#gymnasieexamen2017, Vardag

Wow, det är redan onsdag, vart tar dagarna vägen? I måndags körde jag igång med en ny kurs: Religionskunskap 2. Med handen på hjärtat kan jag säga att det inte är en kurs jag sett fram emot, men det finns inte så mycket annat att göra än att ta tag i saken. Faktum är att jag inte har så många kurser kvar att välja emellan och den tanken gör mig otroligt glad. Hur som helst, jag kunde skicka in den första uppgiften redan igår och ganska fort fick jag tillbaka ett C i resultat. Jag förstår inte vad som har ändrats eller hur jag lyckas, men på något sätt verkar det som att jag har trollat fram lite krafter att prestera bättre nu än i höstas. Idag satte jag igång med uppgift 2 av 4, som egentligen inte skulle göras förrän nästa vecka, och jag planerar att kunna skicka in den imorgon. Jag fick också tillbaka resultatet på det slutprov jag skrev i fredags och blev glatt överraskad av att se ett D. Nu återstår bara betygssamtal för den kursen.

I måndags fick jag också bekräftat att jag, när jag är klar med nuvarande kursen, får göra en prövning på Religionskunskap 1 för att förhoppningsvis kunna ändra mitt F till godkänt. Wish me luck!


För att skriva någon rad om träningen också - det har inte gått alls. Varken igår eller i måndags mådde jag särskilt bra. Huvudvärk, frossa och en konstig känsla i kroppen. Jag hade så fint planerat ett litet träningspass ikväll men nej, efter lunch fick jag ont i magen, illamående plus att huvudvärken kom tillbaka. Jag drabbas av sådan ångest för att jag hade kommit igång så bra med träningen och för att jag känner mig så helvetes lat, men vad ska man göra när man inte är i form?

Likes

Comments

Borderline

Jag har återigen gått in i en period då jag inte vill skriva om hur jag mår, eller snarare inte kan. Kanske handlar det om att jag själv lever i förnekelse och inte vill inse, kanske handlar det om att jag inte vill vara en börda eller så kanske det helt enkelt handlar om att jag inte kan. Jag vill inte se sanningen, jag vill inte ta in verkligheten och jag vill inte känna det jag känner. Jag kan inte. På ett eller annat sätt är jag inne i samma "beteende" som för några månader sedan, som när jag inte hade något annat val än att stänga av för att klara av dagen.

Smärtan härjar inom mig och försöker bryta igenom, men jag vägrar. Aldrig i livet. Jag försöker vara stark och stänger det ute. Förnekar, ignorerar, stänger av och försöker hålla ihop, men jag har gått igenom det här nog många gånger för att veta hur det funkar. Förr eller senare raserar allt och jag går sönder. Allt kommer tillbaka; mörkret, tankarna och det jag så desperat försöker fly ifrån. Jag går igenom helvetet och när det händer tror jag att det aldrig kommer att försvinna, att jag inte kommer överleva den psykiska smärtan. Efter timmar, efter natten eller efter någon dag så är det borta och jag börjar om. Jag förnekar och låtsas, tills det knäcker mig igen.

Jag vet inte varför jag skriver det jag skriver, eller om jag ens kommer att publicera det. Någonstans bland orden försöker jag väl kanske förstå mig själv eller så kanske jag försöker lätta på hjärtat och hitta någon slags räddning. Eller, så kanske jag inte längre bryr mig om dessa spärrar jag satt upp för vad jag ska hålla inom mig. Sanningen är att jag håller så mycket inom mig att jag håller på att explodera. Sanningen är att jag inte har någon jävla aning om hur jag ska ta kontroll över det jag är så ofattbart maktlös för. Sanningen är att min insida är så förbannat trasig och jag känner hur jag håller på att knäckas, hur jag går sönder mer och mer för varje gång det händer, hur mycket svårare det blir att vara stark och hur tungt det är att låtsas som att det inte förgör mig - att låtsas som ingenting.

