Jag hade verkligen ställt in mig på att från och med november så skulle jag inte vara mer sjukskriven. Jag trodde på det. Jag mår väldigt upp och ner fortfarande, men jag klarar vardagen oftast bra. Jag har fortfarande lättare till gråt, jag får ångest av att ha krav på mig, jag får hjärtklappning av stressiga röriga miljöer och av mycket ljud. Små projekt kan kännas jättejobbiga och det blir kaos i huvudet.
Om jag får lite nya krafter som jag absolut får ibland, då blir jag så glad och vill göra så mycket. Jag blir övertaggad helt enkelt. Det funkat en stund, en dag eller två, och sen tar krafterna totalt slut igen. Det är omöjligt att hålla sig lugn och inte ta på sig för mycket de stunderna man väl får energi!

Min foderhäst har gett mig så mycket de här månaderna jag haft honom hittills. Alla turer i skogen med honom och vovven är terapi av världsklass. All tid i stallet och på hästryggen har också hjälpt mig att inte lägga något fokus på dåliga tankar.

När första arbetspasset närmade sig på mitt jobb som jag varit sjukskriven från sedan april, så blev ångesten och trycket över bröstet större och större. Det slutade i en panikattack kvällen före... Jag kom inte iväg till jobbet. Jag blev åter sjukskriven 50%. Arbetar fortsatt 50% i salongen.

Jag känner mig som en kass vän just nu, jag är så dålig på att höra av mig och att orka ses. Jag tycker att det är jobbigt att umgås just nu. Jag kämpar med att få ihop vardagen på ett bra sätt just nu. Jag är dålig på att höra av mig till min familj också. Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp och tar det personligt❤️ Ni vet att jag älskar er.

Jag är glad att jag lever och jag hoppas att jag kommer tillbaka till mitt vanliga jag en dag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För mig har det blivit väldigt viktigt att vara öppen och ärlig, och att inte försköna mitt liv inför andra. Att dela med mig av både positiva & negativa saker som händer i livet. För livet är inte lekande lätt och alltid så jäkla lyckligt. Vi måste släppa våra pokerfaces! Det är okej att ha en dålig dag, tala då om det! Det är okej att vara ledsen när en relation tar slut, visa det! Det är okej att välj hemmakväll före en kväll med vännerna om du känner för det, säg det! Och, prata MED varandra, inte OM varandra!

Tänk vad mycket enklare livet vore om vi bara kunde vara ärliga, både inför oss själva och andra. Man äger sitt eget liv och alla ska bli accepterade för den de är, utan andras åsikter!

Jag har levt hela mitt 25- åriga liv för andra. Inte alltid men alldeles för ofta. Jag har velat vara omtyckt av alla, hjälpt andra före mig själv, offrat mig och låtit andra bestämma hur jag ska leva, och vad jag ska göra.
Den här depressionen som jag hamnade i under sommaren som gått har verkligen lärt mig massor. Som att prioritera mig ibland. Ja, givetvis går barn & djur före, men jag har lärt mig att JAG också är viktig! Jag är också värd att ha en egen åsikt, och jag behöver inte ta precis allt ansvar och underlätta för andra hela tiden. Jag har fått lära mig acceptera att jag inte är någon superwoman. Tyvärr. Men jag är bra ändå.

Jag känner mig som en bättre förebild för mina barn nu. Jag jobbar lagom, är ledig flera dagar varje vecka för att vara med dem. Jag har en egen hobby som barnen ofta är med på, förutom när jag rider och då får de acceptera att jag gör det för bara min skull, för att jag mår bra av det. Jag är också glad över att de får se att vi alla har känslor o att alla känslor är okej. Att vi vuxna också är oense ibland, och att man då diskuterar fram till en lösning.

Jag och min sambo går till familjerådgivningen var tredje vecka. Inte alls för att vi har ett dåligt förhållande, utan för att vi kan få det ännu bättre. Alla har sina brister och en del är såklart större än andra. I vårt fall har vi våra personliga brister o de får vi hjälp med att lära oss hantera på ett bättre sätt i förhållandet.

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och vi måste våga visa känslor inför varandra!


Likes

Comments

Lördagskvällen blev traumatisk för min del efter att stallägaren ringde och frågade om jag kunde kasta mig i bilen för att min (foder)häst och hans hagekompis rymt. Det var precis vad jag gjorde, jag kastade mig i bilen, parkerade utanför stallet och sen sprang i panik och letade. Stallet och hagarna ligger bara ca 30m från landsvägen...

Efter att ha letat runt omkring hagarna så sprang jag över landsvägen och en bit bort stod massa folk som hade lyckats fånga in hästarna. De var genomsvettiga o min Pradar var hysterisk. När vi hade tagit oss över landsvägen o närmade oss stallet så blev Pradar rädd igen när han såg traktorn som drog hösilagebollar på gärdet, så han kastade sig åt andra hållet och galloperande mot landsvägen. Jag hörde en bil var på väg. Jag hörde mig själv skrika. Bilen hann köra förbi precis före Pradar sprang över. Sån galen tur i oturen! Vad skulle jag tagit mig till om han blev påkörd?!

