag förstod” sa kvinnan och flickan väntade på att hon skulle fortsätta.

När kvinnan inte fortsatte, tittade flickan ner i albumet igen. Bläddrade lite till, såg hur flickan på bilderna blev äldre. Till slut såg flickan samma ansikte som satt framför henne, hållandes ett litet knyte av sitt eget. Hon såg en man bredvid kivnnan och barnet, de såg alla lyckliga ut. Några sidor längre fram hade barnet växt större, flickan trodde kanske tre år. När albumet tog slut tittade flickan upp på kvinnan som log.

“Vad förstod du?” flickan lät sin darriga röst höras efter tystnaden, hon ville veta hemligheten till kvinnans styrka.

Hur hade hon klarat sig undan de mörka tankarna? Hur hade hon hittat lyckan? Vad var det hon förstod som gjorde att hon stod ut med allt? Kvinnan ställde sig då upp igen och hämtade en stor platta som hon ställde ner på bordet mellan dem. Flickans ögon blev stora när hon fick syn på det stora ofärdiga pusslet med bilden av jorden som hade nästan genomskinliga ansikten på vissa pusselbitar.

“Vi är alla en bit i det stora pusslet som vetenskapsmän kallar Tellus och vi kallar jorden. Vi har alla en plats som måste fyllas för att pusslet ska bli helt. Här” sade kvinnan och pekade på ett av ansiktena som redan satt i pusslet, “är jag, jag är en del av pusslet. Här“ hon pekade på ett annat, “är min man, och resten av de du ser är barn precis som du” hon lät sina fingrar glida över det stora pusslet som ännu var ofärdigt.

Flickan tittade förundrat på alla ansikten som på något sätt speglade henne själv. Innan hon visste ordet av höll kvinnan fram sin hand mot henne och när hon tittade i handen såg hon det. Pusselbiten med hennes ansikte.

“Här är du” började kvinnan, “du är också en del av det stora pusslet. Utan dig blir inte pusslet helt, utan dig finns inte pusslet. Du är formad precis som du är, inget kan ändra dig, du är du. Och du är precis vad jorden behöver för att vara hel.”

Kvinnan tog sakta flickans hand och lade försiktigt ner pusselbiten i handflatan.

“Det är din tur att ta din plats, att vara den du är, att kriga för dig själv, stå upp för dig själv och framförallt vinna dina inre strider, för vi behöver dig. Jorden behöver dig.

Kvinnan släppte flickans hand och lät flickan tänka i tystnaden. Hon lät hennes ord sakta sjunka in i flickans huvud. Hon kunde nästan se glimten som ville tränga sig fram. Flickan tittade upp på kvinnan och insåg plötsligt vad det var för känsla som funnits i kvinnans ögon enda sedan början av deras samtal. Hopp. Hon tittade ner på ansiktet på pusselbiten i hennes hand igen, hon visste vad hon skulle göra och hon ville inget hellre. Flickan förde pusselbiten till en del av pusslet där hon visste att den passade. Hon lät pusselbiten glidas på plats innan hon tittade upp på kvinnan som log stort mot henne. Och otroligt nog kunde hon se sig själv i kvinnans ögon. Hon var stark. Starkare än någonsin. Hon var perfekt som sig själv och hon skulle inte låta någon säga något annat. Hon var hon. Kvinnan var kvinnan. Och de var båda två bitar i något större.

Likes

Comments

Månen talar. Vinden viskar.
Om du bara lyssnar kan du höra dem.
Men då måste du vara tyst. Annars hör du dem inte.
Om du fortsätter prata så mycket som du gör
hur ska du då kunna höra det som är viktigt för dig?
Vad är det som gör det så svårt att lyssna på andra?
Som gör det så svårt att bita tillbaka tungan för att höra andras åsikter?
"Tala är silver, lyssna är guld" säger många, särskilt de erfarna.
Men det har du kanske inte hört, för du var ju så upptagen med att tala själv.
Hade du vilat din mun en stund hade du kanske hört vad din vän sa till dig.
Då kanske du hade hört hur dåligt din vän mådde.
Kanske hade du kunnat förhindra det som hände.
Månen ser allt, kanske hade han kunnat varna dig den natten.
Vinden hör allt, kanske hennes viskningar hjälpt dig stoppa mardrömmen.

