#gymnasieexamen2017, Vardag

Igår startade jag som sagt en ny kurs: Samhällskunskap 2. Jag försökte mig på den här kursen förra året men jag fick F på de två första uppgifterna jag lämnade in så jag hoppade av ganska fort om mitt minne inte sviker mig. Den här gången har jag en helt ny inställning och fan, jag har ju ett mål. Igår fyllde jag i två "enkäter" och fick sedan inse att man tydligen skulle ha boken i digital form så det var bara att beställa skiten och vänta på inloggningsuppgifter som aldrig kom. Hips vips hade jag väntat hela dagen och inte gjort så mycket alls.

När jag vaknade imorse fick jag se att inloggningsuppgifterna äntligen hade kommit, men se på fan, då ville datorn inte samarbeta. Efter ungefär en timmes panik fick jag den att fungera och jag kunde till sist sätta igång med skolarbetet. Dra mig baklänges, det är jävla mycket att göra med den här kursen. Förutom cirka en halvtimmes paus för lunch och lite disk så har jag suttit med uppgiften från 10-15. Bara för några minuter sedan kunde jag sätta punkt för den första delen av uppgiften, som slutade på 1500 ord. Kan inte minnas när jag senast har skrivit så mycket, så det blir intressant att se hur mycket jag fått ihop när det är färdigt.

Före lunch kunde jag även konstatera att jag fått ett B i spanska och fan, det gav mig nya krafter. Dock har jag inte riktigt tid att fira, vara lycklig över det eller ens göra en liten glädjedans. Imorgon väntar ett betygssamtal i filosofi och jag måste försöka finna lite ork för att läsa igenom uppgifterna och förbereda mig. Dessutom måste jag försöka vila upp krafterna inför ungefär samma mängd skolarbete imorgon, torsdag och fredag. Den lilla fritid jag har över då? Jag ska nog bara lägga mig framför en serie. Fy och fan vad man blir trött av att läsa, koncentrera sig och försöka förstå den här kursen. Jag började skriva ett inlägg igår så vi får se om jag lyckas skrapa ihop lite energi för att göra färdigt det ikväll. Skulle dock kunna gå och lägga mig för dagen nu, jag är helt slut.

Likes

Comments

Vardag

Fredag morgon satte vi oss på bussen. Jag hade turen att kunna sova till Luleå, där vi bytte buss och sedan väntade ytterligare fyra timmars resa. Väl framme checkade vi in på rummet och jag tror att både jag & Charlie var lika fascinerade av detta otroliga hotell (kolla in Elite Hotel Mimer!!). Senare mötte vi upp Fanny & Lisa för middag innan vi drog med flickorna till rummet, där det blev lite snack och svammel, och så blev det en väldigt tidig kväll när de drog. Fy tusan vad det tar på krafterna att åka buss halva dagen!

Lördagen började med en mäktig frukostbuffé. Wow, jag älskar verkligen att bo på hotell. Sedan drog vi oss i sängen ett tag innan vi begav oss ut på stan. Umeå är nog den mysigaste stad jag har varit i och de människor jag råkade på var så förvånansvärt trevliga (typ kassörskor, i kön till toaletten osv). Hur som helst, lördagen blev riktigt bra.

Vi åt middag på Vezzo och sedan blev det någon drink på O'learys innan vi begav oss ut mot Ålidhem. Kollade in Lisas lägenhet lite snabbt och så hamnade vi sedan hos Fanny, där det blev ytterligare någon drink och lite sällskapsspel. Vi började spela ett helt legendariskt "parti" Monopol, där en viss Louise hamnade i fängelse cirka 6-8 gånger. Det är ju verkligen ett spel som tar en evighet, så vi avbröt spelet och snackade lite grann innan vi tog bussen tillbaka till hotellet, där jag somnade kring 03.00.

