View tracker

som ni förstått om ni läst de andra två delarna av min story, så handlade det aldrig om att jag ville bli smal. jag vägde mig inte ofta (vad jag kan minnas), det var heller aldrig så att jag inte åt nåt på en hel dag & jag räknade inte kalorier (men såg till att jag hade koll på vilka livsmedel som innehöll mycket/lite kalorier, så jag läste alltid på innehållsförteckningen i affären). men jag hade utvecklat en rädsla för "onyttig mat". och jag såg allt väldigt svartvitt. "det där är nyttigt = ok att äta. det där är onyttigt = inte ok att äta."

men i början av juni blev jag tvungen att utsätta mig för min då största rädsla, att äta något "onyttigt" igen. jag blev tvingad av mamma att avbryta mitt godisförbud. så jag gick till macken & köpte en marabou-premium-kaka. minns inte exakt vilken smak/sort det var. men jag minns känslan att helt plötsligt börja äta det där förbjudna igen. konstigt. det jag hade kämpat så hårt (i början) för att undvika, sedan klarat mig galant utan så länge (5 månader). det skulle jag nu inte bara äta, utan också försöka njuta av. det var en större utmaning för mig än själva godisförbudet hade varit.

i mitten/slutet av juni åkte vi också på konfaledarresa till italien, och det var en stor utmaning eftersom den frukost som serverades på campingen där vi bodde var vitt toastbröd & marmelad. tror inte jag åt så mycket av det, alltså. men åt massa pasta bolognese, och pizza & glass minns jag! det var tufft, och jag märkte tydligt att jag inte hade samma förhållningssätt till mat som de andra på resan, men jag tror att det var otroligt nyttigt för mig att upptäcka. det gjorde viljan att bli frisk ännu starkare.

jag minns att när jag väl insåg och bestämde mig för att jag behövde göra något, tvivlade jag aldrig på att jag skulle klara att gå upp i vikt. dock var vägen lite längre än jag föreställt mig & om jag trodde att jag kunde köra på motorväg dit, så vart det snarare en guppig & krokig grusväg. jag ville, men det var svårt för mig som är en sån vanemänniska, att ändra på dessa invanda beteendemönster. och jag ville inte stressa fram.

men mamma kände sån stor oro att hon ville att jag skulle gå upp i vikt snabbt(!) vilket jag ju behövde, men inte riktigt var redo för. hon ville i alla fall att jag skulle gå till en psykolog på ungdomsmottagningen (vilket jag också gjorde, och fick rådet att börja slänga mina trosor på golvet. konstigt råd, tycker ni? jag tyckte det säkert också då, men nu i efterhand förstår jag poängen. jag var nämligen otroligt pedantisk under den här tiden & kunde inte sova om allt i mitt rum inte var "perfekt".) 

pappa, han öste på med ketchup & senap - dubbla lager! - på mina korv med bröd, för han visste att jag annars inte skulle ta något alls eller ytterst lite. minns den middagen så väl. jag mådde inte bra när jag skulle trycka i mig de där korvarna, men jag visste samtidigt att det var det enda rätta.

och såhär i efterhand är jag glad att jag hade sånt stöd runt omkring mig, att mina nära vågade utmana & ifrågasätta mig. jag är också glad att jag själv vågade utmana mig & successivt komma tillbaka till livet igen :) det tog sommaren & början av hösten 2008 att gå upp några kilon, men jag var äntligen på rätt väg. och redan till jul var jag normalviktig igen, sommaren 2009 såg jag ut som på bilden här nedanför (den till höger). så jäkla tacksam för den resan jag gjorde!

jag tror att jag hade förstadiet till anorexi eller en variant av ortorexi. men skitsamma egentligen, vad det kallades alltså. jag hade min, faktiskt helt unika, variant av ätstörning. min version av psykisk och fysisk ohälsa. den blev fysisk, men var egentligen psykisk från början. det sägs ju att en ätstörning inte egentligen handlar om mat, utan maten blir ett sätt att hantera andra känslor, och så var det i mitt fall också. det handlade om något djupare, som jag med mitt matbeteende grävde ner - men till slut lyckades gräva upp. tror bestämt att det var min vilja som agerade spade. 

viljan att vara mig, inte längre sträva efter perfektion. viljan att vara människa & inte nån jäkla robot

sommaren 08 <----> sommmaren 09

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

i den här delen av storyn kommer jag fokusera mer på hur jag förstod att jag inte mådde bra, och i nästa del skriver jag mer om hur jag sedan gjorde något åt det & "kom tillbaka".

