Header

(Det här inlägget skulle kommit upp tidigt i morse, men något blev fel, så det kommer upp nu istället)

Jag har sett att det är många som har börjat skolan och även många som börjar idag - all lycka och kraft till er! Tänkte därför att det var lägligt att jag berättade lite för er om hur min skolresa har varit.

För mig har skolan den största delen av tiden varit ett stort ångestmoment. Så är det väl för många på ett eller annat vis. Lågstadiet var nog helt ok, förutom att jag alltid hatat när någon ska bestämma över mig och vad jag ska göra, men det var ändå inget som varit direkt plågsamt vill jag minnas. Är ändå helt förundrad över hur duktig jag var, med tanke på hur mycket runt omkring som pågick på den tiden.

Värre var det istället när jag började i högstadiet och allting bara föll samman och jag började umgås med fel personer, skolkade så fruktansvärt mycket att man inte tror det är sant och jag bara struntade i allt helt enkelt. Bråkade med mina lärare jämt för jag tyckte världen var orättvis, typ. Jag hade varit för stark i för lång tid och i en allt för ung ålder, så därför rasade det mesta. Men jag vände tillslut min jäkliga attityd till någon sorts drivkraft, så sista året tog jag tag i allting och fick upp mina betyg och kom tillslut in på den gymnasielinje jag ansökt. Då fick jag verkligen en livsglädje och kände att detta skulle förändra så mycket. Jag skulle få börja om på nytt och ägna mig åt det jag ville hålla på med (skönhet). Men så blev det inte alls.

Av olika anledningar så blev mitt okrossbara självförtroende och självkänsla krossad av en person som fanns i mitt liv då, vilket jag inte la så mycket märke till i början. Jag hade stora förhoppningar om gymnasiet och tyckte verkligen att det skulle bli jätteroligt. Och de två-tre första dagarna gick superbra, jag var taggad och hade äntligen känslan av att jag skulle få gå i tre års tid med disciplin, ordning och reda. Minns att jag hade laddat upp med block och almanackor så jag verkligen kunde hålla stenkoll på mitt skolarbete, som en hel nystart. Men efter de få dagarna så började jag känna mig märklig och bete mig märkligt, något som jag aldrig gjort förut. Jag fick ångest av att sitta i klassrummet och hade panik över småsaker hela tiden, vilket tillslut gjorde hela skoltiden så problematisk att jag började sjukanmäla mig för att jag grät av ångest varje morgon innan skolan. Och varje kväll, för att det var skola dagen efter.

Så jag gick till skolkuratorer, psykologer och allt vad dem nu kallar sig. Fick då diagnosen social fobi, som jag aldrig hade hört talas om innan, och kunde inte under lång tid förstå vad det var som varit den utlösande faktorn till detta.

Så jag skämdes som ett djur över detta och berättade inte om det för någon (utom min mamma och lärarna som var tvungen att veta varför jag nu igen hade så stor frånvaro). Jag fattade ju inte ens själv vad som pågick, jag var helt vilsen och ångesten över att jag igen misslyckats i skolan var ännu en gång ett faktum. Och så var det mer eller mindre under hela min gymnasietid, så mina betyg är väl inte de bästa idag, men jag tog mig igenom det iallafall, med fruktansvärda förutsättningar, men jag gjorde det.

Idag har jag ju mer koll på allting och tagit tag i mitt liv mer, så det blir ju bättre och bättre för varje dag. Men diagnosen är kvar, pågrund av att jag inte hade någon självrespekt i ett tidigare liv där jag tillät andra få möööörda mig inombords. Men det går framåt. Jag jobbar med det varje dag. Och jag vet att jag åstadkommit saker idag som jag aldrig trodde var möjligt.