Igår vaknade vi ganska tidigt med tanke på omständigheterna och avnjöt ännu en otrolig frukost. Sedan började vi kolla en serie och bara slappade, innan vi mötte Fanny på stan än en gång. Jag återvände till rummet lite tidigare än de andra för att packa och vila upp mig. Under kvällen väntade återigen 6 timmars bussresa, men det gick ganska bra och slutligen fick jag somna i min egen säng. Det kan jag då säga, jag var riktigt glad att återse mitt hem efter en lång bussresa som började ta knäcken på min rygg.

För att summera så har jag haft en riktigt bra helg med mina bästa och saknade vänner. Även om det kan gå månader emellan att man ses så är allt som vanligt och lika roligt när man ses. Det blir en del "catching up" så att säga. Jag är fortfarande alldeles i chock och fascination över Umeå också. Det är verkligen en så himla fin stad och är det någonstans jag vill läsa på universitetet (någon gång i framtiden) så är det där. Jag kan faktiskt se mig själv bo där, vilket nästan är otroligt med tanke på hur sällan jag lämnar kommunen nu för tiden. Stor jävla tumme upp för Umeå, mina fina vänner, hotellet och för helgen i övrigt.

Likes

Comments

Borderline

Idag fascineras jag återigen av hur otroligt fort tiden passerar. För två år sedan satte jag mig hos tatueraren för andra gången. Min första tatuering funderade jag länge och väl på, men faktum är att den andra inte krävde lika mycket tid och planering. Det kändes liksom så självklart. Jag satte mig hos tatueraren exakt en månad från datumet då jag tänkte avsluta mitt liv, exakt en månad efter att jag blivit stoppad och exakt en månad efter att jag sökt hjälp och "checkade in" på akutpsykiatrin.

Jag hade ett armband med precis de orden som är intatuerade på mig och som sagt, det var så självklart. Orden är så himla viktiga och de är en påminnelse för mig om just det; att välja livet. Idag är jag lika tacksam som jag var då, som jag är varje dag, för personen som hjälpte mig - min bästa vän. Faktum är att den personen finns där för mig varje dag, stöttar mig och hjälper mig tillbaka på rätt väg när jag har dåliga perioder. Den personen har funnits där när jag varit på botten och faktiskt räddat mitt liv båda gångerna jag försökt avsluta det. Sådana vänner är så unika och så otroligt värdefulla.

Som jag skrivit så många gånger tidigare så är jag så fruktansvärt tacksam för att jag sitter här idag, ord kan verkligen inte beskriva min tacksamhet för de människor som hjälpt mig under alla dessa år. Ord kan heller inte beskriva den känsla jag får i bröstet när jag tänker på de gånger jag skadat mig själv och de gånger livet känts så olidligt att jag inte har sett någon annan väg ut. Det är svårt för mig att förstå att jag varit kapabel till det. Jag har så obeskrivligt fantastiska människor i min omgivning; människor som ser när något håller på att gå galet, människor som agerar istället för att tveka. Jag är vid liv tack vare dessa människor och det är inte något man glömmer. Jag är evigt tacksam, varje dag och resten av mina dagar. "Always choose life."

Likes

Comments

#gymnasieexamen2017

Imorse fick jag tillbaka resultatet på examinationsuppgiften: 90/100 = A. Jag som trodde att det gick dåligt, kommer jag alltid ha så låga tankar om mig själv? 10.30 ringde jag upp läraren och genomförde min muntliga uppgift. Se på satan, jag var inte ens i närheten av lika nervös eller panikslagen som jag väntade mig och ja, jag tyckte faktiskt att det gick jättebra så jag är riktigt stolt över att även den uppgiften fick ett A. Tog sedan tag i sista delen av kursen: slutprovet. Jag brukar hata dessa slutprov, eftersom de flesta är ganska knepiga och man bara får en timme på sig, men den här gången hade jag en bra känsla. Nu i eftermiddag fick jag även resultatet på provet, B, och med detta kan jag checka av spanskan.

