View tracker

Ughh, vet inte vart jag ska börja, får så otroligt mycket tankar i ärtan så här på kvällen.
Har ju fått höra att det är bra att få skriva av sig ibland, och som tur är har man ju en blogg som ni stackare läser..
Vet inte ens vad jag vill skriva här. Det jag vet, är att jag inte bara vill skriva nå prutt om hur min dag har varit osv, finns redan för många bloggare som gör det. Om jag ska vara ärlig så tycker jag personligen inte att det är så speciellt kul att läsa såna inlägg..Men alla tycker ju olika :)

Eftersom jag inte vet vad jag vill skriva så kommer jag bara skriva för skrivandets skull så får vi se vad det blir till helt enkelt..


Det händer såååå mycket runt om i världen just nu. Det är krig här och där, människor är på flykt, människor dör i svält, men även om allt det här händer omkring mig kan jag inte tillåta mig själv att tänka för mycket på det. Jag har ju mig själv att tänka på i första hand. Liksom jag förtjänar också att bli tänkt på ibland. Jag är också viktig.


Det har gått ett tag nu sen jag la av HELT med droger. Jag slutade med droger i april 2014, men jag har haft ett antal återfall genom året jag var inne på behandlingshem, men det är ju nästan sånt man får räkna med. Att sluta med droger är inte det lättaste precis.. I alla fall, när man går igenom en tuff period av sitt liv, när man inte längre kan vara så stark man egentligen vill, det är då ens rätta "vänner" visar sig.
Jag hade ett par nära vänner innan jag började med droger, även under mitt drogbruk, men vart är alla nu?
Nu sitter jag här ensam, utan en enda nära vän. Jag är helt ensam.
Det tär faktiskt på en. Att aldrig ha någon utanför familjen som man kan prata ut med. Någon utanför familjen som alltid ställer upp för en.. Jag saknar det.

Jag jobbar fortfarande på mig själv. Att må så pass dåligt att man tycker att droger är ens enda medicin, är svårt att återhämta sig ifrån. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur jag mådde i ord. Det var förjävligt rent ut sagt.
Sen började jag ju med droger, då blev allt plötsligt mycket bättre. Drogerna blev som min bästa vän.
Dom fick mig att må bra.
Att sen sluta med något som varit så betydelsefullt för en, är jätte svårt.
Man liksom saknar när man inte mådde annat är bra.
Men jag vet, precis som alla andra, att droger är skit. Det förstör ens liv. Visst det är kul och spännande till en början.
Sen sitter man där, skrapar ihop sina sista slantar som man stulit eller lurat av någon, för att köpa sin nästa "fix".
Det mina läsare, är inget liv.


Även om jag har fått stå ut med en massa, och gått igenom en hel del, så är jag fortfarande kvar.
Jag har lovat mig själv och min familj att jag ska kämpa in i det sista.
Jag har insett att jag lever, inte på grund av mig själv, utan för min familj.
Min familj är allt jag har, utan dom hade jag varit vilsen.

Det jag vill säga till er som kanske läser detta och själva inte mår så bra, ge aldrig upp.
Även i det mörkaste ställena finns det ljus. Och om du inte ser något ljus i tunnel får DU vara ditt eget solsken.
ALWAYS BE YOUR OWN SUNSHINE..
































Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är svårt ibland att känna att man har lyckats i livet.. Jag sitter ofta och funderar på vad det är jag gör fel.
De flesta av mina vänner och min familj har idag lyckats med att få jobb, dom har börjat bilda familj, och vad har jag lyckats med? Ett volontärarbete på röda korset..
Jag intalar mig själv att jag fortfarande är ung, att jag har hela livet på mig att också få ett jobb, att få bilda familj, men det är så svårt att se det hela från den ljusa sidan.. Jag har även börjat tro att det inte finns en ljusare sida för mig...



Likes

Comments

View tracker

Det var alldeles för länge sen jag skrev någonting. Jag har velat, men har inte riktigt kommit på vad jag vill skriva..