Jag kutade efter honom o ca 1,5km bort hade andra fantastiska människor fått tag på honom. Vi fick vara två som ledde honom till stallet, och jag har ont i hela kroppen idag efter att ha fått hålla honom så hårt. Hem kom vi till slut.

Älskade Pradar💙

Likes

Comments

Hästar (och djur i allmänhet) har varit mitt största intresse sen jag var liten. Jag har ridit många år på ridskola, haft foderhäst & egen häst. Men det blev flera års uppehåll, ända tills i vintras, då jag började rida ca 1 dag i veckan på en C- ponny. Då märkte jag hur mycket jag saknat hästlivet. Jag mår så bra av stallmiljön och sköna ridturer i skogen. Det är bästa sättet för mig att rensa huvudet och samla nya krafter.

För snart 3 veckor sedan var en väääldigt lycklig dag, för då fick jag nämligen en foderhäst! Fattar ni lyckan?! Jag tyckte om Pradar direkt när jag såg honom. Ett 6- årigt halvblod som är helt underbar. Och barnen älskar att följa med till stallet och göra dagssysslorna❤️ Det är förresten precis vad vi ska göra nu 🙈

Likes

Comments

Min hjärna har alltid varit kass på att chilla, på att leva i nuet och ta dagen som den kommer. Schemat skall vara fullspäckat, så där så att det blir en utmaning att få ihop allt man vill hinna med under dagen.
Jag mår bättre då, när inte tid finns för djupare tankar. Jag har också så länge jag kan minnas haft lätt för att känna mig annorlunda och utanför. Jag har alltid haft mycket vänner och aldrig varit mobbad, men inom mig har jag känt mig ovärd alla mina fina vänner och ibland dragit mig undan. Straffat mig själv. Jag har svårt att hålla vissa relationer på lite lagom nivå, jag kan lätt bli lite manisk på personer som ser mig för den jag är och ger mig bekräftelse. Samtidigt som jag har ett enormt behov av ensamhet, där jag är utan andra människor runt omkring mig. En orsak till det är nog att jag ständigt strävar efter att vara omtyckt, och det tar mycket av min energi. När jag umgås med djur så kan jag slappna av och bara vara. De dömer mig inte. Djur har alltid varit livsviktiga för mig.

Det här har med min högkänslighet att göra. Jag har ett ganska komplicerat inre. Det är nog bara jag som lider av det, och det är jag givetvis glad för...

Ända sedan högstadiet har jag haft extrajobb under terminerna och på sommarloven har jag jobbat hur mycket som helst. Ett tag hade jag tre extrajobb samtidigt. Sista terminen på gymnasiet fick jag en fast anställning på 75%. Jag tog studenten mest skapliga betyg, absolut skapliga med tanke på att jag alltid hade omkring 40% frånvaro. Jag tyckte livet var jobbigt. Jag gick hos skolans kurator i både högstadiet och på gymnasiet.

Så, efter studenten jobbade jag alltså 75%. Jag hade då skaffat en hundvalp som började på hunddagis, och vi gick flera kurser. Jag träffade en kille och efter några månader tillsammans blev jag gravid. Förhållandet var svajigt så jag beslöt mig för att göra en abort. Usch vilken hemsk upplevelse. Min låtsassyster följde med mig, jag fick ta en tablett som stötte ut fostret.

Det var en psykiskt jättejobbig tid. På nåt vis lyckades jag bli gravid igen efter bara någon månad. En till abort skulle jag aldrig orka gå igenom, så jag bestämde mig för att behålla barnet. Jag ville inte bo på 5e våningen med en bebis, så jag började leta efter hus i panik. Vi hann flytta någon månad innan älskade lilla Casper föddes. Sen följde ett år av rent kaos. Jag flyttade och blev helt ensam med C och hunden. Jag tyckte han var för liten för att börja på förskolan när han var 12 månader, men mina föräldradagar var slut, så jag började plugga heltid på komvux till ekonomiassistent. Bara för att få studiebidrag så vi kunde överleva några månader till, närmare bestämt 6 månader🙈 Jag pluggade när C sov på kvällarna. Det blev inga 40h/v förstås men det gick ändå, jag klarade kurserna...