Det här skolåret handlar för mig om att bara få betyg på kurserna och slutligen få min examen. Jag har inte lagt ner mer arbete än jag har behövt för att klara kursen och jag har inte brytt mig så mycket, för om jag bara får min gymnasieexamen så kommer det vara nog för mig. Det här med att bli färdig med skolan är ett stort steg för mig, då jag aldrig trodde att det skulle bli av. Jag kunde liksom aldrig se "slutet på tunneln" så det känns så overkligt att jag gör det nu. Poängen med allt det här var att jag verkligen har uppskattat spanskan dessa veckor. Det har faktiskt varit en rolig kurs och jag har lagt ner min själ i att lära mig, inte bara att klara kursen, och jag tror att det kommer synas på mitt betyg. Som jag har skrivit tidigare så börjar jag en ny kurs på måndag och jag försöker finna energi för att ta mig an fyra tråkiga kurser. Nåväl, med lite positivt tänkande och blicken mot mitt mål så ska jag klara det.

Hösten 2012, när jag just hade börjat gymnasiet i Luleå. Här hade jag absolut ingen aning om att min utbildning skulle sträcka sig över fem år eller att det skulle komma att heta "gymnasieexamen" istället för "ta studenten". Jag hade heller ingen aning om hur verkliga mina problem var, men jag har också svårt att komma ihåg en period i livet då saker och ting kändes så mycket mindre komplicerade. Tänk hur mycket som ändras med tiden, jag känner knappt igen personen på bilden.

Likes

Comments

Vardag

Jag har faktiskt inte ens tänkt tanken på att skriva något på flera dagar. Vad har jag ens gjort i helgen, och hur blev mitt minne så dåligt? I lördags kollade jag serier typ hela dagen och unnade mig lite glass. I söndags tog jag en sväng till familjen; kollade tv, käkade middag och spelade spel. Kvällen spenderades åt att kolla på resor och drömma mig bort till varmare breddgrader. Åh, jag är så sugen på värme nu. Fy vad jag är less vintern!

Igår började jag förbereda den sista muntliga uppgiften (som ska genomföras imorgon, paniken kryper sakta på!!) och kollade på Jane the Virgin några timmar. Under kvällen tog jag en sväng till affären med mamma och brände sedan lite fett. Den där influensan var verkligen långdragen men nu jävlar ska jag komma igång på riktigt, dags att komma i form!

Idag då? Oj, vad det känns som att jag har gjort mycket. Morgonen började med att jag drog hem till familjen för att tvätta. Har hunnit pyssla lite med min syster under förmiddagen och sedan åkt hem igen för att borsta, borsta, borsta tänderna inför tandläkaren. Tyvärr fick jag veta att jag måste tillbaka om cirka en månad för att laga ett hål, och det känns ju inte särskilt roligt eftersom jag inte är jättebekväm med att någon rotar runt i min mun. Jag har varit rädd för tandläkaren sedan lekis då jag tvingades dra ut en tand, rena rama skräcken! Hur som helst, här hemma har jag diskat, lagat mat och slutligen tagit mig an examinationsuppgiften. Förhoppningsvis gick det bättre än vad det kändes som..

Nu ska jag ta mig an rond 3 med disken och kanske bränna bort lite fett ikväll också, trots träningsvärken från igår. Okej, ta bort kanske, det ska göras! Annars då? Till helgen åker jag på iväg på nya äventyr med en kompis och jag ser verkligen fram emot det (jag kan knappt sitta still i stolen). Förhoppningsvis kanske jag kan pusta ut ordentligt och tänka på något annat än skola, betyg, meritpoäng osv.

I brist på nya bilder så letar jag igenom gamla arkivet och jösses, skulle tro att denna är från 2012. Kan ni förstå att det är nästan fem år sedan? Tiden går så fort.

Likes

Comments

#gymnasieexamen2017, Vardag

När jag vaknade imorse så var jag säker på att jag hade sett fel. Gnuggade ögonen och kollade en gång till. Har man sett på fan, -38 grader?! Tittar ut genom fönstret och funderar på varför inte en själ syns till. Man kan ju undra varför..

De senaste dagarna då? Ja, här har inte hänt så mycket. I tisdags tog jag mig äntligen i kragen och kastade ut julgranen, bytte gardiner och städade lägenheten. Jag har också tagit tillfälle i akt och bara satt mig ner med en bok. Det är synd att man egentligen inte har tid att läsa mer, för böcker är så underskattade. Igår läste jag nog tre timmar och wow, vilken känsla att tappa bort sig i någon annans ord. Man glömmer både tid och rum.