Likes

Comments

Vardag

Alla Hjärtans Dag tillbringade jag med min lillasyster; det bästa sällskapet. Vi spelade lite spel, kollade film och löste korsord. I onsdags tog jag ett varv i skidspåret och skrev färdigt min sista examinationsuppgift. I torsdags träffade jag Charlie och vi käkade lunch, fikade samt uträttade ärenden. Under kvällen pressade jag mig igenom ett litet träningspass här hemma och fy tusan den träningsvärken som följde. I fredags träffade jag studievägledaren lite snabbt innan jag gav mig av till skidspåret och landade på 6,6 kilometer. Mjölksyran i armarna var total men förutom det så var det så härligt att röra på sig ute i solen och den friska luften. Väl hemma igen tog jag mig an slutprovet och det var allt annat än roligt. Jag presterar verkligen inte bra under tidspress, fy så jobbigt. Igår firade vi mammas födelsedag, såg melodifestivalen och sedan övernattade jag hos familjen. Imorse vaknade jag upp till frukost på sängen av min syster, följt av att vi spelade monopol innan jag tog en sväng till affären och slutligen hem igen. Resten av dagen ska troligen tillbringas med serier och det känns inte så dumt. Tyvärr blev det inte alls fem träningspass den här veckan, utan bara tre, men omständigheter är omständigheter och jag startar om imorgon.

Likes

Comments

#gymnasieexamen2017, Vardag

Jag har just skickat in kursens sista examinationsuppgift. På fredag väntar slutprovet och så är det dags att registrera en ny kurs igen. För fem veckor sedan hade jag så mycket ångest när jag såg hur mycket det var att göra med den här kursen och jag var så stressad över hur jag skulle få tiden att räcka till. Allt skulle bara gå åt helvete, men det har gått bra och det var faktiskt inte riktigt lika mycket att göra som det såg ut på pappret. Fem veckor har flugit förbi och på fredag kan jag äntligen bocka av Samhällskunskap 2 från listan.

Jag har så himla svårt att greppa hur mycket jag har fått gjort och hur lite jag faktiskt har kvar nu. Det kändes som så nyss jag stirrade på det där pappret med de tio kurserna, 800 poäng som skulle läsas på heltid fram till sommaren. Mitt första år på gymnasiet, 2012, är det enda skolåret jag följt till punkt och pricka, utan avhopp eller någon individuell planering. När jag satte igång med det här skolåret, så kändes det som en fasansfullt lång väg att gå. Någonstans så trodde jag inte riktigt på att detta skulle bli det sista, att jag faktiskt skulle bli klar med gymnasiet någon gång. Hur fan skulle jag klara det? Jag som ger upp vid minsta motgång, jag som inte kan fullfölja något?

I höstas satte jag mig en kväll och konstruerade ett eget, färggrant och roligare dokument över mina kurser, där jag allt eftersom har kunnat skriva in mina betyg och bockat av kurser. Nu är det bara fyra luckor som står tomma och väntar på ett betyg. Jag kan inte greppa detta!!

Nu har jag bara tre kurser kvar, 250 ynka poäng, och jag är färdig med skolan om max 13 veckor. Det är så svårt att få in i skallen, att jag faktiskt äntligen kommer att bli färdig och att jag kan se slutet på tunneln nu. Av mina fem långa skolår så är detta det jag kan vara mest stolt över. Jag har suttit här vid skrivbordet med datorn, läroböcker, anteckningsböcker och jag har gjort mina uppgifter. Jag har inte gett upp och om några veckor blir jag färdig med något som så länge kändes helt omöjligt för mig. Jag fullföljer något, jag når ett mål och för kanske första gången i mitt liv uppnår jag något. Det är så jävla stort för mig, att om några veckor kunna säga att "jag gjorde det". Fy fan vad jag är stolt idag!

Ännu en bild från i höstas. Sedan den här bilden har jag tappat ytterligare 9-10 kilo, börjat använda glasögon på nästan daglig basis, och även om jag mår dåligt vissa kvällar och tjurar som en barnunge så skulle jag ändå vilja säga att jag mognat lite till, att jag har blivit mer vuxen. Sedan hösten har jag också bestämt mig för att äntligen (!!!) lämna håret ifred och låta min naturliga hårfärg växa ut, hur förjävligt det än kommer att se ut under den långa tid det kommer att ta. Allt detta är något jag är stolt över, något jag kan kalla "framgång" då jag inte trodde att något av detta skulle ske, inte ens att jag skulle kunna använda glasögonen varje dag och absolut inte att jag skulle kunna motstå att färga håret.