Så träffade jag Andreas. Vi flyttade ihop. Jag jobbade typ heltid, sen började jag läsa till sjuksköterska. Jag blev gravid. Utbildade mig till Fransstylist samtidigt som jag pluggade på universitetet i Örebro. Gabriel föddes, fantastiska lilla Gabriel❤️ När han var 8 veckor började jag jobba på kvällar och helger med fransförlängningen. När G var 10 månader började jag jobba på OK, den första månaden jobbade jag över 100%. Efter några månader hyrde jag även in mig på en salong, jag vilken satsa mer på mitt företag och när jag fick förfrågan så kunde jag inte hålla mig. Det var här allt blev alldeles för mycket. Jag jobbade 85% på OKQ8, och ca 10h/v på salongen. Det var inte alls enkelt att få ihop allt så att alla var nöjda... Barnen skulle till dagis, hunden skulle till dagis och mitt under arbetspasset skulle hunden hämtas innan dagis stängde.

Jag tog på mig allt hemma. Andreas behövde bara lyssna när jag sa vilka dagar han skulle hämta barnen på förskolan, och vilken mat de skulle äta typ. Middagen gjorde jag oftast tidigt på morgonen så den stod i kylen när de kom hem. Jag har ett riktigt kontrollbehov så jag har ingen att skylla på.

Till slut, efter att ha levt så här i ca 6 månader, så började jag hamna totalt ur balans känslomässigt. Jag grät för minsta lilla. Jag var så trött om kvällarna att jag inte orkade prata med min sambo. Jag hade massa saker att säga men jag orkade inte öppna munnen. När det var mycket ljud och stimmigt runt omkring mig så gjorde det ont i öronen och genom hela kroppen. Det bara surrade i huvudet på mig. Jag hade dåligt samvete för allt, jag hann inte med nåt.

Så var jag sen till jobbet en dag. Körde för fort och blev tagen av polisen. Jag bröt ihop totalt, tidigare hade jag och A bråkat om att jag jobbade för mycket. Kvällen efter det arbetspasset bröt jag ihop. Jag fick en sjuk ångest och tryck över bröstet. Kände mig full och "borta" från verkligheten. Fick en panikattack. Sedan den kvällen har jag varit sjukskriven från OKQ8. Jag jobbar 25% på salongen. Jag är ganska förvånad själv att jag fixat det.



Så så gick det till för mig, när jag förstörde mitt liv.

Likes

Comments

Hej, och varmt välkommen in till min nystartade blogg! Jag har haft en del bloggar under åren som jag senare raderat. Livet förändras på olika sätt och i mitt liv händer ständigt saker, både fysiskt men framförallt känslomässigt. Min hjärna svämmar över av känslor och djupa tankar. Det är sällan, för att inte säga aldrig, som min hjärna inte går på högvarv.

Jag tänkte i det här första inlägget bara dra lite kort om min situation. I mitten av april 2017 så kraschade jag. Det var då jag fick min första panikattack, och det var också då jag fick uppleva sådan stark ångest så hjärtat värkte. Jag kände mig så misslyckad och värdelös när jag blev sjukskriven, jag grät mig igenom både dagarna och nätterna. Jag förstod inte vad som hände i varken kroppen eller hjärnan. Jag var livrädd.
Livet blev svårt, på mornarna när jag skulle skjutsa barnen till förskolan så hade jag svårt att tänka ut vilken tid vi skulle åka för att vara där kl 08 tex. Jag kunde inte läsa, fattade inte vad som stod, och allt kändes övermäktigt att ta tag i. Det enda jag orkade lägga energi på var mitt utseende, jag klädde mig och sminkade mig precis som innan, för det var viktigt för mig att det inte skulle synas hur jag mådde.
Barnen och djuren fick det de behövde, för jag lovade mig själv att inte de skulle drabbas av mitt mående.
Jag mådde bara sämre och sämre och utvecklade en depression. En djup sådan. Jag hamnade i någon slags overklig bubbla. Jag började få självmordstankar, livet gjorde för ont och jag såg inte längre något ljus. Jag ägnade dagarna åt att planera ett självmord. Jag förstår inte idag hur jag tänkte, jag som har två små barn, men jag har fått höra av en psykolog att när man är där jag var så kan man inte tänka på andra. Man blir ego och har bara förmåga att se till sitt eget.
För mig har livet mer eller mindre alltid känts komplicerat och tufft. Jag har nu fått reda på att jag tillhör en av 15-20% i världen som har personlighetsdraget HSP (Highly Sensitive Person) vilket förklarar en hel del av varför jag fungerar som jag gör.

Jag fick hjälp i rätt tid, så det där självmordet blev aldrig av. Jag blev inlagd på akutpsyk, där fick jag ökad dos av antidepressiva. Efter några veckor hjälpte medicinen och jag kom ur den hemska bubblan. Jag började få kraft och vilja att ta tag i mitt liv. Det har jag gjort på många sätt efter det och det ska jag givetvis berätta mer om i ett annat inlägg!

Det var lite om mig och mitt liv. En liten början 🙃

Jag & en av dem som betytt mycket för mig under den tuffaste tiden.

Likes

Comments