Den här dagen har börjat med att jag försov mig cirka en timme och fy vilken ångest som väntade mig. Jag har försökt förbereda mig för dagens muntliga uppgifter, som jag skjutit upp alldeles för länge, och drabbades av panik över saker som jag totalt hade glömt bort. Nåväl, trots min ångest och nervositet genomförde jag uppgifterna och dra mig baklänges, resultatet blev A på första uppgiften och B på andra. Jag har egentligen inget annat att säga än "äntligen!". Äntligen ett ämne som känns roligt och lätt, som jag inte behöver kämpa med. Man blir också så förbaskat stolt när man gör något man inte trodde man skulle klara.

På måndag kickar jag igång kursens sista vecka, som består av en sista muntliga uppgift, examinationsuppgift och slutprovet. Veckan därefter är det dags att sätta igång med en ny kurs, vilken det då blir. Jag har 100 poäng som jag inte har bestämt mig för ännu, och jag skulle tro att det blir ett sista-minuten beslut. Vad vill jag läsa? Mer spanska? Engelska? Matte? Nej, absolut inte matte. Oj, det är verkligen svårt att välja. Jag kan inte förstå att jag bara har fyra kurser kvar nu och att jag är färdig om några få månader. Slutspurten.

Likes

Comments

Borderline

Jag förundras över hur fort det kan skifta för mig, över hur fort jag kan gå från att ha "en bra dag" till att ha "en dålig dag". Kommer jag någonsin att vänja mig vid det? Finns det några varningstecken? Går det att komma runt det? Jag vet inte. Precis som igår så har förmiddagen varit bra, men plötsligt går luften bara ur mig. Allt blir så tomt, tyst och tungt. Ljuset sugs ur mig och allt blir dåligt, igen. Plötsligt är jag tillbaka i depressionen och kan inte andas.

Ofta när jag tänker tillbaka så fokuserar jag på min utveckling och mina framsteg. Då blir jag stolt och så fascinerad. "Wow, hur har jag lyckats?" När jag tänker tillbaka idag så blir hela jag fylld med panik och ångest. När jag tänker tillbaka idag så har jag fruktansvärt svårt att förstå. Jag blir så otroligt förbannad på omständigheterna, på omgivningen, på livet - ja, på allt, men mest av allt så jävla förbannad på mig själv. Jag tänker på när depressionen kom knackande på dörren. I dagsläget skulle jag inte säga att jag har så överdrivet många minnen från det första året, 2010, men jag minns inställningen man hade gällande depression och det gör mig arg. "Man kan inte vara deprimerad i din ålder", "det är bara att komma över det" osv. Ibland önskar jag att jag hade varit mer förberedd, men man får inte direkt lära sig om psykisk ohälsa i skolan. Ibland känns det svårt för mig att tänka tillbaka på just de första två åren, för att allt i min kropp skriker "det ska inte vara så". När jag blev deprimerad hade jag just fyllt 14 år och jag hade ingen aning om vad det handlade om, vad det var som hände med mig. Det är mycket med den tiden som länge gjorde mig väldigt upprörd, och även om jag idag har lagt det bakom mig så kan det ändå komma upp till ytan ibland. Det skulle inte vara så. Det skulle inte bli så.