Men hur som helst så var alltså hela min skolresa ett rent helvete, som jag drömmer mardrömmar om än idag haha. Så det jag vill komma till lite, är att jag beundrar er som går till skolan, med eller utan "bra förutsättningar". Vissa kommer tycka att skolan är lättare att hantera än att jobba, och andra, liksom jag, kommer tycka helt tvärtom.

PS. Det allra sista - döm ingen människa i din klass, för du vet inte hur det ser ut för denne utanför skolan. Samma sak gäller det dina kollegor. Önskar att fler i min omgivning hade tänkt lite så om mig. DS.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag saknar ihjäl mig efter att blogga, så jag kommer definitivt ta upp det igen när jag kommer hem till Stockholm, dvs i början på nästa vecka. Att veta att det är så många av mina vänner som faktiskt följt mitt liv genom bloggen gör mig så varm i hjärtat. Givetvis blir jag glad av alla som trillar in här, men tanken har aldrig riktigt slagit mig att så många av mina _vänner_ uppskattat och följt min blogg så länge. Är så glad för alla peppade ord jag fått från er sista dagarna jag varit här uppe, ni är så fina <3

Men summan av kardemumman är alltså att jag kommer börja blogga som vanligt igen snart. Puss på er!


Likes

Comments

Jag snackade lite med en vän från Östersund igår kväll och då ville hon gärna att jag skulle skriva ett inlägg där jag berättar vad som skiljer sig mellan Östersund och Stockholm, bra idé tycker jag! Speciellt nu när jag har bloggtorka då jag fortfarande är dundersjuk och bara degar.

Det roliga är att jag blir lite smått nervös över att skriva detta inlägg, varför vet jag inte. Missförstå mig rätt nu, Östersund är en jättefin stad i sig - men jag avskyr den. Jag har, så länge jag kan minnas, vantrivts att bo där för jag känner att jag och människorna där inte har så mycket gemensamt. I Östersund ska man vara en friluftsmänniska. Man ska åka skidor och spela fotboll, och så ska man älska hembränt och bondiga fester i en liten stuga i skogen. Typ. Jag har absolut inget emot de som trivs att leva så, eftersom alla är olika. Jag kände mer bara att det snarare var jag som inte riktigt blev accepterad för att ett sådant liv inte tilltalar mig. Just det, glömde även nämna att man ska älska att åka bil. Ingen destination eller så, bara själva grejen att åka bil. Och skoter. Förstår tyvärr inte grejen, och det gjorde mig lite udda i ett hav bland människor som bara har dessa intressen.

Så har det ju varit enda sedan väldigt unga dagar. Man blir ju plötsligt det svarta fåret så fort man råkar ha lite för tjockt lager foundation i den staden. Då ska ni ju bara veta vilka riktiga hatstormar som pågick kring mig då jag i sjunde klass blev en s k fjortis. Jag hade kopiösa mängder smink i ansiktet och hade superblont, stort hår. Jag hade även på mig två bh:ar samtidigt, varav ena jag hade kanske sju inlägg i, bara för att uppnå den ultimata klyftan. Japp, det är sant. Till detta hade jag ett självförtroende och kaxig attityd som ingen kunde nå, människor försökte gång på gång plocka ner mig på jorden, men jag kunde bara skratta folk rakt upp i ansiktet. Ni kan ju bara tänka er hur provocerande det var? Utan att jag gjort någon något, utan bara av att vara den jag var gjorde folk helt rasande. Haha.

För i Östersund får man ju inte se ut så, eller bete sig så? Nej, det är ju en skam. Såklart stack det folk i ögonen att man stack ut på ett lite provocerande sätt och folk började hata mig. Jag gjorde aldrig någon något ont, så länge de inte gjort något mot mig. Jag har alltid varit trevlig mot de som förtjänat det, faktiskt. Men det var ingen som gav mig en chans att lära känna mig, eller ens prata med mig innan de dömde mig rakt av. De pratade, eller skrek, till mig istället att jag var en äcklig fjortis och att jag inte borde vara så rak i ryggen, ungefär. Oftast var dessa människor flera år äldre än mig också.

