Header
- -

Jag har levt här på denna jord i hela 18 år. Jag har varit lycklig och jag har varit förstörd. Var jag befinner mig nu, är alltid något slags mellanting mellan dessa två. Varje dag är som ett pingisspel mellan dessa två tillstånd. Jag har även märkt att det som påverkar mig mest till att känna lycka och att bli helt utom mig förstörd är oftast andra människor än jag själv. Jag kan inte känna någon större glädje i mina dagar om jag samtidigt har en konflikt med min pojkvän, närmre vänner eller familj. För det tar över mina tankar. Allt fokus lägger jag på just denna konflikt, att försöka lösa den i mitt huvud eller att vara rädd för vad konflikten kommer bära med sig. Detta skrämmer mig en aning.

Oftast handlar det om att jag är rädd för att förlora personer eller relationer jag har till andra personer. Varför är jag så fruktansvärt beroende av att behålla dessa relationer? Det är simpelt, för att det är de som får mig att fungera. Jag klarar mig inte utan dem, och det är där problemet ligger. Jag har aldrig lärt mig uppskatta mig själv tillräckligt mycket för att det ska räcka. Andra människor har alltid fått mig att må bättre än vad jag har fått mig själv att må. Jag är rädd för att om jag förlorar någon av de som finns i mitt liv nu, kommer jag förlora mig själv.

Jag vill inte ha det såhär, inte alls. Jag vill inte gå runt med en klump i magen över att jag inte är tillräcklig för mina nära och kära. Jag vill inte behöva förbereda mig på att jag närsomhelst kan bli lämnad eller sårad. Jag vill kunna känna mig trygg med mig själv, oavsett vad.

Jag vill känna mig fri från mina föreställningar. Jag vill kunna ta vara på stunder som tidigare gått förlorade på grund av min tankspriddhet och ångest över andra saker. Jag vill kunna känna mig trygg på egen hand, något som jag i nuläget bara kan med hjälp av andra.

Min hjärna känns blockerad, och den enda som kan flytta på hindret är jag själv.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

​Jag har upplevt det alltför många gånger nu. Smärtan jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hela min kropp värker för att det gör så ont. När man känner sig lite vid sidan av allt som händer. Man är aldrig riktigt där. Vännerna, ja de är fortfarande vänner men du är inte riktigt en del av vänskapen, åtminstone inte just nu. Nej, nu gör allt ont och det enda du vill är att känna att du är en del av det. En del av gemenskapen, en del av den där härliga känslan. Om du skulle haft den känslan skulle illamåendet inte existera, och inte heller tomheten som för tillfället fyller hela dig.

Jag vet inte vad det är, för jag kan inte sätta ord på allt jag känner. Jag vet inte heller hur jag kan få det att sluta. Allt jag vill är att veta att inget falskt, Eller att allt är sant. Jag vill veta att jag kommer klara mig bra, överleva och kunna vara lycklig, även om det bara är för en stund. Men då måste det vara på riktigt. Jag vill inte vakna upp en dag och inse att allt var en ren och ganska vacker lögn inbunden i det allra vackraste tyget. Jag vill inte det. Jag fruktar det. 

När jag försvinner, eller innan jag försvinner rättare sagt, ska jag känna att det var på riktigt. Att allt jag upplevde inte var en lögn i ett vackert tyg. Det ska ha varit en sanning i sin renaste form. I det läget spelar det ingen roll hur vackert tyget är, för det är inte det som kommer vara det viktigaste. 


Likes

Comments

God kväll,

Idag är det 3:e advent, och tyvärr har hela dagen bestått av plugg. Jag har verkligen tappat gnistan totalt, så skolarbeten är fruktansvärt motigt. Nyss pyntade vi däremot granen och det var mycket mysigt, skönt att bara för en sekund få tänka på något annat.