Solen lyser starkt på den reflexrandiga tejpen utanför huset.
Stadens ständiga brus fortsätter som vanligt.
Som om ingenting hänt.
Det staden inte kan höra är de hjärtan som krossats under natten.
Det solen inte lyser vid är kroppen som ligger livlös i köket.
Hur hände detta?
Var där ingen som såg varningarna?
Varför sa den livlösa kroppen ingenting, eller gjorde den det?
Vem var det som inte lyssnade ordentligt?
Vinden lyssnade, hon hörde allt, men det gjorde inte staden.
Månen såg allt, han visste precis vad som hände, men det gjorde inte solen.

Solen, som alltid lyser högt på himlen, såg endast det den döde ville visa.
Månen, som bara är vaken på natten, såg hemligheterna som pågick i mörkret.
Vet du vem du var i detta fallet?
Just det, du var solen. Du såg bara det din vän ville att du skulle se.
Stadens brus dränkte rösterna.
Vinden lyssnade och försökte föra fram varningen.
Vem var du i det här fallet?
Just det, du var stadens brus. Du dränkte din väns röst med din egen.

Det är inte ditt fel, det är det inte.
Men kanske du hade kunnat förhindra det.
Nästa gång är du kanske mer försiktig, talar mindre.
Jag vill inte uppleva denna smärta igen.
Nästa gång ska jag vara mer uppmärksam, jag lovar.

Likes

Comments

Om blickar kunde döda.
Ja, just en sådan blick ger han mig nu.
Inte för att jag tror att han någonsin på riktigt skulle önska mig död,
men för att han är riktigt förbannad på mig och vill att jag ska gå därifrån.
Hans rum, hans regler.
"GÅ UT!" skriker han, gång på gång.
Ja, jag ska gå ut men jag vill åtminstone få säga en sak till, en sak.
Men nej, han upprepar orden högre och högre för att slippa höra mig.
För att slippa höra vad jag har att säga som skulle kunna få hans argument och ego att snubbla till.
Ja, jag har väl också varit sådan mot honom en gång i tiden.
För jag har också varit bångstyrig tonåring, med humörsvängningar.
Det var jag mot världen och världen mot mig.
Men det sårar inte mindre att veta att han alltid kommer att älska mig trots att vi bråkar, ibland.
Det är dem vi älskar som sårar oss mest.
Men det är också dem som fyller oss med mest lycka.
Älskade bror, jag vet att du inte menar att såra mig,
lika mycket som jag hoppas du vet att jag inte menar att såra dig.
Jag älskar dig mer än mitt eget liv och jag lovar att om zombie-apokalypsen kommer
så ska jag skydda dig tills min kropp blir mat.
Ja, vi bråkar, du och jag,
men i slutändan är det ändå syskonkärlek, den är som en lag.

Likes

Comments

Att bråka med någon är inte det roligaste och lättaste som finns att göra,
att bråka med någon som man älskar är ännu värre.
För sanningen är den att de man älskar är också dem som sårar en som värst.
Om du bråkar med en okänd eller någon du inte gillar så skiter du ett stort jävla stycke i vad som händer mellan er två.
Men bråkar du med någon du älskar vet du aldrig om det du sa kommer att hålla sig kvar,
kommer få personen att föralltid känna sig osäker i vart du står i ert förhållande.
I glödens hetta kan du eller personen du bråkar med sagt något som sårar den andra,
vilket är anledningen till att många familjemedlemmar, kärestar, vänner inte pratar med varandra.
Har man tur, vet personen som man bråkar med att man alltid kommer älska dem oavsett vad som kan tänkas hända, och då hittar man förhoppningsvis tillbaka till varandra.
Har man otur, kommer det lilla ordet man sa, i glödens hetta, aldrig försvinna och man kommer aldrig kunna bli detsamma igen.
Låt oss hoppas att de vi verkligen bryr oss om och behöver vet om det, och om de inte gör det låt oss lova oss själva att göra vårt bästa för att visa dem det.