Men som sagt, det var aldrig någon som skrämde mig och jag kunde leva ut min karaktär så länge tills min mognad hann ikapp och jag växte upp i en naturlig process. Men det har ju inte bara varit pga min revoltperiod i livet som jag vantrivts, det är också för att det är en pytteliten stad med alldeles för många ungdomar som snackar alldeles för mycket. En riktig jäkla håla med människor som har för lite att göra, så de lägger sig i andras liv, skapar rykten och snackar skit. Och så är alla avundsjuka på varandra och unnar aldrig någon annan något bra.

Men så att ni förstår så är det ständigt detta jag tänker på när jag kommer på tal om min hemstad, att jag inte var accepterad att få vara mig själv riktigt. Även fast tiden är en annan idag så är det fortfarande detta som präglar mig när jag ska åka upp och hälsa på. Det är därför jag gör det så himla sällan. Jag får ångest av bara tanken, jag har inget där att hämta, tyvärr.

Om vi då pratar om mitt kära Stockholm istället, så har jag under hela min uppväxt känt att det är på denna plats jag hör hemma. Jag har rest hit väldigt mycket under hela mitt liv, och det har varit terapi för mig. Som andra åker till fjällen för att få ro i själen, så åker jag hit till Stockholm för att få ro (jag blir stressad när det inte händer något). Här kan jag också vara mig själv, här är det ingen som vänder sig om och glor ögonen ur sig om man har smink och high heels. Skönhet i alla dess slag är ju, och har alltid varit mitt intresse. Och här kan jag leva ut det utan att någon ens är nära på att opponera sig.

Jag läste i min gamla dagbok för länge sedan som jag skrev när jag var 6-7 år gammal, och då var jag på väg till Stockholm och hade skrivit "vad skönt att få åka iväg och slippa den här skitstaden" ungefär. Jag visste nog inte till 100 vad jag pratade om då, men att jag iallafall vantrivdes var ju ett som var säkert.

Så ja, Stockholm är helt klart min stad och det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv är att flytta hit. Jag känner bara att för varje dag jag bor här så hittar jag mig själv bara mer och mer, och det är en så jäkla underbar känsla! Här gör jag det jag vill göra, här är jag den jag är. Här lever jag faktiskt det liv jag alltid velat leva, och det skulle vara omöjligt ör mig att uppnå den här lyckan i Östersund. Men detta är endast det ​jag ​känner. Så för att få lite mer konkreta skillnader så har jag satt ihop en liten lista här nedan:

___________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

I Stockholm går allting snabbt och smidigt, i Östersund är alla långsamma, alltid i vägen och ställer sig överallt i rulltrappan istället för på höger sida så att de som har bråttom får ta sig fram *suck*

I Östersund är de oftast mer service minded på kosmetikabutiker och klädbutiker. Inte på restauranger dock.

I Östersund behöver man knappt kunna gatunamn, utan om man ska möta upp en kompis någonstans så säger man bara: "möt mig vid Lidl" exempelvis. Tror ni man kan göra det i Stockholm? Nej, eftersom det finns jättemånga Lidlar (Lidlisar?). Så därför måste man kunna gatunamn. Och det tar tid.

I Stockholm är det mer vanligt att man mitt i veckan sätter sig någonstans och tar ett par glas vin efter jobbet, än vad det är i Östersund.

I Östersund kan du i princip svepa en 70's och komma in på krogen, men i Stockholm måste du vara nästintill spiknykter för att komma in på en klubb. Men det är way much better att gå ut här än i Östersund.

I Östersund tar du dig fram endast via buss eller bil (och färja om det räknas). I Stockholm tar du dig fram via buss, bil, pendeltåg, tunnelbana, tvärbana, spårvagn, (båt och färja).

