Vardag

Jag inser att jag fått ihop endast tre inlägg den senaste månaden och de alla handlade om mitt mående om jag inte misstar mig. De senaste två veckorna har jag försökt skriva, för att jag verkligen behövt det, men som vanligt så har det gått åt helvete alltihopa. Maj var en förvånansvärt händelsefull månad och jag tänkte att det kanske är dags att skriva några ord om det, och samtidigt kanske också bryta mönstret av "negativa" inlägg. Here we go:

Fredagen den 12 maj fick jag ett godkänt betyg på mitt gymnasiearbete, vilket var det sista jag behövde och vilket innebar att jag blev klar med skolan. Jag tänkte göra ett separat inlägg för detta då detta faktiskt är en bedrift för mig men jag måste försöka finna någon slags ork, och i ärlighetens namn har detta lite kommit i skymundan då tankarna har flugit i annat. Tyvärr vet jag inte om min gymnasieexamen är färdig ännu men jag hoppas att det löser sig så snart som möjligt, för att kunna andas ut på riktigt och för att det ska kännas mer verkligt.

Onsdagen den 17 maj var det plötsligt dags för min 21-årsdag. Nu inser jag att jag inte hunnit reflektera över detta faktum heller och trots att det är en månad sedan min födelsedag så har jag ännu inte vant mig vid att inte längre säga att jag är 20 år. Hur som helst, dagen spenderades hos min familj med god mat, spel och en tårta som troligen aldrig kommer att göras igen.

Torsdagen den 18 maj packade jag in resväskan i bilen, hämtade min storasyster och sedan bar det av mot nya äventyr. Resan startade med en biltur till Gällivare, där vi mötte upp vår far och begav oss till tåget mot Göteborg. Efter en lång väntan satte vi oss på planet till Kreta. Hur ska jag bäst sammanfatta resan för att inte bli för långdragen? Vi bodde på ett fint hotell, åt god mat, solade och badade. En av dagarna hyrde vi en bil och begav oss till ruinerna i Knossos, som lite omväxling på semestern. I helhet tycker jag att resan var bra och jag har skrattat så jag gråtit. När det började vankas hemfärd var jag dock ganska färdig med Platanias men för att sammanfatta; trevlig och välbehövlig semester.

Söndagen den 30 maj var jag åter tillbaka i kommunen. Om vi backar bandet några steg så lämnade vi Kreta sent på fredagen och spenderade lördagen i Göteborg innan vi slutligen satte oss på tåget för resan upp till Gällivare igen, varifrån jag sedan gasade hela vägen hem. Kommunen var en riktig fröjd för ögat efter en hel helg på resande fot och jag anlände hos familjen vid middagstid, där jag fick en riktigt ordentlig kram av lillasyster.

Sedan dess då? Man kan väl ganska rätt och slätt säga att jag bara har latat mig och låtit tiden passera. Det tog inte många dagar efter att jag kommit hem tills jag gick tillbaka till den sinnesstämning jag hade innan jag åkte. Jag skulle vilja säga att det tog slut där, att det inte gick längre än så, men det vore inte sant. Sanningen är att de senaste två veckorna, kanske allra främst den senaste veckan, har varit dåliga och jag har inte mått bra alls. Mitt mående har resulterat i att jag spenderat mycket tid hemma med serier och korsord, mer än vanligt. På måndag börjar jag äntligen jobba och det ser jag som en nyttig distraktion. Jag vill dock tillägga att allt inte bara varit pest och pina sedan jag kom hem, utan att jag även träffat vänner, äventyrat till Luleå & Övertorneå, festat, umgåtts med familjen samt njutit av sommaren.

Slutligen vill jag också skryta lite med att jag varit snusfri cirka 3,5 månad nu (förutom en enda snus under alkoholpåverkan, men det kan väl inte räknas va?!??). Med handen på hjärtat kan jag också tillägga att vi får se hur det går med det hädanefter, då jag inte alls känner mig särskilt motiverad till att fortsätta vara utan nikotin och då jag har svårt att se hur jag ska ta mig igenom sommaren utan snus. Vilket jävla dilemma!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Borderline

Jag minns allt om den dagen. Jag minns vädret och kläderna jag hade. Jag minns meddelandet och jag minns hur allt svartnade. Jag minns känslan av att marken rasade under mig. Jag minns hur jag föll ner i mörkret, och än idag fortsätter jag att falla..