Likes

Comments

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig rakt upp i sängen. Min andning är snabb och panikslaget kollar jag runt omkring. När min blick når dörren får jag syn på honom och jag kan genast lugna ner mig själv. Han är där. Mitt allt är fortfarande här. Han går mot mig med försiktiga rörelser och lägger sig ner i sängen bredvid mig. Jag kryper automatiskt närmare honom och lägger mitt huvud mot hans bröst. 
“Vill du prata om mardrömmen?” frågar han tyst, jag kan höra på hans röst att han inte vill försätta mig i mer smärta men att han vill att jag ska veta att han finns här och är villig att lyssna om jag behöver prata med någon.
“Det var samma som igår” viskar jag och han nickar.
“Påminn mig, jag minns inte riktigt vad den handlade om” säger han tyst tillbaka och jag känner hur hans läppar nuddar vid mitt hår när han kysser mig, precis så som han alltid gjorde när jag behövde honom.
“Vi var på marknaden, du vet den där vi alltid gick på” börjar jag och tänker tillbaka på drömmen. “Vi höll varandra i handen och när vi gick förbi stället där de sålde brända mandlar stannade du mig, vände mig om och sa
“Vill du ha brända mandlar?”
“Absolut!” svarade jag och tittade på honom när han kysste min hand innan han gick fram till vagnen och köpte en påse.
När han kom tillbaka hällde han genast ut några mandlar i sin hand och erbjöd mig att ta några. Jag tog ett par stycken och slängde in dem i munnen för att känna det knapriga sockret mot mina tänder när jag tuggade. Jag kunde inte hjälpa att stöna av den ljuva smaken. Han skrattade lågt åt mig och slängde in några mandlar i sin egen mun. Han krokade ihop våra armar och vi fortsatte vår vandring omkring på marknaden. När våra mandlar var slut drog han mig mot karusellerna och jag tittade upp mot pariserhjulet han dragit mig mot.
“Ska vi?” frågade han med ett leende på läpparna och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans barnslighet.
“Visst” sa jag med ett ryck av mina axlar innan jag stod på mina tår och lät mina läppar snudda vid hans i en snabb kyss.
Vi gick in i vagnen och åkte uppåt i skyn. Jag älskade att få se allting uppifrån, vilket var troligen anledningen till varför han drog med mig till hjulet. Innan jag visste ordet av det hade vi nått turens slut och vi gick av utan bråk. Mörkret började hälsa på och vi visste båda två att det var dags att bege sig hemåt, hem till värmen från den kalla vinterkylan. Jag längtade efter att få sätta mig framför brasan med honom, sitta i hans famn medan vi tittade in i lågorna som dansade framför oss. Medan jag drömde om det som väntade mig hemma missade jag mannen som kom gående mot oss med bestämda steg på den tomma gatan mot vårt hus. Jag missade pistolen han höll i handen. Innan jag visste ordet av det fylldes mina öron med ett pip efter en kraftig smäll och hans hand gled ur min. Mannen med pistolen var långt borta när jag insåg vad som hänt. Jag kunde inte skrika. Jag kunde inte böja mig ner för att stoppa blödningen. Jag kunde inte förstå vad som hände! Jag var paralyserad. Mitt hjärta hade slutat slå. Allt hände i slow-motion, ändå hände allt så snabbt. Jag kunde svära på att det tog mig 10 år att sätta mig ned på huk för att försöka få liv i mitt hjärta, men i verkligheten tog det vara någon minut. Någon minut för lång tid. Han var borta redan när jag började försöka få igång hans hjärta igen. Hans hjärta. Mitt hjärta. Långt borta någonstans hörde jag sirener, de var nära, men ändå inte. Han var borta, men inte jag. Varför var jag kvar? Ingen vet. Ingen vet varför mannen med pistolen sköt honom heller. Ingen.
“Jag saknar dig” viskar jag till honom där jag ligger i sängen.
“Jag vet, jag är du” påminner han mig och jag känner mina tårar komma.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag ser honom resa sig upp, ställer sig bredvid sängen och tittar ner på mig. Han tittar sorgset ner på mig och jag torkar mina tårar trots att jag vet att det är lönlöst. Det kommer bara nya som tar upp platsen på mina kinder. Sakta men säkert försvinner hans spöke, spöket av mina minnen. Hans ögon är det sista som försvinner, hans klarblå ögon som jag alltid trodde jag skulle drunkna i till livets slut. Visade sig att livet hade andra planer för oss. Han i det glömda och jag i det vakna.