När det gäller folket allmänt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Vissa är öppna och sociala, andra inte. Och så är det på bägge ställena. Det finns både surjämtar och fjolliga 08:or, liksom. Och både kan vara lika härliga och roliga att umgås med, men... Jag skulle nog faktiskt säga att Stockholmare är mer välkomnande och bjuder in alla. Östersundare är faktiskt väldigt tråkiga.

Östersund är dött, Stockholm sover aldrig. Stockholm har sina butiker och klubbar öppet så mycket längre än Östersund också, vilket jag älskar! I Östersund stänger krogen 02:00, här stänger vissa 05:00.

I Stockholm är årstiderna vinter, vår, sommar och höst. I Östersund är det Vinter, vår-vinter, vår, sommar en kvart och sen höst. Sommaren är längre här och vi har oftast varmare och bättre väder!

I Östersund får man ta de jobb som finns, i Stockholm finns det jobb så du faktiskt kan välja vad du vill göra. 

Och det sista, älskar man att se fjäll och galet fin natur så är Östersund it. Älskar man istället (som jag) att se mycket liv, rörelse och ljus så är Stockholm staden.


​Väldigt långt inlägg blev det, och har egentligen massor att dela med mig av. Men vet att många kan ta illa upp, varför vet jag inte, men jag väljer att avsluta här. 

Likes

Comments

Idag efter jobbet tog jag mitt pick och pack och begav mig in till stan för att hitta de perfekta jeansen för en kurvig kvinna som jag. Har aldrig varit nöjd med ett par jeans i hela mitt liv, faktiskt. Och jag är ju en sådan person som alltid "kan själv" i alla sammanhang tills jag faktiskt inser att jag alltid inte kan själv, så idag frågade jag faktiskt om hjälp i butiken.

Att hitta jeans till min kroppsform är inte en lätt match, kan jag säga. Jag har väldigt breda höfter och voluminös rumpa, därtill har jag väldigt smal midja och korta ben (inte för att vara den som är den, men inte allt långt ifrån Kim K). Ni förstår ju själva hur lätt det är att hitta jeans som passar den typen av ben, när alla jeans i butikerna är skapta för långa, smala nudelben. Totally assless bittjesss.

Efter att jag först fick hjälp på weekday och provade 4 par olika jeans utan att någon passade, till att jag bara spontant kikade in på bikbok och där också testade flera par, så hittade jag äntligen de absolut bästa jeansen jag någonsin testat. Det blev superflex-jeans (dvs, superstretchiga - ett måste för att jag ska få plats med mig själv) som egentligen är ankeljeans för normallånga tjejer, men blir i perfekt längd för mig som har så korta ben, haha! Brukar annars få vika upp sju meter i benen längst ner, om jag ska få på mig ett par jeans längre än till knäna, alltså.

Om ni har tips på jeans som kan fungera för ben som jag har, tipsa gärna! För jag tycker det är en skam att det inte finns jeans designade för kvinnor med rejäla höfter. #fuckthoseskinnybitchesintheclub

Likes

Comments

​Ni kanske inte visste det, men jag är helt addicted av att kolla på alla beauty-kanaler på youtube och följer ett flertal som jag inspireras av och som ger mig en feel good-känsla. En av dem är mysiga Therese Lindgren, som även vann guldtuben 2015. Jag älskar hennes videor just för att hon är så sprudlande glad och genuin. Men klippet som jag lagt in ovan gjorde så ont att titta på, då det handlar om att hennes pojkvän gjort slut efter 5 år som förlovade, sambos osv.

Och jag började bara tokgrina när jag såg den första gången, först för att det är ledsamt att se en sådan glad och sprallig människa så förstörd, men också för att tankarna direkt gick till mina kära pojvän. Jag känner bara, vad skulle jag göra om Sinan skulle lämna mig? 