Sju år har passerat. 2557 dagar. När jag säger det högt så kan jag inte begripa det. För sju år sedan avslutades mitt första "förhållande" (om man kan kalla det så) och jag slukades av depressionen. Jag var 14 år och jag visste inte bättre än att mitt hjärta hade blivit lite krossat. Under det första året trodde jag att det var normalt att må som jag gjorde (och jag säger inte att det inte är normalt heller) men när jag sedan började få höra att jag skulle rycka upp mig, att jag komma över det och att jag skulle sluta vara så ledsen, så startade tankarna om att det var något "fel" på mig - för jag kunde inte. Idag vet jag bättre än att jag var ledsen över "uppbrottet", utan det var helt enkelt vad som triggade igång sjukdomen och förändrade allt. Idag vet jag också att jag inte kommit undan även om jag hade gjort något annorlunda. Hade det inte varit detta som fick bägaren att rinna över så hade det varit något annat.

Från det att jag blev deprimerad så tog det 3 år innan jag sökte hjälp, nästan 5 år innan jag kände att jag blev tagen på allvar och 5,5 år innan jag fick min diagnos. När jag var 14 år så trodde jag att det var en period; att det bara skulle vara "en dålig period" och att jag skulle komma ut på andra sidan. Jag väntade varje dag på att det skulle bli bättre och hoppet var vad som fick mig att fortsätta kämpa.

När jag började förstå att det rörde sig om något annat än tonårshormoner och att det inte bara skulle gå över, så trodde jag aldrig att jag skulle hålla ut så här länge; att jag skulle orka kriga igenom det; att jag skulle få se min 20-årsdag. För bara några veckor sedan fyllde jag 21 och idag vet jag så jävla mycket bättre än vad jag gjorde när allt startade. Jag har lärt känna mig själv på ett sätt jag inte kunnat ana, men jag har fortfarande så otroligt mycket att lära och hantera. Idag kan jag bli så förbannad och ledsen över hur allt har gått till; över psykiatrin, över tabun gällande psykisk ohälsa och över bristen på förståelse. Jag önskar att jag hade fått hjälp tidigare och att jag hade vetat, men samtidigt är jag glad över att jag inte hade en jävla aning för jag vet att jag inte hade klarat av det då. Vetskapen hade förstört mig..

Den "dåliga perioden" blev till mitt liv och när jag tänker på det så slutar jag andas. Jag har bättre och sämre perioder, precis som alla andra. Jag har perioder då jag är såpass frisk som jag kan vara, men det betyder inte att det är lätt. Det betyder inte att tomheten inte finns där, att tankarna inte skenar iväg eller att jag inte måste kämpa. Det betyder inte att det är okej, för det kommer aldrig att bli okej. Jag kommer inte att tycka att det är okej, inte något av det, för det ska inte vara så här. Det som bara skulle vara en dålig period, som bara skulle vara tonårshormoner, blev mitt liv och motvilligt har jag varit tvungen att acceptera det, men det är inte okej.

Sju år. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller kasta något i väggen. Jag är fruktansvärt kluven inför den här dagen och jag vet faktiskt inte vad jag kommer att känna när dagen väl kommer (då detta är tidsinställt). Sju år. Jag tycker inte synd om mig själv, faktum är att jag blir arg när någon tycker synd om mig, men jag tycker synd om den nyfyllda 14 åringen som inget visste. När jag tänker tillbaka så kan jag ibland nästan känna att jag gick miste om mina tonår. När jag tänker tillbaka så blir jag också så jävla arg, och dessa dagar är det nog den känslan som vinner över de andra. Allt inom mig skriker när jag tänker på de första åren - för att det inte ska gå till så som det gjorde.

Jag minns nätterna jag skrek mig hes och dagarna jag grät från morgon till kväll. Jag minns känslan av att det var något allvarligt fel på mig och att mina problem skulle sopas under mattan. Jag minns tankarna om att jag var en besvikelse, att jag var sämre än alla andra och att man skämdes över mig. Jag minns mina uppenbara lögner och "rop på hjälp". Jag minns smärtan, ensamheten, rädslan och här kommer tårarna. Jag kan inte tänka tillbaka utan att gråta, för det ska inte vara så. Det är så svårt för mig att förstå, nästan ofattbart, hur mycket av de senaste åren som jag på ett eller annat sätt lyckats acceptera och godta. Från det att jag var 14 till att jag fyllde 17 så fanns inte psykisk ohälsa. Det var inte något man pratade om och att man skulle drabbas fanns inte på världskartan. Faktum är att jag inte kan fortsätta tänka på saken för att det gör mig så fruktansvärt förbannad. Det är mycket med den tiden som jag "lagt bakom mig", som man inte pratar om, men som är väldigt svårt för mig att förlåta.