Idag har jag accepterat att det förflutna är det förflutna. Jag kan inte ändra på något som varit, hur mycket jag än kanske skulle vilja det, men vissa dagar kan det ändå ha den här effekten på mig. Jag tänker tillbaka på allt som hänt de senaste åren och på ett sätt kan jag liksom se dessa händelser spelas upp i huvudet, om och om och om igen. Idag har jag väldigt svårt att förstå personen jag har varit. Allt jag har sagt, allt jag har gjort, mitt själviska beteende, min förmåga att stänga av allt, alla beslut jag tagit, alla misstag - jag kan inte förstå det. Jag kan inte, för allt i världen, förstå varför jag har gjort som jag har gjort. Egentligen vet jag ju att det mesta i grund och botten går tillbaka till mitt jävla mående, så jag antar att det är bättre att säga att jag inte kan förstå hur jag kunde låta det kontrollera mig så mycket. Det har hänt mycket de senaste åren som jag inte är stolt över och som jag inte kan förstå eftersom jag inte är den människan idag. För mig är det så svårt att förstå eftersom jag idag har väldigt svårt att greppa att jag har varit den människan. Jag kan skylla på mitt mående, på sjukdomen, på galenskap, på vad fan som helst, men det är ingen ursäkt och det förändrar ingenting. Även om jag inte kan förstå hur eller varför så har dessa händelser faktiskt hänt och jag kan inte låtsas som att sanningen är någon annan.

(2013)

En stor del av min ångest gällande det förflutna bottnar i att hur mycket jag än accepterar det eller lämnar det bakom mig, så kommer det alltid att finnas där och vara en del av mig. Jag kommer inte att kunna glömma. Det som också skrämmer mig är det faktum att det förr eller senare kommer fram. Sanningen kommer alltid fram. Om jag lär känna nya personer så vet jag att en dag kommer jag att vara tvungen berätta om mina problem, om personen jag har varit, mardrömmarna om att den personen kommer tillbaka och om möjligheten att det kommer hända. Hur mycket jag än försöker förneka det så kanske den personen kommer tillbaka en dag och fan, det skrämmer livet ur mig. Ibland tänker jag på att packa ihop och flytta långt bort, att komma iväg från allt, men det funkar inte så. Det förflutna kommer alltid att finnas med mig och vissa dagar känns det riktigt tungt, att jag inte kan fly ifrån det. Vissa dagar är det svårt att förstå att jag har såpass stort "bagage" som jag har. Det ska inte vara så. Det skulle aldrig bli så. Fan också!

Likes

Comments

Borderline

De senaste dagarna har jag haft någon konstig ångest i kroppen. Jag bär på någon slags oro som bara tycks växa sig större. När som helst kan jag brista ut i tårar och jag vill bara gräva ner mig i sängen för att slippa. Ofta finns det en anledning till varför jag känner så här och det finns det säkert nu också, men jag kan inte hitta felet. Är inte det lite lustigt? Jag vet vad jag har för problem och att jag har sämre dagar, men ändå fortsätter jag leta efter en orsak till dessa dagar. Självklart kommer detta också bara dagar efter att jag kunnat berätta att jag mår bra nu. Jag får inte säga det högt, jag får inte ens tänka det. Jag försöker lugna mig med "det är bara tillfälligt" men hur kan jag tro på det när det känns som att allt bara stannat av?

Har ni också såna dagar? När man tittar ut genom fönstret och plötsligt så rinner tårarna för att allt är så tyst och fridfullt? Allt är så stilla. Vissa dagar är det vackert att titta på, men dessa dagar så skapar det kaos inuti mig. Jag kan stå och titta en minut, men den minuten känns som en timme. Det känns som att dessa dagar varar i en evighet och jag undrar om dagen aldrig ska ta slut. Har ni också såna dagar? När man lyssnar på musik, stirrar på väggen och känner tårarna rinna? Allt känns så tomt. Jag känner mig så avdomnad och jag väntar på att musiken ska hjälpa mig. Jag väntar på rätt låt som kan berätta för mig vad jag känner eller varför jag känner det jag gör. Jag väntar på att musiken ska läka mig, men det gör den inte. Det är bara ångest och tomhet.

Har ni också såna dagar? När det känns som att ingenting kan göra en glad? Dessa dagar känns det som att jag aldrig kommer att vara glad igen och det är en obehaglig känsla. Jag vet att jag har såna dagar, att jag inte kan göra så mycket åt det och att jag troligen kommer vakna upp imorgon så är allt som vanligt, men tyvärr blir det inte lättare eller mer uthärdligt för att jag vet det. Jag vet också att dessa dagar kommer att inträffa igen och då känner jag mig så maktlös. Har ni också såna dagar? När det viktigaste är att man tar sig igenom dagen? När allt känns som en mardröm? Jag går runt och väntar på att någon ska väcka mig, för det här kan inte vara verkligheten, men det är ingen dröm. Vissa dagar handlar helt enkelt om att kämpa och om att överleva, och det måste vara bra nog.