Likes

Comments

Vem är du? Vem är jag? Vem är dem? Vem är vi?
Du är du, jag är jag. Precis som dem är dem och vi är vi.
Varför ska någon annan bestämma vem vi är? 
Hur kommer det sig att vi låter andra bestämma vem vi är?
Du är fortfarande du, jag är fortfarande jag, de är fortfarande dem och vi är fortfarande vi.
Vi kan låtsas vara någon annan.
Men vi är fortfarande vi.
Oavsett hur vi spelar en roll på utsidan så kan vi inte ändra vem vi är på insidan.
Så varför låter vi andra styra över hur vi ska vara? 
Om vi nu ändå är oss själva på insidan, varför ska vi vara någon annan på utsidan?
Jag är jag, du är du.
Jorden är ett pussel.
Ett pussel med en massa miljarder bitar.
Du är en av bitarna, precis som jag är en av bitarna. 
Om vi inte är vi, hur ska då pusslet vara helt?
För om vi låtsas var någon annan, då har vi dubbla pusselbitar på jorden.
Och alla vet att två likadana pusselbitar inte gör ett pussel helt.
Så vad säger du?
Ska vi göra pusslet helt och vara oss själva?
Om du är du, så är jag jag.

Likes

Comments

Hej och välkomna till min lilla blogg som förhoppningsvis kommer fyllas med noveller och texter som kan komma att vilja komma ut ur min hjärna och tryckas in på tangentbordet.

Jag kommer försöka att skriva in efter varje text om jag hämtat inspiration från någonstans, till exempel om texten kommit till mig från att ha lyssnat på någon viss låt, sett någon viss film, läst någon viss bok osv.
Detta för att vara ärlig med var jag fått idén ifrån ifall den inte bara kommit till mig utan någon som helst egentlig anledning.

Jag har skrivit berättelser så länge jag kan minnas, d.v.s. från och med den tid jag lärde mig att skriva, vilket måste ha varit i ca 7-8 års åldern. Jag har alltid haft som dröm att bli författare och jag tänker, så fort jag har en tillräckligt lång berättelse att komma med, försöka att uppfylla den drömmen. Tills dess ockuperar jag dock mig själv till att studera för att bli förskollärare, och skriver när jag kan, har tid och får inspiration.

Ni kan kalla mig Lova eller Issy, då jag känner att jag inte vill lämna ut någon mer personlig information riktigt än, man vet ju trots allt inte vad det finns för människor på internet, eller hur?
Anyway, jag är en tjej som alldeles strax lämnar tonåren bakom mig och som gärna vill dela med sig av sina texter, eftersom jag är trött på att än så länge aldrig riktigt låtit mina texter gå ut offentligt.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det ni läser, men om inte så förstår jag att smaken är som baken och alla har olika (som tur är!). Vill ni läsa mer får ni gärna följa min blogg/spara den i era bokmärken och komma tillbaka för att läsa fler. Jag är grymt tacksam om ni känner för att lämna lite feedback men vill gärna påminna er om att konstruktiv kritik är alternativet om ni inte har något "snällt" att säga.

Ha det bäst så hoppas jag vi hörs! (Eller ja, att ni kommer tillbaka men ni fattar)

Likes

Comments