Jag har aldrig blivit lämnad av en pojkvän, utan det har alltid varit jag som lämnat, även då jag bara haft riktigt långa förhållanden. Men dessa har inte betytt något för mig riktigt, mest för att de bara har gjort mig illa, men också för att jag i dagsläget kan säga att jag aldrig var riktigt kär heller. Det var mest spel för gallerian kan jag säga, hur destruktivt det än var. Ung och dumma val. 

Men med Sinan är det helt annorlunda, jag är fortfarande helt förälskad och jag har aldrig fungerat så bra med någon individ i hela mitt liv. Vi kan prata om exakt allt. Han ger mig styrka och glädje istället för tvärtom. Vi bråkar aldrig utan vi kan diskutera och snabbt komma fram till lösningar som passar oss båda. Man behöver alltså inte slå ihjäl varandra för att "komma överens" tillslut. Vi skrattar väldigt mycket tillsammans och har en fin kärlek oss emellan. Det är alltså ett väldigt sunt förhållande, och för mig är detta ett så bra förhållande som det kan bli. Och därför är det också första gången i mitt liv som jag är rädd för att det vi har en dag skulle försvinna, då skulle jag bli helt knäckt. Jag har ju liksom en vision om att vi en dag ska skaffa barn och gifta oss och allt det där, det är som att det ödet redan är bestämt, för han känns så självklar i mitt liv. För att jag älskar och uppskattar honom så djupt.

Man glömmer nästan bort att en sådan här sak faktiskt kan hända, men blev påmind genom hennes klipp, och det gjorde verkligen ont att se. För min pojkvän är min bästa vän och jag vill inte leva ett liv utan honom, den tanken finns inte och har aldrig funnits. Därför ska jag ha detta i åtanke och visa all den uppskattning jag verkligen känner, och det tycker jag alla borde. Ta aldrig någon eller något för givet, för det kan inte finnas något jobbigare än att förlora någon man älskar. 

Likes

Comments

Förlåt men fan vad snyggt detta är. Blir lite halvsugen på att färga håret silvergrått själv, men är nog lite för feg för det. Om inget annat så får jag väl vänta i några år och låta det komma naturligt! ;-)

Håller ni inte med mig att det är rätt chickt??

Likes

Comments

Tycker ni det är bättre att jag uppdaterar mer ofta och att jag slänger in inlägg med mobilbilder emellanåt? Liksom att jag uppdaterar er snabba inlägg ibland blandat med mer genomtänkta inlägg, eller att jag endast lägger ner mycket tid på varje inlägg med fina bilder - men att uppdateringen sker mer sällan?
  • Åsikter

Likes

Comments

Nu kände jag att det var dags att berätta varför jag haft lite ångest över att bland annat visa resultat av en sminkning, sminktutorials och dylikt. Det är min hy. Den som jag kämpat med under flera år, från att jag fick min första måttliga acne i lågstadiet till en svårt utvecklad sådan under högstadietiden och halva gymnasiet. Jag har använt tusentals produkter, vilket då har fått mig att bli väldigt produktmedveten och har stor kännedom kring just detta som naturligtvis är ett plus. Det var ju så jag fick intresset från början. Men jag har också ätit medicin (tetralysal) för min svåra acne som jag hade under några år. Det hjälpte lite när jag åt dem, men sedan bröt det ut igen.

Idag är jag helt fri från acnen, förutom någon enstaka finne ibland, men kvar är ärren som vägrar läka. Och nej, det beror inte på att jag har varit och klämt på det som ej ska klämmas, utan för att jag haft sådan "djup" acne att det blir pigment och små gropar efter dem. Detta är min allra största osäkerhet och något jag alltid har tyckt och alltid kommer tycka är väldigt känsligt. Tänk att en dålig hy kan skapa sådana starka känslor.

Därför har jag även haft svårt att ta bilder på sminkningar och sminktips, då min hy förstör helheten. Min sminkning kan vara hur snygg som helst, men mina ärr syns igenom och då blir det inte lika smickrande och tilltalade för er läsare heller.