Det är dags att börja avrunda inlägget och jag vill avsluta med några ord om hur jäkla stolt jag är över mig själv - för något annat vore galenskap. Sju år, två självmordsförsök, två vistelser på psyket, två diagnoser, otaliga mediciner, otaliga terapeuter, otaliga samtal och otaliga läkare senare - står jag här starkare än någonsin förut. Jag har gjort en ordentlig mängd misstag, fått hjärtat krossat, blivit sårad och sårat andra. Jag har varit glad, ledsen, kär, förbannad, lycklig, deprimerad och allt däremellan. Jag har växt upp, mognat, skärpt till mig och lärt mig. Jag har blivit räddad och jag har räddat mig själv. Jag har kämpat, levt och överlevt. Jag har förändrat mitt liv och jag är så obeskrivligt stolt över den styrka som tagit mig hit. Så, grattis Sverige för vad ni än firar, och grattis Louise för att du är en kick-ass superwoman!!

Sommaren 2010. En skräckslagen 14 åring som uppvisar en glad fasad.

Vill också slänga in en kort påminnelse om att den psykiska ohälsan är LIKA VIKTIG och absolut LIKA JÄVLA FARLIG som fysisk ohälsa. Det är minst lika verkligt och lika hemskt även fast det inte syns utanpå. Det är inget att skämmas över. Låt dig inte tystas och tänk inte ens tanken på att försöka tysta någon annan!!

Likes

Comments

Borderline

Hur mycket jag än vill låtsas så måste jag ibland faktiskt acceptera att jag inte riktigt fungerar som alla andra. Vissa dagar är jag sjuk och jag försöker acceptera det utan att hata mig själv. Vissa dagar måste jag lägga mina höga krav åt sidan och tillåta mig själv att vara sjuk - som idag.

En av sakerna jag har lärt mig om mig själv, kanske en av de viktigaste sakerna, är att se samband mellan det fysiska och det psykiska. Till exempel så blir humöret svajigt när blodsockret sjunker och jag blir lättare nedstämd när jag är trött. Jag skulle inte säga att detta är något jag går runt och tänker på hela dagarna, men det senaste året har jag blivit så mycket mer medveten om att det ofta hänger ihop. Ibland är det skönt att veta att jag är lättretlig pga "jag har sovit dåligt" eller "jag har inte ätit idag". Jag antar att det känns mer logiskt, att det känns bättre än alternativet. Vissa dagar måste jag acceptera det, att jag känner det jag känner och mår som jag mår pga "det är så jag är". Vissa dagar har det psykiska inte alls något att göra med det fysiska, och vissa dagar fungerar det tvärtemot - som idag.

Den senaste veckan har varit tung för mig, av både kända och okända anledningar. Jag har brutit ihop ganska exakt alla kvällar (förutom en) sedan jag kom hem från semestern, och när morgonen kommit har jag låtsats som att det aldrig hänt tills det hela började om igen. Jag fick tvinga mig själv upp från sängen imorse. Kroppen kämpade emot mig; det kändes så tungt och jag var helt slut, vilket jag tyckte var väldigt konstigt då jag sovit som en stock hela natten. När jag sedan satte mig i soffan, en timme senare, så kunde jag svära på att jag hade hög feber. Jag kunde inte längre koncentrera mig, jag fick svårt att andas, den sista orken försvann, det kokade i kroppen och det kändes som att huvudet började explodera. Det visade sig att det inte alls var feber, utan att sambandet fungerar åt andra hållet också.

​Det är länge sedan jag har tillåtit mig att vara sjuk på det här sättet. Det är länge sedan jag spenderat hela dagen på soffan utan att hata mig själv för det; utan att hata mig själv för att jag inte klarar av något annat. I ganska precis åtta timmar har jag suttit i soffan framför en serie och löst korsord, med endast ett uppehåll för lite matlagning. Jag har löst korsord åtta timmar i sträck, en hel arbetsdag, för att distrahera mig själv. Inte för att jag ville det, inte för att jag behövde det och inte för att det skulle få mig att må bättre - men för att det skulle ta mig igenom dagen.