Vissa dagar är det enda jag klarar av att andas. Vissa dagar känns det som att jag bär hela tyngden av världen på mina axlar och det är riktigt tungt. Vissa dagar orkar jag inte ta mig upp från sängen. Om jag, som idag, ligger i sängen hela eftermiddagen så hatar jag mig själv. Jag blir så ursinnigt arg på mig själv för att jag vill klara mer än det här. För mig är det ett misslyckande, för att jag har så höga krav på mig själv. Vissa dagar klarar jag inte av livet och vissa dagar måste jag gråta mig till sömns för att ta mig igenom det, och jag vill bara få veta att det är okej. Vissa dagar gör jag det jag behöver för att ta mig igenom dagen och om det är att bara ligga i sängen och stirra i taket så måste det vara okej. Det måste väl vara bra nog?

Likes

Comments

I ett försök att hålla mig vaken så kan jag skriva några rader om veckan som varit. Kanske lite förhoppningar för det nya året också? Det vore väl inte dumt. Nåväl, vi får se hur långt jag kommer.

Förra fredagen vaknade jag med feber och halsont så det var inte mycket annat att göra än att sjukanmäla sig. På julafton blev jag hämtad av mamma och spenderade några timmar med familjen, dock kan jag tillägga att jag knaprade alvedon och spenderade en stor del av tiden på soffan eller i fåtöljen. Såklart fick vi besök av tomten och det gav mig lite energi, men sedan blossade febern upp igen under juldagen. På söndagen satte också den hemska hostan in så följande två dagar hade jag ont i både mage och rygg på grund av allt hostande. Jag trodde verkligen att något hade gått sönder inom mig, för det gjorde så jävla ont.

I onsdags började jag äntligen tillfriskna så gjorde ett litet ryck och tog ner julgran osv, usch jag är så less alla julsaker nu. Jag gjorde också den andra skriftliga uppgiften i spanska och fick ett glad överraskning när jag såg resultatet. I torsdags tog jag mig till affären och försökte även plugga lite smått. Skulle nog dock inte kalla mig frisk förrän igår. Jag pluggade en stor del av dagen, skrev lite och fick besök av pappa & Anna en timme. Slutligen tog jag en tidig kväll och la mig.

Idag då? Nyårsafton. Jag har klivit upp 05.30 och gjort mig redo för jobbet, där jag spenderat timmarna emellan 7-12. Nu har jag några timmar ledigt innan jag ska bege mig tillbaka för lite kvällsjobb och jag måste kämpa för att hålla mig vaken. När man sovit, sovit, sovit i en vecka så var det riktigt tungt att kliva upp imorse och imorgon väntar samma sak. Det är alltså vad mitt nyårsfirande består av; jobb. Dock ska jag inte klaga, för jag vet att jag inte hade gjort så mycket om jag var ledig ändå.

Så, 2017.. Oj, det känns så konstigt att säga. Detta är året då jag äntligen (!!!) ska bli klar med min gymnasieexamen efter fem års vacklande studier, och det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att kunna börja jobba på riktigt och att få in lite nya rutiner i mitt liv. Detta ska också bli året då jag och en god vän till mig ska ta tag i träningen. Nu är det dags, inga undanflykter. Jag ska också återse min idealvikt och förhoppningsvis ska jag även få in någon liten resa. Sedan vill jag såklart också få så mycket tid som möjligt med mina vänner och min familj. Förutom allt detta så är mitt mål att hålla mig på samma väg som i dagsläget och att fortsätta förbättras. Jag hoppas att jag och mina kära får vara friska så mycket som möjligt.

Slutligen vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt år och en fin nyårshelg. Tyvärr får jag nog ge upp kampen mot sömnen och vila på soffan en stund. Nåväl, sånt är livet.