Likes

Comments

Vardag

Natten har varit ganska dålig. Jag sov några minuter, vaknade till av mardrömmar/hemska tankar, sov några minuter, vaknade till av ont i magen, sov några minuter, vaknade upp panikslagen och så gick det runt hela natten. Ska det vara så jävla svårt att få sova? Jag tror faktiskt att mycket av mina sömnproblem, just nu iallafall, sitter i huvudet. Den här medvetenheten om att jag haft så många dåliga nätter den senaste tiden gör att jag har svårt att slappna av. Jag går och lägger mig med tanken "undra om jag får sova något inatt" eller "jag kommer inte kunna sova ändå" och då blir det så. Låter det vettigt? Delvis är jag också rädd för att somna, för jag är så rädd för mina drömmar och liksom "bilder" som gör sig påminda. Ibland är jag också rädd för att inte kunna sova, för att återigen spendera en natt med att gråta, stirra i taket eller bara vrida och vända. Ibland är det värre än mardrömmarna - att vara vaken och bara ligga där med tankarna. Det mesta kommer fram på natten; känslor, tankar, tomheten. Allt känns så mycket verkligare och jag blir mer sårbar. Depressionen kickar in. Varför är det så?

Hur som helst så klev jag upp just före 08.00, tog värktabletter och la mig igen tills tabletterna började kicka in. Efter lite frukost tog jag faktiskt tag i disken och soporna. Kring 10.30 fick jag masa mig iväg till tandläkaren och det var med riktigt tunga steg. Fan, jag övervägde starkt att vända om och springa hem igen. När jag satte mig i stolen fick jag höra att jag faktiskt hade två tänder som skulle lagas och jag kände hur paniken steg. "Två?!" Den ena klarade jag av utan bedövning, för att hålet var så litet, och jag är så stolt över mig själv för det. När det kom till den andra tanden bedövades cirka halva munnen och jag var så rädd att jag skakade hela tiden. Min rädsla för tandläkaren är helt sjuk, fy tusan. Det gick hur bra som helst och det är nästan fånigt att jag mått så dåligt över det här besöket. De tog också avtryck av mina tänder så att jag ska få en bettskena. För cirka ett år sedan fick jag veta att jag gnisslar tänder i sömnen (& att det låter förjävligt) men jag har inte lagt så mycket tanke på det. Idag fick jag känna av hur spända mina käkar har blivit av detta och hur mycket jag har slipat ned mina tänder också, hur kan jag inte ha märkt detta? Om två veckor ska jag tillbaka och får väl förhoppningsvis den där skenan, hur jag då ska lyckas behålla den i munnen.

(Bild från google)

Hur går det med träningen då? Förra veckan lyckades jag faktiskt trycka in fyra träningspass. Jag hade planerat onsdag och lördag som vilodagar, men igår mådde jag illa större delen av dagen och fick inte i mig särskilt mycket mat så det fick också bli vilodag. Idag är jag så förbaskat irriterad på mig själv, för att det måste bli vilodag idag också. Jag har sådan hemsk värk så det går inte alls. Nåväl, ny vecka och nya tag. Banne mig om jag inte får in fem träningstillfällen den här veckan. Imorse kunde jag även konstatera att vågen låg på prick -19 kg igen efter att ha varit lite panikslagen över att jag hade hoppat upp ett kilo senaste veckan, men nu är jag back on track. Igår fick jag faktiskt kasta ut lite kläder jag köpte förra året, som var alldeles för stora nu. Jag kan inte ens förstå det själv men jag är så jävla glad!

Likes

Comments

Vardag

I torsdags satt jag med skolarbetet cirka två timmar och skickade sedan äntligen in veckans uppgift. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte ägnat särskilt mycket tid eller energi åt skolan den här veckan. Uppgiften gjorde mig så frustrerad och det blev nog mer fel än rätt så jag är faktiskt ganska glad att den inte är betygsgrundande. Igår startade jag dagen med fyra timmar på jobbet och det kändes förbannat skönt, eftersom det inte har blivit särskilt mycket arbete för mig på sistone. Fram till kvällen gjorde jag faktiskt inte så mycket annat än att kolla serier och efter middagen tog jag mig igenom ett konditionspass som jag hittade på youtube.

Efter en natt med dålig sömn vaknade jag kring 07.00 med träningsvärk cirka överallt, och ungefär en timme senare satte jag igång med städningen. Planen var att verkligen storstäda lägenheten och dammtorka varenda vrå, men efter jag skrubbat runt i hela badrummet så blev det bara ett varv med dammsugaren över resterande ytor. Kring lunchtid gav jag mig av till familjen där vi har kollat videoklipp, snackat, käkat tacos och svamlat på som vanligt. Jag har kommit hem för ungefär en timme sedan och nu är det alldeles strax dags att kolla Melodifestivalen. Det spelar ingen roll om det bara är skit, jag bara måste kolla vem som vinner.