I skrivande stund tittar jag ut genom persiennerna och jag möts av en bild som borde göra mig glad, en bild som borde få mig att känna något. Utanför mitt fönster är gräset hyfsat grönt och solen skiner för tillfället. Jag tittar ut och känner inget annat än smärtan som återigen hittat tillbaka till mitt bröst. Idag känner jag mig skrämmande likgiltig och när jag tar en paus från distraktionerna så känner jag inget annat än smärtan från att vara knäckt. Till skillnad från förra året (året före det, året före det och alla åren sedan allt började) så vet jag idag att dessa dagar kommer och det får jag lov att acceptera. Ibland måste det få göra ont, ibland måste hjärtat få vara lite krossat och ibland måste jag få vara sjuk. Ibland måste jag få stänga in mig från morgon till kväll och göra vad som krävs för att jag ska ta mig igenom dagen. Ibland måste jag få vara svag - för att komma tillbaka starkare en annan dag..

Likes

Comments

Borderline

Jag minns första gången jag skrev om tomheten, att jag använde orden "tom som en burk". Jag hade så många frågor förut, på den tiden då jag inte visste, och ordet ekade alltid inuti mig - "varför?"

Jag kan inte förklara var, när eller hur, men det händer ibland att jag inser svaret på någon av de frågor jag hade förut. Det händer ibland att jag inser något om mig själv, att jag hittar någon förklaring eller drar någon slags slutsats. Det kan vara något jag läser, något jag hör eller så kommer det bara från ingenstans - som idag. Det känns väl lite som att någon tänder lyset, när jag inser, och jag blir så lättad. Samtidigt blir jag också så förbannad på mig själv för att jag inte fattat tidigare och ofta följs det av nedstämdhet, när jag fortsätter att inse..

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har kämpat (och kanske fortfarande kämpar?) med att hitta "meningen med livet". Det kommer dagar då allt känns så meningslöst; då jag är så omotiverad, less, rastlös och ganska nedstämd rätt igenom. Det kommer dagar då jag börjar fundera på vad fan jag gör här egentligen; då jag ifrågasätter mina "planer" för framtiden och vad jag vill göra med mitt liv. För några dagar sedan fick jag faktiskt frågan vad jag vill göra; vad som skulle göra mig lycklig.

De senaste åren har jag levt med något slags beroende av konstant förändring. Jag har sökt efter något som skulle fylla tomrummet, något som skulle få mig att må bättre. Jag var nöjd i några dagar, några veckor eller i några månader, om jag hade tur, och sedan behövde jag något annat - för det var inte nog. För några veckor sedan läste jag (tyvärr minns jag inte var) kommentarer/erfarenheter från människor som lider av borderline eller anhöriga till någon drabbad, där jag fick en förklaring till detta beteende. Anhöriga beskrev det som att man aldrig räcker till, att den drabbade inte får "nog", Jag hade inte riktigt reflekterat över det här beteendet förrän jag kom över dessa uttalanden och plötsligt känns allt så självklart. Hur kunde jag missa det?

Varför räcker det inte? Varför är det aldrig bra nog? Detta beteende (varken hållbart eller sunt enligt min mening) bottnar sig i tomheten, ett jävla sökande efter något som får en att känna sig hel; något som kväver den där ekande känslan av tomhet som bränner ett jävla hål i bröstet - ett hål som inte kommer att fyllas. Det handlar alltså om en jakt på det omöjliga.

Kroniska tomhetskänslor är ett av "kriterierna" för diagnosen, och vad innebär det då egentligen? Det innebär att beteendet är i onödan. Det innebär att dessa försök att fylla tomrummet är i onödan. Det innebär att tomrummet inte kommer att fyllas, åtminstone inte annat än tillfälligt. Det innebär att jag inte kommer undan; att jag inte blir kvitt tomheten - hur mycket jag än försöker.

När jag fick frågan om vad jag vill göra med mitt liv så blev jag både ångestfylld och nedstämd, en kombination som inte alls är särskilt trevlig, för att jag har börjat inse. Spelar det egentligen någon roll vad jag vill göra? De plötsliga förändringarna i mina "planer" för framtiden, är det faktiskt något jag vill eller bara ytterligare en jakt på något som ska fylla tomheten - något som ska göra mig hel? Kommer jag någonsin att bli nöjd med tillvaron? Kommer jag att kunna "nöja" mig? Jag kommer aldrig att bli hel igen - om jag någonsin varit det..