Detta vill jag visa och berätta för er just för att det är många utav er som bett mig fota sminkningar, göra sminkvideor samt tutorials. Detta är alltså varför jag dragit på att faktiskt ge det till er.

Jag har länge funderat på att göra ansiktsslipning, laser eller flera AHA-syrebehandlingar för att få bukt på mina ärr. Jag planerar att gå på en klinik för en konsultation om vilken behandling som skulle passa mig bäst.

Så här ser min hy ut med smink på:
Hur mycket foundation/concealer jag än har, med hög täckningsgrad, så syns det igenom eftersom jag har små gropar som gör att själva ytan blir ojämn. Så utan smink så ser det ju lite värre ut. Och det är min "weak spot" om man säger så. Samtidigt har jag inga problem att gå osminkad bland folk, men just känslan när jag tar en bild och det enda jag ser är mina acne-ärr, den känslan är hemsk. Det är därför sådana här bilder aldrig kommer upp på bloggen, inte så länge jag inte behandlat dem.

Det jobbigaste att höra är nog när människor kollar på min hy och tror inte att jag tar hand om den, att det är därför den ser ut som den gör. Sådana gånger vill jag bara ge dem en fet smäll på käften och börja gråta. Jag är väldigt, väldigt kompetent när det gäller hudvård och har varit det länge. Och så som jag tar hand om min hy, det är som andra tar hand om sina små bebisar.

Likes

Comments


Babylips från maybelline

Jag har aldrig förstått vad det är som är grejen med dessa... Vad är det ens? Ska jag ha läppstift så vill jag ha fullt pigmenterade sådana, vill jag ha läppglans så vill jag ha mycket glans och pigmenteringen varierande. Men detta är typ ett läppbalsam med lite färg. Alltså typ som ett lypsyl. Som alltid funnits innan. Alltså jag vet inte, varför blev just dessa värsta hypen? Jag tycker iallafall att det ser ut som att det en gång varit ett riktigt läppstift på läpparna men att mer än hälften har försvunnit. Det är inte fint alls, tycker jag. Det ser ut som något med väldigt dålig kvalité.

Skinnjackor

Okej, det här är inget jag kan dissa för allmänheten, utan detta är något jag bara aldrig någonsin passat i. Jag kan tycka att det ser bra ut på andra (inte jättesnyggt dock) men jag ser ut som en riktig pundare i dem! Spelar ingen roll vilken färg, form och storlek jag testat. Vet ni vad det kan bero på? Eller ni kanske förstår vad som är så snyggt med skinnjackor, som inte jag ser? Och det verkar aldrig bli omodernt heller, uh...

Nike air max (force 1 & 90)

Nej, alltså nej. Jag vet inte om det är jag som är jättekonstig eller om alla är helt galen när de sätter dessa på fossingarna. Force 1, ok, det fungerar. Jag förstår bara inte hur man kan bli helt galen i dem och kan bära dem till vardags. De är för mig helt vanliga skor som man har på sig när man bara ska gå utanför dörren och slänga soporna, ungefär. Eller som "walk of shame"-dojjor när man ska panta gårdagens tomburkar. Air max 90 däremot, alltså det är så fruktansvärt fult. Förlåt, men det ser ut som en jävla legobit. En leksakssko. Jag tänker genast bara på mina gamla Bratz-dockor jag hade som liten, eftersom skorna de hade var identiska med air max 90.

Iphone

Ja, jag har väl inget mer att säga än att alla bara har iphone för att "det är det man ska ha". Folk är typ rädd att bli utanför om man inte har en iphone, haha please. Jag tror det ligger lite mer i utanförskap än i vilket telefon man har liksom. Visst, många har nog en iphone för att de tycker att de är bra telefoner (vilket jag inte förstår eftersom alla krånglar hela tiden) men jag tror att det är desto ännu fler som har en iphone just för att det är så det ska vara. Jag är helt kär i min Samsung galaxy s5 som jag har snart i ett år, och nästa inköp blir nog någon fräsch sony. Där har ni kvalité för pengarna, inte bara någon fjantig modegrej.