Igår hade jag väldigt svårt att sova. Jag var ledsen, jag var besviken, jag var orolig, jag var panikslagen och jag var fylld av ångest. På måndag ska jag tillbaka till tandläkaren och jag har sån obeskrivlig ångest för det. Nästa vecka väntar också slutspurten på kursen, förberedelser inför nästa kurs, fler träningspass och förutom vardagliga hushållssysslor så måste jag ta hand om min enorma tvättkorg till sist. Alla dessa "måsten" kommer med så mycket press och stress. Även fast jag vet att allt kommer gå bra så får jag så mycket ångest. Jag håller så mycket inom mig, saker som jag kanske behöver få ut men som jag inte vill dela av mig av, saker som krossar mig och saker som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag känner mig maktlös och tom.

Likes

Comments

Den senaste veckan har jag varit irriterad största delen av dagarna. Jag är så medveten om det själv också, och jag har tänkt för mig själv att "sluta vara så otrevlig" eller "varför är jag så irriterad?" Varenda liten sak stör mig och jag kan inte slappna av eller bara bli glad, vilket gör mig ännu mer irriterad. Här hemma kom jag på mig själv med att börja gråta åt Paradise Hotel (bara den tanken är skrattretande, vem gråter åt det?!), för att några sekunder senare börja gapskratta och inte fatta någonting. Vad är det som händer med mig egentligen? PMS.

Nu vet jag att det finns personer som inte tror på att det finns något sånt, att detta är något man hittar på som någon slags ursäkt eller att man helt enkelt bara överdriver osv. Om man frågar mig så är PMS verkligt till största möjliga grad och det är en jävla pina. Varför skulle jag hitta på ytterligare en "ursäkt" för mitt humör om det inte skulle ligga sanning bakom det? Makes no sense. Detta är dock något som "bara" påverkar mig några dagar i månaden, inte alltid varje månad heller och inte alla månadens dagar, så det är jag tacksam över men samtidigt är det lika förjävligt när det inträffar.

Humörsvängningar, mixade känslor och en lite smått snedvriden bild av verkligheten är något jag har fått vänja mig med, något jag fortfarande försöker vänja mig med, när det kommer till mitt psyke. Förra våren kämpade jag med den överdrivna ilska jag bar på och någonstans kunde jag sedan begrava den. Visst, jag kan fortfarande bli arg men inte lika lätt och inte över små obetydliga saker, inte på samma sätt som förut. Under dessa dagar så bubblar allt liksom upp igen. Jag blir inte arg men jag blir så otroligt irriterad och jag kan liksom inte kontrollera det. Ibland vill jag bara skrika men jag biter mig i tungan så gott det går, för jag vet att det är över om några dagar. Jag hatar mig själv för dessa dagar, för att jag tappar humöret fastän jag kämpat så hårt för att behålla kontrollen. Jag vill bara isolera mig tills det går över. Är det bara jag som har dessa problem?

(2014)

Likes

Comments

Vad jag kan minnas så har jag haft "problem" med socker de senaste tio åren. Godis, läsk, glass, kakor osv. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt första gången när jag var fjorton år och jag började älska träning. Första året i Luleå gick jag på gymmet nästan var och varannan dag, samtidigt som vi hade danslektioner ungefär tre dagar i veckan. När jag flyttade hem igen första gången så satte jag igång med skidåkning och ägnade mig åt lite styrketräning, om det är vad man kan kalla det, hemma.

Så småningom flyttade jag tillbaka till Luleå och utanför danssalen hade jag svårt att ta mig iväg till gymmet. När jag började med mina nya mediciner och slutligen flyttade hem igen så hade jag ingen energi alls. Största delen av min fritid ägnades åt att sova eller äta, absolut ingen motion. Jag visste att jag hade blivit större, men det sjönk inte in ordentligt förrän jag såg bilderna från balen. Jag ville så gärna gå ner i vikt men jag var inte beredd att ändra mina matvanor eller röra på mig. Vad ska man säga? Jag var för lat.

På lite drygt 16 månader gick jag upp nästan 30 kg och jag mådde så dåligt när jag förstod det. Jag har använt mat både för att belöna mig själv och för att undvika ångesten. Både hetsätit och tröstätit. Idag trivs jag bättre med mig själv och jag använder inte längre maten på ett sätt som är skadligt för mig, men det är fortfarande mycket jag vill förändra och jag är absolut inte nöjd. Ofta mår jag dåligt över hur mycket jag skadade min kropp och ofta tänker jag "vad fan har jag gjort med mig själv?"