Likes

Comments

Borderline

Förbannat förbannat förbannat!! Jag började skriva det här inlägget för en månad sedan och öppnade det åter idag för att lägga till några meningar inför dess publicering. Såklart råkade jag radera hela skiten och det går inte att återställa. Förbannat, hur kan man vara så dum? Nåväl, jag får försöka knepa ihop ett nytt inlägg. Hur som helst, detta skulle handla om vad som har skett inom mig i år, om min personliga utveckling under året. Here we go!

På ett sätt har 2016 varit ett av de värsta åren i mitt liv, men jag har lite svårt att skriva om det för att jag har lite svårt att tro på det själv just idag. I början av året handskades jag med sådan psykisk ohälsa som är svår att beskriva. Jag var arg var och varannan dag, och jag lät det drabba min omgivning. Jag hade ingen kontroll över mina känslor och jag förstod det inte själv. Jag behövde hjälp. Idag har jag så svårt att förstå hur jag kunde bete mig som jag gjorde och vad det var som fick mig att må så dåligt. Under årets första halvår förlorade jag tre stora delar av mitt liv, men det som drabbade mig hårdast var att bli lämnad av någon som jag värdesatte högst. För mig är det svårt att erkänna, för idag vet jag att det var fel, att oavsett hur mycket man älskar någon så ska inte den personen komma på första plats. När detta hände så gick världen under för mig, men ganska fort vände jag på situationen och började förändras. Något jag aldrig sagt högt, och något som jag absolut inte är stolt över, är anledningen varför jag förändrades - jag trodde att hen skulle komma tillbaka om hen såg hur mycket jag hade förändrats. Trots att min anledning var rutten och så fullkomligt fel, så var detta det bästa jag hade kunnat göra. Detta förändrade mitt liv till det bättre.

I år har jag lärt mig så fantastiskt mycket om livet, om kärlek, om familj, om vänner, om saknad, om känslor, om tankar och viktigast av allt - om mig själv. Idag är jag en annan människa än för ett år sedan, och jag trodde aldrig att det skulle kunna hända. Idag är jag en människa som inte kan förstå hur man kan manipulera och behandla människor på det sätt som jag gjorde. Innerst inne vill jag inte kännas vid den person som jag har varit, men jag kommer inte att förtränga det heller, för det är så viktigt att inte glömma. För mig är det så viktigt att minnas vad som kan hända när jag ger upp och slutar bry mig, när jag lever utan hopp.

Jag har redan accepterat att det här inlägget inte kommer bli i närheten av så bra som det jag hade skrivit, men jag ska försöka minnas allt jag tog upp i det förra. Det här året har jag lärt mig att ta hand om mig själv och hur himla viktigt det är att man gör det. Jag har lärt mig att kost och sömn är en stor källa till mitt mående, och att detta är något jag inte har råd att slarva med. I år har jag lärt mig mitt eget värde, att jag inte är värdelös eller korkad och att varken det förflutna eller min sjukdom kan definiera mig. Jag har lärt mig att sätta ner foten, att säga att "nog är nog", att respektera mig själv, att stå fast vid det jag tror på och att jag också förtjänar bättre ibland. Jag har lärt mig att inte acceptera vad som helst och att jag inte bär ansvar för allt som händer. Jag har lärt mig att inte be om ursäkt för någon annans handlingar, oavsett vems handlingar det gäller, och att inte låta någon försöka trycka ner mig. Det här året har jag lärt mig att det inte är fel på mig.