Men tänk ändå vad underbart att alla är olika!

Likes

Comments

Hur träffades du och din pojkvän? Vi träffades allra första gången när jag var 14 år på en gemensam kompis födelsedagsfest, och redan då tyckte jag han var något alldeles extra så vi började snacka lite med varandra där bara. Men han tyckte jag var för ung på den tiden så jag var väl inget för honom, haha. Det kommer han inte ihåg tyvärr. Men flera år senare hade han sett mig ute och tog då kontakt med mig via facebook någon dag senare och då blev ju jag givetvis superglad. Efter det snackade vi varje dag och hela tiden i några månader tills jag åkte ner och hälsade på honom, och efter den gången blev vi stuck to each other!

Hur bor ni? Skulle vara kul att se lite bilder på lägenheten :) Vi bor i en nyproducerad tvåa i Liljeholmen som är väldigt fräsch och jag stormtrivs i den! Speciellt för att läget är helt klockrent! Jag skulle vilja visa er hur vi bor någon gång, men det är så mycket jag vill ändra här hemma så ni får vänta liiite till innan ni får se.

Har du något drömresemål? Hm... Har faktiskt aldrig tänkt på det, men har många ställen jag vill resa till. Jag är mycket för sevärdheter och historia, så gärna ett ställe som har sådant + mycket sol och bad såklart.

Skulle du kunna tänka dig att bo utomlands? Isf vart? Inte som jag känner just nu. Men säkert senare i livet, vart vet jag dock inte. USA hade ju inte varit helt fel då jag älskar stora städer och trivs där det är mycket liv och rörelse.

Vad tycker du om skönhetsoperationer? Skulle du själv kunna ändra något med ditt utseende? Jag tycker att alla gör vad dem själva vill. Dock tycker jag det är synd när det går till överdrift och hela utseendet blir förändrat. Jag tycker ändå det absolut ska vara mer accepterat att få rätta till saker man känt länge varit ett störningsmoment på sig själv, men att man ändå behåller mycket av sitt naturliga utseende. Små förändringar tycker jag alltså är helt ok. Jag skulle själv vilja rätta till min ojämna form på mina läppar och fylla i dem pyttelite.

Du har säkert fått denna fråga förr men vilket program/app använder du när du redigerar dina bilder? (som te.x din header) :D <3 Jag redigerar antingen i picmonkey eller i pixlr!

Dina favorit sminkprodukter? Tipsa gärna både billiga och lite mer lyx! :D Det hade jag tänkt att jag ska skriva ett inlägg om, håll utkik!

Hej!! Är ganska ny på din blogg. Hehe, så jag undrar vilka dina favorit bloggar är. Några speciella på Nouw, eller några utanför. Eller båda? Din blogg är superbra!! Tack sötnos! Jag var en riktig bloggnörd förut som läste alla bloggar jag kom över ungefär, men nu känner jag att jag inte har tid? Eller så prioriterar jag min tid mer annorlunda nu. Jag klickar in på lite olika ibland, men inga bloggar jag följer slaviskt numer tyvärr...

Vad gick du för linje på gymnasiet och vad blev du utbildad till? Jag gick "hår- & make up-stylist". Förutom alla vanliga teoretiska kurserna så hade vi manikyr, make up, massage, klädstyling, hårstyling, ansiktsbehandling (inkl. frans- och brynfärgning + vaxning) och sista året hade vi även fransförlängning. Så det var en väldigt rolig linje och speciellt för mig som är helt insatt i skönhet och har varit det i större delen av mitt liv. Vi blev utbildade till friskvårdsmassörer och fransstylister, varav det sistnämnda jag jobbar som nu.

Likes

Comments