Precis som alla människor kan jag känna rädsla ibland. Många har fobier eller är bara rädda för vissa saker som mörker, spindlar eller att prata i telefon med okända människor… min största rädsla är att förlora mig själv, att förlora det jag älskar och värderar mest i det stressiga vardagslivet. Att fastna i rutiner för att sedan ”vakna” upp 20 år senare för att tänka tillbaka och säga ”vad har jag gjort dem senaste åren?”. Man brukar säga att ”det är aldrig försent att ändra sitt beteende och sitt liv”, men jag kan inte riktigt hålla med till 100 %, jag tror att om man har rutiner som sitter så djup in i ryggmärgen kan man jämföra det med att sluta röka, det tar TID, man kommer få återfall, man kommer ta den där ciggen på festen, det kommer bli kämpigt. Men, har du viljan som är grunden i allt är ingenting omöjligt, även om det kommer komma motgångar, vilket det kommer att göra! Men existerar inte viljan är det nästintill omöjligt.

Jag kan visserligen tycka så för att jag faktiskt är livrädd att förlora mig själv i ett jobb, i rutiner, i att åka samma väg till och från jobbet med samma människor som trängs på tuben, morgontrötta och lite halvt bittra på livet samtidigt som dem sippar på sitt kaffe och luktar morgonandedräkt. Allt detta som många faktiskt verkar ha fastnat i, och vissa kanske vill just ha det som liv, att ha rutiner för minsta lilla detalj. Och det är OKEJ, för vi alla är olika. Halleluja för det!

Men många dagar önskar jag att man kunde byta sin rädsla mot någon annans, (endast för att få lite variation) för min rädsla ger mig ångest varje dag någon gång under dagen. Den kan komma upp på gymmet, på tuben, på jobbet, hemma i min säng. Men samtidigt som jag får ångest över att jag tror mig ha hamnat i ett ekorre hjul går min hjärna igång och säger till mig själv på skarpen. Jag är inte fast i ett ekorre hjul just nu, inte idag, för idag tar jag en annan väg till jobbet eller idag går jag av en hållplats tidigare för att gå sista biten hem, till att jag testar ett nytt gym. Småsaker som gör att ångesten lättar, och det hjälper för stunden.

Så varför skriva om detta? Jag tror att alla har ångest och rädslor till och från i sitt liv och ju äldre man blir och mer ansvar man har över något/någon, ex, jobb, barn, partner så ökar dessa känslor. Stannar man inte upp och uppmärksammar vad det är som gör att man känner ångesten och rädslan så är det lätt att hamna i ett ekorre hjul. Det kan t.o.m. sluta med att man omedvetet undviker vissa saker, och vips så har man fått sig en fobi som kommer sitta med dig ända tills du gör någonting åt det. Det jag vill komma fram till är att det är okej att vara rädd, det är okej att känna ångest. Men låt det inte ta över dig själv, din identitet… För det fina med livet är att du får göra precis vad du vill med ditt liv. Det finns bara en ”person” som kan hindra dig från att göra dem sakerna du verkligen vill och det är du själv, din hjärna, dina tankar.

Likes

Comments

När löven ligger på marken, när kylan och mörkret tränger sig tidigare in på dagen. När man inte vant sig än och glömmer att ta på sig en extra tröja och därför behöver frysa på väg hem från jobbet. Vi har hamnat här, tiden innan vintern biter oss i kinderna. ”The winter is coming”, som så vackert John Snow skulle sagt. Även om jag varit med om detta nu för 26e gången så vänjer jag mig aldrig. Blir alltid lika förvånad över kylan och mörkret, hur man helt plötsligt slås av tanken att behöva vänta en evighet innan man får ta del av långa ljusa och varma dagar.


Detta år är det dock inte bara mörkret och kylan som ger mig en lätt örfil. Det är första gången i vuxen ålder där jag faktiskt är själv, inte har någon vid min sida som jag kan längta att få komma hem till, krama om, mysa i soffan med. Den här känslan som många av mina vänner har förklarat, ensamheten och längtan att få mysa med någon. Att faktiskt känna sig lite nere, tom, vilsen och övergiven. Ja, just den känslan som samtidigt är så svår att förklara, slog till just idag. En fin söndagskväll på väg hem från jobbet, frusen för att man självklart glömde den där extra tröjan på morgonen bestämde den sig för att ge mig årtiondets fetaste örfil. BAM!

Samtidigt som den här känslan väller över mig som en tsunami tänker jag ”varför känner jag såhär först nu?” Jag har ju inte alltid varit i ett förhållande, jag har ju faktiskt varit singel 23 av mina 26 år som jag levt. Det tog mig en stund innan jag insåg att innan mitt ex så har jag ju alltid haft min familj, jag bodde hemma, mitt hem som var fyllt av värme, tända ljus överallt och mysfaktorn alltid på topp. Där och då har jag inte haft behovet av att känna mig ensam. Jag var omringad av kärlek, från mina päron och mina systrar.

Så nu undrar jag självklart, varför just nu? Varför känner jag såhär?
Här i Stockholm är jag ju omringad av mina vänner, som ger mig mer kärlek än vad jag behöver. Jag bor tillsammans med en underbar tjej som precis som jag älskar tända ljus och få lägenheten att kännas varm och välkomnande. Jag har allt jag behöver för att inte känna mig ensam, jag har det bra, bättre än många andra. Men känslan kom ändå. Och just nu i skrivandes stund inser jag att det är okej att känna såhär ibland, för det jag känner är en saknad, saknad från något fint jag delat med någon som jag inte har längre. Men det gör inte mitt liv sämre, snarare bättre. För jag har fått känna en annan slags kärlek jag aldrig känt innan och jag har lärt mig otroligt mycket från det. Just därför tänker jag inte låta den här känslan ta över mig, jag vägrar deppa ihop över något som inte är värt det. Jag tänker glädjas åt det jag haft, och se fram emot det som kommer komma. För det kommer hända mycket i livet, både bra och dåliga saker. Men just nu i denna stund är det inget jag behöver tänka på. För just nu är jag tacksam för det jag har, och mörkret är bara här på besök!

Likes

Comments