Jag kommer inte ens ihåg vad jag skrev på senaste inlägget, men jag börjar väl från dagen jag flyttade.


Den 30 november flyttade jag ifrån Tibble gård ungdomshem till en träningslägenhet i Uppsala. Jag var då väldigt peppad och exalterad över idén om att få bo ensam, utan att behöva anpassa mig efter andra.
Missförstå mig inte, det är faktiskt kul att kunna bevisa för mig själv att jag klarar av att bo ensam. Men det är på samma gång ganska tråkigt. Jag är "van" att bo i samma hus som 3,4,5 andra personer så det blev en väldigt stor förändring för mig. Att aldrig ha någon där, bildligt talat..
Trots att det är tråkigt vissa dagar så har jag klarat mig, enligt mig själv, väldigt bra.
Jag har slutat helt med självskadebeteende, jag är drogfri och jag dricker ytterst sällan.
För 2-3 år sen trodde jag aldrig att jag skulle nå hit jag är idag.
Vid den tiden var jag inställd på att fortsätta mitt liv som jag levde innan jag hamnade på behandlingshem.
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte jag hade kunnat suttit så här och skriva om jag hade fortsatt med droger och alkohol. Jag hade antagligen varit död eller suttit i fängelse...

Idag, så bor jag ensam, jag har börjat som volontär på röda korset och jag frågar runt om jobb.
För allt detta, har jag så många att tacka.
Min familj har haft stor betydelse, utan deras stöd hade det här aldrig varit möjligt.
Min mamma som alltid finns där oavsett vad, Emelie som alltid har trott på mig och som lärt mig så mycket om vad livet har att ge, Micke som älskar mig från månen och tillbaka och så Helena. Även om hon bor ganska långt bort så betyder hon världen för mig. Det gör hela min familj.
Sen mina vänner, även om ni kanske inte vet det så har ni hjälpt mig mot ett nyktert liv.

Man får ingenting gratis här i livet, det har jag lärt mig den hårda vägen. Om du vill ha någonting, om du vill uppnå något, så kämpa.
Ge aldrig upp.


Jag hoppas och tror att jag kommer i fortsättningen vara mer aktiv här. Det är bra terapi att få skriva av sig lite :)

p.s, jag är väldigt osäker på om "bildligt talat" ens är legit...



Likes

Comments

Är hos min älskade syster och hennes dotter Elina Hailey Olsson.


Likes

Comments

Jag berättade inte för någon att det var ett självmordsförsök. Jag var rädd för hur folk i min omgivning skulle reagera om dom fick veta.
Jag tror att många som träffar, eller till och med känner mig inte kan tänka sig att jag har det så jobbigt med dessa tankar, för jag är ju alltid glad. Jag är den som alltid ler.
Och det är sant, jag är för det mesta glad men det är insidan som räknas.
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på mina känslor, jag har försökt så många gånger men ändå förstår ni inte.