Likes

Comments

#gymnasieexamen2017, Vardag

I fredags skickade jag in gymnasiearbetet för förhoppningsvis sista gången då kursen skulle ha avslutats. Spenderade sedan eftermiddagen ute i solen så jag lyckades bränna både pannan och näsan. Jag underskattar alltid solen och lär mig aldrig - fruktansvärt irriterande. I princip hela helgen har jag kollat serier, vilket är ungefär det enda jag gör nu för tiden. Jag bränner lite fett några gånger i veckan, läser någon sida ur en bok, träffar familjen och nöter en jäkla massa serier. De senaste 36 timmarna har jag också hängt vid datorn och uppdaterat, uppdaterat, uppdaterat i hopp om att läraren ska höra av sig.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att uppsatsen inte är det bästa jag gjort och det är väl nästan förståeligt om det inte blir godkänt, men jag orkar inte bry mig längre. Jag väntar, väntar, väntar på att bli färdig och det är en jobbig situation då jag inte kan göra något annat än att vänta. Mållinjen är så frustrerande nära men jag tycks inte ta mig dit och jag är otålig. Om nio dagar åker jag på äventyr och jag hoppas verkligen att jag inte behöver tänka mer på skolan när jag kommer hem.

Likes

Comments

Borderline

Det kom från ingenstans. Som en blixt från klar himmel, brukar man inte säga så? Jag har haft några bra dagar. Det kändes nästan som att jag började hitta tillbaka till mig själv igen. Det kändes nästan som att allt skulle bli bra, som att allt skulle lösa sig. Tänk att efter alla dessa år så har jag fortfarande inte lärt mig..

Min dag startade med dåliga nyheter, eller helt enkelt nyheter jag inte väntat mig. Under den korta vägen hem kände jag att det började rinna från ögonen och jag svor åt mig själv. Jag var så medveten om att det jag känner är obefogat och att min reaktion är barnslig, men trots det så hann jag knappt låsa upp dörren innan jag bröt ihop totalt. Kan ni tänka er det? Att vara så medveten om att det man känner är fel, men inte kunna kontrollera det? Att vara så medveten om att man gör fel, men inte kunna stoppa det?

När jag äntligen lugnat ner mig och accepterat saker för vad de är så kom mer dåliga nyheter, eller kanske jag bara ska säga att jag stötte på ännu ett "hinder", och jag bröt ihop igen. Jag funderade på varför jag känner så starkt som jag gör och svaret var ganska självklart. Jag har fått nog, bägaren har runnit över, det blev för mycket för mig - kalla det vad ni vill. Kanske den här dagen var den sista knuffen jag behövde utför stupet?

För första gången på några månader, kanske till och med ett år, så känns allt meningslöst. För första gången på länge så känner jag mig riktigt trasig, och jag orkar faktiskt inte försöka sätta ihop allt igen. För första gången på länge så känner jag mig likgiltig, som att jag inte bryr mig längre. För första gången på länge vill jag skrika och gråta tills rösten inte längre bär. För första gången på länge så vill jag bara be allt fara åt helvete. Jag är less, så fruktansvärt jävla less.

Som en blixt från klar himmel. För tjugofyra timmar sedan var allt bra. Är det inte lite fascinerande hur det kan tvärvända så fort? Är det inte lite fascinerande hur en liten grej kan förstöra allt? Är det inte lite fascinerande att jag aldrig lär mig? Det kommer från ingenstans, när man minst anar det. Jag går igenom mörkret igen, och det känns som att det är här för att stanna. Jag orkar inte kämpa emot och jag orkar inte låtsas.


Likes

Comments

Borderline

Jag känner att det är dags att försöka få ihop några ord nu. Det händer inte ofta längre att jag faktiskt känner att jag behöver skriva så jag måste nästan ta tillfället i akt. Jag pendlar emellan att ha så mycket som rör sig i huvudet och att känna mig helt tom, på ett konstigare sätt än vad jag är van vid. När jag inte har fullt upp med alla tankar så sprider sig ett slags lugn i kroppen och jag känner mig nästintill harmonisk. Jag är så van vid ett ständigt kaos i huvudet att denna "sinnesstämning" skrämmer mig, samtidigt som jag blir så frustrerad av att jag ska analysera det hela istället för att njuta av lite lugn och ro. Det kanske rör sig om "lugnet innan stormen"?

Hur som helst, jag inser nu att mina senaste inlägg har haft något med tid att göra och jag nämner alltid hur fort tiden går, hur mycket det skrämmer mig osv, men för mig är det något som framkallar så mycket ångest. Dagarna flyger förbi och plötsligt har ett år passerat. Jag är rädd för att vakna en dag och inse att hela livet har passerat.