I år har jag hittat mig själv. "I slutet av 2016 visste jag vem jag var." Låter inte så dåligt, va? Jag minns personen jag var innan depressionen satte in och under dessa år har jag försökt hitta tillbaka till den personen. Jag svävade så långt bort att det inte var möjligt att hitta tillbaka så jag sörjde den personen. På vissa sätt har jag hittat tillbaka det här året, men om jag får säga det själv så är jag så mycket bättre än den personen nu. Allt jag gått igenom under dessa sex år, all smärta och allt mörker, har gjort mig så mycket starkare och så mycket mer empatisk. Det har lärt mig att det aldrig är okej att döma någon för det förflutna. Det har lärt mig att jag inte är ensam i världen. Det har gjort mig till den jag är idag, den bästa versionen av mig själv. I år har jag lärt mig att sätta mig själv i första hand. Någon gång under det andra halvåret, i somras kanske, kom jag till insikt om livet och det var så himla viktigt för mig. Jag har lärt mig att se till mina mål, mina ambitioner och mina, dock lite korrigerade, drömmar. Jag har lärt mig att planera för mig själv, för min framtid. Jag har lärt mig att jag inte lever för att vara en del av någon annan.

Det här året har lärt mig att vara ensam - min livslånga rädsla. Jag har lärt mig att vara självständig, fan jag är mer självständig än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag har lärt mig att det inte är farligt att vara ensam, att jorden inte går under för att man är det. I år har jag lärt mig att vara lycklig, både med hjälp av andra och på egen hand. Jag har lärt mig att sätta ett leende, ett äkta leende, på mina egna läppar och det är så himla värdefullt för mig. Jag har lärt mig att jag inte behöver någon annan för att må bra, och med detta menar jag någon partner osv. Jag har lärt mig att acceptera mig själv som jag är. Sedan skulle jag också vilja tillägga att jag har lagt det bakom mig. Jag vet inte om jag skulle säga att det är något jag har lärt mig, men jag är så fruktansvärt lycklig över att för första gången i år kunna säga att jag är över det och verkligen mena det. Jag är så glad över att kunna säga att jag mår bra och veta att det är sanningen. Wow, vilken frihetskänsla.

Jag är säker på att jag har missat något, men jag kan inte skriva en roman så det börjar vara dags att komma till slutet. De två sista styckena är svårast för mig att skriva eftersom de alltid får mig att gråta. I år har jag lärt mig att inte vara självisk, att livet inte är värt att ge upp och att inte sätta min själviska önskan framför min omgivning. Det här året har lärt mig att vissa människor är värda att kämpa för, att vissa människor är värda att stanna kvar och leva för. Det som får mig att gråta är tanken på att mitt liv hade kunnat vara över nu, tanken på att jag varit så nära att ge upp så många gånger. Det som får mig att gråta är tanken på alla ögonblick jag hade missat, på den kärlek och gemenskap jag hade missat, och på tanken att inte få se min syster växa upp och följa hennes utveckling. Just den tanken krossar mitt hjärta. Jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag sitter här idag. Jag är så otroligt stolt över min resa de senaste sex åren, men framför allt just det här året, och jag är så jävla stolt över personen som sitter här. Min sjukdom är en stor del av mitt liv, men det är inte jag och jag tänker inte låta den ta livet ifrån mig.

Det allra sista jag ska skriva handlar om tacksamhet. I år har jag blivit såå mycket mer tacksam för allt och jag tror att jag blivit bättre på att uttrycka och visa den tacksamheten. Jag är så tacksam för de stunder jag får må bra och vara lycklig, men också för de sämre stunderna. Hur är det man säger, stars can't shine without darkness? Jag är också så oerhört tacksam för min underbara familj och mina vänner, lika fina var och en. När det gäller min tacksamhet så vill jag dock vända strålkastaren lite extra mot min mor. Det är så mycket i livet som jag tagit förgivet för att det liksom känts så "självklart" och jag har inte tänkt så mycket på det förrän i år. I år har allt blivit så mycket klarare för mig. Min mamma är min stöttepelare och min bästa vän, men hon besitter också en sådan styrka som jag inte sett hos någon annan och hon har det största hjärta en människa kan ha. Mamma finns alltid där och ställer alltid upp, oavsett vad. Hon har stött på hinder och alltid kommit ut starkare på andra sidan. Min mamma är min förebild och om jag kan växa upp till att vara bara hälften av den fantastiska människa som uppfostrat mig så kan jag skatta mig lyckligast i världen. Utan dig skulle jag inte vara jag. Tack!

Likes

Comments