Efter den där händelsen så fick jag börja gå på bup. Helt värdelöst om du frågar mig, dom förväntar sig att man ska öppna upp sig och spotta ut allt man känner.
Jag sa nog aldrig hur det riktigt låg till, för jag var rädd att jag skulle läggas in på mentalsjukhus och aldrig bli frisläppt igen.
När jag fyllde 18 blev jag "flyttad" från bup till vuxen psyk. Jag gick på ett samtal, sedan tyckte läkarna att jag inte behövde någon hjälp. Jag skulle få klara mig själv.
Det gick bra ett tag, tills jag började med droger. Jag hade äntligen hittat något som fick mig att känna mig normal, något som gjorde mig hel igen.
Mitt "missbruk" pågick några månader, tills jag fick något slags nervsammanbrott.
Det hela började med att jag och 2 kompisar träffades över en bit mat på en pizzeria. Jag hade redan då tagit MDMA preparat. Vi åt och sedan kom en annan person dit som jag sedan köpte tradolan av, tror det var 15 tabletter.
Kan även säga att jag hade rökt på under dagen.
När vi sedan skulle gå därifrån, och kommit precis utanför pizzerian så ser vi en civilare, jag fick jag lite panik då jag är "känd" av polisen där jag då bodde.
Mitt i paniken kom jag på att jag hade droger på mig, så jag tog upp alla 15 tabletter jag precis köpt och svalde dom alla på en gång. Jag kände inget speciellt.
Sedan när vi kom hem till min kompis som jag skulle sova hos så tog jag någon concerta, klockan var ungefär runt 2 tiden på natten. Jag var inte orolig att något skulle hända, jag hade ju tagit dessa preparat förut liksom.
När vi sen skulle sova så började jag känna mig konstig. Jag blev helt plötsligt ångestladdad. Jag kände mig värdelös för att jag ljugit för mamma.
Jag gick in på min kompis toalett, tog en rakhyvel och gick sedan därifrån till en närliggande simhall.
Jag satte mig på trottoaren och skar mig själv. Det enda jag kunde tänka på var att jag måste dö, ångesten var så fruktansvärd. Mitt i allt ringde jag min syster och grät.
Efter ett tag kom en ambulans och plocka upp mig och körde mig till akademiska sjukhuset, där jag blev kvar ett tag för att sedan få träffa en psykolog.
Efter att jag pratat med denna psykolog blev jag inlagd.
Det var andra gången jag försökt ta mitt liv.


Jag ber om ursäkt för lite hoppande i det jag berättar, men eftersom jag har minnesluckor från den kvällen så är det svårt att skriva allt sammanhängande.

Ni måste även förstå att det är jobbigt att skriva det här så hundratals får reda på vad jag har gjort, men det är även ett sätt för mig att ventilera.


Efter allt som har hänt och allt jag gått/går igenom så kan jag säga att jag mår hundra gånger bättre nu.
Om någon av er som läser detta själva vill eller har försökt att ta sitt liv, sluta försök!
Ni har antagligen hört det här en miljon gånger, men det blir faktiskt bättre, bara du är villig att kämpa och hittar något att kämpa för. Om du nu skulle lyckas att begå självmord så skadar du inte enbart dig själv, utan alla i din närhet.
När någon man känner och bryr sig om går bort genom självmord så klandrar man sig själv, man känner en stor tomhet.
Tro mig jag vet, har gått igenom detta ganska nyligen. Kämpar och kommer antagligen att få kämpa hela livet för att ta mig igenom det.

Var inte rädd för att be om hjälp. Det behöver inte vara någon inom vården, det kan vara en vän, bara du ber om hjälp i tid.

Du ÄR värd detta liv.