För ett år sedan vaknade jag upp i mitt gamla rum hos familjen. Jag minns att det krävde all min kraft för att hålla ihop under den korta bilfärden hem och jag minns att jag bröt ihop totalt så fort jag stängde ytterdörren bakom mig. Än idag drabbas jag av andnöd och panik när jag tänker på den ofattbara smärtan som spreds i kroppen med en sjujävla fart. För mig är separationer det värsta som finns och något jag gör allt i min makt för att undvika, för att det inte finns något som är svårare för mig att hantera. För ett år sedan gick min värld under och jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur det. För ett år sedan kunde jag svära på att jag skulle vara lika förstörd idag; att detta var ett sår som aldrig skulle läka. Är det inte lite lustigt hur fort tiden går och hur mycket som hinner förändras på ett år? Och, läker tiden verkligen alla sår?

För ett år sedan förlorade jag en del av mig själv. Brukar det inte vara så, att man ger bort en del av sig själv tillsammans med sitt hjärta? Jag skulle vilja låtsas som att detta inte fortfarande påverkar mig, men det kan jag inte. När man blir sårad, när hjärtat krossats, så blir det svårare att lita på människor. Det blir svårare att släppa in någon, att låta någon komma nära. Jag skulle vilja tro att vi alla vet att det finns en risk med kärlek. Det finns en risk att man blir sårad, men om så är fallet så är väl kärleken värd smärtan? Det var ungefär hur åtminstone jag resonerade när jag tog risken. För ett år sedan förlorade jag den delen.

Jag skulle som sagt vilja kunna säga att detta inte påverkar mig fortfarande, men om jag gjorde det så vore det inte sant. För ett år sedan stängde jag av, för det var mitt sätt att skydda mig själv och ta mig igenom det. Än idag finns det "delar" av mig som jag inte kommer åt. Det finns känslor som jag inte kan komma i kontakt med, hur mycket jag än försöker. Det finns saker jag inte kan prata eller skriva om, eller ens tänka på, och om jag försöker stöter jag på den massiva mur jag slagit upp runt hjärtat.

Jag har gjort så många positiva förändringar under året som gått så det är inte ofta jag tänker på de mer negativa, och det är inte förrän bara för någon månad sedan som jag började förstå - att jag fortfarande påverkas. Idag är jag en så mycket bättre version av mig själv än vad jag var då, men idag är jag också den som inte vill släppa in någon, den som har svårt att dela med sig av det inre, den som anser att kärleken INTE är värd smärtan och den som är förskräckligt rädd för att bli sårad. För ett år sedan förlorade jag en del av mig själv och den kanske aldrig finner vägen tillbaka.

Likes

Comments

Borderline

Det är så förbannat fascinerade hur fort tiden går, samtidigt som det är så fruktansvärt läskigt. När jag tänker tillbaka ett år så känns det nästan som igår, samtidigt som det känns som ett helt annat liv. När jag tänker tillbaka på hur livet såg ut för ett år sedan så kan jag inte förstå alla förändringar jag gjort sedan dess. Herregud, var ska jag börja?

På 365 dagar, sedan 20 april 2016, har jag:

  • Slutat snusa (igen) - Faktum är att jag redan har varit nikotinfri sju veckor. De två första veckorna var ganska hemska men sedan dess har det gått ganska bra. Det har faktiskt varit lättare än när jag slutade i höstas, kan det vara så att jag inte hann bli lika beroende? När jag tänker på saken dock så blir jag riktigt sugen så nu sätter vi punkt.
  • Gått ner 20 kg!! - Jag är så imponerad av mig själv, verkligen. När jag förstod hur mycket jag hade gått upp i vikt så försökte jag hålla humöret uppe men vem försöker jag lura? Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle lyckas eller att det skulle gå såpass "smärtfritt" som det har gjort. Dock kan jag tala om för er att de sista kilona är riktigt kämpiga, men det kanske också handlar om att jag inte bryr mig lika mycket om vågen längre

Sedan bilden ovan har jag gått ner ytterligare cirka 1-2 kg, vilket inte låter mycket alls, men faktum är att jag ser ganska stor skillnad på den bilden och idag. Jag tycker det är förbannat synd att jag inte har någon bild från förra året för det hade jag gärna velat jämföra.