I morse precis efter jag hade gått upp vid 9-tiden gick jag ut och fotade lite i trädgården. Det var ett sådant fantastiskt ljus att jag inte kunde låta den stunden få rinna ut i sanden. Jag tror ändå att fotografering, med en kamera som inte sitter fast i mobilen, är bland det bästa och mest personliga jag vet. Att vara ensam med sina kamera och naturen är så avslappnande.


​KRAM <3

Likes

Comments

Det är kväll nu, ibland känns det som det är allt det är. Kväll. Jag har inget grepp om den jag är längre, kanske har jag aldrig haft det. Om den där känslan av ovisshet och mild ångest kunde släppa för en sekund och låta mig vara fri. Det blir påtagligare ibland, nästan som en snäva gjord på de vackraste utav blommor, men lika vackra som förrädiska låter de mig känna allt det ogripbara. Egentligen är jag bara en av alla identiteter, förrådd som alla andra, av samma vackra blommor. Endast en komponent i universum bland galaxer och stjärnor sitter jag här ikväll. Det är väl just det att det är kväll nu, och ibland känns det som allt det är.

Likes

Comments

Det närmar sig, jag känner det som en stöt ut till varje liten kroppsdel. En stöt som säger till min kropp att förbereda sig. Jag känner hur den slår rot i ryggslutet, jobbar sig uppåt. Mitt hjärta slår fortare nu, en effekt av att jag är rädd för som komma skall. Jag stressar upp mig, mer och mer. Jag känner hur den har kontroll, jag kan inte få det att sluta, även om det är det enda jag önskar. Omgivningen blir allt mer ansträngande att vistas i. Jag vill inte att de ska se, de ska inte få se mig svag, kontrollerad. Ingen vill framstå som galen, ingen vill visa ens största rädsla när den bryter ner en. Om jag ändå kunde få det att sluta, nu. Om jag ändå kunde få den att sluta innan hela världen vet om det. Det måste sluta innan hela världen, från det ögonblicket då ångest förvandlas till panik, kommer se annorlunda på mig. Men nej, inget kan stoppa det. Alla kan se att det är på väg, alla ser mina tankar, sluta, sluta, sluta. Varför slår mitt hjärta så fort? Är jag sjuk? Ja, jag håller på att få en hjärtattack. Jag håller på att dö. Jag kan inte dö nu? Jag får inte dö. Åh herregud, jag kommer att dö!

Det här är en panikångestattack. Det här är min panikångest. Första gången det hände var i 8:an. Det var sent på kvällen, tidigare den dagen hade jag varit hos tandläkaren. När jag var hos tandläkaren upplevde jag något jag aldrig känt förut. Det var som ett sug i min mage, något okontrollerbart, fruktansvärt obehagligt. Men det var bara ett par sekunder, och sedan försvann det. Detta sug kom dock tillbaka så fort jag tänkte på det för mycket. Resten av dagen fortsatte som vanligt.

Åter till kvällen. Jag låg i min säng, redo för att sova. Jag kommer ihåg att jag tänkte mycket den kvällen, men kan inte minnas vad det rörde. Jag blundade, men kunde inte sova. Jag kunde inte ligga still, för så fort jag låg stilla kändes det som att jag svävade, att jag fullständigt tappade fäste från madrassen. Jag kommer inte ihåg så mycket efter det, men jag kommer ihåg att det var då jag hade min första panikångestattack.

Dagen efter var jag nervös över att gå till skolan. Denna nervositet var förmodligen det som triggade min andra panikångestattack. Denna gång var det efter en lektion. Jag kände hur gårdagens känslor uppkom igen och ringde därför mamma. Jag kommer ihåg att hon sa att jag skulle andas. Sedan började jag gråta, för det var ju nu jag skulle dö. Stephie tog mobilen och pratade med mamma. Hon hjälpte mig och att jag hade henne där är jag så tacksam för. När allt var över var jag utmattad. Jag somnade till utanför aulan. Senare gick jag hem.