Likes

Comments

Jag föddes den 26 juli 1994. Om jag får säga det själv så var jag väldigt söt och gullig som liten haha. Jag hade en relativt bra uppväxt fram tills jag var 11, 12 år, då jag och mina syskon flyttade ifrån pappa tillsammans med mamma till ett lägenhetshus typ. Deras uppbrott tärde något fruktansvärt på mig, jag var ung. Jag fattade inte riktigt varför vi flyttade.
I alla fall, nu när jag tänker efter så var det antagligen då jag började må dåligt. Jag tror inte det syntes då och jag var nog själv inte helt medveten om vad det var jag kände.
När jag började 8an så började allt gå skit. Skolan fungerade inte, jag var ständigt i bråk med elever från andra klasser och jag började skolka.
Sedan hände en grej som inte jätte många vet om. Jag och en kompis skojade lite med en lärare som skulle gå igenom dörren, vi höll för och skrattade och hade skitkul. Sen från ingenstans så sparkar denna lärare undan mina fötter och helt plötsligt så ligger jag på golvet.
Han öppnar dörren och ser på mig och säger "du får skylla dig själv" och går sedan i väg medan jag ligger där, gråter för att jag slog i både huvudet och armbågen. Det roliga i det hela är att en annan lärar såg allt, precis allt men även hon valde att gå därifrån, utan att fråga hur det var med mig. Hon tyckte väl att jag fick skylla mig själv. Visst jag kanske inte skulle ha hållt för dörren, men jag hade ju inte direkt planerat att stå där hela dagen, det finns andra "lösningar" än att sparka omkull någon, herregud. Jag var ju ung och retfull.
En tid senare när jag gått ut nian så kände jag ett behov att göra något drastiskt. Jag hatade den skolan och gör det fortfarande. Det var iaf en söndagskväll som jag tog min moppe, körde mot skolan, tog upp en stor sten och skickade igenom rutan, tog upp tändstickorna och tände eld på en gardin.
I både gott och i ont så brann inte skolan ner.
Efter den händelsen, som jag blev dömd för, så mådde jag bara allt sämre.
Jag drack, inte så ofta, men väldigt mycket när jag väl gjorde det.
En kväll så åkte jag och en vän till uppsala och köpte en liter vodka. Vi träffade på några andra från vår klass och bestämde att vi skulle dricka.
Vi kom till alunda, sen visste vi inte vart vi skulle och medan dom funderade på det så började jag dricka. Jag hann få i mig halva vodka flaskan innan jag föll ihop.
Jag har fortfarande minnesluckor från den kvällen, men jag minns att jag vaknade till och det enda jag sa var att jag inte orkade mer. Det sista jag minns är att jag vaknar upp i en ambulans.
Det var första gången som jag försökte ta mitt liv.


Likes

Comments

Depression och andra saker.
Varför är det så viktigt att så tidigt som möjligt upptäcka en depression hos någon? Vad är en depression och vad avgör om man är deprimerad eller inte?

När jag var 13,14,15 år så tyckte jag att allt var bra, jag visste inte vad depression var. Visst, man hade ju läst lite om det i skolan och jag trodde ju att jag visste vad det var, hur det var. Nu när jag skriver kan jag inte förstå hur fel en människa kan ha. Jag ansåg att alla som skar sig eller gjorde illa sig med vilja var "emo", personer som var annorlunda, såna man inte skulle umgås eller prata med. Jag menar, vem har inte tänkt dom tankarna? Jag visste inte bättre då. Jag förstod inte att det inte handlade om att dom som skar sig ville ta sitt liv. I vissa fall är det nog några som försöker ta sitt liv på det sättet, men jag trodde att dom helt enkelt var dumma i huvudet. Om du nu mår så dåligt, hoppa framför tåget, häng dig eller varför inte skjuta dig själv? Nu när jag blivit äldre och blivit en liten del av dom som mår så pass dåligt att dom måste skada sig själv för att klara av vardagen så förstår jag att det inte handlar om att man enbart vill dö. Jag har gång på gång svårt att förklara vad det egentligen handlar om till personer som inte varit i samma sits som jag själv. Dom kan omöjligt förstå.
Att skära sig (skada sig på annat sätt) handlar om ett mörker, där det inte finns något ljus hur mycket du än letar. Det handlar om att man själv känner på insidan att man inte står ut med smärtan. För det är ju alltid lättare att ta hand om skador på utsidan, dom skadorna syns ju. Hur ska vi som mår dåligt ta hand om oss själva, hur ska vi kunna ta hand om skadorna som är instängda? Genom att skada vårt yttre. Jag säger inte att ni måste förstå, men på något sätt så hjälper det. Istället för att koncentrera oss på smärtan på insidan, så koncentrerar vi oss på smärtan på utsidan. Ibland måste man göra det om och om igen för att man ska känna att det hjälper. Nu menar inte jag att du som mår dåligt ska skada dig själv, absolut inte. Det är ingen garanti, dessutom så hjälper det bara för en stund.
Jag vill bara att ni som inte mår så här ska förstå lite grann hur man har det som deprimerad. Det går inte bara att ignorera känslorna. Om man gör det så svämmar dom över till slut, och det är varken bra för individen det handlar om eller för dom som bryr sig om dig.