  • Varit medicinfri!
  • Nästan blivit klar med skolan - Det handlar inte längre om kurser, månader eller veckor, utan om antalet dagar. Jag är klar med skolan om senast 15 dagar. I skrivande stund vill jag bara skrika rätt ut vilken lättnad det är men jag tänker att jag skriver mer om det när jag faktiskt är färdig. Let's face it - det är inte många dagar kvar!
  • "Stått på egna ben" (psykiatrin osv; det jag skrev förra veckan)
  • Börjat ta bättre hand om mig själv - Det är så mycket som kan tas med här så jag vet inte var jag ska börja. För det första så äter jag trettio gånger bättre än vad jag gjorde för ett år sedan och flera gånger bättre än vad jag gjorde för bara någon månad sedan också, tycker jag. Jag har skurit ned ordentligt på socker och kolhydrater, i vissa lägen till den gräns att jag får ångest om jag äter något av det men jag försöker dock bättra mig gällande det. Förutom det så äter jag mer grönsaker, frukt och bär än jag gjort på länge, till i princip varje mål och bara en sådan sak gör att jag känner mig mer hälsosam. För det andra så har jag börjat läsa böcker igen, vilket är såå mycket bättre för mig än att nöta serier hela dagarna. Jag vet inte hur många böcker jag har plöjt igenom den senaste tiden men det är verkligen så avslappnande och skulle väl kanske också säga att det öppnar mina ögon lite, beroende på bok såklart. Det tredje är träningen och glädjen det ger mig. De senaste veckorna har jag verkligen skärpt mig och jag känner mig starkare än jag gjort på länge, troligen sedan jag lämnade dansen. Jag har funnit en youtube-kanal och ett "fenomen" som jag blivit nästintill besatt av; som verkligen gör det roligt att träna. Spontant kan jag också ta en promenad när jag har tid, när jag har tråkigt eller när jag behöver piggna till. När har det någonsin hänt förut?
  • Blivit en annan människa? - Jag har förändrats så mycket på ett år och innerst inne vet jag om detta, men faktum är att jag inte kan skriva om det nu. Förra veckan var riktigt usel för mig och jag vet inte, men efter den senaste tiden har jag allt svårare att se att jag inte alls är samma person som jag varit. Här försöker jag korta av för att det hela inte ska bli ett inlägg om något annat, men helt enkelt: jag återkommer på den här punkten p.g.a. har jag förändrats alls?

Likes

Comments

Borderline

Som jag har nämnt så många gånger tidigare så är tiden något som fascinerar mig, likväl som den skrämmer mig. "Tiden går fort när man har roligt", är det inte så? Ibland kan en dag kännas som en evighet och ibland känns det som att flera dagar passerar i ett svep. "Det känns som att det var igår" är ett uttryck som åtminstone jag kan använda ganska flitigt, men det beror på att det ofta stämmer. Jag antar att det finns minnen/händelser som alltid känns färska i minnet och som kanske alltid kommer att göra det, oavsett om tiden som passerar är en dag, en månad, ett eller tio år..

När det kommer till minnet så är mitt inte det bästa och ja, ibland skrämmer det mig faktiskt lite hur svårt jag har att minnas. Jag är fantastiskt duktig, om jag får säga det själv, på att förtränga. Jag vet inte när eller hur jag lärde mig det och det är egentligen inte förrän de senaste åren jag har förstått att detta är något jag gör. Man kan säga att jag trott att jag valt att glömma, att det liksom är ett medvetet val jag har gjort, men jag blir allt mer förvirrad ju mer jag tänker på saken. Nu var det inte vad detta skulle handla om, men brukar ni tänka på det fascinerande "fenomenet" som är minnet eller är det bara jag?

Det jag skulle komma till, men misslyckades med, är att jag tror att vissa händelser i livet känns så nära i tiden för att de har någon slags påverkan. På rak arm kan jag räkna upp minst fem händelser som får mig att känna den där känslan - att det var nyss. Dessa händelser förändrade mitt liv på ett eller annat sätt. Dessa händelser bidrog till människan jag är idag. Dessa händelser gjorde mig starkare, även om jag inte nödvändigtvis alltid vill komma ihåg det som så.

Jag känner att jag har svårt att komma till poängen med det jag vill skriva om, men på sätt och vis kanske jag börjar komma dit nu; 13 april 2016. Wow, det har redan gått ett år (och här kommer vi tillbaka till hur tiden är både fascinerande och skrämmande). Länge trodde jag att psykiatrin alltid skulle komma att vara en del av mitt liv med kontinuerliga samtal osv. När jag fick diagnosen, redan när jag fick den felaktiga, så trodde jag aldrig att jag skulle klara mig utan och det kom som en chock för mig när det var dags att lämna psykiatrin för exakt ett år sedan.

Med handen på hjärtat kan jag säga, och här kommer uttrycket igen (!!), att jag minns det som igår. Jag var skräckslagen över det hela och den första tiden var jag så övertygad om att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag skulle kontakta dem igen men jag var också så fast besluten att härda ut. Jag ville visa att jag klarade det här själv. När jag gick hem från det där senaste samtalet med min kontaktperson så kunde jag aldrig föreställa mig att den här dagen faktiskt skulle komma.