det var ju så att den här livsstilen som jag trodde mig må så bra av, den var inte hållbar. jag gick såklart ner i vikt, men till en början gick det ganska långsamt - sedan gick det desto snabbare, tappade nog ca 12 kg på ca 5,5 månader. och trots att min livsstil inte handlade om vikt från början, så var det ju ändå det som blev det mest tydliga resultatet. jag kan inte minnas att jag "trodde att jag var tjock" eller något sånt, men jag hade ändå svårt att hänga med i svängarna. man ser ju sig själv varje dag och jag märkte på riktigt inte att jag hade gått ner mycket i vikt (att jag gått ner hade jag absolut förstått - jag tänkte att det var pga godisförbudet). inte förrän andra runt omkring mig började påpeka det, då började jag successivt förstå och verkligen inse vad jag hade gjort mot/med min kropp. minns att flera klasskompisar, några av mina närmsta vänner och framför allt mamma började reagera på att jag gått ner i vikt. och till detta bör kanske tilläggas att jag aldrig varit direkt mullig, men däremot en ganska kraftigt "byggd" & muskulös tjej. så det är klart att mina nära reagerade när jag helt plötsligt blev slankare & mer "urholkad". jag tappade inte bara fett, utan även mycket muskler under den här tiden.

jag hade nämligen dansat disco sedan jag var 9-10 år, men under våren 2008 slutade jag dansa discodans & minskade från ca 4 danslektioner/v till endast 1 (då blev det street istället) - tränade kanske någon enstaka gång/v på gym utöver street'en, men annars mestadels promenader. så min träningsrutin förändrades ganska drastiskt från mer explosiv & högintensiv träning till mer lågintensiv sådan. detta i kombination med att inte få i sig tillräckligt med energi, säkert alldeles för lite protein totalt sett även om proteinintaget säkert var ganska högt procentuellt sett.

till slut började jag sakta men säkert förstå, att jag faktiskt var väldigt olik mig. inte bara i kroppen utan även i personligheten. minns att min klasskompis sa att jag inte skrattade lika ofta som jag hade brukat göra längre. jag vet inte om jag kunde ta det till mig då, jag svarade säkert "jaså, nämen, tycker du inte? .. haha (fejk)." typ. men kanske var det ändå så att jag innerst inne visste att det stämde. jag var inte riktigt mig själv längre. men det var nog först när mamma började visa en ordentlig oro (vilket jag då tyckte var skitjobbigt såklart) som jag förstod hur illa det var & att jag att jag var tvungen att göra något åt det. helt plötsligt förstod jag att jag hade blivit "för hälsosam". kunde zooma ut och se från ett annat perspektiv. då fick jag helt plötsligt en stark beslutsamhet att gå upp i vikt och bli mitt "gamla jag" igen.

fortsättning följer..


två bilder på mig från sommarstugan år 2008. kan inte förstå att detta var jag. 

Likes

Comments

View tracker

okej. jag har alltid varit en prestationstjej, den duktiga, den kloka. men under en period i mitt liv tappade jag lite bort vem jag var bakom de där egenskaperna.. egenskaper som å ena sidan kan vara positiva och leda till mycket gott. men å andra sidan kan vara totalt förödande för ens välmående.

jag tror att när man börjar gömma sig själv, drar ur kontakten till sina känslor, ignorerar allt som gör en mänsklig & istället börjar leva enbart för att prestera enligt den "perfekta mallen", då är man fel ute. det vet jag nu, tack vare att jag inte visste det då.

januari 2008.

det var då det började, helt oskyldigt med ett klassiskt "godislöfte", ni vet. ät inte godis på x antal månader så får du x antal kronor av mamma & pappa. det handlade inte om min vikt eller mitt utseende, att jag var missnöjd med mitt yttre, utan bara om att jag var trött på sött (som de flesta efter jul&nyår) & såg det som en "rolig/bra utmaning" att göra -  brorsan hade dessutom övertalat mamma&pappa om att vi skulle få pengar av dem om vi klarade 6 månader, dock sa dealen att vi fick göra undantag på kalas. jag "tvingades" (av mamma, tough love!) bryta mitt löfte efter ca 5 månader & DÅ var utmaningen att äta godis igen.

för eftersom jag ju är (/var?) både en prestationstjej & ett kontrollfreak, så utvecklades mitt godislöfte snabbt till något mer. snart ville jag inte längre ha fika på släktkalas eller vid andra sociala sammanhang. tyckte inte att jag "behövde det där sockret" längre - jag minns att det var lite den inställningen jag hade under våren. jag gillade helt enkelt kontrollen jag kände när mitt sötsug försvann. men den där kontrolldjävulen i mig ville ha mer. 

successivt byggde jag upp en högre barriär mellan mig & maten. jag uteslöt fler & fler olika livsmedel, som jag förmodligen ansåg inte var tillräckligt nyttiga, men åt fortfarande ganska ofta - ca 6 ggr/dag ibland - vilket gjorde att det var svårt för människor i min omgivning att upptäcka vad jag "höll på med". den största skillnaden sedan innan var nog egentligen att jag ALLTID skulle äta väldigt hälsosamma OCH energifattiga (!) livsmedel. jag blev så otroligt noggrann. även med vilka tider jag skulle äta, så att det skulle vara sådär regelbundet & "bra". 

för jag trodde fortfarande att jag gjorde min kropp en tjänst, att jag var hälsosam. när jag i själva verket höll på att sakta förvandla mig själv till en allt annat än hälsosam, robotliknande maskin som bara skulle mata på utan att känna efter. 

fortsättning följer.. 

Likes

Comments