Vad avgör om man är deprimerad?
Det är en ganska klurig fråga då det kan se annorlunda ut från person till person.
Det jag märkte hos mig själv var att jag inte längre kunde glädjas åt mina intressen, inget intresse för omvärlden, kompisar eller skolan.
Jag kände även på insidan att någonting var fel, som en sjukdom typ. Jag kände att jag inte mådde helt hundra. Jag hade återkommande tankar på döden, på att skada mig själv. Till slut fick jag träffa en psykolog och det slutade med en obeskrivlig resa dit jag är nu. En massa samtal, mediciner och konstiga människor. I början trodde jag aldrig att jag skulle kunna säga det här, men jag är på bättringsvägen. Jag självskadar inte och jag har inte lika starka och outhärdliga tankar på att ta mitt liv.

Hitta saker som gör dit liv meningsfullt.

Du måste kämpa för det du vill uppnå. Ingenting är gratis.



Likes

Comments

99 saker du inte visste om mig

1. Namn du vill bli kallad? - Louise eller Lollo
2. Exakt ålder? - 20år 1månad 24dagar
3. Bor ? - Hökhuvud/enköping
4. Bor tillsammans med? - mamma
5. Husdjur? - två hundar :)
6. Färg på ditt hus? - Rött med vita knutar 
7. När är du född? - 26 juli
8. Klass? - går inte i skolan
9. Vilket år tar du studenten? - aldrig
10. Något jobb? - Nej
11. När ska du sova ikväll? - Efter de här
13. Duschat idag? - nej
14. Kramat någon idag? - jaa
15. Pussat någon idag? - Nej
16. Vad har du ätit? - mat
17. Dagens klädsel? - Linne, tjocktröja, mjukisar o strumpor
19. Dagens Snygging? - Jag :)
20. Dagens roligaste? - Jag!
21. Har du många vänner? - kanske de
22. Hur många har du kysst? - ett par stycken.. brukar inte räkna.
23. Vem kramade du senast? - sanna
24. Hur många vill du ha sex med? - ingen

25. Hur många har du kysst/ strulat med inom en 24 h period? - ingen
26. Hur många har varit otrogna med dig? - Ingen
27. Har du pojk-/flickvän? - Nej..
28. Vem pratade du med i telefon senast? - Mamma
29. Vem fick du senast sms ifrån och vad stod det? - Hej. vart är du? //Malin

FAVORIT:
31. Film? - The hunger games, batman triologin typ
32. Låt? - maroon 5 - maps
33. Mat? - Köttfärssås o spagetti
34. Dryck? - Fanta
37. Stad? - Uppsala
38. Land? - Sverige, Irland
39. Ämne i skolan?- Engelska
40. År? - Nyår?

SENASTE:
41. Personen du tänkte på? - mamma
42. Personen du pussade? - kommer inte ihåg.
43. Gången du spydde? - typ i vintras innan jul nån gång
44. Gången du grät? - 2 dagar sen
45. Pizzan du åt? - Vesuvio
46. Gången du var i göteborg? - Aldrig varit där
47. Gången du var i stockholm? - inte fan vet jag
49. Gången du var hög? - några månader sen
50. Personen som såg dig gråta? - ingen

ANTINGEN ELLER:
51. Svart eller vitt? - Svart
52. Hund eller katt? - hund
53. Ut och festa eller hemma och mysa? - hemma :)
54. Tv-spel eller datorspel? - datorspel <3
55. Singel eller upptagen? - singel
57. Lunarstorm, helgon eller playahead? - Inget...
58. Ragga eller bli uppraggad? - Uppraggad :)
59. Big brother eller paradise hotel? - big brother
60. Svart hår eller blont? - svart
61. Blåa ögon eller bruna? - Blåa 
62. Choklad eller lakrits? - Choklad
63. Göteborg eller stockholm? - Sthlm
64. Högerhänt eller vänsterhänt? - vänsterhänt
65. Coca cola eller fanta? - Fanta for president
66. Pizza eller kebab? - pizza
67. Randigt eller prickigt? - randigt
68. Älska eller älskas? - Båda
69. Leva eller dö? - leva..i guess..