Sedan jag kom hem från Umeå har det varit kaos för mig när det kommer till sockret. Före det så skötte jag mig ganska bra, med kolhydrater och socker enbart på helgerna, men de senaste veckorna har varit kämpiga. Den här veckan har jag försökt skärpa mig och jag har snart klarat av tredje dagen utan socker. Skärpning! Hur går det med snusandet då? Just nu är det inte aktuellt för mig att sluta snusa, även om jag kanske skulle vilja det. Att göra ytterligare ett försök utan både socker och snus, nej det kommer inte att gå. Jag snusar hellre än trycker i mig en massa socker. Nu vill jag verkligen komma tillbaka till läget där jag är nöjd med mig själv.

Likes

Comments

Vardag

Min dator har blivit kaputt så jag har varken kunnat skriva eller göra mitt skolarbete. Det kommer upp en jävla massa reklam, jag kan inte ha två flikar öppna samtidigt, det tar en evighet innan jag kan öppna ett dokument (de gånger det faktiskt går), den är allmänt seg och jag vill kasta den i golvet så fort jag ser den. Vad gör man då? Då köper man en ny. Jag är mitt uppe i en kurs, mitt uppe i en uppgift och mitt läsår är snart slut, så jag har inte tid att börja skicka in datorn på lagning eller liknande. Det kanske låter dumt men fan, jag har inte tid med detta!!

Jag har tillbringat dagen med mamma i Luleå och dra mig baklänges vad det har gått pengar. Har hämtat ut nya datorn, beställt nya glasögon och kommit hem med lite annat också, som vanligt. Ibland får man unna sig och det mesta var faktiskt välbehövligt. Förutom affärer har vi käkat lunch och besökt hudläkaren, vilket egentligen var hela anledningen till dagens resa. Som vanligt slutade den här dagen med huvudvärk, vilket händer när jag är bland människor och utan glasögon hela dagen. Förövrigt så har det varit en trevlig mor-dotter-dag.

Nu då? Jag ska försöka vänja mig vid den här skärmen och det här tangentbordet inför imorgon, då jag måste ta tag i min uppgift på riktigt. Men åh, vad jag är nöjd med det här köpet - så snabb och inga virus (än så länge)! Jag har faktiskt velat skriva den här veckan men som sagt har jag inte kunnat, så kanske jag har tid att göra det nu då istället. Vi får se.

Likes

Comments

Borderline, Vardag

Igår återförenades jag äntligen med skidspåret. Kan ni tänka er att det funnits en tid då jag åkt skidor i princip varje dag? Att jag haft den konditionen och styrkan är helt ofattbart, för mina ben var ganska slutkörda efter tre kilometer igår. Jag älskar dock att åka skidor, visste ni det? Det är en känsla av frihet och det blir en slags terapi för mig att vara ute i friska luften, plus att det är riktigt bra träning. Jag är så taggad på att komma igång med träningen ordentligt, särskilt skidåkningen.

Hur som helst, igår fick jag också återförenas med familjen igen efter deras semester och jag tillbringade största delen av dagen där. Jag kan faktiskt inte minnas vad jag gjorde av kvällen. Laddade ner ett nytt mobilspel som jag blivit riktigt beroende av och jag spelade ända tills jag somnade. Idag då? Kollade en film imorse och svamlade bort hela förmiddagen, sedan har jag kikat in en sväng på förskolans öppet hus innan jag tog hem lillasyster. Efter cirka en halvtimme på affären så har vi kollat tv och löst korsord fram till middagen. Jag har kommit hem för ett tag sedan efter att även ha kollat lite på hennes gympa i sporthallen. Planen var att jag skulle träna lite ikväll också men jag har en jävla träningsvärk i både benen och magen (kanske latmasken tar över lite också) så jag skippar det. Hej mobilspel!

De två senaste veckorna har jag försökt, verkligen försökt, skriva om vad som pågår inom mig, men det går inte. Jag vet inte vad jag känner och mina tankar flyger åt olika koll. Det är kaos inom mig, men jag kan varken skriva eller prata om det. När jag skriver så blir det för "mörkt" eller så hjälper det mig inte alls; det lättar inte på mitt hjärta. Det blir inte bättre av att skriva om det och det blir inte bättre att prata om det. Det lättar inte på bördan och det gör det inte mer uthärdligt. Hur mycket jag än försöker så går det inte över. Tankarna försvinner inte, självbilden blir inte bättre och tomrummet fylls inte. Jag försöker, varje dag, och det måste väl räknas som något? Man kan inte kräva så mycket annat av mig. Det är det bästa jag kan göra.

Likes

Comments