Jag är fortfarande rädd för ångesten, och ibland är jag så rädd för att den ska kontrollera mig, att jag helt enkelt inte gör vissa saker utan att verkligen tänka igenom det innan. Däremot vet jag hur motsägelsefullt det är. För genom att tänka så, har rädslan tagit över mitt liv. Jag jobbar med att våga saker, att känna mig trygg med osäkerhet. Eller åtminstone att hantera tanken av att jag inte kan kontrollera allt. Det är svårt, men jag hoppas jag når dit en dag.

​KRAM

Likes

Comments

Tänkte bara flika in med några bilder för att få in lite härlig höstkänsla här. 
Tre av bilderna jag tog hemma hos Carlos. Det är så himla fint där, och inspirationen finns alltid så fort jag är omringad av skog och slipper stressen i stan. 

KRAM 

Likes

Comments

GODKVÄLL

Här ligger jag, i min säng, tänker på livet, framtiden, nutiden och allt som kan placeras i de specifika facken. Vet inte om jag är ångestladdad eller glad. Snart om inte redan startar en ny episod i mitt liv. En episod jag inte har kontroll över. Den är liksom inte greppbar. Den 4/6 2016 tar jag studenten. Fantastiskt? Ja. Skrämmande? Ja. Hanterbart? Nej.

Vissa dagar känns det helt enkelt som att jag inte kommer nå dit. Den känslan skrämmer mig mest av allt. Ibland får jag känslan av att jag inte kommer få vara med om alla äventyr som livet kan innebära. Jag är verkligen så rädd för det.


​Foto: Louize Linnér

Likes

Comments

GODKVÄLL

Här ligger jag i min säng och mår ärlig talat lite sådär. Jag har mensvärk, jag har en hel hög med skolarbete, nya cellgifter för mamma på tisdag och känner mig rent allmänt ganska nere, lustlös. Jag har dock haft en fantastiskt bra helg, verkligen.

I fredags satte jag mig direkt efter skolan på ett tåg för en resa med slutdestination Trollhättan. Min kära kusin Nathalie bor där med sin pojkvän Anton och ja kände verkligen att jag behövde åka iväg en stund. Det blev en massa prat om både roliga och jobbiga saker och bortsett från det så inkluderade vistelsen saker som: restaurangbesök, promenader, soffhäng, idol, shoppingtur och massa mys helt enkelt. Jag är så glad att jag åkte både för att få träffa dem men också för att få lite miljöombyte. Pixi, deras hund, gav ju en massa med välbehövlig kärlek också!

Idag har vi firat Melina som fyllde 6 år. Hur kan mitt lilla gryn växte så fort? Det känns som det var nyss jag satt och vakade över henne medan hon som bara några dagar gammal låg och slumrade ❤️

Men nu är det dags för mig att återgå till min ångestladdade kväll. Godnatt!

Likes

Comments

En röst. En scen. En stor publik.
Fan vad jag önskar detta.

Tänk dig att stå backstage och veta att arenan är full av människor. Människor som kommit dit för att lyssna på DIG och på DIN musik, De har rest sig från soffan för att ta del av din musik, för de uppskattar det du gör så pass mycket. Alltså bara tanken får mitt ansikte att förvandlas till ett leende framkallat av inre extas. Musiken är så viktig, jag tror verkligen det.

För mig har musiken hjälpt mig genom alla scenarion tänkbara. Den har hjälpt mig må bättre i stunder jag sett ifrågasatt allt som existensen innefattar. Den har hjälpt mig gråta de stunder jag verkligen behövt att fysiskt visa min smärta, men också min lycka. I stunder jag varit så där äckligt lycklig, har den förstärkt allt och gjort tillvaron magisk. Musik är en del av min behovstrappa.

Problemet är att jag är så jävla feg. Jag är för feg för att misslyckas, så på sätt är jag också rädd för att försöka. Men en dag, ska jag klara det. En dag ska jag försöka, och varför kan inte den dagen vara idag?



HÅKAN HELLSTRÖM - ULLEVI

KÄLLA: GOOGLE

Likes

Comments

Bjussar även på 4 bilder min syster tog igår, dagen till ära. 


Likes

Comments