ANTAL:
70. Personer du älskar? - För många!
71. Personer du hatar? - Alla
72. Personer som sagt jag älskar dig? - 3
73. Personer du hånglat med inom en 24-timmars-period? - ingen
74. Glassar du ätit på en dag? - typ 4
75. Festivaler du varit på/ska på detta året? - ingen
76. Gånger du haft minnesluckor? - 2ggr
77. Piercingar har du? - ingen
78. Personer du saknar just nu? - Julia, Linn och Alva
79. Gånger ditt hjärta brustit? - en gång

VEM:
81. Ska du träffa imorgon? - för många
82. Sjöng du senast för? - elsa
83. Hade du senast en msnkonversation med? - vem fan använder msn ens?  
84. Spelade du tv-spel med senast? - vet inte.
85. Vill du ta med på en romantisk resa nu? - Mig själv
86. Vill du kasta en sten i huvudet på? - Alla
87. Förtjänar att dö? - Hitler en gång till kanske :)

VAD:
90. Gör dig glad? - musik o hockey
91. Gör dig ledsen? - allt
92. Vad vill du helst göra nu? - åka hem
93. Önskar du att du slapp göra? - bo här
94. Vill du ha nu? - pengar
95. Önskar du dig i födelsedagspresent? - bildskärm till datorn
96. Längtar du till? - min hemresa
97. Tycker du om dina betyg? - Har inte nå jävla betyg.
98. Ångrar du ditt liv? - nej
99. Vad gör du nu? - Ligger i sängen och är hungrig..

 


Likes

Comments


Vad gör en person intressant? är det dess utseende, dess personlighet eller dess skor?

Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tycker är intressant längre.. Visst nya saker är alltid kul, sånt som man inte riktigt förstår sig på. Som en ny dator med windows 8, det ser intressant ut men ärligt talat så suger windows 8 på tal om potatis..

Fan ska jag skriva om, en sak som jag vet att jag inte gått in på så otroligt mycket är nog det behandlingshem jag sitter på nu och det sis hem jag bodde på innan jag hamna där jag är nu.. Kanske skulle göra det nu? ja det blir nog bra :)

