Idag för första gången vågade jag berätta för min mamma att jag mår dåligt.

En sak jag fått lära mig är att många ungdomar i min ålder, målar upp en bild om hur en förälder ska reagera när du har något jobbigt att berätta, man förväntar sig alltid det värsta, det gjorde i alla fall jag. Jag förväntade mig att mamma inte skulle ta mig på allvar, vilket är en självklarhet egentligen att hon skulle gjort.

Men idag tog jag steget och berättade hur allt ligger till och nu efteråt så är jag så glad att jag gjorde det. Ångrar ingenting.

Är så tacksam över att jag har henne i mitt liv.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 8 readers

Likes

Comments

Alltså detta programmet(!!!)

Har precis kollat veckans sista avsnitt av unga mammor och det var jul avsnittet, så bra var det. Mina absoluta favoriter är ju Julia och Milan. Tycker verkligen att Julia är en sån fin person och hon har världens finaste son.

Snart kommer A hem till mig från jobbet, vi ska mysa, titta ex on the beach(?) och sova. Det är ju trotts allt skola imorgon. Godnatt!

Likes

Comments

(bilder från pappas begravning)

I Vänersborg har vi en marknad som inträffar varje år "oktobers marknaden", vad vänner till pappa berättat i efterhand nu så har det sagt det att detta verkligen kom som en chock. Pappa var på marknaden, träffa många vänner och familj, han var pigg och glad och det fanns inga bekymmer i kroppen. Han hade precis varit och betalat räkningen och handlat mat till senare på dagen.

Pappa hann komma innanför dörren innan han började känna bröstsmärtor, han ringde ambulans men samtalet bröt när pappa hamnade i golvet på grund av sina smärtor. Ambulansen var där på bara 4-5 min. men det var redan försent.

Jag låg hemma hos mamma när detta hände, min syster fick ett samtal från grannen om att pappa hade blivit hämtad av ambulansen och hon sa att de var nog bäst att åka in till sjukhuset. och där satt jag i bilen bara några sekunder efter att min syster lade på luren på väg mot sjukhuset. När jag kommer fram så träffar jag en läkare som berättar att dem försökt med allt det kunnat men att inget hjälpt och det var då jag förstod att han var borta.

En del av mig dog den dagen, jag saknar honom oändligt mycket.

Likes

Comments

Ja, då var det dags att öppna blogg igen då, den här gången med ett syfte.

Louise heter jag då och är 18 i augusti, bor nu mera i Vänersborg då min pappa gick bort 29 oktober 2016, så ja, där kom väl anledningen till varför jag egentligen väljer att öppna bloggen igen, känner att jag behöver skriva av mig lite, när tankarna och känslorna blir i överflöd. Att pappa gick bort har också då fått sina konsekvenser, fick bekräftat av en läkare för någon dag sedan att jag därefter blivit deprimerad, de vill säga lider utav en depression. Mer om det här kommer jag skriva i ett separat inlägg. Men tills dess får ni ha det så bra och är det något ni undrar över så skriv det i kommentarerna. Kram på er!

Likes

Comments