När jag tänker tillbaka på det hela så väcker det oväntade känslor för mig. På vissa sätt så känner jag lättnad och stolthet, just för att jag aldrig hade kunnat tro detta. Jag är så stolt över hur långt jag har kommit och över hur självständig jag har blivit; hur mycket jag har förändrats. Samtidigt så är det mycket gällande psykiatrin som gör mig upprörd. Faktum är att det inte var min idé att säga upp kontakten, utan jag hade faktiskt inte så mycket till val. Faktum är att det har funnits, och fortfarande finns, stunder då jag hade behövt den hjälpen. Faktum är att det ibland känns som att jag inte har något annat val än att ta mig igenom det själv, att stå på egna ben.

Trots att det gör mig ganska upprörd idag och jag anser att det var fel (mer om det någon annan gång, kanske..) så vet jag att detta är ett så starkt minne för mig och att detta ger mig den där "igår-känslan" just för att det faktiskt gjorde mig starkare. För mig gällde det att flyga eller falla platt. Faktum är också att bara en vecka senare så hände det som förändrade allt för mig, eller ja, det som ledde till att jag faktiskt förändrade mitt liv. Detta kan också vara en av orsakerna till att jag faktiskt kan sätta datum på mitt sista möte och att jag minns det så bra, vem vet? Nästa vecka tänkte jag försöka titta lite närmare på vad som faktiskt har hänt sedan dess; mina framsteg, och även mina motgångar antar jag. Jag känner att det behövs för att påminna mig själv om vilken förändring jag har gjort.

Likes

Comments

Borderline

I måndags satte jag igång med gymnasiearbetet (en timmes arbete och har inte rört det sedan dess, hoppsan!) och letade runt på Svenska Dagbladet efter inspiration till min uppsats när jag, av en ren slump faktiskt, halkade in på en serie artiklar om min diagnos. För det första händer det inte ofta att jag läser någon tidning eller tittar på nyheterna och för det andra händer det inte heller ofta att jag kommer över något som handlar om borderline, kan hända att det beror på att mina Google-kunskaper inte är förträffliga eller så skrivs det inte så överdrivet mycket om det. Hur som helst, jag blev nästan chockad över att finna dessa artiklar och började såklart läsa.

Att läsa om diagnosen, och om människor med liknande problem som jag, sätter igång så många olika känslor för mig. Det är så mycket jag känner igen mig i, som att de lika gärna hade kunnat beskriva mig, och då kan det nästan vara skönt att läsa för att det innebär att jag inte är ensam - att det finns något där ute som förstår. Ibland sätter det ord på sådant som jag själv inte kan beskriva, sådant som jag kanske inte ens tänkt på. Ibland, som i måndags, sätter det igång någon slags rädsla inom mig. Jag läste om människor som "blivit av" med diagnosen; som inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen och det var något nytt för mig. Jag läste om människor som "fått tillbaka" diagnosen, om människor som levt med det i tiotals år, om människor som gått i terapi flera år och annan skrämmande statistik. Jag vet inte under vilken av "kategorierna" jag kommer att hamna och det skrämmer mig. Framtiden skrämmer mig.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på framtiden. Faktum är att framtiden är vad som snurrar runt i mitt huvud varje kväll och triggar igång en sådan ångest att jag har svårt att somna. Jag har alltid varit så säker på vad jag vill utbilda mig till och jobba med, men jag har nog aldrig varit mer osäker än nu. När jag tänker på saken får jag känslan av att kunna göra vad som helst bara för att slippa tänka på saken. Jag får ständigt nya idéer och drömmer mig bort i fantasierna för att slutligen landa tillbaka där jag startade - jag har ingen aning vad jag vill göra med mitt liv.

Vad vet vi om framtiden? Vi kan önska, gissa, tycka och tro, men vad vet vi egentligen? Ingenting. När det kommer till framtiden så finns det bara en del vi kan kontrollera och styra över, men är det inte så med allt i livet? Man kan inte kontrollera allt som sker och ibland kan det vara svårt att acceptera, åtminstone för mig. Hur som helst, framtiden skrämmer mig just för att jag inte vet något om den. Jag vet inte hur livet kommer att se ut; hur jag kommer att må eller vem jag kommer att vara, och det skrämmer mig. Jag tar beslut utifrån mitt mående och jag hatar verkligen att det är så, att diagnosen ska styra mig så mycket. Detta var inte alls hur jag föreställde mig mitt liv..

Likes

Comments