Ni som har läst min blogg vet antagligen om att jag sitter på behandlingshem och har gjort det i över 1 år nu. Varför jag sitter här får ni läsa i tidigare inlägg, pallar inte dra hela historian igen..
Hur är det då egentligen att sitta här?
Vissa dagar känns det som om att det är vilket hus som helst, typ ett gruppboende, andra dagar känner man ända in i märgen att detta är ett behandlingshem, jag sitter här för att jag inte följt de lagar som finns. Jag är inte tillräckligt bra för att vistas ute i samhället liksom. Och en gång i tiden var väl det sant, man kan inte gå runt och ta en massa skit och sen tro att ingen märker något, DOM MÄRKER! Ialla fall dina nära o kära, dom som känner dig och kan läsa dig som en öppen bok, dom märker på dig att du inte är som du brukar. Du kanske har tur och kommer undan med en varning, vem vet. Jag hamnade iaf på låst. Det var liksom inget snack om saken tyckte soc, du ska in på en låst institution! Okej tänkte jag, vill dom köra den leken som är jag med, ska visa dom att jag inte hör hemma här. Så tänkte jag, men det jag hade i tanken var inte att sköta mig. Jag skulle köra på som vanligt och skita i allt och alla, jag trodde jag var smart, att det skulle funka. Så jävla fel en människa kan ha alltså.. Allt blev ju bara värre. Tillslut så märkte jag att det inte höll i längden, så jag började sköta mig någorlunda. Sen så hamnade jag på ett nytt hem, efter 2 månader inlåst så flyttade dom på mig, när man kommit så jävla bra överens med alla liksom.. Jag trodde ärligt att dom försökte krossa mig asså, jag är en stark individ, inte fysiskt kanske men mitt psyke är starkt. Men jag märkte att hur stort och starkt psyke du än må ha, så kommer du att bryta ihop förr eller senare. Det gjorde jag, jag släppte på alla dessa barriärer jag hade i mitt huvud och tillät folk påverka mig negativt..
Ni har inte en blekaste aning om hur jag hat mått under mitt år här. Jag har mått skit, folk har kommit med påhopp och påpekat att jag har autism bland annat, som om min diagnos gör mig till en mindre värd person? Jag kanske inte visar hur jag mår, men att trycka ner folk som sitter i samma jävla sits som dig själv är lågt. Jag uttrycker mig aldrig om hur det egentligen är, jag tyckte att det är någonting som angår mig och ingen annan. Jag ville inte visa mig svag.
Nu när det har gått ganska lång tid så inser jag att visa sina känslor för allmänheten och att uttrycka vad man känner, det är inte att visa sig svag, då är man stark. Man är så sjukt stark, för det är inte lätt att bryta ihop inför andra.

Nu när jag faktiskt kan säga om det är bra eller dåligt så märker jag själv att allt blir lite lättare. Det är ingen som dömer dig för att du mår dåligt. Det är en av sakerna jag har lärt mig här.
"tråkigt att du bor på behandlingshem"
"fuck soc, dom fuckar ens liv"
det är några få meningar jag har fått höra under mitt år här, visst det är inte guld o gröna skogar på ett behandlingshem, men man lär sig väldigt mycket. Man lär sig att droger är inte allt. Droger ÄR skit, och om du inte har förstått att det är sant så vet inte jag vad fan det är för fel på dig..
Och vadå "fuck soc, dom fuckar ens liv"!?
Du må känna och tycka vad fan du vill , men om det inte vore för soc hade du och kanske även jag varit död nu. Droger tar liv, något som folk ofta glömmer när dom sitter med sprutan i armen.

Jag skulle kunna sitta o skriva i evigheter om det här ämnet men nu är det så att jag börjar få kramp i tummarna så jag lämnar det så här. Jag hoppas att mina inlägg får er åtminstone att tänka en extra gång innan ni gör något dumt. DU som läser detta är så jävla mycket mer värd än vad du själv tror. Var inte så fruktansvärt självisk och börja tänk på personerna som bryr sig om dig. Du skadar dom genom att du skadar dig själv...




Likes

Comments

Respekt är ett ganska stort ord, det har en stor betydelse. Att kunna visa respekt för varandra är nog en av det viktigaste egenskaper en människa kan besitta. Reglerna är enkla, visar du respekt får du respekt tillbaka, Det finns inga "shortcuts".

Jag bor, som många av er vet, på ett behandlingshem. Här är respekt väldigt viktigt då man bor med folk man inte känner och kanske inte ens gillar.
Att ta med droger till ett behandlingshem där det sitter folk som kämpar för att bli rena är allt annat än att visa respekt för den individen. Jag själv förstår inte hur man kan ta med en massa skit och sen fråga om man vill ha, så jävla lågt. Man sitter på behandlingshem för att bland annat bli ren, inte för att fortsätta sitt meningslösa liv med droger. Det är ju en annan sak om du åker hem på "permis" och tar droger, då drabbas ju ingen annan på behandlingshemmet av det.
Det är väl bara att tacka nej tänker ni säkert nu, men det är inte alltid så lätt. Varför skulle man vilja tacka nej till något som en gång gjorde en så lycklig?

Respektera folket omkring dig, så får du oftast samma mynt tillbaka.

Likes

Comments